Kapitel 28 Hiss i småhus!

Alla grabbarna låg i samma säng och snackade om ditt och datt och om sådant som de hört andra prata om. Ikaros var den som först bröt den lilla tystnad som uppstått genom att säga:

– Jag gillar Sezar, jag tycker han är häftig – cool på något vis. Vad säger ni?

– Mmmjaaa, sa Prince, jag har inte träffat honom så mycket. Vad är det för märkvärdigt med honom då, menar du?

– Ta bara en sådan sak som att komma på idén att montera in en sprillans ny hiss i ett hus som är så litet så det inte ens finns en ordentlig vind på det! Det är ju bara ett kryputrymme som man når efter det man sågat upp ett hål på husets gavel. Ja, Herr Haste gjorde ju det i all hast…sågade upp ett hål på gaveln, menar jag. Ikaros log åt sin egen fyndighet och plirade lite illmarigt på de andra, för att se om de märkte hur han vitsat till det.

– Fyndigt, sa Prince och grinade elakt mot Ikaros.

– Du tror mig inte hör jag! Be någon läs- och skrivkunnig titta i kyrkboken, så ska du få se att han verkligen hette Haste.

– Det stämmer mumlade Zaraj nere bland alla filtarna som han dragit över sig för han tyckte att det drog åt ryggen. – Haste flyttade till ett land långt bort, om ni vill veta. Så det går inte att finna honom i Österledskyrkans kyrkbok, tillade han och spottade ut lite grått filtludd och plirade på de andra katterna. Ingen idé att ta någon långpromenad till kyrkan, tillade han och kollade på den rymningsbenägne Ikaros.

– Tack vare min sightseeing, vet jag – vid det här laget – nästan allt om grannarnas förehavanden. Jag tar reda på sådant när jag är ute på mina rymningsturnéer, sa Ikaros stolt, som om han tillhört en av de äkta kaffekäringarna i kvarteret.

– Så Sezar har pratat med dig, Ikaros, om sina renoveringar och hissinstallationer? Vill du påstå det? genmälde Prince. 

– Njääiij, inte direkt. Jag hade rymt den där eftermiddagen, och satt under ett stort rabarberblad, så att inte Moa skulle se mig när hon kilade fram och åter mellan tvättstugan och huset. Hon frågade Sezar om han hade sett till mig på sina ägor. Det var då som han berättade en hel del – för Moa – om sitt hus och sina förehavanden. – Sezars mor hade blivit irriterad – förra året - när hon inte fick duscha, utan att först väga sig.

– Det låter lite konstigt, men så var det, sa Ikaros och knixade på huvudet. Det är klart att en dam med värdighet blir förnärmad om hon måste väga sig först för att kunna få duscha, fast nu fick hon inte duscha, trots att hon var snäll och lydig och vägde sig. Hon vägde för mycket, talade Sezar om för henne. Han hade i sina ingenjörsberäkningar kommit fram till att det inte kunde gå an!

Nu tog Zaraj ton och sa:

– Skulle det gå åt för mycket vatten till en större kropp? Är det så du menar?

– Man kanske skulle kunna tro att det var så Sezar menade, för han var ju nån slags beräkningsingenjör… Men det var faktiskt inte vattenåtgången det handlade om.

– Hur kommer hans mor och hennes förbjudna duschande in i bilden. Pratade du inte om en nyinstallerad hiss? undrade Prince och gjorde en skruvrörelse uppe på hjässan, med ena tassen för att markera att han tyckte att Ikaros var PLING i roten.

– Jo, det gjorde jag kanske, erinrade sig Ikaros. Det hade väl kunnat bli bra med den där hissen – även om man kan tycka att det var lite lyxigt med hiss när den bara gick ner till källaren för någon mer våning finns det inte att välja på – och då beror det ju på hur ofta man ska ner till källaren. Att han fick fel på sin eleganta hiss är det ingen tvekan om – för den gamla trasiga hissen ligger här ute vid häcken och skräpar. Det gör inte mig något och Moa har inte heller ont av det, men en och annan elak granne har det! Det finns ju som bekant även sådana grannar i vårt kvarter, elaka grannar, menar jag. 

Princen suckade.

