Kapitel 6 Bokstavsleken
Prince berättar: Det är konstigt att man jämt ska mobbas. Jag har lärt mig att läsa nu och det har jag lärt mig alldeles själv. Detta har jag gjort på enbart kvällstid, så kallade kvällskurser brukar jag säga, för det låter ganska fint, tycker jag.
Moa läser mycket … jag vet inte om hon håller på att lära sig eller om hon har gått helt bet i den konsten, för hon har hållit på alltsedan jag flyttade hit. – Hon tragglar och skriver också. Hon har kanske tänkt att hon ska klara av den konsten också en dag. Men tid tar det. Oj, oj, oj! Ni skulle bara veta … hon sitter och knattrar på det där tangentbordet så snart måste väl knapparna vara helt nedslitna. Det låter som ett kroniskt takdropp, tycker jag.
Ja, just det; när jag kom hit! – Det är ju ett och ett halvt år sedan nu. Jag tror hon är endera avundsjuk på mig eller missunnsam. Hon ger mig ingen ny tidning, så jag kan fortsätta mina studier. Jag får hålla på med samma tidning i all evighet, innan jag kan få något nytt att läsa. Hon vill alltså bromsa mig. Så ligger det nog till.
– Nu Princen är den här tidningen rejält läst, nu slänger vi den. Du behövde ju inte vara så intensiv i ditt läsande. Du läser så tidningarna blir både blöta, trasiga och äckliga. Du borde gå med i föreningen för mun och fotkonstnärer – så som du håller på, min vän.
Ja, sådana tillrättavisningar är inget ovanligt att få höra. Hon säger det ofta spydigt.
Ofta blir jag både ledsen och förnärmad. Moa fattar ju inte att jag är närsynt. Jag känner ju av varje bokstav i orden med tungan. Har hon kanske aldrig hört talas om tungotalande … Det är ju en naturlig följd av tungoläsande. Man läser ordet med tungan och talar ut ordet allt eftersom man tyder texten. Så enkelt är det och då är det inte alls konstigt om tidningen eller bibelbladet blir genomblött. Åtminstone, tycker inte jag det.
Vänder blad det gör jag med mina bakfötter för framtassarna är jag ju tvungen att använda för att hålla fast tidningen framför munnen. Precis som Moa själv gör. Det är klart att bladen går sönder lite då. I varje fall om jag råkar få sådan där bakbensspasmer, just när jag håller på att vända blad.
Moa borde ta mig till en ögonveterinär – så att jag kunde få linser – för blindskriften är jobbig att tyda och det tar onödigt lång tid. Om jag fick linser, då skulle jag välja endera gröna, gula eller bruna. Alla de nämnda färgerna tycker jag är snygga. Häftiga. Gult skulle nog se farligt tufft ut till min pälsfärg.
Hennes böcker får jag minsann inte ens så mycket som nosa på. Det är tydligen hemligt värre det hon läser eller om hon bara tittar på bilderna, för det gör jag också ibland. Hon pratar om att man måste vara kulturell och berömmer faktiskt mig för att jag är så lättlärd i allt vad jag tar mig för. Fast jag får ofta på skallen, fast inte bokstavligt alla gånger, utan bara bildlikt. Det där uttrycket har jag lärt mig att säga, tack vare min intensiva läsning. Jodå, det fastnar ett och annat korn ibland, ser ni. – Även en blind höra eller tupp… Ja, ni kan fortsättningen…
Häromdagen hittade jag en jätteskruv med kryss i toppen. Aha …! sa jag för mig själv; detta måste vara Zarajs skruv! Hade ju märkt att han varit lite väl knepig på sistone. – För när han skulle sätta sig på dass, så satte han sig på mattan bredvid holken. Jag sa åt honom flera gånger, men han bara glodde på mig och nös! eller om han fnös, det är svårt att säga vilket!
Jag tog i alla fall skruven i mun en kväll. Den var fasen så tung, så jag fick vila i halva trappan upp. Det höll på att kosta mitt garnityr innan jag var uppe i sovlådan med den. För den där nya sovkorgen hade Moa ställt högt uppe på en säng.
När Moa dammsög igår så blev hon högeligen förvånad och sa:
– Va i all sin dar! Kan katter också tappa skruvar? Ja, det måste förstås vara Princen!
Det var det mest oförskämda jag hade hört henne säga på länge. Det var tacken för att jag hade återbördat skruven till Zaraj! Hon kan ju förstås ha menat att det var omtänksamt gjort av mig att återbörda skruven till Zaraj – men ska man tolka det så … dåå …! Ja, då måste man vara lovad tonfisk, så att man känner sig på den glada och positiva sidan om matskålen.
Inte kan de tro på, att det var jag som telefonerade med den sladdlösa telefonen, när jag bara var en litet babykatt. Det var en herre här då. En som sov i ett annat rum, men jag tyckte att det kunde behövas lite sällskap åt den herr´n, så jag lade mig där jag med.
Jag blev ganska snart på det klara med att jag inte kunde sova, på grund av hans snarkade. Ja, han snarkade så förskräckligt eller om det heter ”spinna” när folk låter så där. Jag hade i alla fall inte fått någon vidare snits på det där med att spinna eller snarka ännu. Jag var för ung, för att kunna den konsten fullt ut. Sömnlös som jag var, så tänkte jag att jag får slå en signal till Skövde och prata med mamma. Hon bor ju i Skövde hon.
