Bara för minnenas skull

Torpet, stugan eller gården … Beror på hur man ser det. Arealen var inte stor i kvadratmeter mätt, men i hans minne hade platsen en större domän.

En enda skär ros fanns på busken. Den doftade lika underbart nu – den här varma sommardagen – som den gjorde för många decennier sedan när busken var ung och orkade bära fler blommor.

Ogräset var väl den enda arten av växter, som mådde bra av att det sällan kom någon människa till platsen. Brännässlor, meterhöga i sällskap av hallonris, prydde platsen där stugan en gång stått. Han satte sig på trappstenen, som var det enda som fanns kvar. Han lät blicken svepa över den kära platsen. Det här var hans eget paradis. Här hade han varit lycklig.

Björkarna med sina smäckra, vita stammar, var nu grova masurbjörkar, med gråaktig skägglav hängande från torkade grenar. Förfallet hade framskridit. Det kändes ledsamt, men inget han kunde göra något åt.

Den uttorkade brunnen, vars trälock för länge sedan blivit till stoff, gapade som ett slukhål rakt ner mot underjorden. Den oasen hade blivit till en stor fara för älgars och rådjurs smala extremiteter. För vem hinner se sig för när det är bråttom?

Växthusets stålskelett talade sitt eget, tysta språk, där det stod i en samling ungskott från de närbelägna asparna. Det knastrade under hans skosulor när han klev runt på platsen. Glaset var inte synligt för blotta ögat. Försynen hade varje höst brett sitt lövöverkast som ett skyddande täcke över eländet, så ingen kunde se faran. Inte ens ana den. Här i det nu kapsejsade växthuset, hade han odlat tomater, gurka och även sått den första salladen.

Sjön fanns bara ett stenkast bort, därifrån hade han burit hinkvis med vatten till sin odling. Just idag lade solen ut sitt glitter över det vindstilla vattnet där värmen dallrade över nate och vattenklöver. Skräddare och andra småkryp ilade, härs och tvärs, över ytan i hopp om att finna det de sökte.

Ladugården, som fortfarande bar spår av rödfärg, stod där den alltid stått. Men … Sara, Rosa, Rölla och Stjärna fattades. Deras bås gapade tomma. Det var han som vallat den lilla gruppen kossor till betet bort på storskogen. Han tyckte nästan att han hörde skällkons bjällra när han stod alldeles tyst, vänd mot skogen, och lyssnade.

Där dyngstacken varit belägen, fanns nu endast en stor grop. Den var för längesedan tömd på sitt innehåll. Kanske hade det blivit fin potatis på de åkrar över vilka innehållet spridits. Han mindes inte. Det var ett tag sedan han jobbade med lantbruket.

De stora granarnas grenar bar både kottar och en livlig ekorre, som skuttade fram och åter i väntan på att de gröna kottarna skulle mogna, så han fick smaka på fröna.

Gården som i forna dagar legat avsides, långt från ära och redlighet, låg nu alldeles intill en autostrada, där långtradare, bilar och smattrande motorcyklar blåste förbi i hiskliga hastigheter. Tänk så allting kan förändras på några år, tänkte han och strök den grånade pannluggen åt sidan. Han tyckte inte att det var längesedan han stått på bryggan nere vid sjön, och metat abborrar åt katten.

– Vart har tiden tagit vägen? sa han för sig själv, och tog sig om hakan i en fundersam gest.

Såg sig generat om, som om han var osäker på huruvida någon iakttagit hans nostalgitripp till den öde gården.

Hade han förvaltat sitt pund på rätt sätt? Det var den stora frågan. Kanske skulle han ha behållit gården, trots allt, när vägverket ville köpa in den för att dra fram ett motorvägsbygge över hans ägor?

Han brukade komma hit, med jämna mellanrum, för att klippa gräset. ”Varför klippa gräset på en ödegård, där stugan inte ens finns kvar?” Säkert fanns det de som undrade över det, men som inte ville ställa frågan. ”För minnenas skull”, var det svar han skulle ha gett, ifall någon frågat.

På den enda nu levande grenen, i det uråldriga körsbärsträdet, satt några blanka körsbär. Dinglande på sina smala skaft, var de ett sött minne av all saft, som hans mor kokat när han var en liten grabb. ”Skam den som ger sig”, verkade vara trädets måtto. 

Vinterapeln hade däremot gett upp och stäckte sina torra genar upp mot himlen som i bön. Han ruskade på huvudet åt den erbarmliga synen. Skägglaven hängde i sjok från de torra grenarna och ett övergivet skatbo hängde envist kvar på trekvart mellan ett par stadiga grenar. – Han skrattade till och mindes att äppelvinet hade varit gott. Men starkt och han, som då bara var en parvel, som var ovan vid alkohol hade blivit på snusen efter bara ett litet glas.

