Kapitel 4 Drulle med stort D
Prince berättar för en katt utanför rastgårdens stängsel: Drulle! – Ja, just så, DRULLE med alla bokstäverna stora. Så kallar Moa mig! Det är klart att det har väl sina grunder, fast jag vill inte hålla med om att felet på mig ”skulle sitta mellan öronen” som hon så försmädligt påstår ibland. Nej, jag skulle vilja hävda att jag har en balansrubbning i svansen, alltsedan veterinären drog ut mig ur moderlivet – alldeles för vårdslöst – till den här världen. Dessutom är jag förföljd av otur; vilket är ett ord som Moa inte ens kan stava till.
”Man behöver inte undra över var man har Prince”, brukar Moa säga. För där han är ramlar och skramlar det – bullrar och dundrar. Han är värre än en POLTER-GEIST! Även detta sägs med stora bokstäver, givetvis. Sådant är aldrig roligt att höra om sig! sa Prince och skakade på huvudet och såg på grannkatten, som han berättade detta för.
Moa hade visserligen även sagt:
– Fast till Princens försvar, är det sällan som han slår sönder eller fördärvar saker. Han får allt som han kommer i närheten av att välta, trilla eller falla. Dessutom faller han för det mesta själv också. Han faller ner och ramlar över något föremål, som välter i sin tur eller ger ljud ifrån sig. Han är som om han inte vore riktigt nykter.
Prince hade många minnen, som till exempel detta:
När Moa suttit och berättat för chauffören som skulle köra dem in till veterinären, när Prince skulle kastreras… vad det ordet betydde visste han inte då.
Prince berättar: Transportburarna stod i datarummet och vi var på plats. Kamero skulle dra ut ett par tänder, så han satt i den undre boxen. Inte för att det var någon speciell tandutdragarbox, utan på grund av att jag redan tagit plats den övre boxen. Jag såg att den gosiga pläden låg i den övre transportboxen, så jag valde att hoppa in i den. Jag hade knölat en lång stund för att få pläden just så som jag ville ha den, för att det skulle bli varmt och skönt åt ryggen och svansknicken. Så hade jag räknat ut det. Jag hade just sagt:
– Oh, det ska bli skönt att få lägga sig lite bekvämt, för en gångs skulle. Och så slängde jag mig mot långväggen i boxen, för att hålla fast pläden mot boxväggen.
Gode min tid …! Vad tror ni hände? Just sådant som inte får hända när jag är på utsidan av boxen! Fast nu var jag ju på insidan av den, men den välte …! Välte i alla fall. Välte ned från den undre boxen som den stod på. Landade nästan uppochner på en massa tomma blomkrukor och några flaskor som Moa hade haft stående i ett hörn – alldeles för länge. Gudarna ska veta att: för det första, höll jag på att få hjärtslag själv, dessutom slog jag ju mig. Aj fas… den där stackars sneda svanskotan fick sig en törn, så det rös över hela kroppen och den korta pälsen i nacken reste sig på ända. Kamero han blev så chockad att han skrek högt, för han trodde att han skulle få bassning av Moa, för det säger han att han har fått förr. Jag tror honom! Moa själv blev förskräckt, men så säger hon så här till chauffören:
– Nå, vad var det jag sa? Detta tar väl ändå priset i drullighet – eller hur? Moa gapskrattade elakt, och tillade:
– Han kan till och med ställa till med ett Herrans oväsen genom att ”trilla med bur och allt”, ja, då är man nog i alla fall en ”skicklig drulle”. En liten drullkatt, sa hon och tog ut mig för att Pussa mig som straff!
Ett rejält straff var det, för det där pussandet är mer genant än att bli piskad offentligt. I varje fall när någon annan ser det. Säkert är det fler grabbar som ansluter sig till min åsikt om kel, kladd och smek. Att det är en stor nedvärdering av manligheten att bli behandlad som ett mjukisdjur inför publik, det är det nog många kattdjur som tycker, i varje fall om de är av hankön, alltså. Man vill ju bli betraktad med respekt, och när det gäller de mänskliga varelserna så vill man även att de ska känna lite rädsla därtill, det är inte fel.
