Kapitel 1 Princens egen saga och strapatser!
Princen berättar: Ja, det är väl inte så mycket att orda om, men jag har haft en syster, i alla fall. Det var när vi låg inne i vår mamma. Vi var inte så gamla när vi började undra var vi var någonstans, och vilka vi var. Att hon var en tjej, det fattade jag ju ganska snart. Det gör man ju, om man är något till kille … va? – Det var varmt och gott, men otäckt blött för en katt som vill vara på det torra med alla fyra tassarna.
När vi hade presenterat oss för varandra och blivit lite mer bekanta och fått reda på att vi var tvungna att hålla sams i flera veckor till, började vi att språkas vid och ha riktigt roligt. Det var lite jobbigt med Pyret, som jag döpte henne till. Hon skulle ju vila titt som tätt och långa stunder sov hon så djupt, så jag blev tvungen att sparka på hennes påse, för se … – vi låg ju i var sin sovsäck, dumt nog. Det hade ju varit bättre om vi hade fått dela sovpåse, då hade man ju kunnat konversera på ett lättare sätt.
Det hördes ju lite dåligt ibland, för hon hade ju ofta vatten i munnen och jag i mina alldeles för stora öron, för där rymdes det ju en hel del vatten. – För att jag skulle kunna höra bättre vad hon sa, brukade jag säga: ”Spotta ut lite fostervatten först och tala sedan”, och så brukade jag sparka till lite grann … Många gånger sparkade jag faktiskt till hennes säck så det sa kluck! Då minsann blev hon vaken och fräste så det bubblade. Det där med att sparkas blev en vana tror jag eller om det är så att det är fel på mina bakben, för så snart jag känner det minsta lilla motstånd under mina sulor, så sparkar jag, helt automatiskt. Detta har ställt till många förtretligheter för mig, och fler kommer det väl att bli, antar jag. Kanske det är någon sorts spasmer jag har i bakbenen …? De rör sig ofta utan min medverkan, det kan jag svära på, om det skulle behövas.
Oj, vilket liv det blev när jag sparkade ut henne i universum…! Ja då …! Då skulle ni ha varit med! Jag hörde hur folket fick enormt bråttom. Hon kommer, hon kommer! Oj… oj! skrek folk högt och upphetsat. Vilket elände.
Sedan var det någon som ojade sig över att hon kom alldeles på tok för tidigt. Vadå för tidigt? undrade jag: vi hade väl ingen speciell tid att passa? Eller hade vi det…, kanske?
I så fall visste inte jag om det, så jag låg ju lugnt kvar jag. Pyret… hon var inte klar än, sa de! Jag visste ju inget om det, för jag hade ju aldrig sett henne, mina ögon var förseglade … – Milt uttryckt! Ögonlocken var ju hopsydda, ta mig tusan! Det gick i varje fall inte att få upp dem på minsta lilla springa. Jag försökte flera gånger. Tog i så det knakade i skallen för att få upp åtminstone en glipa, så jag skulle ha kunnat kika ut på stora världen. Men jag fick ge upp.
Folket utanför min sovpåse kunde tydligen inte räkna ut att det var jag som låg bakom den för tidiga födseln. Jag hade blivit en stor och duktig grabb och ville ha lite benutrymme och jag stretchade ganska ofta. ”Ta inte spänntag mot min mage är du snäll”, brukade Pyret pipa, den där Piplisan som jag på skämt kallade henne för ibland.
”Gnällspik”, skrek jag ibland. ”Du är ju så ömtålig så det är så man kunde tro att du vore gjord av glas”, skrek jag till henne – det var sista gången som jag skrek åt henne överhuvudtager. Ty det var den gången som jag råkade få spasmer i ena bakbenet och sparkade till lite för hårt. Med andra ord; det var nog då som jag sparkade ut henne.
Jag mår inte bra av att ta på mig skulden för det där. Jag får kattångest, om det är någon som vet hur det känns. Om inte – fråga då mig, för jag vet! Sista gången jag sparkade, då gav jag henne en rejäl spark, för jag hade fått kramp i höger bakben och behövde utrymme för att kunna vända mig helt om. Pyret, som var så liten, hon kunde ju snurra runt och vända sig hur ofta hon ville och behövde. Men för mig var det ju värre.
Det blev tomt efter henne. Hon hade varit en trevlig samtalspartner, fast nu kunde jag ju röra mig bättre och sömnen blev inte så störd.
Helt plötsligt en morgon – jag tror att det var en måndag – hörde jag en mansröst, tyckte att det var det i alla fall. Veterinär var han nog. Vi ska ge mamman en spruta så ordnar det sig nog, sa han. Vad är det som ska ordna sig, försökte jag skrika och fråga, men det blev inte mer än en bubbling, som ändå ingen hörde.
Fy …! vilken enorm trötthet som hade kommit över mig under natten. Om de inte hade gapat så förskräckligt och krånglat med morsan, så hade jag ju kunnat somna om. Oh – nej! Hur skulle man kunna det, när veterinären hade gett morsan något gift, så att mitt rum skulle bli mindre. Fy, för den lede – det blev bara trängre och trängre, jag trodde ett tag att de tänkte göra pressylta av mig.
