Ali Papa blir slottsherre

Prolog: En man kom vandrande, stödd på en käpp. Trasiga kläder och barfota. Han knackade på fattigstugans dörr, och presenterade sig som Prins Harrad Jalusi och påstod att han råkat ut för rövare, som beslagtagit hans slott. Ingen trodde honom, men han släpptes in och blev lovad att få stanna.

Var han en prins, och var hade han sitt slott?

***

Hur märkligt det än må låta, så fick Ali Baba sitt namn ändrat efter att han blev far till ett tvillingpar. När hustrun nämnde sin man vid namn brukade hon för det mesta säga Ali-Baba. Men ibland sa hon bara Ali. Barnen som lärt sig att Ali-Baba var deras far sa oftast bara pappa. De tyckte att alla de där snarlika namnen blev förvillande: Baba, pappa… eller papa. Så till sist blev det Ali-Papa, som blev det allmänt vedertagna namnet. Även skattmasen sa Ali-Papa.

Hustrun Mandarin och Ali var födda i Pakistan. Eller Pappistan som barnen sa, innan de lärde sig prata rent. Landet som föräldrarna en gång kom från, räknades till Mellanöstern. Ali-Papas mor och far, och även hustruns föräldrar, var handelsresande. De köpte och sålde allehanda vackra tyger och mattor. Varorna fraktades i korgar som bands fast vid kamelernas selar, så djuren mest liknade packåsnor. Det var många familjer som slog sig samman och följdes åt på dessa affärsresor. Långa karavaner av kameler och affärsmän vandrade längs en väg som fått namnet Sidensvägen. Kanske denna vägsträcka fått sitt namn på grund av alla fina sidenvaror som affärsmänen sålde på marknader i olika byar och städer som de kom till.

Långa karavaner med trötta och törstiga kameler färdades på den där Sidenvägen som slingrade sig mellan byarna. Tack och lov, så fanns det oaser på sina ställen. Där kunde både djur och människor få ta igen sig och fylla på sina reserver av vatten och förnödenheter.

Även hyddor där människorna kunde sova fanns. Kamelerna bands för det mesta vid någon palm som växte invid källan där det hinkats upp vatten, som tömts i ämbar, så kamelerna kunde dricka sig otörstiga.

Var turen med på resan fanns det kanske något skjul som fick tjänstgöra som stall, där kamelerna kunde vila under natten.  Det var visserligen varmt så det förslog under dagarna, men nätterna kunde bli otäckt kyliga. Det var inget vidare att sova under bar himmel, även om det råkade vara en vacker stjärnhimmel.

Hur en del familjer hamnade i Sverige är det ingen som vet. Men Ali-Papa och hans fru Mandarin och deras ättlingar bodde sedan lång tid tillbaka i Jämtlands urskogar inte så långt från Åreskutan.

Trollen var Ali på god fot med, så dem hade han hjälp av ibland. För att inte tala om skogsrået, hon var smart och hade många goda råd att dela ut. Hon smög tyst som ett andeväsen. Det gick knappt att höra när hon kom tassande.

***

Ali var skogsarbetare och höll som bäst på att fälla en stor tall när han hörde ett konstigt ljud. Först trodde han att det var inbillning, men när han slutade såga och ställde fogsvansen ifrån sig vid en stubbe för att lyssna. Då hörde han att det lät mer likt en sångkör än hans eget tinnitus. – En manskör av något slag, lät det som. Men han såg inget som kunde förklara ljudet. Om sången kom från himlens änglar eller från jordens innandöme, kunde han inte avgöra.

Han ruskade på huvudet så hans halvlånga kalufs for hit och dit över storvästens slitna tyg. – Kanske var det rent av djävulens anhang som hade sångövning, funderade Ali och ryckte i sitt hakskägg, för att förvissa sig om att han var riktigt vaken.

”Aaaj, ajj, aaajj…!”

Han, grimaserade och släppte skägget. Smärtan var kvittot på att han var vid sina sinnens fulla bruk.

Han spottade ut snusprillan och kupade händerna som lurar bakom öronen och lyssnade mot den spöklikt mörka storskogen där granarnas grenar var bemängda med grå skägglav, som vajade i den svaga vinden.

