Kapitel 9 Prince lyssnar bakom en dörr

Jag, Prince alltså – satt bakom dörren till ett av rummen i huset, och där kunde jag lyssna till ett samtal mellan Ikaros och Zaraj; det är mycket jag har fått höra, just genom att sätta mig på ett ställe där de inte ser mig, så dä så!

– Du Zaraj, kallas ju min farbror, fast det är visst inte riktigt så vi är släkt, det är på något annat konstigt sätt, sa Ikaros fundersamt. Fast Kamero tog ju mig som sin fosterson, så på så vis är vi ju inte bara blodslig släkt; vi blir ju ännu lite mer släkt på så vis. Kan inte du berätta lite för mig om hur det var när du var liten och det där med att du dresserade Moa att ”gå fot”, som det heter på hundspråk.

– Kan jag väl! svarade Zaraj och såg blygt på Ikaros, men stolt kände han sig över att den här unge pojken ville veta hur just han växt upp. Zaraj slickade lite generat på ena framtassen, innan han drog in luft för att börja sin berättelse genom att säga:

– Jag växte ju upp nära havet som du vet. Jag kunde höra vågornas brus mot klipporna när de andra i huset sov, och jag låg ensam vaken och letade i mammas päls efter min egen tutte. Vi hade nämligen vår egen matplats. Biggis, han hade två tuttar förstås; de två bästa hade han lagt beslag på – men så var han stor också! Så stor att han inte skulle ha kammat hem många rosetter, på en utställning, han inte … Nej, inte efter all den mjölken som han sög i sig. Kan aldrig tro det, i alla fall. Sedan var det en flicka, Mysan, som jag kallade henne. Hon fick en av de översta spenarna, för vi andra tyckte inte att hon behövde så mycket. Hon var ju så liten. Ibland fick hon smaka hos mig eller Rolle, som jag kallade den andre brodern, för han var så rund om magen, så han rollade ju fram och tillbaka när han skulle försöka förflytta sig.

Mysan, hon var en söt, snäll och humoristisk tjej. Fast hon gav sig av mycket tidigt. Hon skulle ha behövt stanna lite längre. Hon kunde ha få låna den tutten som jag använde. Ett bra tag till skulle hon ha behövt lite extra stöd. Hon var inte så värst stor när hon hämtades av en som inte pratade riktig svenska … Mysan flyttade till Norge fick jag veta lite senare. Vet inte vilket liv hon fick. Hoppas att hon inte behövde ställa ut sig och visa upp sig jämt och ständigt. Fast vacker var hon ju, så hon tålde ju att tittas på, som det heter.

Den andre brodern, Rolle menar jag, han kom till ett hem som låg någonstans i Sverige – tror jag, och ja … ack

ja – så bedrövligt! – En tid efter att vi alla flyttat till nya hem, skulle vi träffas allesammans på en gemensam utställning. Vi skulle vara med på en utställning i Norrköping. Vi andra syskon och mor var redan på plats där, men den här brodern Rolle dröjde, och det gjorde min före detta husse också, för han skulle hämta brorsan var det menat… Ja, alltså; han skulle hämta brorsan i dennes nya hem. När gammelhusse äntligen kom, då var det inget roligt han hade att berätta. Brorsan var på veterinärlasarettet för operation. Han hade ätit upp ett långt gympadojasnöre. Resten vill jag inte prata om nu, om du ursäktar så spar vi det. – Istället kan vi prata om utställningen. Jag har för mig att det var på den utställningen som jag fick en skaplig rosett med mig hem till Skoga. Moa var stolt som om det varit hon som ställt ut sig. Zaraj log vid minnet och såg stolt på Ikaros och fortsatte sin berättelse:

– Så kommer vi fram till: hur det bar sig att jag kom hit? Det är mig egentligen en gåta. Jag blev bortrövad av Moa och en till … De förde mig allra först till Norrköping, där Moa mellanlandat hos en bekant. Moa hade bott på ett ställe där i närheten när hon var ung, berättade hon för mig.

