Mannen i diket; en ruskig sannberättelse

Ingress: Snopen stannade jag och såg förundrad på föremålet. Där framför mig på asfalten låg det en svart herrstövel, men av ägaren fanns det inte ett spår… Var någonstans hade mannen hamnat vid smällen…? – Och hur kunde han ha tappat en stövel? Jag såg mig om efter personen som jag måste ha tuschat. Jag fattade inget just då. Men så långt bort från vägen kunde han väl inte ha hamnat.

***

Den soliga semesterhimlen började mörkna. Tunga moln tornade upp sig vid horisonten. Vinden tog tag i träden, och vågorna gick vita ute till havs.

 Strax efter att jag och min syster rivit tältet, kom ett par skarpa blixtar, som verkade gå ner långt där borta där hav och himmel möts. Sekunderna efter kom regnet blandat med hagel.

***

Det var i min mossgröna Opel, som vi skyndsamt stuvade in våra tillhörigheter. Vid den tiden var det bara jag som hade körkort, så vi kunde inte bytas av vid ratten denna regniga eftermiddag när vi lämnade västkusten. Efter ett tjugotal mil kände jag hur tröttheten lägrade sig över mig. Jag hade svårt att hålla mig vaken. När vi var nästan uppe vid Uddevalla, ville jag att vi skulle övernatta på ett vandrarhem.

Men den vilan blev lika med noll.

Jag stannade på en parkeringsplats. Slog av motorn, tittade på min syster och sa:

”Nu tar vi in på ett vandrarhem. Jag orkar inte köra längre.”

Syrran som legat i baksätet vaknade till. Det blev högljudda protester. – Oh, nej! Vi skulle inte ta igen oss på något vandrarhem. Hon var ju så pigg och ville absolut vidare. – Vi skulle upp till Värmland. Fortsätta semestern hos våra föräldrar som det var planerat.

Jag framhöll att vi var lediga och inte behövde passa några tider. Hon lyssnade inte på det örat. Hon skulle vidare till varje pris.

Där for vi – bildligt talat – i luven på varandra och jag blev urförbannad. Skulle hon exercera på det där viset med mig, så kunde hon ju gå ur och lifta vidare… – medan jag sov en stund på ett vandrarhem.

Jädrar … så ilsken hon blev. Motsäga lillsyrran, var lika eldfängt som att ställa sig på kant med den äldsta systern. 

Jag startade bilen igen när jag slutligen begrep, att det inte var lönt att försöka övertyga denna viljestarka syster om att jag behövde få respit för att ta igen mig lite. Det hade ju varit hällregn hela tiden och mycket dålig sikt. Regnet slog mot rutan och skvätte upp från den svarta asfalten, så det var enormt svårt att se var vägen gick.

Jag lämnade parkeringsfickan med en rivstart. Nu djävlar skulle det bli åka av. Jag körde som en biltjuv i ösregnet vidare upp över landet med fronten pekande mot Vänersborgs raka, ödsliga skogskantade vägsträckor.

Tröttheten försvann tack vare att adrenalinet rann till på grund av min ilska och besvikelse över en så oförstående passagerare.

Vad min kära syster gjorde … jo, hon hade hämtat in en kudde från semesterpackningen i bilens bagage och kröp ner i bilens baksäte och drog en filt över sig. Där låg hon sedan som en förpuppad fjärilslarv, medan jag körde. Det skymde på, och regnet piskade framrutan med ömsom täta regndroppar ömsom stora hagel. Stundtals smattrade det mot vindrutan, så det var nära nog öronbedövande. Sikten var urdålig. – Lika med noll närapå … Automatiskt lutade jag mig fram över ratten i hopp om att se vägen bättre. En reaktion som är helt reflexmässig när man inte har ordentlig sikt.

Jag sa inte ett ord mer till systern. Bara körde ända tills jag såg att nålen på bensinmätaren pekade åt fel håll. Jag skulle behöva tanka. Kunde jag klara mig ända till Vänersborg, tro?

***

Macken i Vänersborg hade inget större tak över pumparna, då på 60-talet, så jag blev bedrövligt blöt under tiden jag tankade. Det var mörkt som i en kolsäck och det var mitt i natten. Regnet hade tilltagit eller om det var vi som följt i ovädrets riktning. Så vi hela tiden befann oss, just i ovädrets öga.