Då hörde han, att ljudet påminde mer om gnäggande hästar än psalmsång. Ljudet kom snabbt närmare och strax hördes det tydligt och klart.

En älva som hukat bakom en stenbumling kröp fram. Neg och nöp i sin vita klänning, och klappade Ali på axeln och viskade:

”Se upp gamle man! Det där är ett äkta rövarband. De stjäl, mördar och rövar bort både folk och fä.”

”Vadå rövare … du skämtar?”, svarade Ali och vred sig halvtomhalvt om och plirade mot älvan.

Men i detsamma fick han se, att mellan trädens stammar kom det manfolk ridande på hästar. Ryttarna sjöng, visslade och skränade. Allt blandades med hästarnas skrämda gnäggande till en kakofoni. Även upprörda mansröster och svordomar, kunde Ali urskilja där han stod blick stilla.

Men ack och ve … Det var inte bara några få ryttare som Ali först hade trott. Efter den första truppen kom det en massa ryttare stormande ut ur skogen på skrämda, löddriga hästar.

Ali-Papa började räkna:

”En … två … tre … fyyyra …, fem …”

Men hans matematik var inte vidare bra, han hade ju inte gått i skolan, så han gav upp efter att ha räknat till tolv. Men det var alldeles säkert ett fyrtiotal hästar med ryttare. Det var han säker på. Ledaren var en barsk och elak karl. Han gav order till sina underhuggare. Hötte med ridpiskan och skrek. Hästarna gnäggade och stegrade sig.

”Hugaligen!”, stönade Ali och tog sig för sin svettiga panna.

Det föreföll vara en hel armé, som kom vällande ut ur skogen. Torra grenar bröts under hästarnas hovar, tuvor och småsten virvlade om vartannat när flocken av hästar med sina ryttare kom rusande. Var kommer hela den här armadan ifrån, grunnade Ali, och gjorde korstecknet och svalde ett par gånger, trots att han blivit alldeles torr i munnen.

”Djurplågeri …, djurplågeri … Befria hästarna från dessa galna ryttare”, viskade han och knäppte, för några sekunder, sina grova arbetsnävar till bön.

Om det var till älvan eller till själva universum han ställde den bönen, visste han inte.

Ali-Papas egen ponny, Bubben blev så skraj att han kröp bakom ett enrisbuskage och lade sig ner i den mjuka mossan, så han blev osynlig för denna framstörtande krigshär.

Ali-Papa förstod ganska snart, att det var säkrast att han gjorde som Bubben. Kvickt klev han bakom snåret och satte sig på huk bredvid hästen och kikade mellan grenarna för att se vad busarna tänkte ta sig på med.

Så gjorde ledaren tecken i luften och höll in sin häst. De övriga stannade också. Ali-Papa hörde att ett par ryttare kallade ledaren för Mr. Piray.

Vänd mot en av Åreskutans släta bergväggar, läste ledaren en ramsa.

Ali tyckte hövdingen sa: ”Sesam, Sesam, öppna dig!” Strax efter att Mr. Piray läst den där ramsan lät det som åska och Ali kände att marken under honom och hästen började vibrera. Han rös till av rädsla när en stor bit av Åreskutan började röra på sig, med träd och allt. Granarna vajade. Vad var detta för krafter, som hövdingen släppt lös?

För bara några månader sedan hade Ali åkt skidor alldeles vid sidan av den där biten som började flytta på sig. Vilket skådespel, det såg minst sagt märkligt ut. En del kullerstenar sattes i rullning, så Ali hoppade undan när ett par stora bumlingar, i en väldig fart, kom rullande rakt mot honom. Han knuffade till hästen så den också makade sig en bit åt sidan.

”Gudamej …”, stönade Ali när han såg hur det blev en öppning i berget. ”Måste ha varit rena trollformeln, den där ramsan som hövdingen läste”, mumlade han för sig själv.

När berget öppnat sig såg Ali, från sitt gömställe, att det verkade vara en stor grotta inne i berget. Kanske var det bergakungens sal. Hövdingen gav order till några av ryttarna, att de skulle rida in i grottan. De som red in hade säckar med sig som de kastade ifrån sig inne i bergrummet innan de red tillbaka ut.

”Sesam, sesam, stäng dig!”, beordrade hövdingen när den siste ryttaren kom tillbaka ut efter att ha lämnat en säck alldeles innanför öppningen.

