Kapitel 32 Stort Katthus

Ikaros satt försjunken i egna tankar, som han så ofta gjorde när han inget annat hade för sig. – Jag undrar allt jag, vad Moa tror att det är som gör att jag är tjock och grann, funderade Ikaros i sina tankar. Hon uttryckte sig så när hon släppte in mig efter att jag hade varit ute och slagit en morgonpink. Men det var så regnigt så jag hade blivit tvungen att gå in. Tjock … Hö…! Det får, för det första inte en siames vara. Grann ska den givetvis vara. Grann och smidig. Fast om hon nu tycker om tjocka siameser, så kanske det skulle vara menat som ett snällt adjektiv…

Det är inte Moas förtjänst att jag inte har kotorna nästan utstickande genom pälsen. Nä, det säger jag både en och två gånger; att om man ska bli fet i det här huset, måste man vara jägare – och jag råkar turligt nog vara en bra jägare … med jägarexamen och allt … Sikita har stämplat mitt examensprov med sin egen tass.

Mitt examensprov var ett konstigt djur … en korsning mellan en ekorre och en mullvad, har jag för mig. Man var tvungen att fälla ett större byte för att få jägarexamen. Småkryp som flugor nattfjärilar och harkrankar räknas inte, förklarade Sikita.

Så där satt Ikaros och filosoferade och småpratade för sig själv medan han tvättade pälsen fri från regndroppar efter vistelsen ute på dass.

Högt sa han:

– Det var en katt som hette Måns, ja han lever och heter Måns fortfarande. Hans husse hade byggt ett stort hus och isolerat det till och med. Det är snyggt: rött med vita knutar och fönster med skärmtak och vita karmar. Måns sa att hans husse skulle ge det till oss. För hans husse hade ordnat med kattlucka i huset där Måns och hans kompisar bodde. Jag har många gånger bett Moa om en sådan svängdörr, som Måns hade fått. Hon säger att en sådan är för dyr och att den inte går att få ditsatt, för hon känner ingen som skulle vilja hjälpa henne med det. Vrånga gubbar finns det ju gott om. Kan de inte träffa spiken med hammare, så låna dem stekpannan, brukar jag säga till Moa, men då blänger hon bara på mig så det känns nästan som om blicken fräter hål i pälsen på mig.

Ikaros skrattade lite vid minnet om hur en del karlar haft tummen mitt inne i tassen.

– Nä, tillbaka till mina kilon. De har jag givetvis tuggat mig till själv, som det heter, men jag har givetvis fått sitta på jaktpass allra först. Sork och möss som inte tänkt sig för har jag fångat. Så pass stor är rastgården att vi har många muskolonier ute i bushen. Det är jag som jagar och även jag som ensam sköter om att vakta hem och hus och alla dess invånare. Gammelgubben … det hörs på smeknamnet att han är för skröplig för att inneha tjänsten som chef! Kamero, han har kronisk bihåleinflammation och är sjukskriven just nu. Långtidssjukskriven är han till och med. Sjukpensionen väntar bakom knuten, antar jag. Lillsprätten… den där prinsen, hm… Inte är det något att hänga i granen inte! Han har knappt ett barr på svansen. Den är smal som på en jätteråtta och så är det så korta strån på den, att det endast går att fälla ut de allra översta barren, de som är närmast själva svanskotan, alltså. Vilken främling skulle bli rädd för något sådant? – Ja, jag bara undrar.

Ikaros blev tvungen att bita sig i kinden för att inte skratta högt. Sedan fortsatte han:

– Å andra sidan kan man bli rädd för hela Lillemans utseende! Han ser då rakt inte ut som en katt. Han har öron som skulle passa på en fladdermus som hett önskat sig fallskärm! Hans öron är så mycket förstora att han inte ens kan gå som folk han måste sätta ner nosen i marken som en jakthund för att minska luftmotståndet. Hjulbent fram och kobent bak och ingen päls, bara lite kort ragg som en tax ungefär. Gode tid…! säger bara det! Han har lärt sig att prata nu, men han tror att han sjunger. Jag kallar det för rapp.  Prince beklagade sig för mig igår, sa Ikaros och log. Så här sa han Princen:

”När jag hade suttit uppe i badrummet där akustiken är så kompakt … och först sjungit Blott en dag ett ögonblick i sänder, och därefter fortsatt med Tryggare kan ingen vara än Guds lilla katta-skara! Efter dessa två psalmer försökte jag komma på melodin till De komma  från öst och väst… för jag förstår inte hur vi kan bli fler här … vi är ju bara killar …? Men ändå blir vi fler. – När jag tog en paus för att grunna och lyssna efter beröm, så hörde jag Moa ropa. ’Bravo Princeman. Nu kan du ju snart prata och ackordera lika bra som Zaraj.’ – Då klämde jag i med Han har öppnat Pärleporten, så att jag ska komma in! Hon måste ju fatta att jag tappar livsgnistan, när jag aldrig får något beröm för det jag gör. Aldrig en uppskattning av något slag. Att få höra sådana ironiska kommentarer som jag nyss hörde … det tar ner hela mitt lilla självförtroende och min livsgnista slocknar och ser snart ut som ett utblåst stearinljus. Är det så hon vill ha det? Skulle inte klanka på henne, om det inte vore på det viset att jag inte hade pratat med henne om att alla individer måste få uppskattning och känna sig omtyckta och behövda, för att orka leva i en hård värld.”

    Ikaros berättade vidare att Prince hade suckat djupt och låtit blicken svepa lite i fjärran innan han fortsatt:

”Man måste känna sig upptagen i gemenskapen som en familjemedlem … Om man inte tillhör någon familj, för annars hänger ens livsgnista som på en skör silvertråd. Så säger åtminstone gamle Zaraj. Alla måste dra sitt lilla strå till familjestacken, menar han. Även jag och jag försöker allt jag kan, faktiskt … Om det inte alltid lyckas, så är i alla fall viljan något att sätta värde på. Det har varit lite mycket för mig ett tag nu, så jag orkar inte alltid vara på topp. Fast det orkar ingen vara för jämnan, så det så.

Prince slickade i sig ett par tårar som samlats vid den högra morrhårskudden.

Allt det där satt Ikaros och tänkte på och kom underfund med att hon var lite avundsjuk på Princens sångröst och även på hans slimmade body.

***

Medan Ikaros satt och tvättade bort regnet som blött ner hans päls, funderade han över hur det skulle gå för Prince i framtiden, när han en gång skulle bli den som chefade över ett helt katteri med en matte och allt: Synd om grabben, (Princen) egentligen. Han är ju både människovän och djurvän. Han tar emot eventuella besökare genom att stryka sig mot deras ben. Hoppa upp och lägga sig i deras knä, som om det var gamla bekanta. Främmande katter skulle han givetvis nästan pussa om inte nätet i rastgården vore i vägen. Han beter sig helt fel, fattar inte vad det ska bli av den pojken. Oj, oj, oj! Han har bara fångat spyflugor hitintills, fast det räcker säger Moa. – Pöhh…, det kan hon ju säga, så länge som hon har mig …! Så länge som jag lever, menar jag. Så länge som jag håller råttorna stången, så går det ju, men sen… ha…! Ja, då kan hon sitta där medan råttorna gnager på hennes skor. Då kan hon gärna få undra över vad i all världens tid det är som har hänt. I Kung Prince rike; där lever väl katter och råttor sida vid sida, som det står i bibeln att lejon och lamm lär ska göra någon annanstans – men jag begriper då rakt inte VAR…? – För när jag tittar upp mot himlen ser jag bara månen! Solen är så skarp, så den kan man ju inte ens titta på, långt mindre bo på. – Obegripligt för en katt vad Moa yrar om när hon pratar om himlen och den andra sidan.

   Ikaros ruskar på huvudet som han brukar göra när han inte får saker och ting att stämma och fortsätter sin tankeslinga:

Det är väl på månen de lever sådär fromt kanske! Den är kanske lagom varm, inte vet jag. Det var ju en hundkrake som de skickade till månen har jag hört talas om. Alldeles ensam i en farkost. Där håller jag helt med Prince: hundarna borde sända upp en människa till månen … Då skulle de kanske fatta, vad de håller på med. Elaka människor finns det gott om, men elaka hundar … nej, de är nog inte elaka, bara hungriga, skulle jag tro. Det är nog inte så ofta de äter upp en katt … Eller vad ska man tro?

Ja, det är inte lätt att veta hur universum ser ut och vilka okända platser det finns där bortom molnen.

– Sådär, då var man torr efter regnet, sa Ikaros och skakade på sig så pälsen blev luftig och fin. Nu ska jag gå och se vad grabbarna har sparat åt mig av frukosten, de brukar åtminstone spara en bit åt mig.

© Ingbritt Wik