Kapitel 25 Princens tomma aktieportfölj, samt en bit ur Moas dagbok.

Prince kom släntrande nerför övervåningens trappa och hade siktet inställt på matskålarna, där Ikaros redan hade bänkat sig.

– Jasså, det är dags att komma nu, sa Ikaros utan att närmare se efter vem det var som kom. Maten den är nästan slut, i varje fall det som var godast, mumlade Ikaros mellan tuggorna. Det gäller att kliva upp i tid, förstår du, grabben. Annars kan man bli utan frukost i det här huset … Förstått? fortsatte han och lyfte på huvudet och hann just notera Princens besvikna blick.

Princens redan mörka ögon, mörknade så de knappt syntes i hans mörka maskfärg. Han knep dessutom ihop högerögat och skärskådade sin fosterbroder, medan han stående i givakt piskade med sin vidjesmala svans. Nu hade tydligen ”Skams Vôll” flugit i honom, som värmlänningarna säger.

– Vad har du som hänger och slänger som en tom säck mellan bakbenen, broder? frågade Ikaros och smaskade överdrivet på en slamsa från en kycklingvinge. – Det är väl den där tomma kängurufickan, den där som du säger att alla ”äkta Hitlerkatter” har. Hm!

– Nej, nu får det vara nog, frustade Kamero som var extra snuvig nu igen. Här ska vi inte syssla med mobbning. Att grabben är adopterad från Tyskland kan han inte hjälpa. Alla vi tre andra är australiensare … och om det inte fanns någon Hitler där, så ska vi bara vara glada över den saken. Det är inget som säger att du Ikaros är bättre … Kolla lite i historieboken. Det fanns säkert någon blå buse någonstans i din släktgren, som Prince kan mobba dig för! Det vet man aldrig! Så akta dig! Tänk på det! – Äpplet faller inte långt från päronträdet, vet du väl.

– Ha! Ikaros är inte läskunnig, så hur ska han kunna läsa i en historiebok, inflikade Prince syrligt.

Prince sträckte på sig, sparkade lite i luften med ena bakbenet och satte sig och starrbligade på Ikaros igen – och så drog han in luft och sa:

– Du, Ikaros! Jag ska svara dig på vad det är jag har mellan mina bakben. Det är inte någon tom känguruficka som du har påpekat i ett års tid nu. Det är faktiskt min aktieportfölj. Inte ens en tom sådan är du ägare till. Jag vet bara en siames till som håller på med bankaffärer och det är Leo, min tyske, biologiske far.

– Hur som helst, kalla det vad du vill, men tom och sladdrig ser den i alla fall ut att vara, vidhöll Ikaros, men om det är bättre med en tom aktieportfölj än med en tom känguruficka … så okej! Gärna för mig. Kalla magskinnet för vad du vill, gosse lille, sa Ikaros och satte tänderna i den sista kycklingbiten och smaskade ljudligt, för att de andra skulle bli avundsjuka över att de inte fått smaka minsta bit av den här tacknämliga frukosten.

– Jo, börsen har ju gått neråt, så det stämmer faktiskt att det är lite sladder just nu, svarade Prince lite förläget. Fast vänta till våren, så ska du se att den nog kommer att se bättre ut. Just nu är den ganska tom, det medger jag. Moa har ju aldrig teven på nu för tiden, så jag kan inte följa börsnoteringarna lika bra, som vad jag gjorde förr. Hon sitter för det mesta framför datorn och skriver, och då låter hon teven vara avstängt och drar istället radion i bott så trumhinnorna vibrerar i takt med musiken. Vaxet släpper, om man skakar på huvudet så faller det ut. Bra för där längst in kommer man ju inte åt med tassen.

– Du är en riktig skrytkatt du, Prince, snäste Ikaros och borstade framtassarna mot varandra och gick ifrån matskålarna och hoppade upp och satte sig på klätterställningen och tvättade sig i ansiktet, snurrade några varv på mustascherna, så de fick rätt böj.

– Nej, ungar! Ge er iväg upp på övervåningen och läs några kapitel ur Moas dagbok nu, så vi får lite lugn och ro i huset, sa Zaraj mitt i en gäspning. Tänk på att jag faktiskt har ont i huvudet. Moa är i tvättstugan, så om ni sticker nu, märker hon inget. Öppna bara garderobsdörren försiktigt, för annars gnisslar den.

