Kapitel 41 Att hyperventilera

Varför sitter du inkrupen där inunder för? Du skakar ju i hela kroppen! Vad är det som har hänt? Klappra inte så med tänderna, för det är inte bra för tandemaljen, dessutom kan du bita tungan av dig! sa Ikaros och såg riktigt bekymrad ut.

Ikaros ställde alla frågor och påståenden på rad, utan att vänta på svar, men så blev det en glipa i ordflödet, så Prince kunde hacka fram sina ord:

– Jo, det är Moa! Hon hyperventilerar!

– Va, i Jösse namn är det du säger, pojk! Då ska du väl vara hos henne istället och inte sitta här och trycka!? Var är hon …? Fattar du inte att hon måste ha lugnande tröst om hon hyper … vad det nu var du sa …att …

Så hörde han Moa komma i full fart. Frisk och utan några extra andetag, men däremot pratade hon om korsdrag:

– Oj, då Prince! Du fryser ju, det syns ju på långt håll, sa hon och slängde en blick på Prince som satt långt in under en byrå. Vi får nog stänga den här altandörren nu, för det här korsdraget blir visst för mycket för både dig och mina blommor – Jösses…! Den där blomman har visst allierat sig med gardinen. Hur får man loss en långtaggad kaktus ur en spetsgarden …? Någon som vet? undrade Moa högt under tiden som hon skärskådade den darrande Princen som nu krupit fram. Det är nog tillräckligt vädrat här nu, jag håller med dig Prince, sa Moa och stängde altandörren, innan gardinen svepte in ytterligare en kruka i sitt tyll.

Så tog hon upp Prince i famnen och började gnugga honom varm medan hon själv huttrande sa:

– Ventilationen är så bottenlöst dålig i det här gamla huset, förstår ni katter, så jag är tvungen att göra så här ibland för att få ut den gamla luften och tvinga  in lite nytt obegagnat syre.

– Jaha, så var det med det då! Alltid får du orden om  bakfötterna, Prince, grymtade Ikaros dystert och vände på hälen för att gå ut i köket. Dina bakfötter är intrasslade i mycket …för att inte säga; det mesta.

Efter en stund började Prince tjata om att han ville gå ut, men Moa sa:

– Nej, lille Prince, du har alldeles för lite på dig, så där naken kan du inte gå ut i den här råa vårkylan eller om det heter dåliga vårvärmen.

Jo, men jag har ju undertröjan på mig i alla fall, hävdade Prince och skrapade med en tass utefter magen.

– Jamen den är så tunn och gles för den har du ju haft sedan födseln, för den har du väl inte bytt sedan dess …? Inte ett enda extra strå har tillkommit i den så vitt jag kan skåda, och din kropp är ju många nummer större nu än när du kom till världen. Jag begriper inte mig på det här nya Siam-modet, klagade Moa.

Prince blev förvånad över att Moa fattade vad han sa, för det brukade hon inte göra. Hon fortsatte babbla om något som Prince inte begrep:

– Skulle inte förvåna mig om det blev likadant med siameserna som med rexarna …”Hu a ligen”, mässade hon … med en rysning och fortsatte sin monolog: Om de ska avla på siameserna precis som på rexarna. – Tänk dig, Prince! Så hemskt om ni siameser skulle bli så hårt avlade, så att era redan korta pälsar helt skulle försvinna. Inte ett strå på kroppen. Tänk om de fick fram helt nakna siameser till sist, så att man sedan skulle bli tvingad att sticka, virka eller köpa tröjor och jackor åt Er, precis som till människobarnen. Då har det väl spårat ur i alla fall …VA? Eller vad säger du, Prince? Det måste väl vara skönare att ha en sådan där rejäl tröja som den Ikaros är född med.

– Den är omod…

Längre han inte Prince för Moa avbröt honom:

– Hans tröja är som ljuvligaste silke. Tät och mjuk som kort sammet. Den där tagelskjortan som skaparen har dragit på dig, Prince …den verkar då inte direkt ljuvlig, man ser ju skinnet mellan stråna … Hu, aj, aj, klagade Moa.

– Omodernt! Ikaros tröja är omodern, hävdade Prince och vickade på höfterna så att pressvecken bak på hans lår såg ut som vassa kanter. På lång päls skulle ingen kunna se att jag verkligen har pressveck bak på skinkorna, tillade han och spände ögonen i Moa. Spetsbyxor kallade min mamma den nya modellen, så det så! Hårstråna möts från två håll just där bak på låren, ser du inte det, sa Prince och snodde runt och vände rumpan åt Moa och så sa han uppfordrande:

– Kolla min rumpa nu! Ser du att pälsen bildar en hög spets som ett pressveck bak på varje lår?

