Kapitel 15 Datoriserad Moa-Matte med USB-minne och andra konstigheter

Prince… Prince! Kom…! ropade Moa. Så började hon lägga upp mat! Det skulle föreställa frukost, fast klockan var längre kommen än en väl försenad lunch! Prince bestämde sig för att avslöja för Zaraj hur bekymrad han var över Moas beteende. Han började med att väcka den allt oftare sovande Zaraj! Detta gjorde han genom att bita honom i ett bakben.

– Urr…! va ä dä om nur’ååå? kurrade Zaraj och drog åt sig benet. Bit inte så hårt, förmanade han och blinkade nyvaket mot Prince som tittade storögt på honom.

– Jag tror att Moa har blivit helt knäpp i hårddisken, förklarade Prince, nästan andfått eller om den rent av har kraschat, fattar du allvaret, farfar, flämtade han. Det har gått henne på nerverna detta med datorn, det säger hon själv till och med. I fyra dagar har hon kämpat alldeles ensam med att komma till rätta med den där apparaten. Den där maskinen, som jag anser inte duger till mycket annat än att ligga ovanpå för att värma kalla fötter. Värme­dyna kan den duga till när det är kallt på golvet.

– Jammen… kom loss nån gång! Hur yttrar sig Moas skada?

– Jo, i morse när hon skulle ge oss frukost – du var inte uppe än, men då lade Moa upp blötmat i två skålar, och det var väl rätt, även om vi faktiskt är fyra katter, men hon sa: ”Varsågoda, här får ni lite mjuka Kluster.” Sedan tar människan torrfoderburken, och häller upp en full skål och ställer den bredvid det där som hon nyss kallat för mjuka Kluster och säger i samma stund: ”Här kommer det en hel mängd Drivrutiner” Förstår du inte att en annan som bara är en ung liten kattkrake blir bekymrad? Jag kan inte ens få ögonkontakt med henne längre, för hennes blick den är som fastnaglad i fjärran. Vad kan vi göra för att återkalla henne till verkligheten, tror du farfar?

– Jag kan hålla med om att hon verkar lite egendomlig, för igår lyfte hon på mig och sa att vi nog behövde åka till veterinären, för nu vägde jag nog inte så värst många ”Kilobyte”. Det är som om datafelet har smittat ner henne också.

– Jamen – Zaraj …! Nu blir jag riktigt förtvivlad. Hon frågade mig igår när det var som hon gav mig maskmedel… Det finns ju både mask och virus och allehanda SKIT i de där datorerna nu för tiden. Dessutom hörde jag hur hon sa så här till någon, när hon pratade i telefon – att hon för länge sedan borde ha uppdaterat sitt virusskydd. Om det var hennes eget eller datorns vet jag givetvis inte. Den hon pratade med skulle i alla fall åka upp till sjukhuset för att få en spruta för att uppdatera sitt skydd mot årets influensavirus, tror jag det var. Att det var ett virus, det fattade jag. Han hade dåligt hjärta och det har både Moa och datorn. Eller kanske det kallas hjärna, du… hjärna heter väl hårddisk…, då var det nog, hårddiskarna som inte var bra på någon av dem, ska du få se. För Moa sa ju själv att det var slut på minnet, och så skakade på sitt huvud. Så det var nog hennes minne också som var slut… Inte en enda megabyte hade hon kvar… så hennes eget minne var det sämre beställt med än hos den sämsta dator. Hon sa även att hon grunnade på att låna en bekants USB-minne … Men vad säger ni om det, grabbar; att låna en Bekants Usla Minne, kan det vara någon bra idé, tror ni? Jag hörde själv att hon sa så! Detta behöver vi katter diskutera anser jag, avslutade Prince genom att truta med munnen så morrhåren pekade rakt framåt och killade Zaraj lekfullt i ena örat, så han fick rysningar över ryggen.

Kamero kom som raketdriven uppför trappan och med ett enda hopp landade han uppe i sängen, mitt i den heta diskussionen och sa:

– Grabbar! Nu ska ni endera gå ut eller så ska ni gömma er, för nu kan det bli hett om mustascherna …! Moa ska till att bränna, säger hon.

