(En relationsberättelse för unga vuxna)

Kapitel 1

Under den här allhelgonahelgen var det två, av varandra oberoende människor, som mådde gräsligt dåligt. Kasper Kasperson hade blivit bestulen på sin hund och dessutom fått korgen av sin sambo, som hittat en annan man och gett honom ringen tillbaka.

Natalie Flizberg var också dämpad. Hon hade varit på begravning alldeles nyligen och fastnat i grubblerier över livet. Inte bara det jordiska, utan även över livet på den så kallade ”Andra Sidan.” Fanns det verkligen en andra sida, eller var det bara en skröna? Hade kanske en idyllisk paradisvärld uppstått på grund av att någon förtvivlad jordisk apostel, med omtanke om sina närmaste, uppfunnit denna idylliska värld långt bortom molnen. Endast för att lugna sig själv och sina anhöriga inför uppbrottet från den jordiska sfären. Vad skulle man tro? Det fanns ingen hon kunde fråga, för att få ett svar.

I mitten av den gångna veckan var Natalie med om något egendomligt när hennes morfar Oskar skulle begravas. Mitt under pågående akt i jordfästningen, hade en mansperson kommit in i kyrksalen från sakristian. Allra först hade Natalie trott, att det var en kyrkans tjänare, som ämnade lämna något budskap till kyrkoherden. Men hon såg aldrig att mannen sa något till prästen. Gestalten ställde sig intill de andra vid kistan med ryggen vänd mot församlingen. Därför såg hon aldrig ansiktet.

Efter en stund gick personen tillbaka samma väg som han kommit. Just då funderade inte Natalie över det som hänt. Frågorna uppkom först när hon pratade med en av de andra i begravningsföljet, och ställde frågan om vem den okände mannen var.

”Vem då?” blev svaret.

”Han som gick fram till prästen, just när han hällde de där skovlarna mull på kistlocket”

Ett ögonblick som Natalie hade tyckt var mycket opassande valt.

De tillfrågade, tog först Natalies fråga på skämt, och undrade om hon var riktigt nykter, eller om hon av någon annan anledning börjat se i syne. 

Natalie hade känt sig löjliggjord och försökt byta samtalsämne. Lite senare frågade hon den vänlige klockaren vem mannen var, han som kommit in under jordfästningsakten. Klockaren bedyrade att det inte funnits någon mer person, än de som skulle närvara vid begravningen. Efter det svaret stod det Natalie fritt att spekulera. Och det skulle hon komma att ägna sig helhjärtat åt under allhelgonahelgen. En passande helg att fundera lite djupare över livet och kanske även över döden.

***

Det var alltså upplevelsen vid begravningen, som låg till grund för Natalies grubblerier den här kvällen. Dessutom bodde hon i sin döde morfars stuga. Huset hade stått obebott det senaste året, eftersom morfadern bott på ett vårdhem efter att han fått en stroke.

Det var Natalie som fått ärva stugan. Hon hade gett sig dit för att få lugn och ro, efter ett gräl med sina systrar, som ansåg att även de borde ha varit ihågkommen i testamentet.

Natalie som var en känslig individ, klarade aldrig av att försvara sig mot syskonens bryska påhopp. Den här gången blev hon beskylld för att ha fjäskat in sig hos morfadern, för att få ärva. Så var det inte och över denna anklagelse mådde hon dåligt.

Moster Edla hade sett till stugan under det sista året när den stått öde. Hon hade satt på el-värmen tidigare under veckan, så det borde inte vara helt utkylt, när Natalie kom till stugan. Dessutom hade hon talat om att det fanns ved i vedskjulet och att det kunde ryka in när man tände första gången, ifall huset stått oeldat en tid.

När Natalie gjort sig klar för att åka till stugan på Tallmon, började det blåsa. Det var ett synnerligen ruggigt höstväder, men hon skulle, tack och lov, inte köra så långt.

Natalie hade alltid tyckt att det vilat en underbar frid över stugan på Tallmon. Den här platsen var som ett andra hem. Nu skulle hon försöka koppla bort bråket med de avundsjuka och missunnsamma syskonen, och göra upp eld i kakelugnen.

Det skulle bli skönt att slå sig ner i gungstolen, lyssna till knastret från den brinnande brasan. Nu skulle hon få tid att både sticka och läsa.

Hon hade sparat ett par veckor av sin sommarsemester. Nu skulle hon försöka bearbeta sorgen efter Oskar och träna på avslappning. Hon hade inte nämnt för någon att hon skulle vara i stugan. Det var bara Edla som visste. Så om telefonen ringde, var det knappast till henne. Stugan låg ensligt, så främmande borde hon inte heller få, om hon inte själv bjöd dit någon, och det tänkte hon inte göra.

***

Konstellationen i Natalies familj var ungefär som i Askungesagan. Fast i Natalies familj var det inte fadern som haft ett barn med sig in i äktenskapet. Det var Natalies mor som fått barn i sin ungdom och blivit övergiven. Det var alltså Natalie som inte riktigt passade in bland de så kallade äkta systrarna, och det hade syskonen inte missat att uppmärksamma henne på.

