Kapitel 35 Jag vill följa med

Mycket konstigt ska man vara med om … men att åka till doktorn när man inte är sjuk … tänkte Prince. Bara en sådan sak som att det är slöseri med tid skulle räcka för att säga att det är ett dumt påhitt. Dessutom när man bara får titta på doktorn och sedan åka hem igen. Då fattar man inte mycket och då är jag ändå en siameskatt! Nä, de där männi­skorna, de vet nog inte alltid vad de gör. Pengar betalar de också till de där djurdoktorerna. Vad mitt inträde hamnade på i kronor, vet jag faktiskt inte. Fast gratis var det säkert inte. Moa brukar prata med en annan kattägare och de där två brukar kalla den där avgiften som alla får betala, även om inget görs åt patienten (klinikavgiften alltså) för endera ”tröskelavgift eller klivin-taxa…”, för ingen vet vad det handlar om eller vart de pengarna tar vägen.

   Det vet kanske inte vettarna själva, ursäkta slanguttrycket.  Doktorerna, menar jag. Undersökning och andra ingrepp, som behandling och provtagning  kommer ju utanför, tillika med eventuella operationer och mediciner. Så pengarna slänger snart iväg. Sedan brukar det stå något om använda grejer  på alla kvitton, trots att ingen har fått så mycket som ett plåster på sina sår.

   Prince ruskade på huvudet, för han tyckte att allt var åt skogen – direkt åt skogen var det! Den som har talat nu, det Prince dä! Ofta kallad för Princen med C… Det är noga med den där bokstaven … "Det står så i min stamtavla för det har jag en, men Moa har ingen, så hon kan mycket väl vara inavel." Detta råkade han säga högt, så han la tassen över munnen i pur förvåning över att ord kunde slippa ut så helt olovandes.

Så där satt Prince och funderade och småmuttrade i bilen, medan den stod stilla på ICA-parkeringen. Det regnade och var dimmigt den där dagen, så det gick inte att se ut genom rutorna, för det var dimma på dem också. Bilen var ju inte riktigt tät, det hade han hört Moa klaga över. Hon hade sagt att bästa stället för vindrutetorkarna borde vara på insidan om rutorna, åt då var det nog illa.

Dessutom satt han ju inne i transportburen. Moa skulle gå in och handla det allra nödvändigaste, hade hon sagt. Dessutom hade hon dragit i honom en ren och skär lögn, eller om den var vit, svårt att veta? Hon hade sagt att hon alldeles strax skulle vara tillbaka … men det var hon då sannerligen inte! Han var ju inte ensam, men ändå … Det blev ju långsamt! Kamero sa att han hade ont i den där tanden som doktorn hade försökt bända ut ur hans mun med endast tummen och pekfingret! Aj, aj, aj! När han inte hade lyckats med det … ja då fick det bli operation, hade doktorn sagt. Och det blev det Zaraj han låg och var alldeles tyst och chockad. Han hade blivit överfallen av en dam, som tjyvhållit honom i nackskinnet så han trodde han skulle kvävas medan doktorn hade kommit med en rakapparat som dånade värre än en stenborr! När hela hans smala högerarm eller var det vänster, blivit rakad. Då kom han med en otäckt farlig nål och rände in den djupt i Zarajs rakade och oskyddade arm. Doktorn hade stasat med en gummisnodd först på Zarajs redan från början så ömmande överarmsmuskel.

Prince hade då viskat till Kamero och frågat om även han trodde trodde att det var gummisnodden ur någon av doktorernas egna kalsonger … Doktorn hade tappat ur en stor mängd blod och Moa fick betala 700:-  Betala för att doktorn tog emot blodet. Det blev ju helt fel tyckte Prince! Det var ju Zaraj som var blodgivaren och det brukar ju vara blodgivaren som får betalt och inte tvärt om.

"Det var givetvis  Zaraj som skulle ha haft pengarna, givetvis! Guud! – för dessa människor!" råkade Prince skrika ut i sin ensamhet i bilen. Han tyckte att någon knackade på rutan, men … Det blev tyst igen.

***

– Så hemskt det såg ut när de tappade av farfar på så mycket blod! Jag var ju rädd att han skulle ta alltihop, den där doktorn, sa Prince när de kom hem och de hade slagit sig ner i soffan allihop.

– Va…? Vasaru? väste Ikaros och kröp fram från sitt gömställe under soffan. För han åker inte bil frivilligt. Är faran över nu? – så man kan våga sig fram, menar jag.