Nu vaknade Prince till:

– Ska vi äntligen få hembränt … Det lär ska vara något starkt och bra, har jag fattat, flämtade Prince, som var glad i både kaffe och starkare drycker.

– Idiooot…! Försök fatta lite när du hör något. Har du inget innanför de där flaxande parabolerna, Prince, snäste Ikaros.

– Och… och var fick du luft ifrån din lille Meees, undrade Prince och blinkade en extra gång och räckte ut tungan och gjorde en ful grimas.

– Du Prince jag har en sak jag vill säga: Du har kanske inte märkt att du legat mjukt och mjukt och varmt i flera timmar. Eller…

– Nä, dä ha ja int märkt.

– Just det. Du kom upp hit efter frukosten, och klämde ner dig ovanpå mig, utan att fråga eller se ut som om du såg att jag redan låg där du landade – alltså ovanpå mig. Och var jag fick luft ifrån, det skulle jag också gärna vilja veta, för jag har haft din otvättade rumpa alldeles över min nos, hela tiden. Så luft har jag faktiskt inte fått förrän nu när jag drog upp huvudet och andades in, för att kunna säga det jag sa till dig för en sekund sedan.

– Hallå, kan ni försöka fatta lite … Lyssna åtminstone, kved Kamero: Jag håller på att utfärda brandvarning! Och ni … ni… Jahve…! Ni, ni ligger som om inget ont skulle kunna drabba er – någonsin…!

– Har det med datorn att göra det där heta du talar om, undrade Zaraj. I så fall kan ni ta det lugnt, för jag vet vad det är. Det blir inte en enda gnista av det! Lita på mig för det vet jag, för jag har vid flera tillfällen legat i Moas knä när hon har – som hon säger ”bränt”, men fråga mig inte vad det är, för jag har inte en aning.  Kom ner på jorden igen du, Kamero, och sluta skaka är du snäll, för jag har min vanliga morgonhuvudvärk, och klarar inte av dessa småvibbar… det går ju vågor i sängen när du skakar på det där viset. –Förstått?

– Ja, gammal är äldst, det är väl bara att konstatera och tacka dig för det, Zaraj. Tur att du vet lite mer om både Moa och datorer – och vad som är farligt och vad som inte är det. Men nog var det lugnare på den tiden när Moa satt och hackade på den där gamla skrivmaskinen?

Kamero började slappna av och la sig bredvid en av sina fostersöner.

Prince upphov sin stämma och jamade fram:

– Jag undrar lite om din huvudvärk, farfar. Du och alla ni andra, vet att jag jobbar ihop med Moa när hon sitter vid datorn. När jag inte ligger ovanpå det där varma eländet, så sitter jag på den där dyra musmattan och värmer musen… Nja, förvanska inte det jag säger nu… jag är ingen hona. Jag värmer givetvis datamusen. Den går så trögt annars. Det händer att när jag inte har tid att sitta på den, så får Moa plocka isär den och skaka ut en kula ur den, och värma den under varmt vatten och hälla diskmedel på den, så ni hör att jag fyller faktiskt en funktion i datajobbet, även om ni försöker förminska mina insatser.

Han slickade sig lite generat runt munnen innan han fortsatte med lite skryt:

– Så jag har en livsuppgift som datanörd, förstår ni. Det jag skulle säga var att när jag sitter där och kontrollerar allt på skärmen, så har jag ofta sett en hel del om värk… Fast stavningen är lite annorlunda, om det har betydelse eller ej … det vete fåglarna. Nätverk… har jag uppsnappat mycket om. Du, Zaraj, kanske det är det som du plågas av!