– Nää… Stanna inne hos mig, Prince, sa Moa. På nästa kattutställning, som är här i närheten, ska jag köpa dig en pullover eller overall. Det fanns så snygga på utställningen i Örebro och Margit köpte ju en Polotröja till VilmerS-siames. Han såg jättetuff ut i den. Varmt blev det nog också. Kanske den skulle kännas bättre på din kropp än den där strumpan som jag gjorde ett försök med att göra tröja av, fortsatte Moa.

– Må gudarna bevara mig för några fler sådana försök, gnällde Prince. Jag såg ju ut som en påklädd boaorm i den där långstrumpan.

Ikaros satt just då ute på altantrappan och kunde höra vad Moa och Prince pratade om, så han började berätta händelsen med den där Strumptröjan för en skata som han blivit vän med.

– Jo så här var det: I höstas ville Moa ha med sig Princen ut i kylan. Hon ville ha sällskap och hon hade ju ingen hund som hon kunde gå ut med. Då födde hon den geniala idén att klä på Prince en avklippt strumpa. Ja, du hör ju själv Skateman eller Skatis som du ju kallas för det mesta! Hon gjorde hål för fram och bakben. Uppe vid halsen, rullande hon ner strumpan, så det blev en polokrage. Sedan drog hon denna skapelsen över Princens långa smala kropp … Tala om att det såg tokigt ut. Visst att strumpan var elastisk, men betänk att Prince är mycket lång i ryggen och dessutom smal om bröstkorgen, som en vesen vintergädda. Som han såg ut! Ja, jag säger då bara det, sa Ikaros. Dessutom förstår du, Skatman, så kunde inte Prince hålla balansen när han fick på sig den där utrustningen. Han välte i ett kör, tvärföll omkull. Moa reste upp honom gång på gång, men han föll handlöst på sida, rätt i golvet varje gång. Han såg precis ut och betedde sig som om han varit en av de där kattmumierna som de hittade i Egyptens pyramider … De som var flera tusen år gamla. Ja, jag blev faktiskt illa till mods vid åsynen av min käre halvbror. Tur var det ju att försöket inte lyckades, för hon hade ju skämt ut både sig själv och Prince om hon hade gått ut i tassemarkerna med en så utspökad katt. Fast hon sa visserligen till mig att hon skulle åka upp till Höjden och promenera där … Där uppe möter man ju ingen, det vet jag, men ändå!

Men när alla försöken var avklarade tog hon av Princen det där eländet och struntade blankt i utflykten. Hon gick och la sig i stället med en bok i ena näven och Prince la hon på den armen som hon inte höll i boken med. Där somnade de båda två, det såg jag när jag efter någon timme kolla in igen, och vem som snarkade värst är ju inte svårt att räkna ut …

– Ja, så kan det gå, svarade Skatis!. – Från det ena till det andra, fortsatte han: Du har möjligtvis inget bra luspuder, Ikaros? Jag har nämligen loppor under ena vingen och så har jag fått löss i halskragen. Det kliar ju så in åt hell…, förstår du.

– Du skulle nog prata med Moa du …Det hör jag dä, svarade Ikaros. Hon håller också på och lusar sig. Kanske ni har varit för nära varandra ni två …? hi, hi, hi! skrattade Ikaros, som visste att Skatis och Moa hade varit ovänner ända sedan jordgubbssäsongen – förra året.

Skatis hade nämligen tagit hela sin familj med sig på jordgubbsfest i Moas jordgubbsland när hon och en bekant var till Örebro! Skatis hade dessutom bjudit in grannar och goda vänner som han kände. Så det hade blivit riktigt många på den där festen. Jordgubbarna hade tagit helt slut. Till sist hade gästerna blivit tvungna att hacka bort det mogna på samtliga kvarvarande kart, för att bli riktigt mätta och belåtna.

Moa hade kommit hem lite för sent, för att inte säga bra mycket för sent. Festen var nästan slut när hon upptäckte vad som tilldragit sig i hennes jordgubbsplantering. När det gick upp för Moa vad som stod på, ryckte hon till sig piassavakvasten och kom stormande mot Skatis med den i högsta hugg. Vad hon hade skrikit kunde inte Skatis komma ihåg, men ilsken hade hon varit i alla fall. Efter den festen tålde inte Moa att se en skata. Hon trodde att alla skator var Skatis, ville han påstå. Han ansåg att det var fel av Moa att ge honom skulden för det som en hel flock hade varit deltagare i. Att ensam låta honom bära hundhuvudet för hela hans kår. Det var grymt ansåg han och det får man väl hålla med stackars Skatis om. 

© Ingbritt Wik