Min vackra Bambi försvann i vedlåren

Precis som överskriften gör gällande, så försvann min fina Bambi ner i den enormt stora vedlåren längst ner i skolsalen, vid kaminen. Lärarinnan som vi hade i småskolan och förresten ända upp till och med femte klassen, var mycket sträng och kanske rent ut sagt elak, vad vet jag?

      På 50-talet fick man inte ha några krav på lärare, de fick man ta som de var, om man ville lära sig skriva och läsa och bli som folk.

      Rätt vad det var fick vår lärare för sig att vi skulle byta skrivstil. Vi skulle lära oss att skriva på ett helt annat sätt.

      Vi som nyss lärt oss att skriva med högerlutande stil och att sätta en prydlig knorr på alla te ( T ), skulle nu få lära om. – Stilen skulle vara rak (upprätt) – nästan bakåtlutad och streck skulle vi sätta på alla te istället för knorr. Vi fick inte lyfta pennan förrän hela ordet var skrivet. Då först skulle vi gå tillbaka och sätta streck över alla te och markera med en liten pilledutt över å, ä, och ö. Vem skulle kunna komma ihåg det?

      Jag glömde alla pilledutter! Och strecken över de där bokstäverna som kallades Te, blev kanske mestadels utan sina streck. Det räckte ju inte med att det blev ett streck ibland … nej, nej! Det var nog sant att jag skrev oläsligt – det var nog alldeles väldigt sant, tyvärr. Men vad var det för skolstyre som tillät denna skolfröken att förvilla skrivspråket så där? För oss elever som var så villiga att lära.

      Skrivlektionerna för min del började kännas kusliga. De började nästan kappas med innantilläsningen – om man mäter med måttstocken FASA! För tappade man bort raden, när man skulle byta med kamraten och läsa, fick man stå upp och skämmas, tills man avsvimmad föll ner bredvid bänken. – Precis som jag råkat göra en vinterdag när jag var för klen. Blodbrist efter influensa och öroninflammation, gjorde mig mindre uthållig att stå länge vid bänken och skämmas. Jag föll pladask som en fura. Konstigt nog, var det ingen som sa något försmädligt till mig om det. Inte ens lärarinnan. Alla måtte ha förstått vad det berodde på.

      Det som fortfarande var roligt i det ämne som väl kallades svenska, var uppsats, för vi fick även illustrera våra berättelser.

      Just den här gången hade jag skrivit om en killing. Jag minns inte min berättelse nu. Fast berättelsen i sig kanske var bra, för jag vill minnas att uppsats var ett ämne som låg för mig, trots att jag hade vissa svårigheter med att läsa så där perfekt. För det gick för sakta, det var sant. Jag tappade bort raden ibland, men det var inte alls av slöhet eller nonchalans. Jag såg faktiskt inte bättre. Om jag på något vis var ordblind, det är något som jag inte vet, men som jag så här efteråt tror och har funderat över, för jag ser som en kratta även i mitt vuxna liv.

      Den här berättelsen skulle vi som sagt illustrera och jag ritade en Bambi eller om det var en get. Jag minns att jag tyckte att den blev så fin. Som det barn jag var, trodde jag att nästa gång när vi skulle få våra uppsatser tillbaks rättade och klara, kanske det skulle bli min tur att få min skrivbok uppvisad för klassen av fröken, och även erhålla ett beröm. Alla i klassen, även de tuffa pojkarna, ett par klasser över, skulle få se hur duktig jag var… trodde jag, ja!

      OH, nej …! Så blev det då rakt inte. Än i dag, trots en nästan oändlig tidsrymd från den här uppsatstimmen, minns jag VAR I KLASSRUMMET FRÖKEN STOD, när hon visade upp min skrivbok.

      Hon stod längst ner i klassrummet vid de stora elevernas bänkrader. Höll skrivboken så att de kunde se, men knappast jag själv. Jag såg min fina Bambi, men den tycktes inte fröken se. Hon gapade, gormade och skällde över att min text inte var så prydlig som den skulle vara och att jag glömt att göra streck över en del te … Pilledutten över å:et var inte där. Det fanns nog ingen liten våg över ö:et heller, och kanske ä hade förvandlat sig och blivit a.

      Jag måste väl ha fått en chock eller vad kan det ha varit? Kan ett minne bli så etsat av ljus, ljud och färger, så allt sitter – som en etsning i färg – på ens näthinna, när man som jag har blivit så här gammal?

Lärarinnan höll mitt blå fina skrivhäfte i sina händer, det som jag – med stor möda – skrivit så mycket i. Hon vred sedan skrivhäftet så som man vrider en trasa. – Fast högt uppe i luften, gjorde hon denna vridning, så alla kunde se. Därefter gick hon fram till den stora vedlåren som var enorm … Öppnade locket och kastade ner skrivhäftet med min fina Bambi. Locket smällde hon igen så hårt så det ljudet hör jag än, nästan sextio år senare. Inte dåligt, va?

      Dikter skulle vi börja läsa också, det var viktigare än ordklasser och språklära, så det lärde vi oss istället för grammatik, subjekt och predikat.

Allt detta som kallas språklära, fick vi lära oss först när vi fick en ny lärarinna. Vår NYA fröken slängde diktantologin åt skogen och trodde att vi drev med henne, när vi sa att vi inte visste skillnaden på subjekt och predikat, och att vi inte hade en aning om vare sig verb eller adjektiv.

      ”Aj, aj, aj, hur ska det här gå?” sa vår nya fröken, jag kan nog aldrig få er att kunna allt det här tills ni nästa år ska ner i samhället och göra ert sista år.

      Hon ängslades för att hon skulle få skulden, för att hon inte lärt oss vad vi borde kunna. Hur hon nu än bar sig åt, vet inte jag. Hon fick i alla fall med sig alla barnen och vi kämpade för att lära. Att dagen kanske blev lång, det märkte nog inte vare sig vår fröken eller vi. Det blev ett fint timework i den klassen och en roligare tid i livet har jag knappt minne på.

      Vi klarade sjunde klassen utan att behöva gå om och vi var dessutom en duktig liten skara elever som visade vad vår nya fröken hade lärt oss i all hast.

      En ung ganska nyutexaminerad lärarinna, fick jobba hårdare och fler timmar i veckan, än hon hade lön för. Men å andra sidan har nog knappast någon lärare i dag… så tysta, beskedliga elever, som är så villiga att lära som vad den unga lärarinnan hade i Persbols skola, det året!

© Ingbritt Wik