När jag kom in i lägenheten – jag tror det var på sjunde våningen som hissen stannade med en dödsrosslande suck och vi steg ur. Jag satt inklämt innanför Moas jacka då, så jag såg inte så mycket av trapphallen, men det ekade ödesmättat i betongen när jag skrek. Om jag inte missminner mig, så fanns det åtminstone tre eller fyra bruna gabondörrar med utstickande ringklocksknappar. Vi valde den till höger där det var vita bokstäver på en blå plyschremsa som satt innanför en inglasad list. Brevlåda kallas det vist. Men så hade jag ju det inte i Västervik där jag bodde allra först. Vi hämtade posen ute vid en korsväg, om jag inte missminner mig.

Hur som helst … – När vi kom in i den så kallade kapphallen – fick jag se en vacker katthona sitta i ett av fönstren och blicka ut över Vidablicks hustak och slätten där Stockholmsvägen ringlade iväg som en lång orm. Ekholmens stora kullar syntes i bakgrunden, klädda med månghundraåriga ekar och de omtalade täta och enormt vassa slånbärssnåren som mjukt böljade vid kullarnas sluttningar.

Där någonstans bland ekarnas djupa skugga, hade en älskad marsvinshona, vid namn Soraya, fått sitt sista vilorum, då hon efter en lunginflammation avlidit och lämnat flera småttingar efter sig. Moa tror att det var hon som var orsaken till den tragiska händelsen. Även om den sommaren varit mycket varm, är drag alltid farligt. Faktiskt livsfarligt för en nyförlöst marsvinsmor. – Moa hade  inte hade tänkt på det, när hon hade låtit vädringsfönstret stå öppet i sommarvärmen – som var så enorm det året. Hon hade låtit fönstret stå öppet både natt och dag, för annars var det omöjligt att vistas i lägenheten. Soraya och Garibaldi bodde ju i buren som stod framför, och på så vis under, vädringsfönstret. Nere på golvet alltså. Deras småttingar diade och det gjorde väl att Soraya inte hade samma motstånd, som hon kanske skulle ha kunnat ha annars.

Ursäkta den här långa parentesen, sa Zaraj och återknöt till besöket i Vidablick och den fina honkattan. – Katten i fönstret hette Sikita fick jag veta. Hon var inte huskatt där, utan var Moas egen Cornish Rex-hona. – Importerad från Kragerö i Norge. Så den kattan pratade norska. Det lät lite konstigt när hon sa Mjaouu, tyckte jag. ”Vi må ha dä virkligt bra zosammen hoper jeg”, sa hon på en blanddialekt av norska, tyska och svenska. Så nickade hon, men satt kvar i fönstret för att inte skrämma mig.

Efter en liten stund hoppade hon i alla fall ner. – Tänk Sikita kom emot mig med öppna tassar och slickade mig på huvudet och viskade att jag skulle sluta gråta, för hon var med för att bli min fostermor. Tack min Gud! tänkte jag, för hon var inte bara vacker, hon var varm och mjuk också, både utvändigt och invändigt. Utvändigt var hon lockig som om hon vore permanentad. Långa ståtliga vågor på hela kroppen. Även svansen var lockig. Såg faktiskt kul ut. Hon var inte enfärgat, inte rosig, men konstigt prickig i brunt, svart, gult och nästan vita små inslag. Urtjusig, alltså.

Vi vistades i Norrköping några dagar. Bara så länge att jag hann bli döpt som en riktig baptist. Oturen började alltså redan där … Försmädligt, men så var det. Hela kroppen ner i vattnet alltså, och jag valde, förargligt nog, vattnet själv – kan man säga. Det blev oavsiktligt toaletten. ”Fast där har ju även du döpt dig, Ikaros”, inflikade Zaaraj och gjorde en grimas. Det är visst alla siameskatters mest kända vigvatten ”Klosetten” …Konstigt, tillade han och såg lite skamsen ut vid minnet, men gjort var gjort, inget att göra åt.

– Jo, jag vet, men jag hade ju fått mitt namn redan innan. Du behöver väl inte påminna mig, farfar! Du vet ju själv hur lätt hänt det är att välja fel vigvatten, eller hur? sa Ikaros och böjde ner huvudet.

– Vi har nog blivit döpta i samma slags doprum allesammans skulle jag tro, även om det inte har varit i samma vigvatten. Fast nog är det lustigt, när man tänker på det så här efteråt. Prince stod ju på huvudet i toan han också, fast då var han ju lite större, än vad jag var, så risken för att bli bortspolad var ju inte lika stor som i mitt eget fall. För det var farligt nära har Moa berättat. Hon hann i alla fall ränna ner handen i kloaken och förhindra att jag for ut i Motala ström. Gu´vilket dyrt toalettbesök det hade blivit för henne… om jag hade försvunnit, så hon inte ens hunnit få se mer än svansen på mig när vattenvirvlarna slukade mig. Hon hade visst hjärtat sittande i halsgropen – vid minnet av dopet – när hon berättade det, för andra, har jag för mig att hon sa.