När jag hade kört någon mil på den där långa, ensliga raksträckan där det bara fanns skog, skog och åter skog, var jag nära att ge upp. Det var nästan omöjligt att se vägen. Regnet vräkte ner. Regn och hagel så det riktigt dundrade ner mot rutan och torkarbladen klarade inte av att fösa undan de enorma vattenmängderna. Det nästan löddrade sig på rutan.

Asfaltsvägen syntes som en diffus grå bäck framför bilen. Om det inte varit så förtvivlat mörkt, men mitt i natten är det mörkt även när det är sommar. Dessutom oväder av värsta sorten.

Det sved i ögonen och inom mig förbannade jag min bortskämda och oresonlig syrra, som låg och sov, och som inte ens hade satt sig upp för att vara mig behjälplig vid tankningen. Nej, det är klart… hon var ju förbannad på mig. Jag hade ju flisat åt henne några beska sanningar, och det gör man inte oförskyllt.

Rätt vad det var hände det som absolut inte fick hända. Jag körde på något som jag inte alls hade sett. Det var väl inte så konstigt … Jag hade ingen sikt alls. Knappt metern framför bilkylaren, men körde ändå. Det var oansvarigt. Rent ut sagt idiotiskt. En ansvarskännande bilförare struntar i vad andra säger och rättar sig enbart efter sitt eget förnuft. Men jag var alldeles för rädd att stöta mig med andra. Bara en dåre skulle ha gjort som jag gjorde.

(Jag skulle ha stannat och lagt mig ner i bilens framsäte för att vila, och låtit passageraren rasa bäst den ville … Ingen normal person kör i ett sådant onormalt regn, när det inte går att se var man framför sitt fordon.)

Helt plötsligt hörde jag en kraftig smäll … PANG, sa det i bilplåten. – Ett djur…? … Det var min första tanke. Men djur brukar ta skydd i sådana här hemska oväder.

Jag hade hela tiden varit ensam på vägen. Biltrafiken var inte tät på 60-talet. Därför hade jag inte mött en enda bil, ingen hade jag kört ikapp och ingen hade kört om mig. Den här regnvädersnatten hade det bara varit jag ensam på vägen ända från Vänersborg och fram till platsen där det small till mot bilens vänstersida …, och då befann jag mig på mitten av raksträckan mellan Vänersborg och Mellerud. Möjligen i trakten av Brålanda.

Ljudet hade inte kommit från bilens front utan alldeles till vänster om mig. Bör tilläggas att på den tiden var det vänstertrafik i Sverige. Smällen verkade ha tagit på dörren. Hade det stått någon individ på vänster vägkant? Någon mörklädd person som jag inte sett? Men vem skulle stå ute i ett ösregn? Det hällde ju ner, men small gjorde det och jag blev tvungen att ta reda på vad jag kört på.

Hjärtat slog några extra hårda slag och en fasansfull känsla grep tag i mig. Kanske kan den liknas vid chock. Jag bromsade upp bilen och stannade. Tittade bakåt, men hur skulle jag kunna se något bakåt, när regnet stod som grå spön ner mot den mörka asfalten och studsade upp därifrån. Så allt bara såg grått ut.

Lade i backväxeln och backade. Syrran grymtade något från baksätet:

”Va, ä dää! – Varför … stannar du?” mumlade hon i ett försök att sätta sig upp.

”Skit i det du…! – Jag har kört på någon. Lägg dig och sov vidare. Om jag hade sluppit lyda den som inget begriper, hade jag sluppit hamna i en trafikolycka”, hasplade jag ur mig.

För olycka i trafiken var ju vad det var. Men hur allvarlig, visste jag inte just då.

Jag visste vad jag hade hört – lika säkert som jag visste vad jag inte hade sett. Bara smällen … Det var allt. Smällen var hård. Ett otäckt ljud! – En normalbepansrad hjärna skulle aldrig klara av en sådan smäll, det fattade jag.

Jag började nästan må illa.

Där… där framme … dääär låg det något svart på asfalten. Det ilade till inom mig av skräck och även av avsky. Det var mitt fel… mitt feeel … Vad hade jag gjort? – Jag fortsatte backa, för bromsträckan hade blivit lång, eftersom jag inte vågat göra någon tvärnit på ett så blött underlag. Det skulle ha kunnat bli vattenplaning. Tänk att det hade jag trots min ungdom fått känna på och kom just då ihåg att akta mig för.

