Varför bräker fåren Del 1

Allt har sin tid, sägs det. Men tiden då Helmer och Emma Karlén hade möjlighet att resonera med varandra i lugn och ro, blev oftast vid förmiddagskaffet.

Det som diskuterades den här dagen handlade om huruvida de skulle använda pråmen eller ekan för att frakta fåren över till Getholmen för sommarbete.

Både stora och små beslut kan fattas över en kopp kaffe. Men att detta, till synes bagatellartade val, skulle få så ödesdigra följder, visste de inte då.

 ***

Helmer och Emma Karlén – var vid mitten av 1900-talet ett medelålders strävsamt par, som kämpat med sin lilla jordlott under både krig och fred. 1945 slöts freden, men efterkrigstiden var besvärlig med vargavintrar och svår torka under en del somrar. Det gällde att kämpa och ta vara på varje tillfälle för att förbättra tillvaron för både människor och djur.

Sommaren som gått hade varit både varm och torr, men det hade kommit så pass mycket regn, att gräs och sädesslag hade växt bra. Höskörden blev bärgad i god tid, innan höstrusket satte in. Allt såg hyfsat bra ut. Hela familjen hade hjälpts åt att fylla ladorna. ”Hela familjen” innebar mor och far – sonen Anton 12 år, och farfar som var 81.

Vintern som följde blev både långdragen och svår och trots familjens idoga insamlande av foder åt djuren, började det se bistert ut i förråden. Ladorna skulle snart eka tomma och än var det långt innan det gick att släppa ut kreaturen på grönbete.

I höstas hade kossorna fått gå på skogen för att beta, ända tills det blev frost i gräset. Om djuren ställdes in i lagården tidigare på hösten, skulle inte fodret räcka till de fyra korna under en lång vinter.

Vintern som gått, hade varit så bister, att fåren och getterna hade fått hysas in i stallet för värmens skull. En ensam häst i stallet gav inte mycket värme. Korna i ladugården klarade sig bättre, för de var ju fler och där fanns det både en gris och ett par kalvar. Och kanske även hönsen kunde bistå med någon gemensam plusgrad.

Rimfrosten satt som ett vackert, gråvitt mönster på lagårdens enda fönster.

***

En tidig morgon i slutet av april satt Emma och Helmer vid förmiddagskaffet och resonerade.

– Så fort isen går av sjön, måste vi frakta får och getter till Getholmen. Om vi kan räkna med att de kritterna kan försörja sig så gott som själva, spar vi foder. Dessutom slipper vi laga stängsel på inägorna, sa Helmer och lade socker i sin kopp och rörde om.

– Jo, men vi måste laga pråmen först, invände Emma och tog en slurk ur kaffekoppen och såg på Helmer.

– Det är sant, pråmen är rätt gisten … Men om vi lägger den i sjön, så fort isen blir landlös … Då sväller virket. Den blir kanske så pass tät att vi klarar oss med den, ett tag till. Vi får finna oss i att ösa skutan ytterligare en sommar, sa han och tog en klunk av det heta kaffet.

– Ja-men den där gamla skutan är livsfarlig, invände Emma. Den måste få en ny botten innan den går att använda.

– Jag har inget lämpligt båtvirke sågat, förstår du, så en ny botten måste få vänta, förklarade Helmer och drog ett drag om hakans nästan veckogamla stubb.

Emma föste undan köksgardinens gulnade spets och såg ner mot sjön och suckade.

– Ja, jaa … Det är ju några veckor kvar än, mumlade hon, och tog en skorpa från brödfatet, och doppade den i kaffet.

– Det går kanske att ta den vanliga ekan och ta ett par får åt gången i den …, föreslog Helmer lite sävligt. Det blir många resor, men det är ju inte så långt till Getholmen. Det kanske skulle vara det säkraste sättet, tillade han och såg på hustrun.

Emma sträckte ut handen mot sockerskålen och tog en sockerbit, satt en stund med den mellan läpparna och såg ut genom fönstret på den istäckta sjön. Isen hade börjat anta en mörkblå färg – nästan så den skiftade mot svart här och var.

