Kapitel 38 Ingredienser

Hoppsan! Där försvann en katt! Jaha… och den andre den började skrika som en gast. Den katten som Moa sjöng för, var Kamero och honom hade hon i famnen. Det var kanske inte sången i sig som var så fruktansvärt hemsk, som man ju kunde tro, eftersom alla husdjuren blev helt rådvilla. Orsaken var snarare den att det var ett helt nytt ljud som Moa utbringade! Hon brukade aldrig sjunga... Hon hade haft så många olika bekymmer att lösa eller ha kvar och försöka stå ut med, så det där med sång... Nej, blev det några onormala ljud, så var det väl snarare gråt... För att sjunga med tusen probelm och kroppsliga  krämpor och allt annat att kämpa med för jämnan. 

Nä, det där med sång och skratt hade tystnat för mycket länge sedan. Därför var sång ett helt nytt ljud för katterna.

Den enda Mesen som skulle ha kunnat komma ihåg hennes sång, det var Achilles, men han är död och begraven för länge, länge sedan. Sången blev alltså ett helt nytt ljud som siameserna inte visste om detta mycktiska ljud frambringades på grund av smärta, förtvivlan eller av glädje… så hur skulle de förhålla sig till detta nya läte: Skulle de trösta, blåsa på någon skada eller spinna för att dela Moas glädje.

Delad sorg är ju hälften sorg - och delad glädje är ju som alla vet dubbel glädje.

Detta är en fortsättning på föregående kapitel, så det handlar tyvärr fortfarande om tråkigheter, men jag lovar att det finns komiska inslag mitt i eländet – som Moa själv har varit tvungen att skratta åt. Fast i hennes situation får man inte ha stora pretentioner på underhållning och roliga saker. 

När man orkar vara uppe brukar hon säga, då är det inte att tänka på att göra något som är roligt. Nej, när man någon dag har lite krafter, måste man försöka ta sig fram i allt som man ligger efter med. Att hennes egen sjukdom stjäl tid…, är det ingen som ens har kommit att tänka på. Husdjur som blir sjuka, tar mer tid och ännu mer kraft från henne, än hon själv kan fatta. Fast mest kraft tar alla hennes ”Energitjuvar”.

– De som inte begriper varför hon som inte yrkesarbetar, kan bli efter med något. Dessa vänner har under åren uttryckt sig mer än skamligt mot henne, det säger i alla fall Siameserna, som alltid funnits i hennes närhet. Dessa kloka siameser har berättat om hennes liv för varje nykomling i Siameseriet. Så alla mesarna vet hur Moa har det med både arbete och sjukdom. Själv brukade hon svara de som inget begrep, med att säga: sjuk är jag, men sjukskriven som en yrkesarbetande, det blir jag aldrig och blir jag sjukskriven så är det ingen som tar notis om det vare sig hemma eller borta. Arbete det har jag över nog, men någon lön i slutet av månaden ser jag aldrig till. 

När Moa säger så… Då blir de goda vännerna mycket sura och hör sig inte av på länge. Så då får hon ju helt enkelt några veckors arbetsro, men deras klander och kritik ligger ju kvar och inflammerar i hjärtat. 

Så här kunde det låta:

”Sjukdom … Vadå? Man måste ju hålla igång! Bara viljan finns så går allt! Du som går hemma, du känner efter alldeles för mycket. – Om du hade några fler ungar, så skulle du snart glömma både migrän och leder, för du skulle inte ha tid att känna efter… ha, ha, haa! – Sådana där sjukdomar som du har, de kallar jag för pjosk, Moa! Du är en lyxhustru… så du får väl dagen fullspikad utan att behöva anstränga dig. Det finns ju veckotidningar att fördriva tiden med och solen brukar väl stå högt på himlen – på somrarna. Så någon solig glänta hittar du väl på tomten eller utanför stan. Konstigt att ni inte åker utomlands stup i ett också! Ha, ha, ha... kära du...

Måla… och ställa ut! Det kunde väl vi också göra…(Vi Moa skriver inte namnen...) om vi bara hade lite tid…, men vi arbetar, vi…! Vi ligger, i alla fall, inte samhället eller någon karl till last. Ha, ha, ha....

Du som har tid att binda buketter och gravsmycken som vi tycker är rent ut sagt fula, om vi får säga vad vi tycker…(Detta sägs absolut inte på så rättframt sätt, men innebörden av deras ord blir ordagrant densamma) .

