Kapitel 11 Prince i städningen

Ur: En kattroman, om Princens liv och leverne

Från köket hörde Prince ett olycksbådande rop, det var hans tilltalsnamn som Moa ropade. Med början på låga C och en fortsättning uppåt till dess att sista stavelsen slutade långt uppe i falsett. Stegen närmade sig snabbt och ropet hördes nu nära, skulle han gömma sig eller stå kvar där han stod? Åter hörde han sitt namn:

– Preeeiiinns, vad gör du egentligen?

Ock… ock…så blev hon synlig, hela Moa stod där med händerna hårt insatta ovanför höfterna och bara glodde på katten.

Fasan, som spred sig i kroppen var kall … känslan började vid de stora öronen och fortsatte neråt svansen till.

– Städar, sa Prince. Vår städning, förklarade han.

– Ha, vårstädning på hösten, du är att bra virrig du min käre vän, sa Moa spetsigt.

– Nej, jag menar vår höststädning … Det är vår skit som jag städar undan på hösten! Fatta …ru’ – nu-rå’…? VA?

– Nej det gör jag inte, det är inte vanligt att man slår samman vår och höststädning, men i det här huset tror jag att tiden och orken gör att du borde få både medalj och ett diplom för din påhittighet, Princen. Det där låter faktiskt genialt och vem bryr sig …? ”Vår-Höst-städning”… Inte jag i alla fall …! Andra kan få sköta sitt och börja strunta i mig. För jag skiter i andra, totalt, de får göra vad de vill för mig – med sin tid, den de har. Jag ska sluta med att vara pedant. Det är mycket roligare att läsa och skriva än att städa och feja.

Prince svassade belåtet omkring och såg för en gångs skulle riktigt lycklig ut.

– Tack, gode Prince! Du är en katt med egna idéer, men en hel del bra idéer, har du, som din idé om sammanslagen vår och höst-städning, sa Moa och klappade om honom.

– Tackar, tackar, svarade han så artigt och ödmjukt som bara en Siames kan.

Men nu var det inte ens så han menade, men han tog gärna emot diplomet, om det bestod av rökt skinka.

– Skall bara förklara att jag menade att det var Vår Städning. Vårt hus måste städas och då blir det ju vår städning. Jag städar ju liksom inte i någon annans hus, om jag inte är där på besök förstås, för då brukar jag städa, när jag har varit där tillräckligt länge – för då vet jag att jag virvlat upp lite damm och sånt … så då städar jag även borta, men nu är det städning i vårt hus, som jag håller på med.

Han gav Moa en tvetydig blick och piskade lite med svansen.

– I see, I see, svarade Moa och skakade på huvudet och gick fram till det kinesiska fatet och alla tusen saker som låg bredvid det.

Prince hade städat en lång stund. Bordet var nästan fritt från grejer, det började se fint och rent ut. Där hade från början legat en massa skräp såsom: ett paket snusnäsdukar av papper, ett par pennor och ett litet anteckningsblock. Moas tre hårklämmor, de hade han städat bort extra noga. Två av dem låg nu under plädarna i soffan. Han hade hoppat ner på golvet med den finaste hårklämman, och föst in den under soffan. Likadant gjorde han med de där tofflorna som Moa hade klivit ur.

In under soffan med skräpet, så man slipper se det, tänkte Prince.

– Bra, sa han och borstade tassarna fria från damm. – Där syns det inte, ifall vi får främmande, nån gång. Man kan aldrig veta.

Därefter hoppade han tillbaka upp på bordet. TV-tidningen låg där och skräpade, så med en van gest med ena bakfoten lyckades han få den att flyga så långt att den hamnade i soffan och där passade den mycket bättre. Så kom turen till den där ljuslyktan som Moa hade så kär.

Prince drog ett drag med tassen runt morrhåren och spanade in lyktan med en vass siamesblick och tänkte:

– Den där ska jag ta kål på innan den tar kål på mig. Hur många gånger har jag inte stuckit ner nosen i den där förbaskade öppningen som ser ut som en skorsten? Utan att tänka mig för ... Jag har svett mina mustascher krulliga flera gånger. Det har osat bränd katt-ull i hela rummet i flera dar. Ont har det gjort också, men jag kommer aldrig ihåg att titta efter om det är fyr i den, förrän det är för sent. Och då står jag ju där med mina krullade mustascher och stinker som en eldsvåda.