– Men, du är ju en krake, Ikaros! Du försvann ju som en oljad blixt när vi skulle åka, fnös Prince och lät lite kaxig för en  gångs skull för det var det sällan han fick tillfälle att vara.

– Har ni träffat greve Dracula eller vad är det för konstig fest ni har varit på? undrade Ikaros.

– Det kanske vi har, han presenterade sig aldrig, men fråga Moa – för hon hade träffat honom förut. Det förstod jag av samtalet, svarade Prince lite övermodigt. Du hade visst också träffat honom. Det kunde doktorn se på sin dator i sin journal. Det var visst där du hade blivit ”rånad på dina ädelstenar”. Om jag inte missförstod alltsammans, så hade du visst blivit av med dina enda två oersättliga diamanter som du förvarat lite för vårdslöst i bakfickan! Ja, du vet vad jag menar, va?  Moa blev visst både förskräckt och besviken när hon träffade honom på den nya kliniken. Fast nu var han betydligt lugnare, det viskade hon i örat på Zaraj. Det hörde jag – för jag tjuvlyssnade. För det gällde ju att hänga med, så man kunde begripa vad man var ute på för irrvägar. Man måste ju hålla sig uppdaterad, tillade Prince och skakade på huvudet som om inte allt låg rätt där inne.

– Jaha-ru… då avundas jag inte er utflykt. Då gjorde jag alldeles rätt som la det längsta benet på ryggen och försvann. Fast en så dum katt som du, Prince, det får man väl leta länge efter – utan att finna dess make! Det säger jag bara, tillade Ikaros innan han backade tillbaks in under soffan.

– Jasså, du säger det du. – Ja, ja! svarade Prince.

Prince kände sig dum och generad, för han hade ju inte haft ett dugg kul, så det hade väl varit tokigt av honom att vilja följa med.

Men när Moa öste in både far och farfar i resboxen, då i hallen på morgonen, kände han att ha hade blivit så översig given. När hon låste den och ställde den vid dörren och slängde på sig jackan, höll han ju på att bli hysterisk. Han fattade ju att de skulle ge sig ut på något och att han inte skulle få följa med. så han började ju att gråta, och försökte öppna boxdörren själv för att kunna komma in och få följa med. Han hängde ju på utsidan när Moa lyfte upp boxen för att gå ut till bilen.

Precis som Moa hade sagt; så ser det ju faktiskt illa ut att ha två Mesar inne i buren på en varm pläd, medan den tredje får hänga sig fast – så gott han kan – på utsidan av resboxens dörr. Det var väl därför hon släppte in honom, kanske.

– Men du din lille krake! Inte ska du med! hade Moa utbrustit lite förvånat.

Princen grät ännu värre när hon talade till honom, så vänligt. Då sa Moa: ”Visst kliv in om du vill! Det kostar inget extra att bara åka med, det kan jag väl aldrig tro. Dessutom kan det vara bra för dig att få lite social träning.”

Först när bilen startat förstod Prince att de ”inte skulle på fest”. Han hade hört fel, när Zaraj pratade om grädde och sill. Därför trodde han att de skulle få något gott bara de kom fram.  Zarajs stora bekymmer hade nämligen varit, hur han skulle kunna vara utan mat så länge. Det var det som han och Kamero hade ackorderat om. För Zaraj hade fullt upp med att äta, dricka, och göra toalettbestyr under dagarna nu när hans ämnesomsättning blivit så hemskt hög, för något fel var det ju. Det blev knappt någon tid över för att slagga. Hans enorma trötthet som han dragits med för en tid sedan, den var nu som bortblåst. Det var ju tur, för nu hann han inte sova, för all hans tid gick ju åt till att äta. Han hade fått träningsvärk i käkarna efter allt tuggande. Sugen på salt sill, hade Zaraj sagt att han var, med grädde till… hade han lagt till. På så vis hade detta fatala missförstånd uppstått. ( För den oinvigde måste det omtalas att Zaraj hade fått fel på sin sköldkörtel, och därför denna hetsätning – så körteln gick nu på högsta hastighet, vilket innebar för hög förbränning. Patienten måste då äta och dricka o gå på toan. Kroppen hinner inte ta upp minsta näring trots att patienten inte gör annat än äter och dricker!) 

