Sköldpaddan Penty Pansar
Penny Pansar makade sig in i skuggan under Paradisbusken. Han var ju sköldpadda och det blev varmt under hans sköld. Det skulle bli åska och regn idag, det hade han hört att de sagt på TV. Regnet behövde han inte bry sig om, för han kunde inte bli våt. Det var ju bara att dra in alla tentaklerna och huvudet. Dra in allt så långt det gick under skalet, så kunde det ju få regna så mycket det ville.
Praktiskt... Eller hur?
Timmarna gick och det började mullra och det kom en och annan blixt. – När så de första stora dropparna kom kändes det helt underbart, tyckte Penny.
Plopp, plopp, sa det på skalet och han kände hur det blev svalare åt ryggen. Det ska bli skönt, att för en gångs skull få tvätta sig ordentligt om fötterna i någon regnvattenpöl, tänkte han.
Det är inte så lätt för en sköldpadda som vistas på land att tvätta fötterna om det inte finns vatten.
– Kära du! sa en halt myra, jag har långt kvar till stacken och de där dropparna är så stora. Jag fick en i huvudet nyss, så det snurrar fortfarande med hela mig. Kan jag få låna dig som paraply?
– NÅ… låt gå för det! dundrade Penny inne i sitt skal, och stack ut yttersta nosspetsen.
Han skrattade lite när myran kröp in, för det killade så in i vassen, när den strök sig mot hans ena fot.
Kaninen Kankan kom skuttande med ett stort salladshuvud i tassarna. Han hoppade bara på bakbenen, det såg mäkta lustigt ut.
– Kolla vad jag fick av Hulda som säljer grönsaker på torget, sa Kankan.
– Va läskigt det ser ut, sa Penny och stack ut en liten, liten bit av tungan.
– Vill du smaka kanske? frågade Kankan.
– Kan jag väl, svarade Penny, som inte brukade säga många ord.
– Jamen hur ska jag kunna bjuda dig på sallad om du inte sticker ut huvudet? Är du rädd för lite regn, kanske?
– Nä, då! Inte alls, svarade Penny och stack ut huvudet så han kunde titta på Kankans fina sallad.
Han tog ett stort bett av salladen och tuggade så det knakade.
– Tugga inte så högt, det skär i mitt onda huvud pep myran. Hon som hade fått en regndroppe i skallen alldeles nyss.
– HOPPS… här är det visst farligt värre! hojtade en fladdermus. Håll upp pansarplåten Penny, för nu landar jag.
– Kolla myran när du landar Flaxman, ropade Penny.
– Det gick ju bra det här, viskade myran, som hållit sig om huvudet när Flaxman landade. Det blev en förfärlig vindfläkt, när han fällde ut landningsstället, men Penny var beredd och höll en fot framför myran, så hon inte skulle blåsa bort.
Nej, nu ni! sa Kankan kanin. Nu haglar det, bäst att sätta sig i säkerhet. Rena bomberna, fnös han.
Ping, pång … plopp, sa det på Pennys hårda skal, när haglen landade och studsade iväg ut på gräsmattan. Nu var det bäst att hålla sig inne, tänkte myran och darrade i hela kroppen.
En fjäril bankade på Pennys skal och bad att få komma in och torka vingarna en liten stund.
– Det kommer stora bomber av is… De kan slå sönder mig, viskade fjärilen. Snälla Penny, har du en plats ledig åt mig också?
– Visst kom in, sa Penny med sin grova röst. Sätt dig bakom den andra bakfoten, men försiktigt så du inte petar ut myran, varnade han.
Nu snarkade Flaxman-fladdermus, så myran var tvungen att sparka på honom, för att väcka honom, för hon hade ju huvudvärk och ville ha det alldeles tyst.
Fjärilen fällde ihop sina vingar och sa att han skulle ta en tupplur. – Då blev det för tröttsamt för myran, hon hade ingen att prata med, så hon somnade hon också.
God natt!
FARMORS-saga nr 15
© Ingbritt Wik