Prince ruskade på huvudet vid minnet.    

Ljuslyktan var en miniatyr av en utegrill med skorsten. Prince brukade stoppa ner hela armen genom skorstenen, för att pilla upp det tomma skalet efter ljuset. Fast han kunde även tänka sig att ta hela ljuset också, om det inte är tänt, fast det var just i dessa skälvande minuter som han kunde glömma bort sig. Han brukade bli så till sig när han kom på tanken att leka ”norr­skensleken” med ljuset. Men när det var tänt var det värre.

– Jag har som jag nyss sagt; svett mina morrhår alltför många gånger, så nu har jag beslutat mig för att den där brasugnen skall få gå hädan.

Visst, den kunde få vara kvar, om jag bara kunde komma ihåg, den där öppningen på sidan, där kunde jag givetvis på ett enkelt sätt pilla ut ljuset. Men mitt minne har blivit som Moas dator, det saknas en del Megabyte.

Han sparkade sig bakom vänster öra och blinkade ett par gånger medan han funderade över hur han skulle gå tillväga med brasugnen. Måste pröva att välta den där klumpiga ugnen. Då går den säkert att rulla ut mot kanten på bordet, och sedan …

Men just i den stunden hörde han Moa …

Hade jag fått vara ensam en liten stund till, skulle den snart ha varit ett minne blott och jag hade kunnat ta ljuset i veken, för nu var det ett alldeles nytt ljus isatt. Då kan man tugga lite på veken också. Det smakar faktiskt gott.

Prince satte sig i soffhörnet och såg oskyldig ut till Moa återvänt till köket eller om det var vid datorn hon slog sig ner.

***

Prince suckade och beskådade olyckan med fatet, eller om det möjligen kallades skål. Den som Moa stått som förhäxad och skådat på för en stund sedan. Den hade faktiskt hållit. Det som nått Moas överkänsliga hörselorgan, var innehållet när det spred sig över underlaget. Det hade låtit en hel del. Det var många kul grejer i den skålen må ni tro. Rent och snyggt blev det på bordet efter att den råkat åka i golvet. Alla fjärrkontroller som var så många att han knappt kunde räkna dem alla, samt en ölöppnare med vitt skaft av ben. Det var nog hundben – trodde Prince. Det luktade så. En mobiltelefon som han kunde ha ringt till Skövde på. Med lite tur hade han kunna få prata med mamma en stund, om bara någon givit honom numret. Och om inte Moa hade kommit, kunde han ha gjort som en gång tidigare. Då chansade han på att det kunde vara det ena eller det andra numret. Fast den gången kom han inte fram på något av de inknappade numren. Men ringt hade han gjort.

Vid närmare undersökning hittade Prince sin för längesedan borttappade hartass bland all den där bråten som legat i skålen. Den hade Moa konfiskerat för honom, det begrep han nog.

Han krafsade lite i de utspridda sakerna:

– Ahaa… , sa han: Ett radergummi ligger bland allt annat. Ett par gem också, icke att förakta. När leklusten och påhittigheten faller på, kan även sådant duga.

Prince lade huvudet på sned och skärskådade alla de där grejerna. Övers låg där en specialtermometer med datum och en massa andra finesser.

– Den där grejen fick Moa som extraerbjudande från Det Bästa. ”Vilken schiiit”, hade hon sagt, när hon öppnat paketet. Inget hade fungerat. I varje fall inte som det skulle. Minns att hon slängde den i den där indianskålen eller vad det nu är för skål. Allt det där kallar jag för skräp, muttrade Prince.

Den där skålen var en diverseskål för skräp, om man ska tala svenska och vara ärlig. Jag hade kunnat roa mig och leka med allt det där i timtal efter det att jag fullgjort min städning. – Om bara inte Moa hade kommit så gräsligt olägligt! För håll med om att hon gjorde det! funderade Prince och klev in bakom draperiet.

Den människan kan aldrig komma i rätt stund, det har jag lagt märke till. Det är som om hon hade ögon lite varstans och en hörsel bättre än ett rovdjur. Jag kan ge mig katten på att hon har ett sjätte sinne också, så att hon vet exakt när jag tänker slå till med något alldeles extra. För om hon aldrig tidigare har kommit, så kommer hon just då …!

