Kapitel 19 NU är det jul igen... 

Alla katterna låg och dåsade på Moa-mattes säng i några sena vintersolstrålar som föll in genom halvt nerfällda persienner. Det var bara Prince som inte alls var trött. Inte det minsta trött … Han låg på rygg, tittade upp i taket och vippade lite försiktig på ena bakfoten som låg under Zarajs magra lekamen. Zaraj bytte hastigt sida och somnade om med ryggen vänd mot Prince.

Nu efter att katterna omplacerat sig lite grann, råkade det bli Ikaros som fick sin mjuka mage liggande över Princens högra bakfot. Han fick ju skylla sig själv, han Ikaros, när han också ändrade ställning. Ikaos var det väldigt kul att retas lite lagom med, tyckte Prince och hans fot började strax bli lite mer aktiv.

Det dröjde inte så länge förrän Ikaros tittade irriterat på Prince, gäspade och lade ner huvudet igen. Prince höll emot vickningarna en stund, men började igen så fort han såg att sömnen börjar rycka i Ikaros prydliga mustascher. – Då var det dags att sätta igång, ansåg Prince.

Ikaros vaknade, givetvis och blängde lömskt på Prince och sa:

– I går var det julafton, Prince!

– Vet jag väl, sa Prince lite nonchalant. Kom inte du på det förrän nu, Ikaros?

– Jo, det gjorde jag nog, men jag undrar över om du fick någon julklapp, det är mer än vad jag kan inbilla mig. För så snälla tomtar – så de ger även de stygga ynglen julklappar, det tror jag inte att det finns – inte ens i den tätaste Värmlandsskog … Eller?

– Det ska du ge katten i …! Jag fick säkert julklappar. Jag klappas ju om massor av gånger varje dag, så varför skulle just julafton hoppas över?

– Du lider ju av en fosterskada, du, sa Ikaros och la sina öron bakåt i ett fientligt läge. Det är nog inte bara svansroten som du har en knick på, den knicken har alldeles säkert och bestämt följt hela ryggraden ända upp …

Där tystnade Ikaros och mötte Princens lite sårade blick.

– Nu jääää… tror´ru´dä!

Prince for upp med raketfart och börjar klå Ikaros, så både hår och mjällkvalster virvlade som en ljus rörlig dimma i vintersolstrålens strimma, den som nyss varit så ren och klar.

– Stopp, ungar …! – Satungar! Sluta bråka! skrek Zaraj. Jag har en sådan förbaskad huvudvärk … Ge er nu och slut fred … med varandra. – Annars …!

– Baksmälla! bokstaverade Prince. Starka drycker är inte bra för äldre herrar, tillade han.

– Suck! – Jag har ingen baksmälla, för jag drack ingen grädde igår, så det beror inte på det. Så försök inte att komma med några sådana lustigheter, grabben. Låt oss ha lite julefrid nu. Det är dags att ni retstickor växer upp, så att ni inte stannar i den där utvecklingen, som ni är i nu, för då finns det ju ingen som kan föra något vettigt vidare, när vi gamlingar är ur tiden, gaggar Zaraj och gäspade stort, ytterligare en gång.

Kamero vaknade och undrade vad i Herrans namn alla bråkade om.

– Om ni två kan hålla sams en hel kvart, så ska jag läsa för er, lovade han. Det blir inga sagor, nej det ska bli en snutt ur Moas verkligt kämpiga liv. Vi vet var hon har sin dagbok. Kom ungar så låter vi Gammelfar vila ifred!

Kamero tog ett vigt hopp ur sängen och alla tre troppade av i gåsmarsch mot garderoben inne i det andra rummet. Boyrummet. Alla bänkade sig på en hylla mitt i linneförrådet och Prince fick en stor handduk placerad över sina bakben, ifall att …

Han fnös lite, men fann sig i den nedvärderande gesten. För han ville ju veta vad Moa hade varit med om.

Kamero bläddrade … Skyndade sig förbi en sida där det stod om honom: om hur han hade satt på spisen, så att hela huset kunde ha brunnit upp. Även en annan händelse råkade han få syn på, som han också bläddrade förbi. Den handlade om när han låste sig inne i Hulviks sovrum och Moa blev helt utestängd… ”Jissis Amalia”, tänkte han. Det är nog säkrast att jag sköter läsandet i fortsättningen, så jag kan gallra bort sådant som jag inte vill att barnen ska behöva få reda på.