Nu var det Zarajs tur att gnugga sig lite generat i morrhårskudden och blinka ett par extra gånger som om han fått skräp i ögonen och så sa han uppfordrande att det där var inget att älta nu … inte så här långt efter. Så blev han tyst ända till dess Ikaros sa:

– Fortsätt nu farbror… farfar, menar jag. Jag vill höra mer om hur du kom hit till den här delen av landet!

Zaraj hakade på och sa:

– Jag glömde att säga att mina föräldrar var gifta och bodde under samma tak. Det är inte så vanligt bland katter att de får ha det så bra. Du behöver ju bara höra på hur mor till Price fick längta efter sin äkta hälft under havandeskapstiden och under Princens uppväxt.

Det var Zusette och Classe som var mina föräldrar. Farsan fick gå som han ville, för det var ett villaområde alldeles vid havet, som jag berättade för dig tidigare. Det var Västerhavet, (skulle jag själv vilja kalla det), men folk säger Östersjön om ett stort hav som ligger utanför staden Västervik. Det måste ha blivit fel i geografiboken. Det borde väl vara Östervik som staden skulle ha hetat … men, men … Det där med kompassen kan kanske slå lite fel ibland. Fast nog borde den heta Östervik när de ändå kallar Havet vid fel namn … Eller?

Usch, jag blir alldeles yr, sa Zaraj. Hur det nu än var, så var det mest sommarbostäder där ute på udden. Så det var ingen livlig trafik där.

Om du visste hur många huggormar farsan likviderade! Det du! Sådana där som Moa är så livrädd för. Fast det är jag också, men inte Kamero. Han tar dem som om de var snokar, fast så har han blivit biten många gånger också.

Kamero är ju farsan uppidagen, vi är ju riktigt nära släkt vi, fast våra mödrar är visst inte släkt alls. Vet inte vad farsan var ute på för ett galej, men det blev Kamero av den utflykten i alla fall. Så vi är ju på något konstigt vis som syskon. – Halva syskon! Jag har nog hört hur farsan var ute och rände efter mer än huggormar. Jo, jo, du … – Andra kvinnor förtäljer elaka tungor. Han lär ska ha massor av oäkta ungar på bygden, sägs det. Men som sagt; man ska inte lyssna till illvilliga rykten. Med Kameros mor var han visst förlovad, men att han på så vis begick bigami, hade han inte reda på. Fast nog borde han ha kommit ihåg att han var gift med Zusette, morsan alltså. Min morsa.

– Vad är en oäkta unge, Zaraj? Är den inte tvättäkta då, kanske?

– MJAaauu! Du ställer så svåra frågor, Ikaros! Jag vet för lite om det där med grädde, honor och sång … När det gäller att jaga orm har jag mer erfarenhet. Fast Kamero som vuxit upp på samma ställe som jag, har trots det inte fått in riktigt rätta snitsen, som huggormsjägare. Han är inte på långa vägar lika skicklig som farsan. Det beror naturligtvis på att han inte fick stanna hos farsan nog länge, för att lära in tekniken. De fick aldrig dra ut i bushen gemensamt. Det blev för farsan att sitta och ha teorilektioner med sonen Kamero, förstår du.

Som vuxen har Kamero blivit biten tre gånger av huggormar. Två gånger blev han huggen i högertassen och en gång i ena kinden, berättade Zaraj. Och ändå fortsatte han med denna livsfarliga syssla. Moa brukade bli rädd när han kom med ormleveranserna och bad henne steka dem till middag eller grilla till kvällsvard. På något konstigt sätt konfiskerade hon ormarna för ormtjusaren Kamero.

Den gången som Kamero hade blivit biten i kinden, blev jag nästan rädd när jag såg honom, han liknade inte ens en katt. Han förskräckligt anskrämlig ut … Han blev som en bulldogg i ansiktet. Efter det gav han upp det där med huggormar – nästan i alla fall. Han blev inte biten någon mer gång, som jag kan minnas.