Mjaaa! svarade ungkatterna. Men Prince ville busa lite med Kamero innan. Han råkade oavsiktligt sätta en vass klo i Kameros ena skulderblad, och därefter gav han honom en kyss på undersidan av halsen. Men det blev mer likt ett Draculabett, så Kamero slet sig lös, ruskade på sig och fräste varnande.

– Lugna dig grabben, viskade Kamero halvförskräckt.

– Kom nu! Så vi hinner in i linneskåpet innan Moa kommer, hojtade Prince i örat på Kamero som makade sig upp ur sin halvdvala, det var ju han som skulle läsa.

Inne i linneskåpet, var det Ikaros som bläddrade upp den sida han ansåg var mest spännande.

– Här! Sätt igång och läs, käre far, sa han och slickade Kamero på huvudet för att framstå i en bättre dager.

Så började Kamero att läsa:

Bomans efterlängtade åska

(DIREKT UR MOAS DAGBOK)

Himlen började se mörk ut. Boman och jag hade faktiskt bestämt oss för att åka ut för att bada. Men den där hotfullt mörka himlen blev anledningen till att ett tvistemål uppstod mellan oss i telefonsamtalet. Det visade sig att vi hade olika åsikter om åskan och dess möjligheter till förstörelse. Jag talade om vad jag ansåg om åska och de hemska följder som ett åskväder kunde få!

Givetvis var mina åsikter åt skogen, som vanligt, skulle jag vilja säga. Av någon anledning så är mitt resonemang för det mesta det, ”åt skogen”, när Boman och jag resonerar om något. Men åt skogen skulle Bomans egen skog strax vara – om bara någon timme. Så nära förödelsen var vi, när han satt och gjorde narr och hån av mina åsikter.

Han hade käftat emot mig och sagt att det skulle behövas ett rejält åskväder eller som han uttryckte saken: ”En Rejäl Urladdning…” – för att luften skulle bli ordentligt upprensad.

Det är klart att olika åsikter måste folk få ha, men att påstå att sådana krafter som åska är ofarliga, det ansåg jag var ett felaktigt resonemang. När åskan slår ner i både folk och fä och dess boningar, då ville inte jag hålla med herr Boman om att det enbart handlar om upprensning av luften.

Att det blir friskare i luften efter ett rejält åskregn. Det kan jag hålla med om. Men det är efteråt, det, när åskan är över, om utifall den inte slagit ner någonstans i någons hem. I annat fall ville jag inte hålla med i hans resonemang. I varje fall ville jag inte hålla med om åskans ofarlighet.

Tvisten hade kunnat fortgå hur länge som helst – om inte himlen blivit så otäckt svart att jag helt enkelt avslutade telefonsamtalet, för att jag inte vågade vara kvar i telefonen. Boman hade väl kunnat sitta kvar på linjen till dess åskvädret var över. Inte honom emot. Men jag ville inte ha en telefonlur mot örat och samtidigt titta ut på blixtarna, hur de for kors och tvärs över himlen, så jag sa hej och lade på.

Jag vet att Boman kan ha TV:n påslagen och sitta och titta i lugn och ro när det åskar för fullt. ”Ingen fara”, har han påstått och skrattat åt mig, som stängt allt. – Han ansåg inte att åskan var farlig, så han hade kunnat sitta kvar i telefonen och stridit med mig om åskans ofarlighet – om inte jag varit en sådan ”räddhare”.

Vi kom överens om att han skulle ringa till mig när åskvädret hade dragit förbi. – ”Det gjorde han också…”

När han hörde av sig några timmar senare, talade han om att åskvädret hade haft en tromb i släptåg, så vi fick vänta lite med badningen. Han var tvungen att starta motorsågen och börja röja uppe på E 18 – för där stod trafiken helt stilla för tillfället! Massor av träd låg härs och tvärs över vägen, berättade han.

Efter uppröjningen på E18, kom han svettig och full av kåd-doftande skog, som påminde mig om när jag var barn och far kom hem från skogen. Den där doften av skog och människa, den förknippar jag med lugn och harmoni, men även med hårt slitsamt arbete.

Vi åkte för att ta vårt dopp, men han hade glömt något, så att vi tog vägen förbi hemma hos honom!

Det såg overkligt ut …! Träden hade knäckts mitt på stammarna, som om de inte varit större eller starkare än tändstickor. Hans växthus hade som genom ett under klarat sig. Bilen hade stått – där det nu låg ett stort träd! Han hade av okänd ingivelse flyttat den strax före ovädret! Det kan man kalla för turlig ingivelse.

