Lindalen; en mytomspunnen plats

En aning handfallen, nästan som en liten pojke, stod den gamle mannen alldeles stilla framför grinden. En gång i tiden hade en grusväg, med grönt gräs i mitten, lett fram till den nu trasiga grinden. Med åren hade vägen förvandlats till en djurstig, som endast skogens vilda väsen använde.

Strax efter sin konfirmation hade Leonard Lindahl kört här, med Brunte spänd framför vagnen, på väg till kvarnen med ett par säckar råg för att få malet. Det kändes som om det var eoner sedan.

Grinden fanns kvar, men den gamla gärdesgården hade murknat. Av den syntes endast en del grå mossbelupna slanor, halvt överväxta av blåbärsris och gräs.

Grinden stod halvöppen, nästan som ett välkomnande.

Västerhöjden, med sina mörka och hemlighetsfulla granar, tornade upp sig i bakgrunden. Strax hitom skogen fanns dalen som fått namnet Lindalen. Längst ner i dalsänkan rann Svartbäcken. En gråvit dimma steg upp från den fuktiga marken och skymde skogens främre del. Men de mörka grantopparna sträckte sig upp över dimbanken och mötte en ljus sommarhimmel.

Stugan som funnits där nere i dalsänkan – fanns den kvar? Skulle han våga gå in genom grinden och möta förfallet. Här hade hans förfäder levt. Brutit upp nya åkrar utan grävskopor eller caterpillar. Förfädernas redskap hade bestått av spadar och spett när det skulle brytas upp nya åkrar för att få möjlighet att odla mer korn eller göra potatisåkern större.

Han drog en djup suck och lät blicken svepa över det han såg. De åkrar som inte naturen själv tagit tillbaka och gjort vildmark av, hade ivriga skogsvårds-­konsulenter sett till att granplantor blivit plantera på. Tätt, tätt sattes plantorna över både vallar och sädesfällt. Skulle han känna igen sig i denna nya skog?

Hans far och mor – farmor och farfar och fler bönder före dem, hade kämpat med jordbruket i Lindalen. Här var han född och fostrad i herrans tukt och förmaning. På den tiden hade prästen i socknen stort inflytande. Varje söndag höll prästen högmässa i socknens vitrappade kyrka. Han skötte dop och konfirmationer – bröllop och begravningar. I husförhören kontrollerade prästen bondebefolkningens bibelkunskap. Katekesen skulle folk kunna som ett rinnande vatten, annars räknades de närapå som hedningar.

Här hade hans förfäder plöjt och harvat sina åkerlappar. Slagit gräs med lie och hässjat hö. Fött barn som fostrats till laglydiga samhällsmedborgare.

Leonard kände vördnad där han stod framför grinden. Efter många år hade han hittat tillbaka till Lindalen. Hit till väglöst land, som trakten beskrevs av civiliserade stadsbor. Ingenmansland var ett annat smeknamn, som användes efter att ett skogsbolag köpte gården när den siste bonden gav upp och ingen ny arvinge övertog.

Som ung, och nyfiken på livet, hade Leonard Lindahl mönstrat på en tankbåt. Lämnat släkt, vänner och fattigdom bakom sig, för att söka efter lycka och välstånd. Nu stod han här framför grinden som en burgen man. Men till vad nytta? Hans amerikanska hustru, som han levt ett helt liv tillsammans med, var begravd i fjärran land och ättlingar hade det inte blivit några.

Han var vid änden av sin livsresa. Cirkeln var sluten.

Det fanns inte bilväg ända fram till Lindalen, så Leonard hade parkerat sin Ferrari en halvmil därifrån, vid en sommarstugeby. Av en sommarstugeägare, som han pratat lite med om trakten, fick han låna en trampcykel.