Jag hade ju sagt åt honom många gånger att det där med ormtjusning inte var något för honom, men han lyssnade aldrig. Han strävade väl efter att bli lika berömd som far sin.

Jag vill minnas att han gav Moa en snok i present mitt på en Kristi Himmelfärdsdag. – Moa blev så förskräckt så hon sprang efter saxen och klippte huvudet av ormen i ren frustration, innan hon såg att det var en snok. När hon upptäckte misstaget, gav sig det dåliga samvetet tillkänna och manade hanne att göra en storslagen begravning. Nästan under den största och vackrast pionen, fick snoken sitt sista vilorum.

Detta var hemma i stan, detta hände. Det kanske bara fanns snok i rastgården – jag minns inte hur det var. – På torpet brukade hon ta ett vedträ och banka vettet ur huggormarna, som Kamero kom in med, trots att de var rejält avsvimmade när leverantören kom med dem. För ingen ville ge Moa en helt levande sådan. Ute på torpet kryllade det av dessa ringlande snoddar. Ofta lade de sig mitt på stigen ner till dass, så Moa fick hoppa över dem, när hon kom i full speed. Till och med jag tyckte att det kändes mycket obehagligt att ströva omkring utan att titta mig noga framför fötterna hela tiden.

– Hur var det med det där om att du försökte dressera Moa att gå fot, som en hund? undrade Ikaros.

– Ja, käre Ikaros … Det har tagit mig ett helt katt-liv att försöka lära henne – och jag vill inte påstå att hon är bra på det än. Det tog ju åtminstone bortåt fem år, innan hon hajade vad jag höll på med. Varenda gång när jag skulle träna henne, så sa hon: ”Oj, men katt …!” – ”Se dig för!” Hon kunde säga: ”Jag förstår inte varför du ska gå runt fötterna på mig hela tiden?” – ”Förstår du inte att jag trampar dig oavsiktligt på det här viset?”

Jag fattade väl att Moa inte medvetet trampade på mig, men hon fattade inte att hon inte fick ändra kursen hur som helst. Hon skulle ju ha rättat sig efter mig. Känt in vartåt jag var på väg. Och absolut inte stanna förrän jag stannade. Då skulle hon ha stannat snällt vid min sida, men så blev det ju ytterst sällan.

Rätt som det var kunde Moa tvärvända och gå åt rakt motsatt håll eller tvärstanna och sedan sticka iväg några steg för att åter stanna eller rent av sätta sig. Så går det inte att göra. Hon kunde till och med gå och lägga sig när jag just börjat med det sena kvällspasset. Vika av och segla in till sängen, soffan eller nästan var som helst. Var det sommar, var det inget ovanligt om hon slängde ner en filt eller dyna för att sätta eller lägga sig på och då kanske jag just hade börjat ett dressyrpass. Ja, vad tror du det blir av sådan träning om eleven är så bångstyrig som vad Moa alltid varit.  

Jag brukade börja träningen mycket tidigt på dagen – just när hon steg upp ur sängen på morgonen. Då sa jag: ”Nu går vi nerför hela trappen, utan att stanna vid fönstret och nyfiket titta ut!”; men hon stannade ju där i alla fall. Många gånger önskade jag att jag hade kunnat skriva en bruksanvisning och sätta i händerna på henne, för jag tror att hon kunde läsa.

Första gången hon fattade vad det var frågan om: det var när vi var på torpet. Hon skulle hämta ved nere i vedskjulen. Det ligger längst ner i den långa uthuslängan, så det blev fyrtio raka metrar … som vi skulle gå. Då upptäckte hon att jag hela tiden knatade bredvid henne och ständigt höll ett öga på hennes fötter och en hastig blick framåt.

Dessa ögonrörelser och min behärskade fart, gjorde att hon förstod att det var något särskilt som jag höll på med. Om hon ökade farten, så såg hon att jag gjorde sammalunda. Saktade hon in, ja – då upptäckte hon ju att jag också hade gjort det. Jag fanns ständigt på samma avstånd vid hennes ben och fötter. Jag följde henne lika bra som hennes egen skugga. Jag måste själv säga att en hund inte kan gå finare än vad jag gör. Synd bara att Moa aldrig går ut på promenad, för då skulle jag visa både henne och grannarna vad jag kan.

