Kapitel 3 Moas sönderklösta öra!
Prince berättar: Som liten kände jag mig ganska rädd när Moa försvann. Jag ville helst följa med vart hon än tog vägen. Spelade ingen roll vart. Var jag med, så visste jag ju vad som hände och behövde inte undra eller oroa mig i onödan. Så resonerar en klok katt, även om den inte är siames, vill jag bara som en upplysning tillägga.
Den här dagen sa Moa, att hon höll på i tvättstugan för fullt, och där fanns det så många maskiner som lät otrevligt så där skulle jag aldrig trivas. Detta försökte hon att slå i mig, men jag både såg och hörde att hon ljög, för det lär man sig ganska kvickt att tolka.
Jag satte mig ner, för att inte säga … jag satte mig på tvären också – och bara såg stint på henne – länge. – Så vräkte jag till sist upp hela mitt skära gap och skrek: ”Määäaaoo – Mooaa!” – Då gav hon med sig – när hon hörde sitt namn utropas utan en enda stavelse fel. Hon sa att jag skulle få följa med, men då fick jag i alla fall låta mig fraktas i en ICA-kasse fram och åter, för hon hade fulla händer utan mig. Förargligt sagt av henne, tyckte jag då, men jag fick ju göra som hon sa. Därför lät jag henne lyfta mig i den där plastpåsen och hon fick bära mig i den dit ut, precis som hon propsat på att få göra. Vad gör man inte för husfridens skull, tänkte jag?
Oj, så skoj det var där ute i tvätt-ministeriet. Det stod ett badkar längst bort, som jag kröp in under. När jag kom fram därifrån igen, sa Moa att jag mer liknade en perser än en mes. Jag var så dammig så jag verkade långhårig, påstod hon. Jag tittade förebrående på henne, för om det var dammigt där, så var ju inte det mitt fel, förklarade jag, innan jag försökte tvätta mig lite på en tass. Men jag såg ju ganska snart, att det skulle innebära en alltför stor ansträngning att få bort allt det där dammet som fastnat på hela mig. Det får vara, tills jag kommer in till Kamero och Zaraj, tänkte jag. Jag såg förebrående på Moa och då sa hon:
”Ja, vad skulle du dit och göra …?” – ”Det där badkaret har stått där i hundra år och kommer att stå där i hundra till.” – ”Oj, då!”, sa jag, ”då är vi ju gamla … både du och jag, Moa…!”
För om hundra år är ju Moa nära tvåhundra, det måste väl bli så, va? Eller har jag räknat fel?
Det fanns mattravar på en hylla som jag kunde klättra upp och vässa mina klor på. Angenämt. – En gammal trasig frys, där kunde jag med framgång kliva in och leka kurragömma med mig själv. Massor av skräp, fanns det också där ute. Kul saker för en intresserad och vaken katt.
Att det var någon tvättmaskin som lät fruktansvärt när den centrifugerade, det var sant, men så var den ju lika gammal som Moas son … Boyen, så inte att undra på, menade hon. Det sa ju inte mig ett enda dugg, eftersom jag inte visste hur gammal sonen var. Dessutom hade jag ju inte sett honom än, så någon egen uppfattning där om, hade jag inte. Man kan säga, att Moa började lära mig räkna ekvationer redan på detta tidiga stadium. Långt innan jag hade lärt mig läsa – alltså, för det lärde jag mig också. Det gick kvickt och läroböckerna var vanliga veckotidningar som huset svämmade över av.
Det blev ju lite långsamt i längden i den där tvättkällaren, och jag hittade ingen plats att lägga mig och vila på. Busig kände jag mig också, så jag blev glad när Moa jollrande sa:
– Kom Princeman, så jag får kramas lite!
Hon lyfte upp mig. Det värsta jag visste var när Moa ville lukta mig på magen, där är jag så förskräckligt kittlig, så att jag knappt kan andas och så blir jag som drogad och uppspelt samtidigt. Så jag låtsades att hennes ansikte var en jättestor hund som jag var tvungen att ta kål på.
– Gossi, goosi, gooo – aaaaaaj …! Men släpp…! – Sluta för fasi…! Är du inte klok din otäcking? pep Moa och släppte vårdslöst ner mig i en hög med smutskläder.