Många gånger var stridigheterna av så allvarlig art, att modern valt att låta Natalie få bo hos morfar Oskar. ”Min lilla piga”, hade han brukat kalla Natalie.

Modern hade trott, att när barnen blev vuxna skulle de acceptera storasyster Natalie bättre, men det blev tvärt om. Det var då kriget började på riktigt. Mycket kanske berodde på att allt fler vuxna tog Natalies parti i alla bråk och stridigheter. Som nu när morfadern testamenterat stugan till henne.

Morfar Oskar hade ömmat för Natalie. Hon var mer eller mindre utpetad från sitt barndomshem, och det hade Oskar observerat. Syskonen menade att hon, Natalie, skulle ju inte ärva stugan. Hon som inte hörde till familjen. Hon som dessutom redan fått så många favörer. Det var mäkta orättvist.

***

Efter att Natalie burit in grejerna, som hon haft med sig, körde hon in bilen i garaget. Onödigt att skylta med att hon var i stugan. Ingen hade med det att göra.

Det kändes vemodigt att gå runt i rummen, nu när inte morfar satt på sin vanliga plats och prasslade med dagstidningen, eller späntade stickor framför vedspisen och lade på hög i vedskrubben. Oskar hade alltid pysslat med något. Han hade varit som en far för Natalie. Därför var sorgen tung. Det var även Oskar som stöttat henne när Agne lämnade henne för en annan kvinna.

Från Oskar hörde aldrig Natalie den där uttjatade ramsan: ”Mister du en står dig …” Nej, han fattade hur dåligt hon mådde och stöttade så gott han kunde. Morfar Oskar hade varit en klippa i Natalies liv.

Det var inte kallt i huset, för el-värmen hade ju varit på hela veckan. Men lite vanlig vedvärme kändes på något vis varmare än el-värme.

Natalie tog vedkorgen, som stod bredvid den vitkalkade öppna spisen i vardagsrummet och gick ut till vedskjulet. Edla hade talat om att det fanns fin björkved i vedboden.

Men oj, så trög den där rostiga haspen hade blivit. Hart när omöjlig att få upp.

Natalie tog tag om den rostiga kroken och bände så mycket hon orkade. Och rätt som det var spratt den upp och hon kunde öppna dörren vars gångjärn gnällde obehagligt.

Usch…! Så mörkt det var där inne. Det fanns ju inga fönster.

Natalie lät dörren stå öppen, så hon såg vedhögen. Hon plockade vedkorgen full med björkved, samt lite väldoftande törved att tända med. Hon höll törstickorna under näsan en lång stund, och drog in den under bara doften. Töre luktade underbart. Påminde om skog och frihet.

Att bära in vedkorgen var lättare sagt än gjort. Natalie blev tvungen att vila flera gånger. Hon blev arg på sig själv som lastat korgen så full, så hon knappt orkade ta sig bort till stugan med den.

När hon satte ner korgen för minst tionde gången och ställde sig för att vila, föll blicken på jordkällarkullen.

”Oj, då … Så sorglig! Taket är nog på väg att rasa in”, sa hon och drog en djup suck.

Det hade blivit ett litet hål, som gapade svart, på sidan av kullen. Inte bra, men inget som hon kunde göra något åt. Blev det mycket snö i vinter kunde hela taket rasa in. Hon skulle prata med Edla om den trasiga källarkullen. Kanske hade Edla någon bekant som kunde åtgärda det begynnande förfallet.

Inkommen i stugan ställde hon ner vedkorgen på sin plats. Öppnade spjället så det blev drag och rullade fram den stora braskudden och sjönk ner framför eldstaden. Med morfaderns morakniv späntade hon några törstickor. Törved var lättantändlig. Om hon lade några sådana sticker under vedklabbarna, brukade det ta sig utan problem.

När elden började ta sig blev Natalie sittande en stund framför brasan. Hon iakttog hur eldflammorna slickade vedträna. Knastret från brasa brukade i vanliga fall vara rogivande. Men idag hade hon ingen ro i kroppen. Det var svårt att sitta still. Det var som myror i kroppen.

Kvällen blev inte så rofylld som Natalie hoppats. Det första som hände, strax före skymningen, var att blåsvädret tilltog i styrka. Efter bara någon timme hade säkert vindstyrkan nått det som kallades storm.

Eftersom Natalie hade svårt att ta sig för med något, gick hon fram till fönstret och ställde sig för att se hur blåsvädret tog tag om både äppelträd och bärbuskar. Det var riktigt ruggigt att se hur vindkasten ruskade om i trädgården.

Natalie ryckte till och tog ett steg bakåt när en stor tall rycktes upp med roten. Den stora timmertallen landade med ett brak alldeles utanför tomtgränsen. Givetvis föll den rakt över telefonledningen.

