Det hade hunnit bli mitten av januari 2006 när Ikaros tyckte att han skulle bli chef över Lillen som han så grymt kallade den fine Prince. De var visserligen goda vänner och fosterbröder, men den där känslan av att Ikaros varit först till kvarn … den känslan släppte aldrig Ikaros riktigt taget om. Det var och förblev så att det var Prince som kommit in i huset sist. Det var enligt sed Ikaros som skulle bli chef nästa gång.

Ikaros satt på översta hyllan på klätterställningen och grunnade, när han fick se Princen komma instegande i köket. Då ropade Ikaros:

– Prince! Vet du vad du är?

– Nä, vad då? Är jag nått särskilt då?

– En riktig Bolsjevik-katt! Det är vad du är!

– Skitkatt, kan du vara själv, svarade Prince utan att ta så värst illa vid sig av det som fosterbrorsan slängde ur sig.

Det där Bol… hade Prince aldrig hört att Ikaros sagt och om han hade gjort det, skulle han ändå inte ha vetat vad det betydde.

Ikaros räckte ut tungan efter Prince, och morrade hotfullt. Han hade velat gå ut, men det var full snöstorm, så det var en ren omöjlighet. Moa hade flera gånger öppnat altandörren i rummet och även den i köket så att han hade fått titta ut och se med egna blå ögon att det var som hon påstod. Tätt, tätt, tätt, dansade de där vita flingorna ner genom luften. Det gick knappast att se grannens vedskjul, och längre bort än så gick det inte att urskilja några detaljer.

 – Bolsjevik – Bollsjöviking… sjeviking … nana-mjauoooo…, satt Ikaros och nynnade med falska ylanden ända upp i falsett, innan han blev tvungen att dra in andan på nytt.

Prince hade snackat med Zaraj och kom nu tillbaka till Ikaros. Lite ”full-i-fanken” såg han ut. Kliade sig lite på magen och sedan sa han:

– Eftersom Moa får öppna än den ena dörren och sedan den andra, verkar det som om du, Ikaros, tror att vädret är bättre på andra sidan om huset? – Jag kan tala om för dig vad du är utöver en äkta skitkatt. Du är en renrasig knäppstare, skaldade Prince.

– Det var då besynnerligt, svor Kamero. Jag har då aldrig hört på maken vad ni jämt ska bråka och retas. Kan ni hålla sams i en hel kvart om jag läser ur Moas dagbok för er?

– Ja, jaaa, gööör det, sa de unisont.

Katterna lovade att de skulle hålla sams. Så länge som en hel kvart skulle de nog klara av att hålla tungorna i styr. Det trodde de båda två.

– Om du bara sätter dig på Princens spindelben, så de blir stilla, så ska allt gå bra, sa Ikaros.

– Jag har inte alls några spinkiga ben, de är långa och smäckra, svarade Prince och sträckte ut en lång bakfot och slickad demonstrativt på yttersta tåspetsen.

– Det är inte bara benen det är fel på, hela du är ett enda stort fel, garvade Ikaros. Du kan spegla dig och flaxa med öronen, hur mycket du vill, men du hör ändå inte perfekt med de där fladdermusöronen. Eller så är det emellan öronen – på insidan som det inte kopplar som det ska … Själva hårddisken har nog kraschat skulle jag tro, envisades Ikaros.

– Fast nu skulle vi ju inte bråka, påminde Prince.

– Fast hör dåligt det gör du i alla fall, envisades Ikaros. Eller om du inte fattar… Punkt slut och jag har sista ordet, sa Ikaros och drog så hastigt in luft genom näsborrarna så det pep.

Kamero glodde vasst på Ikaros och så sa han:

– Tassa på att ni håller sams nu, grabbar, och kila sen iväg upp på övervåningen, så ska vi ta ett kapitel ur Moas dagbok.

De slog ihop framtassarna utan att ha klorna framme, och så stack de iväg upp till övervåningen. Prince snubblade på ett trappsteg och var nära att fara ner, men då stäckte Ikaros ut en tass och bromsade fallet.

– Hyggligt av dig, sa Prince, och han menade det.

– Ta ett kapitel om Boman, jamade Ikaros när Kamero klev in i Boyson-rummet, där linneskåpet med Moas dagbok fanns.

