Kapitel 13 Felsäkert läge!

Så dumt det låter … fel och säkert läge … Ja, de får väl uttrycka sig som de vill, men om det nu är något säkert och bra på dataspråk, då skulle man behöva programmera Princen i samma läge, jamade Ikaros, vände sig om på andra sidan, öppnade ena ögat och bligade på Kamero.

– Jag hör, jag hör, suckade Kamero!

Ikaros gäspade och sa samtidigt:

– Den killen har en mycket dålig uppfostran, tycker jag.

– Uppfostran …? sa du uppfostran? Jag har gett honom min uppfostran, morrade Kamero, det är Moa som får bära hundhuvudet nu! Hon har då sannerligen inte överansträngt sig på den pojken. Det som jag förbjuder honom, det säger ju Moa bara ja till. Detta vill jag påstå är det grundläggande felet i all uppfostran.

Alla småttingar måste få lära sig vad det är som är rätt och vad som är fel. Om det är mer än en som uppfostrar, MÅSTE dessa två åtminstone ha så mycket kontakt med varandra så att de åtminstone kan komma överens om vilka regler som ska gälla. Fy …! och åter fy … spottade Kamero ur sig, så saliven råkade sprida sig över Zarajs ena öra.

Så cool som Zaraj är, ruskade han bara på huvudet och la ner sig igen, för att få lite mer sömn att bygga upp sin gamla kropp med.

– Usch så du pratar, jämrade sig Ikaros. Bära omkring på ett hundhuvud! Nej jag får ångest av sådana där otäcka saker. Du verkar ju helt ociviliserad, Kamero. Fast jag kan hålla med dig om att Prince är ouppfostrad och att det är Moas fel. Det är väl ingen av oss som har hört henne ryta i och sätta stopp för Princens påhitt. Orden fy eller nej…har den killen aldrig fått höra när han landat på fel höjd eller marscherat in på helt förbjudna områden. Annat var det på vår tid…minsann – när vi var unga, eller vad säger ni som är riktigt gamla? undrade Ikaros och sträckte på halsen. Inte förrän just i denna stund har jag hört Moa göra ett försök att hejda Princens påhitt, fortsatte Ikaros och varför hon gjorde det nu … Det antar jag att ni kunde höra med egna öron. Egentligen är han inte uppfostrad alls. Så är det, avslutade Ikaros med en fnysning.

Kamero nös kraftigt och skubbade sig i ett öga med högern innan han föll in i samtalet och sa med dyster stämma:

– Vi har ju varit tvungna att stå ut med en massa dumma saker som Moa kallat uppfostran. Fy! Så orättvist det egentligen är att den där gossen ska slippa allt som vi var tvungna att lära oss, för att det skulle bli katter av oss.

– Jo, nog har man hört Moa i uppfostringstagen när man själv var en liten nyfiken rackare, sluddrade Zaraj med huvudet inborrat mellan sina bakben. Fast det mesta har jag förträngt vid det här laget. Jag tycker faktiskt att hon har blivit lite mer barmhärtig och förstående även mot oss andra. Eller vad tycker ni? mumlade han innan han lade en tass över ena örat för att slippa höra i onödan.

– Som fosterfar så har ju Kamero faktiskt gjort så gott han har kunnat, det måste jag erkänna när jag tänker efter, fortsatte Ikaros. Du vet ju också, Zaraj, att Kamero varit hes när kvällen kommit! Så mycket har han pratat, varnat och upplyst den där ynglingen om att akta sig för, eller att han inte ska utmana ödet i onödan.

– Ja – du, Ikaros, svarade Zaraj som inte hade täppt till hörselgångarna ordentligt; utmana ödet är han bra på, den lille prinsen. Han har väl snart utmanat allt en katt kan komma på att utmana. Fattar inte hur Kamero står ut.

