En solskenshistoria strax före jul

Jag får väl gå tillbaka in och se om jag har någon mat som jag kan bjuda kattkraken på, tänkte han och vände tillbaka in. Han skar några bitar av julskinkan och gick ut igen. Fatet med skinkbitarna ställde han bredvid trappan och gav sig av till jobbet.

Han tog för vana att ställa ut mat på morgonen. Några dagar förflöt och fatet var renslickat varje eftermiddag, när han kom tillbaks från jobbet.

Den här katten var mycket osynlig av sig. Aldrig att han såg något mer än enbart spåren. – Fast till sist kunde han inte ens se dem ... Då blev han fundersam. Det var kallt, mycket kallt, så katten satt väl hopkurad någonstans. Kanske i den gamla ladan.

När han så en eftermiddag såg fatet med skinka stå helt orört, undrade han över vad som kunde ha hänt hans trogna matgäst. Han såg inga spår alls i den dygnsgamla snön. Han gick bort till lagården där han tidigare sett att de små tassavtrycken försvunnit in.

Alf öppnade därför ladugårdsdörren i hopp om att få en förklaring till kattens försvinnande. – Och det fick han. – Fast inte på det viset att han hittade katten. Han hörde ett underligt litet pipande ljud, när han stod alldeles blick stilla och tyst lyssnande... Kyla och vind knäppte lite i takstolarna, men det var ett annat ljud också… Det kom någonstans ifrån... Tyst…! – Nu hördes det igen. – Och igen! Men varifrån kom ljudet? undrade han och försökte lokalisera de svaga pipen. Han smög sig fram en liten bit, stannade och lyssnade… Ett litet klagande läte hördes. Det tycktes komma uppifrån … Kanske från det gamla höloftet.

***

En bit från Alfs ladugård låg ytterligare ett hus. Där bodde grannen. Där utspelade sig detta konstiga drama strax före jul:

Det var en katt som skrek utanför ytterdörren.

– Men käre du Albin. – Det skriker ju en katt! Visst gör det väl det?

– Du tycker det du också, Alma? Ja, men då gör det nog det, för jag har också suttit och lurat på att det låter precis om en katt...! Jag trodde att jag inbillade mig, eller att det var min vanliga tinnitus som blivit starkare, svarade Albin och reste sig upp, lade tidningen ifrån sig och gick mot farstun för att öppna ytterdörren.

– Jo, sannerligen ... – Sannerligen! – Titta vad som kommer här, sa Albin högt. Står det inte en katt här minsann – och vad har kattan i munnen om inte en unge?! Nej, men jag har väl aldrig sett på maken! sa han. – En unge … Mitt i vintern! Det är väl inte möjligt? Ser jag i syne, kanske ...?

– Vem pratar du med? ropade Alma inifrån köket.

Något svar fick hon dock inte, för Albin stod en bit in i farstun med dörren pipöppen, för att kattmamman och bebisen skulle kunna komma in, och dessutom var nog inte hörseln av högsta kvalitet.

Alma reste sig upp från köksstolen och gick ut i farstun för att se vem det var som kom. Hon tvärstannade på den jul-röds-randiga trasmattan i pur förvåning. Hon slog ihop händerna framför hjärttrakten och sa:

– Å, kors i Jes... namn, viskade Alma och gjorde sedan korstecken och tittade storögt på kattmamman, när denna försiktigt tassade fram till Alma och lade ner sin unge på hallmattan framför henne.

Det blev en härligt, varm uppsluppenhet i de här äldre människornas boning den här dagen. För nu hade de fått en kattmamma och ytterligare ett litet liv att ta hand om. Rena julaftonen ... Nu gällde det att se till så att den magra och lite tufsiga mamman fick något att äta, för att hon skulle kunna ge ungen det den behövde. Annars återstod väl inget annat än att försöka mata kattbebisen med mjölkersättning. Men det var ju enklare att mata mamman.

Kattmamman fick julskinka och det ena med det andra, men inte blev hon lugn för det. – Hon ville ut, men vad skulle hon ut i kylan till? Hon hade ju det både varmt och ombonat för både sig själv och sin unge. Att gå och drälla till kattungar så här sent på året, brukade då sannerligen inte ansvarstagande kattmödrar göra, men okey, nu var hon ju här så nu kunde inget ändras.