– Visst, det ska bli, svarade Kamero, medan han vant stack in tassen under kanten på linneskåpsdörren och ryckte till litegrann. Det hade börjat gnälla oroväckande i gångjärnen, så han fick lov att spotta på dem igen, som han gjorde i förra veckan. Då tystnade de för ett tag. Det där rysliga ljudet fick det att rysa över ryggen varje gång dörren gled upp, men rysningen gick ganska snart över när han tänkte på de sköna timmar som faktiskt väntade där inne i linneförrådet. Mjukt och ombonat.

– Vänd dig om och pinka på gångjärnen i stället, hade Ikaros förslagit i förra veckan, när Kamero spottat på det där gnisslande stället.

– Du är inte klok någonstans, du gosse, hade Kamero svarat.

Inne i linneskåpet luktade det rent och gott och efter det han läst för ungarna, så att de somnat, brukade han själv lägga sig till ro och somna och sova i flera timmar.

Kamero spottade rejält i högertassen bläddrade och vände blad och så satte han igång att läsa:

(DIREKT UR MOAS DAGBOK)

B-mans FYRVERKERI     (Från  1996  )

Jag har enorma mängder sork på torpet. Tänkte att jag skulle pröva med karbid. Denna händelse, är så här efteråt som en rolig historia. En viss Herre … En viss ”mycket envis” herre, fick för sig att han skulle hjälpa mig med utrotningen av sork. Varför vet jag inte. För han brukade inte ”frivilligt erbjuda sina tjänster”. Antagligen kanske han tyckte att det skulle bli kul eller rent av spännande. – Med andra ord: han var precis som alla mina andra herr­bekanta.

Jag hade köpt en stor burk karbid i Örebro. Burken stod på köksbänken, och B-man föreslog att vi kunde sätta igång med kriget mot sorkarna.

Okej, sa jag och tyckte att det kanske var bra att jag fick det gjort, för på arbetsbänken skrämde eller utrotade inte karbiden många sorkar. För än var de inte så stora så de kikade in genom fönstren, tack och lov. Det var andra sorkar som skötte den sysslan. Och mot dem hjälpte inte så tam krigföring som karbid.

***

1 liter karbid. Det skulle räcka långt trodde jag. Summan var väl överkomlig, men det blev dyra minuter … den saken är klar!

När jag började fatta hur Herr’n hade tänkt gå till väga, då blev jag nog lite blek om nosen. Jag förstod att denna kemikalie hade han nog aldrig varit i närheten av på riktigt. Därför krävdes en förklaring. Jag berättade att jag mindes karbidslamporna, som mina föräldrar använde under kriget och lång tid under efterkrigstiden. Jag poängterade att det var mycket noga att vatten och karbid blev i lämpliga mängder i förhållande till varandra. Annars smäller det, sa jag. Han flinade och såg på mig som om han endera hade sett mig för första gången eller som om han först då upptäckte vilken räddhare o dumbom jag verkligen var.

– Nehej …! Nu sätter vi igång! sa han utan att svara på vad jag hade sagt eller varnat för.

Jag förstod att detta inte gick att hejda, jag har aldrig tidigare lyckats hejda denne man förrän skadan redan varit skedd. – Nå, vi är åtminstone utomhus, tänkte jag och ställde mitt hopp till de högre makterna.

***

B-man satte spaden i jorden vid första sorkhålet och gjorde en grop. Sedan hällde han i ¼ del av burkens karbid medan jag hoppade jämfota och skrek:

– Ge dig …! Ge dig! Gere …

– Skicka mig hinken med vattnet! beordrade han myndigt och lugnt, som om detta var något han sysslade med varje dag.

Jag lydde, mot min vilja, och räckte över en tioliters hink full med vatten, för det var vad han skulle ha. Han hällde ca. 8 – 9 liter vatten över karbiden. Det bara fräste till och slog upp som en ”Hiroshimarök”, så denne nästan två-metersman försvann helt i den tjocka, stickande röken.

Jag hade redan gått baklänges bra många steg, och skrek allt vad jag orkade åt honom att flytta sig ur vindriktningen, för det verkade inte, som om han ens tänkte flytta sig. Han syntes som en mörkgrå gestalt inne i rökmolnet … Han måste ha hållit andan, för jag själv fick hosta. Det stack i nästan.

Efter denna ”karbid-atombomb”, trodde jag att han hade lärt sig läxan. – ”Åh … nej!” Tro inte det. Han kanske tyckte att det var förargligt att byta teknik till den jag hade ordinerat – nämligen: endast en liten bit karbid o några droppar vatten. Nej, så futtigt laddar inte en riktig karla-karl.