Fast jag var ju den som allra först var fosterfar åt det där ynglet. Det gick ju bra, för då var han ju så liten och lite mer tvätt än den som blev åt mig själv, det orkade jag ju med då – för 1½ år sedan. Jag var ju inte pensionär då. Jag bad ju om förlängning i yrkeslivet när Prince kom till världen. Fast det tog på krafterna, det är de krafterna som jag försöker ta igen nu … ”Vila så mycket du kan!” Så uppmanade mig en gammelkatt som jag snackade med utanför staketet för ett tag sedan.

– Prince, han, blev nästan dig övermäktig innan Kamero tog över, tror jag inflikade Ikaros. Jag såg att du såg både rädd och trött ut ibland när kvällen kom.

– Jo, det är sant! Grabben blev otäckt stark, men han var inte klen till att börja med heller. Minns du inte, Ikaros … då ingen av oss kunde förstå hur i hela friden han hade kunnat dra ner en stor teddykatt ur soffan …? En teddykatt som var flera gånger större än han själv.

– Jo, det minns jag väl! Det var ju jag som frågade vad han hade för knep. Tänkte först att han stod i förbindelse med ”onda andar”. Det var ju då som han sa att han hade gått baklänges uppför hela långa trappan till övervåningen. Han hade fått pusta på vartannat trappsteg, berättade han ju. När han äntligen hade kommit upp, så var han ju så svett i pälsen att han var tvungen att dra ner det där badlakanet som inte hade någon hängare. Det hade han ju snurrat runt i så att han blev torr, talade han ju om. Det var ju han som varit spöket den natten i alla fall avslutade Ikaros.

– Hör ni pladdermakare, lyssna på mig! utbrast Karmero. Sade inte Moa något i telefon igår, om en fridaaa? OH, så härligt! – När skulle den infalla? Det uppfattade jag aldrig.

Kamero och såg lite villrådig ut mitt i glädjen.

– Äh, skärp dig Kamero! Eller farsan som jag ju också kallar dig, insköt Ikaros. Du var ju även min fosterfar till att börja med. Du har fått det där om bakfoten.

– Och min far är han också hojtade Prince som just kom släntrande in till sällskapet efter veder­kvickande vattenintag. Inte många som har två fäder, inte sa han och lag på ett stolt smile! Hör du dåligt, käre far? tillade han. Det var ju Frida som Moa sa. Inte fridag … Det var ju Ingers tös, som hon menade. Hon, Frida, skulle ju komma och titta på datorn åt Moa. För Moa råkade ju komma in i det där ”Fel-säkra-läget” med datorn och visste ju ingen annan än Ingers tös som skulle kunna hjälpa henne. Så det blir tyvärr inte någon Fridaaa än, farsan!

Prince hade varit runt i huset en sväng, för att se över läget som han brukade kalla det. Nu kom han lommande med de stora öronen lite väl lågt nerfällda. Det kanske var så att Moa hade bannat honom lite. Kan man tro det?

– Nu kommer Princen hojtade Kamero och nickade mot Prince och ställde en försynt fråga: Vad hade du uppe bland de där små spritflaskorna att göra? svara pappsen snällt nu, min ponke!

– Skulle bara se om det var någon som innehöll likör.

– Kunde just tänka mig det. Håller du på så där kan du lätt bli alkoholiserad, inflikade Ikaros spydigt.

– Jamen de var ju inte öppnade en enda en. Det vet jag för jag välte en i taget och inget rann ut ur någon. – Jag tänkte inte alls smaka. Jag tänkte bara ta den minsta och rulla ner den på golvet och ha den som leksak, men då kom ju ”Haggan”.

– Vem kom sa du …?

– Ingen …! Ingen alls kom. Farsan, förlåt mig! Tungan bara slant lite.

Så började en livlig diskussion mellan alla katterna och Princen blev anklagad för att vara en fyllhund och inte någon katt. En katt har längre päls och mindre öron hävdade Ikaros som ännu inte var helt säker på om han tagit denne Prince till sin äkta fosterbroder att älska i nöd och lust! Eller om han hade struntat i det … Han mindes inte. Lite flisig kunde man ju vara även bröder emellan. Det har man ju hört hur det är mellan bröder, tröstade han sig.