– Nätverk menar du … Mjaaa…, det är väl ingen omöjlighet, svarade Zaraj lite undrande, det kan väl mycket väl vara nätverk, men den är lika smärtsam som vilken annan smärta som helst. Oavsett vad diagnosen än må vara. Så jag ber att dämpa er, sa Zaraj och såg plågad ut. Oh duu… Ikaros…! måste du sparka dig bakom öronen gång efter annan? Håller du på så där skall jag be Moa köpa medel mot ohyra. För har du inte skabb, så måste det vara loppor eller rent av löss! Hela sängen skakar ju när du håller på så där, suckade Zaraj irriterat. Dessutom har du rymt så många gånger, så ingen vet vilken sorts ohyra du har dragit på dig. Jag tänker närmast på den där stora rymningen, när du låg i fyra dygn under Malva o Alvars kökssoffa – utan att vare sig äta, dricka eller pinka. Hur hälsosamt var det? Om man är så skrajsen av sig…, då borde man inte rymma hemifrån. Ingen vet vilka baciller som du låg tillsammans med under den där soffan – det kanske fanns skit i hörnen! Jag har inte varit där, så jag vet inte, fast vem vet? Det var väl bara turen om att göra – att du inte sprang in i det där andra huset. Ja, du vet mycket väl vilket jag syftar på. Där hade du kunnat få precis vilken smitta som helst! Det är väl klart att sådant där kan smitta ner katter också … Usch och fy. Det är så man fryser när man tänker på dina upptåg, Ikaros.

Zaraj andades ut och röt sedan så saliven rök:

– Sluuuta sparka dig nu Ikaros och sov en stund, annars kör jag ner dig ur sängen, så får du sparka och ha dig bäst du vill!

Ikaros blev helt stilla efter att Zaraj varnat honom, men Prince kunde inte ligga stilla många minuter, förrän han drog loss sina ben och även svansen ur katthögen och hoppade ner på golvet.

– Varthän ska du, din lille Plutt? undrade Kamero.

– Lugn, farsan! Jag hörde – för jag har något att höra med, jaag – att Moa sa något där nere om att hon skulle tömma hårddisken på hela skiten, för nu hade hon fått nog. Jag är intresserad av att se hur dataskit ser ut och hur den luktar också för den delen! Jag måste dessutom försöka komma underfund med hur hon mår själv också, för igår när hon satte på diskmaskinen muttrade hon om disk! ”Diskar hit och diskar dit” sa hon. ”Är detta maskindisk eller är det Scandisk?” – ”Jag vet snart inte var skillnaden ligger”, sa hon och det lät som en snyftning på slutet, när hon höll upp en plastslev och skärskådade den och iakttog resterna efter havregrynsgröt, som satt kvar på den … Kanske trodde hon att det var virus eller kluster.

Nu jamade Ikaros till och ville få ordet och sa:

– Igår skrek jag åt Moa när hon låg och snusade som bäst, att hon skulle gå upp. – Jag var så pinknödig att jag trampade jämfota med alla fyra. Ni vet ju att jag helst vill gå på utedasset och uträtta det som uträttas ska … även om det är som ni säger ”URMODIGT” Jag vill känna den friska luften svepa runt nosen medan jag kissar.

– Kläm fram med vad hon svarade när du skrek åt henne, för hur skulle vi kunna veta vad hon svarade, fräste Prince.

– Jo, så här sa hon, exakt: ”Näää… – Lille älskling.” Det är för det första snö och kallt ute och jag är så trött och har dessutom inte någon startdiskett, så i dag blir jag liggande, det känner jag!”

Det kanske är den där konstiga kudden som gör hennes huvud så knäppt.

– Vilken knepig kudde? undrade Zaraj?

– Jo, Moa vann ju en sådan där TEMPERATUR-kudde på en slogantävling i Möbelboden i Degerfors, förklarade Prince, som försökte hänga med i vad som hände både här och där. Han sa för tydlighetens skull till de andra att de borde uppdatera sig, precis som han gjort.

– Min lille påg, svarade Zaraj och det ryckte av skratt i hans mustaschskuddar!  Den heter inte så som du sa, utan TEMPUR, rättade han.

– Det där tror jag inte att du har helt rätt i, gamle vän,  protesterade Prince. En ann är så god som en ann! Jag vet nog en hel del jag också. Jag har hört många säga att Temperaturen är si eller så hög eller låg. Låter det inte dumt om jag skulle säga: ”Jag har feber, min Tempur är nära 60 grader!” Nå vad säger en besserwisser om det? Svara om du kan, din gamle stöt …! Du ska alltid rätta småglina, som du kallar oss ibland, anmärkte Prince och drog ner öronen så de liknade kanten på en gammal slokhatt.