Sorkhål nr 2 klart för drabbning! Då hade jag redan tjatat mig hes om karbidlampor som vi hade under krigs­tiden. Jag var ju bara ett barn på den tiden. Visserligen hade vi karbiden kvar längre än andra, eftersom vi saknade elektricitet. Jag minns inte något som helst tjat om farligheten att blanda karbid och vatten. Det var omtalat för oss en gång för alla och vi barn tittade på, när mor krafsade ur den använda karbiden som var kvar i lampan sedan kvällen innan. Vi såg hur mor lade i ny karbid och knäppte ihop lampans bygel. Sedan tände hon den gas som blev när vatten droppade ner på karbiden.

Hon reglerade gasflödet genom att vrida försiktigt på skruven som skulle släppa fram lagom många droppar vatten på karbiden … Det var antagligen för att det skulle bli lagom mycket gas, kan jag förstå. Själv gjorde vi barn aldrig något med lamporna. Någon­stans i min hjärna fanns ändå varningstonerna: PANG …! Trots att det aldrig hade blivit några tillbud hemma.

Jaha – ett tu tre, så var sorkhål nr. 2 som en rykande vulkan. Vi såg ej till varandra på en bra stund, på grund av röken. Ett tag befarade jag att B-man hade sprängt sig själv i luften! För jag kunde inte se honom, för så tjock och mörk var röken, inte hörde jag honom hosta heller och inget svar på mina rop …!

Men så fick jag höra hur han gick och pratade för sig själv: – ”Konstigt, konstigt …!” gick han omkring och muttrade en bit längre bort, dit han hade förpassat sig denna gång – vis av erfarenheten – från hål nr.1 kanske … Så säger han så här till mig:

– Det är konstigt att inte röken följer sorkgångarna och kommer upp vid nästa sorkhål… den går ju rakt upp för faaen…!  Han tystnade och snöt sig i näven, och såg mer än förvånad ut.

– Det är inte alls konstigt, sa jag. Allt går för fort. Försök att lyssna! sa jag i en mer beordrande ton. Lite karbid och bara några droppar vatten räcker …! Gör så! Hör du det? Du… hööör ju inte vad jag säger! Duuu …

Det var som att tala till en döv. Han svarade inte … långt mindre gjorde han som jag sa. Han tittade inte ens åt mitt håll. Det var något som han förresten aldrig brukade göra, oavsett vad det handlade om. – Han tog sannerligen inte order av en kvinna.

Förklarade för honom att röken inte kunde annat än gå rätt upp!  – Det blev ju endast en KEMISK REAKTION, som han framkallade med dessa proportioner. Fast när jag sa det, då blev han tydligen ilsken. Han svor… Röken skulle följa sorkhålen oavsett vad jag sa om kemiska reaktioner. Röken skulle inte alls gå rakt upp, men var felat låg … det kunde han däremot inte begripa och mig kunde han absolut inte tro på …

Han svarade inte en enda gång på något jag sa till honom den där fyrverkerikvällen. Han fortsatte som om inget hade hänt. Jag var alldeles för irriterad, för att hinna bli rädd. Karl’n var ju som besatt. Hade jag inte sett honom i aktion tidigare i mindre farliga situationer, skulle jag ha blivit rädd för honom istället för karbiden.

Spaden ner i sorkhål nr. 3. och ¼ dels liter karbid + 8 liter vatten. Det small rejält. Det var nog den kraftigaste smäll, som jag kunde tro att det var möjligt att få till med karbid o vatten ute i det fria. Röken vällde upp mörk och stickande, precis som tidigare. Men nu hostade han till, så jag fick veta att han inte hade gått till väders den här gången heller, men något annat slängdes emot mig. Det var en stor bamse sork, som råkat befinna sig för nära sprängplatsen.

Några varningssignaler före sprängning sändes aldrig ut. Så hur skulle sorkstackaren kunna veta vad som var på gång? Sorken måste ha befunnit sig helt nära karbiden, för att detta som hände överhuvudtaget skulle kunna ske. Sorken kom flygande som en projektil rakt emot mig i luften – som en lågt flygande svart tingest – orm eller fågel? Så då måste det ha varit kraft i sprängningen.

