När alla ljusen brunnit ut

Haidy lät blicken vandra över kökets inredning. Diskbänken var full med disk, fast hon levde helt ensam nu. – Fönstren … Gode tid, de var grå av smuts, men hon orkade inte bry sig längre.

Blommorna skrek efter vatten. Fredskallan var nästan död. Vad spelade det för roll? Varför skulle hon fortsätta kämpa? – Vad hade hon att leva för? – Hon var ju gammal nu! Livet var snart slut. Sanden i timglaset var på upphäll­ningen! Timglaset gick inte att vända. Livet hade aldrig blivit bättre… för hennes del. Fast hon hoppats! – Tråkigt!

Haidy reste sig hastigt upp och gick fram till fönstret med utsikt över motsatta sidan av gatan. Där på den andra sidan av Stallgatan kunde hon se sin äldsta dotter, Lotten, hjälpa sin far och hans nya fru, Rakel, att skotta snö.

Det var jul och snön hade kommit hastigt, och i stor mängd. Lotten hade rest hela vägen från Danmark med sin lilla dotter, för att fira jul hos sin far och Rakel och hennes barn och övrig släkt. – Haidys tvillingpojkar med sina fruar och ättlingar var också där, upptäckte hon. Alla hennes tre barn var där… på andra sidan.

Alla Haidys barnbarn åkte tefat på kommunens stora uppkörda snöhög som alltid lades upp i rondellen, där som post och varubilar vände. En del barnbarn åkte på byxbaken, det tycktes gå lika bra.

– Närmare än så här kommer jag inte att få se mina barn eller barnbarn i år heller, suckade Haidy och torkade bort en tår från sin rynkiga kind. – I morgon är det nyårsafton och sedan … Efter nyår åker de hem till sitt igen – allihop – och så har det här årets jul- och nyårsfirande lagts till historien.

Hon vred på en saintpaulia som vänt alla bladen ut mot ljuset.

– Lika hastigt som barnen dök upp med sina familjer – där på andra sidan – lika hastigt försvinner de, när alla ljusen brunnit ut, suckade Haidy.

Hon snöt sig och drog ett varv över ögonen med baksidan av handen, tog upp Månskatten i knäet, som hon så ofta gjorde nu för tiden, och pratade förtroligt med honom en stund. Han lyssnade alltid och spann en stump till tröst. Hon hade i alla fall Måns, sin trogna katt. – Så varför skulle hon klaga?

Inte ens en vinkning åt Haidys håll, hade någon av hennes barn kostat på henne. – Varför? Den frågan hade hon ställt sig i många, många år nu – och hon skulle aldrig få svaret. Aldrig någonsin… Det förstod hon.

Hur många gånger hade hon inte frågat vad det var som barnen hakat upp sig på. Hur många gånger hade hon ställt frågan; ”vad har jag gjort för fel?” För säkerhetens skull hade hon bett barnen om förlåtelse för saker hon trodde kunde ligga och skava i deras barndoms bagage. Men trots det hade ingen förlåtelse blivit henne given. Svaret på vad hon gjort för galet, skulle hon aldrig få … Varje gång hon frågade, löd svaret så här: ”Det är väl INGET…! – HURSÅ …?”

Med sådana svar är det inte lätt att ändra på något som kan ha blivit bortitok. – Haidy kände sig missmodig och melankolisk, för att inte säga uppgiven. Hon var utestängd från gemenskapen.

Jag borde titta i postlådan, tänkte Haidy, det är en hel vecka sedan sist, men snön har vräkt ner hela natten, och jag försökte öppna dörren förut, men snön har ju drivit upp så högt mot den, så den gick inte att öppna.  

Hon ruskade på huvudet och sa resignerat för sig själv, eller om det kanske var åt katten:

– Snöstormen låg på från norr i natt. Det blåste och ven i knutarna. Så den dörren lär väl inte gå att få upp förrän i vår, när snön töat bort.

Haidy vände sig från fönstret och fortsatte ackordera med katten:

– Vad har vi, du och jag Måns, att vänta oss för skoj från postverket?  Reklam eller räkningar, är väl det enda – för julkort från barnen … nej, nej… Den ansträngningen var längesedan de slutade kosta på oss. Vi får försöka klara oss ändå. Men nog känner man sig bortglömd. Eller vad anser du Månseman? – Men det blir väl bättre får vi hoppas.

Katten såg på Haidy. Knep lite illmarigt med sina gröna ögon, och följde henne med blicken när hon gick ut mot köket.

Det var något i den här situationen med barnen och före detta maken och hans nya, där på andra sidan gatan, som Haidy kände igen alltför väl. Så långt tillbaka som till barndomen. MOBBNING var namnet på företeelsen. Hon kände sig mobbad av sina egna barn, svärdöttrar och makens nya fru Rakel. Det hade gått så långt att Haidy kände ett starkt utanförskap.

Precis när hon kom på tröskeln till köket, mindes hon den där gången i småskolan, när hon kom till skolan i leriga stövlar. Åh, som hon skämdes både inför skolkamraterna och inför lärarinnan. Mobbarna jublade, när de äntligen fick en riktig anledning att fortsätta driva på sitt förlöjligande av henne. – Men det där var ju längesedan. Eoner … sedan… Men det kändes som om det var igår! – Kunde hon ha gått i tredje eller fjärde klass? Fast det var i och för sig inte viktigt. Den enskilda vägen på två kilometer från hemmet till den plats där skolbilen skulle hämta upp de tre torparungarna, var ändå alltid lika dålig varje år. Höst och vår. Den var inte gjord för biltrafik. Inte för lågskor heller… TYVÄRR…!