Så kom vi då till den där kliniken. Fast hos veterinären var det inte så kul som jag trodde och Kamero han klagade över sin tandvärk. Jag hade nästan kunnat klara mig ifrån undersökningen, för jag gjorde som jag hade gjort vid födelsen ”tog spjärn med bakbenen, mot transportburens innerkant”. Fast då sa Moa till chauffören att han fick lov att hålla i boxen, så att hon kom åt att lösgöra mina bakben från boxväggen. Chauffören var ju inte sen att lyda. Oh, nej! Han dök upp som gubben ur lådan.
***
Vill ni höra vad vi, Kamero och jag fick lyssna till under resan in till veterinärkliniken …? – Jaha … Det vill ni! Ja, då sätter jag igång. Så här var det: Nu ska jag berätta – vad en kastrering är för något, den vetskapen fick jag över nog av under tiden vi var på väg in till veterinären i Örebro. Jag ska här redogöra exakt för varje ord som Moa sa till chauffören:
– Jo, du Agust! Nu ska du få veta varför jag aldrig någonsin mer har tänkt göra en kastrering hos veterinären Xx i X-stad. Det är ju så att siameser är känsligare för narkos än vad andra kattraser är. Jag är rädd för att söva dem. Kamero har visat tecken på att sluta andas … Oh …! Vid två sådana nedsövningar, har han slutat andas. Jag har fått skaka på honom och massera hans kropp, för annars hade det väl varit hans sista andetag.
– Det låter inget vidare! svarade August.
– Nej, inte gör det det, och därför ville jag ha Ikaros sövd på ett lite annorlunda sätt. Jag ville ha mindre av det där pilgiftet som förlamar andningen, men mer av det där muskelavslappnande medlet, så att man inte skulle behöva molhålla honom. Fast jag sa, med stor betoning till veterinären, att han var ”tvungen att lokalbedöva”, så att smärtan inte skulle kännas. Jag var ju rädd för att om katten inte sov nog hårt, så skulle den ju känna smärtan, men inte orka göra sig fri, därför att hans lemmar var förlamade och satta ur spel av sövningsmedlet.
– Hur blev det då undrade Agust?
– Egentligen vet jag inte det … jag får ångest varje gång jag kommer att tänka på denna episod, svarade Moa och drog in andan hastigt genom nosen, som om det var tårefukt på väg ut ur den. Hon fortsatte:
– När vi kom in i väntrummet blev det vår tur ganska omgående, men det var en kvinna som anmälde sin ankomst också. Hon sa att hon skulle ha en vaccinationsspruta på sin valp.
– Jag och katten blev inkallade och jag talade om för veterinären hur jag ville ha det. – Visst det skulle nog gå bra och så fick Ikaros en spruta och sedan såg det ju ut som om veterinären tänkte börja ingreppet omedelbart. Då … ”suck” sa jag att jag ville låta damen med valpen gå emellan, för jag ville att sprutan skulle få göra verkan.
Damen fick gå in när jag gick ut. Fast hon kom ut igen, nästan strax efter det jag satt mig på en bänk i väntrummet. Ikaros han var vaken, men började bli lite orörlig när vi åter var inne på operationsbordet.
Jag påminde om veterinären om lokalbedövningen och veterinären tog, utan ett ord fram en injektionsspruta och stack som i brådska lite här o där runt de ädla delarna. Sedan sträckte han sig efter skalpellen. – Hade jag inte haft så svårt för att kräkas, så hade jag endera gjort det eller också svimmat. Fast det ska mycket till innan jag svimmar, så jag lyckades inte med det heller för att avbryta det som jag såg att veterinären var på väg att göra.
Oooooh …! Han gjorde det …! – Han tog skalpellen och gjorde ett snitt och tryckte ut testikeln, knöt om och klippte av, och gjorde likadant med den andra testikeln. Ett par stygn i den tomma pungpälsen och så var det klart.
– Nu är det klart. Det blir XXX:- kronor, sa han.
– Ikaros hade inte ens lagt igen sina ögon ordentligt, de var halvöppna under denna procedur. Himmel och hav! Det kändes som om det var jag själv som hade gjort detta ingrepp mot min katt. När jag hade fått in det arma djuret i resboxen och stapplat ut från veterinärkliniken med katt och allt och dessutom lyckats starta bilen, kändes det konstigt i knävecken. Jag tänkte, att nu fick jag nog lov att ta det lugnt, så mina tankar inte gjorde att jag glömde trafiken och krockade, till råga på allt också.
