Kapitel 27 Balsam-Poppel-skal under toffeln

Kamero låg utsträckt på soffan i vardagsrummet i en strimma vintersol. Han lyssnade till ljud som han förknippade med vår och försommar. Det ena ljudet frambringades av en nyvaken vinterflugas envisa surrande. Den hade väl krupit fram ur någon springa i det gamla huset. Flugsurret fick honom även att minnas vårens fågelkvitter - och balsampoppelns doft nådde hans hjärnvindlingar. Poppellukten var frisk men skarp. Nästan lik den som spred sig i rummet när Moa blandade färg, eller tvättade penslar. Fast hur kom det sig att ett smackljud uppstod när Prince gick fram och åter över golvet som en rastlös far i väntrummet på en BB-mottagning …? Och hur kunde det där ljudet påminna honom om vår. Det måste vara seniliteten som slagit till med storsläggan, så han beslöt att fråga Prince:

– Hör du grabben! Varför blir det ett så lustiga smackljud, när du traskar omkring på golvet?

– Jo, det kan jag tala om för dig, svarade Prince. Moa har hållit på med något konstigt klistrigt. Vet inte … men det är någon sorts klistrig tejp som hon klippt bitar av. Jag brukar ju vara med, för att i möjligaste mån ge henne ett handtag, när hon behöver hjälp med något. Fast nu råkade jag kliva upp i hennes grejer… just när hon ingen hjälp behövde. – Ja, så oförskämt uttryckte hon sig, faktiskt! Därefter hivade hon ner mig på golvet och sa till mig att inte komma i närheten av henne på ett tag. När jag kravlade mig upp från golvet, för jag halkade ju omkull när jag landade, så märkte jag att det klibbade under min ena bakfot. Jag har skakat på foten, tvättat den tusen och en gång, men det sitter där det sitter, den där förbaskade schiiten …

– Vilket sitter där det sitter? frågade Kamero.

– Den där smörjan som jag råkade trampa på, när jag skulle titta närmare på vad det var Moa höll på med.

– Det låter så vårlikt när du går …!

– Vårlikt …! Är du inte nykter, farsan? Vad är det i det här ljudet som påminner dig om vår? Du måste ha missat min förklaring! Du kanske menar takdropp … Men inte tycker jag att låter som takdropp, precis, sa Prince bedrövat och kollade under sin bakfot, spretade lite extra med tårna och blåste på foten i hopp om att kunna blåsa bort det där klistriga som satt där det satt oavsett vad han gjorde.

– MJaaaaooo …! Nu kom jag på vad ditt spatserande låter som, hojtade Kamero och satte sig käpprak. Det är poppelns stela, klibbiga knoppblad. De klippiga skalen, som trädet slänger av sig så fort de första bladen börjar veckla ut sig och den där röda vackra maskliknande blomman tränger sig ut, likt en suktande … Ja, du förstår. Det är ju det ljudet som du Prince frambringar när du kliver omkring på golvet.

– Gu’så poetiskt, snäste Prince. Så ljuvligt tycker då inte jag att det känns i min fot. – Det liksom suger och drar på något obehagligt vis.

– Nä, jag förstår, men vänta ska du få höra. Jag har ett tips om hur du ska göra för att få bort skiten.

– Vad var det där du snackade om poppelskal?

– Du var för liten förra året för att vara med oss ute, men under poppeln ligger det fullt av sådana där klistriga skal på våren. De fastnar gärna under fötterna, och man drar dem med sig in. Och då… då låter det så där när man går på golvet. Precis så som det låter när du kliver omkring nu.

– Jamen, gnydde Prince. Mitt skal försvinner väl inte bara för att du berättar hur ni hade det när jag var liten.

