Knipsluga katter

Av mina fyra katter, var det bara min corniskatt, Sikita, som jagade råttorna. De tre siameshanarna höll mig sällskap i den varma sängen. Det låter lustigt, men endera var de mörkrädda eller mycket frusna … Så det blev Sikita, som ensam fick ta hand om mössen nere i köket om nätterna.

Den här dagen hade börjat besynnerligt. Det var näst intill omöjligt att ta sig nerför den smala trappan från övervåningen, utan att trampa på just den siamesen, som jag alldeles nyss sett endera före eller efter mig i trappan. Trappan hade ingen ledstång, som man kunde hålla sig i, därför blev det en överraskning i vilket skick man själv kom ner till första våningsplanet om morgnarna.

I dag var det Alla Helgons Afton, men för mig spelade det ingen roll om det var helg eller söcken, för mitt liv råkade nämligen ligga i spillror det året. Men katterna var det däremot full fart på.

När både jag och katterna hade fått frukost och jag som bäst satt vid vedspisen och värmde mig med den första koppen kaffe, kom Ikaros och släppte ner en slemmig hartass i mitt knä. Han ville att vi skulle apportera. ”Visst vill du leka med mig nu, Matte”, såg han ut att säga när han lade upp ett ljudligt siamesjam.

Jag suckade, för jag visste att det inte skulle räcka med, att han fick apportera ett par gånger. Om jag kastade tassen, skulle han vara tillbaka, innan jag hunnit ta nästa slurk ur kaffekoppen. Då skulle han åter lägga den äckligt, blöta hartassen i mitt knä, och uppfordrande se på mig, som om han ville säga: ”Ja, men kasta nån gång då, här har inte jag tid att stå hela dan!”

Mitt samvete högg mig hårt på insidan av revbenen och jag hällde kvickt i mig den sista kaffeskvätten och lydde Ikaros order. Jag började vildsint kasta hartassen från kökets morgonskumma vrå, och inåt storstugans skumrask. Katten syntes som ett silvergrått streck, när den – med blicken riktad högt upp i luften – störtade inåt rummet utan, att till synes, ha en aning om att något kunde stå i vägen.

***

När jag lite senare var på väg ner till vedboden, överraskade höjdhopparsiamesen, Zaraj, mig med att ta ett jämfotaskutt och landade elegant på min axel. Han brukade ofta lifta med mig, just på det där viset. Han hoppade av nere vid ladugården, och tackade för skjutsen med ett grovt siamesjam. Han skulle kolla om grävlingen var vaken, hörde jag honom förklara. Jag fortsatte till vedboden för att hugga dagsbehovet av ved.

När jag hade huggit den ved jag ämnade hugga i första omgången och kom in med ett rejält vedlass, satt Ikaros vid kylen och skrek. Jag erinrade mig, att jag hade glömt ge honom hans ”lunch-ärter”. Han skulle ha gröna ärter – lagom varma och krossade, serverade på ett fat – minst en gång om dagen. Glömde jag av det eller om jag hade slut på den varan, kunde han skrika hur länge som helst, för han visste vad han ville, den siamesen.

Dagens arbete med uträttningar av olika slag fortskred, och inemot kvällningen gick jag till vedboden igen och högg en extra omgång ved, för att inte behöva frysa framåt morgonkvisten. Det var ju helg och jag ville ha lite ledigt från vedskjulets hårda och svettiga syssla.

***

Efter det sista vedhuggarpasset var jag både svett och lortig – och även hungrig. Satte på en kittel med vatten. Nu skulle här tvagas!

På övervåningen var det i alla fall drag i de gamla rökkanalerna, så där gick det åt mängder med ved. Lade in en extra stor omgång, större än jag brukar. Stängde dörren och gick ner för att tvätta mig, så att jag åtminstone kunde känna mig ren när det var Allahelgonsafton. Så skönt det skulle bli att få tvätta av sig sågspån och svett!

Det dröjde inte många minuter, efter att jag lämnat övervåningen, förrän jag hörde tonerna från en olycklig siames… – Visst kom väl ljudet uppifrån sovrummet, därifrån jag nyss kommit? Trots att jag inte sett, att någon katt följt i mina spår, måste så ha skett, i alla fall. Typiskt siameser, de kunde dematerialisera sig när som helst. När sådana inte vill synas, blir de helt genomskinliga.

– Kamero måste ha följt efter mig och smugit in när jag var där uppe för att lägga mer ved på brasan, småpratade jag för mig själv.

Kameros toner kände jag väl igen. Jag hörde hur katten vrålade: ”Varför i hela Fridens Namn, låste människan in mig? – Öppna omedelbart! Hör du det, Matte? – Mjauuu!”

Hans gråtmilda serenad skar i mitt hjärta. Han lade in hela sin själ i sin klagan.

Jag å min sida undrade varför han inte kunde gå ut själv? Han kunde ju öppna dörrar… so what? Hade det varit som vanligt, skulle han bara ha öppnat dörren ut till den kalla övre hallfarstun. – Kanske skulle han ha suttit en stund i hallfönstret och ägnat sig åt fjärrskådning, medan värmen, i sovrummet, pös ut. Då det blivit lagom kallt i sovrummet och lagom varmt ute på den kalla hallen – då först… skulle han ha tassat ner genom trappan till köksdörren, för att där ge upp ett vrål om att han ville bli insläppt till mig!

Jag förstod att något måste ha hänt, men jag visste ju inte vad det kunde röra sig om. Så jag stängde av spisplattan under den snart kokande vattenkitteln, och begav mig en våning upp.