Otvättade kläder … som luktade illa. Rakt ner i den högen som låg framför tvättmaskinen, den som hon skulle slänga in i den där helvetesmaskinen nästa gång. Tänk om hon hade slängt in mig också. Hur hade jag sett ut efter en kulörtvätt med flera omgångar av centrifugering? Gissa dä ni…! Jag kan lätt föreställa mig att det var det hon hade i tanken. Usch! Så gör man väl inte med sin älskling? tänkte jag. Falska människor finns det alldeles för gott om, det är min bestämda uppfattning hitintills. Snyft! Kan inte annat än få gråten i halsen, när jag tänker på vad kort mitt liv hade kunnat bli, om jag inte fort nog hade kravlat mig ur smutstvätten, alltså. För det gjorde jag ju.
– Jaha, du Prince! Titta här! – Prince! Jag blöder ju …! klagade Moa och strök undan håret vid örat och tittade på sin hand och strök sedan av den blodiga handen på sin ena höft.
Vad som hänt var faktiskt inte alls så farligt som vad Moa försökte påskina. Det var bara lite gos och puss och sånt … Jag spann och tyckte att det bara var mysigt den här gången, när hon började pussa mig … först på halsen och så luktade hon i mitt ena öra, det susade så skönt i huvudet då, som västanvinden ungefär, tyckte jag att det lät. Fast så blev det ju magens tur, förstås.
Moa hade borrat ner huvudet och allt jag såg var en fäll med tovigt hår och jag tänkte: Oh, vilken långhårig pudel, den ska jag kväsa! När det kittlade som värst, gjorde mina bakben den där reflexmässiga rörelsen som jag inte har den minsta kontroll över.(Den som jag använde när jag sparkade ut syrran ur livmoderrummet, menar jag.) Jag säger bara som det är. Bakbenen började sprätta som trumpinnar bakom Moas vänstra öra. Ett örhänge flög som en projektil ända bort till ytterdörren, såg jag.
– Mina äkta guldringar, kved Moa, såg bort mot det blanka som hamnat borta vid dörren, samtidigt som hon kved dessa ord, tog hon sig åt örat.
Än sen? – vad var det för konstigt med att de var äkta? undrade jag. Om det hade varit kattguld som en del pratar om, skulle det inte ha gjort något då …? att jag sparkade bort hennes örhänge … Konstigt resonemang.
– Katten också – ditt fä! nästan väste Moa. Nu har du väl sparkat sönder min guldring.
Hon gick bort mot dörren, böjde sig ner och tog upp örringen.
– Konstigt den höll, muttrade hon, när hon glott på den länge och väl.
Hon försökte sätta dit den igen, men hon hade ingen spegel så hon gav ganska snart ge upp med en slutlig suck:
– Skit samma, jag får gå utan för jag ser inte var jag ska sätta i den. Det är svårt att sätta dit de här du … Kattskrutt! sa hon vasst och blängde på mig.
Jag vände bort huvudet. Det kändes bäst så. ville inte möta hennes ilskna blick. – Moas blick var vass så den kunnat skära stål. Hon drog ett varv till över örat och kinden. Varför skulle hon i och kladda för?
– Det blöder ju ordentligt, konstaterade hon och såg lite spörjande på mig. Vad har du gjort med mitt öra, din fähund? undrade hon och blängde på mig.
Nu haglar visst smeknamnen, tänkte jag stolt. Så många olika namn har inte ens den där blåmaskade Blådor, Mesen, Ikaros alias Ike. Fähund… Det lät tufft, tyckte jag. Vem blir inte skrajsen om man möter en fähund?
Hon ryckte av en bit hushållspapper och svabbade med det en stund, men inte blev det bättre av det. Hon slängde tussen och sa i skarp ton:
– Passa dig du din Lymmel, så jag inte säljer dig!
Lymmel… fähund och vad var det mer hon hade sagt, satt Princen och försökte dra sig till minnes.
– Det kan du ju försöka med, svarade jag och sträckte på bakbenen så det knakade i svansroten.
Efter att ha grejat en bra stund till med sitt onda öra, sa Moa att hon kände sig svett och behövde få lite frisk luft. Hon föreslog att vi skulle hämta posten och gå in en stund. Gärna för mig, tänkte jag.
– Här, Prince – kliv i påsen eller låt bli! väste hon surt.