– Om det bara ville blåsa lite, så skulle sjön bli ren på en enda eftermiddag, sa hon tankfullt och tog en slurk kaffe på sin sockerbit.

Snön var så gott som borta, men än skulle det dröja innan gräset var så långt att det utgjorde ett dugligt bete för djuren. Får och getter var lättfödda, de åt både bärris och kvistar från buskar, och sådant fanns det gott om ute på Getholmen. 

– Om vi ror ut till fåren med en rejäl fodergiva ett par gånger i veckan, så klarar de sig galant tills det börjat grönska, sa Emma förhoppningsfullt och borstade bort skorpsmulor från duken.

Så mindes hon plötsligt att ett par av getterna skulle få killingar.

– Så sant, Helmer … Jag har ju glömt … Det är ett par getter som ska ha tillökning snart. Så getterna måste vara hemma. Åtminstone de där två som snart ska ha killingar. Så då blir du, i alla fall, tvungen att laga stängslet.

– Är nedkomsten nära förestående?

– Njaa-joo-vars …, det kan man nog säga. Du vet … jag måste mjölka dem och ta vara på en del mjölk till getost, så jag måste ha dem hemmavid även efter nedkomsten.

– Mmm … ja-haa var allt Helmer svarade och såg fundersam ut. Jag får väl köpa en bit nät av smeden och förbättra hagen vid Dammlyckan.

Under veckan som kom skulle Emma ha fullt sjå att klippa alla fåren innan de fraktades ut till holmen. Hon hade varit med om att fåren gått fullullade där borta på ön en hel sommar och fått en massa enrisbarr i ullen. Hon hade vid den höstklippningen nästan blivit bet att rensa ullen från allsköns skräp. Det hade tagit en evinnerlig tid, att få den ullen så fin, så den gick att skicka till ullspinneriet.

Emmas funderingar avbröts när Helmer sköt in sin urdruckna kopp en bit på bordet och reste sig upp. Kaffestunden var över och Emma började duka av.

Helmer gjorde sig beredd att gå ut till sina sysslor. Just som han klev i stövlarna sa Emma:

– Nästa gång du går till magasinet, vill jag att du tar med dig lite råg in.

– Råg …, upprepade Helmer, och såg frågande ut. Vad ska du ha den till?

– Jomen, jag rostar ju rågen, och har den som kaffesurr, det vet du väl?

– Visst fanken … Det är ju så du gör. Jo, visst. Det ska jag lägga på minnet.

– Ta rågen i den här, sa Emma och höll fram en kantstött, blåmönstrad tillbringare.

***

Efter att pråmen legat i vattnet cirka fjorton dagar och med de större springorna provisoriskt tätade med istuckna trasor, verkade den vara ganska sjösäker. Men den skulle få sin översyn så fort Helmer fått virket sågat.

Den här dagen i början av maj, var det premiär för att frakta fåren över till Getholmen. Helmer hjälpte Emma att få de bångstyriga djuren upp i pråmen. Skutan hade så höga kanter så Helmer var tvungen att lyfta upp tackorna i farkosten.

Den tredje och sista resan var det bara tre tackor samt baggen, Bagger, som skulle lastas i. Bagger blev lite irriterad och ville pröva styrkan i sina böjda horn genom att puffa ömsom på Emma, ömsom på någon av tackorna. Han försökte även att skalla Helmer ett par gånger. Men baggen verkade lugna sig när den förstod att det ändå inte skulle tjäna något till att protestera. Han fortsatte att stampa lite med frambenen, liksom för att visa sitt missnöje med förflyttningen.

Helmer visste vad som kunde lugna Bagger. Därför drog han upp snusdosan och gav baggen en pris snus, innan resan började. Bagger verkade bli nöjd, men smackade och nosade lite extra på Helmers rockficka, där snusdosan låg i säkert förvar.

Helmer lämnade Emma att ensam frakta den sista fårlasten över till holmen, och puffade ut pråmen från land.

– ”Ett skepp kommer lastat”, hojtade Helmer godmodigt, och gjorde en skämtsam honnör och stod en stund på stranden och såg efter pråmen.