Huset hade också klarat sig, precis som bilisterna på E 18. Ingen hade blivit offer för ett fallande träd, trots att det föll många, och ändå är det en trafikerad väg och många bilar far i båda riktningarna. Hur kunde det komma sig att det denna gång blev en glipa där träden kunde falla, utan att någon blev fast under, eller körde rakt in i de träden som föll? Konstigt att allt kan gå så bra ibland!

Det var inga dåliga krafter som hade släppts lös och som härjat fritt. – Fascinerande och skrämmande att skåda, tyckte jag! ”Det var ett så allvarligt tillbud”; att jag inte ens ville påminna Boman om vilken längtan han alldeles nyss hade haft efter denna NATURKRAFT! – som dessutom var så ofarlig. Vad han tänkte – denne envise man, det hade jag kunnat ge en bra slant för. Den mannen överger aldrig en åsikt som han har sagt sig stå för, och nu hade både: bil, växthus och boningshus, klarat sig! MEN, det kanske de inte hade på andra ställen, för så humant så alla klarade sig lika bra som Boman och de som färdades på den livligt trafikerade E 18, kan jag aldrig tro att det var.

Fast det var med nöd och näppe som Bomans ägodelar hade klarat sig – samt att han hade haft tur och flyttat bilen innan ovädret. Tänk att han kunde tala om det för mig! Han hade ju aldrig behövt tala om att bilen råkat stå där den brukar stå, när den inte står i garaget. Tur hade han, och det unnar jag honom, trots allt.

Vi kom i alla fall iväg till badplatsen, men värmen var borta, men nu var visserligen luften full med dofter och det luktade rent, som det ju gör efter regn. Man kunde känna lukten av både pors och getrams ute vid de där sjöarna på skjutfältet, dit vi brukade åka. Inte för att det var bra badstränder där, utan för att man kunde få vara ifred. Man behövde inte trängas med en massa folk. Ville man grilla, så kunde man göra det också, om det inte var för torrt vill säga.

               © Ingbritt Wik

Prince kom släntrande nerför övervåningens trappa och hade siktet inställt på matskålarna, där Ikaros redan hade bänkat sig.

– Jasså, det är dags att komma nu, sa Ikaros utan att närmare se efter vem det var som kom. Maten den är nästan slut. I varje fall det som var godast, mumlade Ikaros mellan tuggorna. Det gäller att kliva upp i tid, förstår du, grabben. Annars kan man bli utan frukost i det här huset … Förstått? fortsatte han och lyfte nu på huvudet och hann just notera Princens besvikna blick.

Princens redan mörka ögon, mörknade så de knappt syntes i hans mörka maskfärg. Han knep dessutom ihop högerögat och skärskådade sin fosterbroder, medan han stående i givakt piskade med sin vidjesmala svans. Nu hade tydligen ”Skams Vôll” flugit i honom, som värmlänningarna säger, när de tror att självaste satan har flugit i folk eller fä…

– Vad har du som hänger och slänger som en tom säck mellan bakbenen, broder? frågade Ikaros och smaskade överdrivet på en slamsa från en kycklingvinge. – Nja, det är väl den där tomma kängurufickan, den där som du säger att alla ”äkta Hitlerkatter” har. Hm!

– Nej, nu får det vara nog, frustade Kamero som var extra snuvig nu igen. Här ska vi inte syssla med mobbning. Att grabben är adopterad från Tyskland kan han inte hjälpa. Alla vi tre andra är australiensare … och om det inte fanns någon Hitler där, så ska vi bara vara glada över det. Det är inget som säger att du Ikaros är bättre … Kolla lite i historieboken. Det fanns säkert någon blå buse någonstans i din släktgren, som Prince kan mobba dig för! Det vet man aldrig! Så akta dig! Tänk på det! – Äpplet faller inte långt från päronträdet, vet du väl.

– Ha! Han är inte läskunnig, så dä så, inflikade Prince syrligt. Så hur ska han kunna studera historieboken.

Prince sträckte på sig, sparkade lite i luften med ena bakbenet och satte sig och bligade på Ikaros igen – och så drog han in luft och sa:

– Du, Ikaros! Jag ska svara dig på vad det är jag har mellan mina bakben. Det är inte någon tom känguruficka som du har påpekat i ett års tid nu. Det är faktiskt min aktieportfölj. Inte ens en tom sådan är du ägare till. Jag vet bara en siames till som håller på med bankaffärer och det är Leo, min tyske, biologiske far.