Jag klev i som den snälle katt jag innerst inne är. Nu var jag ju lite skrajsen också, ifall det där med försäljning kanske innebar mer allvar, än vad jag först trott. Man kan ju aldrig veta, när man har med människor att göra.
Vi gick den lilla sträckan ut till brevlådan vid tomtgränsen. Jag fick ju hela tiden sträcka på halsen och stå på raka bakben för att överhuvudtaget kunna se något av världen över påsens kant.
– Hej, sa en grov mansröst och jag kröp kvickt ner i påsen igen.
Måtte det inte vara en veterinär, tänkte jag. För sådana individer hade jag respekt för. Mannen, som jag tror det var, var tyst en bra stund, hörde jag, sedan kom frågan:
– Hur är det fatt med dig Moa?
– Bara bra, förutom de vanliga krämporna förstås, men de är kroniska, så de är det ingen idé att snacka om, svarade hon och så prasslade det i tidningsbunten, som hon just halat upp ur lådan.
När hon slog igen brevlådans lock hörde jag henne säga:
– Fantastiskt, inga räkningar idag. Nästan otroligt!
Jag tänkte mig inte för, utan skrek till av glädje, för då kanske jag kunde få lite extra god mat, och då hörde jag mansrösten igen:
– Vad i allan dar har du i påsen?
– Det är en siameskattunge, svarade Moa glatt och tillmötesgående och öppnade påsen och lät mannen titta rakt ner på mig. Mina öron blev stora som på en flygande elefant och mina ögon gjorde jag till små, smala springor – som skådade fientligt på mannen.
– Uschyane-mejen, sa han och tog ett halvt steg baklänges! Såna där är inga leksaker, nej det har jag sagt till min hustru, att inte kommer det någon sådan katt innanför dörr´n hos oss – aldrig! De lär ju ha ett hiskeligt temperament, rent av livsfarliga, har jag hört sägas, sa mannen och tittade med skräck i blicken på Moa och sedan åter ner i kassen, på mig.
– Nej, nej, protesterade Moa, det var längesedan siamesen var sådan … Det var ett fel i avlingen som gjorde att de en tid hade dåligt temperament, men det är bortavlat nu. Nu är de hur ljuvliga som helst, skröt Moa och tilltalade mig med ”Snutte-gull”, där jag satt ihopkrupen nere i påsen.
Snutte-gull, fähund och lymmel…
Herre Gud min Skapare! tänkte jag, hur ska den där Herr´n… kunna tro på Moa, när hon är strimmig av blod på kinden och örat ser ut som om en hund… fähund… hade tuggat på det! Och när det dessutom har runnit en rännil av blod ned efter halsen och färgat hennes ljusblå tröja röd på halslinningen. Hon ser ju nästan slaktad ut! (Öron blöder ju lätt)
– Ha det så bra det går, med din Misse, sa mannen med misstänksamheten väl hörbar i stämman.
Så började mannen gå åt sitt håll.
När Moa och jag klev in i hallen och hon mötte sin spegelbild i hallspegeln, då skrek hon till … Ja, hon skrek faktiskt ut en lång ramsa, över både sitt utseende och inte minst över mig. – Nu var vi inne i huset, ingen kunde höra oss och då helt plötsligt var jag inte längre hennes snutte-gull. Nu var det istället helt plötsligt alla de andra smeknamnen som användes.
Jag var nu orsaken till den försämring som hennes utseende hade genomgått. – Förresten, det var inte att undra på att hon skrek, för hon såg gräslig ut, det var helt sant. Inte var det så egendomligt att den där mannen hade tittat konstigt på henne, och inte var det heller underligt, att han hade uttalat sig så nedsättande om siameser som vad han gjort, tänkte jag.
– Jag brukar ju faktiskt titta mig i spegeln innan jag går ut på gatan, ojade sig Moa, men nu kom jag ju inte inifrån. I tvättstugan har jag ju inget som jag kan spegla mig i och inte behöver jag göra det heller bara för att gå mellan huset och tvättstugan. På min egen tomt ska jag normalt kunna gå hur som helst – utan att möta nyfiket folk, morrade hon. Fasen också, nu kommer det väl ut i stugorna vilken livsfarlig katt jag har köpt!
Fast hon menade bara en stuga! Det vet jag alldeles bestämt … – Konstigt!