Kapitel 39 Cykla med ett batteri eller smäda tillbaka
Att det kan bli missförstånd … Ja, alla kan vi väl missförstå eller fatta fel, men man behöver ju inte göra narr av den som har uppfattat saker och ting fel. Fast om man vill, kan man ju passa på att ha lite roligt … Om man vill alltså. Så resonerar kanske både folk, katter och andra fähundar ibland, när en kul sak serveras mitt framför nosen på en. Man kan kanske inte låta bli att gripa chansen … Eller hur?
Givetvis är det Moa som från allra första början ställde till detta penibla, så att Princeman fattade fel. Han är ju långt ifrån dum, men han litar ju på detsagda ordet. Så när Moa sa det hon sa, så kunde det ju inte bli annat än vad det blev! Ett stort missöde för Princeman.
Det är väl inget ovanligt, att det finns kavaljerer som ruvar i vassen, och att de är mer eller mindre chevalereska, det är då också sant. De flesta herrar som Moa känner är sådana som skryter och skrävlar utan att ha mer på insidan av pannbenet än vad Moa själv har, så de borde tiga, men det gör de ju givetvis inte. Därför driver Moa med dem ibland, och lossas förstå eller missförstå... Enbart för att sätta dem själva på samma pottkant, som de hoppas kunna sätta henne på. Detta visst dock inte Prince. Därför gick det som det gjorde.
Moa köpte en sladdlös telefon som faktiskt var bra och dyr dessutom. Dem kostade 500:- mer än vad en siames gjorde på den tiden. Alltså, om man räknar med X, så kostade en siames 2000 kronor. Och på den tiden var det en supersiames … Den här telefonen... Om den ska väl sägas att den inte var digital... Den var alltså analog … och hade nickel-kadmiumsbatteri.
För att denna telefons batteri skulle behålla sin höga batterikvalitet var dessa telefoner tvungna att laddas ur ordentligt innan de åter sattes i laddenheten. Man fick alltså inte sätta dem tillbaks i laddaren efter ett enda samtal eller två.... Man fick alltså inte småladda dem gång efter annan. – Detta visste Moa! Därför blev hon arg på en karl som trodde att han visste allt och hon inget.
Price lyssnade på ett telefonsamtal som Moa hade. Men detta bör tilläggas:
(När man märker att ett sådant där telefon-batteri räcker kortare tid efter varje uppladdning, behöver det kanske friskas upp genom att ”cyklas” dvs. laddas upp och sedan laddas ur två till tre gånger i sträck. Detta står att läsa i bruksanvisningen till Moas Samsung telefon, som är inköpt 96-10-03.) Så det så! Som Prince burkar säga… ! Detta hade Moa läst.
När så denna gamla telefon började nalkas sin ”bitter end…” råkade Moa tala om det för en besswisser-kavaljer… Denne svarade då genom att låta märkvärdig och uttryckte sig så här:
– Lilla Moa! – Du måste cykla batteriet…! Batteriet är nog inte alls slut. Det är nog bara så att du inte har förstått att batteriet måste cyklas! sa en god vän till Moa.
Moa höjde förvånat på ögonbrynen, men inte över kavaljerens smarta hjärna… Men snabb som en reptil svarade hon:
– OH…! Du har så rätt, så rätt! Så otroligt dum jag är, sa Moa och fortsatte med att säga: Jag har inte cyklat … med det. Helt riktigt. Jag ska genast leta rätt på cykelpumpen och pumpa cykeln och smörja upp den lite grann och ge mig ut och cykla. Jag har ju som väl är pakethållaren kvar på cykeln, men ljuset stal någon förbipasserande i höstas... när cykeln stod parkerad vid husknuten. Men det är ljusan dag nu, så något lyse behöver jag inte. Om inte en liten cykeltur hjälper, så ska jag ta telefonen med mig till ONOFF och tala om för dem, att det, till och med, står i bruksanvisningen att man ska cykla när batteriet börjar visa tendens att ta laddning dåligt.
– Jaha… jasså! – gör… står det i bruks…, hackade kavaljeren fram ytterst förvånat, för nu visste han inte vem som drev med vem …
Moa bara nickade och såg dumt och stumt på kavaljeren.