När jag hjälper henne och är riktigt duktig, då kallar Moa mig för en omöjlig ”kattskrutt”. Inte för att jag bryr mig om det eller så, men jag tycker att det är oförskämt, i allra högsta grad. Jag har i alla fall fått beröm en gång. Det var när hon hade främmande. Då sa hon inför allt främmandet att Jag Princen, var den mest hjälpsamma katt hon någonsin ägt eller hört talas om. ”Han är helt enkelt unik på många sätt. Jag har då aldrig sett maken till katt!” – Goda vitsord det. Eller hur?

Alla skrattar när Moa håller upp mig så där, som inför publik vid en domarutställning. ”Till och med färgen är helt otrolig”, sa hon den här gången. Den oförskämda kommentaren fäller Moa ofta när hon visar upp mig. ”Jag har aldrig sett en helsvart siames med så små jättemörkblå ögon, och sådana jätteparaboler till öron, och bakben som en känguru, men visst är han väl LÄCKER …?”

Ett rop i kör… från alla de främmande. Ordet var: UNDERBAR …! Att min svans satt på sned och att jag var dubbelopererad, sa hon inte. Fast jag har två ärr på magen. Dumt att de inte satte i blixtlås där efter första operationen. Det sa jag ju till veterinären att han skulle ha gjort. För visst förstod jag redan då, allra första gången, att han skulle in och glo där igen. Säkert ville han kolla om han inte kunde hitta något dyrbarare än den där stenen som han yrade om. De där ärren stör mig inte. Jag skryter istället med att de sytt med kejsarstygn. För det måste de göra när de opererar Prinsar med C … Nu är jag värd min vikt i guld, brukar Moa säga. Det vill i alla fall säga en hel del, för jag väger sex hela kilon. Var de sitter vet inte Moa, säger hon, för jag är fortfarande inte lika stor som Kamero. Att det är mina muskler som väger, det har hon inte fattat än. Kanske jag blir en riktig bjässe när jag blir klar. De andra katterna kallar mig för något konstigt ord efter de där operationerna, som Moa lyckades få mig att genomgå. Jag tror det är hermafrodit som de andra katterna kallar mig. Något åt det hållet är det. Det kanske är något alldeles fantastiskt fint, inte vet jag. Veterinären sa ju också att jag var något konstigt, men han sa ett annat ord som var ännu mer tillkrånglat. Så en speciell katt är jag nog. Jag är jättestolt över det! Så dä så! Om det är någon som inte tror mig, så har jag ett oslagbart knep. Eftersom jag blivit begåvad med ”X Large” starka bakben, och ett gott balanssinne, ställer jag mig rak och säger:

– Titta på min mage då, om ni inte tror mig …! och då tystnar den mest tvivelaktige.

Prince ruskade lite på sig innan han fortsatte sin monolog:

– Ikaros är en mästerlig retsticka, han kan kläcka ur sig nästan vad som helst till vem som helst. Igår sa han så här till mig:

– ”Du Prince: det där med en massa sten i magen, är inget att springa och skryta om! Det är fel att ha sten i sig, kvittar var de sitter så är det fel. Jag själv äger inte ens tandsten, fast jag är många, många år nu! Kamero fick ju tandvärk av sin tandsten, men han skröt inte över vare sig sten eller värk, så där hör du en som kan vara lite dämpad och inte så stor i näbben som du, lillmåns…!”

Nu bröt Zaraj in i diskussionen:

– Fast snart liknar han ju en padda i munnen, men det ser man ju inte mer än när han skrattar, och det gör han inte för ofta nu när han har två pojkar att ta hand om. Om jag inte hade varit så gammal, så hade jag inte adopterat bort dig, Prince till honom. Han hade nog med sin rymningsbenägne fosterson Ikaros! Fast ett år som fosterfar åt den ”vilden” var mer än nog för en femtonårig far och farfar. För jag vet inte riktigt hur släktleden är här. De växlar så hastigt. Nu är det i alla fall Kamero som är far till Prince och då måste väl jag vara en pensionerad farfar, nu då … Eller hur? Kamero skulle behöva söka en psykiatriker – det har jag sagt många gånger till honom. Han är alldeles för bekymrad över grabbarna. En sak är ju om de rymmer och blir borta som Ikaros blev för något år sedan. Då var han borttappad i fyra dygn. Det var hemskt för oss alla inklusive Moa, och alla de som hon underrättade och som kom som sökhjälp.