Emma började ro den bräkande lasten mot Getholmen, och Helmer gick tillbaka upp mot gården till sina väntande sysslor.

Våren hade varit sen det här året. Men idag sken solen från klarblå himmel och det började grönska längs dikesrenen och tussilagon stod i sin fulla prakt. En humla hade vaknat till och irrade planlöst över blommorna i sökandet efter sötaste nektarn.

***

Farfadern, Gottfrid, hade börjat gräva trädgårdslandet, som var beläget på sjösidan från huset räknat. Han brukade göra sådana arbeten som var tungt och tidskrävande för sonhustrun.

När han tagit några spadtag, hörde han hur fåren tycktes bräka mer en tidigare. Det var en väldig kakofoni utifrån Getholmen. Vad var det som fåren oroats av? Han stannade upp i sitt grävande, ställde ifrån sig spaden mot den gamla vinterapeln, och rätade på sig. Han lyssnade med ena handen kupad bakom örat.

– Nej, det står aldrig rätt till där ute, muttrade han. Jag får gå bort till Helmer och resonera med honom.

Gottfrid gick bort till hagen där Helmer höll på att laga stängslet och ropade:

– Heelmeer … Kooom hitåt, så jag får prata med dig … Fåren bräker så förskräckligt! Kanske Emma behöver ha hjälp.

***

Helmer gick omedelbart ner till sjön, men såg varken Emma eller pråmen.

Det var ett hiskligt liv på fåren. Även måsarna som cirklade över holmen verkade irriterade.

Helmer klev i ekan, greppade årorna och rodde med kraftiga tag bort mot Getholmen.

Så fort ekbottnen skrapa mot strandstenarna klev han iland och räknade fåren. Alla fåren var på holmen. Till och med Bagger. Men … en del av djuren verkade vara våta. Helmer gick fram till en av tackorna. – Genomblöt … Får går inte i vattnet frivilligt. Hade några får fallit överbord? Han gick fram till Bagger som fnös ljudligt, samtidigt som han stampade med frambenen och bräkte som en målbrottsyngling. Baggen var genomblöt han också och såg riktigt spak ut.

Tre tackor och baggen hade utsatts för ett rejält dopp. Det var antagligen dessa som utgjort sista transporten över till ön. Hade det hänt något under den sista resan …?

Vart hade pråmen tagit vägen? – Och … – Var fanns Emma?

Helmer gick tillbaka till ekan för att ro runt ön, för att se om hon av någon anledning rott bortom den. – Just då fick han se, att det flöt en åra en bit ut från land. Hjärtat gastkramades och han fick en känsla av katastrof.

– Det får inte ha hänt Emma något, sa han och skyggade med handen över ögonen för att inte bli bländad av solskenet som glittrade över vattnet.

Var fanns Emma?

– Eeemaaa … Eemaaa …! 

Raskt klev han i ekan och rodde ut för att se om han kunde få klarhet i vad som hänt. När Helmer rott lite längre söder ut, upptäckte han nästa åra, som låg och flöt. Maktlösheten grep tag om hela hans väsen. Nu förstod han, att det måste ha hänt något förfärligt. Det som inte fick hända, hade kanske hänt …

Bäst att jag hämtar hjälp, tänkte han och rodde hemåt med snabba årtag. Hade Emma drunknat? Låg hon på sjöbottnen? – Varken Emma eller han själv kunde simma, så om pråmen hade kapsejsat … Tanken kändes som en pina.

Bäst att tiga om det här inför pojken, hann Helmer tänka, när ekbottnen hördes skrapa mot sten och landtuvor. Han klev ur ekan, drog hastigt upp den en bit, och skyndade uppför stigen till gården. Han mötte Gottfrid på gårdsplanen och meddelade honom snabbt vad han hade sett, och bad honom ta hand om pojken, för själv var han tvungen att hämta hjälp från grannarna.

Gottfrid gick bort till snickarboden, där Anton satt och täljde en pilbåge.

