För att få någon ordning i berättelsen måste en liten presentation, av både katterna och dess ägare, göras.

De flesta av katterna i berättelsen är siameser, med undantag av en Cornish rex, vid namn Sikita. Samt ett undantag till för en Devon Si-rex, som heter Delila. Hon kan komma att omnämnas, men hon kommer inte att vara med och agera i själva berättelsen.

För länge sedan bortgångna katter är av arten siameser, men även andra raser finns med i bakgrunden.

Den äldsta av de levande katterna som ingår i berättelsen är: Gammelgubben Zaraj, hans föregångare är Achilles. Det var den katten som fostrade Zaraj så det blev katt av honom, så att säga.

Moa är nog den som tar priset när det gäller att se i facit – hur hon skulle eller borde ha gjort i en del situationer. På så vis saknas aldrig stoff för samvetet att gräva i.

Moa är den, i berättelsen, som är Matte åt alla katterna. Hon gör sina tabbar i berättelsen och de överensstämmer för det mesta TYVÄRR med det tok som hon även gör i verkligheten. Hon älskar sina katter, men hackar och klagar på dem så länge de är friska och busiga. När de blir sjuka är de värda all omsorg, och när de går ur tiden Helgonförklarar hon alla! Så gör vi väl lite till mans kanske. Fast Moa tar nog priset.

Alltid hittar man något som man kan förebrå sig för, suckar Moa ofta, ofta!

Med åren har Moa lagt sig till med ett annat talesätt också.

Nämligen: ”Ju mer jag umgås med människor, desto större djurvän blir jag. För jag ser skillnaden på kvalitet.”

”Snällt sagt faktiskt”, säger en siames och gäspar stort.

Moa har inte bara katter, utan alltid två duvor på loftet, vanligt folk kan ha tomtar där, men hon, Moa, föredrar duvor. Turturduvor.

Småfåglar av alla de märken. Flera hackspettar och alltid dras hon med en hungrig Skatfamilj, som bygger varje år i en tall som står mitt emellan huset och garaget. Av dessa skator har två förolyckats när Moa inte tänkte sig för utan låtit regnvatten samlas i en jättestor plasttunna. Däri dränkte sig två törstiga små skatbarn. Detta märkte inte Moa förrän frampå hösten. Så efter detta blir det inget vatten mer i någon tunna, för kanterna är höga, släta helt omöjliga att ta sig upp för… till och med för djur som har vingar. Det finns ju även törstiga katter och andra djur. Bäst att ställa tunnan uppochner… och så blev det. Tunnan står fortfarande oanvänd, uppochner på gräsmattan.

Igelkottar har funnits, men även där hände en tråkig händelse, och numer finns bara igelkottar ute på hennes torp, men hur de kan klara sig där, det fattar hon inte, för där ute har hon grävlingar. Dessa lär väl vara igelkottens fiender. Eller blir det kanske skillnad, när de bor under samma uthus? Det har hon inte lyckats få svar på.

***

I den här berättelsen finns det inte någon genomgående berättarröst. – Ibland är det en av katterna som är bakgrundstalaren. Andra gånger är det Moa själv som för ordet ndstalaren. anske skillnad, när de bor under samma uthus? hennes torp, men hur de kaoch handlingen vidare. – Andra gånger finns det en författarröst, som talar om vad både Moa och katterna gör. Så måste det bli eftersom det är så skilda perspektiv, både i tid och i handling. Här växer berättelsen fram en liten bit i taget. Nästan som en dagboksanteckning…

***

Zaraj: Han är dryga 16 år och är den som i berättelsen håller i chefstrådarna. Han är även chef i verkligheten. Han är en klok siames. Smäcker och vältypad som det heter. På promenader går han vid sidan av Moas fötter som en mycket väldresserad hund. Zaraj har i hela sitt liv försökt lära henne att gå fot … men Moa tvärstannar ju rätt vad det är och så byter hon riktning utan att förvarna, vilket leder till att hon trampar på sin ”lärare”.

Apportera har han lärt både sig själv och Moa.

Zaraj brukar föra långa samtal med sig själv … Då vill han inte att hon ska se honom. Därför går han en våning upp och sätter sig på hallen där akustiken är bra. Där sjunger han ut av all kraft. Det är kul att lyssna på honom, för efter många och långa haranger, svarar han sig själv med små ljud som låter som: ja, jaha … hm. Um. Aaa-ha! Ää! Nä! eller annat kort.