Det var inget fel på Princen. De andra katterna kom fram till att de egentligen var avundsjuka på Princens förmåga att roa sig själv och komma på nya friska idéer. De älskade honom … Det var de rörande överens om, men …

– Minns du inte hur det var 2004? Moa mådde ju så dåligt. Vi var ju ängsliga över vart det skulle sluta … Då drack du ju likör och allt möjligt som jag inte kan styra tungan till att säga. För Moa öppnade ju en del av de där små fina spritflaskorna för att ta sig en dram … För att kunna somna, menade hon ju. Och du din tok slickade ju på glasets kant – så nästa gång Moa förde det till munnen drack hon på ett annat ställe för att slippa dricka i sig dina baciller. Sedan slickade du där också, på det nya stället alltså. Sådär höll ni ju på till dess att ni båda hade kommit runt hela glaset. Ha, ha …! Jag är tvungen att skratta när jag tänker på hur festlig du såg ut när du trillade av sängbordet i fyllan, Prince, och blev liggande på rygg med alla fyra benen i vädret. Sedan såg du väl spindlar eller om det var skära elefanter uppe i taket, för du lekte med dina egna fötter – hoppade och for an, så vi garvade allesamman – även ledsna Moa skrattade åt dig. Mitt i sin tåreflod, kunde ju Moa börja gapskratta och se ut som om hon hade glömt alla sina sorger. Du var en bra ”entertainer” när du inte var nykter. Verkligt bra var du! Du var värd din vikt i guld, det tyckte vi allihop.

Princen tog inte illa upp, utan log vid minnet när han tänkte på galenskaperna och gjorde detta erkännande:

– Jag har haft kul själv, också, under dessa fyllefester, som ju ni vill kalla det. Jag fick ju vara med som sällskap och dricka vitt vin här hemma i soffhörnan när Moa hade besök av semestermannen. Då blev jag till och med filmad. Dä ni …! Nu blev ni allt avundsjuka, hickade Prince.

Ikaros såg i kors innan han sa:

– Ja, det vet jag, fast du vet väl inte hur många filmer jag har varit med i …? Du såg enbart löjlig ut på filmen, tyckte jag, fortsatte han. Jag skulle då rakt inte vilja ha mitt fylledrull på film om jag hade haft något, sa Ikaros av ren och skär avundsjuka. Han lät försmädlig. Och hur bra tror du att det är för din mage att börja dagen med kaffe? Ja, jag bara undrar …

– Vem gav dig luft, Ikaros? Ska du prata om vad man bör dricka eller inte? Jag gillar kaffe och jag tar det inte först, för det är inte färdigt förrän jag har ätit en stadig frukost, kommenterade Prince. Förresten så får jag bara det som blir kvar i koppen när Moa druckit sitt. Hon brukar spara en liten skvätt åt mig. Mer är det inte … om det var så att du trodde dä … Förresten vem här är det som äter så där konstiga saker som: ärter, majs och paprika? Den som äter sådant är inte mer katt än jag – och om jag är hund – hur blir det med din rastillhörighet då i så fall, brorsan? Då hör du väl till gruppen gnagare. Kanin kanske, kvittrade Prince.

Princens ögon smalnade och han drog retsamt i sina långa morrhår och vippade med höger örontopp, som han hade lärt in med möda.

– Jag personligen skulle vilja kalla en sådan katt för VARAN… De ser gräsliga ut! Snart har du fått Varan­utseende, Ikaros. Det hänger nog bara på håret eller rättare sagt ”på den sista ärtan” – din nästa ärta alltså! Sedan kan du gå och spegla dig, sa Prince.