När det var tjällossning, var alltså vägen nästan lika bedrövlig att ge sig ut på som ett löst gungfly. Ibland hände det att en stövel fastnade i lergeggan och inte följde med i nästa kliv, utan nästa steg blev i strumplästen rätt ner i gyttjan, och så fick hon vända sig om och dra upp stöveln. Vägen saknade fasta kanter på många ställen.

Haidys föräldrar var småbrukare med skog och det var inte lätt att få råd till allt. Krigstid som det var. Vägen hade hennes far och farfar brutit upp och sprängt bort sten från, så att det gick att köra med häst.

Det fanns inte många som hade bilar vid den här tiden. De enda som hade bil var den som körde skolbilen och så var det mannen som körde mjölkbilen in till mejeriet. Han hade en lastbil. Dess utöver var det en sommargäst som hade en sommarstuga på Haidys föräldrars mark, men han fick ställa sin bil på Sättra. (En öde säter.)

Vintrarna var allra bäst, när det gällde skolvägen, för då plogades väg upp över sjön när isen lagt sig. En slät, bred väg. Då slapp Haidy alla branta och besvärliga backar.

Den där episoden med gummistövlarna, hade aldrig hänt, om det inte hade blivit så bråttom just den morgonen. Eftersom vägen var som den var, gällde följande: att ha gummistövlar på fötterna de där två kilometrarna, som var enskild väg. Sedan fick hon byta till skor uppe vid Sättra. Det var stallet på den öde sätern som fick tjänstgöra som omklädningsrum. Den här morgonen var det så bråttom att Haidy glömde byta till skor i stallet, där hon brukade låta skorna stå kvar, för att slippa bära på dem fram och tillbaka, varje dag.

När hon hörde skolskjutsens griniga chaufför tuta, visste Haidy att hon hade gått för sakta och farbrorn skulle skälla på henne, för att hon inte kunnat passa tiden.

Tanken på skobyte försvann, och hon sprang i stället så fort hon kunde, för att bli så lite försenad som möjligt. Hon kände blodsmak i munnen, när hon äntligen var framme vid den väntande skolskjutsen. Så gick det alltså till när Haidy kom till skolan i leriga stövlar. – Vilket aber! – Men mobbarna jublade.

Om hon hade varit något av de andra barnen – vem som helst – hade det gått bra. Man hon … hon var Haidy … Skolans mobboffer. Hon blev retad och kallad för alla slags hemska öknamn. Nu hade de värsta plågoandarna fått något hållbart att reta henne för. Dessutom fick Haidy en rejäl tillsägelse av fröken; hon blev ombedd att ta av sig på fötterna.

– Haidy…! – Res på dig! – Och gå ut i omklädningsrummet och ta av dig de där lergökarna! röt fröken och pekade ner mot hennes fötter.

– Lergök, lergök ler…, fnissades det i klassen när Haidy reste sig upp från sin stol och gick ut ur klassrummet.

Haidy upplevde det som om hela skolan, både lägre och högre klasser, föll in i den nya kanon­-visan; ”Lergöken”, men det var nog bara de värsta som vågade skrika inne i klassrummet. På väg ut till omklädningsrummet, hörde Haidy hur lärarinnan drämde pekpinnen i katedern, så det small, och så röt hon: ”TYST i klassen!”

***

Haidy drog en djup suck och tittade på Måns-katten, och sa:

– Det är ingen fara Måns, nu sitter jag ju på en köksstol i mitt eget kök och filosoferar över gamla tider. Det där var längesedan.

Hon undrade hur det hade kommit sig att hon blivit ett så intressant mobboffer. Visserligen hade hon glasögon, men det var det även en annan elev som hade, utan att bli retad.

Hon mindes alla de hemska öroninflammationerna, som hon varje vinter blev tvungen att brottas med. Mindes hur hon efter långa sjukvistelser i hemmet, blev tvungen att ha bandage om huvudet tills hon blev helt bra. Gasbinda och fetvadd var dåtidens bot mot öroninflammationer. Det fanns inget penicillin i Sverige för så längesedan. Inget som hennes föräldrar hade hört talas om att det gick att få tag i. – Det var bara att vänta. Bida tiden tills det värkte hål, så varet tog sig ut.

Oj…! – Så skolkamraterna retades med henne för de där fetvaddsbandagen. Fast de retade henne minst lika mycket; om inte värre, för den fina rävskinnsmössan, trots att en annan flicka i klassen hade en nästan likadan, utan att bli retad. Nog är det konstigt hur mobbning fungerar. Varför mobbas en del och andra inte? – Det är en fråga, som är svår att besvara. – Säkert finns det många HAIDY, även i vår moderna tid.

Man visste inte då – och man vet kanske inte säkert nu heller – VAD det är som gör, att en del mobbas genom hela sin skoltid och även har tendens att bli mobbade som vuxna. En del mobbas på sina arbetsplatser. Somliga kan även bli hackkyckling i sin egen släkt och bekantskapskrets under sitt fortsatta liv. Den som löser den rebusen lyckas kanske få något slags fredspris.

***

© Ingbritt Wik