Cykeln stod nu lutad mot en tallstam vid sidan av grinden. Svensk-amerikanen Leonard var en av Lindalens söner. Det var därför han tagit namnet Lindahl. Kanske den siste som fanns kvar av dem som växt upp på gården. De flesta som härstammade från Lindalen fanns på kyrkogården. Inte under några stora monument, utan under små obetydliga stenar, där namnen snart var borta och individen under stenen glömd.

En koltrasts tillskruvade melodislingor bröt tystnaden. Den svarta fågeln satt i en grantopp och lät sina mjuka toner flyta ut över nejden när en hare kom skuttande över stigen. Den stannade … och visst såg den förvånad ut. Kanske hade det lilla djuret aldrig sett en människa. Det var nog ingen stor trafik fram till den här gudsförgätna trakten.

***

Leonard Lindahl öppnade grinden lite till och började sin vandring, utan att veta vad han skulle möta, eller vad han skulle känna, ifall inget fanns kvar av hans barndomshem.

På höger sida om stigen stod en stor masurbjörk, som förmodligen blivit kluven av en blixt när åskan släppt lös sina krafter. Kronan hängde ner mot stammen och en rispa i barken löpte ända ner till marken.

Leonard kände sympati när hans blick föll på björken – även han kände sig toppbruten idag. Han fortsatte längs stigen, men stannade då och då för att begrunda de igenväxta åkrarna. En ekorre satt i en gran och skalade kottar. Det ser ut precis som det står i visan, tänkte han. Ekorren smackade och hoppade lite runt bland de yviga grenarna som fortfarande bar en hel del av fjolårets bruna kottar, trots att årets nya var på väg som gröna miniatyrer.

Lite längre fram skulle han bli tvungen att ta sig över bäcken. Den gamla kavelbron fanns nog inte kvar. Det vågade han inte hoppas på. Men det var sommar, så han fick väl ta av sig barfota och vada över.

Han mindes att hans farfar hade påstått att han sett Näcken sitta och spela fiol just där vid bron.

Leonard blev glatt överraskad när han upptäckte att bron fortfarande fanns kvar. Den verkade dessutom relativt hel. Han visste att granvirke var ett bra val att bygga broar av. Det stod emot regn och snö nästan lika bra som ekvirke hade hans far brukat säga.

Han skärpte blicken när något rörde sig under bron. Vad var det? Kanske bara en mink. För Näcken trodde han inte på. Men ljudet från det rinnande vattnet lät nästan som musik. Lite egendomligt men … Berättelser om Näcken var väl sådant som kallades skrönor, och som berättades för barn.

Just som han gått över bron, kom en svart schäferhund ut ur skogen. Om det hade varit en varg som kommit rusande rakt emot honom, skulle han ha blivit mindre rädd. Han kände omedelbart igen hunden, och vovven kände igen honom.

”Björn!” hörde han sig själv ropa. Hunden kom störtande och viftade igenkännande på svansen. När det bara var någon meter kvar, så han nästan kunnat klappa den, försvann hunden spårlöst. Som om den aldrig funnits.

Vad skulle han skylla den synen på? Var det kanske just sådant här som kallades hallucination? Men han hade ju känt igen hunden.

***

När han gått en liten bit till skymtade han smedjan … Den var nästan ihoprasad. Såg ut som en hög med grå bräder. I den smedjan hade Leonards far varit sin egen lyckas smed, kan man säga. Allt som behövde smidas, och det var en hel del: diverse beslag och delar till redskap, sådant fick fadern tillverka i smedjan. Det var Leonard som ibland fick äran att pumpa den stora blåsbälgen som stod i smedjans mörkaste hörn. Det prasslade och väste i den stora skinnsäcken när Leonard hängde sig på den där träarmen för att tvinga in luft till ässjan medan fadern höll fast järnbiten över elden med den där tången som hade så långa skaft.

Ljudet från blåsbälgen var så obehagligt att han ibland blundade för att åtminstone slippa se hur den där stora säcken veckade sig. Han var ju inte så gammal. 8-9 år. Han stod på en uppochnedvänd potatislåda för att nå upp till bälgens hävstång.