Jag skrek till som om det var jag som hade blivit svårt skadad vid smällen, istället för sorken. Min hjärna sysslade ju bara med en enda sak: ”Hur får man hejd på en vilde?” Dessutom innan grannarna dyker upp och undrar vad som står på …?

Det sved i mina ögon. Det smakade svavel i munnen, precis som om jag hade sagt alla de där fula orden, som jag hade tänkt!

Näsan registrerade inte längre den fräna röken, den kändes egendomligt bedövad. Den satt kvar i alla fall. Det förnam jag genom att den rann som en dåligt stängt kran.

Jag vädjade ytterligare till denne store människo­varelse, att han bara skulle ta några bitar karbid i nästa hål. Dessutom att bara lite vatten, så att det skulle kunna bli en långsammare reaktion.

INTE …då! Han reagerade överhuvudtaget inte på ord…! – Jag borde ha tagit burken ifrån honom – utan en massa onödigt tjat.

Hål nr 4 stod i full fräs … Dessutom stod han åter igen i vindriktningen, som om han inget begrep eller var medveten.  Jag blev tvungen att gallskrika och vifta med armarna åt honom att han skulle flytta sig undan. Den mannen kunde jag aldrig hindra oavsett vad saken än gällde …! Det visste jag ju och jag hade haft något åt det här hållet på känn, innan vi följdes åt ut med karbidburkan. Men jag hade inte vågat säga ifrån.

Nog för att detta var ett bra sätt att ”skrämma” sork på, men nu var det inte skrämma ihjäl dem, som jag hade ämnat göra. För att skrämma ihjäl en massa kolonier av sork, var nog inte ens detta tillräcklig laddning.

Ja, så var det lilla roliga över och B-man såg inte ut som om han hade misslyckats. Fast å andra sidan, när erkänner en gammal ungkarlsstofil att han har FEL …???

Dagen därpå var jag utan karbid igen, men sorkarna var i alla fall kvar, även om de höll en låg profil efter gårdagens kemiska krigföring. En stor burk och fyra sorkhål, det var vad den räckte till.

Tänkte att kanske färgaffären i Fjugesta kunde ha. Där pratade jag med den äldre rare mannen som hade egen erfarenhet. Han var inte bara ägare till färgaffären, visade det sig. Han var både torp- och sorkägare.

Min karbidburk skulle ha räckt länge, om vi gjort som han talade om att man skulle göra, och som jag även själv hade planerat att göra, om jag hade gjort det själv.

Enligt affärs-och sorkägaren, skulle man lägga bara några bitar karbid i sorkhålet och endast tillsätta några droppar vatten. Sedan skulle man täcka hålet med en brädbit, förklarade han. ”Det ska gå mycket, mycket långsamt, så att det hinner bildas gas. – Gasen följer då gången.”

På det viset skulle vi ha gjort. Nästan rätt hade jag, men brädbiten visste jag inte att man skulle lägga över. Det var i alla fall, nästan precis så här, som jag hade sagt till ”BOMB-mannen”.

Om Herrarna lyssnade på den de uppvaktade, och behandlade henne, som en varelse med hjärna! Då skulle de kanske ha en liten möjlighet, att åtminstone bli placera i kavaljerskön!

Ja, det finns fler berättelser om Bombmannens och mina aktiviteter. Inte alla lika farliga som vissa andra, men ändå så har det ställt till förtret eller ekonomiskt trubbel för mig. Fast ingen människa har enbart dåliga sidor. Så visst har B-man sina bra sidor. Det ska framhållas, när allt det andra framhålls. Fast det är de dåliga som kan visa sig bli som roliga historier en tid efteråt. Kanske det är jag som inte kan hantera karlar på rätt sätt …??? – Man börjar ju undra, det är aldrig ens fel …

En sak är säker att den där stilla sommar­kvällen, som var stilla, så när som på att vinden drog lite … den blev ganska högljudd. Jag kunde se att över gärdet mellan Dansken och mig låg en ganska tät ljusgrå rök, nästan som dimma såg det ut. Någon sorts älvdans kan man kalla det.

De andra grannarna såg ja inte för växtlighetens skull. På landet som det är så tyst måste detta ha väckt stor sensation. Vad som sades på bygden om mig, behövde jag aldrig höra, för jag håller mig för mig själv, så när som på Eivor, grannen närmast mig, men hon har aldrig frågat vad jag höll på med den där händelserika kvällen.

© Ingbritt Wik