– Moa var nära att kontakta ”missing people” eller om det heter ”missing missar …”, när det gäller katter. – På alla möjliga och omöjliga ställen letade de, men att knacka på hos en granne och be att få titta under deras kökssoffa, det föll dem aldrig in...! Jag är så gammal och synsk nu, så jag brydde mig inte, jag sov lugnt, för jag visste ju var han var. Fast när jag sa det, troddr ingen på mig, suckade Zaraj, inte ens Kamero och vi talar i alla fall samma språk, han och jag. Efter fyra dagars – skrikande, lockande och ropande – var Kamero så förstörd i sin hals och sin själ att han hade behövt nervlugnande medel och en varm yllehalsduk om halsen samt varm grädde att dricka. Ingetdera fick han! När till sist grabben kom tillbaka i en kartong blev Kamero så lycklig, så han började tvätta honom omedelbart, för nu minsann skulle all skit från granngården bort! Ikaros var vid det här laget både hungrig, törstig, kissnödig och trött, så han tänkte smita, men då blev Kamero förbannad! – Inte konstigt, förresen, så som han hade väntat, längtat och oroat sig. – Då svor han till och fräste åt sonen och tog ett stadigt tag om hans nacke och började tvätta hans ena öra, ganska så hårdhänt mot sonens vilja! – ”Nån ordning får det lov att vara”, tycktes Kamero tänka och handlade därefter.

Prince kom springande med en fråga i halsen. Den frågan skulle som vanligt ställas till Åldermannen Zaraj:

– Du farfar … är vatten mycket dyrt eller är det Moa som är onormalt snål?

– Det senare skulle jag tro, svarade Zaraj sanningsenligt.

– Jaha … Bra att få veta för hon hackar på mig för mitt kopiösa vattendrickande. Ibland frågar hon om jag är en flodhäst eller om jag händelsevis är släkt med något sjölejon. Då brukar jag svara henne att jag tror att jag är släkt med den där senare, som hon nämnde. Det låter mera tufft eller vad tycker du, farfar? Ser jag ut som ett sjölejon?

– Hörrö … Prince, gapade Ikaros. Ställ frågan till Kamero, som är mer insatt och utsatt för sjukdomar. Han kan det där bättre än farfar, inflikade Ikaros, som gillade att skrämma Princen. Var det inte något om socker, att man inte skulle äta för mycket socker eller dricka för mycket starka drycker …? Du Prince dricker ju både kaffe och likör. Äter även godis om du kan få tag i något.

– Nå, ja …! Skräm inte upp pojken i onödan, Ikaros! sa Kamero med sin allra myndigaste stämma. Kamero la huvudet på sned och tänkte tillbaka på veterinärbesöket hur det hade avlöpt: Det som Moa är rädd för, det är att han ska ha sockersjukan och den heter något annat på fint språk, men det kan jag inte uttala. Dessutom slår ju hans hjärta för fort tycker hon och han är het som en kamin.

Kamero sträckte på sig innan han fortsatte sina invecklade förklaringar:

– Moa trodde att det var för hög ämnesomsättning, som Prince hade. Jag var med när hon talade med en veterinär här i stan om just den saken. Han sa att Moa hade rätt, utan att så mycket som lyssna på hur Princens hjärta bultade och bankade. Dessutom hade den där kliniken ingen möjlighet att operera honom för den där stenåkomman, för de hade inte övernatt­ningsmöjlighet, upplyste han oss om. Detta konstaterade veterinären endast genom att lyfta på svansen och klämma på magen. Det var inte sin egen svans som veterinären lyfte på, för han var nog en manx…! – Övernatta? Jag harklade mig lite…, sa Kamero. Vi bodde inte i Lappland, förklarade jag för vetten. Men han fattade inte vad jag sa. Vi bodde ju i stan och Moa hade blivit glad när det öppnades en klinik för smådjur där det fanns flera veterinärer. Det var en trygghet, hade hon tyckt. Fast nu …? Neeej, det visade sig att på den kliniken var mest unga sprättar – de där som kallade sig för veterinärer. Det kan jag hålla med Moa om, för ingen av dem hade ens fått mustascher än, de var nog i tonåren, skulle jag kunna tänka mig.