Moa berättade vidare:
– När jag kom till Ica-affären – stannade jag på parkeringen och undersökte hur det stod till med min patient. Nu sov han! Han var så slapp att tungan hängde ut som på en död. Hjärtat slog i alla fall, så jag bredde över honom lite och sprang in för att handla lite mjölk och något mer, vad det nu var som fattades i mitt hus.
– Det låter ruskigt, sa Agust och skakade på huvudet.
– Väl hemkomna sov den stackars katten i timtal. Han kissade på sig så jag blev tvungen att ta bort underlaget ur den tvättbalja som jag hade gjort i ordning till sjuksäng åt honom när vi kom hem. Torkade av honom med en handduk och lade honom tillbaka på ett nytt underlag i baljan. Vid det laget hade veterinären kunnat göra vilken operation som helst på honom, utan att det skulle ha stört Ikaros, det är ju vad jag tror.
Allt berättade inte Moa, tänkte Kamero som suttit och lyssnat till allt som Moa sa till chauffören. Hon glömde att tala om hur det gick efteråt. Jag undrar allt jag hur lortig den där skalpellen var. Stackars Ikaros fick gröngult var i de ädlaste delarna som en katt har. Han fick tvätta sig femtioelva gånger så att det inte skulle bli fläckar av var på något när han försökte sätta sig. Moa såg det, men sa att hon trodde att Ikaros skulle klara det bättre själv än vad veterinären skulle göra om vi åkte tillbaka. Så här sa Moa för att trösta mig, sig själv och Ikaros:
”Det går ändå inte att stryka på salva, för den slickar du nog bara i dig, och rent blir det nog ändå, när du slickar dig så flitigt som vad du gör”.
Kamero sparkade sig bakom örat och fortsatte berätta:
– Nå det läkte, men såg stelt och konstigt ut. Det pratade Moa och jag om. Så en kväll när vi skulle lägga oss hörde jag hur Moa undrade över vad det var för en pälsbeklädd liten bit som låg bredvid hennes säng. ”Det ser precis ut som en åtta!”, sa Moa förundrat och tog upp den lilla saken.
Vem skulle kunna klippa ut en åtta ur så tunt pälsverk och slänga in här? Frågetecknen stod rund huvudet på henne som en gloria. Så kom Ikaros i egen hög personlighet och hoppade upp i hennes säng. Då hörde han hur Moa ropade till. ”Gode tid! OJ! och AJ!, du är ju helt trasig bak …Ikaros. Åh! Kom så jag får se efter vad som har hänt, Ikaros lille katt!”
Det visade sig att pälsskinnet som veterinären sytt ihop efter det han tagit bort testiklarna, hade dött och torkat till en hård platta och hade fått pungens form av en åtta. Hon lyfte på Ikaros svans. OJ, oj … aj-aj! Det såg ont ut. Jag passade på att titta jag också. Det var två små röda hål där bak där den fina ståtliga bollen suttit. Det såg ut som om han blivit biten av en stor orm. Hålen var förstås kanalerna in till det övriga systemet. De var väl inemot läkta, men lite fukt såg det ut att finnas. Ingen pung alls! Ikaros hade inte speglat sig, så han visste inte hur eländig han såg ut. En så ren bak på en katt är det nog ingen som sett tidigare. Inte så mycket som ett hårstrå fanns det som minne efter det som visade att han var en hane. Moa lyfte ännu en gång på både svans och katt och skärskådade hans bak och sa:
– Bevare oss väl! Hur kommer du att se ut i framtiden? Hur ska någon kunna veta vad det är för kön på dig? Stackars dig, kattstackare, jag tycker verkligen synd om dig. Det läker nog bäst om jag inte rör det. Sov lite nu och tvätta inte mer ikväll, är du snäll!
Skinnbiten la hon på sängbordet, kanske hon skulle ha den som minne … – man kan aldrig veta.
Hur som helst, så fick Ikaros pälshår även på detta ställe av kroppen. Långa sådana – dessutom. Till en början såg Ikaros ädla bakdel ut precis som Moas målarpenslar. Två rejäla tussar stack ut på var sida om mittlinjen. Det var så sorgligt att jag inte ens kunde dra på mustaschen åt det. – Fast nu ska ni få höra. Det märkligaste av allt, var att dessa tussar växte och växte. Nu ser han sen länge ut som om han inte alls hade varit så nära kastreringen, som vad vi vet att han har varit.