– Nå då sätter vi igång, sa han och drog in luft och sa:

Det var en gång: han log, hostade till och började om på riktigt med att läsa så här:

Bomans bilstart

 (Ur Moas dagbok)

Det låter hemskt, med ”Bomb-mannen”. Karbid-mannen låter inte lika drastiskt.  – B-man var i alla fall mannen som lade nästan hela Hulvik i ”Karbid-röks-dimma”. Han är en snäll och ärlig person, men något av det envisaste jag någonsin har träffat på.

Jag hade detta år, precis som året innan blivit kvar ända fram till Lucia ute på torpet. Hulvik. Riktigt så långt komna
i almanackan var vi inte när detta fyrverkeri utspelade sig.

Anledningen till att min gamla svårstartade maskin stod nere vid uthusen, där det inte finns någon ström, var den dåliga vägen.

Jag beställde grus någon gång på försommaren. Sedan underhöll jag beställningen genom att ringa och påminna med jämna mellanrum! Det räckte dock inte. Gruset förblev på beställningslistan och de skulle komma vilken dag som helst…! Svaret var så lika varje gång, så att man hade kunnat tro att det var en inspelad fras, men den som sa det kunde även svara på annat.

Det hade frusit på och tinat upp igen några gånger. Då blir en lerväg som ett farligt gungfly. Det fanns helt enkelt ingen botten i vägen. Hade kört fast rejält några veckor tidigare och ville absolut inte göra om det. För jag hade nästan knäckt mig på kuppen. Det är egentligen ganska lustigt att det blir lika halt i en lergrop som i en snödriva.

Jag vet inte hur mycket granris jag bar från skogen. Det var tur att de hade röjt, så att det bara var för mig att samla upp det och bära! Jag höll på med denna syssla större delen av en lördag och söndag! Bilen drog ner granriset utan att komma upp, men den kanske kom en liten bit längre fram i lervällin­gen. – Nu var det faktiskt bra för mig att jag hade varit med om detta många gånger förr, i yngre dagar och på ett helt annat ställe.

 Mindes den gången då jag körde fast en liten ”Renault-bil” vid Kolbotten hemma på min barndoms väg. Den gången var Vanja med! Inget ris i världen tycktes hjälpa, men så blev Vanja som HULKEN! Nästan grön av ilska! Jag vet inte än i dag om hon ensam lyfte upp bilen eller om hjulen fick ett litet fäste någonstans, så att bilen hjälpte till. Upp kom vi i alla fall, och det med fart!

Åter till bilstarten. – Jag hade ringt till Greger för att höra hur man skulle sätta startkablarna. Jag hade vanan inne en gång i tiden, men nu ville jag försäkra mig om att det var rätt. ”Den där glömskan kommer ju så fort det är något man inte gör varje dag.”

För säkerhetens skull skrev jag upp momenten på en lapp som jag lade i min jackficka. Jag visste hur envis B-man kunde vara… Och jag har ännu större respekt för knallgas än för karbidgas, men det hade inte B-man.

Jag höll startkablarna bakom ryggen medan jag pratade med honom. Mina händer slöt sig krampaktigt om kablarna när han bad att få dem.

Jag sa: Detta tar vi ”teoretiskt först.”

 – Asch! Sådana dumheter

Nej, det ville han inte vara med om! Det var kanske inte nödvändigt, tänkte jag och räckte mycket motvilligt kablarna till honom.

Han började sätta dit dem, men i fel ordning. Mot mina vildaste protester bad han mig att fästa klämman på batteripolen, som var + pol till råga på allt! Vad skulle jag göra? Det var ju fel…

Jag nästan skrek, att det var Feeel…!

Jag vägrade i alla fall att sätta klämman på batteriet. Själv brukar jag alltid fästa i skärm­kanten. Så det blev skärmen även denna gång.

Det gnistrade vackert i det vintriga eftermiddagsdunklet, när jag satte dit klämman. Men jag tog snabbt bort klämman när jag såg resultatet.

