Kapitel 30 Alltid fiendens parti

Tänk så enfaldiga människor kan bli! Prince skakade på huvudet så att öronen klapprade som kastanjetter. Prince hade fått för sig att det gick lättare att få ordning på tankarna om han skakade rejält på huvudet. Det brukade han i alla fall hävda inför de andra katterna. Att skaka på huvudet rättar till tankecellerna inne i hjärnan. Det fungerar ungefär som vad en defragmentering gör i en ostädad hårddisk, påstod han.

Han halvlåg på altantrappan och slappade medan han pratade med farfar Zaraj. Prince hade kommit lite på sned med Moa – för ovanlighetens skull måste man väl säga. Hon hade nämligen gett honom för snål frukost och dessutom hällt i honom 5 ml paraffinolja och slängt upp ett sådan där otäck förpackning med lavemang på bordet och sagt att det skulle de roa sig med lite senare … Dumt ansåg han … dessutom helt onödigt, för han skulle säkert klara av att schiita själv, det skulle hon nog få se, hon Moa. Allt detta anförtrodde han sin farfar, Zaraj, som tidigare hade varit hans fosterfar.

Det där med ideliga förstoppningar var ett elände för Prince, ansåg Moa. Fast det innebar ju även ett elände för henne, som led med Prince i de olika försöken att bota åkomman.

Prince sträckte ut sig i full längd på altantrappan i solskenet för att meditera en stund och hoppades att det skulle klara ut hans tankar.

Att småprata lite med farfar under meditationen var nog bara att förbättra avslappningen, ansåg han.

– Moa hon är så … vad ska man säga …? Godtrogen på något vis, klagade Prince och la det andra bakbenet över det andra och vred sig över helt på rygg, så han liknade Kalle Stropp, och fortsatte sitt prat:

– Som det här med grodan som hon har döpt till Mr Froggy eller vad det nu var. Moa kan sitta länge och bara titta på honom. Beundra honom, alltså. Jag hörde hur hon bad honom om förlåtelse och förklarade för honom, att hon inte alls haft för avsikt att slå ihjäl honom. Det är bara det att han alltid dyker upp vid de allra sämsta tillfällena, försökte hon att förklara för honom.

Hur lär man en padda att dyka upp vid rätt tillfälle, undrade Zaraj inom sig och svarade Prince bara med att säga:

– Hm, ja, ja.

Prince fortsatte sitt småprat med Zaraj:

– Första gången som Froggy var nära att mista livhanken var när Moa utan att se sig för släppte ner en stor betongplatta på marken. Då kom han undan med blotta förskräckelsen och luftdraget från plattan blåste nog iväg honom några millimeter, skulle jag tro. Nästa gång … och nästa gång igen, var det en sten i en plattgång som Moa med all kraft skulle klämma dit, men lyckades bromsa upp rörelsen så mycket att Froggy hann passera över hålet där stenen skulle ligga och in under ett praktfullt Bergeniablad.

Prince ömsade ställning och lade upp en bakfot rakt ovanpå Zarajs mage.

– Den där dagen när det var så hett att vattnet i bassängen nästan kokade, drog Moa ur proppen, berättade Prince. Det var så mycket grönt slem och äcklig gegga så det var inget att ha kvar, menade hon. Vem satt inte under bassängens enda lilla skrymsle … om inte Mr Froggy i egen hög personlighet? Då hörde jag hur Moa sa: ”Oh, förlåt mig! Satt du där Froggy”, jollrade hon. ”Oh, så blöt du är! Eller är du svett, min vän?” fortsatte hon. Jag tänkte för mig själv: svett kan man bli enbart av Moas joller, men genomblöt blir man av äckligt, gammalt bassängvatten, det borde även hon begripa.