”Typiskt!”

Någon mobil ägde inte Natalie, så nu fick hon hoppas att det inte var något oförutsett som inträffade, för stugan låg långt från allmän väg. Att springa in till grannen, för att få hjälp, om det hände något otrevligt, var alltså inte att tänka på.

***

 Kapitel 2

När det gällde Kasper Kasperson, så bodde han centralt i stan med upplysta gator. Han hade tagit hunden Napoleon med sig ut på promenad den här allahelgonsaftonen. Närmare bestämt var han på väg till apoteket, som han skämtsamt kallade Systembolaget. Han skulle inhandla några starköl och en flaska vin. Inte för att fira, utan snarare för att trösta sig. Fästmön hade ju lämnat honom, så han kände sig ledsen och uppgiven.

Hunden Napoleon kände på sig hur hans husse mådde. Han gnydde och verkade ta stor del i hussens sorg. Därför fick jycken följa med till stan. Kasper band hunden vid ett cykelställ, klappade Napoleon på huvudet och sa:

”Var en riktigt fin hund nu! Husse kommer snart och du vet … då ska vi gå förbi den där butiken där de har så goda tuggben. Jag ska köpa ett till dig.”

Napoleon gnydde lite när han förstod att han skulle bli lämnad ensam. Kasper klappade labradoren en extra gång, innan han gick in för att skaffa sina varor.

När Kasper kom ut bärande på en kasse med Systembolagets logga, tittade han först åt vänster, sedan åt höger, men ingen hund syntes till. Hade hunden slitit sig? Hans lydiga hund, som nästan förstod människospråk.

”Men …”, sa Kasper högt för sig själv och gick fram till cykelstället där han kopplat Napoleon.

Kopplet fanns kvar, så hunden hade inte bitit av det för att bli fri. Någon hade tagit loss Napoleon från kopplet och stulit honom. Något annat fanns inte att välja på. En så komplicerad åtgärd, som att ta bort kopplet från halsbandet kunde inte vovven göra själv.

Kasper förnam en blandning av ilska, rädsla och dåligt samvete över att han tagit med hunden och kopplat den så vårdslöst utanför Spritbolaget där många olika sorters individer drog fram. Kasper kände ren sorg över vad hunden kunde ha råkat ut för. Det var nog knappast en hundälskande människa som stulit Napoleon. En sådan vet att hundar saknar de människor de är vana att leva tillsammans med.

”Detta är en gangsters verk”, sa Kasper och svor högt.

Sedan lösgjorde han kopplet och stoppade ner det i kassen. Han fiskade upp sin mobiltelefon och ringde till polisen och rapporterade händelsen. Men hur skulle polisen kunna göra något. Det fanns ju inget bevismaterial att ta på. Bara ett kvarlämnat koppel.

***

 Kapitel 3

Första morgonen när Natalie vaknade i Oskars stuga, började inte som vanligt. Det var knappt ljust i rummet. Hon såg sig yrvaket om. Lät blicken gå ut över rummet i ett försök att bli klar över var hon befann sig, och möttes av en märklig syn. Någon satt i fönstersmygen och tittade ut på den vinande stormen. Allra först trodde hon att det var en kvardröjande rest av nattens mardrömmar, som varit många och obehagliga.

Hon satte sig upp. Gnuggade sig med knogarna i ögonen och blinkade några gånger i ett försök att bli helt vaken, men gestalten fanns kvar, så det var ju på riktigt, men ändå inte. Herregud!

Gestalten påminde henne om en bokmärkesängel: En sådan där vacker ängel, likt de bokmärken, som hon brukade byta med sina kamrater när hon gick i skolan; Vita vingar, med anstrykning av purpur. Blont hår. Klädd i någon sorts hellång benfärgad mantel. Barfota. Plötsligt rörde den sig och pekade ut mot skogen.

”Hallååå …!” dristade sig Natalie att säga och då …

Då blev det som en dimma borta vid fönstret och ängeln, eller vad det var, försvann.

Hur skulle hon kunna förklara denna syn? Natalie rös till, och mindes synen hon haft i kyrkan. Även denna gång hade hon missat ansiktet, på den som uppenbarade sig för henne. Men synen i kyrkan hade varit en man och detta liknade mest en kvinna. Eller ung flicka.

Natalie klev ur sängen, gick fram till fönstret och tittade ut, precis som ängeln alldeles nyss gjort. Då såg hon att det fallit ytterligare ett par höga tallar. Inte bra! Men de hade åtminstone inte fallit över vare sig huset eller uthusen.

Hon gick ännu närmare fönstret, förde undan den vita spetsgardinen. Det rörde sig i den lägre buskvegetationen alldeles invid jordkällaren. Det nästan avlövade hallonriset vajade hit och dit, som om någon kröp runt inne i det taggiga snåret. Vad det var för konstigt lade hon ingen energi på att ta reda på. Istället gick hon ut i köket för att se till att få fram någon form av frukost. Hon var hungrig. Men hon var fortfarande trött och gäspade när hon som en sömngångare grep tag i kaffekannan. Hon gick till diskbänken och fyllde vatten i bryggaren.