Ali-Papas familj var fattig, och det där som rövarna lastade av inne i berget, kanske var både diamanter och guld. Ali var ingen bandit. Han hade alltid kunnat skilja på rätt och fel, men nu blev han förledd och ville kika lite närmare på de där säckarna. Vad kunde det vara i alla de där påsarna, som ryttarna red in och lämnade i berget. Ali-Papa kände stor lust att pröva det där mantrat, som han hört ledaren Mr. Piray säga.

”Sesam, Sesam, öppna dig!” sa han högt, utan att riktigt mena det. Han ville bara pröva att säga det och vips …

Berget liksom ruskade på sig och morrade. En tall skakade av sig en massa barr i protest och lite grus rasade ner vid bergets fot. En fiskgjuse lyfte från en talltopp och seglade över platsen på sina breda vingar.

Ali höll andan och tog ett kliv närmare Bubben, medan han iakttog hur en glipa i berget blev synlig. Han stod som förstenad medan öppningen blev större och större. Lika stor som tidigare blev inte öppningen, men fullt tillräcklig för honom och Bubben att slinka in genom.

Frågan var bara: Skulle han våga gå in och se efter vad som fanns där inne? Tänk om porten skulle stänga sig medan han var där … Ve och fasa, fast den risken fick han ta, utan att grunna på konsekvenserna. Här gällde det att våga för att vinna något, så han reste sig upp, klappade på hästen och sa:

”Res på dig Bubben och häng med mig in i grottan. Kanske kan vi bli rika du och jag. Om jag blir rik … Då ska jag köpa klöverhö till dig och även ett par skopor havre.”

Bubben bara frustade och ruskade på sin blonda man, och lunkade med Ali in i grottan.

***

 Inkommen i grottan såg sig Ali-Papa om åt alla håll. Det ekade för varje steg som Bubben tog och det dröp av fukt från väggarna. Det var ingen trivsam grotta, men det spelade ingen roll. De skulle ju inte stanna där inne så länge. En stor fladdermus kom flygande likt en stor disktrasa. Ali duckade hastigt, så den flaxade förbi och ut ur grottan. Hur länge hade den varit instängd där, for det genom hans tankar.

Till höger om öppningen fanns en stor binge, och det var tydligen i den som rövarna slängt sina säckar. En säck hade spruckit och ur den tittade det fram blänkande guldpengar.

Ali knöt upp häxknuten på en av de hela säckarna. Den säcken var fylld med diamanter som gnistrade i dagsljuset. Han knöt upp fler säckar och klappade på Bubbens brungula bog och skrattade till.

”Nu du Bubben! I fortsättningen behöver vi inte svälta.

Här finns massor av rikedom.”

Han fyllde handen med blänkande pärlor, som han lät rinna tillbaka ner i säcken. Det lät nästan som regn när pärlorna rann, mellan hans fingrar, tillbaka ner i säcken.  

”Det här kan Mandarin göra halsband av, förstår du.”

Han visade ett par vackra pärlor för Bubben, som frustade och tog ett steg baklänges.

”Det här är ju redan stöldgods, så då gör det väl inte så mycket om vi tar lite …, eller vad tror du?” frågade han och såg på sin trogne ponny, som inte gav honom något svar, utan bara viftade med svansen för att få bort en del envisa myggor.

Ali öppnade den ena säcken efter den andra. Det glimmande av diamanter och det fanns mängder med guld. I fortsättningen skulle sönerna inte behöva gå med trasiga kläder. Han själv kunde slänga sina utslitna kängor, och skaffa nya. Mandarin kunde få en bättre känning och kanske han kunde låta pojkarna sitta på skolbänken borta hos kloka ugglan; Von Ugglas, ett par terminer. Där kunde barnen få lära sig räkna och skriva. – Det skulle finnas mat på bordet varje dag. Han skulle stoppa ladan full med klöverhö till Bubben. – Vilken lycka! – Slut skulle de vara med att leva i armod.

Ali hittade en lagom stor säck. Skakade dammet av den och började plocka i glimmande diamanter, gyllene guldpengar och en mängd pärlor och en del andra drygripar, tills han ansåg att han hade vad som behövdes, för att göra verklighet av alla drömmar.