Kamero suckade och gnodde sig med tassen om nosen innan han fortsatte sitt berättande:

– Tänder och utdragning av sådana, höll Moa tyst om. ”Säkerheten ligger hos Hokfors”, sa hon mumlande för sig själv. Tack min nådige Gud, tänkte jag, för aldrig att jag skulle ha velat ha honom – den där sprätten – som tandläkare. Han verkade ju inte ens ha humor, men säkert humör och det har inte jag – tyvärr en bristvara från födseln, när det gäller mig. Moa tackade för sig och gick ut. – Nej! nu kommer jag ihåg att hon köpte en alldeles ny toa också. Helt ny design. Det är massor med hål i botten och en låda under. Det är meningen att använd pellets som smulats sönder ska falla ner när vi krafsar, men som Moa är av annan åsikt: som på en given signal, påstår hon, att vi slutade med vårt bedrövliga krafsande. Så nu får hon krafsa själv för att få ner det använda ströet. Jag kommer inte ihåg vad det var som gjorde att vi kom överens allihop om detta stygga sätt att retas med Moa. Förr krafsade vi ju så det rök spån som från det värsta sågverk. Jahve …! Dä gjorde det faktiskt! Jättebra påstod Moa att den nya toan var! Hur kunde hon veta det? Det var väl vi som använde den. Vad kunde hon veta om det? Prince gillar den inte, det har han sagt till mig. Jag själv gillar den inte alls. Jag tycker att toan är för kort eller om det är min rygg som är för lång! – Det är min åsikt, om jag ska uttala mig om modetoan. Jag får nästan slå knut på ryggen för att undvika att bajsa på kanten, som gammelgubben ofta gör. Han börjar kanske bli lite senil också. Om sanningen ska fram, kan faktiskt jag göra precis som Zaraj gör, fast då gör jag det med vett och vilja …! Det är bara när jag ska protestera, som jag griper till så skarpa vapen. – Jag tycker att jag borde bli chef nu. Jag har dessutom stort ansvar och två pojkar som behöver ha en far som de kan skryta lite över. Vi fightas lite om statusen Zaraj och jag. Fast Moa fattar ju inte det. Hon säger att hon borde sälja oss billigt, båda två. Hi, Hi, Hi …– hur skulle hon klara sig sedan? Utan oss. Det har hon inte tänkt på.

– Prince, fräser Zaraj och hötter med tassen åt Princeman. Sluta att gå omkring på pianoorgeln! Tänk på min huvudvärk. Jag tål inte det där blippande ljudet. Du har hållit på i ett och ett halvt år nu med dina oregelbundna övningar. Du borde ju själv snart inse att någon kompositör, det blir du aldrig! Ingen diskjockey heller, så du behöver inte bläddra bland CD­­- skivorna heller.

– Bevare mig väl va sur gubben är i dag då, morrade Prince mellan lätt särade läppar. Bäst att hoppa ner innan han ryker på mig, man vet aldrig … när man har med så gamla gubbar att göra. – I köket har Moa en specialstol. Designad för just såna som hon. Det är en snurrstol utan armstöd, men med ett litet ryggstöd. Den ska vara henne till hjälp i köksbestyren sägs det. Den snurrar jättelätt, kan jag tala om, jag kan snurra den alldeles själv. Precis som snurrfåtöljen inne i rummet, den som jag råkade riva ner en blomma med, eller rättare sagt: stolen själv drog ner blomman med sitt luggslitna ryggstöd, eller om blomman hade taggar. Hur som helst fastnade blomman som en kardborre på stolens ryggstöd.

Rätt som jag satt där och filosoferade i Moas köksstol. Såg Moa på mig och drog in luft:

– Ska vi leka karusell, Priceman? frågade hon så vänt.

– Jag bara nickade, berättade Prince. Moa drog ut stolen en bit från bordet, men hon tänkte aldrig på att det fanns något som kallas centrifugalkraft. Den är jädrigt stark den där kraften, ska ni veta, grabbar! Hon tog den värsta sats hon kunde och stolen satte sig i rörelse och hela världen också. Jag drogs givetvis mer och mer utåt av den där kraften och rätt vad det var så sa det bara ”PANG”!  och så slog jag huvudet i bordet. Blinkhinnorna föll ner som när man hastigt drar ner en rullgardin eller rättare sagt: tappar snöret till en uppdragen persienn. Moa stoppade stolen omedelbart och frågade hur det gick. Jag slöt ögonen och skakade på huvudet. När jag öppnade ögonen igen var blinkhinnorna kvar, tyckte jag. Det var som att se genom ett tunt tygstycker, tyckte jag. Allt hade en dimma över sig. Moa också. Rätt som det var spratt de upp, som när man tappar taget på en alltför hårt spänd och nerdragen rullgardin. Flerp…, sa det så såg jag i kors med mina blå. Den ena pupillen såg in i den andra, liksom om det går att förstå.