Han spinner så fort man tittar på honom eller säger något och ser åt hans håll.

Zaraj fick en uppgång i livet, året innan han blev sjuk: under det året var han så extra frisk. Han blev nästan fet, han som alltid varit smal som en tråd. Men så kom åldern och gjorde sig påmind genom att han fick fel på sköldkörteln. Han magrade av och blev tröttare för varje månad. Till sist kom det tragiska och sorgliga slutet.

Den här siamesen kunde bli irriterad och kanske skulle han ha kunnat försvara sig om det skulle ha behövts.

Han hade en annan speciell egenskap också. Han hoppade som en känguru upp på sina medmänniskors axlar. Han kunde sitta lugnt på golvet och kolla på människorna, men så fick han sina infall, och gick rakt upp och landade på deras axlar. Var man då inte beredd kunde man få en klo in på ett känsligt ställe. ”För när man tar ett hopp rakt ut i periferin, gäller det ju att bli infångad, innan man dimper i golvet med en smäll. Bäst att fälla ut klorna och vara beredd på att få fäste…” Så resonerade Zaraj.

***

Kamero: Ja, han är den som kommer tvåa i ålders­ordning. Han är omkring tolv år i berättelsen och han är som Zaraj – mycket mån om ”ungkatterna” som köps in och tar hand om dem utan klagan. Det är Kamero som tar hand om Ikaros när han gör entré i kattfamiljen. Kamero får då en lätt hormonrubbning eller om det är ett medfött beteende hos arten: Han byter skepnad och börjar uppträda som en hona. Han jamar och jollrar som honor gör, när de har fått ungar. Han jamlar och lockar på den här nye killen… alltså på Ikaros. Men Ikaros tycker ju att han redan är stor och duktig – han vill inte helt plötsligt bli betraktad som en baby av Kamero.

Kamero som tvättar och låter den här nya lilla pajasen sprätta runt i hans mag-hårs-ludd för att leta efter tutten… så det blir kala fläckar i pälsen, utan att han klagar, är ju som alla kan förstå en snäll katt.

Stackars Kamero börjar ju från början han … som man ju skall göra när man har fått barn!!! (Alltså säger Kameros hormoner till honom att han har i denna stund fött ett litet  hjälplöst kattbarn.) Ikaros vill inte vara baby igen! Den tiden har han fått nog av. Därför blir det ju extra synd om Karmero. Han är ju så fruktansvärt bekymrad. – Stretar och drar i lillkattens nackskinn för att få honom tillbaks i sovlådan. Enligt Karmeros bedömning har inte Ikaros fått ögon än, så vad ska ett sådant blindstyre ut i världen och göra? Det är ju lång tid kvar till dess knattingen kan gå själv, resonerar Kamero.

”Så bångstyrig du är”, tänker Kamero, när han tvättar den här bångstyriga pysen både fram och bak, mot dennes vilja. Ikaros letar i maghåret på Kamero efter tutten, utan att få en droppe. – ”Spelar ingen roll att det är slut på grädden”, resonerar Ikaros – och tycker att det är toppen att i alla fall ha hittat en tutte på den här katten, även om den råkar vara aldrig så liten.

Kamero hade dåliga tänder från början till slut, så det var sorgligt för honom. Han hade nog mycket ofta tandvärk. Kamero är en katt som helt saknar humör och tanke på att försvara sig.

Kamero, som Moa trodde att hon skulle få behålla lite till, rycktes ifrån henne samtidigt med Zaraj. Det var en HELVETISK Alla Helgons Helg år 2006, när båda hennes äldsta siameskatter gick över till landet där Regnbågsbron alltid finns och står redo för lek. Där är det lugn och harmoni för alla små och stora kattsjälar. Där försvinner alla plågor. Ingen pina eller tandvärk känns mer. Och de får möta sina anhöriga artfränder och andra vänner. Där vid regnsbågsbron där alltid solen skiner…

***

Ikaros: Han är en ung hane. Fast när berättelsen skrivs har han hunnit uppnå sjuårsåldern, så han är inte riktigt lika pojkaktig längre. Innan Moa skaffade den som nu är yngst, var Ikaros betydligt mer slyngelaktig och mer ansvarslös än vad han är nu. Då var det han som var morgontrött och den som för det mesta kom för sent till frukostbordet. Han har liksom växt med uppgiften som fosterbroder sedan Prince – den yngste katten – kom in i gänget.

