Kapitel 48 Möte med Energitjuv

Moa har köpt en ny bok! Det var förresten inte bara en i det senaste paketet. Hon har böcker överallt nu. Bokhyllorna fulla, så hyllorna bågnar, och bokbuntar på stolar, bord och andra ställen där katter så väl behöver kunna sitta bekvämt. Det blir ju så vingligt om man ska stapla upp sig på en sådan där hög boktrave. Och det blir ett farligt gnäll om man råkar riva stapeln så allt faller i golvet. Sådana gånger brukar jag sätta mig i säkerhet, för säkerhetens skull, alltså.

Prince sitter och grunnar över vad vitsen är med att köpa så många odugliga böcker! För ingen bok som han har varit med och packat upp, har haft rätt titel! Den boken som han ansett att Moa skulle behöva köpa, den där vars titel hon läser upp högt för honom i varje nummer av BOKSPEGELN …

– Men tror ni att hon köper den? jamade han högt i vredesmod. Nej det ska ni inte tro! Den är för dyr påstår hon. – Varenda månad, är den för dyr! … Va? Vilket snack! Den heter ”Förstå din katt.” Som ni nog alla har förstått så är inte Moa den som har så lätt att förstå sina katter. Fast jag ska väl inte klaga för mycket, för det är ju på sätt och vis bra att hon finns. Det skulle ju bli lite tomt om hon inte haltade omkring här och gnällde. Hon gör ju så gott hon kan i alla fall och det är ju värdefullt i och för sig.

Den boken som hon fick nu sist i brevlådan hette ”Energitjuvar.” Den läser hon i varje kväll. Dessa tjuvar är inte av samma slag som de som bröt sig in i hennes torp och bar ut hela hennes möblemang, motorsågar, porslin och prydnadsföremål. De tjuvarna sparade bara städningen … åt Moa. Den blev kvar åt Moa, jo, då! Så var det, men då tyckte jag synd om henne! Hon var verkligen lessen. – Det såg jag för det rann en genomskinlig vätska ur hennes ögon, men blinkhinnorna var inte framme, så hon hade nog inte feber. Tror inte det – men det var ju illa nog som det var.

Detta med energitjuvar förstår inte jag mig på riktigt. Moa brukar läsa högt för mig ibland, när hon hittar ett avsnitt där hon känner igen sig. För ni har väl förstått att jag ligger hos Moa om nätterna. – Jo-jo-men, det gör jag. Det är inte så att jag är liten och rädd. Nä – då! Det är för att skydda Moa från onda andar, och lite grann för att värma mina långa, kalla bakfötter. – Jag sa det till veterinären sist jag var där, att det nog var alldeles för lite blod i min kropp. Blodet räcker inte till för att ta sig ut i de här långa bakfötterna. Precis så sa jag och höll upp det ena långa bladet, så han kunde känna, ifall han inte trodde mig, tänkte jag. Tårna är ju iskalla, sa jag. Kolla broskbildningen i knicken på svansen också, när jag nu ändå är här, bad jag honom … Jag frågade om jag skulle sola svansen, för att få mindre ont av knicken, eller om jag skulle knöla in ändan mot något element om värma den där svanskotan som ömmar så. Nån gång när elementet är på kan jag ju försöka. Vetten sa inte ett smack, inte ens en blick gav han mig, fast jag både pratade och gestikulerade med båda framtassarna och himlade med ögonen för att understryka det sagda. Vilken stropp till veterinär …

Fast i det fallet förstår Moa mig bättre. Jag var så hiskligt het när jag var pojke, så hon frågade en veterinär om det var normalt. Han sa samma sak som vad Moa själv hade sagt: ”Det är nog hög ämnesomsättning som killen har”. Det var svaret hon fick.

Nå, den där omsättningen kanske sjönk lite efter den där hemska kastreringen, men det var ytterst lite i så fall. Moa trodde att den skulle sjunka i alla fall. – Hon förklarade att efter en kastrering så blir det alltid ändring i ”hormon-dosan”, tyckte att det var så hon uttryckte sig. Eller om det var dosen hormoner som minskade någonstans … efter det där sabl… ingreppet! Kall blir jag i alla fall om fötterna. Hjärtat klappar kanske inte så fort längre, fast alldeles för fort slår det fortfarande. Det har  Moa konstaterat. Fast när jag ser Sessan eller Sara, då blir jag varm i hela kroppen, till och med om bakfötterna och hjärtat klappar ännu hastigare än det någonsin gjort. Då känner jag mig pigg och frisk igen! – Fast hör och häpna – då säger Moa att då är jag inte normal – för normal och pigg som förut, det menar hon att jag inte ska känna mig! … i hell… att jag vill ligga inne och slagga och äta en massa onödigt torrfoder som jag bara blir fet av.

Om jag i stället kan sitta i solen och kurtisera med någon av tjejerna, då känner jag ju att livet är värt att leva igen! Ha, ha ha! Det ska nog Moa få se, att den saken bestämmer jag nog över själv.