Just som han skulle fästa säcken vid Bubbens sadel, dundrade det till och bergväggen stängde sig. Det blev kolsvart både inne i grottan och i Ali-Papas hjärta. Hur skulle de kunna ta sig ut? Han prövade med att rabbla samma ramsa som han gjort alldeles nyss:

”Sesam, Sesam öppna dig!”

Men nix … Inget hände. Han befann sig på fel sida om öppningen, så nu fungerade inte mantrat. Hur skulle de nu komma ut? Skulle Ali och Bubben bli kvar där inne i mörkret tills de svalt ihjäl?

Fukten dröp från stenväggarna och plaskade ner mot golvet. Det luktade fukt och blöt jord. Bubben gnäggade så det ekade inne i den mörka håligheten. Bubbens gnägg lät hemskt när ekot sände ljudet tillbaka. Man kunde nästan tro att det var en annan häst som svarade på Bubbens gnägg. Att det tog lång tid för ekot att komma tillbaka, tydde på att grottan var större än vad Ali-Papa först trott.

Kunde det kanske finnas fler öppningar, men hur skulle han kunna undersöka det. Han kunde inte ta ett steg åt något håll, så länge som han inte såg var han satte fötterna. Det var mörkt som i en kolsäck.

***

Den fagra älva-flickan Dana såg när grottans öppning stängdes. Nu var goda råd dyra. Hon svävade genaste iväg bort till skogsrådet Rufa, som var en klok huldra. Dana berättade att Ali-Papa och Bubben blivit instängda i en av Åreskutans grottor.

Hemma i stugan satt Mandarin och tvillingpojkarna vid köksbordet och höll rådslag om vad de skulle göra.

Hackspetten Göling hade nyss knackat på och berättat om den otrevliga incidenten borta vid Åreskutan, och beklagat att Mandarin förmodligen, inom kort, skulle bli änka, för det var inte ofta som Mr. Piray och hans patrask besökte grottan. Så att Ali och hästen skulle komma ut medan de var i livet, kunde de nog glömma.

”Nu är det nog kört för maken din och hans ponny”, hade Göling sagt.

Göling hade viftat lite nervöst med ena vingen framför näbben och lyckats fläkta bort en tår innan Mandarin hann se, att han var nära att ta till lipen. Det var inte manligt av en vuxen hackspett att gråta, det hade han blivit itutad av sin mor. Men vadå?

Det var inte läge att skratta eller se glad ut … när både Ali-Papa och hans trogne ponny blivit bergtagna, som han kallade händelsen när berget stängde sig om dem. Ärligast var det ju att fälla en tår, när det var tragedier som hände, ansåg Göling. Men han vågade sällan stå för sin egen känsla eller övertygelse. Han hade lite svårt med det där som kallades självförtroende. Han trodde ofta att andra hade mer rätt än han själv, trots att så inte var fallet. Han var en intelligent spett med ett gott hjärta och han ägde det där begreppet: empati, som många knappt kunde stava till.

Göling skyndade sig att säga hej till Mandarin, vinkade med vingen åt tvillingarna, och flaxade iväg innan han började storgråta.

Mandarin var minst lika illa berörd som Göling. Hon ville inte heller visa att hon kände sig färdig att brista i gråt. Hon harklade sig, torkade bort ett par tårar och snöt sig, sedan sa hon vänd mot sina pojkar:

”Om ni kan klara er själva ett tag, så ska jag ge mig iväg bort till Tallskogen och se om det finns något jag kan göra för att rädda Ali-Papa. Jag kanske åtminstone kan träffa skogsrået Rufa. Hon brukar ha en del kloka råd att ge.”

När Mandarin kom bort till Tallskogen träffade hon Dana som svävade omkring bland stubbar och sten vid kanten av ´Blöta myren´. Hennes blonda hår böljade som vågor i den måttliga vinden.

”Daanaaa …”, ropade Mandarin. ”Snälla du, kom hit en sväng, så jag får prata med dig!”

Dana vinkade till svar, och Mandarin slog sig ner på en stubbe för att invänta älvans ankomst.

Dana tog tag om toppen på en liten martall och svingade sig iväg bort till Mandarin, och berättade vad hon sett.