Oh… hå…! Prince gäspade nästan käkarna ur led, men fortsatte sitt meditationsprat:

– I flera år har Moa försökt samla sig för att kyssa Froggy, men han smiter just som hon ska till att kyssa honom. Det har jag sett – och det skulle jag också göra, om jag var lika snabb som Mr Froggy, flinade Prince och såg sig om så inte Moa skulle vara inom hörhåll, för det skulle ju vara förargligt. Så viskade han till Zaraj:

– Den där Prinsen med S… den får hon aldrig se! Det har jag förklarat för henne, men Moa, hon tror tydligen inte på min förmåga att se in i framtiden. Hon får nog nöja sig med mig … alltså Princen med C. Hon har kysst mig så många gånger så jag borde ha passerat alla stadier i kungahuset – från slav till prins, drottning och slutligen nått högsta posten som är kung! Fast hon fortsätter envetet med sitt kyssande. Det är inte magen som ska kyssas brukar jag säga till henne. För den är jag ju så kittlig på, men det struntar hon blankt i. Ändå har hon fått pröva på min bakbensstyrka, så hon vet hur jag kan vanställa henne med mina sprattliga kloförsedda bakfötter. Fast snäll som jag är, låter jag henne fortsätta. För det är ju som hon säger: Det är av doften från min mjuka mage, som hon får kraft att leva vidare … He, he, he! skrockade Prince och log så hans långa, vita hörntänder blänkte farligt vassa i solen.

Efter lunch fick Prince en liten pratstund med sin fosterbrorsa Ikaros. – Ja, när Prince får lägga ut texten som han vill, då låter det så här:

– Ja, du skulle ha varit inne du, Ikaros, då skulle du ha fått se vad jag får stå ut med!

– Jag tror så mycket jag vill av ditt svammel, Prince, men berätta gärna för mig, medan jag biter av ett par för långa bakklor, mumlade Ikaros och lyfte upp ena bakfoten, skärskådade en klo och satte hörntänderna runtom den långa klon och bet till så det knastrade.

– Du minns väl den där grabben Sebbe … Sebastian hette han visst förresten, förtydligade Prince. När han var här första gången – han var inte så stor då. Gå kunde han, men prata … Nä… inte begrep jag vad han sa i alla fall. Han dunkade mig emellan skulderbladen med en mugg som de kallade Pipmugg… fast jag hade då aldrig hört ett pip från den muggen. Enda pipet jag hörde, det var när Sebbe ville ha saft eller mjölk i den och då var det ju han själv som pep. Min matro blev ju förstörd den gången. Magen ska ha lugn och ro när man äter, vet du väl, Ikaros! Inte ska det väl stå en liten människa och dunka en i ryggen med en mugg medan man försöker tugga och svälja?

– Att han dunkade dig emellan skulderbladen, berodde nog på att han trodde att du fått i halsen, så han skulle nog bara slå loss skräpet, svarade Ikaros och höjde på ena ögonbrynet.

– Jamen sen då! När han skulle bära in mig till soffan för att vi skulle se på teve han och jag: Då tog han ju tag runt om min runda, mätta mage. Jag kände – mer än såg – hur jag blev som en geting på mitten.

– Jamen du är ju stark och hade kunnat komma loss, om du bara velat! inflikade Ikaros. Sedan såg ju jag när jag kom in, att ni båda två satt och såg på teve. Eller rättare sagt; Sebbe såg på teve och du låg tätt intill honom och sov så du nästan snarkade. Inte får du mig att tro att det gick någon nöd på dig då!

– Jo, du jag led men teg, försökte Prince slå i Ikaros! Lägg din tass mitt över ditt hjärta och svara mig på en enda fråga! Varför tar du alltid mina fienders parti? Detta var visserligen inte så farligt. Det kan jag hålla med dig om, men alla andra gånger, när folk fä … framförallt FÄ behandlat mig riktigt illa; då har du alltid hittat försvar för dem som gjort fel emot mig. Aldrig en endaste gång kan jag påminna mig att du har ställt upp för att ta mitt parti eller ta mig i försvar inför någon! – Ändå hävdar du Ikaros, att du är en fin fosterbror och att du är lojal mot mig! I hel… att du är …! Neutral säger du också att du vill vara när farsan och jag tvistar om saker och ting, men ändå så hör jag … så det skär falskt i mina trumhinnor ­– hur du står på farsans sida med alla fyra tassarna. Till och med när han har så fel att farfar lägger sig med och säger åt honom, att han ska ge sig, för att ”Grabben”, jag alltså ­– har rätt …! Hur förklarar du sådant, Ikaros?        

Ikaros drog ett varv runt nosen med högertassen och plirade illmarigt på Prince, innan han kläckte ur sig följande:

– Hur är det att vara Moas favoritkatt då? En liten snusning gick genom Ikaros blåmaskade näsborrar när han väntade på svaret från Prince.