***

Strax bortom kullen där smedjan stått, skymtade han ladugården. Taket var illa åtgånget, men den stod kvar. Även boningshuset fanns, men en del fönster var trasiga och dörren stod öppen.

”Men det är väl så det blir när hus blir stående öde”, sa han för sig själv och gick med tunga steg mot huset.

Han ställde ifrån sig sin lunchkorg på trappan och krängde av sig ryggsäcken. Han klev över tröskeln till den fönsterlösa farstun, men tvärstannade när ett litet djur försvann in bakom en låda som stod i farstuns skumrask.

”Kanske en lämmel eller ekorre”, sa han.

Men han blev nästan full i skratt, för det där trodde han inte på själv. Det kunde lika gärna ha varit en liten tomte.  Det var ju så det brukade vara. Att det rörde sig lite både här och där. Man var aldrig riktigt ensam på den här gården, men med åren hade Leonard hunnit glömma hur det var att leva på Lindalens gård.

”Kommer jag och stör”, hojtade han.

Utan att vänta på svar på sin fråga, fortsatte han in till köket.

Det kändes konstigt att gå in i barndomshemmet efter så här många år. Det var sig ganska likt i huset. Inga större omändringar eller renoveringar hade gjorts. En gammal bäddsoffa fanns i det större rummet. Några stolar och ett gammaldags slagbord stod framför fönstret. Kanske hade huset använts som sommarbostad. Eller kanske det rent av hade blivit ett luffartillhåll under senare år.

Han skulle försöka få kontakt på någon person som visste lite om husets senare historia. Själv hade han tappat kontakten med de sina efter att han lämnade Sverige.

Han gick tillbaka ut, för att se sig om i trädgården. Vad kunde finns kvar av den. Ett av äppelträden hade mycket kart, skulle bli bra skörd framåt hösten. Värdefullt tillskott för rådjur och älgar.

När han även tittat in i ladugården och låtit minnet från förr ta honom tillbaka till den tiden när deras fyra kor hade stått i båsen, blev han tvungen att ta upp näsduken och snyta sig. Han mindes i vilka bås, och i vilken ordning kossorna hade stått. Ledarkossan Rosa, skällkon som man sa om den kon som hade en skälla om halsen. Den kossan hade haft sin plats i första båset. Bortom Rosa hade Rölla stått och därnäst Hjärtros och längst bort hade Sara sin plats.

Han skulle ta en sväng bort till kallkällan också. Men allra först skulle han uppsöka en speciell plats. En grav. Hans älskade katt hade blivit skjuten av en mindre nogräknad stadsbo som gärna kom ut till vildmarken i Lindalen för att jaga. Morkulle-jakten missade han aldrig. Men han sköt nog på det som först kom inom skotthåll.

Leonard mindes hur förtvivlad han blev när han fick veta att Pelle blivit skjuten. Han hade gråtit ut hos farfar, som fortfarande levde då.

”Kom pojk, så går vi bort till smedjan och smider ett fint kors att sätta på kattens grav. Jag ska åta mig att vara behjälplig vid jordfästningen”, hade farfadern sagt och tagit Leonard vid handen och så hade de gått bort till smedjan.

Leonard var så kort, så den gången hade han fått stå på två potatislådor, för att nå upp till blåsbälgens hävstång.

Det blev ett fint kors som farfadern smidde. Grundmaterialet till korset var två sjutumsspikar. Efter jobbet i smedjan, hade de följts åt upp till den stora eken vid stallet. Där grävde farfadern en djup grav, så ingen räv skulle kunna störa griftefriden.

En fin liten kista hade farfadern snickrat och Leonard hade plockat humleblomster, gökärter och väldoftande liljekonvaljer. Buketten hade han lagt mellan kattens framtasar så nosen var dold av blommorna. Det var en tung stund för Leonard när farfadern lät tre skopor mull falla ner på kistan medan han läste: ’Av jord är du kommen och jord skall då åter varda. Amen!’