Prince började sträcka ut sitt högra bakben, det nådde ända fram till Zarajs ljumskskinn. Där under var det varmt och gott, men han kunde inte låta bli att titta på bulan som höjde sig i ljumsken på Zaraj när han vek tårna uppåt, och hur samma bula försvann när han vek in tårna. – Han väntade bara på att Zaraj skulle fräsa åt honom. Han kunde inte göra annat än retas lite med den där gammelstroppen. När inget hände tog Princen åter till orda:

– Det där med TEMPUR låter lika dumt och är lika fel som när Moa pratar om all den där filen som hon har i datorn … Hon menar väl kylskåpet givetvis, men som det är nu, så tror hon att hon har filen i datorn, det har jag hört många gånger. Hon säger ofta att hon måste flytta på filen, men hon går aldrig ut med den till kylskåpet, dit där den borde höra hemma. Konstig! Reklamen tror hon ju också att hon har i datorn, istället för i tidningskorgen eller i postlådan, det har jag också hört, tillade Prince. Jag sa ju att jag var bekymrad för henne, gnällde han. Det verkar trots allt som om ni också har märkt en hel del … Varför är inte ni bekymrade? Om Moas hårdisk kraschar, då tas hon inte in för reparation … som vanliga datorer, nej då … då syr de nog in henne på något som kallas ”hispan” och därifrån är det inte många som kommer ut, för det har jag hört på TV, så dä så! nästan skrek Prince. För där på TV-hispan ville han absolut inte ha Moa, för vem skulle öppna kattmatsburkarna då? VE o FASA …Vilken hemsk tanke.

– Jo, Prince, vi är bekymrade. Det har pågått länge nu och det blir ju inte bättre med Moa. En sak som jag undrar över det är när hon skäller på datorn! Har ni hört hur arg hon är ibland. Då härmar hon datorn högt så alla kan höra vad datorn säger i skriftspråk: ”Datorn kan inte hitta filen” – ”datorn kan inte hitta det eller det, programmet har utfört en förbjuden åtgärd och kommer att stängas.” Nej den där datorn, den är sämre på att leta än vad Moa själv är, och det är ju inte så konstigt, för den kan ju inte ta sig ur fläcken. Vi får väl se om Norton kan fixa både Moa och datorn. Hoppas kan man ju alltid, avslutade Kamero med en stor gäspning.

– Vem är den där Norton? Jag tycker att det låter som en långhårig perser! Någon sådan vill jag inte ha som en extra bror eller syster, bjäbbade Prince.

– Lugn grabben, det ska du inte få heller. Förresten vad är det för fel på en sådan?

– De är lika fula som du är, Prince, kväkte Ikaros som en groda.

– Nu ska ni inte bråka grabbar, tänk på min huvudvärk, påminde Zaraj.

– Du skulle ju heta Svarten eller Black istället för Prince, tycker jag, fortsatte Ikaros och vickade på den foten som låg under Princens mage. Du är ingen Mes, inte Siam-tecknad i alla fall, fortsatte han. Det kan ingen skylla på dig. Nej, du skulle nog klassas som en Ebony med blå ögon, retades han och klippte med öronen.

Prince började gråta och gnuggade fram och tillbaka med tassen över ögonen.

– Nej, gör inte så där! Kom hit istället, du bara smetar ut tårarna på det där sättet. Kom så ska jag slicka dig fin, uppmanade Zaraj. Sedan håller ni sams och hör sen, tillade han och tog tassen och lade den ömt om nacken på den gråtande Princen.

 © Ingbritt Wik

Prince… Prince! Kom…! ropade Moa. Så började hon lägga upp mat! Det skulle föreställa frukost, fast klockan var längre kommen än en väl försenad lunch! Prince bestämde sig för att avslöja för Zaraj hur bekymrad han var över Moas beteende. Han började med att väcka den allt oftare sovande Zaraj! Detta gjorde han genom att bita honom i ett bakben.