”Du milde!” skrek Moa så det slog lock i mina stora öron. Hon strök över mitt onda huvud. Det var inte meningen, Priceman”, jollrade hon. Det var vad hon påstod. Det får vi  verkligen hoppas att det inte var, tänkte jag i mitt icke stilla sinne. Det är längesen hon hade småbarn och det märks, var en tanke som objuden slank in i min hjärna. Tur att det inte är en massa småfolk som springer omkring benen på henne. För de skulle allesamman sitta uppe på akutmottagningen inom några timmar. – Zaraj har berättat för mig att han har blivit trampad på svansen flera gånger om dagen i drygt femton år. ”Snart är min svans lika platt som en bäversvans”, brukar han säga efter varje tramp. Att Moa säger förlåt, gör inte svansen rund igen. Ack, ack…  – ooh, nej!

***

Katterna gjorde en paus och tog en eftermiddagsfika över en gräddskvätt. Men det tog inte många minuter så satt de på rad och tvättade sig själva eller varandra.

– Ska berätta en sak för er? flåsade Prince som kom med skvaller. Bara Ikaros inte är inne, sa han och såg sig omkring. Lyssna! sa han uppfordrande.

– Vi är idel öron, svarade Kamero och Zaraj hummade medhåll där han satt i en solstrimma från altandörren.

– Ikaros är ute och jagar. Han är den ende som jagar nu för tiden. Han är ute nästan hela dagarna.

– Nätterna också, om han bara finge, inflikar hans fosterfar Kamero. Så jag får ju oroa mig för jämnan, så mitt arma hjärta har nu kroniskt placerat sig i halsgropen, för jag hinner inte svälja ner det förrän det är dags att oroa sig igen.

– Jo, börjar Prince. Jag satt bakom gardinen i köket, och så lyfte Moa upp Ikaros i famnen och så sa hon: ”Dina ärliga blå ögon är så underbara. Du ser alltid så förvånad ut. Som om du undrade hur du kommit hit till vår värld och varför …? Jag älskar dig! Och ska sanningen fram, så älskar jag dig mest av alla… Man ska visserligen inte göra någon skillnad, jag vet. Men du är så liten och rädd av dig. Du kräver inget – är nöjd och glad för det lilla du får. Du håller dig aldrig framme.”.”

Princeman suckade innan han tillade:

– Där tyckte jag att Moas röst bröts mot gråt! Men så fortsatte hon: ”Älskade lille du. Det är ju knappt att man vet att du finns. Din själ är lika ren som Sikitas … Det var hon som tog hand om dig, innan Store Kamero övertog rollen, men det var på sätt och vis bra, för han hade ingen klåda att stå ut med som Sikita kraken hade.”

Så där höll hon på i evigheter och Ikaros som inte vill ha någon sådan där närkontakt han blev både pussad och kramad mot sin egen vilja. Det enda som Ikaros vill är att bli kliad under magen medan han står upp eller bli smekt på ryggen samt få Findus djupfrysta ärter – upp­tinade och serverade. Det är noga att det är Findus. Fast det fick han inga! Inte just då i alla fall. Jag trodde att det var jag som betydde mest för Moa, dristade Prince sig att säga. Nu ska jag aldrig mer lägga mig på Moas arm. Det kan ni lita på, grabbar!

Prince var mycket upprörd över den otrohet, som han hade kommit på Moa med.

– Där ser du hur falsk mänskligheten är! Om du tänker efter lite Princeman! så säger hon nästan likadant till oss alla. Trösta dig med att det inte är något att fästa sig vid! Ombytlig, menar jag. Byter hon katt så byter hon älskling också, och gullar med den. Nästa gång kanske det är dig hon älskar mest. Ta inte så illa upp, Prince. Vi har fått lära oss att man inte ska säga som Moa gör. Människorna är falska, det är bara så, förstår du. – Fast å andra sidan så kommer vi bra överens i alla fall! Vi vill ju inte flytta …! För det vill vi väl inte? Det är kul att retas med Moa! Visst är det?

– Nä, jag vill inte flytta, men jag blev lite avundsjuk, faktiskt, erkände Prince.  

© Ingbritt Wik.