”Du förstår Mandarin: jag hörde ju när den där ledaren Mr. Piray rabblade det där mantrat, som fick berget att öppna sig. Men nu har jag alldeles glömt bort vad det var han sa. Men jag minns att det var namnet på ett frö, kanske en brödkrydda, jag är inte säker.”

”Kanel”, föreslog Mandarin.

”Nej, det var nog i så fall matbröd.”

”Anis …”

”Nej, nej …”

”Fänkål eller kummin … kanske”, prövade Mandarin.

Dana skakade på huvudet.

”Kan det kanske vara kardemumma, då?” föreslog Mandarin.

”Nej, ett kortare namn var det.”

”Kan du mena Sesam …”

”SEESAAM …! var det”, skrek Dana och viftade vilt i luften med armarna.

Vid hennes utrop började det knaka borta vid bergets kant och träden ruskade på sig och ett par älgar kom som skjutna ut ur skogen och tog skydd bakom Dana och Mandarin.

Så blev en liten glipa synlig i den grå bergväggen. Men i detsamma dök det upp flera ryttare till häst med Mr. Piray i spetsen. Han begrep omedelbart att det var Dana och Mandarin som lyckats knäcka portkoden.

Han svor så det blev gnistor i luften, som i värsta fall, kunnat antända trädtopparna om det varit lite torrare väder.

”Där har vi dig, din fördömda satmara”, skrek han i falsett, och fick upp ett rep ur väskan som hängde vid sadeln och gjorde snabbt en kastsnara, som han svischade iväg mot Mandarin.

”Nu har jag dig din markatta”, hojtade han och drog åt snaran om Mandarins kropp.

Mandarin skrek till när lasson föll över henne och hon drogs ner från stubben och släpades bort till Mr. Pirays häst, som frustade och stegrade sig i protest mot detta tillvägagångssätt.

Från sin position ovanpå hästryggen beordrade Mr. Piray sina undersåtar att surra fast Mandarin bak på hans häst. Nu skulle hon bli fånge i deras rövarnäste.

Skogsrået Rufa dök upp med en lyktgubbe under armen. Snabbt som ögat slingrade hon sig fram mellan ryttarnas hästar. Med all kraft slängde hon in lyktgubben Jussi genom grottans öppning, i samma sekund som Mr. Piray, skrek:

”Sesam, Sesam, stäng dig!”

Med en dov duns stängdes berget.

”Vi behöver en skicklig kocka i vårt kök”, skrockade Mr. Piray och flinade mot Rufa och Dana som stod handlings­förlamade och åsåg hur grottans öppning stängdes.

Så klatschade han till hästen med piskan så den vände sig helt om. Därefter satte Mr. Piray sporrarna i ljumskarna på hästkraken, som drog iväg i världens fart. Hela rövarbandet försvann in i storskogen så sten och grus rök om dem.

”Det var nära ögat det”, suckade Rufa och ruskade bekymrat på huvudet när hon steg fram till Dana som snyftade:

”Nära ögat … Vad menar du med det? Ali-Papa och Bubben, hann inte ut!”

”Nej, de hann inte ut, det har du alldeles rätt i. Men jag hann däremot slänga in lyktgubben Jussi till dem, så nu kan de lysa sig med hans lykta. Kanske kan de roa sig med att räkna pengar under tiden vi funderar ut, hur vi ska få ut dem därifrån.”

***

Ali-Papa och Jussi började se sig om lite längre in i grottan. Jussi var så liten så för att han skulle slippa småspringa vid sidan av Ali, lyfte han upp honom på Bubbens rygg. På så vis blev det bättre ljus, för då kom lyktan högre upp. När de gått en bit, hoppade även Ali upp på hästryggen och satte sig bakom Jussi.

Säcken med diamanter och guldpengar lämnade Ali kvar borta vid bingen med alla dyrgriparna. Nu gällde det att komma ut ur grottan. Så fort de lyckades med det konststycket, skulle de bege sig till polisen, och tala om var någonstans rövarna hade sin skattgömma. Kanske kunde Ali få någon form av betalning för att han tipsade rättsväsendet om var banditernas stöldgods fanns gömt.

Om han bara vetat var rövarna hade sitt näste, hade han kunnat tipsa polisen om det också. Det skulle ha varit bra att få fast hela patrasket.