Så småningom fann kattan sig tillrätta med det nya livet som innekatt hos det äldre paret. Men kattmamman hade varit motsträvig in i det längsta. Hon kunde ju inte säga vad hon hade för viktigt att göra på annat sätt än att sätta sig vid dörren, titta bedjande på husfolket och hoppas att de skulle förstå vad hon menade, när hon jamade så uppfordrande. Men de förstod ju inte alls vad hon ville. – Det var som att jama för döva, tyckte kattmamman.

Det var ju mysigt med adventsljus och all ompyssling som hon mötte. Det skulle nog bli bra det här! Det trodde, i alla fall, de här människorna. Och visst, det kunde man väl tro ... Men de visste inte vad kattmamman visste ... Nämligen att det fanns två ungar till ute i den kalla gamla övergivna ladugården. Där borta på andra sidan om den där skogremsan, där borta vid Alfs torp.

Hur skulle det här sluta för dessa små liv? Inte konstigt att kattmamman fick ångest, trots all god mat och all uppassning som hon fick. Hon hade ju försökt säga, att hon var tvungen att hämta de andra två ungarna, utan att någon ville lyssna på hennes vädjande jamningar.

VÅGAR MAN GISSA hur det gick?

Jo, så här bra slutar sagan:

Alf kunde lokalisera det pipande ljudet. Pipen kom någonstans från mellangolvet uppe på rännet. Eller loftet som en del säger. Nu fick han nog lov att göra något åt det hela. Hur länge hade det pipit där? Utan att någon varm mamma kommit för att krypa in och värma samt mata de små liven. Hade mamman blivit överkörd, så barnen blivit lämnade ensamma i kylan?

Ensamma utan mamma, utan mat och värme, skulle de ju inte klara sig i kylan. Vintern hade börjat på allvar? Detta var vad som Alf tänkte när han vände om och gick ut ur ladugården för att hämta verktyg som han kunde bryta upp golvet med.

– Så där ja! sa Alf för sig själv, när han lyckats ta sig upp på rännet med både spett och en gammal rostig korp i ett stadigt grepp under högerarmen.

Så började han bända i trävirket så de gamla rostiga spikarna jämrade sig när de till sist släppte sitt tag om trävirket. Nu var bräda nummer ett lossad och inget kunde han se som pep där. – Nehej, tänkte Alf, då får vi ta bräda nummer två: KNAK ... så var den strax lossad ... och se där! Sannerligen; där var det nog någonting i alla fall, tänkte han och tog spettet och bröt upp bräda nummer tre och för säkerhetsskull även bräda nummer fyra. Nu då! – Där låg de små liven och pep. De låg i sågspånsisoleringen mellan golven. Inte mycket till skydd det inte, men det var ju det enda kattmamman hittat att göra sig ett bo av.

– Stackars krakar, var är er mamma? småpratade Alf och strök med fingret på de små liven.

Det blev nu ännu mer pip och liv i de små tigrarna. Han tog varligt upp en av dem. Den var inte kall, men inte varm heller. Den levde i alla fall. Det gjorde nummer två också. En svartvit och en ramsvart unge var det. Vad skulle han göra nu?

Jag måste ju ta hand om de här, tänkte Alf som var djurvän. Man slår inte ihjäl såna här. Nej, det gör man inte.

Om man vill göra det enkelt för sig ... Då slår man ihjäl dem – men det ska vi inte befatta oss med, tänkte den kloke, djurvännen Alf. – Nej, han gjorde något så fint som att ta ledigt från jobbet för att rädda dessa redan utsvultna och nerkylda varelser.

Han stoppade dem resolut innanför sin egen tröja. In på bara kroppen, stoppade han dem, för där fick de åtminstone värme. Så kravlade han sig ner – på den uppgillrade gamla, halvt steglösa stegen – från rännet och gick in i huset och ringde till arbetet och tog ledigt. Nästa steg blev ju att försöka få mat i de här liven.

Det klarade Alf av utan svårigheter. Lite mjölkersättning går att köpa och sedan fick han väl se, resonerade han.