Ikaros började babbla mer eller mindre för sig själv:

– Ja, det vet väl varenda katt hur många elaka grannar det finns. Inga djurvänner alls. Skatorna, som det skjuts prick på…, så de skadas allvarligt. Och duvorna… Ja, hör och häpna: de käkar ju upp allt för småfåglarna gal en galen granne om… Den grannen hackar på Moa för att hon har några duvor som flyger som de vill ut och in på hennes vind. ”Har inte råd att mata fåglarna längre, om dina duvor, Moa, ska komma och hacka i sig allt”, härmade Prince, efter en av Moas grannar… Men kära nån. Duvorna spatserar ju bara på marken. De hänger inte och slänger i några fågelfröautomater, som om tanten köpte en fröautomat, skulle hon ju vara av med problemet, men det har hon väl inte råd med kanske… He, he, he… Det är dyrt med kaffebröd åt alla tanter… he, he, he… skrattade Prince…

– Men hallååå… – Kom till saken nån gång! Vi har inte hela dagen på oss, Ikaros, fräste Zaraj irriterat och sparkade av sig filten och vädrade magen.

– Vi hade ju kunnat vara utan vår granne om det hade burit sig riktigt illa, fortsatte Ikaros och drog på orden för att öka spänningen i katthögen. När Sezar en morgon skulle kliva in i hissen, så knarrade det betänkligt i hela konstruktionen, men han hade redan stängt dörren och så satte hissen sig i rörelse. Då gick givetvis inte dörren att öppna! Hissen stannade så fort den kom ner i källaren. Dörren gick tydligen inte att öppna då heller, fattade jag, sa Ikaros och strök sig om nosen med tassen. Sezar var alltså instängd! Ve o fasa! Det hade blivit ett tekniskt fel! Annat kan man inte kalla det… Hissen landade med dunder och brak i källaren. Den blev inte stående som en vanlig hisskabin, nä… den välte, men hakade fast i taket så den blev aldrig liggande helt på sida. Det var tur! För tänk … Dörren … om den hade varit vänd mot undersidan, mot golvet alltså! Då hade ju Sezar varit kvar där än, om ingen kommit till undsättning. Men det kan ju inte komma fler som ska använda den hissen, när hissen är installerad i ett pyttelitet hus, som han dessutom bor alldeles ensam i. USCH …! Inget vidare påfund av honom. Jag skulle ha blivit mycket upprörd om Sezar hade råkat illa ut. Han och Moa är fina personer båda två. Dessutom försöker de två att ge varandra en hjälpande hand ibland, det tror jag i alla fall. Om de bara vore lite mindre försynta och inte så försiktiga så skulle de kunna ha väldig stor nytta av varandra, den saken är klar.

Nu bröt Kamero in i samtalet:

– Inte för att jag är insatt i den här saken, men det var Haste som hade installerat det där hastverket som så hastigt brakade ner i källaren. Tur att Sezar lyckades ta sig ur den fällan med livet i behåll. Det där har jag hört berättas. Din berättelse Ikaros stämmer så långt.

Nu rörde det sig bland alla filtar igen och Zaraj drog även upp det andra benet stack även upp sin sömniga nuna och sa med hög klar basröst:

– På sätt och vis har ni alldeles rätt grabbar, fast å andra sidan har ni helt fel också! Det var ingen hiss som Haste så hastigt installerade! Det var en duschkabin. Den ställde han på den platsen där diskbänken hade stått tidigare. Haste rev ju ut det gamla köket när han renoverade, och gjorde köket till sovrum. – Där köksbänken stod hade det varit en vattenläcka i åratal, så virket var helt ruttet, men Haste lade hastigt en spånskiva över eländet och blundade för skadan. Och över detta murkna ställe placerades han en duschkabin …! Haste själv var inte tung och fukten hade kanske fortsatt att mjuka upp underlaget under den tid han bodde där. När Sezar köpte huset, kunde han givetvis inte veta hur det stod till med golvet under duschkabinen. Inte förrän det började svikta och han förbjöd mamman att duscha, för hon var lite för tung för att golvet skulle klara tyngden. Men så blev det Sezar själv som fanns inne i kabinen när golvet rämnade.

Nu fick Zaraj lite hosta innan han kunde berätta det allra sista. Nämligen tillägga detta:

– Så det var duschkabinen som Sezar gick in i den där ödesdigra morgonen, när allt gav sig iväg ner i källaren! Men håll med om att VISST blev det som en hiss, även om det inte var så det var menat från början. Nu grabbar kan ni fortsätta att dividera … Nu vet ni vad det var eller inte var. Eländigt var det i alla fall för Sezar, för han har gjort många lagningar på det där huset som Haste – och den som bodde där före Haste – ställde till med … De reparationer som Sezar gör, de gör han ärligt och ordentligt … Han kan sin sak med andra ord! – Uj, nä nu är det väl dags för lite förmiddagsgrädde, va?

Zaraj tittade på de andra och såg att de nickade ett bifall till förslaget om grädde.

© Ingbritt Wik