Att Ali-Papas hustru var kidnappad visste han fortfarande inget om. Och tur var det.

***

Både Mandarin och Dana kände till mantrat för att komma in i grottan. Men nu satt Mandarin bunden på en stol i en källarhåla, som tillhörde rövarligan. Ett stort palats mitt inne i storskogen. Ett gammalt förfallet slott som rövargänget belägrat för många, många år sedan, och kört ut den rättmätige ägaren, så denne hamnade på fattighuset så prins han var. Sedan hade slottet fått stå och förfalla. Det såg hemskt ut. En del rutor hade blivit krossade och på en del ställen hängde tillochmed gardinerna ut och fladdrade spökligt genom de trasiga rutorna.

Att hålla efter slottet så det inte förföll, hade inte rövarna lust med. De skulle ju ut och råna och göra inbrott. På sin lediga tid när de inte var ute och härjade, ställde de till med fester och söp sig redlöst berusade.

Mandarin kunde inget göra så länge hon satt fängslad, med en vakt utanför dörren. Hon grät och snövlade, men det hjälpte varken henne eller pojkarna, som var kvar ensamma hemma. Inte var hennes gråt till gagn för Ali-Papa heller.

***

Tvillingarna Titus och Jonte begav sig ut i skogen för att leta efter modern. Det var långt lidet på kvällen, men nu gällde det att inte rädas mörkret.

”Vi får inte prata om spöken, för då går vi vilse”, varnade Titus, och knöt näven framför näsan på sin bror, för att lägga större vikt vid det han sagt.

Han ansåg sig vara klokare än brodern eftersom han var fem minuter äldre.

”Stackars pappa som har blivit bergtagen, kved Jonte. Där inne i berget finns pappa och Bubben”, sa han och pekade mot Åreskutan, som tronade i sin mäktighet bortom den närmsta granskogen. – ”Måste vara mörkt och kallt inne i ett berg. Hoppas att inte mamma också blivit instängd där.”

”Nää … hur menar du, att det skulle ha gått till? Ingen mer än rövarhövdingen kan öppna berget. Älvan hade ju glömt mantrat, det berättade ju Göling för oss.”

Korparna Hugin och Munin hängde med pojkarna på deras vandring. De flög före, en bit i taget, slog sig ner i någon grantopp och inväntade barnen innan de flög till nästa gran. På så vis höll de jämna steg med barnen.

”Ja-men var är mamma då?” sa Jonte och såg uppfordrande på sin bror. ”Vi har ju gått runt och letat överallt, utan att hitta henne.”

”Men kolla!” sa Titus och tvärstannade. ”Här står ju pappas såg lutad mot en stubbe.”

Han sprang fram och tog upp fogsvansen och viftade med den i luften.

”Ska jag spela en låt för dig, Jonte?”

”Eftersom sågen finns här, måste vi ha kommit rätt. Hit skulle ju mamma, men här finns hon inte. Vi har ju ropat så vi är hesa, snyftade Jonte.”

Titus fick fatt i en torr pinne. Bröt av en bit, så den blev kortare. Sedan satte han sig på stubben och kilade in fogsvansens handtag mellan fötterna. Därefter tog han ett stadigt tag med vänsterhanden i sågbladets topp. Med andra handen förde han pinnen fram och åter, som en stråke, över sågens otandade sida, samtidigt som han böjde sågbladet olika mycket så tonerna steg och sjönk.

Tonerna ljöd rena och klara ut över nejden: Var jag går, i skogar, berg och dalar – Följer mig en vän, jag hör hans röst. – Väl osynlig är han, men han talar – Talar stundom varning, stundom tröst.

”Det låter nästan lika vackert som när Näcken spelar på sin fiol”, sa Jonte och en tår tillrade ner längs hans ena kind, och han längtade efter mamma och pappa.

Titus ställde fogsvansen ifrån sig vid stubben och reste sig upp. Han såg sig om åt alla håll, för att se om han kunde lista ut var den där porten kunde finnas. Han hade liksom fått för sig, att det skulle vara som en dörr i berget. Men han såg bara skog. Inte minsta glipa som tydde på någon öppning.

”Jamen öppningen kan finnas längre bort. Vi fortsätter en bit till”, föreslog Titus och tog sin brors hand och så vandrade de iväg.