Visst det fanns ju ett bord som var dukat där i väntrummet, hos veterinären. Så till att börja med såg det schyst ut, hade  Prince tyckt. Kaffemaskin … fanns det en stor rackare. Kakor stod på bordet i en burk. Några servetter låg i en hög dessutom. Små mjölkförpackningar, de var nog till alla katter och hundar, trodde Prince. Mängder av torrfoder till katter och vovvar fanns det på hyllor precis som i en affär. Så de skulle man kanske köpa, förstod han. Detta var ju nära på mer än vad han hade vågat drömma om. Leksaker upptäckte han också att det fanns. HU… vilka läskiga möss och konstiga djur det låg i Leklådor, men som han nog inte fick röra. Fast dem fick man väl i alla vem som ville köpa.

Ett tag så var han tvungen att ta ena tassen och trycka på sina ögon för att få in dem igen, för de var nära att falla ut när han såg allt detta. Härliga klätterställningar som han kunde ha fått pröva, bara Moa någon gång kunde bli klar att släppa ut honom, så skulle detta bli en himmelsk fest. Något han aldrig skulle glömma oavsett hur många kattår han än blev! Det kliade i klorna när han tittade åt leksakshörnan och vattnades i munnen när han fick se NEW Big Pack av Kycklinglever med Lax och Forell. Detta var annat än ”PRIX Cooper”, tänkte han, för aldrig att han hade hört talas om något i den här stilen. 

– Nä, vad ända in i glödhetaste hel… – sitter du och läser Moa? Vad menar du med det? nästan skrek han, när han fick se att Moa satt på en stol och läste i en bok, när han väntade på att få kliva ut och göra sig hemmastadd. Vilket svek!

Där satt Moa på en stol, inte alls långt från resboxen, och bläddrade i en bilderbok. Dessutom kom det en hund förbisvansande. Det var ruggigt, men strax kom det ännu en hund – den skulle ut och pinka, sa den, så den var ju inte borta länge. Alla kom och gick i en jämn ström; människor med katter, gubbar med hundar och hundar med gubbar. Äldre tanter med korgar och något levande i dem. Ormar kanske… det gick ju inte att se. Fram och åter, som om ingen skulle kunna tänka sig att bestämma sig för om den skulle vara i det ena eller i det andra rummet.

– Du Zaraj, sa Princen. De här som promenerar fram och åter hela tiden är det sådant som kallas för: Catwalk?

– Nä, min vän! Det är nog långt där ifrån. Det här påminner mig om helt andra saker och gudarna ska veta att vi alla ska vara evigt glada och tacksamma mot vår skapare – om vi kommer levande härifrån – och så drog han den längsta och mest ångestfulla suck som Princen någonsin hade hört honom dra.

 – Bli inte besviken pojken min, tröstade Kamero. Du kommer inte att råka illa ut. Det är jag och Zaraj som har läkartid beställd här, förstår du. Vi ville inte säga något om det till dig, för vi var rädda att du skulle ta illa vid dig och oroa dig för oss medan vi var borta. Fast nu är du ju med, så då måste vi väl förklara för dig vad vi är ute på för äventyr.

Prince la huvudet på sned som om han inte riktigt förstått vad det var Kamreo sagt.

– Jag tycker du var strong som följde med frivilligt, gosse! Du är en häftig liten krabat, det har jag alltid tyckt, sa Kamero och la sin högerkarda runt Prince. Det var trångt om saligheten här du, skämtade han och tryckte ner både sig själv och Prince i den mjuka dynan på boxens botten. Vi kan lika gärna vila som att stå och hänga vid gallret. Det tar i alla fall den tid det tar, avslutade han.

Zaraj han låg som en trasa längst in i hörnet av buren. Han var så sliten och mager att han knappt tog någon plats alls.

Kamero skämtade med honom lite:

– Käre Zaraj!, började han, högtravande. Man får nästan akta sig för dig, så man inte skär sig riktigt illa på dina höftknölar numera, så fruktansvärt mager är du min vän. Men å andra sidan så är vi ju på sjukhuset nu, så det lär väl – i så fall – finnas någon som har nål och tråd i närheten, så de kan sy ihop ens kostym innan man åker härifrån!

Zaraj skulle försöka le, för att visa Kamero att han uppskattade hans försök till tröst, men det gick inte så bra, för han var så nervös och torr i munnen, så leendet blev bara en grimas och ena sidan av överläppen fastnade på hörntanden, så han fick ta tassen och dra ner läppen manuellt, så att säga. Han hade ju varit utan mat och vatten i tre kvart, allra minst nu, så nu började det att kännas som om livsandarna lämnade honom en efter en.