Tänk om jag dessutom hade lyckats få Moa väldresserad, så hon inte stannade för att titta på allt möjligt, precis som hundar kan göra om de är dåligt dresserade. Då hade det kunnat bli en praktfull uppvisning av dressyr … Man kan säga att Moa är som en hund, som ingen någonsin lyckats lära. Det går liksom inte att få henne att fatta vitsen med detta; att ”gå fot”. I mycket annat verkar hon ju vara riktigt läraktig, men detta, det klarar hon hur som helst inte av, suckade Zaraj.

Jag brukar säga att det är tur att jag har pälstofflor, så att alla mina blåmärken på fötterna inte syns, för Moa hon trampas värre än en häst, ska jag tala om.

Det där jag sa tidigare om att det fanns en massa huggormar på torpet, det är så allvarligt, så att Moa bad en veterinär om recept på cortison, för att ha något att ge om någon av oss skulle bli bitna. Framförallt om bettet tar som det gjorde på Kamero, i ansiktet nära halsen. Då kan det ju täppa igen luftvägarna. Riktigt farligt kan det bli då.

Om inte Moa hade haft tillgång på cortison, så vet man ju inte om det hade stannat vid det att Kamero sett ut som en Bulldogg. Han kunde ju ha kvävts. Fast Moa var lite väl uppskärrad när det gällde detta med ormbett. Så när Kamero kom in en helt annan förmiddag och hade satt ett grässtrå på tvären i halsen och lät som om han verkligen höll på att kvävas. Ja, man kan säga att han lät som en svårt astmasjuk. Inte så konstigt att Moa blev vettskrämd. – Den gången satte Moa igång med det ”stora artilleriet” omedelbart och: lyfte upp Kamero, synade honom både fram och bak – upp och ned. Släppte ner honom igen och gav sig iväg till skåpet efter cortisonburken. Hon fullkomligt slängde ner de två cortisontabletterna i halsen på honom; två stycken, tätt efter varandra, så att han inte ens han svälja mellan varje tablett.

När han till sist fick möjligheten att svälja, så följde tydligen grässtrået följt med tabletterna ner i magen och det blev på så vis fritt luftintag igen. – Det blev en snabbverkan som Moa inte riktigt fattade. Hon såg förvånat på Kamero. Blinkade och lade huvudet på sned. Skakade på det och kraxade fram Kameros namn. Sedan började hon med att säga: ”Men – så fort …?” Hon drog in andan:

”Näää! Var det inte …? – nej, men du är ju inte alls biten, var det så tokigt så jag …? Tack min Gud att det bara var ett grässtrå som du fått i halsen! Jag trodde absolut att din sista stund var kommen min lille älskling.”

Därefter sjönk hon ner på en stol och såg blek och tagen ut. Suckade och hade sig.

Zaraj berättade att Moa kom underfund med att man inte skulle använda cortisonet på ett så slösaktigt sätt, som hon nyss hade gjort.

Fast å andra sidan så vet jag nu att hennes sons kattfröken fick åka till veterinären och söva sig, för att få bort ett grästrå som fastnat i halsen, och det kostade Sonen mycket pengar. Så då kan man ju säga att två cortisontabletter blev billigare, men gjorde samma verkan som en peration.

– Ja se där ja, sa Ikaros – det kostar att få sådant bortpetat ur halsen av en veterinär, så Moa hade ju ett billigare alternativ om man betänker att det kunde ha blivit lika illa med Kameros grässtrå – om hon inte hade slängt ner cortisontabletterna, alltså!

Så hakade Zaraj på igen: Fast Moa är ju sådan att hon är tvungen att gräma sig över allt hon gör – men tyvärr även över det hon inte gör, förklarade Zaraj.

På den tiden när detta begav sig, var ju inte ens hennes son vuxen och utgifterna de rann ju in som de alltid gör. Ansvaret tyngde henne hårt ibland. Det fick inte bli fel med vare sig sonen eller katterna eller henne själv och ekonomin. Fast vad hade hon att sätta emot – om ödet ville vrångas? På så vis fick hon ju jämt vara lite ängslig. Ta det säkra före det osäkra – så att säga. – Nej, du Ikaros, nu går vi ner och ser efter om vi har fått någon strömming! – Moa lovade att hon skulle ta ut ett paket ur frysen och tina. Tror du vi får den kokt eller stekt?

– Jag vill ha rå strömming, gnällde Ikaros.

©Ingbritt Wik