Syrran hade lagt sig ner igen. Henne har man inte stor hjälp av, tänkte jag och backade vidare. Bromsade och stannade, när jag var bara en liten bit från föremålet, som låg helt stilla på vägen. Kanske var det ett djur som trots skyfallet varit på väg att korsa vägen när jag kom …

Jag slängde upp bidörren, störtade iväg ut i ösregnet utan att stänga dörren efter mig. Inte ett ljud hördes mer än plasket från regnet mot asfalten och mina egna klafsande steg när jag sprang i det som mer såg ut som än bäck än en landsväg. – Vilken dååre … köra när inga andra trafikanter gör det, rena vansinnet, hojtade samvetet inom mig. – Heer-guuud!

”Jag hade ju redan vid Uddevalla insett det dåraktiga i att köra i ett sådant hiskligt oväder. Jag hade ju redan varit övertrött och velat stanna. Varför hade jag inte bitit ifrån ordentligt eller skitit i min syster och låtit henne kliva ur och ta sig vidare bäst hon kunde. Hennes vilja hade blivit min lag.”

Så där hamrade mitt inre försvar …, mot det faktum att jag inte kunde gömma mig bakom min egen oförmåga att säga ifrån.

Jag skyndade fram till det påkörda djuret… för att se hur illa tilltygat det var. Djuret levde nog inte, det låg så stilla. Men med vatten på mina glasögon och det som kom ovanifrån var det inte lätt att se, så jag sprang de sista stegen fram till det, för att undersöka. Men när jag stannade såg jag … VAD såg jag!? – Kan det vara möjligt… näää…

Snopen stod jag och såg förundrad på föremålet. Där framför mig på asfalten låg det en svart herrstövel, men av ägaren fanns det inte ett spår… Var någonstans hade mannen hamnat vid smällen…? – En isande känsla omfamnade mig. Hur hade han kunnat tappa en stövel?

Jag såg mig om efter personen som jag måste ha tuschat. Jag fattade inget just då. Men så långt bort från vägen kunde han väl inte ha hamnat.

Blodet kändes som is i mina ådror. Ångesten sved i bröstet. Helt ensam stod jag där mitt på en öde landsväg i spöregn och hade ingen att fråga till råds. Jag hade velat skrika. Var jag orsak till en lemlästad mänska… för att inte säga – död person…

”Oh! gode Gud …”, snyftade jag och kände hur skräcken var på väg att hugga tag i mig.

Jag tog några steg fram till stöveln. Böjde mig ner och lyfte upp den. Tung som satan var den. Foten var alltså kvar i stöveln…? – Herre guud, jag var nära att kräkas. Vände på stöveln. Då började det rinna ur sand ur stövelskaftet …, men huuur … huuur …? – Jag vände stöveln helt uppochner, och då rann det ut massor av sand. Hur kunde stöveln vara full med sand? Var var foten? Tankarna hamrade och förebrådde mig, för att jag hade kört så övertrött i ett fruktansvärt oväder.

Där stod jag chockad i ösregnet med den svarta stöveln i händerna. Jag var alldeles för chockad för att orka lägga ihop 2 och 2. Jag tog mig inte ur fläcken. Som förhäxad stod jag mitt på vägen.

Att jag blev genomblöt uppfattade jag inte på grund av rädslan över vad jag måste ha ställt till.

I det samma skrek syrran:

”Kom, kom … Ingbritt – koom‼!”

Men va sjutton gapar hon efter nu, då? var min tanke. Högirriterad, slängde jag ifrån mig stöveln, skyndade mot bilen för att ta reda på vad det var för hjärnsläpp hon hade fått. Men nu kände jag hur ilskan rann till inom mig. Nu hade jag fått nog av hennes styrande och ställande.

”Skynda dig – köör, köör …!”  hickade  hon fram halvt hysteriskt och vevade med armarna.

Va, farao, är det med henne, galenpannan, var nog vad jag velat säga. – Har hon aldrig hört talas om att smitning från en olycksplats kan medföra både böter och fängelse, den lilla hoppan, tänkte jag ilsket. Syrran var tjugo år…, och borde veta bättre. – Ja, det där sa jag ju givetvis inte högt. Min hjärna fabricerade elaka tankar – som inte just då var rumsrena.

”KÖÖR …”, vrålade syrran igen.