– Hemma … Hemma, sa han och darrade på rösten. Hemma kan man äta och dricka hela dagarna, men här … Jag är så törstig! – törstig … som en kamel i öknen. Hungrig är jag också. Nu skulle det duga med de där små mjölkförpackningarna som en av gubbarna rev hål på och hällde i sitt kaffe. Slöseri, när det finns katter som snart ger upp andan av törst, suckade Zaraj och såg matt ut över väntrummets dukade bord borta i hörnet vid väggen. Jag kunde nöja mig med vatten, förresten. En kaka kanske inte skulle vara helt fel, viskade han och såg på Kamero med suktande blick.

– Ja, tycker att det här är orättvist, klingade Princens röst ut över lokalen. Hur kan hund- och kattägare behöva så mycket näring om de är friska, och vi som är patienter – om det nu är så vi kallas – ska sitta här objudna. Stor Skam, skrek Prince med bestämd basröst, den som han bara använder till höga protester. Jag anser att det inte är någon vidare takt och ton att diskriminera patienter med tom mage. Så genljöd Princens protester där i väntrummet. En hund blängde på honom, men vaddå? Tyckte inte han också att allt var bra vrickat i den här vård och omsorgsorganisationen, som det väl var meningen att detta skulle representera …Va?

Prince var tyst en stund, men så började han prata med sina kompisar:

– Visst Moa är hungrig det vet jag, för hon hann inte äta innan vi åkte, men hon är så blyg och försynt den kraken, att hon inte vågar ta för sig som de andra som sitter och väntar med eller på sina patienter, sa Prince och drog in luft och ropade det högsta han kunde:

– Moa …! Snälla du! Om jag säger varsågod, kan du då inte våga gå fram och ta ett lite kex. Jag klarar mig, men du som ska köra till apoteket och sånt där kan väl behöva något, uppmanade Prince.

– Sånt är livet, sa Kamero. Sedan började han snyfta. Det är bihålorna, viskade han, men tårarna skvätte om honom – och det brukade de inte göra hemma när han fick sina anfall av nostäppa.

– Far! Far! Hur är det fatt? undrade Prince, du gråter ju, erkänn det! Säg vad det är! snälla du, uppmanade Prince på det bestämdaste, annars larmar jag akutvården, hotade han.

Kamero visste att Prince kunde kalla på hjälp om så behövdes. Han var ung och frisk och hans lungor rymde en massa luft och hans stämband var starka och klingade hemskt om han dessutom ville lägga på lite volym. Hujamejen, då skulle han höras, ingen tvekan. Det var nog bäst att klämma fram med sanningen, tänkte Kamero.

– Jo, jag har lyssnat på två damer. De har katter båda. En har en vacker liten hona vit o svart, dryga arton år. Den andra har också en äldre katt, den är gråstrimmig och långhårig. Dessa fina kattvarelser ska avrättas, hörde jag att deras ägare pratade med varandra om. Damen längst bort där till höger snyftade fram dessa ord: ”Det är egentligen förskräckligt att man ska behöva dö i turordning, jag menar: det känns inte bra att ta en köbricka i handen och stå på tur för att få dö om man är katt!” Så sa den damen, förklarade Kamero, så ska jag förklara vad den damen fick för svar; Den andra damen hade svarat att hon hade haft en katt som somnat in utan att behöva dras till avrättningsplatsen. Den hade blivit nästan tjugo år och levt lycklig och frisk ända tills den en natt bara somnade in för gott. Hon hade hoppats att det skulle kunna bli likadant med Johannes, men så väl ville inte ödet, och nu hade han fått prostatacancer som han levt med det senaste året och nu var det visst besvärligt för kraken. Tanten eller Damen hade ömsom gråtit och ömsom bannade skapelsen som hade inrättat slutet så felaktigt, som hon kallade det. Och felaktigt det är det ju, sa Kamero, det håller jag med henne om, tillade han och harklade sig; för inte begriper jag hur det här systemet fungerar, suckade Kamero – men han var ändå lugn och samlad på något vis. Ja, vi har ju för många år på nacken både du och jag, Zaraj, sa han och slickade bort en tår från Zarajs ena öga. Hav mod min kompis, viskade han i örat på Zaraj och gav honom en klar mörkblå blick.

               © Ingbritt Wik