Kapitel 29 Inbandad kattrymning
Men vad ända in i glödhetaste hel… tar det åt dig? morrade gamle Zaraj som låg på en prydnadskudde på golvet. Varför kudden låg på golvet tillsammans med soffans nästan alla dynor, kunde Prince ha svarat på, om han bara hade fått frågan.
Zaraj hade i alla fall blivit väckt mitt i en ungdomsdröm, där han hade känt sig ung, frisk och stark och blev därför lite vred på kattpojken Princeman, när han kom störtande med en liten anteckningsbok i munnen.
– Kan du fara fram lite varligare, så vore jag tacksam, vädjade Zaraj. Tänk på min morgonhuvudvärk. Jag har inte intagit min dos av Bregott ännu.
– Jamen, jamen, jaaaam… Titta farfar! Jag har hittat Sikitas egen dagbok och i den har Moa lagt in ett kassettband som vi kan lyssna på. Radion har nog råkat stå på inspelning vid ett felaktigt tillfälle, sa Prince förhoppningsfullt. Nu är det spännande, gubbar, tillade han. Det är i alla fall rätt tillfälle att avlyssna bandet nu! Jag har lyssnat lite bara, erkände han. Det handlar om Ikaros, när han var i de värsta rymningstagen och på den tiden när norska Sikita levde. Jag var ju inte född än då, men det är ju detta med Ikaros som är så kul att få höra. Han är ju så dum emot mig, vet du väl, farfar. Nu är han dessutom ute och då kan han inte stoppa oss, så låt oss lyssna på bandet, snälla. Jag vill veta hur han bar sig åt med alla de där omtalade rymningarna. Han var ju nästan omöjlig att hålla inom hägn, påstår Moa.
– Ja, okej då, halvmorrade Zaraj, men det blir banne mej inte på högsta volym, tillade han och lade båda framtassarna om huvudet och blundade ett par ögonblick. Men du har ju stora öron, så du hör väl ändå.
Nu ska ni få höra …, skränade Prince och tog ett höjdhopp upp på den höga stereoanläggningen. Fibblade lite med tassen och fick igen luckan på bandspelardelen. Sånt där tekniskt var han bra på. Som alla siameser är. Han kollade på Zaraj och Kamero, sedan gjorde han en elegant klackspark med ena bakfotens häl och träffade mitt i prick på PLAY-knappen och hoppade sedan ner och bänkade sig i soffan bredvid de andra två. Drog in andan och suckade av stolthet – och lättnad, över att han hade klarat av att sätta på bandet, trots att han bara var en katt. (Nå, efteråt erkände han att bandet redan låg i kassettfacket, så det var bara att sparka igång alltsammans, men det är också en konst när man är katt).
Först hördes bara brus och sus och en massa köksljud och Moas telefonprat, men så … Där hördes ett mjau och sedan hördes Moas röst:
– Nähä, du! – Du, Ikaros får stanna inne! sa Moa. För dig litar jag inte på! En sån rymmarkatt som du har inget ute att göra! Inte förrän jag hittat stället där du smiter ut ur rastgården! Det räcker att du blivit nästan påkörd, ja, nästan du blev ju tuschad i tinningen så du var svullen och sårig, men klarade dig. Det var ett otrevligt tillbud det du. Det blir Kamero och Sikita som får gå ut en sväng. Du får stanna inne hos Zaraj. Jag kommer strax tillbaka hem, men ni klarar väl er en stund utan mig, grabbar?
Så hörde man på bandet hur Moa drog igen altandörren, men hon lämnade den som vanligt på en ytterst liten vädringsglipa. Det såg Ikaros, men sa givetvis inget till Moa, om hur bra han tyckte att det var.
Så fort Moa hade försvunnit ut ur synfältet, hoppade Ikaros ner på golvet.
– Oh så skönt att hon försvann. Detta är ju rena rama Kumlabunkern, ojade Ikaros sig och vred sina framtassar på grund av kattångest.
Så stegade han bort mot dörren och hans min ljusnade betydligt, för det var en glipa, även om den var liten, så var det i alla fall en glipa – där han åtminstone kunde se friheten utanför.
Han galopperade iväg upp till Zaraj och rykte honom i mustascherna och skrek:
– Hurra… gamle far… Kom upp och hjälp mig nu, Zaraj! Du har ju XL – lång kropp och kan ju öppna allt vad dörrar heter, både inåt och utåtgående. Det vet jag! Se så! Skynda på … nu är goda råd dyra, jamade Ikaros och lade framtassarna i kors som en gammal gumma och såg bedjande på Zaraj.
– Nu får du hejda dig! Jag gör inget förrän jag har vilat färdigt, så mycket du vet det, svarade Zaraj mitt i en gäspning!
Zaraj veknade fortare än han själv hade anat, för det där med öppnande av dörrar, var han en sjusärdeles skicklig katt på att fixa. En ren mästerkatt! Medan han vilade de sista minuterna så jobbade Ikaros och Kamero på egen tass, så att säga.
Kamero var ju på utsidan och det var i det här fallet uromordentligt bra.
