Kapitel 8 Vilken otursdag
Det hade jag kunnat ge mig den på, att det var den trettonde igår. Det var visserligen inte en fredag, för då är det visst riktigt illa när den13 infaller på den dagen. Fast jag tycker ju att detta var illa nog. Torsdag den 13 oktober 2005 var det. Jag är ju ganska stor och stark nu. Fast jag jagar inte annat än spyflugor. Det tycker jag räcker för min del. Ikaros håller på med villebråd som han säger, men så är han mycket äldre än jag också.
Nå, jag hade turen att få fatt i en sådan där läskig sak som kallas för spyfluga. De är blågröna och mycket saftiga så här års, strax innan de hittar någon springa i taket eller bakom någon taklist där de kan få vintervila, för nu gnyr stormen utanför knutarna, må ni tro. Jag är glad att jag är inomhus.
Jag råkade backa lite för långt så att jag knuffade omkull en blomkruka med en dracena i. Konstigt nog förstod Moa att det var min vanliga otur som varit framme, så hon bannade mig inte. Hon sa bara:
– Ut med er båda två!
Flugan stack faktiskt iväg som en oljad blixt, så jag följde i dennas spår, fast inte riktigt lika högt upp. Det var därför som det gick som det gjorde för mig.
Nästa dag skulle jag faktiskt jaga samma eländiga fluga som retat mig till vansinne dagen innan. Jag tänkte att nu … Nu, skulle den få så att de gröna vingarna blev till mos i min mun. Lyckades med mycket trixande fösa in den i mitt vidöppna gap, och hade just börjat stänga munnen. Var nästan färdig att svälja den, när Moa skrek:
– Va, håller du på med? Gåå – neeer…! Fy! skrek hon så det skar i öronen.
Det är klart att då blir man ju skraj, va …? Så jag hoppade till lite grann och råkade slå till blomman med svansen. Dessutom skulle jag försöka vara artig och svara Moa på vad jag gjorde, öppnade munnen, ”bara en liten, liten aning”, men det räckte för att den där flugan, som surrat så gott och studsade mot gommen på mig, skulle hinna smita ut genom ena mungipan. Jag hann aldrig säga ett ord som förklaring, det var bara flugan som vann på min lilla glipa …
Jag stod fortfarande med munnen halvöppne när den flugit ut och satt sig på översta kanten av gardinen och började tvätta sina vingar, precis lika retsamt som om den sagt: ”Du var ingen farlig katt!” Det där såg inte ut att ha skrämt henne det allra minsta. Jag missade alltså mitt läckra mellanmål och krukan åkte i golvet och det blev ingen förklaring till Moa. Dessutom en fruktansvärd skräll som ekade i hela huset när krukan nådde golvet. Moa hon bara skakade på huvudet och sa att jag var en riktig Skräppelle – elakt sagt!
Hon hade väl kunnat se att jag var i full färd med att jaga. Bytet var ju nästan nedlagt, så att säga. Det var hennes eget fel alltsammans. Hon hade kunnat vara tyst och inte skrämmas på det där viset genom att gorma och gapa på mig. Det blev ju inget vettigt gjort på hela den förmiddagen. Inte för min del i alla fall. Det var bara att sätta sig i soffan och tvätta sig och lossas som om inga oturligheter hade drabbat mig. För sådant vill inte en katt erkänna eller kännas vid. Vänd på det hur ni vill! Vi vill ha våran stolthet, precis som folk i allmänhet. Inte så konstigt kanske.
Den där dracenan som hamnade bakom soffan, den fick ligga där en hel vecka om inte mer. Jag sa till Moa att hon skulle hälla lite vatten på jordhögen där bakom soffan, när hon ändå var i farten med vattenkannan här om dagen, men inte då… det struntade hon i.
I förrgår bar det sig inte bättre än att jag råkade riva ner en hemtrevnad. Det skedde dock inte under någon jakt. Jag tyckte bara att det var intressant att se hur den skulle se ut nere på golvet. Saker och ting som jag pillar ner från bord, bänkar eller bokhyllor kan te sig så fantastiskt annorlunda när de kommer ner på golvet. Sådana där dramatiska påhitt, kallas i konstens böcker för installation – installationer … om det är flera, och i mitt fall har det blivit många installationer, helt oavsiktligt tillochmed. Fast Moa påstår att jag måste ha fått det om bakfoten. Hon vill kalla det för ”av-installation”, säger hon. Hon borde ju faktiskt veta, för hon har rätten att kalla sig konstnär, hon Moa, om hon vill. – Jo, så är det faktiskt.
Burkar eller askar med lock är speciellt intressanta, tycker jag. När de når golvet blir det ett hiskeligt skrammel, men ut ur dem brukar det komma en massa kul saker som man aldrig tidigare har sett. Är man då ensam hemma och de stora Missarna sover, då kan man leka i flera timmar med olika saker och ha riktigt roligt. Den där hemtrevnaden som råkade hamna uppochner då den nådde golvet, såg mycket mer hemtrevlig ut, tyckte jag. För där fanns ju inga prydnadsblommor alls och inga andra roliga saker heller. God var den också, kanske även giftfri, fast det vet jag inte än. Mår fint fortfarande, och det var nog åtskilliga vitaminer i den också, skulle jag tro. Lite näring skadar inte att få.
Fast igår hade jag världens otur, det gick käpprätt åt hell… för mig, det kan man gott säga. Ibland vill jag pröva mina överarmsmuskler och det gjorde jag på en Saintpaulia, den som hade stått bredvid hemtrevnaden dagen innan. Jag puffade lite på krukan med tassen för att känna hur tung den var. Åjo, vars! Den var tung, men envis som en siames… började jag att knuffa mer och mer… och lite till. – Till sist åkte den ner i golvet i alla fall. Eftersom jag tycker att det är så intressant att se hur saker förändras när de når golvet, så satt jag kvar på fönsterbrädan och tittade intresserat ner på hela eländet eller vad det rätta ordet kan vara för krossad kruka med underliggande blomma. Hela härligheten blev på något vis så mycket mer sympatisk ifrån min position.
