När en blind leder en blind

Hur det kan gå när en blind leder en blind, är inte så svårt att föreställa sig. I den här berättelsen är det frivillig blindhet som det handlar om. Kanske det kan vara lite likt det som sägs om den som inte vill höra: Ingen är så döv, som den som inte vill höra ... Förvisso har det sina slående likheter när man tänker efter och jämför med den här händelsen.

Den här berättelsen kommer att handla om min syster och mig när vi var barn. Det är svårt att dra sig till minnes hur allt var när man var liten. – Åren går ju och glömskan försöker ju lägga ett gyllene skimmer över det mesta, så även i det här fallet, fast det viktigaste och värsta blir dock kvar åt mig att återberätta för mina arvingar. Det får man väl kanske vara tacksam över, det skulle väl vara tråkigt och allt dumt glömdes bort totalt – för då skulle ju aldrig farmödrar ha något att berätta för sina barnbarn.

Det var bara ett par år i ålder som skilde mig och min syster åt i ålder och det var jag som var två år äldre och borde ha vetat vad som gällde. Min yngre syster heter Vanja och vad jag heter … Jag är ju självaste FARMOR, jag. Fast ett namn har jag ju också – helt riktigt.

Blind Bock var mycket roligt att leka, när man inte kunde komma på vad man skulle fördriva tiden med. Vi var inte så gamla när denna episod utspelade sig, men vi visste vad vi gjorde och vad man fick göra, och även vad man inte fick göra.

Det måste omtalas att vi var lantbrukarbarn och att det fanns både kossor, häst och får på gården, även grisar och katter förstås. Givetvis en gårdvar, som var snäll intill menlöshet, kanske man måste erkänna.

När man leker blind bock ska en blunda – Det bör givetvis vara bocken som blundar. Den andra ska ledsaga den blinda bocken så denne ledsagare får alltså inte blunda. För att leken ska bli roligare, ska den som blundar tala om var den tror att den befinner sig. Det blir ju roligast om den som ledsagar kan förvilla den som blundar. Därför ska den som inte blundar gå i många svårgissade kringelkrokar.

Nu blev det dessvärre så att både jag och min syster blundade. Kanske var det så att det var roligare att vara Bock än Ledsagare och då kanske frestaren var framme och lade ut försåt, så det var det som var orsaken till att det blev som det blev för oss.

Vem av oss som var Bock och vem som var Ledsagare kommer jag inte ihåg, men vi hade strövat runt bra länge, när vi till sist tappat bort vem det var som skulle blunda. Det visade sig att vi båda gick och blundade och hur länge vi hade fört varandra bakom ljuset och gått blundande båda två det vet jag inte men så hände detta:

Marken försvann under oss. Hastigt fick vi upp ögonen, men alldeles på tok för sent. Vi fick upptäcka att vi hade tagit det stora klivet ner i gödselrännan ...! PLOFF – Plask – Glurp sa det säkert, när vi med kraft och fart klev ner i den flytande delen av dyngstacken.

Där stod vi till knäna i flytgödsel när vi slog upp våra blå. Det luktade inte gott, det minns jag och det har nog de flesta känt när någon lantbrukare gödslar på ett gärde.

För de som inte är lantbrukare ska jag tala om hur det kunde se ut på en lantgård för inemot sextio år sedan: Det var ännu inga regler för hur en gödselstack skulle se ut eller hur den skulle fungera för att vara LAGLIG. Alltså INGEN cementerad bottenplatta behövdes. På ren svenska och värmländska ska sägas att: För att en dyngsta ska fungera, måste det finnas utlopp för det blöta ... PINKET alltså … Förr fick det blöta ledas ut genom en vanlig grävd ränna och försvinna i marken bort mot någon åker som låg lägre än själva dyngstacken.

Jag behöver inte be någon gissa vad de här syskonen kände, tänkte eller sade när de upptäckte att de stod till knäna i blötflytande dynga.

Slokörade begav vi oss till huset och bekände för vår mamma vad vi gjort. Det var nog tur att vår mor var självaste kärleken personifierad = tålig och mild.

Den här gången var nog den enda gången som vi blev en liten aning straffade – och det kan jag inte påstå var fel av vår mamma. Hon blev nog inte glad det är lätt att förstå. Där stod hon mitt i vårbruket eller om det kunde vara höstsysslor. Mitt i sommaren kunde det inte vara eftersom vi hade långstrumpor av tjock bomull eller kanske rent av ull för långstrumpor i sådant kliande material fanns också.

Långstrumpor i ylle och livstycke, det var dåtidens mode på barn. Så hade man väl någon klänning eller kjol. Långbyxor hade man inte mer än på vintern.

Det är enormt många sysslor som faller på den kvinnliga parten i ett jordbruk där det finns både barn och djur som ska skötas utöver skördar och andra säsongsarbeten som måste göras. För att inte nämna mat och disk ... Husfru, maka och mor – Gode min Gud! Hur orkade människan? – Vår mor alltså. Dessutom ska tilläggas att gården låg långt från all ära och redlighet och saknade varje uns av moderniteter. När vår mor hade situationen klar för sig sa hon att nu fick vi tvätta våra strumpor själva. Vi fick varsitt tvättfat med vatten och något slags rengöringsmedel, men jag minns nu inte vad.

***

Om vi nu ska gå in på materialet i strumporna så vet nog alla i min ålder att det var bomull i trikåstickning (eller ylle). – Det där svarta LUDDET som finns i KOSKIT ... fastnar mycket effektivt i sådant strumpmaterial och det är helt omöjligt att få bort vid en handtvätt i ett tvättfat med en skvätt vatten och DOFTEN …! Den ska vi nog inte tala om! … Den blev nog med all sannolikhet kvar i strumporna efter vår tvätt.

För att göra en lång historia kort, kan jag tala om vad jag tror idag om den där strumptvätten: Jag tror att detta – med egen strumptvätt – var vår mors uträkning, för att få oss att fatta att detta skulle vi inte göra om. Efter den strumptvätten som vi fick pröva på, ansträngde vi nog oss lite mer för att hålla ögonen öppna. Åtminstone så mycket att vi inte gjorde om det här någon mer gång.

Behöver jag säga att detta inte kändes som någon HÖJDARE?   Dessbättre fattar jag vid dessa år att vår mor givetvis tvättade våra strumpor på riktigt lite senare … när vi inte såg det. Kanske sent på kvällen när allt annat arbete på gården var gjort och jag och min syster sov och kanske inte ens drömde om denna hemska upplevelse.

Se till att åtminstone en av er tittar upp – om ni får för er att leka Blind Bock.

God Natt och Sov Gott!

En av FARMORS Sann-Sagor

© Ingbritt Wik