Kap 12   Hink med torv = toaletthink

Mödosamt kom Moa linkande med en hink full med torvmull. Det är något som Ikaros älskar att ha på utedasset. Fast nu var utedasset rivet för Moa håller ju på och bökar som ett vildsvin ute i trädgården. Hon har flyttat toan mer än femtioelva gånger. Senaste gången Moa bytte plats med toan sa hon att i fortsättningen fick vi sätta oss där det var spån efter förra toaplatsen eller torvmull som Ikaros gillade. Okey, sa vi och gjorde som hon sa.

Ikaros den stackar´n hade fattat fel …! Han blev glad som en lärka när han fick se hinken som Moa ställde bredvid sig när hon satte sig i en av trädgårdsstolarna för att vila. Liten och vig som han är, hoppade han raskt upp i hinken och började krafsa. Moa satt ju bredvid och hejade på, kan man säga. Just som gropen hade blivit lagom stor och han hade börjat pinka, så tar han överbalansen och faller ur hinken och blir liggande platt på sidan på plattbeläggningen. Moa blev så förskräckt att hon hoppade till och frågade givetvis hur det gick. Av Ikaros fick hon inget svar, han skyndade sig bort från olycksplatsen och hoppade upp på en sten och låtsades  som om ingenting hade hänt. Han vände ryggen mot Moa och började tvätta sig. OH!, så hiskeligt förargligt det måste ha varit för stackaren!

Andra misstag kan också göras:

Det är ju givetvis inte lika roligt att berätta om sina egna misstag, som vad det är att skrodera om andras. Fast det jag trodde att jag alldeles nyligen gjorde rätt, det var i alla fall fel, när Moa fick orda om det. Det var så här: Moa hade fått en jättepappersrulle av någon som arbetat på någon verkstad, och hon utropade: Oh, så bra! Hur många meter är det i en sådan här rulle mån tro? Den frågan uppfattade jag som att den var ställd personligen till mig … till mig Prince alltså!  Visst, tänkte jag. Fast just då hade jag inte tid att ta hand om mätningen, så jag sa att det där ska jag fixa en annan dag.

En kväll när Moa, som vanligt, kan man säga, satt vid datorn och jobbade, eller kan man kanske säga lekte …? Då tog jag hand om rullen. Den stod på arbetsbänken. Där låg problemet – hur skulle jag få ner den? Jag klev några steg baklänges, utan att trampa på telefonen eller slå ner något annat med svansen, den som jag inte själv har kontroll över. Därefter gjorde jag ett tigersprång och fällde rullen vid första försöket. Den for iväg ner i golvet, fast det gjorde jag också. Där tog jag hand om det hela. Det var ju i alla fall en liten bit utdragen i mitten. Jag hade jobbat i många timmar innan jag ansåg att jag visste på ett ungefär hur många kilometer papper det var. Jag slutade räknandet vid fem kilometer och där tog jag en rejäl paus. Jag somnade på klätterställningens översta hylla av ren utmattning.

– Himmel och hav, skrek Moa när hon senare kom ut i köket. Detta ser ut som när man flyger ovan molnen och tittar ner. Gode min tid!

Hon blängde upp mot mig, det såg jag genom en liten springa som jag öppnat på mitt vänstra ögonlock. Sedan började hon samla in alla de där kilometrarna. Hon var inte glad, men hon hade ju bett om att få veta, så jag tänkte att det där: det kan man kalla dubbla budskap; att säga en sak och mena en helt annan ...! Det där var så dubbelt så det kan inte varken folk eller fä begripa, tänkte jag i mitt stilla sinne: Dubbla budskap är inte vi katter vana vid. Hos oss är ett JA just vad det är och ett NEJ är INTE ett JA. Hur i hell…? ska man veta vad en människa menar? Speciellt svåra på det här området tycker jag att kvinnor är! Jag har försökt mäta den där rullen en gång till när jag var utvilad, men nu har hon lagt den högt, så nu går den inte att nå. Vi får alltså leva i ovisshet om hur många kilometer papper den innehåller.