”Bäst att lägga på rejält med kaffe så jag får en stark tår, kanske var jag inte riktigt vaken när jag såg den där ängeln, eller vad det var”, sa hon högt för sig själv.

Men hu, så kallt det var på golvet. Hon hämtade ett par raggsockor av äkta ull och drog dem på sig. Hon slog sig ner framför spisen och späntade några törstickor, så det skulle gå att göra upp eld i spisen. Medan hon satt där i lugn och ro började radion spela ”Halleluja” med den sjungande prästen från Irland. Då brast hon i gråt. Vem hade satt på radion? Och just då när den vackra sången spelades. Den låten som hon älskade. Var det ängeln som tryckt ner play-knappen på radion?

Efter att ha lyckats få eld i spisen och dukat fram lite frukost, borde hon ha kunnat slå sig till ro, på samma vis som hon inbillat sig, att hon skulle kunna göra – om hon bara kom hit till stugan. Nu var hon här. Men nu visste hon inte, om hon skulle skylla rastlösheten på spöket, eller om det kanske var en ängel, eller om skulden skulle läggas på stormen och de omkullfallna träden. Men någon ro i kroppen hade hon inte.

Natalies tankar gick tillbaka till sitt kraschade äktenskap. Hon grämde sig för att hon suttit fast så länge i sorgen över att ha misslyckats ro den relationen i hamn. Förlorat en massa år, genom att älta det hända, utan att ha kunnat ta sig vidare.

Det var först nu som hon kunde känna glädje – om man fick använda det ordet – över separationen. Agne hade varit alldeles för dominant för att ett äktenskap skulle fungera dem emellan.

Men det var väl det där med Natalies dåliga självkänsla som stökat till det. Hon hade nog trott att hon inte skulle klara sig utan det stöd, som Agne faktiskt var. Därför hade hon höjt honom till skyarna, där han inte alls platsade. Nu hade Natalie levt ensam i många år och insåg att hon klarat sig bra utan Agne. Kanske till och med bättre. Nu hade hon ingen som upplyste henne om hur usel hon var på att klara sig själv. Ingen som hela tiden uppdaterade hennes rädslor, så fort hon började bygga upp lite tro på sig själv.

Frågan var om hon kanske rent av borde leva som singel resten av livet. Men neeej!  Så ville hon inte heller ha det. Det var inte roligt att göra allt ensam och aldrig ha någon att dela upplevelserna med.

Natalie var så fruktansvärt rädd för att hamna i ett likadant underläge med en ny man. Bli lika omyndigförklarad som när hon levde med Agne. Hon rös till vid minnet, trots att hon satt framför en knastrande brasa. I förhållandet med Agne hade hon aldrig fått ta ett steg utan att be om lov. I den relationen hade hon haft samma plats som ett omyndigt barn.

”Jag får skylla mig själv”, sa hon högt för sig själv. ”Jag kastade mig huvudstupa in i förhållandet med Agne, bara för att glömma Per. Jag orkade inte tänka klart när han så hastigt försvann ur mitt liv, och förblev borta. Och när Agne så lägligt dök upp så …”

Hon suckade och försökte slå bort tankarna, men de var som envisa flygfän: de löpte vidare: Kanske föll Per offer för fiendens kulor under Kongos strider, dit han i sin tro på att hjälpa hade begett sig. Varför hade han aldrig hört av sig som han lovat?

Natalie brast i gråt. Hon hade älskat Per. Nu kände hon att den kärleken inte var slut.

Hon blev arg på sig själv. Man kan inte sukta efter en människa, som kanske inte ens lever, tillrättavisade hon sig i tanken.

Det knastrade till i radion och musiken bytte stil och Bo Kaspers toner strömmade ut i det nu lite varmare köket på Tallmon. Det var ju i den gruppen som Per hade varit gitarrist en gång i tiden.

Men vad hade det tagit åt radion?

Vid minnet av Per och hans gitarr, blev hon tvungen att snyta sig en extra gång.

***

 Kapitel 4

Hur det nu än var så blev det kväll även på den här sysslolösa dagen. Natalie ansåg att dagen inte var bortkastad. Hennes djupdykning i tankar och tillbakablickar, hade gett henne större insikt om var hon stod i livets villervalla.

Nu var hon ägare till en egen stuga, där hon kunde skapa sig ett hem. Hon var singel och om hon lade allt gammalt bakom sig, så kunde hon göra en omstart. Om hon bara vågade öppna sinnet mot framtiden.

Att älta allt gammalt, gjorde henne bara nedstämd.

 ***

Stormen hade förvärrats under dagen. Natalie hade börjat bli riktigt rädd. Träden borta i backen föll som något slags plockepinn. Kvällen med sitt mörker hade sänkt sig över torpet på Tallmon. Stämningen i stugan var lika mörk som svärtan i de kvällsmörka fönsterrutorna. Glädjen var långt borta.