– Lugn, grabben. – Det är ett helsike att få bort de där skalen. Man får tvätta, bita och dra, så att fotsulan nästan följer med på köpet! Det är inte bra att svälja sådana skal, kan jag tala om för dig. Man får spy… om det vill sig illa. Man mår illa, nästan sjuk känner man sig. Det är äkta balsamterpentin i de där skalen … tror jag i alla fall. Lika farligt som att dricka ur Moas målarfärgskopp, där hon har balsamterpentin!  – Be om hjälp för att få bort skalen, om du råkar få sådana under tofflorna. Lägg det på minnet, för vi vill inte ha vare sig sjuka eller döda kattungar här, förstår du, sa Kamero faderligt.

– Vem ska jag då be? undrade Prince.

– Du ska vänta till dess att Moa ska handla och har bytt om till något finare plagg. Hon ska handla i dag, tror jag. När hon sätter sig för att skriva den där notan över vad hon ska handla. Den som hon ändå glömmer – och som ligger kvar på bordet när hon åkt. Då…! Då när hon sätter sig och skriver den, då är det rätta ögonblicket inne! Då ska du hoppa upp i hennes knä! Då ska du trampa runt – fort, fort, fort!  – Jogga på stället helt enkelt. Trampa runt, så hon verkligen känner att tyget fastnar under dina fötter. – Sedan behöver du inget mer göra. Hjälp får du omedelbart. Lita på mig! – jag vet. Detta är en gammal beprövad metod. Den klickar aldrig! Hon kommer med all sannolikhet att undersöka vad du har under labbarna, så hon inte har fått fläckar på kläderna!

– Vad tycker du att jag ska göra nu då? undrade Prince olyckligt.

– Kom hit, min pojke, så ska pappa titta!

Prince hoppade upp bredvid Kamero och lade demonstrativt upp sin långa bakfot på hans mage.

– Jamen …Priiince, lille katt. – Du har ju klivit i det där Superlimmet som Moa satt och klickade ut på den där trasiga luckan till en telefon! Du har ju snott med dig hela den där biten också. Jesiken, under din fot sitter den där biten till telefonen … Den där biten som Moa farit runt och letade efter en bra stund. Du är ju otrolig du … Prince! 

– Jamen, va då otrolig?

– Du kliver alltså du omkring med den där plastbiten under din toffel. Där lär inte Moa hitta den. Den som var allt hon behövde för att laga den trasiga telefonen. Ja, ja … Detta här får vi nog be Moa hjälpa oss med. Kom vännen! Jag är bra på att skrika … Om jag skriker så tror Moa att jag är hungrig och då får vi först mat. Fortsätter jag att skrika utan att äta maten, då får jag B-vitamingodis. Om jag fortsätter och riktigt illskriker även efter det att jag käkat upp godiset: då brukar hon fråga: ”Men gode tid … katt! Vad i all världen kan jag göra för dig…?”

– Och …, sa Prince och ruskade på huvudet.

– Då! Just då, ska du sluta upp vid min sida och trampa lite extra med din smackande toffel, så att hon märker att det är dig det handlar om … Så här gör jag när endera du eller Ikaros blivit instängda i källaren eller utestängda ute i rastgården under kalla, mörka kvällar, till sist brukar Moa förstå, även om det tar tid.

– Ni pojkar är till ett evigt bekymmer för en gammal fosterfarsa, sa Kamero. Kom nu… Så går vi upstairs! Jag kan läsa ett kapitel för dig och Ikaros, så passar vi på att fixa din fot när Moa är i köket och lagar mat. Det är lättare då att få henne att lyssna.

Så gav katterna sig iväg upp till linneskåpet. Prince med Ikaros hack i häl. Tur att man åtminstone har en förstående fosterfar, tänkte Prince. Så ryckte Ikaros upp dörren och de hoppade vigt in i linneskåpet alla tre. Kamero harklade sig lite innan han började läsa!

– Är ni redo? Och du Prince stoppa fötterna under högen med örngott! Annars börjar snart dina blad att bråka med Ikaros!

Fotnot:(Moa fick sin bit tillbaka och kunde till sist laga sin bärbara telefon, men under en kattfot är väl absolut sista platsen man letar efter, om man ska ha tag på en ynka liten plastbit – Eller?)