Jo, visst … hade jag gjort något annat än kört hela den här dagen och halva natten? Kört på hennes order och nu skrek hon igen åt mig att jag skulle köra. Jag ansåg att det var hennes fel, att jag befann mig i den här hemska situationen, och gjorde mig ingen brådska.

Syrran började nästan stamma.

”Det ligger … kööör! – Det ligger en man i … köör …!” vrålade hon.

Så klart att det låg en man någonstans. Det var ju den jag letade efter.

”Men va i helsike har det gått åt dig? röt jag och tog ett långt steg mot den öppna bildörren och spände blicken i henne. Har du blivit spritt galen din latlobba??? – Men du är vaken nu i alla fall och kan beordra …

Längre än dit hann jag inte i mina förebråelser som var på väg att bli svavelosande.

”En man ligger i diket … Dääär … – Kööör!”

Oj, då … var det där han låg, men herregud, då var jag ju tvungen att undersöka hur han mådde. Det var ju, i så fall han som var ägaren till stöveln… Men varför var den full med sand och grus??? – Mina tankar fungerade inte alls.

”Jamen köör … nån gång då!”,skrek syrran och nu grät hon och viftade, som en sinnessjuk, med armarna åt mig. Som om det skulle kunna hetsa mig till aktion.

”Herregud, begriper du inte att han kan vara svårt skadad eller DÖD…”, gormade jag tillbaka.

”Skadad…? han var ju nästan inne bakom ratten. – Köör, snälla, snälla … kör!”

”Va, ä dä, du yrar om?” sa jag.

”När jag reste mig upp, fick mannen se mig”, stammade syrran. Då tvärvände han och slängde sig ner dääär … alldeles bakom dig … där nere i dikeskanten … – Kööör,” skrek hon och snyftade.

Oooj! – Då släppte mitt paralyserade tillstånd. Han levde alltså … Den som jag kört på… Hade han tänkt ta min bil och köra vidare. Då skulle jag ha blivit stående på asfalten mitt i den mörka storskogen utan ett enda hus i närheten.

I regnet.

”Kööör!”

Kvickt som tanken själv kom jag in i bilen, fick igen dörren reflexmässigt, i med ettan… tvåan…, trean, och i med alla växlar som fanns. Gasade så det skrek under motorhuven.

Tur att min bil var nära nog ny vid det där tillfället. Den reagerade verkligen som ett spjut … Av den här incidenten blev jag åtminstone vaken.

Där var det nära att syrran hade fått en helt ny chaufför… Om hon inte hade rest sig upp där i baksäter, för att ta reda på vad jag hade kört på, hade hon kunnat hamna precis var som helst. – Om hon legat kvar i baksätet och mannen inte sett henne utan dragit iväg, hade det kunnat sluta illa för oss båda på vår hemväg från västkustsemestern.

Efter den här händelsen körde jag i ett sträck ända upp till Käxsundet. Men sedan orkade jag inte en meter till. Stannade och låste bilen runt om och kröp ner på framsätet. Nu var vi sams syrran och jag, men vi var vettskrämda och vågade inte titta ut genom rutorna på bilen. Det hade börjat ljusna och jag drog över mig sovsäcken så jag blev osynlig för de individer som eventuellet fanns utanför bilen.

Någon förklaring på vad den där mannen var ute på för raider eller vem han var och varifrån han kom har jag aldrig fått minsta vetskap om. Att det var en person som behövde en bil, är ju ganska säkert, att det var. Ljusskygg och kanske även efterlyst. Knappast att man rymmer från ett fängelse i stora, svarta gummistövlar, eller gör man det??? Hur hade han hamnat så i obygden? Eller fanns det möjligen något behandlingshem eller dylikt som han rymt ifrån? Mannen hade tydligen fyllt sin stövel med grus från vägkanten och slungat den med all kraft mot bilen, och hade turen att träffa, och det gick nästan som han räknat ut… Chauffören stannade och Jippiii …! Föraren såg ut att vara ensam. Bilen såg tom ut efter att chauffören lämnat den för att ta reda på vad för ett föremål som låg på vägen…

Hemsk tanke: Tänk om han hunnit slänga sig in i min bil och kört iväg med min älskade, men ack så tanklösa syster, som jag nyss blivit så arg på. Skällt på!

Att det var ytters nära, att hon fått en annan chaufför och jag blivit stående i ösregn och hagel mitt på den hemska vägsträckan mitt i natten. Utan bil och utan min syster.

              © Ingbritt Wik