Ikaros är en mycket frisk katt. Har vita tänder och är sund, men lite blyg och skygg för främlingar. Han kan sätta igång att skrika utan att man kan stänga av honom. Han gör så när det är något som han vill. – Kanske vill han ut…? och är det inte det…, så är det något annat. (GRÖNA ÄRTER kanske!) Han är som galen i Findus djupfrysta gröna ärter. De ska tinas, tryckas sönder med tummen och ätas när de är ljumma. Oj, vilken delikatess.

Dessa ska han ha när han sätter sig på torktumlaren och skriker (torktumlaren står mitt emot mikron, så han tycker att det måste vara enkelt för Moa att fatta vad han vill).

Sätter han sig vid skafferiet och skriker… då är det torrfoder han vill ha, och detta finns ju inne i det skåpet, så han har alldeles rätt. Skriker han vid kylskåpet… Då är det väl självklart att han vill ha burkmat eller rökt skinka. Han är inte dum den katten.

Ikaros päls är isvit, men blå tecken… Öron, svans och tassar har en ljus ton av blågrått. Blå ögon som är kraftigt blå i färgen. En grann katt är det. Inte billig i inköp, men med lite rabatt för tidigare inköp lyckades Moa få ihop till insatsen, som betingades för att bli ägare till en så fin siames.

Att han sedan hamnade långt uppe i Norrland, utan att Moa fick ut ett enda öre, för hans sköna charm och utseende, är en helt annan femma.

Ikaros är bergtagen brukar Moa svara, när någon frågar var den där fina siamesen har tagit vägen. Ibland svarar hon att Ikaros har tagits som gisslan… Men det går inte att få ur henne var någon stans Ikaros tillbringar sina dagar, som nu har övergått till att bli en samling år, utan att Moa ens kan tilltvinga sig ett fotografi. Ibland misstänker hon att han är död. Ja, det är hemska kval hon lider efter den där kidnappningen, som aldrig hade behövt ske, om hon hade tänkt sig för och inte lämnat Ikaros ensam när hon for ett ärende till en annan stad… Kommer Moa att få tillbaka sin älskade siames innan han nått ålderns höst och lämnat det här klotet…?

Ikaros får i den här berättelsen spela lite tuffare än vad han är. Man har ju som författare rätt att förvanska eller se på saker och ting med andra ögon. Han är en snäll. Ytterst snäll katt. Nu är det sagt, så om det står något annat i berättelsen, så fatta inte antipati mot Ikaros, för han är en underbar katt och sängvärmare. Och Princens beskyddare, även om han i berättelsen få spela översittare, när det gäller brödraskapet med Princen.

***

Prince: Den luringen är den katten som Moa sist köpte. Han är både i berättelsen och i verkligheten ett barn eller en slyngel utan ansvar. Livet leker och han vill vara med precis överallt och gör sina bullertrick var han än drar fram. (Kallas därför ibland för ”Polter eller Poltergist”) Han är alltid glad, även om han sitter djupt försjunken i tankar ibland. Han har blivit begåvad med så stora öron att de faktiskt tenderar till att bli sloköron … Hans bakfötter är knappt aldrig stilla. Känner han något under sulorna så sparkar han bakut som en häst … Enormt kittlig under fötter och mage, är han. Städar bort pennor och allt som hamnar på sådana ställen som bord och bänkar. Saker som alltid hört hemma på dessa ställen får stå kvar. (Därför brukar Moa säga att han städar, för det är ju bara nyditkomna grejer han petar ner till golvet.)

Prince har ingen tanke på att försvara sig. Trots att han blir tvångsmatad med laxeringsmedel och gudarna allena vet vad för skräp han ska ha. Lydnaden är det ju si-så-där med …! Han är helt orädd. Bryr sig inte om ordet Fy! eller Nej! Han är mån om att komma i första hand. Men Moa tyckte att han sa – att det var han inte ensam om! Hi, hi, hii…! Han ser ofta ut som om han skrattar. Att se på den här kattens ansiktsmimik när man gör eller säger något åt honom, är helt fantastiskt kul.

Han är alltid med vid datorn … Han försöker även att sköta knapparna om han får. Eftersom han inte jagar något mer än spyflugor, så är han skuggan av Moa var hon än är eller vad hon än gör. Ligger hon sjuk, så är han sängliggande han också … Så dä så …!  Så tycker Moa att hans jamande ofta låter – när han jamar lite kort.