 Då grät Leonard. Det mindes han.

Farfadern hade lagt sin hand över Leonards hjässa och sagt: ’Pelle sitter nog i sin katthimmel vid regnbågens slut och tittar ner på oss nu. Kanske tycker Pelle att han fick en fin begravning. För du vet väl att även djur har en själ, som vandrar vidare efter döden.’

En fin sten hade Leonard hittat. Den lade han över graven. Farfadern tryckte ner korset vid stenens överkant. Därefter knäppte de sina händer och bad en bön. Någon psalm blev inte sjungen.

Kunde Pelles grift finnas kvar, undrade Leonard och tittade bort mot den enormt stora eken. Knappt tänkbart, tänkte han, men eken fanns kvar så han kunde ju gå dit och se efter.

Alldeles invid ekens stam stack det upp en liten bit av korset. Om han inte hade vetat om att korset skulle finnas där, hade han aldrig upptäckt det, för nu var ekans stam grövre, så korset hade på så vis hamnat mycket närmare stammen. Han ville inte röra något, men han knäppte händerna och sa: ”Pelle, jag är här nu – tillbaka i Lindalen.”

Även denna gång fick Leonard ta upp näsduken, men hann inte torka bort tåren. Den droppade ner och hamnade bredvid korset på en del bruna eklöv.

***

När Leonard kommit halvvägs till kallkällan, stannade han. Där borta satt en liten flicka, alldeles vid kanten av källan. Blont hår och klädd i en vit sommarklänning. Hon liknade sagornas älvor. Borde han nypa sig i armen för att förvissa sig om huruvida han var vaken eller om han gick i sömnen. Han stannade i steget och stod blick stilla och bara tittade på flickan. Hon satt och lekte med något som hon hade i händerna. Avståndet var så pass långt, att det inte gick att urskilja ansiktet så bra. När flickan fick se honom, reste hon sig upp och försvann in bakom ett par björkar som stod vid sidan om källan. Flickan försvann på ett mer normalt sätt, inte på samma konstiga sätt som hunden. Hon löstes inte upp. En lång stund stod han och tittade bort mot de tre vita björkstammarna som hon glidit in bakom.

Efter en stund fortsatte han fram till källan. Lyfte bort det tunga locket som låg över kvarnstenens runda öppning. Det blänkte i vattnet. Tänk så många gånger han hämtat vatten till kor och hästar från den här källan. Den här källan hade aldrig sinat. Källådern kom uppifrån Västerhöjden och hade försörjt både folk och fä med vatten, oavsett hur torra och varma somrar det hade varit.

***

Det var dags för lunch. Leonard satte sig på trappan och dukade upp det som fanns i lunchkorgen. Att lunchen skulle serveras på trappan till barndomshemmet, hade han inte räknat med när han gjorde iordning matsäckskorgen tidigt på morgonen. Han hade tänkt ta en heldag ute i naturen och göra en tur till Ölme kyrka för att sätta ljus på de gravar som han visste var de fanns, på den tiden när han bodde i socknen. Därför hade han många gravljus i ryggsäcken. Men så hade han fått ett infall att ge sig iväg till Lindalen. Det där med besöket på Ölme kyrkogård kunde få vänta. Men han skulle sätta ett gravljus på Pelles grav. Det var viktigare.

Just när Leonard skulle bita ett bett av en smörgås med sardiner, tyckte han att en katt jamade alldeles intill. Han vände sig om mot ljudet, men näää… Där fanns ingen katt. Men så mindes han att han satt på Lindalens trappa. Därför bröt han en bit av smörgåsen och la biten på nedersta trappsteget och sa:

”Varsågod, Pelle! Jag har inte glömt att sardiner var det bästa du visste.”