– Hör du ”Snickar-Pelle”, om du har tid kan du hänga med mig bort till Mon … Till smedjan, så ska jag lära dig smida.

– Åååh! sa Anton och slängde ifrån sig både täljkniv och påbörjad pilbåge och hoppade jämfota bort till farfadern.

 – Du kanske behöver ha en spets till dina pilar!

– En äkta smides-pil-spets … Vass som en riktig pilspets …, hojtade Anton.

Så bar det av bort till smedjan.

Helmer tog cykeln och gav sig iväg till en granne som hade telefon, så han kunde kalla på brandkåren för att få hjälp med draggning.

***

När Gottfrid instruerat Anton hur han skulle hålla fast den rödglödgade järnbiten och hur och var han skulle slå på den med hammaren, gjorde Gottfrid sig ofta ärenden utanför smedjan. Han ville se om han möjligen kunde gissa sig till vad som hände borta på gården.

Sikten var skymd av en del träd, men till sist lyckades han skymta en ambulans nere på gården, och då borde det tyda på att Emma hittats levande. Han vågade knappt tro, att det kunde vara så lyckosamt.

Han gick tillbaka in i smedjan till Anton och förklarade för honom – att det måste ha hänt en olycka eftersom det stod en ambulans på gården. De släckte ässjan och vandrade hemåt.

***

Av en brandman fick Gottfrid och Anton veta att Emma hade hittats svårt medtaget vid Getholmens östsida.

Av någon anledning hade djuren blivit oroliga och börjat stampa i pråmen. Den gamla farkosten, vars botten var under all kritik, hade sprungit läck och blivit vattenfylld och sjunkit. Emma och djuren hamnade i öppet vatten, men tack och lov var det inte långt till Getholmens strand. Emma hade fått tag i en av tackorna och lyckats hålla sig kvar i fåret, trots att pälsen var mycket kort efter skalperingen, som hon tidigare utsatt tackan för.

Ett par meter från stranden tappade Emma taget om fåret och sjöng nästan helt ett tag, men arbetade sig upp till ytan och lyckades ta sig i land, men där hade hon förlorat medvetandet och blivit liggande.

***

Innan Helmer följde med Emma i ambulansen in till sjukhuset, bad han ett par grannar om hjälp att ta han om mjölkningen. – ”Fråga farsan, Gottfrid, om det är något som verkar otydligt, han vet hur det ska vara, även om han inte orkar ta hand om allt själv, och du, far, tar hand om Anton”, hade Helmer sagt och gett Gottfrid en klapp på axeln.

Det var det sista Helmer sa till dem som stod på gårdstunet, innan han följde med ambulanspersonalen till sjukhuset.

Gottfrid tog Anton vid handen och sa:

– Nu går du och jag in i stugan och gör upp eld i spisen och så vispar jag i ordning en smet till plättar. Men du förstår, grabben: Jag är dålig på att vända sådana där små pannkakor, utan att de trasar sönder sig. Så du får nog hjälpa mig.

– Visst, farfar, det fixar sig. – Jag har faktiskt hjälpt mamma ett par gånger, så jag vet hur man gör.

– Bra! Det är tag i dig!

Gottfrid tog några terpentindoftande törstickor från vedskrubben. Han fyrade på stickorna och stack in dem i spisen och placerade torr ved över, och öppnade dragluckan lite till.

Medan det tog sig i spisen, ämnade Gottfrid läsa ett par verser ur bibeln och ha en liten andaktstund med tanke på Emmas kritiska tillstånd. – Han gick inåt kammaren med Anton i släptåg. Han bläddrade en stund i bibeln och lade den tjocka boken ifrån sig på den gamla tramporgeln. Därefter tände han ett par av ljusen som fanns i den trearmade kandelabern, som stod på rumsbordet. Så läste han bibelverserna som han valt ut och bad Anton, att han skulle hjälpa till att sjunga en psalm.

– Spela kan jag, men mina stämband är för gamla, så de har jag inte stor användning av när man ska sjunka, sa han och slog upp psalmboken på ”Tryggare Kan Ingen Vara.”