Han blev så snopen över Moas svar, att han tappade fattningen och började stamma. Anledningen till det, måste ha varit att Moa ämnade ta saken… eller rättare sagt batteriet – i egna händer, och cykla omedelbart – eller om hans förvåning var över att det stod i bruksanvisningen, det hann killen inte förklara, för Moa avbröt honom tvärt:
– HEJ, vi hörs efter det jag har tagit en cykeltur med batteriet!
Så klappade Moa kvickt på luren och ruskade på sig och sa B-rrr! som om hon frös. – Så blev vi av med den långprataren. Jeh!
Prince satt på en köksstol, han ruskade på huvudet och sparkade sig sedan i vänster hörselparabol. Skakade lite mer på huvudet och sprang ut till Ikaros och talade om allt som han hört Moa säga i telefonen.
Ikaros blev ju lite ställd, men drog i sina mustascher och lade veck i pannan innan han svarade på det Prince hade sagt: ”Halt ein stunde, der junge …!”, sa Ikaros…. När Prince berättat det där med att cykla med batteriet.
Så där sa Ikaos ibland för att småretas med Prince, för princens tyska påbrå! Jag skulle nästan tro att Moa drev med någon, sa han och Prince såg hur Ikaros grunnade, men så vinkade han åt Prince med tassen och sa:
– Kom så kollar vi i bruksanvisningen, jag vet var alla värdepapper finns. Vi kan hjälpas åt att krafsa fram dem, så går det kvickt. Och då kan vi själva läsa vad det står där. Dessutom kan vi ju se om Moa gör i ordning sin cykel … Det tror jag ju inte att hon gör, för jag hörde henne säga något om ”skraltig” – …häromdagen. Om det var cykeln som var för skraltig att cykla på eller om det var hon själv som var för skraltig för att kunna cykla på den – det vete gudarna vilket… KOM! Allra först måste jag få tag i en tysk grammatik eller vet du Prince hur det är med de där bestämda eller obestämda artiklarna … jag menar om det är han- eller hon-genus…?
– Vänta lite! sa Prince. Jag ska bara kolla en grej. Nej, förresten du behöver inte alls vänta på mig! Jag ska springa på dass, så det kan ta en stund. Min hårda mage, du vet ju hur den är! STEN-hård …
Ikaros satte sig ner vid en enbuske i trädgården…för att invänta Princen… ”Va, glo-ru-på… Jag pratade bara med Princen…Kan du fatta det, du din retfulla Stare?” sa Ikaros till en vårstare som satt och utövade sjukgymnastik på sina överansträngda vingmuskler. ”Passa dig du …! Jag är katt om det av någon händelse har gått din näbb förbi. Jag har nyss käkat, så nu kan du sitta där och putsa dig bäst du vill, för jag kan inte få ner mer i min mage … fast sitt inte för länge! Min matsmältning är i god funktion, Vännen Min!”
Prince vände på huvudet för att se vem Ikaros pratade med.
– Kusten är klar, viskade Prince för sig själv och satte upp högsta fart bort till cyklarna.
Ikaros såg inte vart Prince tog vägen. Han litade på att han gick in till toalådan.
Prince tog ett vigt skutt upp på cykel nummer ett och klev över till minicykeln, som stod innerst, för det var i så fall den som Moa skulle använda, den hade pakethållare, och det hade ju inte den andra … Hade någon knyckt den? Om man inte tar hela cykeln, utan bara pakethållaren …? Vad kan man då vara ute efter? undrade Prince – Men så slog det honom omedelbart vad man då var ute efter: ”Givetvis bara en pakethållare, svarade en röst inom honom!” Visst! Så måste det vara. Eller hade Moa varit där och tagit bort pakethållaren och satt fast batteriet på den redan?
Han blev sittande länge och grunnade över detta mysterium. Ja, han satt djupt försjunken när han vaknade till av att han hörde Ikaros hånfulla stämma:
– Nä…! Ditt pucko! utropade Ikaros. Du store …! Du Heliga Moder Maria … – Oh, Store Gud, vad ska man göra med en sådan som dej! – Prince?