Den här kattens liv får ett abrupt slut, men det ska vi inte avslöja nu här i början. Det kan vi ta längre fram, för sagan tar ju slut, när inte Princen längre är med i de levandes skara. Suck. Då blev det stor sorg… Inte bara inom Moa, utan även hos Ikaros, som grät-jamade högt när han såg Princens livlösa kropp… Är han dööö… Mjaäääj…, jamade Ikaros den gången och så grät både Moa och han i kapp.

***

Sikita: var en Cornish Rex-katt. En helt bedårande lockig varelse. Lugn, snäll och aldrig påstridig eller krävande. Höll sig lite mer för sig själv än tillsammans med siameserna. Tog tacksamt emot den kärlek hon fick. Hon krävde aldrig uppmärksamhet som en siames gör. Hon var nöjd med de smulor hon fick.

Sikita såg Moa i ögonen utan att ta blicken från henne först. Hon anlade samtidigt ett forskande uttryck – en mycket undrande blick var det. Hon var snäll mot både djur och människor. Hon var en riktig jägare när hon var yngre. Fåglar var det ingen sak att ta. Hon sa ungefär som Stenmark: ”Dä  ä bar å hopp…!”

Hon tog hand om Zaraj, när han kom till Moa. Ingen rädd katt. Åka bil var ingen konst för Sikita. Åt det som bjöds. Intog visserligen inte medicin med glädje. Att försöka smita undan tabletten, ansåg hon var bättre än att försvara sig. Kunde samtala och babbla nästan hur länge som helst om hon bara fick svar på tal. Lilla Gumman blev hon ofta kallad.

Tänderna var hela tiden friska, precis som hennes själ var sund och livsbejakande. Alltid tålmodig och mild. Aldrig att hon lät klagande, så man fick samvetsnöd! Att spela på samvetet… var inte hennes sätt. Det är däremot siameserna experter på att göra.

***

Delila: Det finns en Devon Rex-katt i berättelsen också. Hon är ur tiden nu, precis som Sikita, men hon var en bestämd liten dam. Både i berättelsen och i verkligheten kunde den katten sätta både folk och fä på plats. Hon gick sina egna vägar utan att fråga – ända till dess hon omkom i en trafikolycka. Denna lilla katta fick många smeknamn, för hon var ofta lättretlig och sur … Fast det var ändå en härlig katt. ”SurMulan eller Mulan”, var väl de vanligaste smeknamnen som hon fick gå under. Hon lärde Zaraj hur man skulle åka bil … UTAN att behöva vare sig käka åksjukspiller eller skrika och fansera sig både svett och hårlös på nosen, som vad Zaraj gjorde. Detta kommer att framgå i berättelsen. 

Delila blev påkörd av en bil. Dock gick föraren och även dennes kamrater ur och letade, men katten var givetvis som uppslukad…! Föraren gjorde nog vad han kunde. Undvika kollisionen var nog helt omöjligt. Det går inte att få ett så omedelbart stopp på ett fordon, hur gärna man än vill. Katter dyker, som bekant, upp från ingenstans. Han klandras alltså inte i vare sig berättelsen eller i verkligheten. Han är helt okänd, för mig, men iakttogs av människor. (Heder åt en förare som tog sitt ansvar och gjorde så gott han kunde, även om han inte lyckades hitta katten.)

***

Kapitel 1 Princens egen saga och strapatser!

Princen berättar: Ja, det är väl inte så mycket att orda om, men jag har haft en syster, i alla fall. Det var när vi låg inne i vår mamma. Vi var inte så gamla när vi började undra var vi var någonstans, och vilka vi var. Att hon var en tjej, det fattade jag ju ganska snart. Det gör man ju, om man är något till kille … va? – Det var varmt och gott, men otäckt blött för en katt som vill vara på det torra med alla fyra tassarna.

När vi hade presenterat oss för varandra och blivit lite mer bekanta och fått reda på att vi var tvungna att hålla sams i flera veckor till, började vi att språkas vid och ha riktigt roligt. Det var lite jobbigt med Pyret, som jag döpte henne till. Hon skulle ju vila titt som tätt och långa stunder sov hon så djupt, så jag blev tvungen att sparka på hennes påse, för se … – vi låg ju i var sin sovsäck, dumt nog. Det hade ju varit bättre om vi hade fått dela sovpåse, då hade man ju kunnat konversera på ett lättare sätt.

