Kapitel 5 Änglar finns dom?

Prince berättar: Om änglar finns, så var detta en av dem! Ja, det var en av dem som Ikaros kom in i köket med idag. Jag såg att han kämpade för sitt andeliv, den lille stackaren. Han hade fyra vingar, två på var sida och det är den första ängeln jag har sett i hela mitt dryga ettårs liv. Så om det finns fler varianter, så vet jag inte hur de andra ser ut! Fantastiska färger hade den på sin mantel i alla fall. Blå och gröngula skiftningar och över till den där sakrala violettnyansen. Hela den lilla kroppen hade en anstrykning av det där sakrala violetta, tyckte jag, förklarade Prince för den som inget hade sett eller hört.

När den försökte fly, blev det som ett enda gnistregn av sprakande färger runt dess kropp. Därför tyckte Moa också att det var svårt att se vad det var. Hon gissade på orm eller kopparödla … men jag sa med bestämdhet:

– Herre Gud Moa …!  – ser du inte att det är en ängel?

 Kamero kom genast till ängelns undsättning, men Ikaros sa att det här skulle han ta hand om själv, och så sprang han ut med den kämpande ängeln hängande ut ur ena mungipan. Kamero följde efter som en skugga, men jag som är en godmodig Prince, tyckte att det var lite väl hedniskt, det grabbarna höll på med, så jag bad Moa att ge mig lite burkmat i stället.

– Du är då en ”sagans klena Prince”, som aldrig vill lära dig något av de stora pojkarna, kläckte Moa ur sig.

Jag blev så ledsen att jag fick gråten i halsen, ”sagans klena prins”. Skulle det vara jag det? Gråten satt som en propp i halsen, så jag knappt kunde svälja den där burkmaten som jag fick serverad. Det uppstod ett kluckljud i halsen när jag svalde! Och kvick i tungan som en orm, fortsatte Moa:

– Hur är det fatt, Katt? Kan du inte äta som folk, det där är inte levande. Försök att få i dig lite, så du blir stor någon gång!

Som om det skulle vara något att vänta på, tänkte jag och försökte slicka i mig lite av smörjan hon serverat.

Matte som ni alla vet att jag kallar för Moa … kan vara både spydig och hånfull ibland, som ni ju märker. Speciellt mot mig, anser jag själv – mot mig Princen alltså. Hon säger att nu när jag faktiskt är ett och ett halvt år, borde jag kunna jaga själv – ja, så att min farbroder eller vad det är – det som Ikaros är; så att inte han ska behöva sitta på jaktpass hela dagar i sträck och dra blåskatarr på sig, säger hon. Dessutom säger hon så här till vänner och bekanta när hon får främmande:

– Den här katten han är inget rovdjur, nej …! Han är en stor djurvän. Han jagar inget överhuvudtaget.

Hon kunde väl åtminstone tala om att jag håller undan spyflugorna ur fönstren. Det är jag faktiskt bra på. Det finns fortfarande bevis för detta. En trasig blomkruka med både ”före detta blomma” och dess jord, ligger fortfarande kvar på golvet bakom soffan; skulle inte detta vara bevis nog, för att det finns en skicklig jägare inom husets väggar, va?

Nu vill jag gå tillbaks till Ängeln … Både Ikaros och Kamero och även Moa ”gick man ur huse”, som det heter. Denna tingest var stundvis över katternas huvud, (som änglar bör vara). Men så blev den grymt nerplockad till denna jämmerdalen gång på gång av Ikaros som tog djärva hopp upp i luften, och plockade ner den nästan förrymda ängeln för att utsätta den för en ny omgång tortyr – medan de andra två stod overksamma och såg på…! Jag tyckte att jag hörde ”hejarklacksljud”, men är inte riktigt säker. – Det kunde vara mitt eget hjärtas ljud och öronsusningarna som jag fick, när jag kände ett svimningsanfall närma sig.

Så återvände Moa in och sa att det var en Trollslända, som höll på att lämna vår jord med hjälp av Ikaros. Den katten äter allt tror jag. Ta det är exemplet: Findus ärter, värmda i mikron, fjärilar som han fångar, flugor som är stora blåaktiga och läbbiga. Alla sorters vackra fåglar, och dessutom fångar han en mängd näbbmöss som ingen vill ha – inte ens han själv, för av sådana tingestar får katter spy. De är rent giftiga! Inte klokt vilken blandad Meny den katten ska ha på sitt bord.

Näbbmössen bjuder han därför mycket gärna på. ”Var så goda”, säger han och låter så snäll. De stora råttorna, jaha … jo, minsann … De kalasar han allt på själv, och ibland även sorkar, som varit på väg hem till sin lya, för att de små sorkbarnen skulle få dia.

Dessa fru-sorkars böner om att släppa dem lösa, har han bara låtit gå in genom ena örat och ut genom det anda – och slukat dem med både hull och hår – grymt va? Han har ätit upp dem trots att de bett för sina små … Sådana  gånger har Ikaros blivit som Moa. Han har kommit med ordspråk, serverat dessa till sorkmodern; ”Du ber bara för din sjuka mor – du har nog inga ungar som väntar där hemma”, har han menat. Så har han sagt bara för att rena sitt eget dåliga samvete. Den sork­modern kanske inte ens hade någon egen sjuk mor, och då kunde ju inte heller barnen bli omhändertagna av någon mormor … Nej, ingen mormor skulle kunna ta hand om barnen efter det att han hade käkat upp den biologiska morsan. ”Be för sina hungriga barn, går väl lika bra, va?”

Nej, jag är alldeles för djupsinnig för att klara av att bli någon bra jägare. Därvidlag har ju Moa alldeles rätt, men vilket kattdjur vill att det ska skrikas ut till alla och envar: – ”att man är varmhjärtad och känslig …” Jag menar … hm … när man tillhör gruppen rovdjur som är lika med jagande kattdjur – svara mig på det om ni kan! Jag vill att detta ska vara min egen innersta vetskap och hemlighet. Detta att jag är ett Mjukisrovdjur eller vad det kan kallas. Det är inget som skall skrikas ut till alla andra folk och katter! 

               © Ingbritt Wik.