– Vet du vart pakethållaren har tagit vägen på den där cykeln, Ikaos? frågade Prince och pekade med tassen på den cykeln som saknade densamma?
Ja, det vet jag faktiskt! Den knyckte min före detta husse. Fråga mig inte varför han tog Moas cykels pakethållare. Han vågade väl inte ta någon ”annan tants pakethållare, kanske”, flinade han. Då hade han kanske fått på skallen. He, he, he… skrattade Ikaros och satte tass-tummarna i armhålorna, där han stod på bakbenen och lutade ryggen mot rastgårdsplanket…
Princen bara tittade på Ikaros, utan att blinka. Han visste inte om Ikaros drev med honom eller vad som gått åt den i vanliga fall så sansade katten. Det skulle han kanske ha behövt få veta, om han bara lyssnade lite på skvaller, men den hussen som Ikaros dillade om… Den hussen hade aldrig varit inblandad i Princens liv…
– Nmaau! Jag undrade bara om Moa använde pakethållaren till batteriet.
– Till batteriet, sa Ikaros och lade huvudet på sned – fällde ner ena örat och såg på Prince: Och …?
– Ja, hon kanske kunde sätta fast batteriet där och gå ut och promenera med det … Det blir ju på sätt och vis cyklat då också, menade Prince. Jag hörde nämligen en sak till … Moa sa så här: ”Gode tid CYKLA … Ha, ha, haaa. Jag har ju så dålig balans så jag skulle ramla av innan jag kommit upp på cykeln, men nog för att det skulle vara kul att pröva sina vingar och se om man skulle kunna klara av att cykla … Kan du fatta nu då Ikaos, att Moa kanske menat vad hon har sagt? sa Prince och såg villrådigt åt både höger och vänster och sedan tillbaka på Ikaros.
Det blev tyst mellan katterna en stund, så det blev bara starens strofer som hördes i den vårfriska luften.
Moa kommer nog alldeles snart, sa Prince, hon hittade kanske inte cykelpumpen.
– Fattar du inget du, Prince! Jag har läst bruksanvisningen, så jag kan tala om för dig hur löjlig du gör dig genom att sitta där och vänta på Moa. – Moa kommer inte alls att cykla, så känn dig blåst, grabben!
– Hm-mm-mmm, sa Prince och kände hur de där förtretliga tårarna rann upp i ögonen och det blev så där konstig i halsen nu igen. Prince förbannade de där tårarna i sina tankar. Om det ändå kunde räcka med lessenhetskänslan …! Det nyttjade ju inget till att det skulle synas för varje gång han tappade tuffhetskostymen, ansåg han. Det blev som kramp alldeles ovanför spinnapparaten varje gång han blev så där lessen. Varför skulle han vara så känslig … eller rättare sagt, tänkte han; varför skulle han vara så löjligt barnslig och dum?
Se där …! Just där kom snyftningen. Nu skulle Ikaros börja skratta …! trodde Prince och böjde sitt lilla huvud så långt ner han kunde och lotsades slicka på en bakfot, men då gjorde han något dumt. Tårarna hade blivit fler när han tänkte på att han inte skulle få premiäråka med Moa på cykeln, så tårarna droppade nu ända ner på foten som han just börjat tvätta.
– Vänta, vännen min, hördes Ikaros faderliga röst. Det är inte så lätt för dig, Prince-man. Du har ingen mamma, och ingen pappa för han dog ju i höstas. Ingen farfar heller, för han är död han också. Det är så jag blir ledsen jag också, sa Ikaros och lade tassen på Princens nacke, och bad honom hänga med och läsa bruksanvisningen en gång till för säkerhetens skull.
Dessutom bad Ikaros att få tvätta bort tårarna som låg och glänste på Princens ena fot. Han viskade i örat på Prince att han alls inte hade menat så illa som vad det låtit. Han anförtrodde Prince att även han själv faktiskt hade varit lite inne på att de nog skulle få se Moa komma cyklande med batteriet på pakethållaren.
Efter denna lilla palaver katterna emellan, hoppade båda två ner och sprang förbi den gymnastiserande Staren Starlight, för så hette han. Nu skulle de in och läsa och sedan vila lite.
© Ingbritt Wik