Det hördes ju lite dåligt ibland, för hon hade ju ofta vatten i munnen och jag i mina alldeles för stora öron, för där rymdes det ju en hel del vatten. – För att jag skulle kunna höra bättre vad hon sa, brukade jag säga: ”Spotta ut lite fostervatten först och tala sedan”, och så brukade jag sparka till lite grann … Många gånger sparkade jag faktiskt till hennes säck så det sa kluck! Då minsann blev hon vaken och fräste så det bubblade. Det där med att sparkas blev en vana tror jag eller om det är så att det är fel på mina bakben, för så snart jag känner det minsta lilla motstånd under mina sulor, så sparkar jag, helt automatiskt. Detta har ställt till många förtretligheter för mig, och fler kommer det väl att bli, antar jag. Kanske det är någon sorts spasmer jag har i bakbenen …? De rör sig ofta utan min medverkan, det kan jag svära på, om det skulle behövas.

Oj, vilket liv det blev när jag sparkade ut henne i universum…! Ja då …! Då skulle ni ha varit med! Jag hörde hur folket fick enormt bråttom. Hon kommer, hon kommer! Oj… oj! skrek folk högt och upphetsat. Vilket elände.

Sedan var det någon som ojade sig över att hon kom alldeles på tok för tidigt. Vadå för tidigt? undrade jag: vi hade väl ingen speciell tid att passa? Eller hade vi det…, kanske?

I så fall visste inte jag om det, så jag låg ju lugnt kvar jag. Pyret… hon var inte klar än, sa de! Jag visste ju inget om det, för jag hade ju aldrig sett henne, mina ögon var förseglade … – Milt uttryckt! Ögonlocken var ju hopsydda, ta mig tusan! Det gick i varje fall inte att få upp dem på minsta lilla springa. Jag försökte flera gånger. Tog i så det knakade i skallen för att få upp åtminstone en glipa, så jag skulle ha kunnat kika ut på stora världen. Men jag fick ge upp.

Folket utanför min sovpåse kunde tydligen inte räkna ut att det var jag som låg bakom den för tidiga födseln. Jag hade blivit en stor och duktig grabb och ville ha lite benutrymme och jag stretchade ganska ofta. ”Ta inte spänntag mot min mage är du snäll”, brukade Pyret pipa, den där Piplisan som jag på skämt kallade henne för ibland.

”Gnällspik”, skrek jag ibland. ”Du är ju så ömtålig så det är så man kunde tro att du vore gjord av glas”, skrek jag till henne – det var sista gången som jag skrek åt henne överhuvudtager. Ty det var den gången som jag råkade få spasmer i ena bakbenet och sparkade till lite för hårt. Med andra ord; det var nog då som jag sparkade ut henne.

Jag mår inte bra av att ta på mig skulden för det där. Jag får kattångest, om det är någon som vet hur det känns. Om inte – fråga då mig, för jag vet!  Sista gången jag sparkade, då gav jag henne en rejäl spark, för jag hade fått kramp i höger bakben och behövde utrymme för att kunna vända mig helt om. Pyret, som var så liten, hon kunde ju snurra runt och vända sig hur ofta hon ville och behövde. Men för mig var det ju värre.

Det blev tomt efter henne. Hon hade varit en trevlig samtalspartner, fast nu kunde jag ju röra mig bättre och sömnen blev inte så störd.

Helt plötsligt en morgon – jag tror att det var en måndag – hörde jag en mansröst, tyckte att det var det i alla fall. Veterinär var han nog. Vi ska ge mamman en spruta så ordnar det sig nog, sa han. Vad är det som ska ordna sig, försökte jag skrika och fråga, men det blev inte mer än en bubbling, som ändå ingen hörde.

Fy …! vilken enorm trötthet som hade kommit över mig under natten. Om de inte hade gapat så förskräckligt och krånglat med morsan, så hade jag ju kunnat somna om. Oh – nej! Hur skulle man kunna det, när veterinären hade gett morsan något gift, så att mitt rum skulle bli mindre. Fy, för den lede – det blev bara trängre och trängre, jag trodde ett tag att de tänkte göra pressylta av mig.

Just som jag kände att jag skulle behöva vända mig om, dåå … Jestanes…! Jag höll på att åka ut med ändan före. Då ska ni veta att det var bra att ha starka bakben! För varje gång som de gjorde sådana där utdrivningsattacker, tog jag spänntag mot något som de kallade för bäckenbenet. Ja, visst låg jag i bäcken, det tvivlade jag inte en minut på, fast jag hade trott att det var en sjö eller rent av självaste havet. Oceanen, kanske.