Det måste vara naturens eget skydd, filosoferade Kamero. I vilt tillstånd med svansföring uppåt … var det ju ett måste att hån något att visa upp för honorna att beundra och de andra hanarna att akta sig för. Visst är väl naturen konstig? Vad var det som gjorde att håret kunde växa på ett nytt ställe, när huden efter pungen låg på SÄNGBORDET I MOAS SOVRUM? Den frågan har vi aldrig fått svar på. Detta är alldeles sant, vi kan svära på det allesammans! Här åtgår det fler frågetecken än vad man får sätta ut enligt svensk Språklära…!
– Har du varit hos den där cykelreparatören förr? frågade August Moa.
– Javisst, men då har jag inte ansett att han varit olämplig, även om jag har tyckt att han haft fel i en del diagnoser. För det har han haft. Han har nog bättre hand med större djur. Man får väl åtminstone hoppas att feldiagnoser och för tidiga operationer inte förekommer där också, avslutade Moa sin berättelse för Agust.
Detta var inte bra för Prince att få höra, men nu kunde han inte smita hur gärna han än ville. Han svalde och svettades. Sådant där snack skulle inte få förekomma när en patient som ska utsättas för just detta operativa ingrepp, sitter i en resbox i baksätet på bil som framförs mot veterinärkliniken. Eller …?
Prince suckade en extra gång och fortsatte på sin och Kameros berättelse om besöket på veterinärkliniken i Örebro:
– Ja, så svängde vi in och parkerade utanför Hund & Kattkliniken i Örebro. Sedan ska jag berätta om vad som hände mig, sa Prince:
– Veterinär Hokfors hälsade mig och Kamero välkomna och sedan var det ju den där undersökningen. Efter den stack Moa och chauffören och lämnade oss i sticket. Ja, stick, det fick jag på en gång ett rejält, fast det gjorde inte direkt ont, men det sa smack i skinkan! Kamero fick inget stick, fråga inte mig om denna orättvisa.
När jag vaknade så bultade det och bankade bak vid svansroten. Fast det var inte det enda stället som det gjorde ont på. Herre min Je …! så ont i magen jag hade. Jag slängde ett getöga neråt magen, som var rakad och skär som på en grisbaby … Vad var nu detta? tänkte jag. Det var broderat med 16 stygn på min mage. På en prins borde de väl i alla fall brodera med Kejsarstygn … va?
Vad hade de letat efter där? De trodde nog att jag svalt något värdefullt och därför rånat mig på maginnehållet. Visst vet jag att katter kan svälja både juveler och diamanter, men denna gång hade de fel! Nu förstår jag varför de andra killarna kallat alla veterinärer för ”Rånald”. De andra killarna har blivit rånade de också, men inte på så stora summor som jag. ”Man ska aldrig gå in i en transportbur, brukar Ikaros säga”, och nu förstår jag vad han menar med det. Fast nu resonerar jag så här; jag är redan rånad så nu finns det inget mer att ta! Därför brukar jag ligga och sova middag i transportburen, ifall den står på en varm och bra plats.
Jag fick en mystisk förklaring till varför de hade skurit sönder min mage. Det var Zaraj som förklarade, han vet ju det mesta, han som är gammal i går´n. Jag hade en sten i magen, berättade han för mig. Givetvis föll Ikaros in i snacket och sa att såna som jag kallas för ”Hermafroditer” Givetvis skojade Zaraj med mig, för inte var det väl värt en tusenlapp att plocka ut en vanlig sten ur min mage … Frågan är ju hur i herrans namn den kommit dit?
Visst jag käkade något när Moa var ute på havet och inte kom hem förrän det gått tre dygn … Fast under de tre dygnen var Stickan hos oss och då levde vi på rökt skinka utan sten eller annat skräp. Så det så! Det var en härlig tid. – Jag minns den som om det var igår! Den mannen, han, blir ju aldrig irriterad på siameser,! Han kan faktiskt komma hit enbart för att hälsa på oss. Jo, nu ger jag mig inte…! Han sa i den högtalande telefonen, som nu är trasig, att han hade köpt skinka och ville komma en sväng förbi för att bara hälsa på katterna! Det är inte så bara det inte! Det är en hygglig kanalje, den där Stickan. Kanske han inte är någon sådan där fruntimmerskarl … chevaleresk kavaljer. Det är i så fall bara bra, för då får ju vi all uppmärksamhet för oss själva – och det ska man inte ringakta, suckade Prince längtansfullt och fortsatte sitt berättande:
– Kamero, han sluddrade efter sin tandutdragning, fast det var väl på grund av sövningen också. Det blev katter av oss båda två ganska snart, trots allt. Jag var rent förvånad över hur snabbt jag repade mig.