Humlets sträva tentakler klängde, med visst besvär, sig fast på det som var kvar av stativet till flaggstången.

Tänk vi hade en flaggstång. En vit, fin flaggstång. Precis som på ”bättre-mans-gårdar”. Hm … hm …

Så väl han mindes hur modern gett honom en spånkorg och bett att han skulle plocka humlekottar, som hon skulle ha när hon bryggde mjöd. Men han mindes att hon gjorde en slags sömnmedicin också. Hon kallade den för ”Hirkum Pirkum”, till den skulle det också vara humle, men även johannesört, som växte bakom magasinet. Fast den medicinen fick han aldrig smaka. Den var för stark för små gossar, hade modern sagt och sett lite klurig ut. 

Jasminen verkade ha trivts i sin ensamhet. Den hade brett ut sig ända bort till dasset, vars dörr hängde på endast ett gångjärn. Rönnen där bakom hemlighuset bar en mängd omogna klasar. Skulle det kanske bli en vargavinter? Så brukade de gamla spå, förr i tiden, när det blev ett så grant rönnbärsår.

En kroll-lilja svettades i solen och hade nästan vrängt sina kronblad ut och in, för att visa både ståndare och pistiller för den intresserade humlan, som surrade runt utan att kunna bestämma om den skulle landa eller låta bli.

Med tunga steg gick han bort till platsen där magasinet stått. Just vid trappstenen hade en fläderbuske slagit rot. Dess röda klasar lyste trotsigt i det skira ljuset, som silades mellan en lönns ljusgröna bladverk. Vem av de två arterna skulle vinna kampen om existensen? Det var en fråga om tid och kraft, givetvis även om vatten och näring.

Från sjöängens gräddfärgade älggräs, vars blommor stod styva på stela stjälkar, kunde han andas in den vassa, lite trollska doften. Just den doften fick honom att kastas eoner bakåt i tiden. Han kunde minnas hur solen varit på uppgående när han kom hemcyklande från danspaviljongen sena lördagsnätter. Dimman hade dansat över sjön. Det hade sett nästan spöklikt ut. Koltrasten hade suttit och övat på sina krångliga melodier i kastanjeträdet vid grinden.

På tysta fötter hade han smugit upp till sitt rum, rädd att väcka sina föräldrar, som sov i vindsrummet bredvid hans.

***

Så där ja …, suckade han belåtet. Nu är gräset klippt.

Han ställde in gräsklipparen i bilens bagageutrymme, placerade bensindunken bredvid, och torkade svetten ur pannan.

Han såg sig om och gjorde sedan en lov över den kort klippta gräsmattan. Stannade på den platsen där hönshuset hade stått. Han sparkade till en av de grönblå sinnerstenarna som fortfarande fanns kvar av byggnaden och mindes sin mors gråt, den gången som räven bitit ihjäl merparten av de gamla hönsen. – Hur hon snyftat fram, att det inte skulle bli fler sockerkakor bakade under den kommande sommaren. Han hade strukit över hennes lite rynkiga kind och försökt trösta.

Bland furors och granars sus, hördes koltrastens invecklade strofer, även denna gång. Han kände igen sången från gångna tider och tog upp näsduken och snöt sig. Därefter gjorde han ett varv bort till den gamla jordkällaren. Det var längesedan han gick ända dit bort. Källaren var inte lika öde som gården för övrigt. Här hade en grävling hittat sitt fridsamma tjäll och höll som bäst på att fostra sina två ättlingar.

Han stannade i steget. Backade tyst, han ville inte störa den nye ägaren. Det hade skett ett regimskifte. Han mindes det och accepterade. Lite motstulen gick han tillbaka till bilen.

– Man kan inte backa tiden, suckade han och satte sig in bakom ratten, startade och for till det som nu för tiden räknades som hans hem.

Han hade det bra, inget att klaga på. Kanske även det var en form av lycka … Vardagslycka, kanske det kallades när man hade mat för dagen och tak över huvudet, och möjligheten att göra en tillbaka i tiden, precis som han hade gjort den här fina sommardagen.

Han drog en lättnadens suck över att det var byggförbud på hans gamla gård. Alltså skulle ingen kunna komma och köra bort grävlingsfamiljen. De skulle få leva i fred och ro och fostra sina ättelägg utan grävskopors morrande. Även hans fina minnen skulle bli kvar tills naturen tog tillbaka sitt.

Han skulle fortsätta klippa gräset så länge han orkade. Dessa stunder när han kunde slå sig ner på den mossbelupna trappstenen, som fortfarande fanns kvar, och hälla upp kaffe ur termosen, fyllde honom varje gång med lycka.

© Ingbritt Wik