Flera timmar senare började jag bli mör i hela kroppen och struntade i allt. Jag var nog nästan avsvimmad när jag kände att någon tog tag och drog i min svans. Den lossnar snart, tänkte jag. Då blir mitt namn Pelle svanslös, som jag hade hört att barnen läst högt om – ur en bok när jag låg inne i mors varma mage. Trött och salig.

Ut kom jag, men syrran fick jag aldrig se. Hon hade inte klarat utflykten. Det kan jag gott förstå, för det var ingen resa för en klen tjej. Det var ju nästan så att jag själv, stora pojken, hade dukat under. Fast aj! Vad det gjorde ont i min svans. Det sved i hela rumpan eftersom de förmodligen drog ut mig i svansen – det är ju vad jag tror förstås. Och …! Titta … hur min svans ser ut, den är ju helt vrickad, nästan ett helt varv! Den är liksom uppochnervänd. Det ser inte klokt ut …!

Säkert kommer det att bli en sådan där ”värkande väderlekssvans”, en sådan där som ska värka och göra ont så fort det blir omslag i vädret. Som när det ska bli snöstorm eller annat sattyg som blött regn.

Jag har fått nog av blöta nu…! Jag kommer aldrig att tillåta att någon badar mig. Då kommer jag alltid att tänka på tiden med syrran. Detta har blivit en traumatisk historia för min del.

– Nu ska vi se om han orkar äta, var det någon hoppfull röst som sa.

Ett par grova nävar lyfte upp mig och körde in min nos i morsans mjuka sammetsmage.

Vem i helsike vill eller behöver äta, när man har halva Världshavet i sitt innandöme? Dumt va?

***

Morsan presenterade sig och sa att vi nog skulle komma bra överens, bara vi blev lite mer bekanta. Det tyckte jag lät vettigt, men dumt på samma gång. Skulle inte vi vara bekanta så det räckte, tänkte jag. Jag hade ju stått ut med alla hennes jamanden, spinn och snark och för att inte tala om alla hopp som hon fått för sig att göra när jag vilade middag.

Dessutom var det en människounge i grannskapet, som morsan gillade. Den ungen den tog tag om hennes mage – givetvis just där jag låg. Jag är säker på att ungen kramade så hårt att morsan fick rena rama geting-midjan mitt på sig eller rättare sagt: mitt på mig! Ja, som ni förstår så gillade inte jag den där lilla människovarelsen.

Hund hörde jag att någon bekant hade med sig också. Fast då fräste morsan. Jag förstod att vi befann oss i fara, fast jag kunde inte resa på min blötlagda päls. Jag kunde ju inte fräsa heller så att hunden hörde mig. Det blev bara som extra bubblingar i morsans mage. Att allt detta tog hårt på mina nerver, det kan ni kanske förstå. Jag bestämde mig i alla fall för att de inte skulle få knäcka mig. Syrran hon brydde sig inte ett dugg. Lugn som en filbunke låg hon där och snusade i insjövattnet.

För att överhuvudtaget kunna behålla mitt förstånd, började jag med något som kallades för kognitiv terapi.  Med andra ord: att tänka rätt. Jag gjorde egna affirmationer… Det skulle komma att visa sig att det blev min räddning. Jag skulle inte bli någon skrajsen katt. Jag hade ju dessutom tyskt blod i mina ådror och då ska man vara framåt och orädd. Säga vad man vill om engelska importer, men inte går de upp mot de tyska … Det berättade min mor för mig, långt innan jag for ut i den här kyliga världen.

Att alla kattungar föds med förslutna ögon, det vet nog alla! Jag måste säga att jag tror: att det kan vara skönt att inte behöva se världen och allt elände på någon vecka. Det räcker att höra allt oväsen. Jag minns ju att ljuden var så dova för bara någon timme sedan och nu så här ute i vida världen, skär ju alla ljud i öronen, så jag önskar mig öronproppar.

Till allt elände utöver det som redan var, fick morsan fatt i en tvättlapp och skrubbade och sög ur allt vatten jag hade i mina paraboler. Hade jag orkat skulle jag ha bett henne låta mig ha mitt ljuddämpande vatten ifred och leta upp något annat drickbart, ifall hon var törstig, menar jag.

Så värst mycket mer minns jag inte av min allra första dag i Skövde. Jag somnade och vet inte när jag vaknade till liv igen, men då var jag både torr och varm och jag sög på något som var jättegott. Jag var omspunnen av tassar och hår och mammas mjuka nos hade jag alldeles intill mitt öra. Hennes andedräkt var varm och trygg och jag somnade om.