Kapitel 46 Bara lite Prince-Bus

Ikaros får upp vittringen på ett mail som Moa glömt sända. Innan hon upptäcker det och skickar iväg det, läser Ikaros högt på skärmen för alla som vill höra på.

Nu sätter han igång:

Hejsan min Vän!

Du undrar nog varför jag skriver till dig från Word… Det har sin förklaring. Jag är siamesägare, så enkelt är det!

Detta ska bli ett inlägg i nästa kapitel.

Mästerkatten i stövlar, var en saga som stod i en av småskolans låneböcker. Jag minns inte vad den katten gjorde eller inte gjorde. Den som var författare till den, måste ha haft en siames, även om sådana var mycket ovanliga på den tiden när boken skrevs. För de är ena riktiga mästerkatter när de sätter den sidan till.

Prince är alldeles omöjlig. Allt som han gör är inte kul. Det är kul för honom, men de flesta gångerna, vet han inte att det ska bli som det blir i slutänden. Med lite hjälp och småprat som jag lägger in i Prince-berättelserna, så kan det ju bli kul. Se ut som om det var hans uträkning.

Nu ska jag berätta om de senaste busstrecken:

Jag hade blomjord, kiselkulor, lekakulor och sönderbrutna, ruttna äppelträdsbarkbitar och ved från äppelträd. Väl blandat i en gammal långpanna samt i en låda som stod ovanpå långpannan. Allt detta står på ett rullbord. Som är perfekt att ha till sådana saker, eftersom jag kan rulla iväg det utan att behöva lyfta, eftersom jag har svårt att göra det.

Prince var inte överens med mig om det här. Han hade andra idéer och nu får jag ta hjälp av fantasin… men det får man i en berättelse. Hela berättelsen skulle kunna vara fantasi, om man bara hade så bra fantasi, men det har inte jag. Den som bara har sett en katt på bild kan skriva en bra kattberättelse, men inte så innehållsrik som en äkta siamesägare – det vågar jag svära på!

Jag tyckte att jag hörde en litet grymtljud, men det var bara Prince som viskade i örat på Kamero: "Nu Kamero, ska jag fixa en mulltoa…” – ” Alla ingredienserna finns där uppe, viskade han och viftade med höger framtass uppåt jordsamlingen till, som befann sig på ett rullbord. (lättrullat dessutom)”

Han la in hela sin själ i förklaringen om hur bra den här mulltoan skulle bli, när han snackade med Kamero. Och det lät så här:

– Men toan kan ju inte vara där uppe där den är nu. Nej, det där bordet är ju rent farligt. När man hoppar upp på det, så far det ju iväg som en dressin på en räls, om man vet inte var färden ska sluta. Det kommer inte att funka med rulltoa när man inte vet vart den tar vägen med en. Nej, jag ska göra om det till en stationär Mulltoa. Den måste ju bli stadig och finnas på samma plats alltid, så man inte behöver leta efterden, förstår du, förklarade Prince  ingående.

    Tur att man är lång, tänkte Prince och sträckte sig så att det stramade i den där sneda svanskotan, men oj så lätt det gick att tippa ner hela härligheten på golvet. Så mycket det blev sen! – Fantastiskt! Men det kunde ju inte ligga som en hög pyramid, nej det blev han ju tvungen att rätta till genom lite extra arbete, så han började krafsa isär det, för ingen vill pinka på en sockertoppsformad toalett. Just som han höll på att arbeta som bäst för att få jordblandningen liggande slätt, sa Moa att hon skulle hämta en kvast på övervåningen.

   Prince som börjat bli lite spökrädd tänkte att nu var det säkrast att hänga med Moa upp på övervåningen ifall det fanns spöken nere i köket, så han tog paus i sitt krafsande och sprang före upp i genom trappan.

Han var nog lite rädd och undrande över varför Moa så hastigt behövde både kvast och skyffel, men det fick han väl se när de kom ner igen, tänkte han.

Bäst att passa på och pinka på den vanliga toan, tänkte han och hoppade vigt i den. Matte, det ironiska våpet säger då så här:

– Ha, Mes-usling… Du hade väl tänkt pinka i jordhögen också, va? Den här gången var det bra att du är så spökrädd att du måste hänga mig i hasorna var jag än går. Säkert hade du tänkt pinka i blomjorden, din usling, snäste hon och tog skyffel och kvast och gick ner med Prince ömsom före, ömsom efter.

Han satte sig under köksbordet och tittade på när ihopsopningen skedde. Då hör han Ikaros retsamma stämma bakom sig:

– Ha, haaaaaaa! Mjaaae! Man kan nog kort och gott konstatera att där gick din mulltoa upp i rök, Prince!