Efter att Leonard Lindahl intagit sin lunch på barndomshemmets trappa, fick han för sig att det skulle vara intressant att undersöka om han kunde hitta Eremitens grotta. Eremiten var en man som levt ensam i en grotta långt upp på Västerhöjden för hundra år sedan. Ett mycket tragisk levnadsöde. Det var ingen skröna utan en sann händelse, som hans far hade berättat om.

Leonard visste var platsen fanns. Men om han skulle hitta dit idag, var väl ovisst.

Han blev lite konfunderad över den pockande känslan – att vilja ge sig iväg ut i villande skogen för att söka reda på platsen. Men det kändes på något egendomligt vis som om han var tvungen att lyda den där ingivelsen. Även om det inte var tillrådligt för en äldre, ensam man att ge sig ut i en oländig terräng, dessutom utan mobiltelefon.

Eremiten hade dragit sig undan världen och bosatt sig där uppe på Västerhöjden i någon form av enkel byggnad. Kanske hade han bekymmer och problem, som han inte kunde eller vågade prata om, med någon. Kanske hade han även psykiska besvär. Sådana saker fick man nog hålla tyst om på den tiden, för att inte bli betraktad som galen. Eremiten drog sig alltså undan. Han blev, som det kallades, folkskygg. Till sist blev tillvaron så påfrestande, att han valde att avsluta livet. Han dränkte sig i sjön Svartvattnet bara ett par kilometer längre bort från platsen där Leonard nu befann sig.

Kanske inte så konstigt om den andra sidan vill försöka komma igenom till vår sida, med något budskap till eftervärlden, tänkte Leonard. Han hade redan som barn upplevt besynnerliga händelser på gården Lindalen.

Saker bytte plats, eller försvann helt. Steg hördes från rum där ingen vistades och barnagråt kunde höras ibland under mörka nätter inifrån den täta skogen. Hästen kunde endera gå i sken utan någon synbar anledning. Eller bli istadig så det inte gick att få den att ta ett steg framåt, med mindre än att kusken fick stiga ur vagnen och ta tag i hästens grimma och leda den framåt en bit.

Men allt det där hade Leonard förträngt, ända tills nu. Tidigare under dagen hade han sett en hund komma utrusande ur skogen, och visst var det vakthunden Björn, de hade ju känt igen varandra. Flickan som satt vid källan och lekte … Hur hade han kunnat glömma att sådana syner, som kallades för oknytt och skrömt, hörde till vardagen när han var barn. Och vad var det som rörde sig under bron när han gick över den gamla kavelbron? Kanske var det Näcken som farfadern pratat om. Ville alla dessa varelser och väsen välkomna honom tillbaka till Lindalen, eller hade de något speciellt budskap, som de ville att han skulle förstå? ’Det gäller att lyssna inåt’, brukade hans mor säga.

Just i den stunden dök ett barndomsminne upp i Leonards hjärna. Fadern hade berättat att det hänt något egendomligt vid en kolmila, när han och brodern Sigge kolade. Vem väckte Sigge när han somnat på sin post, den gången när han ensam hade nattpasset vid milan. Dagen hade varit fylld av arbete för båda männen. Sigge hade sagt att han kunde passa milan ensam den kommande natten. Sigge var trött och hade gått in i kolarkojan och lutat sig ner på britsen för att vila en stund. Där inne var det varmt och skönt. Milor restes alltid på hösten och den här gråmulna, blåsiga hösten hade varit kall och ruggig. Den som hade vakten vid en mila fick inte somna. Men Sigge föll i sömn, trots att han visste att det var mycket som stod på spel. Han vaknade ur sin slummer av en tydlig röst som sa: ”Se vad det lyser … Se vad det lyser.”