Man kan säga att en likadan dum sak hände igår kväll. Natten till den 11 november 2005. Då satt hon sent på kvällen och åt något ur en tallrik. Detta krävde visst en viss mängd strösocker. Hörde tydligt hur hon mumlade om att skopan som skulle vara där, inte var där! Får väl ta en sked då, hade hon muttrat och tog den som låg vid hennes tallrik.

När hon var klar struntade hon i att ställa in den nästan fulla strösockerburken. Lite annat skräp stod också kvar på köksbordet när hon gick upp till övervåningen. Hon lockade på oss alla och vi följde snällt med. Att jag sedan gick ner, berodde mest på att jag hade fått tillbaks den där krampen i ena bakbenet. Det går över om man tar sig en promenad. Därför gick jag ner i köket. Tänkte att jag skulle räcka henne en hjälpande tass. Det fanns ju ingen skopa och hon skulle ju ha socker. Jag tänkte att skopan den kan ligga längre ner ... – Ganska logiskt tänkt, för att vara tänkt av en katt. Eller hur? Jag gjorde en skopa av min högertass. Det fungerade jättebra. Jag hade öst ur mer än en deciliter på bara en liten stund. Öste lite till innan jag gav upp tanken på att skopan kunde vara där. – Nu på morgonen läste Moa en lång ramsa över denna finurliga odygd som hon kallade min hjälp för. Hur man än gör så nog är det fel, tänkte jag och gick förbi henne, utan att hon såg åt mitt håll. Och jag såg inte åt hennes, så det så!

Moa har en så kallad vilddjurshörna bakom soffan. Där har vi katter en iglo – längst bak. Där framför vaktar ett stort lejon av TEDDY-material och ett BAMSE-tiger-par, samt en känguru med sitt barn i påsen som sitter på ett så dumt ställe som på magen. Med andra ord: den där kängurumamman är precis likadan på magen som jag! Det är väl därför som grabbarna retas med mig och kallar min Aktieportfölj för känguruficka. En leopardunge och en vildhund delar platsen bredvid dessa andra djur – inte den bästa placeringen, men jag hade inte tid att ändra den just då! Dessutom ett par apor som jag älskar. Jag drar iväg med de djur som jag tycker om. Klår dem så pälsluddet ryker. Rävarna ser nog snart ut som om de fått rävskabb, vi får nog preparera dem innan det här året är slut, skulle jag tro. De är två stycken. De är inte köpta i Tallin så de får jag klå ...!

Varför är inte de värda lika mycket? Det brukar väl vara så att utlänningar ska man förakta, men här är det på något vis en diskriminering av svenska rävar …! Jaha! Det var en intressant upplysning. Fast jag kan ju förstås inte möta en livslevande tiger ute i de här svenska ödemarkerna. Därför går det ju att tycka om dem. En räv, den kan jag ju höra här inne, hur den skäller där ute, så om jag kom ut skulle jag väl bli uppäten kanske. Ja …! då kan jag förstå – när jag tänker så ... Till och med jag börjar tycka om utlänningarna … nu när jag vet hur det hänger ihop. Fast jag fick gå och grunna länge innan jag fick ekvationen att stämma.

Avlyssnade ett telefonsamtal igår. Det var en dataskärm som hade slocknat, sa hon. Jag hade ju aldrig sett den brinna, men jag var kanske ute på ranchen då. – I alla fall så skulle det komma någon förbi här ikväll och låna henne en liten skärm så länge. Senare skulle hon visst skaffa en större, fast den här slocknade skärmen sa hon att hon ville ta ut innandömet i och göra den till en katt-sovlåda åt sin ”sekreterare”. Alltså …– Hon tror att jag sover när jag gör mina jobbiga arbetspass ovanpå hennes dator när hon har den igång. – För det första så blir det ju varmt åt häcken när jag sitter där uppe. För det andra så sitter jag inte bara och glor på tangenterna där nere. Jag ÖVERVAKAR! Det vill jag påstå är en stor skillnad! Dessutom lägger jag ner stor energi på att klicka rätt med den där musen. Moa säger att jag klickar fel, fast hon vet ju inte vilka sidor jag vill visa henne. De hinner ju aldrig visa sig, förrän hon har klickat tillbaka dit där hon höll på. Aldrig att jag förnedrar mig att ligga på en hylla över skrivbordet och titta ut genom en tömd dataskärm. Så obegåvad är jag inte. Moa kan få lägga sig där, medan jag sköter den stora datorn. Då kanske hon förstår hur jag känner det …Man blir lessen!