Därför bar jag upp den otympliga och tunga sladdfria telefonen, uppför hela trappan. Det var ett svettigt jobb, det måste jag säga. Sedan blev det fart på mig, må ni tro. Jag slog nummer efter nummer, utan att komma rätt en enda gång. Då blev jag förbaskad och tog tag om telefonen med framtassarna; la mig på rygg på golvet och gav den en omgång med mina långa, starka bakben. Då for luckan till batterierna upp. Och dessa var två stycken och flög all världens väg. När jag hade ringt färdigt la jag telefonen precis invid mannens tofflor, så att Moa skulle tro att det var han som hade ringt. Ifall det skulle bli dyrt, menar jag.
På morgonen pratade han med Moa om den här saken. Moa sa att hon inte trodde att det var möjligt för en katt – en så pass liten katt. Nej, det kunde inte vara Princen. Att kunna få ett bra tag med tänderna på den där tunga telefonen, vars hölje var gjort av något glatt plastmaterial… Helt omöjligt sa Moa och så höll de där två människorna på att komma i luven på varandra. Inte klokt hur korkade människor får vara.
Princen var ju så liten, att hans gap inte skulle kunna räcka till, ville Moa påstå. ”Han har ju ett så litet gap den rackaren”, sa hon och smålog eller kanske hon hånlog…? Ja, hånlog var det nog som hon gjorde, när hon berättade den här nattliga storyn för ytterligare en person som inte hade något emot att lyssna till hennes påståenden.
Både hon och mannen enades till sist omatt det fanns ”Andeväsen” i huset. Jag satt och myste i min hörna och lyssnade lite halvslött på deras spekulationer under deras frukost. ”Det är helt tomt i batteriet”, konstaterade mannen. Det är klart att det tog slut på strömmen. Det gör det ju vem det än är som ringer för länge, tänkte jag, begriper han inte det, han som är en stor och klok man.
Ja, det är många saker som jag har gjort, som de tror är spöken som åstadkommit. Att de har köpt sig ett spöke, det tycks de inte kunna fatta eller så har de glömt det. För de där minnena som de har i sina håriga hårddiskar verkar inte uppnå många Megabytes minne
Förresten – hur har de det då med sina egna skruvar om de är så in i vassen glömska, kanske det var Moas skruv som jag hittade i salongen. För så kallas stora rum på andra ställen. Det låter bra om jag säger så till mina bekanta i Skövde. ”Salongen” De kan ju gott få tro att jag hamnade mitt uppe i smöret. Och det gör jag ju också ibland, fast bara när de har lämnat frukostbordet oavdukat – och gått därifrån, förstås. Då gör jag vad jag vill. De får skylla det på sina spöken, säger jag och smakar på lite av varje. För när den där herr´n är här finns det alltid mer att välja på till frukost, än när Moa och vi är ensamma. Konstigt… att det ska vara så märkvärdigt med honom. En sak är ju i alla fall säker – och det är att han tycker mer om mig än om Moa. Det är för min skull som han kommer, det är jag nästan alldeles säker på.
– Ha, du …! Du är ju en riktig liten skrytmåns du, sa de andra katterna i kör eller om det kanske var i kanon, för ingen av dem hann börja på samma gång.
– Det ska ni ”scjita” i, sa jag och såg farlig ut. För de ska inte tro att de kan behandla mig hur som helst. Jag är en dyr katt. Dessutom är mina gener import från Tyskland, det är inte lika vanligt som England eller Australien, och jag tror inte att jag har så mycket från de där andra länderna i min stamtavla. ”Hitler”, skriker de åt mig när jag talar om Tyskland. Det måste väl vara någon berömd katt, antar jag, fast de låter så försmädliga, men jag tror att det kan bero på att de är avundsjuka på mig. De vet ju inte ens var Tyskland ligger. Det vet ju inte jag heller, men det vet ju inte de! Min pappa kom därifrån i alla fall. Han var visst någon fänrik eller vad det var för titel som mamma berättade att han hade. Fint var det i alla fall. Det förstod jag. På utställningar kunde han till och med svara engelska domare när de snackade med honom. Han svarade på engelska, alltså. Han sa ett tydligt ”HALLOO … jää…! ” – och så struttade han förbi en känd domare. Men denne domaren kände igen farsan och hejade tillbaks på farsan genom att säga:
”Oh, is it really you, Leonardo? – I see you later”, tillade domaren. (Detta är faktiskt sant, även om det strå skrivet i en saga.)
Så farsan, han var en bildad katt. Mam
ma var jättestolt över honom ibland – fast bara ibland. Många gånger var hon arg och sa, att han hade lämnat henne ensam när hon upptäckte att hon väntade barn. Fast jag tror nog att det var de där luringarna till människor som ställde till det för både henne och pappa. Han fick nog aldrig veta att hon var gravid – och tro inte för ett ögonblick – att han skulle ha fått flytta till mamma och hjälpa henne med försörjning och uppfostring av mig. Nej, håll i er – han var anställt på en herrklubb …! – Låter skamligt, men så var det. Han skulle älska med främmande fina damkatter. Usch …! den biten av min bakgrund vill jag inte tala om, inte mamma heller vill höra talas om det.
Om vi katter fick sköta vårt kärleksliv på egen tass, så skulle resultatet bli både bra och även bättre än när människorna slänger oss samman hur som helst. ”Tack för ordet”, sa Prince och sparkade sig bakom vänsterörat.