– Ja, inte har jag något att klaga på. Det är skönt att känna sig älskad och behövd, svarade Prince rappt och sträckte ut sina bakben och vickade lite på några tår som det kommit skräp emellan. Att det blev just de tårna som råkade vara just under magen på Ikaros, var bara ett sammanträffande … eller?

– Ja, du var ju älskad i natt … det hörde vi alla. Klockan var bara halv två när vi vaknade av utryckningssignalen. Moa skrek som en gast: ”Prince, Prince … kom! Jag kan inte sova utan dig på armen.” – Hur mycket strömming får du egentligen för varje nattlig utryckning??? Som vi skrattade åt dig när du vinglade iväg. Du var ju så trött, så du gick ju rakt in i fikusen eller vad det är för sattyg som står på golvet och tar plats, halvfräste Ikaros.

– Jag var inte alls trött, tillrättavisade Prince honom. Och det där med Fikusen … hm… var bara en ren rutinkontroll som jag gjorde när jag ändå gick förbi. Jag tittade bara efter bladlöss, så dä så! Ni vet att jag inte har några glasögon, och förstoringsglaset vill inte Moa att jag ska dra runt med, så då får man gå nära och – skärskåda istället, om ni vet hur man gör då … Så nu vet ni också vad jag gjorde i fikusen i natt!

Det blev tyst ända till dess att Kamero nös och snörvlade som en drunknande. Då var det Ikaros som gjorde sin stämma hörd:

– Du Kamero och gammelgubben, Zaraj… ni borde göra sällskap till veterinären och bli inlagda på veterinärlasarettet. Ni är ju sjuka båda två. Du är ju sjuk i huvudet, Kamero, och Zaraj han är ju invärtes sjuk. Magproblem kanske det kallas när man spyr utan att det kommer något där bak.

– Magkatarr eller i värsta fall magsår, rättad Prince som hade kollat på Internet. Nätdoktorn är ett bra ställe att gå in på när man vill veta något, talade han stolt om för de andra.

– Om de då lade in sig på veterinärsjukhuset, så skulle ju inte vi behöva äta dietmat, insköt Ikaros. Vi som är friska och kan äta vad som helst, ska inte behöva stå ut med den här gojan som Moa serverar oss alla nu för tiden. Fast igår åt jag en saftig sork… Gud va gott det va, sa han och smackade med tungan mot gommen och ögonen gick nästan i kors.

Sikta är ju död nu, men när hon var inlagd på djur­sjukhuset i Örebro, för underlivsproblem, sa han lite blygt –då hade de frågat vilken mat som passade de olika patienterna. Svala hade Sikita sagt, men det lyssnade de ju inte till. Det blev ju Moas svar; Pussi med fisk, som det lyssnades till och sedermera även serverades.

Kamero snörvlade en extra gång, och talade om att sjuk i huvudet var han då rakt inte, men att han fick huvudvärk av all snörvling och alla nysningar. Det var bihålorna hävdade han. Sannerligen så måste man säga att han hade rätt. Moa borde ha åkt till doktorn med honom för länge sedan. Det var de eniga om allihop.

– Sluta vicka på dina långa tår, fräste helt plötsligt Ikaros, så saliven yrde så att en salivbubbla hamnade i ögat på Prince, som skyndsamt fick fara dit med tassen och gnugga.

– Fräsa kan du väl göra, utan att spotta! Svälj först! rådde Prince. Fast det där gjorde du med mening… va? Spottade mig i ögat, alltså! Du är en skön juvel du, men vänta bara…! En siames glömmer aldrig en oförrätt. Så när du minst anar det så…, hotade Prince, i ett försök att skrämma fosterbrorsan.

Du skulle ju in på dårhus du, Prince. På dig är det ju fel från svansroten och ända upp till den där andra roten, jamade Ikaros försmädligt.

Prince vickade en extra gång med sin fot innan han hastigt drog bort den från Ikaros mage.

Inte värt att ha några fötter under den månsen inte.

Ikaros klarblå blick sköt som en blixt genom rummet. Det var som rena rama laserstrålen, med ljusets dubbla hastighet.

© Ingbritt Wik