– Hur som helst, kalla det vad du vill, men tom och sladdrigt ser den i vart fall ut att vara, vidhöll Ikaros, men om det är bättre med en tom aktieportfölj, än med en tom känguruficka … så okej! Gärna för mig. Kalla magskinnet för vad du vill, gosse lille, sa Ikaros och satte tänderna i den sista kycklingbiten och smaskade ljudligt, för att de andra skulle bli avundsjuka på att de inte fått smaka minsta bit av den här tacknämliga frukosten, som just han kom först till.

– Jo, börsen har ju gått neråt, så det stämmer faktiskt att det är lite sladder just nu ett tag, svarade Prince lite förläget. Fast vänta till våren, så ska du se att den nog kommer att se bättre ut. Just nu är den ganska tom, det medger jag. Fast det är ju lättare att bära en tom aktieportfölj än en som är välmatad. Moa har ju aldrig teven på nu för tiden, så jag kan ju inte följa börsnoteringarna lika bra, som vad jag gjorde förr. Hon sitter ju för det mesta framför datorn och skriver, och då låter hon ju teven vara avstängt och drar istället radion i bott så trumhinnorna vibrerar i takt med musiken. Vaxet släpper… och om man skakar på huvudet så faller det ut. Bra för där längst in kommer man ju inte åt med tassen.

– Du är en riktig skrytkatt du, Princeman, snäste Ikaros och borstade av framtassarna mot varandra och gick ifrån matskålarna och hoppade upp och satte sig på klätterställningen och tvättade sig i ansiktet, snurrade några varv på mustascherna. Så de fick rätt böj.

– Nej, ungar! Ge er iväg upp på övervåningen och läs några kapitel ur Moas dagbok nu, så vi får lite lugn och ro i huset, gäspade Zaraj. Tänk på att jag faktiskt har ont i huvudet. Moa är i tvättstugan, så om ni sticker nu, märker hon inget. Öppna bara garderobsdörren försiktigt, för annars gnisslar den, påminden han de andra katterna.

Mjaaa! svarade de och så satte Prince oavsiktligt en vass klo i Kameros ena skulderblad när han skulle busa lite med honom och gav honom sedan en kyss på undersidan av halsen, men det blev mer likt ett Draculabett, så Kamero slet sig lös och ruskade på sig och en fräsning låg färdig på tungspetsen.

– Lugna dig grabben, viskade Kamero halvförskräckt. Du tar ju död på mig, fattar du väl. Busa lagom. Han hötte med tassen på Princen.

– Kom nu! Så vi hinner in i linneskåpet innan Moa kommer, hojtade Prince i örat på Kamero som makade sig upp ur sin halvdvala.

              Inne i linneskåpet, var det Ikaros som bläddrade upp den sida, som han ansåg var mest spännande.

              – Här! Sätt igång och läs, käre far, sa han och slickade Kamero på huvudet för att framstå i en bättre dager.

Så började Kamero att läsa:

Bomans efterlängtade åska

(DIREKT UR MOAS DAGBOK)

Himlen började se mörk ut. Boman och jag hade faktiskt bestämt oss för att åka ut för att bada. Men den där hotfullt mörka himlen blev anledningen till att ett tvistemål uppstod mellan oss i vårt telefonsamtal. Det visade sig att vi hade olika åsikter om åskan och dess möjligheter till förstörelse. Jag talade om vad jag tyckte och ansåg om åska och de hemska följder som ett åskväder kunde få!

Givetvis var mina åsikter åt skogen, som vanligt, skulle jag vilja säga. Av någon anledning så är mitt resonemang för det mesta det, ”åt skogen”, när Boman och jag resonerar om något. Men åt skogen skulle Bomans egen skog strax vara – om bara någon timme, skulle det visa sig. Så nära förödelsen var vi, när han satt och gjorde ner mina åsikter.

Han hade käftat emot mig och sagt att det skulle behövas ett rejält åskväder eller som han uttryckte saken:”En Rejäl Urladdning…” – för att luften skulle bli ordentligt upprensad, menade han. Det är klart att olika åsikter måste ju folk få ha, men att påstå att sådana krafter som åska är ofarliga, det anser jag är ett felresonemang. När åskan slår ner i både folk och fä och dess boningar, då ville inte jag hålla med herr Boman om att det enbart handlar om upprensning av luften.