 Jag högg tag i nyckeln som satt på utsidan av sovrumsdörren och vred, men den gick knappt att rubba…

– GUD …! Har katten …? – Nä … Jo! – Katten måste ha låst in sig! Kanske har han gett sig till att pilla på den där lilla knarveln, som finns på det gamla låset, viskade jag förskräckt. Den man reglar med – och låst in sig, jämrade jag mig, medan jag fortsatte ruckla på nyckeln, som satt på sovrumsdörrens utsida.

Där inne skrek katten … Där inne brann det en brasa i en öppen spis. Där inne var det ett torrt, gammalt trägolv, som lätt kunde ta eld om någon glöd hoppade ut ur spisens stora öppna gap. Sådant fick man se upp med. Mer än en gång, hade jag plockat upp glödande kol, som sprätt ut ur eldstaden.

Dessutom hade jag, denna gång, lagt extra mycket ved på brasan och öppnat spjället helt, för att få rejält drag. Hur skulle det gå med den gamla murstocken? Den som man absolut inte fick elda för hårt i. – Skulle det bli soteld… om jag inte snart kom på, hur jag skulle få upp låset? – Så jag kunde skjuta till spjället, som jag brukade göra efter det att elden tagit sig.

Där inne hade jag min handväska med nycklarna till bilen, så jag kunde inte åka åt något håll för att hämta hjälp, om så skulle behövas.

Minuterna sniglade sig fram och jag rucklade vidare på nyckeln. Katten skrek värre och värre. Han hade börjat få en hes stämma. Och i rädslan tyckte jag att det började lukta rök. – Brandrök! Visst luktade det rök?! Mitt hjärta gastkramades av ångest och rädsla.

Jag bad till Gud, så innerligt jag kunde. Till sist skrek jag åt Gud, att nu fick han lov att ingripa, så inte hela huset med husdjur och allt brann ner till grunden. – Bönesvaret såg ut att dröja och jag fortsatte ruckla på nyckeln, samtidigt som jag då och då sände en liten bön till någon av Guds många Änglar. – Hade inte glappet blivit större …? undrade jag och såg en lång stund på nyckeln, medan jag vred den fram och åter. – Nä, det var väl bara inbillning…?!

Jag gick ner och ringde den enda människan, som jag kände på den trakten. – ”Om du hade ringt en timme tidigare, hade jag kunnat hjälpa dig, men nu har jag tagit mig en grogg och kan inte ta bilen … Du får i så fall hämta mig”, svarade han. – HÄMTA …! Nä, det gick ju inte, för bilnycklarna var ju där Kamero var … Inlåsta! HUR skulle den här Allahelgonsaftonen sluta …?

Dörrarna på nedre våningen hade jag blivit tvungen att regla, genom att vrida just den där lilla låsknarveln tills den kom i ett visst läge. Annars öppnade katterna dörrarna ut till den där kalla farstun, lika fort som jag stängde en dörr.

Det gick inte att tala katterna tillrätta. De var som apor eller som olydiga småbarn. Jag visste att det var någon av siameserna som kommit på knepet, att det gick att ta sig ut, om de först petade på knarveln (så som jag gjorde) och sedan tryckte ner handtaget …(som vanligt)

Just så måste Kamero ha gjort, men nu var dörren från början olåst, så när Kamero gjorde som han brukade göra nere, låstes dörren i stället. (Det hör till saken att dörren uppe i sovrummet var trögare att öppna, så inget att undra över, att Kamero trodde att den var låst.)

Katten måste oavsiktligt ha låst in sig själv. Och jag kunde ju inte förmå honom att putta på den där lilla spaken ytterligare en gång för att låset skulle låsas upp. Det var en omöjlig kommunikation Kamero och jag förde genom sovrumsdörren den närmsta timmen.

Jag stod otvättad, hungrig och helt uppgiven på övre hallen och rucklade med nyckeln fram och åter i låset i hopp om att jag skulle få en snilleblixt, så jag kom på hur jag skulle kunna få upp låset från den sidan som jag befann mig på.

Under tiden jag funderade, var jag tvungen att lyssna till kattens ångestfyllda skrik. Jag lät blicken gå ut i höstmörkret, genom hallfönstret, och noterade att det börjat regna. Det rasslade lite mot den nattsvarta fönsterrutan, så det var säkerligen snöblandat regn.

Det fanns inget jag kunde göra mer än vrida på nyckeln fram och åter, därför följde jag dropparna med blicken. Såg hur de möttes här och var på rutan och snabbt förenade sig till en större rännil, som hastigt ringlade ner mot fönsterblecket. För att sedan droppa tungt ner mot trappstenen, där alla droppar landade med ett plaskande ljud mot den flata stenhällen.

Jag kände mig helt uppgiven. Förtvivlad och fruktansvärt rädd för att det börjat brinna inne på sovrummet.

Men plötsligt … hördes ett knäpp, och låsregeln släppte taget och nyckeln gled lätt i låset och dörren öppnades som av en osynlig hand.

Åh! – Hade jag verkligen blivit bönhörd?! – Min och kattens glädje gick inte att beskriva. Jag tackade Gud, men hur Kamero gjorde, det vete allt katten…

Nu var helgaftonen över, men jag var oändligt tacksam för att jag nu hade fått möjlighet att skjuta till spjället inne i sovrummet – och sedan gå en våning ner för att stilla min hunger. Hur det blev med den där stora tvättningen, kan vi kanske ta en annan gång…

Där kan man säga att sagan var All.

© Ingbritt Wik