– Urr…! va ä dä om nurååå? kurrade Zaraj och drog åt sig benet. Bit inte så hårt, förmanade han och blinkade nyvaket mot Prince som tittade storögt på honom.

– Jag tror att Moa har blivit helt knäpp i hårddisken, förklarade Prince andfått. Eller om den där hårddisken rent av har kraschat, fattar du allvaret, farfar, flämtade han. Det har gått henne på nerverna detta med datorn, det säger hon själv till och med. I fyra dagar har hon kämpat alldeles ensam med att komma till rätta med den där apparaten. Den där som jag anser inte duger till mycket annat än att ligga ovanpå för att värma kalla fötter. Värme­dyna kan den duga till när det är kallt på golvet.

– Jam-men… kom loss nån gång! Hur yttrar sig Moas hård-disk-skada?

– Jo, i morse när hon skulle ge oss frukost – du var ju inte uppe än då, men då lade Moa upp blötmat i två skålar, och det var väl rätt, även om vi faktiskt är fyra katter, men hon sa: ”Varsågoda, här får ni lite mjuka Kluster.” Sedan tar mänskan torrfoderburken, och häller upp en full skål och ställer den bredvid det där som hon nyss kallat för mjuka Kluster och säger i samma stund: ”Här kommer det en hel mängd Drivrutiner.” Förstår du inte att en annan som bara är en ung liten kattkrake blir bekymrad? Jag kan inte ens få ögonkontakt med henne längre, för hennes blick den är som fastnaglad i fjärran. Vad kan vi göra för att återkalla henne till verkligheten, tror du farfar?

– Jag kan hålla med om, att Moa verkar lite egendomlig, för igår lyfte hon på mig och sa att vi nog behövde åka till veterinären, för nu vägde jag nog inte så värst många ”Kilobyte”. Det är som om datafelet har smittat ner henne också.

– Jamen – Zaraj …! Nu blir jag riktigt förtvivlad. Hon frågade mig igår när det var som hon gav mig maskmedel… Det finns ju både mask och virus och allehanda SKIT i de där datorerna nu för tiden. Dessutom hörde jag hur hon så här till någon, när hon pratade i telefon – att hon för länge sedan borde ha uppdaterat sitt virusskydd. Om det var hennes eget eller datorns vet jag ju inte, förstås. Den hon pratade med skulle i alla fall åka upp till sjukhuset för att få en spruta för att uppdatera sitt skydd mot årets influensavirus. Att det var ett virus, det fattade jag. Han hade dåligt hjärta och det har ju både Moa och datorn. Eller kanske det kallas hjärna, du… hjärna heter ju hårddisk… förlåt…ja så var det nog, det var nog hårddiskarna som inte var bra på någon av dem. För Moa sa ju själv när hon skakade på sitt huvud, att det var helt slut på minnet… Inte en enda megabyte hade hon kvar… så hennes eget minne var det ju sämre beställt med än hos den sämsta dator, fattade jag.

Hon sa även att hon grunnade på att låna en bekants USB-minne … Men vad säger ni om det, grabbar; att låna en Bekants Usla Minne, kan det vara någon bra ide´, tror du? Jag hörde själv att hon sa så! Detta behöver vi katter diskutera anser jag, avslutade Prince genom att truta med munnen så morrhåren pekade rakt framåt och killade Zaraj lekfullt i ena örat.

Kamero kom som raketdriven uppför trappan och med ett enda hopp landade han uppe i sängen, mitt i den heta diskussionen och sa:

– Grabbar! Nu ska ni endera gå ut eller så ska ni gömma er, för nu kan det bli hett om mustascherna …! Moa ska till att bränna, säger hon.

– Ska vi äntligen få hembränt nu då! Det lär ju ska vara något starkt och bra, har jag fattat, flämtade Prince, som var glad i både kaffe och starkare drycker.

Han himlade med ögonen av lycka, hoppade jämfota på sängen och klappade i tassarna allt han orkade.

– Idiot…! Försök fatta lite när du hör något. Har du inget innanför de där flaxande parabolöronen, Prince, snäste Ikaros.