De hastiga vindkasten slet och rev i det gamla husets vindskivor. Det tjöt, knäppte och knakade.  Natalie hade svårt att ta sig för med något. Hon hade inte ens lust att gå till sängs. Hon var rädd att något träd skulle falla över huset.

Av och till den senaste kvarten, hade Natalie hört ett konstigt ljud. Det lät som om grenar raspade mot ytterdörren. För att höra bättre öppnade hon köksdörren och smög ut i farstun.

Natalie var tacksam över att det fortfarande fanns ström i stugan. Tyst stod hon i farstun och lyssnade. Då … Just då såg hon hur handtaget på ytterdörren trycktes ner, och vårdslöst släpptes upp och åstadkom ett metalliskt skrammel.

Natalie slog båda händerna för ansiktet. Hon var nära att skrika, men skräcken gjorde henne stum.

Någon stod alltså ute på trappan i detta hemska oväder. Någon försökte ta sig in till henne. Var det en verklig varelse eller var det spöket, som tidigare suttit i sovrumsfönstret, som nu stod utanför och försökte ta sig in?

Vad skulle hon göra nu? Lägga sig var knappast aktuellt längre. Tur att det åtminstone fanns rullgardiner. Hade den som just då stod på trappan spanat på henne genom fönstren, och räknat ut att hon var ensam i stugan? Ve och fasa!

Hon släckte ett par lampor och smög runt och såg till att rullgardinerna blev rejält nerdragna överallt. Hon försökte lägga sig för att läsa. Men efter bara några kapitel blev hon störd av ett mystiskt ljud. Det lät som musik … Som om en radio stod på, men radion hade hon stängt. Boken hamnade uppochner på täcket när hon satte sig upp för att lyssna.

Egendomligt.

”Låter som en aria av något slag.”

Hon höll andan.

”Var kommer ljudet ifrån?”, viskade hon och vräkte sig ur sängen och tassade ut i köket.

Men radion var stängd, så det var ingen aria.

Det verkade komma utifrån. Låter som gastar eller vargar, tänkte hon och genomfors av en rysning.

Hon sjönk ner på en köksstol och lyssnade till gasten, som ylade så ihåligt, så det skar ända in i märgen.

***

Kapitel 5

När Kasper Kasperson kom hem från stan utan hund, kände han sig dyster. Han slog sig ner i soffan, satte på teven och öppnade en burk av den nyinköpta ölen. ”Extra stark” stod det på burken. Han behövde verkligen något extra starkt. Tystnaden i lägenheten var så kompakt att det hade gått att ta på den. Ingen hund att snacka med.

”Det är för djävligt.”

Ett metalliskt klick uppstod när han drog upp plåtfliken på ölburk nummer två.

Frampå kvällen värmde han en färdigköpt Janssons frestelse. I vanliga fall brukade han dricka cider till en sådan anrättning. Men nu tyckte han att det var läge för vin.

”Urban Riesling”, läste han högt på flaskan och satte ner den med en smäll på bordet.

Han drog ut stolen lite vårdslöst, så det blev ett otrevligt skrapljud mot golvet. Med en suck sjönk han ner på den och fattade besticken.

Efter den vickningen bryggde han kaffe och undersökte barskåpet.

”Där står det ju en bortglömd flaska likör!”

Han tog tag i flaskan som stod lite i skymundan och lyfte fram den och studerade etiketten. Det var fin likör. Med buteljen i näven, slog han sig ner i soffan. Tankarna gick till Napoleon. Vad hade den stackaren råkat ut för? Fästmön … Till sin förvåning, kände Kasper att nu efter att hunden försvunnit, spelade den brutna förlovningen mindre roll. Kanske det rent av var bra. Nina var ingen djurvän. Ingen bra människovän heller. Hon var mer lik en demon än en varmhjärtad människa. Kall och synisk.

Nu kretsade Kaspers tankar runt hunden. Om det var något han önskade av hela sitt hjärta, så var det att få Napoleon tillbaka. Så karl han än var, brast han i gråt när han funderade över hundens öde, och blev tvungen att ta sig ett extra glas vin.

”Bra att ha sorgen att skylla på – för att ge sig själv rätten att supa sig full”, förebrådde en vaken hjärncell.

”Efter det här glaset får det vara stopp”, sa han.

Därefter tryckte han ner korken i flasköppningen.

”Egentligen borde jag ta en promenad bort till kyrkogården och tända ett ljus på mina föräldrars grav”, sa han lite sluddrigt. Det brukar jag ju göra varje allhelgona-afton. Men så hände detta med Napoleon.

Han och tömde sitt glas och drog ett drag runt munnen med skjortärmen.

”Men dit … till kyrkan kan jag väl inte gå nu? Halvfull”, sa han och reste sig upp och blev tvungen att gripa tag i bordet för att få in balansen. 