Att det blir friskare i luften efter ett rejält åskregn. Det kan jag hålla med om. Men det är efteråt, det, när åskan är över, om utifall den inte slagit ner någonstans i någons hem. I annat fall vill jag inte hålla med. I varje fall vill jag inte hålla med om åskans ofarlighet.

Tvisten hade kunnat fortgå hur länge som helst – om inte himlen blivit så otäckt svart att jag helt enkelt avslutat telefonsamtalet, för att jag inte vågade vara kvar i telefonen. Boman hade väl kunnat sitta kvar på linjen till dess åskvädret var över. Inte honom emot. Men jag ville inte ha en telefonlur mot örat och samtidigt titta ut på blixtarna, hur de for kors och tvärs över himlen, så jag sa hej och lade på.

Jag vet att Boman kan ha TV:n påslagen och sitta och titta i lugn och ro när det åskar för fullt. ”Ingen fara”, har han påstått. Han ansåg inte att åskan var farlig, så han hade kunnat sitta kvar i telefonen och stridit med mig om åskans ofarlighet – ända till dess den slog ner alldeles intill honom… om inte jag varit en sådan ”räddhare”.

Vi kom överens om att han skulle ringa till mig när åskvädret hade dragit förbi. – ”Det gjorde han också…”

När han hörde av sig några timmar senare, talade han om att åskvädret hade haft en tromb i släptåg, så vi fick vänta lite med badningen. Han var tvungen att starta motorsågen och börja röja uppe på E 18 – för där stod trafiken helt stilla för tillfället!

Efter uppröjningen på E18, kom han svettig och full av kåd-doftande skog, som påminde mig om när jag var barn och far kom hem från skogen. Den där doften av skog och människa, den förknippar jag med lugn och harmoni, men även med hårt slitsamt arbete.

Vi åkte för att ta vårt dopp, men han hade glömt något, så att vi tog vägen förbi hemma hos honom!

Det såg overkligt ut …på hans tomt och nejden däromkring! Träden hade knäckts mitt på stammarna, som om de inte varit större eller starkare än tändstickor. Hans växthus hade som genom ett under klarat sig. Bilen hade stått – där det nu låg ett stort träd! Han hade av okänd ingivelse flyttat den strax före ovädret! Det kan man kalla för turlig ingivelse.

Huset hade också klarat sig, precis som bilisterna på E 18 - vägen. Ingen hade blivit offer för ett fallande träd, trots att det föll många, och ändå är ju det en trafikerad väg och många bilar far ju båda riktningarna. Hur kunde det komma sig att det denna gång blev en glipa där träden kunde falla, utan att någon blev fast under, eller körde rakt in i de träden som föll? Konstigt att allt kan gå så bra ibland!

Det var inga dåliga krafter som hade släppts lösa och som härjat fritt. – Fascinerande och skrämmande att skåda, tyckte jag! ”Det var ett så allvarligt tillbud”; att jag inte ens ville påminna Boman om vilken längtan han alldeles nyss hade haft efter denna NATURKRAFTEN! – som dessutom var så ofarlig. Vad han tänkte – denne envise man, det hade jag kunnat ge en bra slant för. Den mannen överger aldrig en åsikt som han har sagt sig stå för, och nu hade ju både: bil, växthus och boningshus, klarat sig! MEN, det kanske de inte hade på andra ställen, för så humant så alla klarade sig lika bra som Boman och de som färdades på den livligt trafikerade E 18, kan jag aldrig tro att det var.

Fast en del av Bomans ägodelar hade visserligen klarat sig bara med nöd och näppe – och det andra genom tur, som tillexempel bilen, som han flyttade – endast på grund av en okänd ingivelse. Tänk att han kunde tala om det för mig! Han hade ju aldrig behövt tala om att bilen råkat stå där den brukar stå, när den inte står i garaget. Tur hade han, och det unnar jag honom, trots allt.

Vi kom i alla fall iväg till badplatsen, men värmen var borta, men nu var visserligen luften full med dofter och det luktade rent, som det ju gör efter regn. Man kunde känna lukten av både pors och getrams ute vid de där sjöarna på skjutfältet, dit vi brukade åka. Inte för att det var bra badstränder där, utan för att man kunde få vara ifred. Man behövde inte trängas med en massa folk. Ville man grilla, så kunde man göra det också, om det inte var för torrt vill säga.

               © Ingbritt Wik