Farfadern började trampa in luft i den gistna orgelbälgen. Det fräste och pyste när luften letade sig både in och ut ur bälgen. Det slamrade och gnisslade från tramporna när han trampade, men tonerna var rena och så klämde farfar i med ett ackord i C-dur, och det lät mäktigt, tyckte Anton och stämde in med sin ljusa pojksopran: ”Trygg-ar-eee kan ingen vaaa-raa…– än guds – lill-laa – baarna-skaaaraa …”

När de sista dova tonerna klingade ut från orgeln och farfar reste sig upp från orgelpallen, sa han:

– Nu ska du se, pojken min, att mamma blir frisk på momangen. Vi låter ljusen brinna en liten stund till, för hennes skull. Så tänker vi på henne medan vi vispar plättsmeten. Sedan släcker vi ljusen, så vi inte glömmer bort dem.

***

Om det inte hade tillstött en lunginflammation, skulle Emma säkert ha klarat sig. På den här tiden var ännu inte antibiotikan något som sattes in.

Visserligen upptäckte engelsmannen Alexander Fleming penicillinet och fick 1945 Nobelpriset för sin bragd. Tyvärr vårdades Emma Karlén 1946 på ett litet svenskt sjukhus – och dit hade penicillinet med dess livräddande egenskaper ännu inte kommit.

Emmas död lämnade ingen oberörd. Till och med 81-årige Gottfrid grät.

Anton gick ut till getterna och sörjde tillsammans med dem. Framförallt var det geten Berta som blev hans tröst. Han kröp ofta intill henne och grät, så hennes halspäls blev alldeles fuktig. Förmodligen var det Bertas idisslande som var så rogivande att Anton ibland somnade bort från både gråt och sorg.

***

När kyrkklockornas mäktiga klang ljöd ut över nejden denna lite gråkalla försommardag, satt Helmer på första bänken med sonen bredvid. De flesta var redan församlade men några sena besökare smög tyst in och satte sig på de nedre bänkraderna.

Mitt under begravningen kom Helmer på, att han helt och hållet glömt bort fåren … De som fraktats bort till Getholmen. De hade aldrig fått någon extra fodergiva, som det var menat att de skulle få. Allt det hemska med Emma, hade ju kommit emellan. ”Fåren … herre-gud fåren”, hade de klarat sig? – Helmer anklagade sig för att han inte lyckats hålla alla bollar i luften efter Emmas död. Han hade även försakat sin egen son. – Anton hade fått tillsägelse i skolan, att han skulle be sin pappa om att få en ren skjorta och ett par byxor, som inte var trasiga både fram och bak.

Helmer återkallades bryskt till nuet, av att prästen bad församlingen defilera runt kistan.

Anton grät … Helmer hade velat ta upp sin stora snusnäsduk och torka sonens tårar, men hejdade sig i sista stund.

Antons vita ros hade vissnat av värmen från handen, men det kanske inte gjorde så mycket.

– Hej då, mamma, sa Anton och sträckte på sig för att nå upp och lägga blomman på kistans lock.

Just när han skulle lägga rosen på locket droppade några tårar ner på de vita kronbladen och gav rosen ett skimmer, som om den var friskt daggvåt.

Helmer kände sig hjälplös inför sin sons sorg. Men så tänkte han, att en sak kunde han göra för pojken. När de gick ner från kistan, viskade han till Anton:

”Du ska få köra Blacken hem. Alldeles själv ska du få hålla i tömmarna och styra. Du är ju snart stora karl’n nu, vet du. Du och jag Anton … – och farfar Gottfrid förstås.”

Anton försökte le mot fadern genom tårdimman. Utan att tänka sig för, tog han rockärmen och drog ett drag runt ansiktet för att få bort både snor och tårar.

Helmers bekymmer över hur han tillsammans med sin åldrige far skulle klara den lilla egendomen, utan Emma, försökte han dölja inför pojken.

”Kommer dag, kommer råd!” – Så mindes Helmer att Emma alltid brukat säga. Han tog diskret upp näsduken och snöt sig.

© Ingbritt Wik