När Sigge öppnade kolarkojans dörr, fick han se att milan börjat brinna. Men det fanns ingen människa utanför, som han hade trott att det skulle göra. Turligt nog hade han blivit väckt i så pass god tid, att det gick att klubba det sköra området och få milan tät. Annars hade det kunnat bli en riktig brasa. Hela milan hade kunnat brinna upp. Allt arbete och allt virke som karlarna huggit. Allt hade kunnat bli lågornas rov – om inte Sigge hade blivit väckt.

Men vem hade väckt honom? Var det vittrorna eller självaste Skogsrået. Det fick han aldrig svar på.

Just då snubblade Leonard över en stubbrot och fördes tillbaka till verkligheten. Här hade alltså Eremiten vandrat för att ta sig endera upp eller ner för berget. Eremiten måste ha haft någon form av arbete som han kunnat försörja sig på. Kanske var han rent av dräng på Lindalens gård, eller på någon av de större gårdarna neråt Ölme slättland.

Leonard stannade och pustade en stund. Det var inte lätt för en otränad äldre man att ta sig upp för den branta höjden till Eremitens grotta. Det var uppförslut hela vägen. Vindfällen låg här och där. Om det fallna trädet var en yvig gran som torkat och låg med spretande torra grenar, mitt på stigen, fick han göra en omväg runt. Men om det var en tall som tappat taget om marken, kunde han med lite besvär kliva över stammen.

Det fanns många skrevor i berget där både rävar och grävlingar hade sina gryt, det visste han sedan tiden när han hade hjälpt till att valla kor. Det fanns även stora mossar med farliga gungflyn, som kossorna kunde gå ner sig i, om de fick för sig att gå ut på en myr för att endera dricka eller käka vattenklöver eller andra begärliga växter.

Här har inte skogsbolagets vise män brytt sig värst mycket om hur skogen ser ut, tänkte han och rundade en djup, vattenfylld grop efter en rotvälta.

”En riktig trollskog, är vad den här tajgan liknar”, sa han i detsamma som en grå skepnad försvann bakom en del höga stenformationer några meter bort.

Kanske var det en grävling – kanske inte …

***

”Jag tror att den här promenaden tog musten ur mig helt och hållet”, sa Leonard Lindahl när han nådde upp dit där Eremiten hade haft sin boning. Han satte sig på en utskjutande stenhäll vid den branta bergväggen. Märkligt nog var den här platsen inte så olik sig, som allt det övriga han sett under dagen. Stora yviga granar och enbuskar i mängd hade det funnits här även när han besökte platsen som barn. En stilla frid vilade över platsen, trots att han förstod att här hade det säkert fällts många tårar.

Han tog upp vattenflaskan ur ryggsäcken. Saften som han hade haft med sig från bostaden i staden, hade han hällt ut, och gått till källan och fyllt flaskan med äkta Lindalsvatten som inte innehöll vare sig klor eller annat giftigt rengörings­medel.

Han skruvade av vattenflaskans lock, tog sig ett par rejäla klunkar och stoppade flaskan tillbaka i ryggsäcken. Sedan lutade han sig bakåt mot den svala bergväggen och blundade.  Han kände sig enormt trött och gruvade sig för hur han skulle orka ta sig tillbaka ner till gården. Men det var ju utför åt det hållet. Fick han bara vila lite så skulle det nog ordna sig.

Ganska snart hördes ljudet av en vallåt … Var det på riktigt eller höll han på att somna? Eller hade han överansträngt sig så detta var ett märkligt slut på hans livsresa. I så fall hade han valt precis rätt plats. Han kände sig nämligen lika ensam som Eremiten måste ha gjort. Leonard hade ju ingen levande släkt kvar i Sverige. Inte som han visste om.

Vallsången som hördes var samma locksång som hans mor brukat joddla när hon vallade korna till någon dalsänka med fint gräs. De spröda tonerna kastades mellan höjderna. Steg och sjönk. Och visst hörde han ljudet av skällkons bjällra. Ljudet av Rosas koskälla, gick inte att ta miste på. Han skulle även ha känt igen bjällran som Hjärtros brukade ha. Den lät på ett annat vis. Mer spröd och hördes inte på så långt håll som ledarkossans bjällra som hade en djup klang.