Nej, det duger inte att sitta här och grubbla! Nu ska jag ut och jaga. Jag känner ju mig i toppform, så nu ska det bli jaga av …! Då kanske farsan berömmer mig, tänkte Prince och stack i väg och satte sig på jaktpass och lyckades mycket bra, som han tyckte själv. Ända till en sådan där ”energitjuv”  kom och tog både hans glädje, energi och livslust ifrån honom.

***

Kamero mötte Prince som kom med en jädrans fermitet.

– Va är det fatt katt? Har du eld i baken?

– Jag har mött en av Moas energitjuvar! Måste in och vila mej, svarade Prince med andan i halsen.

Han snöt sig hastig i tassen som om han hade tårar i nosen.

– Mjamen … hur vet du att det var en sådan? Ja, energi … vad det var du sa.

– Mjomen, jag blev ju alldeles matt. Jag har inte varit så här matt sedan den gången jag kom ut ur min moders innandöme! Jag orkar knappt stå på benen, efter det där mötet. Måste lägga mig!

– Gud så du överdriver! snäste Kamero. Inte kan en sådan där energi … vad det var den hette, ta så fullkomligt kol på en siames. Vad är du för en krake

– Nädå, överdriver… Det gör jag inte alls, dä. Jag såg honom på andra sidan nätet och han stegade ju fram till mig och började snacka eller rättare sagt hacka på mig. Han frågade vad jag höll på med, och jag svarade sanningsenligt att jag just hade lagt ner ett stort byte! Han skrattade försmädligt åt mig och sa att ödlor inte var något som man kallade för byten! Och för att göra min bragd ännu mindre, så hasplade han ur sig denna spydighet: ”Är det ödlans svans du har och leker med, kanske?” Jag talade om för honom att svansen hade för längesedan stuckit iväg åt nordost, och försvunnit i gräset. Men att jag hade ödlan kvar, jag stod ju med vänster framtass på den medan jag snackade med den där ”boysen”. Lyssna, Kamero, så ska jag återge samtalet i hela dess struktur; här kommer det, sa Prince och slickade sig om den torra nosen:

– Det var inte så att det var ödlan som stack åt ett helt annat väderstreck, då? – Kanske att det är svansen som du så majestätiskt håller ner med tassen? Du kör med fel taktik, gosse! sa energitjuven. Dessutom med fel djur. ­– Harungarna brukar jag ta flera stycken varje vår. De är bra stora när jag fångar dem, det ska du veta, grabben! Fåglar av alla de slag jagar jag … Jag bara kryper ihop och sedan sprätter jag iväg som en uppdragen fjäder, raaaaakt upp! – sa e-tjuven och vevade uppåt i luften

Det luktade kattsvett, kände Prince, men teg.

Energitjuven fortsatte med sitt skryt:

– Och så plockar jag ner en svala eller någon fink. Inga problem … Det är hur enkelt som helst! Ingen match alls – för mig, alltså! Jag har legat här i gräset en bra stund nu, för att smälta en tjock varm sork, som jag bragde om livet kvart över åtta i morse. Jag har iakttagit dig länge, Prince, för det är väl vad de kallar dig. – Först försökte du fånga en fjäril, men det är bara Ikaros och jag själv som lyckas med sådana konststycken. Förresten Ikaros han har fjärilar i magen på mer än ett sätt, den veklingen, det vet jag dä …, kläckte energi-mästertjuv-katten ur sig och hånflinade belåtet.

Han drog ett varv med tassen över ena mustasch- kudden, svalde och drog i andan så bröstkorgen putade ut under magen och sa:

– Hur gick det med den där skatan förresten? Du jobbade ganska länge med den innan du fattade att du aldrig skulle kunna fånga den! Eller vad säger … Prince?

Prince svarade inte. Han bara suckade.

– Nä, du får nog nöja dig med sniglar och ödlor du, grabben! Du är för klen! Titta på dina biceps, de ser ju ut som tomma cykelslangar! Hi, hi, hi! Byxorna då sen …! Är det bara kalsingarna du går omkring i eller är det kalasbyxor, som smiter åt så hårt att man ser att du inget har som visar att du är man? Hi, hi, hi … Jag skulle ha trott att du var en tjej, om jag inte hade hört att de kallade dig för Prince, skrockade energitjuven.

– Vilken skrytkatt, suckade Prince och tittade olyckligt på Kamero och tillade:

– Ja, farsan, nu har du hört hela storyn. Jag hittade inte ett enda ord att svara tillbaka. Jag blev så lessen så jag blev helt stum, förstår du, farsan?

Sedan sa Prince Morsning! och skyllde på att han var tvungen att gå in och dricka vatten, för att slippa visa Kamero att tårarna trängde på bakom hans enormt vackra blå ögon! Prince kände sig så oduglig och nedslagen, så liten om ömklig efter den där skrytkattens nedvärderande snack – så han önskade att han inte längre fanns till!