– Ropa inte hej förrän du är över bäcken, kraxade Ikaros, som en ruggigg gammal korp.
– Skräppan går sönder, sa den kloke gamle Zaraj.
– Att något gick sönder, det kan jag sätta min namnteckning under, instämde Prince. Kanske det var skräppan som brast. Det kändes konstigt i min mage. Moa skulle ju vända mig uppochner för att titta stup i ett. Jag blev så trött på det där att jag tvinnade mig som en såpad ål tills hon gav upp. Jag kan vara bestämd och besvärlig när jag vill det.
– Nää! men-va-i… Stopp ett tag! – Prince! ropade Moa. Nu måste jag få titta på dig!
Detta utrop gjorde Moa när hon satt på toan och jag som vanligt kom för att dricka lite vatten och sedan hålla henne sällskap.
Hon lyfte upp mig med våld, klämde fast mig mellan sina ben. Brydde sig inte om att mina bakben hamnade i hennes nedhasade långbyxor som fungerade som ett par fotbojor för både henne och mig. Vände mig på rygg, och klämde och tryckte på min mage.
– Nej, nu måste vi ringa veterinären! stönade hon.
Som tur var så var kliniken stängd för dagen. Fast dagen därpå ringde hon och beskrev att jag såg ut som en omjölkad kossa. – En bollstor knöl gjorde att mitt rakade, skära magskinn faktiskt såg ut som ett juver, förklarade hon. Tid för operation bokades och så var jag snart där på Hokforsveterinärens operationsbord igen. Han är ju genomtrevlig, den där vetten, så inte för det. Men… Det blev ett dyrt kalas, det var vad Moa sade. Vilket misslyckat kalas det blivit för mig, det sa hon inget om, nähä då! Det skulle inte kommenteras. Jag skulle medicineras med två olika tabletter två gånger om dagen och ändå värkte det som bara attan i min mage.
Det enda jag fick veta, det var att det kunde bli så efter en operation. Nu var jag rånad för andra gången, kan man säga. Vad det nu än var i knölen så var det i alla fall inte till nytta för Rånald. Inget att ha den här gången, tänkte jag och försökte le, trotts den intensiva smärtan som jag genomfors av. Det tog tid innan jag blev den där busiga Princen som Moa brukar skryta om att hon har.
Det var mycket tyst i huset under min rekreationstid, men nu skramlar och ramlar det som vanligt igen. Är det inte jag själv som faller i golvet med en smäll, så är det som det var – för 15 minuter sedan – en stor, ny torkvinda i plastfodral. Ja, hon får väl skylla sig själv, hon Moa, när hon ställer saker och ting så att man kan komma emot dem …! Fast komma emot… är nog inte rätta uttrycket. Det var så här: Jag klättrade på den, för jag trodde det var en flaggstång, som stod lutat mot väggen uppe i övre hallen. Jag var nästan uppe i toppen, men då välte hela härligheten. Kamero hoppade högt, skrek och sprang och gömde sig, som han brukar när det dundrar för mycket. Vet inte om han är rädd att han ska få skulden – och att Moa ska hacka på honom, för att han inte har uppfostrat mig rätt.
Mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän Moa kom uppför trappan och frågade vad vi gjorde. Hon tog sig för pannan, sedan gick hon ner igen, utan att förebrå vare sig mig eller min gråtande fosterfar. Jag letade upp Kamero och tvättade ett öra på honom och viskade samtidigt en förklaring om att det inte alls var hans fel att hela stången välte eller att jag varit olydig och klåfingrig. Jag bad honom att inte gråta mer för min skull. Jag slickade i mig hans tårar, för jag var sugen på något salt.
Han blev nog glad över att höra, att det inte var hans fel, och även över att jag så villigt slickade hans tårar. Han slutade snyfta och kröp fram ur sitt gömställe, tittade lite skeptiskt på torkvindan, och hoppade sedan upp på sängen och började tvätta sig.