Han tog ett par snedsteg för att få in balansen, och gick sedan ut mot hallen. Tänk om jag möter någon bekant.

Han stannade på tröskeln ut till farstun, utan att kunna bestämma sig.

Men så slog han näven i dörrposten.

”Äh, faaen … Det är ingen som har med mig att göra. Jag skiter i vem jag möter”, mumlade han och krokade ner skinnjackan.

Han sparkade av sig tofflorna, klev i de grova skorna och gick mot dörren, men vände om: 

”Visst tusan …! Det var ju halv storm när jag gick hem från stan, bäst jag tar på …”

Han talade inte till punkt utan började gräva runt i korgen med vantar och halsdukar. Fick till sist tag i en stickad mössa, som han drog ner över öronen.

***

Så typiskt! Just som Kasper sneddade över kyrkans parkering mötte han Inge med ett gravljus i handen.

”Ser man på … Jag trodde att det bara var jag som inte kom i tid för att tända ett ljus”, sa Inge.

”Nej, då … du är i gott sällskap. Jag var också sen i år. Vet inte riktigt vad jag ska skylla på.”

Männen började prata om ett och annat, och Kasper berättade att han blivit bestulen på sin trognaste vän.

”Bedrövligt! Jag blir rasande när jag hör berättas om sådana knepiga stölder. Men det kanske finns hopp. Kanske är det de där knarkarna som är igång igen.”

”Knarkarna …? Vilka knarkare …”

Kasper visste inte var Inge menade, och undrade vilka han pratade om.

”I ett gammalt ödetorp några mil utanför stan har ett gäng knarkare slagit sig ner. Där borta har polisen hämtat en stulen hund en gång tidigare.”

”Låter besynnerligt. Vad har ett knarkargäng för användning av en stulen hund?”

”En vakthund kan alltid vara bra att ha”, svarade Inge. ”Hör efter med polisen. Det är åtminsonte värt ett försök. Napoleon är ju en hygglig hund och framförallt inte rädd för människor.”

Kasper tackade för tipset och karlarna sa hej till varandra. Nu hade åtminstone Kasper ett hopp om att kanske Napoleon kunde finnas i den där knarkarkvarten. Om han lyckades övertala polisen att undersöka saken, kanske han kunde få tillbaka sin hund. Ifall Napoleon fanns där.

***

 Kapitel 6

Hur det nu hade gått till, lyckades Natalie somna frampå småtimmarna.

När hon vaknade till en ny dag, hade hon lite svårt att orientera sig. Sträckte på sig, gäspade och tittade på klockan. Halv nio.

”Oj, då har jag sovit länge …”, mumlade hon och slängde av sig täcket. Inte ett ljud hördes. Inte ens stormens ylande.

Hade blåsvädret bedarrat under natten?

Hon kravlade sig ur sängen och gick fram till fönstret, drog upp rullgardinen och tittade ut.

”Träden står stilla och det verkar vara lugnt.”

Efter att ha intagit frukost och ett par koppar kaffe, klädde hon på sig för att hämta ved, så hon kunde göra upp en brasa. Det var råkallt i huset efter den ihärdiga blåsten.

Natalie slängde på sig jackan, klev i träskorna och reglade upp dörren. Klev ut på trappan och såg sig om. Hon drog in ett djupt andetag innan hon gick nerför trappan och styrde stegen mot vedskjulet. Den här gången skulle hon inte lasta korgen lika full som vad hon gjort häromdagen.

När hon kom från vedskjulet hörde hon åter den där gasten yla. Samma utdragna ylande som under gårdagskvällen. Kunde det vara en varg?

Hon stannade i steget. Ljudet verkade komma från jordkällaren. Hur i hell…?  Den borde väl vara tom. Hon tittade dit, och upptäckte att hålet i taket blivit betydligt större. Var det någon som gått igenom taket? Kanske fanns individen, som tog i handtaget under gårdagskvällen, instängd i källaren. Ljudet lät verkligen hemskt. Ett utdraget ihåligt ylande. Hade källaren blivit en fångstgrop för vargar? Precis som i sagan om Emil i Lönneberga och ”Griseknoen”. Hur det nu än hängde ihop, så var hon tvungen att ta mod till sig och se efter vem som var instängd.

***

Att få upp den gamla skeva källardörren var inte lätt. Natalie fick nästan lyfta upp dörren, samtidigt som hon drog den åt sig, så mycken hon orkade. När hon till sist lyckats få upp dörren på en liten glipa, fick hon hjälp av varelsen som fanns på insidan. Den trängde sig flåsande ut genom springan och slängde sig över henne. Av den anfallandes tyngd, föll Natalie baklänges som en kägla. Hon blev liggande med antagonisten över sig. Mötet med marken var så häftigt, att hon tappade andan och det svartnade för ögonen. Samtidigt uppstod ett besynnerligt, pinglande ljud i öronen; Nu dör jag, hann hon tänka.