De klev över fallna trädstammar och rundade stora stenar – böjde undan ormbunkar och kvistar som blockerade vägen.  

Även om det var sommar, så blev det mörkt på kvällen. Aftonstjärnan började blinka på den mörknande himlen, och en månskära blev synlig strax ovan grantopparna. Månen lade ut en strimma kallt ljus mellan trädstammarna. Det såg spökligt ut, för då blev det otäcka skuggor från buskar och stenar.

Plötsligt blev det ett fasligt liv på korparna, som tidigare flugit helt tysta.

”Vad tog det åt dem?” sa Titus.

Korparna kraxade allt de orkade: ”Vänd tillbaka … vänd tillbaka … gå hem … Krrow …, krrow …, krrow …”

”Vi har gått så länge, så nu måste vi nog vända”, sa Titus och stannade i steget och vände sig om och såg på Jonte.

Han förstod att det var något som korparna ville varna dem för, men att lista ut vad, kunde han inte. Skulle han tala om för Jonte, att han inte hade en aning om var de befann sig, eller skulle han tiga? Han ville inte skrämma upp sin bror genom att berätta att han var helt vilsen. Därför föreslog han att de skulle vila en stund. Han hoppades att under tiden de tog igen sig, skulle det klarna, så han kände igen sig.

Kom vi sätter oss här borta”, sa Titus och tog ett par steg fram till ett fallet träd och satte sig på stammen. Klappade bredvid sig och sa:

”Sätt dig här en stund, Jonte, du behöver vila du också!”

När de satt tysta utan att säga något, hördes alla andra ljud bättre: Det prasslade i snåren, grenar knäcktes och det hördes små dunsar som av steg … Om det var vinden eller något oknytt var inte lätt att veta.

Jonte kröp intill Titus, som satt på tallstammen med armbågarna mot knäna och huvudet lutat i händerna. Medan han satt där och grunnade, vickade han på stortån, som stack ut ur den trasiga kängan.

En uv hoade så det ekade i skogen: ”Ho-hooo …, ho-hooo …”

”Jag är trött och hungrig”, jämrade sig Jonte.

”Jag också, men nu måste vi vara modiga och ta sista etappen, så vi kommer hem innan det blir morgon.”

Titus reste sig upp, sträckte ut handen och drog upp Jonte på fötter.

”Däråt ska vi gå”, sa Titus och pekade. ”Om vi går åt det hållet, är vi snart hemma”, tröstade han sin gråtande bror.

Just som han sagt det, började korparna skräna värre än de gjort tidigare:

”Dagbrott … dagbrott …”, kraxade korparna ikapp.

”Vad säger de?” frågade Jonte där han lufsade bredvid sin bror.

”Har ingen aning vad dagbrott betyder”, svarade Titus och höll ännu hårdare i sin brors hand när de trängde sig fram genom ett videsnår.

Just som barnen tog klivet ut ur snåret för att fortsätta på andra sidan, försvann marken under deras fötter och de störtade ner i ett svart hål.

Korparna blev som galna. Kraxade och skränade medan de flög över den gapande öppningen där barnen försvunnit. 

”Vi måste meddela skogens alla väsen, att barnen trillat ner i gruvan. Måste förmå Uven att utlysa en tyst minut över barnens minne.”

***

Ali-Papa och Jussi hade ridit en bra bit in i grottan på den samarbetsvillige Bubben, som började visa tecken på trötthet. Därför satt Ali-Papa av, och gick bredvid hästen. Hade de tur kunde det kanske finnas någon glipa i berget där dagsljuset silade in.  

Plötsligt stannade Bubben och stod stilla på samma ställe och stampade.

”Snälle älskade Bubben, försök gå en bit till!” bad Ali-Papa och klappade honom på bringan.

Men Bubben bara skakade på huvudet, så manen fladdrade och stampade energiskt med frambenen mot underlaget och gnäggade.

”Vad står du och trampar på, det låter så ihåligt?”

Bubben bara gnäggade till svar.

Det var så skumt, så Ali kunde inte se vad det var.

”Jussi …!” ropade han. ”Hästen är istadig. Går varken med lock eller pock att få den att ta ett steg framåt. Kanske har han trampat i någon fälla, så han inte kan ta sig ur fläcken.”

