Kapitel 54 Virus i maskineriet

Du Prince! Ikaros kollade upp mot datorn och sa:

– Egentligen borde du inte ligga där och dra på dig alla världens virus och maskar och vad det är mer.

– Gud, va snacksalig du är, Ikaros.

– Njääe, jag ville bara varna dig, som den gode vän jag är.

– Pytt, sa Prince och makade sig tillrätta i den goda datavärmen.

– Jag kan tala om för dig att du ligger i alla fall på ett virus. Det är bra längesedan nu, men Moa sa att hon hade fått virus i maskineriet och jag antar att det var väl i själva verkstan eller hårddisken eller va det kallas. Norton tog hand om det, berättade hon. Han la viruset i karantän. Antagligen så är den där karantänen placerad rakt under din rumpa, där du säger att det är så varmt och gott. Just under det där gallret.  Tänk om Virusen … kryper upp där och in i dig.

– Vem är den där Norton om jag får fråga? undrade Prince och försökte dölja sin nyfikenhet.

– Äsch, strunta i den gubben! Det är nog bara en av Moas låtsasbeundrare, eller om han tillhör datafolket där inne i maskineriet, snäste Ikaros och började gå in mot salen, som han kallade det utslitna vardagsrummet.

– Det där säger du bara för att skrämma mig, inflikade Prince harmset.

Du skulle själv vilja ligga här, tänkte Prince.

– Gör jag ju inte! svarade Ikaros, men stannade tvärt i steget … eller gör jag det? – Det gör jag nog svarade samvetets röst inne i hans hjärterum, men äsch … vad spelade det för roll. Han började åter gå mot salen, men svalde samvetsklumpen, för han var inte alltid så snäll mot den där svartingen kom han på. Kunde han skrämmas, så gjorde han ju gärna det.

Vem kan smitta vem med vad? undrar  Prince för sig själv. Han satte sig upp och vickade på den längsta tån han hade på bakfoten, samtidigt som han filosoferade – när han så fick se Ikaros igen, ropade han:

– Hörrö´du … du…!

Ikaros kom masande makligt utifrån och slängde bara en liten sidoblick på Prince och ämnade fortsätta, men Prince ropade igen:

– Stanna ett tag Ikaros, så jag får snacka med dig! Det är så noga med datajobb, så vem som helst kan inte åta sig det. Inte du i alla fall, för du har väl inte tvättat dig i baken på länge.

– Vad i Helgona … är det för snack du håller på med? Vad har min baktvätt med datajobb att göra?

– Fråga Moa! Hon sa i alla fall så här i morse när jag kom till jobbet: ”Stopp där unge man!" Har du tvättat din stjärt…?” – Så svarade hon sig själv: "Oh nej, det har du inte – då får vi fixa det först", sa hon och tog mig under armen och slet till sig en våtservett och svabbade mig under svansen med den. Sedan slängde hon brutalt upp mig på datormonitorn med orden: ”Se så, nu kan du börja jobba Princeman." "Kom ihåg att alltid hålla god hygien på jobbet! tillade hon lite syrligt.

Så det där du skrämmer mig för att jag ska bli smittad med, det är nog inte så farligt om bara de andra som jobbat före mig har varit rena. Nu var det väl så att jag hade kunnat göra datorn sjuk med baciller bara för att jag inte ansåg mig hinna med en tvätt före jobbet, då när jag hade varit på dass, menar jag. För jag ville ju inte sinka mig med en sådan bagatell och missa några dyrbara minuter. Kanske stämpelklockan skulle hinna ringa innan jag var där, tänkte jag och stack direkt från fjölen, utan att krafsa över.

Det är konstiga urverk hon har riggat upp. Den ena ska hon visst vrida upp, men den andra går på batteri. Klockorna alltså … Den ena plingar när hon har suttit nog länge och behöver ta armbågspaus och då ska hon upp och röra på sig är det menat. Fast då brukar hon inta sitt förmiddagskaffe … helt stillasittande. Så drar hon upp uret igen – om hon kommer ihåg det vill säga; för det mesta struntar hon i både den vanliga klockan och den det där konstiga uret och struntar även i sina pauser.

Så nu vet du Ikaros … Det är noga i båda riktningarna när man har med data att göra. Hygienen är kolossalt märkvärdig, och aldrig arbeta för länge! Det har jag hört Moa prata i telefon om. Där fick du så du teg för en gångs skull … Va? Ha, ha! – Ja, så kan det gå om man är för stor i hatten, det du Ikaros-katten, log Prince belåtet.

               © Ingbritt Wik