Någon minut var hon nog medvetslös. Hon kände smak av blod i munnen när hon kvicknade till. Vid fallet hade hon råkat bita sig i läppen. Trots att hon kommit till sans, kunde hon inte se någonting. Allt var insvept i ett grådis. Herre-gud, har jag blivit blind, var en tanke som slog henne där hon låg.  Sanningen var den att jackans kapuschong hade fallit ner över ansiktet, så hon kunde inte se vare sig himlen eller den som låg ovanpå henne.  Hon fick känslan av att ligga fastspänd. Som i ett skruvstäd. Inte så konstigt kanske, för hon fick inte ens loss armarna, för varelsen låg på dem. Hon vred sig och kved hjälplöst.

”Släpp mig, snälla … släpp loss mig!”

Då hände något. En våt trasa gjorde ett svep över hennes ansikte, och hon fick i det samma loss högerarmen och kunde frigöra ansiktet från kappans huva. Hon stirrade in i ett par bruna ögon. Våta ögon. Våta som av tårar. Uttrycket i varelsens ögon var inte det minsta aggressivt – nej, blicken påminde snarare om kärlek och tillgivenhet.

”Men …, är du en hund”, stönade Natalie och lät handen fortsätta över hundens svarta rygg, upp till hans breda huvud.

Hon lyckades ge hunden en välment klapp i sitt omtöcknade tillstånd. Hunden gnydde och kröp ännu lite längre upp på hennes bröstkorg.

”Åh, Jisses …! Du är så tung. Jag kan knappast andas!”

Hon försökte sätta sig upp, men det var inte lätt med en stor labrador liggande över bröstet. Men till sist lyckades hon kravla sig upp i sittande ställning, så det gick att börja konversera med besten. Han hade ett halsband på sig. En repstump hängde lös. Antagligen har hunden bitit av repet och smitit från sin ägare, tänkte hon. Nu gällde det för henne att ta loss halsbandet och se efter om det fanns någon adress till Hussen! Det gjorde det. Men hon hade ju ingen telefon. Över telefonledningen låg det en stor timmertall.

När Natalie äntligen lyckats ta sig upp på fötter och var i färd med att borsta av sig löv och skräp, hördes ett ljud från skogskanten. Kvistar som bröts under någons tyngt. Hon tittade åt det håll varifrån ljudet kom. Bakom det närmaste snåret av korneller rörde sig något, och fram kom en man med ett gevär över axeln. Han stannade i steget, nästan förskräckt, när han fick se Natalie och hunden.

Vad var detta för en tok som kom utrusande ur skogen, beväpnad och flåsande som en blåsbälg. Var det möjligen hundens ägare?

Mannen gick fram till Natalie och hunden. Han försökte tala, men luften räckte inte till, så det blev ingen ordning på det han försökte säga. Han såg upprörd ut. Var han på rymmen och jagad av någon annan beväpnad person? Nu var det väl inte jaktsäsong. Man använder nog inte en labrador om man ska jaga fyrfota djur, och jaktsäsong för orre eller tjäder var det nog inte heller vid den tiden, misstänkte hon.

Mannen lade bössan ifrån sig på marken, lutade sig framåt, satte händerna mot knäna och stod så en stund tills han fått ta igen sig och kunde andas lugnt.

Sedan reste han sig upp och tog ett par steg framåt, sträckte fram handen och sa:

”Sten är mitt namn, och jag är skogvaktare här. Det ser ut som om jag har orienterat bättre, än jag vågade hoppas.”

”Natalie Flizberg, och jag …”

Där blev hennes presentation avbruten av denne burduse man:

”Kan jag få låna hunden av dig? Det är just en sådan jycke jag behöver.”

”Som du behöver …? Men … hunden är inte min.”

”Ja-men snälla. Jag måste få låna vovven, för att få fatt i det skadade rådjuret, som jag tappade bort i den här tajgan. Det arma djuret har blivit påkört, och jag blev kallad till platsen för att avliva det. Men så lyckades djuret ta sig iväg på egna trasiga ben, och så får det inte gå till. Att ett så svårt skadat djur ska behöva ligga och plågas tills det dör. Det är djurplågeri.”

”Oj… Jaa … Det är klaaart”, svarade Natalie svävande, men…

”Se här… Ring till hundägaren, om han inte finns här och fråga om jag får låna hunden en stund!” sa Sten och halade upp en mobiltelefon ur fickan.

”Äsch! Ta hunden vetja och skynda på så det stackars djuret inte hinner för långt bort. Men inte vet jag hur bra den här hunden är på att spår…”

Längre än dit hann hon inte, när skogvaktaren gick fram till hunden, klappade den och sa något till den, som inte Natalie hörde. Som en trollkarl halade han upp ett snöre ur fickan och knöt det i hundens halsband.

”Så där ja… vännen – nu sätter vi i gång!”

Hunden hoppade raskt upp och följde med.

Över axeln ropade skogvaktaren:

”Vi kommer tillbaka så fort vi har utfört det som måste göras.”