Oj, så hungriga de små liven var. De darrade och sög på den konstgjorda nappen som Alf fixat fram.

– Lugn grabbar! Ta lite i taget! Sug sakta, annars kan ni få ont i magen, förmanade han dem, där han satt och matade dem.

När matningen var klar, vidtog de andra bestyren; nämligen kiss och bajs ... Som det heter. Jo, det klarade han av som den värsta van gammal kattmora. Fram med lite gasbinda och in under varmvattenskranen med tussen. Vrida ur överflödsvatten så gasbindan blev som en varm, lagom vass kattunga.

– Så där ja! Nu har nummer ett kissat. – Seså, lilla kissekatt. Försök du också! uppmanade han tvåan. Kissa vet ja ...! beordrade han kattkillen nummer två ... Och se där! Till sist med lite tålamod ordnade det sig även med tvåan. Nu kissade den också, tack vare att Alf torkat några drag med låtsastungan under svansen på det lilla krypet.

– Jaha nu var det klart ...! Man är väl karl för sjutton, nynnade Alf, det är bara att dutta lite här och lite där ... Som om jag aldrig gjort annat, nynnade han.

***

” Den här Alf är ju en strålande surrogatmorsa.” Så viskade den första kattungen i den andra ungens öra, när de mätta och vältvättade och pinkade, kröp intill varandra på fårskinnsfällen.

TÄNK SÅ BRA det kan bli när rätt människor hittar de övergivna kattungarna. – Om inte Alf hade brytt sig ... Hur hade det gått då? Jo, det hade slutat illa för de här små.

Nu blev det ännu bättre, efter det att Alf skrivit ut en efterlysning på sin skrivare. Han efterlyste den försvunna mamman. – Tro det eller ej ...! Han fick svar!

Ett äldre par som såg den uppsatta efterlysningen borta vid postlådesamlingen. De förstod genast att det måste vara den här kattmamman som de tagit hand om för några dagar sedan, som efterlysningen gällde.

Visst var det den katthonan som nu efterlystes av någon, som hittat två moderlösa kattungar mitt i vintern. Var det så att kattmannan hade fått mer än en unge? Hade hon tänkt sig att hämta de andra två. – Var det därför som hon skrikit och varit så ifrån sig, fast hon kommit in i värmen med sin unge. – OJ, oj! Så förskräckligt!

Det var förstås så det hände ihop. Kattmodern hade förstått att hon inte skulle kunna hålla liv i de små nu när vintern kom. Därför hade hon tagit en unge med sig och gått upp på det äldre parets trappa och skrikit så hjärtskärande på hjälp. Kattmammans tanke hade givetvis varit att hämta de andra två också. Så även de kom in i värmen till jul.

Så rörande. Tänk så förståndig ett djur kan vara. Så ledsamt att det bara ska stupa på att våra uttrycksmöjligheter är så olika. Det var därför som kattmamman inte var riktigt nöjd med människoparets omsorger. – Fast hur ska man kunna tro och förstå, att en katt har planerat att flytta in med hela sin familj, till en människoboning så här mitt i den kalla julbrådskan? Att det hade fötts tre stycken ungar räknade inte någon med.

Stackars kattmamman som verkligen tyckte, att hon lade betoning på varje stavelse, utan att bli förstådd när hon jamade.

När Alf fick höra att det fanns en levande kattmamma, så tog han båda ungarna med sig till grannen där kattmodern och den första ungen fanns. Skulle hon känna igen dem? – Tro det eller låt bli! Mamman måste ha haft längre minne än vad man tror att djur har. – För hon godkände barnen som sina, när Alf lade dem till henne. Hon började tvätta dem som om hon aldrig varit skild från dem någon längre tid. Det hade ju gått några dagar, så den ungen som kattmamman burit med sig till det äldre paret, hade ju hunnit lägga på sig lite extra, så den vägde lite mer än de som Alf hittat och försökt mata.

Hur som helst vill KATTMAMMAN och även den som skriver ner storyn, ge både det äldre paret och givetvis Alf en jättestor eloge för sitt idoga och kloka ingripande när vintern slår på stortrumman och planerar att tåga in.

© Ingbritt Wik