Det ryckte i ena bakbenet och det råkade utveckla sig till en spark mot Ikaros mjuka mage. Prince sträckte på sig och kände att Hund i alla fall var bättre att vara än Varan. Även Fyllhund kunde duga, i jämförelse med en skinntorr Varan …

– Tänk om du kunde gå till veterinären med det där bakbenet. Det rycker ju i dem, utan att du vet om det, påstår du ju. Är det så, Prince? Tassen på hjärtat! Om du ljugit om alla de där oavsiktliga sparkarna du gett mig, så ska jag ge dig en specialbehandling redan nu på lunchen när vi går ut på förmiddagspromenaden … Akta dig du! Mig lurar du inte så lätt! Det blixtrade till i Ikaros klara blå ögon.

– Nää, va ni bråkar pojkar. Tänk på att jag är 15½ år nu, suckade Zaraj. Jag klarar inte av att lyssna till sådant här käbbel jämt och ständigt. Ni har båda era brister, men också era respektive förtjänster och jag älskar er båda. Lyssna till en vis katt nu och slut fred med varandra! Dessutom klarar jag inte fler ljud och en massa skakningar i bädden, för min huvudvärk. Har ni glömt att jag har kronisk huvudvärk? Skaka tass med varandra nu medan jag ser på! Så jag vågar lägga ihop ögonen och göra en avslappnings­övning mot min migrän.

– Nej, farsan, ditt migrän har vi inte haft en chans att glömma …du påminner oss ju femtielva gånger om dagen och då kan man inte glömma. Fast ibland är du ju fri från den och busar med oss alla.

– Klart att när det släpper någon gång, så tar jag givetvis vara på tillfället … och gör något skoj, annars vore jag ju dum. Bara för att jag blir av med den någon dag, ska jag väl inte kallas för kverulant eller hypokondriker för det? Jag är ingen inbillningssjuk gammal katt. Ifall ni trodde det – då trodde ni fel i så fall. Jag har nog fått lära mig att stå ut med både tandvärk, diarré och allt annat ont som Moa underlåtit att uppsöka veterinär för.

– Nu måste jag stödja Zaraj, insköt Kamero. Det har inträffat saker här som gjort att Moa ställts mot väggen eller hur man ska uttrycka det. Man snyter inte ut flera hundratusen kronor, ur vare sig näsa eller kattnos för att ha någonstans att bo. Inte ens om man har en så fruktansvärd bihåleinflammation, som vad jag har just nu, kan man snyta ut så att man får så det räcker till det Moa skulle ut med den där aktuella gången, som jag förstår att ni menar. Jag tycker synd om Moa, för hon vet att vi många, många gånger har mått sämre, än vad en katt ska behöva göra. Hon har bara inte haft råd att göra det hon både velat och borde ha gjort. Det har hon sagt massor med gånger, men hon har varit livrätt för den där ekonomin. VEM…skulle hjälpa henne om hon kom på sned med den??? INGEN…! MED STORA BOKSTÄVER som ni brukar säga, grabbar! Vem är hennes anhöriga? Har ni sett några…?

Nu bröt Zaraj samtalet igen:

– Vänta lite här nu: Sa inte Moa att hon önskade att vi alla kunde ge oss iväg till Flandern …? så sent som bara för ett par år sedan. Dessutom minns jag att hon berättat om den där läkaren som undrat över vilket land hon kom ifrån … – Låter inte det egendomligt? Kanske hon har sina anhöriga utomlands! Eller så är hon som läkaren trodde: Utlänning och har rötterna kvar där!

Kamero tog åter upp tråden:

– Vi har mycket att berätta för er. Vi som är gamla i gårn. Vi – Zaraj och jag – får ta en dag och sätta oss framför elementvärmen och berätta för er som är yngre. Achilles och Sikita och även Delila är ju ur tiden nu, och det finns mycket att berätta för er om den tiden när de levde. Nu tycker jag att vi går ner och får oss lite till livs, sedan tycker jag att vi går ut en sväng och luftar oss. Jag hörde att Moa öppnade altandörren … – så hon är väl redan igång med vinterstöket antar jag. Sopa snön av trappan, alltså, avslutade Kamero sin långa monolog och sträckte på sig och tog ett vigt hopp över dem alla, landade perfekt nere på golvet och kvistade ut i övre hallen.

© Ingbritt Wik