Kapitel 33 Gående bord

Så här gick snacket i den gamla villan: Moa brukade säga att Prince var en lustig katt! Och Prince i sin tur sa att Moa var en lustig matte, så det jämnade liksom ut sig.

Prince var inte nöjd med Moas sätt att servera måltiderna. Han ville ta en tugga eller två av den mjuka maten och sedan fylla på med små goda hårda kulor av märket ”Royal 37” som Moa för det mesta köpte på Lantmännen för sju kronor mer än i djuraffären. Snacka om ekonomi …

– Jösses! Nu fick jag lite yrsel igen, suckade Prince och himlade med ögonen. Det är inte så konstigt att man blir yr i plymen, så lustigt som Moa serverar. Idag har hon ställt matskålarna så långt ifrån varandra att jag måste vrida mig etthundraåttio grader för att nå torrfoderkulorna. Dessutom ta ett par steg framåt som blir två steg bakåt och en halvvarvsvridning åt motsatt håll när jag skall tillbaka till blötmaten. Frukosten blir rena tangon, för kattsingen. Förstår du inte att man kan bli både illamående och yr då, Ikaros?

– Jo, visst förstår jag det, sa Ikaros. Att springa så där fram och åter mellan skålarna kan vem som helst bli snurrig av, inte kan det vara hälsosamt för matsmältningen heller, men det är detta som Moa kallar för gående bord. Fast om man bestämmer sig för vad man ska äta så tycker inte jag att det spelar någon roll alls, om det är ett vandrande bord eller ett stationärt sådant.

– Men, Ikaros! Du har ju noll koll du. Du fattar inget. Det är inte borden som är gående … Det är gående matgäst det handlar om. Varken du eller Moa är rätt vaccinerade. Ni tycks inte fatta vem det är som får röra på sig under måltiderna…! Om det är gående bord, då ska väl bordet komma till gästen när man önskar påfyllning av något, men inte har väl du sett till någon sådan bekvämlighet här, va?

– Jamen ät först och promenera sedan, så mår du kanske bättre, föreslog Ikaros. Varför ska du absolut blanda det ena med det andra, Princeman? Gör som jag: ät en sak i taget! När jag äter ärter – då äter jag ärter, och tittar inte åt något annat medan jag käkar. Sedan kan jag tvätta mig och gå vidare till steg två – om en stund alltså.

Efter maten försökte Prince sova en stund, men det blev inte någon lång stund! För Ikaros tjatade och skrek, så det höll på att gå Prince på nerverna, så när han lyssnat på Ikaros jamanden i en halvtimme, stoppade han in framtassarna i sina paraboler och morrade ljudligt:

– Skulle du kunna tänka dig att ta time-out snart, Ikaros? Begriper du inte att Moa har lämnat sin kropp för ett bra tag sedan! Hon är nog ute på en sådan där out-of-body-tripp igen. Hon har ju suttit med den där boken under näsan snart en timme nu, så hon kan helt enkelt inte vara hemma i den där kroppshyddan som sitter där borta i vilstolen. Så spara dina stämband, gamle vän! Hon har väl inte hajat det där med Det Okända ännu? Dessutom läser hon såna där böcker om ”universum och dess hemligheter”. Hon vet inte vad ett UFO är än. Moa måste väl vara närmare hundra år, antar jag. Tänk dig då, Ikaros – att om vi katter vid hundra års ålder, inte visste vad ett UFO var och inte hade en aning om vad ”Det Okända” betydde. Vilken löjeväckande katt hundarna skulle tycka att man var då! Ja, menar … Om man inte skulle känna igen ett spöke eller en tomte när man såg dem ...

– Äh! Dra inte in de där hundpajasarna i vårt vinterlugn, för då får jag ståpäls på ryggen och tänker på den där mopsen som ”Fjantas” schäfer så gott som käkade upp. OJ!… Det var den sommaren man knappt vågade sätta en trampdyna utanför trappan utan att vädra och lyssna åt tusen olika håll. Fy-attan!

– Ja, fy vilket drägg …! Men det var inte hundarnas fel – egentligen! De skulle inte ha fått gå lösa vare sig i stan eller i skogen, om rätt hade varit rätt. Om den där Tant fjant åtminstone försökt hålla rätt på bestarna, skulle katastrofen inte ha hänt … Fast lös… – det skulle ju egentligen inte tanten heller få gå, om rätt skulle vara rätt! Eller vad säger du?

– Helt riktigt! Förvisso, vore världen bättre om Tanten satt kedjad vid en säker påle ute i mörka skogen, det är så sant som du säger, gosse, svarade Ikaros och luktade på sin bakfot och rynkade sedan på nosen.

– Luktade det inte bra? undrade Prince lite retsamt.