– Och… och var fick du luft ifrån din lille Meees, undrade Prince och blinkade en extra gång.

Sedan molstirrade han på sin brorsa.

– Du Prince! Du har väl inte lagt märke till att du har legat ganska så mjukt och varmt. Eller hur? Givetvis är väl ditt svar: ”Nä, dä ha ja int märkt”. Jag kan tala om för dig, att när du kom upp hit efter frukosten, så la du dig ovanpå mig, utan att ens vare sig fråga eller se ut som om du såg att jag redan låg där du klämde ner dig – alltså ovanpå mig. Och var jag fick luft ifrån, det skulle jag också gärna vilja veta, för jag har haft din otvättade rumpa alldeles över min nos, hela tiden. Så luft har jag faktiskt inte fått, inte förrän nu när jag drog upp huvudet och andades in, för att kunna säga det jag sa just nu.

– Hallå, kan ni försöka fatta lite … Lyssna åtminstone, kved Kamero: Jag håller på att utfärda brandvarning! Och ni … ni… Jahve…! Ni, ni ligger som om inget ont skulle kunna drabba er – någonsin…!

– Har det med datorn att göra det där heta du talar om, undrade Zaraj. I så fall kan ni ta det lugnt, för jag vet vad det är. Det blir inte en enda gnista av det! Lita på mig för det vet jag, för jag har vid flera tillfällen legat i Moas knä när hon har – som hon säger ”bränt”, men fråga mig inte vad det är, för jag har inte en aning.  Kom ner på jorden igen du, Kamero, och sluta skaka är du snäll, för jag har min vanliga morgon-huvudvärk, och klarar inte av dessa småvibbar… Förstått?

– Ja, gammal är äldst, det är väl bara att konstatera och tacka dig för det, Zaraj. Tur att du vet lite mer om både Moa och datorer – och om vad som är farligt och inte.

Kamero började slappna av och la sig bredvid en av sina fostersöner.

Prince upphov sin stämma och jamade fram:

– Jag undrar lite om din huvudvärk, farfar. Du och alla ni andra, vet att jag jobbar ihop med Moa när hon sitter vid datorn. När jag inte ligger ovanpå det där varma eländet, så sitter jag på den där dyra musmattan och värmer musen… Nja, förvanska inte det jag säger nu… jag är ingen hona. Jag värmer givetvis datamusen. Den går så trögt annars. Det händer att när jag inte har tid att sitta på den, så får Moa plocka isär den och skaka ut en kula ur den, och värma den under varmt vatten och hälla diskmedel på den, så ni hör att jag fyller faktiskt en funktion i datajobbet, även om ni försöker förminska mina insatser.

Han slickade sig lite generat runt munnen, innan han fortsatte med lite skryt i rösten:

– Så jag har en livsuppgift som datanörd, förstår ni. Det jag skulle säga var, att när jag sitter där och kontrollerar allt på skärmen, så har jag ofta sett en hel del om värk… Fast stavningen är lite annorlunda, om det har betydelse eller ej … det vete väl fåglarna. Nätverk… har jag uppsnappat mycket om. Du, Zaraj, kanske det är det som du plågas av! Nätverk?

– Det är väl ingen omöjlighet, svarade Zaraj lite undrande, det kan väl mycket väl vara nätverk, men den är ju lika smärtsam i alla fall. Oavsett vad diagnosen än må vara. Så jag ber er i alla fall att dämpa er, sa Zaraj och såg plågad ut. OH duu… Ikaros…! måste du sparka dig bakom öronen gång efter annan? Håller du på så där skall jag be Moa köpa medel mot ohyra. För har du inte skabb, så måste det vara loppor eller rent av löss! Hela sängen skakar ju när du håller på så där, suckade Zaraj irriterat. Dessutom har du rymt så många gånger, så ingen vet vilken sorts ohyra du har dragit på dig. Jag tänker närmast på den där stora rymningen, när du låg i fyra dygn under Malva o Alvars kökssoffa – utan att vare sig äta, dricka eller pinka. Om man är så skrajsen av sig… ja, då borde man inte rymma hemifrån. Ingen vet vilka baciller som du låg tillsammans med under den där soffan – det kanske fanns skit i hörnen i den stugan. Det skulle inte förvåna mig ett dugg. Jag har inte varit där, själv. Så jag vet inte, fast vem vet? Det var väl bara turen om att göra – att du inte sprang in i det där andra huset. Det där röda… Ja, du vet mycket väl vilket jag syftar på. Där hade du kunnat få precis … vilken smitta som helst! Det är väl klart att sådant där kan väl smitta ner katter också … Usch och fy! Det är så man fryser när man tänker på dina upptåg, Ikaros. Han andades ut och röt:

– SLUTA sparka dig nu Ikaros och sov en stund, annars kör jag ner dig ur sängen, så får du sparka och ha dig bäst du vill!

Prince kunde givetvis inte ligga stilla många minuter, han heller, förrän han drog loss sina ben och även svansen ur katthögen och hoppade ner på golvet.

                   – Varthän ska du, din lille Plutt? undrade Kamero.

– Lugn, farsan! Jag hörde – för jag har något att höra med, jaag – att Moa sa något där nere om att hon skulle tömma hårddisken på hela skiten, för nu hade hon fått nog. Jag är intresserad av att se hur dataskit ser ut och veta hur den luktar också för den delen! Jag måste dessutom försöka komma underfund med hur hon mår själv också, för igår när hon satte på diskmaskinen muttrade hon om disk! ”Diskar hit och diskar dit” sa hon. ”Är detta maskindisk eller är det Scandisk?” sa hon och speglade sig i en karott… – ”Jag vet snart inte var skillnaden ligger”, sa hon och det lät som en snyftning på slutet, när hon höll upp en plastslev och skärskådade den och resterna efter havregrynsgröt, som satt kvar på den …

Nu jamade Ikaros till och ville få ordet och sa:

– Upp med dig skrek jag åt Moa igår, när hon snarkade som bäst och gissa svaret? Jag var ju så pinknödig att jag trampade jämfota med alla fyra. Ni vet ju att jag helst vill gå på utedasset och uträtta det som uträttas ska … även om det är som ni säger ”URMODIGT” Jag vill känna den friska luften svepa runt nosen medan jag kissar.

– Kläm fram med vad Moa svarade när du skrek åt henne, för hur skulle vi kunna veta vad hon svarade, fräste Prince.

– Jo, så här sa hon, exakt: ”NÄÄÄÄ – Lilla älskling.” Det är för det första snö och kallt ute och jag är så trött och har dessutom inte någon startdiskett, så i dag blir jag liggande, det känner jag!

Det kanske är den där konstiga kudden som gör hennes huvud så knäppt.

               – Vilken knepiga kudde? undrade Zaraj?

– Jo, Moa vann ju en sådan där TEMPERATUR-kudde på en slogantävling i Möbelboden i Degerfors, förklarade Prince, som försökte hänga med i vad som hände både här och där. Han sa för tydlighetens skull till de andra att de borde uppdatera sig, precis som han gjort.

– Min lille påg, svarade Zaraj och det rykte av skratt i hans mustaschskuddar!  Den heter inte så som du sa, utan TEMPUR, rättade han.

– Det där tror jag inte att du har helt rätt i, gamle vän,   protesterade Prince. En ann är så god som en ann! Jag vet nog en hel del jag också. Jag har hört många säga att Temperaturen är si eller så hög. Låter det inte dumt om jag skulle säga: ”Jag har feber, min Tempur är nära 60 grader!” Nå vad säger en besserwisser om det? Svara om du kan, din gamle stöt …! Du ska alltid rätta småglina, som du kallar oss  ibland, anmärkte Prince och drog ner öronen så de liknade kanten på en gammal slokhatt.