PANG…! sa det helt plötsligt. Jag fick världens örfil av Moa! Jag blev yr och såg stjärnor. Det snurrade och susade i huvudet. Det blev som stereoeffekt mellan mina öronparaboler. Dessutom skrek ju Moa som en skjuten.
– Gå neeer! Ge faaen i mina blommor! Och så stampade hon i golvet, så fönsterbrädan dallrade i det gamla huset.
– Oj-rå… så upprörd hon blev nurå…, stammade jag viskande, för nu var det inte värt att jama högt.
Jag trodde ju förstås att fönsterbrädan skulle falla av sina skruvar, men turligt nog satt den kvar.
Farsan som suttit och kollat mig från översta hyllan på klös- och klätterbrädan blev så förskräckt, att han höll på att kissa på sig. Han lider av inkontinens, har jag förstått, för han kissar på sig var som helst, så han är väl nervös eller vad sådant beror på. Jag låtsas att jag inte ser det… när det händer.
( Fotnot: Zaraj håller på att bli sjuk, slutet nalkas, inget att skämta om egentligen … Men jag visste inte då att det var på det viset.) /fotnot, ska eg. stå nederst på sid./
Han stack i alla fall in i vardagsrummet och satte sig bakom soffan och grät. Inte snyftade utan skrek rakt ut! Det var hemskt att höra. Jag tyckte mer synd om honom än om mig själv, just då.
Jag vet inte om jag ramlade ner i förskräckelsen eller om jag hoppade ner självmant. Efteråt upptäckte jag att jag fått en stor minneslucka. Det var nog någon drivrutin i hårddisken, som föll ur när jag fick den där smällen av Moa. Minnet är faktiskt inte heller som vad det var innan. Dessutom tycker jag att hårddisken blev större. Det känns trångt ut inne i kupan, så jag fick nog en disk med minst 15 extra GB skulle jag tro. ”Kan vara bra att ha” sa Ikaros som satt under en stol…
Hm…! Jag hade rätt storlek från början, så inte behövde jag ha en extra stor hårddisk. Det skulle ju bara bli otrevligt, trångt och tungt. – Jag ska pröva med att defragmentera hårddisken när jag lägger mig i kväll och inte behöver tänka förrän i morgon bitti, man måste visst stänga ner all under den där processen, har jag för mig.
Ja, vet inte vad det är med Moa nu, för hon är så lättretlig. Fast i morse fick jag ligga på hennes arm. Det är svårt att sova för hon snarkar så högt, men det blir varmt och gott, så det får väl gå.
Hon är ganska glad för allt dataarbete som jag hjälper henne med. Det verkar så. – I alla fall när jag sitter ovanpå den där stora varma lådan. Fast hjälp med musen vill hon inte ha. Det har jag för länge sedan fattat, men jag låtsas som om jag inte alls har begripit det. Det är lugnast så! Jag gör bara fel, säger hon. Det blir rakt tokigt när jag trampar på den där märkliga musen, påstår hon – och leka med den lite grann … det kan man glömma. Fast jag brukar sätta mig grensle över den där musen på den där urdyra plyschmusmatten som den där stilrena musen måste ha. Hon gräver under magen på mig, för jag flyttar mig inte. För kan man sitta på en mjuk sammetsmatta som dessutom är stoppad, då skulle man vara dum om man lämnade sin plats – bara för den där musens skull. Fast när jag klöser på mattan då säger hon så här:
– Hôrru-du, duuu …! Den där musmattan, den kostade mig två hundra spänn, och det har jag säkert hört tvåhundra gånger nu, fast fler är ju de gångerna som jag har vässat på den förstås, men då har hon inte sett mig, och ingen annan har skvallrat.
Men hon säger ofta att hon älskar mig. Och jag tror faktiskt att hon säger sanningen även då. Fast hon ofta skäller som en gårdvar på mig.
Ja, så är det att vara siames i det här huset. Farsan säger att det inte är något att bry sig om, så jag har ju i alla fall honom på min sida. Det känns skönt.
Han tröstar mig med att han har varit värre illa ute för Moa än vad jag någonsin kan drömma om. Jag tror på honom, det gör jag. Han har ju inget humör han. Nej, farsan… ja, honom får hon göra som hon vill med. Han skulle aldrig beklaga sig. Inte är han långsint heller. Fast om Moa tror att jag ska bli som Kamero; bara tacka och ta emot, då ska hon få se… ja, att hon har gått på en nit; eller ska man säga en mina? Jag kan växla humör snabbt jag. Tvärilsk kan jag bli. Mitt i en lek kan själva faen rinna på mig och jag trillar mig om hennes handleder och sparkar, klöser och bits. Jag bryr väl mig inte om, att hon säger, att jag måste sluta med sådana fasoner. Hon får ta mig med de fasoner jag har, det är inte mer med det. Jag kan ju inte ändra på hennes fasoner. Oooooh! – Nej hur skulle det gå till?! Hon ska vänjas… den där Moa-Matte. Böjas i tid det som krokigt… aj då… nää, jag mins inte hela ramsan!
”Det där var väl i alla fall bara ett önsketänkande”, hördes Ikaros ljuva stämma från översta hyllan på klätterställningen. – ”En an är så bra som en an”, viskade Prince lite förläget och låtsades att han inte hörde. Sparkade sig lite förstrött bakom ena örat och gick iväg och drack vatten.