– Du kan väl leta upp vår mormors grav och göra ditt tidsfördriv (gravsmyckningskransen) på den bortglömda graven, sa en av Moas systra till henne… Vaktmästaren vet väl var den är om du frågar honom. Syrran och jag klarar själva av de andra gravarna… (Ja, så slipper vi att skämmas för saker som folk kan tro att det är vi som har kastat ihop… Denna allra sista mening sägs också med helt andra ord men med samma betydelse… Fy faan.)

Kritik, klander, falskspel och förringande från dem som är en nära släktingar eller väner!!! Det är var Moa ofta får ta emot. Man tror knappt att man lever och verkligen hör detta sägas, säger katterna och skakar på huvudet... Det finns heller aldrig andra åhörare i närheten när syskon eller andra vänner fäller sina elakheter. Så några vittnen till oförskämdheterna finns aldrig. Endas Moa själv får lyssna på dessa förståsigpåare. Det är viktigt! Visst tusan är det viktigt! Ärekränkningar är inte tillåtna att sprida omkring sig lika lättvindigt som dålig lukt av svett! Bäst att akta på sin tunga när det finns vittnen närvarande, tycks de tänka. Säkrast att mobba Moa när hon är helt ensam. Men katter har också öron... 

Denna oförskämda kritik och förringanden tyder för det mesta på avundsjuka och de som är avundsjuka… är ju just de personerna som inte förmår att göra de saker som Moa kan. Läs i boken ”Energitjuvar” av författaren Ingalill Roos. Där står det just precis så! Att dessa människor försöker förringa, i detta fall Moas kunskaper och övrigt kunnande, och även kanske hennes sätt att vara. 

Det finns många energitjuvar i världen. Om alla rackar ner på olika saker, bli ju summan den, att Moa fått tro att nästan allt som hon har kunnat, varit fel. För alla avundas ju inte en och samma sak. 

– Bedrövligt skamligt alltså, säger siameserna unisont, de som fattar hur man ska uppföra sig mot sina vänner. De som har gott förstånd och blivit fint uppfostrade hos stora uppfödare av rasen.

 Moa har ju trott, att dessa energitjuvar verkligen har tyckt så, som de har sagt.  För henne att fatta att de kanske varit avundsjuka, missunnsamma… nej hur skulle hon kunna vända på allt deras negativt tyckande…? och begripa att det endast är avundsjuka genom att läsa detta i en eller flera böcker…??? Att omvärdera och fatta och förstå att de varit avundsjuka, missunnsamma och det ena med det andra. Det är ju svårt att våga tro på för henne, så här långt efteråt. Att försöka skapa nya bekantskaper och börja riva ifrån sig på äldre dar, som ju är den tid som Moa befinner sig i. Det är banne mig inte lätt! När hon blir riktigt trängd från alla håll, kan det hända att hon sakligt och lugnt säger ifrån. Då blir oftast dessa vampyrer så paffa, att de blir förbannade på henne. Hon ska ta emot som hon alltid brukat, annars är det inte som det ska.

***

Den här kvällen första måndagen efter allahelgonshelgen, då var ju Kamero så dålig så hon har fått knäppa händerna och tacka sin skapare för varje droppe vätska hon har lyckats få i honom. Sent på kvällen var han så täppt i nosen att hans ögon blev kolsvarta och han var nog säker på att han skulle bli kvävd av det lilla vatten han fick in i gapet. Därför gav hon den där avsvällande och smärtlindrande fjärdedelen av en tablett som han skulle ha först i morgon.

Om hon kunde sitta med honom i knäet så kunde hon kanske höra när han blev bättre, så hon åtminstone kunde avgöra om tabletten överhuvudtaget gjorde någon nytta. Dessutom hade han ju kräkts under dagen. Så penicillinet hade nog kommit upp igen befarade hon.  Kanske det hade funnits kvar av det avsvällande medlet också, och då hade väl de resterna också kommit upp.

Ja, hon började sjunga för den stackars kattkraken. Han blev inte lika vettskrämd som de andra två, men han verkade inte vara överförtjust heller. Kanske var det för att det var en helt ny text.

– Men va i all världens dagar, muttrade Moa! Jag kommer inte ihåg texten på någon av alla små barnvisor. De som man lärde barnen och som man sjöng för dem när de var små. Mina föräldrar, du Prince. De hade bättre minne på sin ålderdom än vad jag har haft de senaste tio åren. Vi får göra en ny text:

Vyssan lull – koka kittelen full. Det gingo tre jäntor på vääägen. Den ena den var ful. Den andra den var full. Den tredje den var då förskrääääcklig!

               © Ingbritt Wik