”Det låter oroväckande”, sa Jussi och höll ut lyktan en bit, men det blev inte så mycket bättre.

”Om jag lyfter ner dig, så kan du lysa under hästen, så vi får se vad han fastnat i.”

”Okej, lyft ner mig då, så ska jag lysa.”

Ali-Papa tog ett stadigt tag om lyktgubben och lyfte ner honom. Jussi höll fram lyktan, så det blev ljust under Bubben.

”Titta! – Det är en massa plankor som hästen står på. Vad ska det betyda”, sa Jussi och vände sig om mot Ali och bad honom undersöka vad det var för konstig plankhög.

Jussi lyste och Ali tog tag i grimskaftet och förmådde Bubben att kliva av plankorna.

”Det är en lucka”, sa Jussi och höll upp lampan så ljuset föll över lämmen.

Ali-Papa var stark och öppnade luckan.

”Så egendomligt, det verkar inte vara lika mörkt där nere som i den här hålan”, sa Ali. ”Ska vi försöka ta oss ner och undersöka vart den här konstiga kanalen leder?”

”Vi har inget att förlora, på att testa”, svarade Jussi.

Ali hoppade ner först, sedan tog det en stund innan Jussi lyckades övertala hästen att ta det där hoppet rakt ner. Därefter la Jussi sig på mage och räckte ner lyktan och Ali ställde sig på tå och tog emot den. Allra sist hoppade Jussi ner och nu var frågan: Kunde de ta sig ut den här vägen? Annars var de dubbelt förlorade, för det gick inte att ta sig tillbaka upp i grottan utan stege och hur skulle de, i så fall, få upp hästen?

Nu verkade Bubben pigg igen och Ali lyfte upp Jussi på hästryggen, men själv gick han bredvid.

Det blev ljusare och ljusare och rätt som det var såg de att gången mynnade ut i naturen.

”Men hur hänger det här ihop”, sa Ali-Papa och fick stopp på hästen. ”Det sitter två barn där framme i gluggen.”

Just då vände barnen på sig:

”BUBBEN …”, skrek de och störtade fram. – ”Pappaaaa…!”

”Vi har gått vilse”, grät Jonte. – ”Och vi hittar inte hem”, ylade Titus.”

”Lugn grabbar! En lyktgubbe kan aldrig gå vilse. Det här ska vi snart reda ut”, sa Jussi.

***

Jussi kände alla skogens invånare, och visste var han kunde få tag på skogsrået, Rufa. Av henne fick Ali-Papa veta att Mandarin var tillfångatagen av Mr. Pirays rövargäng och förd till det gamla slottet.

”Allra först får ni bege er till Länsaman Klös, och be honom om hjälp att frita Mandarin”, rådde Rufa. ”Tala då om var rövargängets skattkammare finns, och be Dana om lösenordet, så poliskåren kan ta sig in i grottan.”

Ali lyssnade så öronen stod på skaft.

”Efter det tycker jag, att ni ska ta er en tur till Skruppelhyttans fattighus, och hämta Prins Harrad Jalusi. Det var hans slott, som det där banditgänget beslagtog för tusen år sedan”, förklarade Rufa.

Precis som skogsrået rådde dem att göra, gjorde Ali-Papa och Jussi.

Länsman Klös sammankallade en härskara av soldater, som red iväg och tillfångatog hela gangstergänget och klippte av alla rep, som höll fast Mandarin på stolen.

Fyrtio rövare slängdes in i samma grotta som tidigare varit gängets skattkammare. Vakter placerades utanför.

Där skulle rövarna hållas fångna till dess de sonat sitt straff.

Nu för tiden bor både Prinsen Harrad Jalusi och Ali-Papas familj i slottet. Ali fick stora mängder guld och diamanter som tack för sin hjälp att ta fast Mr. Pirays rövargäng.

Slottets trasiga fönster byttes ut. Hela slottet renoverades. Nya svarta skifferplattor lades på det trasiga taket. Bubben fick ett fint stall och en lada med ljuvligt doftande klöverhö.

I fortsättningen skulle både människor och djur leva i fred och ro med skogens alla väsen.  

Där kan man säga att sagan var ALL.

© Ingbritt Wik