Om Prince inte hade mött den där elaka energitjuven, så hade han ju fortfarande varit glad, kunnat leka vidare med tanken på att han var en storviltsjägare med den där bortsprungna ödlesvansen tills maten blivit klar … för ödlan hade han aldrig sett röken av… svansen hade legat där på stigen, så han nästan snubblat på den, när han skulle byta jaktpass.

Ikaros hade alldeles nyss ryckt loss den från dess ägare, så det var därför som den låg alldeles övergiven där på stigen. Därför var svansen så färsk att den rörde på sig alldeles av sig självt, och lurade Princen att tro att det i själva verket var ödlan i egen hög person. Han hade inte alls menat att ljuga!

Alltsammans var ju snopet! Men spelade det någon roll hur stora byten han tog, huvudsaken var väl att Prince själv kände sig glad och nöjd?

Nu tyckte Prince att det kvittade med både jakt och mat. Han ville bara gömma sig och slippa se alla andra duktiga katter med självförtroende i övermått. Var han så usel han, Prince? undrade han. Var alla andra katter duktigare än vad han var …?  Eller var det med honom, precis som det var med Moa …? ”Det är kroppsspråket som gör att man drar till sig det allra sämsta drägget!  De som i själva verket inte själva duger så värst mycket …!” Så stod det i boken – på flera ställen till och med.

Energitjuvar är individer som stjäl andras glädje… Jovisst! Det var ju sådana som själva inte var duktiga, men som led av avundsjuka och missunn­samhet, det hade ju Moa läst högt ur den där boken för honom – bara för några dagar sedan! Kanske det låg något i det i alla fall. Fast det var svårt att ta detta till sig, tyckte Prince. Avundsjuka …? Stämmer inte tyckte han … hur kan man då säga – att man tycker att den som har gjort något bra, har gjort något dåligt … Hur kan en sådan där energitjuv vända på begreppen. Det var svårt att fatta.

Prince skakade åter på sina öron för att få detta knepiga snack att lägga sig rätt … Inte har gjort något bra … dåligt? Fast han mindes att just i det där kapitlet hade även Moa själv kört fast och fått sätta sig upp i sängen och skaka på huvudet hon också. Hon hade pratat högt och sagt, att hon var tvungen att banka in detta lustiga fenomen …

En energitjuv kan inte uppskatta eller erkänna att han verkligen tycker att någon annan har gjort något bra. Det går denne kufs ära förnär!  Därför vänder han på det och säger att det där var väl inget fint eller bra. Han förringar det som är bra, förringar hela personen om han bara kan.

– Det stämmer ju, sa Moa efter det hon suttit och grubblat en lång stund. – Viss är det en del som förringar både mig och det jag gör … Förringar…, hade Moa sagt och bankat sig i pannan för att lättare kunna komma ihåg hur energitjuven resonerade och handlade.

Prince vände på hälen så snabbt att det gnisslade, för nu skulle han gå in och trösta sig mot mjukiskudden.

– Prince, vänta! ropade Kamero efter honom. Det där resonemanget låter äkta. Det är inte alls säkert att den där skrytkatten hade någon sork i magen! Han kanske inte plockade ner några fåglar heller. Harungarna var nog bara en fantasi, för att göra sig märkvärdig inför dig. Det var nog med all sannolikhet en energitjuv som du råkade ut för, i alla fall. Jag tror dig! Förlåt mig om jag allra först tvivlade. De är specialister på att tala om hur duktiga de själva är och klanka ner på andra och förminska vad andra katter gör. De anmärker gärna på vad andra katter kan eller gör och på pälsutseende och annat som de vet tar hårt på självförtroendet hos dem de möter! Din korta fina päls var han nog avundsjuk på, Prince. Kanske han hade velat ha en likadan sommarpäls, men det ville han ju inte säga till dig. Då tyckte han givetvis att det kändes bättre för honom, om han kunde lyckas med att få dig att tro att han verkligen tyckte att dina byxor var fula! Och därför drog han till med kalsonger, som ju var det mest nedsättande han kunde komma på!

När tror du att han var så kvick i sina tassar, att han kunde fånga en ödla, för de är ganska kvicka, eller vad säger du som nyss har fångat en? Du får be Moa läsa lite mer ur den där boken för dig på kvällarna! Jag har ju så ont i min bihåla så jag orkar inte läsa för dig nu, grabben! Seså, upp med nosen nu! Drick lite vatten, och vila dig en stund, så kan du nog gå på jakt igen sedan! Lär dig att inte lyssna på sådana där skrytmånsar! för det är det enda de är. Munväder är allt de har och inget annat, suckade Kamero. Dessutom brukar de ofta vara belagda med avelsförbud av SVERAK.  Det sägs nämligen att de inte duger till att para en hona på rätt sätt …! Det måste ju vara ett slag under bältet … för en katt som inte är kastrerad … Eller vad säger du? Det måste ju kännas allt för förnedrande för dem, så det är nog det som ligger i botten och pyr, när de kan bli som den där Murveln var, som den du träffade, Prince.

© Ingbritt Wik