Detta som jag ska skriva om nu är alldeles sant. Precis som allt annat jag berättar, givetvis! Moa hade satt på datorn för det har jag inte lärt mig än. (det kommer ska ni få se…!) Hon väntade bara på att alla genvägar som hon har lagt upp, skulle komma på plats. Under tiden läste hon i några papper. Det roliga var att hon hade snurrat ett halvt varv på stolen , så hon var vänd med ryggen mot datorn. Jag själv satt och värmde musen, för jag har fått för mig att det fungerar bättre då. Läste på skärmen samtidigt. TITTA …! Där står: Siam-parning mellan Magda o Snickers i Sunne …! KATTPORR! Jestanes! – detta kan bli mer än spännande och lärorikt, tänkte jag. Fråga inte hur jag fick muspilen att lägga sig över genvägen till KATTPORREN …? Men ett anfall mot musen med mina oroliga bakben – de som jag så ofta får spasmer i – de fick ett ryck och kan ni tänka: Det började knastra i skärmen eller var det var någonstans, och rätt som det var dök det upp en kattbild! Ingen vanlig bild! Ett gallskrik från någon av katterna på bilden, skar genom det tysta datarummet ... Jag blev så rädd så att jag också började skrika. Jag såg ju hur den där otäcka hanen hoppade på den lilla hopsjunkna Magda. Inte konstigt att hon skrek, han bet ju henne i nackskinnet så man nästan hörde hur det knastrade. Resten ville jag inte se, så jag blundade och lyssnade bara till skriken, medan jag fortsatte att jämra mig, och småmorra.

De andra katterna kom ju också. Någon av dem morrade … en annan fräste … och någon skrek lika illa som jag nyss gjort – för de såg ju inte vem det var som skrikit allra först. Moa höll på att ramla av stolen, för hon tittade inte på skärmen alls! – utan glodde på mig, och på de andra tre som stod där nedanför musbrädet och stirrade upp mot mig och datorn, och undrade var främlingen tog vägen … för de hörde ju att det inte var jag som skrek.

– Vad i helsike håller ni på med? nästan röt Moa. Sedan upptäckte hon skärmen med porrfilmen som hela tiden upprepade sig från början så fort den nådde slutet … Herre …! Milda makter …! Vilken förvirring vi helt plötsligt var inslängda i allihop. Moa behövde väl i alla fall inte skrika, men det var ett farlig liv på henne.

– Nu blir jag rädd, jag har ju inte varit i närheten av vare sig mus eller tangentbord, var Moas dumma kommentar. (Hur Prince bar sig åt … Det vet inte jag som är Moa i berättelsen …! eller om det var fler här än vi kunde se??? Fast vad skulle den andra sidan vilja säga oss med detta? Fler märkliga händelser har hänt och alla gånger som sådant har hänt – är det Prince eller Kamero som har fått bära det så kallade hundhuvudet för dess följder)

Där ser ni! Kan man kalla det för att jag vilar mig när jag till och med kan dra igång en kattporrfilm, så att hela huset får liv? VA …? Svara mig på det ni! Hur många gånger har jag inte rättat stavfel, genom att kliva på tangenterna? Det vet inte Moa om. Det är jag som är hennes alltiallo när det gäller datorjobb.

               © Ingbritt Wik