Just som jag kände att jag skulle behöva vända mig om, dåå … Jestanes…! Jag höll på att åka ut med ändan före. Då ska ni veta att det var bra att ha starka bakben! För varje gång som de gjorde sådana där utdrivningsattacker, tog jag spänntag mot något som de kallade för bäckenbenet. Ja, visst låg jag i bäcken, det tvivlade jag inte en minut på, fast jag hade trott att det var en sjö eller rent av självaste havet. Oceanen, kanske.
Flera timmar senare började jag bli mör i hela kroppen och struntade i allt. Jag var nog nästan avsvimmad när jag kände att någon tog tag och drog i min svans. Den lossnar snart, tänkte jag. Då blir mitt namn Pelle svanslös, som jag hade hört att barnen läst högt om – ur en bok när jag låg inne i mors varma mage. Trött och salig.
Ut kom jag, men syrran fick jag aldrig se. Hon hade inte klarat utflykten. Det kan jag gott förstå, för det var ingen resa för en klen tjej. Det var ju nästan så att jag själv, stora pojken, hade dukat under. Fast aj! Vad det gjorde ont i min svans. Det sved i hela rumpan eftersom de förmodligen drog ut mig i svansen – det är ju vad jag tror förstås. Och …! Titta … hur min svans ser ut, den är ju helt vrickad, nästan ett helt varv! Den är liksom uppochnervänd. Det ser inte klokt ut …!
Säkert kommer det att bli en sådan där ”värkande väderlekssvans”, en sådan där som ska värka och göra ont så fort det blir omslag i vädret. Som när det ska bli snöstorm eller annat sattyg som blött regn.
Jag har fått nog av blöta nu…! Jag kommer aldrig att tillåta att någon badar mig. Då kommer jag alltid att tänka på tiden med syrran. Detta har blivit en traumatisk historia för min del.
– Nu ska vi se om han orkar äta, var det någon hoppfull röst som sa.
Ett par grova nävar lyfte upp mig och körde in min nos i morsans mjuka sammetsmage.
Vem i helsike vill eller behöver äta, när man har halva Världshavet i sitt innandöme? Dumt va?
***
Morsan presenterade sig och sa att vi nog skulle komma bra överens, bara vi blev lite mer bekanta. Det tyckte jag lät vettigt, men dumt på samma gång. Skulle inte vi vara bekanta så det räckte, tänkte jag. Jag hade ju stått ut med alla hennes jamanden, spinn och snark och för att inte tala om alla hopp som hon fått för sig att göra när jag vilade middag.
Dessutom var det en människounge i grannskapet, som morsan gillade. Den ungen den tog tag om hennes mage – givetvis just där jag låg. Jag är säker på att ungen kramade så hårt att morsan fick rena rama geting-midjan mitt på sig eller rättare sagt: mitt på mig! Ja, som ni förstår så gillade inte jag den där lilla människovarelsen.
Hund hörde jag att någon bekant hade med sig också. Fast då fräste morsan. Jag förstod att vi befann oss i fara, fast jag kunde inte resa på min blötlagda päls. Jag kunde ju inte fräsa heller så att hunden hörde mig. Det blev bara som extra bubblingar i morsans mage. Att allt detta tog hårt på mina nerver, det kan ni kanske förstå. Jag bestämde mig i alla fall för att de inte skulle få knäcka mig. Syrran hon brydde sig inte ett dugg. Lugn som en filbunke låg hon där och snusade i insjövattnet.
För att överhuvudtaget kunna behålla mitt förstånd, började jag med något som kallades för kognitiv terapi. Med andra ord: att tänka rätt. Jag gjorde egna affirmationer… Det skulle komma att visa sig att det blev min räddning. Jag skulle inte bli någon skrajsen katt. Jag hade ju dessutom tyskt blod i mina ådror och då ska man vara framåt och orädd. Säga vad man vill om engelska importer, men inte går de upp mot de tyska … Det berättade min mor för mig, långt innan jag for ut i den här kyliga världen.
Att alla kattungar föds med förslutna ögon, det vet nog alla! Jag måste säga att jag tror: att det kan vara skönt att inte behöva se världen och allt elände på någon vecka. Det räcker att höra allt oväsen. Jag minns ju att ljuden var så dova för bara någon timme sedan och nu så här ute i vida världen, skär ju alla ljud i öronen, så jag önskar mig öronproppar.
Till allt elände utöver det som redan var, fick morsan fatt i en tvättlapp och skrubbade och sög ur allt vatten jag hade i mina paraboler. Hade jag orkat skulle jag ha bett henne låta mig ha mitt ljuddämpande vatten ifred och leta upp något annat drickbart, ifall hon var törstig, menar jag.
Så värst mycket mer minns jag inte av min allra första dag i Skövde. Jag somnade och vet inte när jag vaknade till liv igen, men då var jag både torr och varm och jag sög på något som var jättegott. Jag var omspunnen av tassar och hår och mammas mjuka nos hade jag alldeles intill mitt öra. Hennes andedräkt var varm och trygg och jag somnade om.