–  B-man skrek:

– Sätt dit den igen! m

en sätt den ”på batteriet”…

– Nej, aldrig, skrek jag tillbaka. Det kan bli en ”knallgas­explosion”, så vi mister ögonen både du och jag.

– Knallgas, pytt, sa han riktigt spydigt, det finns det inget som heter kan jag tala om för dig!

Den upplysningen gav han mig. – Jag började fundera över hur klok eller hur dum jag egentligen var … Var det kanske han som hade rätt, sjöng det inom mig i en förskräckt tonart.

Visst finns det knallgas… (2 delar vätgas och 1 del syrgas ).

Strävt beordrade han mig att sätta dit klämman igen. Men jag envisades med att sätta den i skärmen igen! Han blev irriterad och rasande på mig och undrade om jag inte såg att färgen på skärmen brann upp …? Det är både min färg och min skärm, upplyste jag honom om! Att det kunde vara något fel vägrade han att inse. Trots att det tog eld varje gång jag satte klämman i skärmen. Trodde han att det var skärmen det var fel på kanske.

Tredje gången gillt. – Nu sätter DU fast klämman PÅÅ… BATTERIET, beordrade han mig myndigt och nu var han arg. Riktigt rasande. Det både syntes och hördes. Jag blev rädd, för jag blir det när någon skriker åt mig, som åt en stackars lydig hund.

Det var konstigt – något hindrade mig från att lyda honom denna gång, fast jag hade med en mycket dominant karl att göra. Man tror ju så lätt att de har rätt när det gäller fordon.

Jag tog ett stadigt tag om klämman och stegade fram mot bilen, men satte den inte på batteriet, utan återigen i skärmkanten, gick snabbt bakåt några steg. Inget påskfyrverkeri hade kunnat mäta sig med detta enorma gnistregn som lyste upp skymningen bakom ladan! Den skymning som snart skulle bli mörker. Plasten på kablarna hade också tagit eld och det brann för fullt.

B-man skrek: ”Ryck lös skiten för fan i…h …!” Ser du inte att det brinner?

Dum fråga faktiskt.

Hur jag gjorde vet jag inte för allt brann ju…! Kanske hade jag någon handske som jag drog på mig. Kablarna brann även sedan de hamnat på marken. Det var lite snö som jag sparkade ner dem i. Trampade på dem till dess de slocknade.

Äntligen sa B-man:

– Det måste vara ”något fel…”

– Är det inte det som jag har försökt säga hela tiden? utbrast jag lite fränt.

Nu som allra först började han att titta på hur poler och kablar skulle förhålla sig till varandra. Ritningen som jag hade i min jackficka, hade jag för längesedan glömt bort. Det var ju den som jag skulle ha som bevismaterial för att jag skulle kunna bevisa att jag hade rätt – ifall just en sådan här händelse skulle uppstå, som nu hade uppstått!

Nu när han insåg var felet var, då hade han ju eldat upp kablarna… Vi fick linda om klämman med en handske och vad det nu var mer som jag fick tag i, så att det gick att ta i den när den nästa gång skulle sättas fast. Nu då han inte kunde hävda att det var mitt fel, fick jag sätta fast klämman i skärmen! Bilen startade omedelbart, den vågade väl inget annat!

För att få lite ström i batteriet, åkte jag till Fjugesta och tankade. Av någon anledning fick jag nästan tanka batteriet också. Vet inte vart vattnet tagit vägen. Det hade kanske dunstat bort under våra övningar. Det behövdes en rejäl skvätt i alla fall. På hemvägen upptäckte jag att jag hade ett rejält spänningsfall på ljuset. Vet inte om det var en slump eller om det hörde samman med eftermid­dagens fyrverkeri! Generatorn lade av, så den fick jag byta! Jag hann göra några resor innan den helt slutade fungera. Vet inte om detta också berodde på denna ”Fyrverkeriafton”.

B-man ringde lite senare på kvällen. ”Det där hade kunnat sluta mycket illa, sa han.” Det var ju det som jag varit rädd för hela tiden… Hade han pratat med någon ”Karl” om denna händelse? Det måste han ha gjort, för på mig lyssnade han aldrig! Hade någon talat om för honom, att det fanns något som hette ”KNALL-GAS”

( UR  MIN  DAGBOK  )

© Ingbritt Wik )