Prince blev irriterad, men ville inte visa Ikaros att det tog, så han fräste bara lite och ryckte på skulderbladen, precis som om det inte gjorde honom ett skvatt. Han ville nästan försöka få Ikaros att tro att han hade ångrat sig, för han satte fart och lekte med en tuschpenna som låg på golvet. Då blev matte arg och FRÄSTE hon också:

– Tänk, inte ens när mina barn var små, hade jag så många grejor på golvet, som vad jag har nu! Ska man ha en penna av något slag, då är det bättre att böja på nacken och söka på golvet. Det går fortare att hitta en penna där än om man gör sig omaket och går bort till pennburken, för där är det inte många kvar.

Så böjer hon sig ner och plocka upp två pennor mitt framför nosen på den snopna Princen. Hon ämnade lägga dem på bordet tills vidare. Där var det lätt att hämta dem, så Prince log så brett att mustaschkuddarna blev som små bollar. Så hörde han vad matte såg – konstig formulering – men så var det.

– Herre min Je… Va i helsike… Va ä nu dä här? NEJ, röt hon till. Min hemvirkade nytvättade löpare. Full! OJ!, oj ojj. Har du Price krafsat ur allt detta ur blomskålen? All den här gojan? Den som ligger på duken?

Price makade på sig lite och svarade på sitt språk, att om hon var så dum så hon trodde att hon skulle få svar på det, då var hon dummare än vad han hade trott. Sedan började han tvätta sig i ansiktet, för mustascherna kändes så egendomliga, som om det var på väg att lossna. Hade han varit för dum mot Moa nu... Samvetet kliade en aning. Inte bra, tänkte han.

Moa stönade och skakade av duken det värsta och la den i blöt i diskhon. Sedan samlade hon ihop kiselsanden, som blandats med lite jord från krukorna. Hon får väl skylla sig själv lite, tänkte Prince för att rättfärdiga sitt samvete. Hon skulle ha tagit bort den där stora skålen när hon avskedade Julstjärnan och den där andra ..., Amaryllis tror jag den hette. Nu blev det ju för mycket sand i urnan. Prince muttrade om att han inte hade något roligt att göra, så därför hade han slagit ihjäl några dyrbara minuter genom att räkna hur många fulla tassar överflödskiselpärlor det fanns i blomskålen.

När så Moa fick se att ett av värmeljusens glasskål stod på yttersta kanten, började hon mässa igen.

– Alltså – Preeeiiince…! Nu får du bättra dig, du gör dåligt intryck på mina andra katter! – om mig får du att tappa koncepterna helt snart! De kan jag ju inte fya, så de lyder heller. För när de ser att du inte går ner när jag säger fy… då tror de inte att fy betyder nej längre!

– Nä, du! Det gör det inte heller, det har aldrig varit likhetstecken mellan de två orden, matte, kläckte Prince ur sig.

Matte hade inte lärt sig kattspråket så hon trodde att det var ett jamande som betydde Förlåt!

Hon glodde till så vasst att Prince blev rädd för repressalier, så han knäppte sina små tassar, böjde sitt huvud mot bröstet, blundade och började bedja:

– Förlåt oss (mig o mina kompisar) våra synder, snälla Moa, såsom vi förlåter dig dina synder, ty jag och mina kompisar skyldiga äro – till mångt och mycket av dessa förseelser.

Ty blomjorden är din – kiselsanden och även lekakulorna tillhöra din avdelning, även om jag skulle vilja leka med lekakulor i all evighet. AMEN! sa Prince och löste upp sina knäppta tassar och skakade ut de domnade tårna och blåste på klorna.

Zaraj åt upp ett dracenablad i ren nervositet och blev tvungen att kräkas. Det gjorde han på hallgolvet. UTAN matta. Det tyckte han var illa. En matta måste man ha att spy på, annars kunde man ju strunta i att spy, menade han och slängde en blick inåt köket, där det verkade vara inemot kaos.

* * *

Ja, som du ser, kan det bli ett kapitel på bara en liten stund i ett hus där man har åtminstone en siames och kanske fler...  Skulle man ta vara på allt material som de lämnar in som förslag till texter  – skulle det snart bli en bok lika tjock som… SVEA RIKES LAG… eller vad tror du?

Detta ska jag faktiskt ta med i nästkommande kapitel. Fast det är väl många stavfel, jag har för bråttom och ord som liknar varandra ser ju inte stavningskontrollen som fel. Fast rätta både stavning och svenska, det gör jag inte med en gång, för då är jag inte mogen att se felen, för jag tror att jag vet vad det står där då.

Hej svejs vi hörs.

Ingbritt.

            © Ingbritt Wik