Labradoren hoppade runt framför mannens fötter och gläfste lyckligt, medan Natalie stod handfallen och såg följet försvinna in i den täta djungelliknande storskogen. Därefter stängde hon källardörren och gick tillbaka in i stugan. Nu skulle hon göra upp eld i kakelugnen och försöka koppla av med en bok medan hon väntade på hund och jägare.

När skogvaktaren kom tillbaka skulle hon be att få låna hans telefon och ringa hundens rätte ägare, samt ringa till Telia och tala om att det inte gick att ringa förrän något rensat upp det fallna trädet och lagat ledningen. Om hon skulle bo här ute några dagar, var det säkrast att åtminstone ha en fungerande telefonledning.

Timmarna gick och varken skogvaktare eller hund dök upp. Kanske var det bara en fint, det där med det skadade rådjuret, grunnade Natalie. Mannen kanske trots allt var en intern, som fått tag i en bössa och behövde ha en hund som försvarare. Hon hade ju hört talas om att ett torp någon mil längre bort hade blivit beslagtaget och ett knarkargäng. Kanske var han en av knarkarna … som på ett lättvindigt sätt skaffat sig en vakthund? Kanske var det mannen som tryckt ner dörrhandtaget den där stormnatten, ihop om att komma in och få skydd för ovädret?

”Om telefonen fungerat, skulle jag ha ringt och anmält den där räkeln för stöld av annans egendom. Hunden var varken hans eller min.”

Natalie gick fram till vardagsrumsfönstret.

I det samma svängde en bil in på hennes gård och hon blev riktigt rädd. Hon samlade allt sitt mod och gick ut för att se vad för ett främmande det var som hittat till henne stuga. Traktens folk kände säkert till att ingen bodde i den här stugan efter det att Oskar lagts in på ett vårdhem.

När bildörren öppnades sprang en yster labrador fram till henne och efter kom skogvaktaren i sällskap av en annan man. Skogvaktaren strök av sig jägarhatten och sa:

”Jag har hittat hundens ägare. Jag tyckte ju att jag kände igen vovven. Dessutom verkade det som om hunden var bekant med mig, så jag tog loss halsbandet och i det stod det Kasper Kasperson.”

Skogvaktaren vände sig mot den andre mannen när han sa:

”Kasper är min bror, så jag ringde upp honom och frågade om han saknade Napoleon … Och här är vi nu!”

Natalie stod stel och bara stirrade på mannen, som skogvaktaren presenterat som sin bror.

”Han är en bra karl”, tillade skogvaktaren när han märkte Natalies tydliga tecken på ren skräck.

”Ursäkta mig fortsatte skogvaktaren, men ni två ser ut som om ni sett spöken. Vad handlar detta om?”

Ungefär samtidigt som den – för skogvaktaren – okända kvinnan tog ett steg mot skogvaktarens broder, så tog brodern ett steg mot kvinnan. Skogvaktaren klev åt sidan för att inte störa pantomimen.

Vad var det som höll på att hända?

”Pe-pe – Peeer … – leever duuu… är inte du döööd …?!” utropade Natalie och sträckte ut armarna och tog ytterligare ett steg framåt.

”Nattaaa-liii … – är det verkligen du? Här ute i urskogen … Hur … Hur är det möjligt?”

”Per… vem kallar dig, Kasper, för ditt smeknamn?” sa skogvaktaren och höjde på ögonbrynen och såg på de båda individerna som höll om varandra, lika hårt, som två drunknande.

”Min allra första kärlek, har alltid kallat mig för Per”, svarade Kasper. Per är en förkortning av Kasper, och jag kallades för Per i skolan. Läraren tyckte det var enklare att säga Per. Men efter hemkomsten från Kongo ville jag presentera mig som Kasper.”

Skogvaktaren tog sig om hakan i en fundersam gest.

Per-Kasper tog till orda:

”Jag bör kanske tillägga, att när jag kom hem från min FN-tjänstgöring, så var den här damen gift och då var det inte så mycket jag kunde göra åt den saken.”

”Men varför har du inte …”

”… hört mig av, menar du. Det har jag svar på. Du var gift och jag ville inte förstöra, och jag trodde att jag kunde leva resten av livet med en annan kvinna, som jag till sist hittade, men det gick inte. Så jag är en singel-man igen”, sa Per-Kasper.

Kasper gav sin bror en blick sedan kysste han Natalie på kinden.

***

Tala om det där som känns som elektriska stötar. Något sådant hade Natalie inte upplevt efter det att Pers och hennes vägar skildes. Hela hennes inre vibrerade av längtan efter att få förenas med sitt livs största kärlek.

Om inte Napoleon blivit stulen, och om inte Oskar hade testamenterat stugan till Natalie, så är det väl ovisst om dessa två vingklippta människor någonsin återsett varandra. Till sist blev livspusslet helt, även om det hade tagit tid. 

© Ingbritt Wik