Prince började sträcka ut sitt högra bakben, det nådde ända fram till Zarajs ljumskskinn. Där under var det varmt och skönt, men han kunde inte låta bli att titta på bulan som höjde sig i ljumsken på Zaraj, när han vek tårna uppåt, och hur samma bula försvann när han vek in tårna. – Han väntade bara på att Zaraj skulle ryta eller fräsa åt honom. Han kunde inte göra annat än retas lite med den där gammelstroppen. När inget hände tog Princen åter till orda:

– Det där med TEMPUR låter lika dumt och är lika fel som när Moa pratar om all den där filen som hon har i datorn … Hon menar väl kylskåpet givetvis, men som det är nu, så tror hon att hon har filen i datorn, det har jag hört många gånger. Inte så konstigt att datorn går trögt om hon har långfil i den… he, he, he… skrattade Princen… Slog sig på magen och drog sedan i morråren.

Sedan sa han:

– Moa säger ofta att hon måste flytta på filen, men hon går aldrig ut med den till kylskåpet, dit där den borde höra hemma. Konstig! Reklamen tror hon ju också att hon har i datorn, istället för i tidningskorgen eller i postlådan, det har jag också hört, tillade Prince. Jag sa ju att jag var bekymrad för henne, gnällde han. Det verkar ju trots allt som om ni också har märkt en hel del … Varför är inte ni bekymrade? Om Moas hårdisk kraschar, då tas hon inte in för reparation… som vanliga datorer, nej då … då syr de nog in henne på något som kallas ”hispan” och därifrån är det inte många som kommer ut, för det har jag hört på TV, så dä så! nästan skrek Prince. För där på TV-hispan ville han absolut inte ha Moa, för vem skulle öppna kattmatsburkarna då? VE o FASA …Vilken hemsk tanke.

– Jamen, sa Ikaos, vet du vad hon sa till mig igår… JO, så här sa hon: ”Du Ikaros du har blivit en riktig cookies…” Moa måste ha menat tjockis… eller vad tror ni… Men något fult måste det vara för hon tömmer datorn på samma gång som hon dricker kaffe och då säger hon att hon tar bort coookeis, men om hon tar dem till kaffet vet jag inte. Det verkar vara mycket abstrakta kakor. Inga vanlig syltkakor i vart fall.

– Jo, Prince, vi är bekymrade, sa Kamero. Det har pågått länge nu och det blir ju inte bättre med Moa. En sak som jag undrar över det är när hon skäller på datorn! Har ni hört hur arg hon är ibland. Då härmar hon datorn högt så alla kan höra vad datorn säger i skriftspråk: ”Datorn kan inte hitta filen” – ”datorn kan inte hitta det eller det, programmet har utfört en förbjuden åtgärd och kommer att stängas.” ( Man undrar ju vad har datorn gjort då…?) Nej den där datorn, den är sämre på att leta än vad Moa själv är, och det är ju inte så konstigt, för den kan ju inte ta sig ur fläcken. Vi får väl se om Norton kan fixa både Moa och datorn. Hoppas kan man ju alltid, avslutade Kamero med en stor gäspning.

– Vem är den där Norton? Jag tycker att det låter som en långhårig perser! Någon sådan vill jag inte ha som en extra bror eller syster, bjäbbade Prince.

– Lugn grabben, det ska du inte få heller. Förresten vad är det för fel på en sådan?

– De är lika fula som du är, Prince, kväkte Ikaros som en groda.

– Nu ska ni inte bråka grabbar, tänk på min huvudvärk, påminde Zaraj.

– Du skulle ju heta Svarten eller Black istället för Prince, tycker jag, fortsatte Ikaros och vickade på den foten som låg under Princens mage. Du är ju ingen Mes, inte Siam-tecknad i alla fall, fortsatte han. Det kan ingen skylla på dig. Nej, du skulle nog klassas som en Ebony med blå ögon, retades han och klippte med öronen.

Prince började gråta och gnuggade fram och tillbaka med tassen över ögonen. En tår rullade längs hans mörka kind och landade på täcket. Det blev en mörk fläck.

– Nej, gör inte så där! Kom hit istället, du bara smetar ut tårarna på det där sättet. Kom så ska jag slicka dig fin, uppmanade Zaraj. Sedan håller ni sams och hör sen, tillade han och tog tassen och lade den ömt om nacken på den gråtande Princen.

               © Ingbritt Wik