– Jag säger bara: Lukta på dina egna, så får du väl känna! fnös Ikaros irriterat. Från det ena till det andra. Hur har du det med kaffetarmen nu för tiden, Prince? Går du på antabus, kanske? Jag tycker mig se en bula under överläppen ibland.

– Ånej, den där bulan är väl i så fall en av dina lunchärter som råkat hamna i min mun. Kaffe dricker jag fortfarande med välbehag när det serveras mig. Vilket däremot inte sker så ofta.

Ikaros skakade på sin bakfot för att vädra bort den värsta tåbiran och fortsatte sitt samtal:

– Hörde att du sökt jobbet som ”trådlös router”. Om du ska klara det jobbet, får du nog uppgradera dig med åtskilliga Megahertz. Du kanske får ta den längsta bakfoten först i fortsättningen, så att säga … hi, hi, skrattade Ikaros och började tvätta sin andra bakfot.

Den luktade mindre illa, hur nu det kunde komma sig.

Prince kröp ihop uppe på datorn, trots att Moa inte var där, men den var ju startad, i alla fall och det där surret var så sövande, och dessutom nervlugnade, tyckte han. Prince fick lätt kattångest när Ikaros retades med honom för hans datorintresse. Ikaros var inte det minsta vare sig kunnig eller intresserad av datajobb, han var inte det minsta teknisk heller, men mycket avundsjuk på Princens kunskaper.

Vad Prince inte kunde bli klar över var: är Ikaros avundsjuk på mina datakunskaper, och att jag förmodligen har många smarta idéer eller tycker han att jag borde kunna mer? Är inte det som jag kan något värt? Jag kan mer än de flesta innekatter … men … Varför får jag då aldrig beröm eller uppskattning för det jag åstadkommer? Jag vill veta sanningen: är jag en intelligent katt med stora kunskaper inom dataområdet IT, eller är jag en vanlig katt som inte kan mer än andra innekatter? De som jag känner kan inget alls, knappt sparka in knappen för att få igång datorn, och ändå så svänger de sig inför mig med fackuttryck och datatermer… dataspråk, som man får lov att säga att det är. De vet inte ett piss om allt det jag håller på med, men styva i korken inför mig, det ta mig faaa… det är de – minsann så det stör! funderade Prince och kurade ihop sig ovanpå datorn.

När så Moa kom upptäckte hon att Princen grät.

– Men älskling då, sa hon förskräckt. Vad är det som står på? Inte ska du gråta, som är en så duktig datakatt! Nu ska du få se … Hoppa ner och sätt dig på den där musmattan så ska jag lägga i en cd-rom och visa dig de senaste bilderna från kattuppfödningen ”Jamarkatten”. Dessutom har jag några bilder på tre halvsyskon till dig, Prince. Ropa på Ikaros så kan han få titta, han också.

Prince gjorde så, ropade på Ikaros, alltså. För han var inte arg på Ikaros, för det var egentligen inte han som hade sårat honom värst! Nej, det var de där skrytkatterna från Rännstenshöjden. De var stallkatter! Tuffa så in i vassen. Att de var stallkatter, var de mycket stolta över, för de kunde allt om hästar, möss och havre, påstod de. Det är fint som snus att vara stallkatt, brukade de säga till Prince så fort de träffades. De hade berättat om ridskolan som var inhyst bredvid stallet, och där hade de dessutom ett utrymme som var som ett vardagsrum … med kylskåp och kaffemaskin och givetvis en rejäl dator, och vete gudarna allt vad de snackade om, att de hade tillgång till. Allt fanns tillgängligt för dem under alla dygnets 24 timmar.

Fast hur pass kunniga de var med datorer … dessa katter.  – Därom kunde de lärda tvista, menade Prince. När de fick jama det själva, så var de näst intill datanördar hela bunten, men Prince visste nog bättre han … Det fanns andra katter som han hört uttala sig om stallgänget. Munväder hade stallkatterna, men mer var det inte. Tomt skryt, påstod många! Nå, då så! tänkte Prince och började tvätta bort tårarna så inte Ikaros skulle undra vad som stod på. 

– Hejsan Vännen! sa Ikaros glatt, när han hoppade upp bredvid Prince och försökte dela musmatta med honom och Moa. Två katter och en datamus på samma matta, blev lite trångt. Ett ögonblick bara, sa Ikaros och slickade bort en kvarglömd tår som satt på hans ena morrhårskudde.

– Är ni redo, grabbar? frågade Moa och föste försiktigt igen cd-facket och greppade musen som låg mellan de både katterna och så körde de igång bildserien. Nu ska ni få se, sa Moa och gav dem en slängkyss. Och så började bilderna av både främmande och bekanta katter segla upp på skärmen. Katterna satt andäktigt och tittade på det som Moa visade dem.

© Ingbritt Wik