– Hörru, Ikaros! sa Kamero, du är alldeles för kort i rocken. Det är ingen idé att du hoppar upp och ner för att nå handtaget, för det klarar du inte i alla fall. Nu gör vi så här: dörren är ju öppen på en liten spinga i alla fall. Så jag sätter klorna i dörrens framkant, jamade Karmero från utsidan, och så trycker du på inifrån där du står, uppmanade han Ikaros. Är det uppfattat?
– Okej, jag är redo, ropade Ikaros genom springan ut till Kamero.
– Okej… Ett, två, och tre – Tryyyycckk! skrek Kamero och själv drog han allt vad han orkade, så det vitnade om klornas fäste i tassen. Jamen tryck på då, Ikaros, beordrade han.
– Ja, men va tror-ru dä ä jag håller på med?
– Jaam…men, använd skinkan, vett-ja. Dunka ändan mot dörren, beordrade Kamero kraftfullt, för överarmsstark, det är du inte än, gosse!
När de jobbat så att Ikaros var alldeles blöt i nacken av svett, kom äntligen Zaraj till undsättning.
– Nå, Kamero … är du redo? ropade Zaraj inifrån.
Jo, visst alla var redo. Sikita satt på en sten där ute och såg på, men pojkarna jobbade. Hon gav Kamero ett litet råd:
– Du Kamero, sa hon – om du tar tag allra längst ner på dörren, nästan i underkanten, så tror jag att det kommer att gå bättre! Jag tycker att det ser ut som om dörren tar i lite på nederkanten. Tar i mot tröskeln förtydligade hon och blinkade.
Visst hade den Fina norska fröken Sikita rätt.
– Hoppsan, sa Ikaros när han trillade på huvudet ut och föll baklänges utför trappan.
– Fint… kan du göra om den där frivolten en gång till, undrade Sikita, fascinerat och klappade i tassarna.
– Vadå! Vilken? Jag har inget gjort, snäste Ikaros och putsade sig lite extra här och där, för att inte visa, att han kände sig generad.
För han hade ju bara trillat av ren drumlighet.
Nu skulle han söka upp hålet i nätet och smita ut och försvinna för gott, innan Moa kom tillbaka hem… och nu var han förtretad på både Moa och även på Sikita som smädat honom inför nosen på de andra. Han hade trillat… och det känns lite simpelt när man är ett rovdjur. Hans entré ut i trädgårdens frihet, hade inte verkat vidare smidig, tyckte han själv, men Sikita blev imponerad på riktigt, för hon tyckte att det var ytterst konstnärligt att komma rullande ut ur vardagsrummet som ett skottkärrehjul, för så ihoprullad gjorde han sig för att han var rädd om både öronen, halen och baknacken.
Nu skulle han bli borta länge, länge, tänkte han, Ikaros. Han skulle jaga sork och hålla hungern borta. Vatten kunde han dricka ur Svartån. Sova kunde han göra i vedskjulet hos grannen. Där var det vindskyddat och ingen räv kunde överraska honom heller. Han skulle kunna ha en riktigt skön semester. De skulle få sakna honom. Ropa efter honom. Locka och gråta … Be till Gud. – Det var rätt åt dem. Nästan alla verkade ju vilja honom illa nu för tiden, tyckte han. Det där skulle i alla fall Moa som var värst – få ångra djupt.
Skönt sjöng Ikaros och strosade fri som fågeln ute på gatan. Han viftade på svansen som en hund när han såg Hildegard-kattan borta på ängen. – Vågar jag gå fram och pussa henne tro?
Ja, så började hans utflykt – Han drog in den fria vinden i lungorna och kände hur blodet blev syresatt och hjärnan började klarna efter den där saltomortalen och tankarna blev mer o mer sympatiska. Det var ju bra.
Väl ute ur i Guds fria natur, morsade Ikaros på en grinig, kastrerad hankatt från Nidingskogen. Den katten var bara ute och rörde på påkarna lite. Inget att vara rädd för.
Sedan mötte han Svarta Faran från Stallgränd. Det var mindre kul. Ikaros blev lite matt när den katten frågade om de skulle gå en rond.
Gulögda Smirre dök upp som ett spöke borta vid grannens komposthög och började beskylla Ikaros för att han klampat och att den bjässen till sork som Smirre just skulle klippa, nu var som bortblåst.
Ikaros började grunna lite på vart han skulle styra kosan nu då … Han skulle nog trots allt inte bli borta lika länge som han först hade tänkt sig. Han älskade nog dem alla där hemma, trots allt.
Efter ytterligare en stund tänkte han på att: kanske även de älskade honom. Han vände tvärt på hälen och började lunka tillbaka. Han kunde ju sitta vid hasselbusken en stund och vaka på någon vilsekommen sorkhona eller skogsmus. Då skulle han ju höra när Moa kom hem också. Han kunde maka sig hem när han hörde henne ropa. Han var nog lite hungrig när han kände efter.
Det var nog ett bra beslut att återvända hem innan middagen tog slut.
© Ingbritt Wik