En strimma eftermiddagssol silades in mellan de åldriga granarnas vida kjolar när ett märkligt följe av tomtar och skogshuldror – älvor och änglar steg ut från skuggorna.

I samlad trupp gick de fram och ställde sig framför Leonard. De framförde något som liknade en teaterpjäs. Det viktigaste budskapet var: Sätt ett ljus på Eremitens grav!

En ängel med guldlockigt hår och purpurfärgade vingar, steg ända fram till Leonard neg och sa: ”Sätt ett ljus på Eremitens grav.” Sedan försvann den och det gjorde även de andra varelserna.

Där vaknade Leonard. Han måste ha somnat. Kunde allt detta vara en dröm? Det hade han svårt att tro. Stunden där vid bergväggen hade varit som att sitta och se en film. Hur skulle dessa väsen som han mött kunna veta hur Eremiten levt. Nu hade Leonard fått veta lite mer om Eremiten. Sådant som hans far inte känt till. Nu visste Leonard anledningen till att Eremiten dragit sig undan. Elaka människor hade Eremiten fått nog av.

Att sätta ett ljus på Eremitens grav skulle inte vara det enklaste. Leonard misstänkte, att en grav på kyrkogården hade nog aldrig Eremiten haft. ”Självspillan” kallades det när människor tog sitt liv och då fick de inte begravas i så kallad vigd jord. Deras gravplats blev utanför kyrkogårds­muren. Eremitens kropp kanske hade fått bli kvar i Svartvattnet.

Hur som helst: rätta begravningsplatsen var ju sjön Svartvattnet. Leonard skulle göra vad han kunde för att sätta ett ljus på Eremitens grav.

Bara han kom tillbaka ner till gården, skulle han nog se till att omsätta tanke till handling. Han hade i alla fall redan fått en fin idé.

***

Det gick lättare att ta sig nerför höjden än uppför. När Leonard äntligen var tillbaka på gården gick han omedelbart till vedskjulet för att kolla bland allt skräp för att se vad han kunde hitta.

Jo, där borta … Han höjde på ögonbrynen och skrattade till. Längst bort vid väggen i halvmörkret stod en liten tomte på en gammal skåplucka. Tomten försvann när Leonard skulle hämta skåpdörren. Men tomten hade i alla fall visat Leonard vad han kunde använda som underlag till ljusen. Sådant virke var torrt och flöt bra. Det skulle bli en prima pråm för alla gravljus, som han tänkte placera på det fina underlaget. Han skulle ställa 9 gravljus på trälämmen och låta den flyta ut på vattnet. Det 10:e ljuset skulle han sätta på Pelle-kattens grav, innan han lämnade Lindalen.

Förr kunde han se sjön från stugan, men nu fick han följa en stig över åkrar som planterats med granplantor, som vuxit upp till stora träd.

Leonard gick ut på några stora strandstenar och placerade den stora lämmen på vattnet och ställde ut alla 9 ljusen och lade fina ljungkvistar mellan ljusen.

Den enorma ljusbrickan fördes med den svaga frånlandsvinden ut över Svartvattnets tysta och hemlighets­fulla vatten. Så där i skymningen som det hunnit bli på denna långa och händelserika dag, var det en både märklig och mäktig syn. Leonard stod med knäppta händer på stranden och såg hur egendomligt och spöklikt det såg ut. På lite avstånd gav synen honom en känsla av att vattnet brann.

Den som eventuellt kunde få se denna mäktiga och vackra syn, måste nog fråga sig om det var inbillning eller verklighet. Kanske skulle den här minnesstunden över Eremiten ge upphov till en ny skröna: ”Svartvattnets dolda hemligheter.”

***