Den glada änkan

Prolog

 

För ungefär ett år sedan, blev Michella änka efter disponent Wilhelm Farbe. Hon har det gott ställt, men är inte miljonär. Hon har fyllt femtionio år, men kan ändå betecknas som en relativt ung änka, tycker hennes syster. För ung för att slå sig till ro med en stickning i den flotta villan vid en av Östersjöns natursköna vikar. Det så kallade sorgeåret är till ända, men sorg och sorg …

Michella eller Ella som hon mest kallas rycks upp ur sitt dvalliknande sorgeår av sin syster Evelina. Nu är lugnet slut, tycker Ella när Evelina, eller Eva som alla säger, kommer och hälsar på och drar igång med saker som Ella aldrig i sitt liv ens kunnat drömma om, att hon skulle ta sig på med. Systern Eva är inte så dum, det inser hon ganska snart och blir ivrig och med på noterna. Nästan dragande till slut…

 

***

Kapitel 1

– Sorgen är inte över på ett enda år, förklarade Michella för sin syster Eva.

   Michella, eller Ella som hon kallades mest, har blivit riktigt grå och maläten under det senaste året. Tvillingsystern Eva har blivit rejält bekymrad för henne.

   Eva som Evelina fick finna sig i att folk sa för det mesta, har beordrat Ella att ge sig ut och träffa lite folk och komma med i svängen igen. Ella protesterade vilt. Vad skulle hon ranta i väg ut på för någonting? Till någon danskrog kanske …? Eller ännu värre: till en av bingohallarna i stan? Nej, fy! Det där utelivet – det kunde då rakt kvitta henne, menade hon.

– Nej, du! Men tack för din omtanke, syrran. Men jag stannar nog helst här hemma, ja … I lugn och ro, i min fina våning. Här har jag det bra, deklarerade Ella. Jag har allt jag behöver. Dator, en fin stereo, utsikt över Östersjöns underbara vik. Vad går upp mot en solnedgång över Bråviken?

– Jamen, du måste …

Där blev Eva avbruten.

– Affär och kiosk och allt vad jag kan önska mig har jag inom gångavstånd. Jag går på gympa en gång i veckan och in till stora biblioteket åker jag – endera kommunalt eller med min egen bil – när jag vill. Det går verkligen ingen nöd på mig – kära syster, försäkrade Ella.

Där slutade Ella sin långa utläggning, om hur bra hon hade det. Tillade bara att hon tänkte leva i sin villa ända tills det blev dags för Sandbyhov. Eller Hovet, som Norrköpingsborna själva sa. Sedan fick systern tycka vad hon ville. Ella visste hur hon ville ha sitt liv, menade hon. Det var inget mer att resonera om. – Punkt slut!

I ett uppslitande telefonsamtal sa Eva:

– Du är ju inte klok, Ella! Sitta där i den där slora bungalowen ute bland Lindösocieteten och bli insnöad och gammal i förtid. Vad är det för liv?  Det ska vi nog ändra på, sa Eva bestämt.

– Aldrig på tiden, att jag ger mig ut på några äventyr. Jag är inte som du … Du har alltid varit så våghalsig, du Eva, sa Ella lite förebrående. För att vara tvillingar, är vi då rakt inte lika. Inte det minsta lilla drag av dig har jag fått.

– Det må så vara att vi inte är identiskt lika, men egentligen beror nog vår olikhet mest på, att du gifte dig med Wille, när du bara var sjutton år gammal. Du hann ju inte ens nosa på världens ytterkanter, förrän han sydde in dig i sitt lyxliv … Nej, förlåt, jag menade inte riktigt så. Men instängd i hans liv blev du, i alla fall.

– Jag vet att du menar väl, Eva, men kära du, jag har aldrig vistats på sådana där ställen … – …platser som du ­­– och många andra med för den delen – svänger er på på. Precis som om det vore hemma i era egna vardagsrum. Jag skulle känna mig helt bortkommen om du släpade in mig på någon sådan där danssylta. – Låt mig för Guds skull slippa något sådant, Eva lilla.

– Gee dej! Du får det att låta som om jag vore en ren slampa.

– Nej, förlåt! Det vet du, att jag verkligen inte menade. Vi har levt i så skilda världar, du och jag. Din gubbe, Egon, och du har ju alltid varit ute i farten. Ni har ju alltid varit med där saker händer, så att säga.  Rest åt alla håll har ni också gjort.

– Jamen …, började Eva, men Ella avbröt henne bryskt.

– Jag har inte varit van att umgås så där öppet och ledigt, som du och dina vänner. Det vet du lika bra som jag. Förstår du hur jag menar? klagade Ella högljutt. Jag kan inte hjälpa att jag är osocial. – Kanske man till och med kan säga att jag blivit lite folkskygg efter makens död … Ja, det var ju Will…

Där tystnade Ella för en stund, men tog ny sats:

– Jag måste säga att jag är sju gånger hellre inne och folkskygg, än att jag ger mig ut på något äventyr och skämmer ut mig. – Jag vet inte hur man lever där ute i den stora världen.

– Skämmer ut dig! Pytt! Så lätt skämmer man inte ut sig, det kan jag tala om för dig, så var lugn, syrran!

Ella suckade och undrade över hur hon skulle få sin syster att överge sina dumma planer på att få med henne ut. Ella försökte slingra sig som en orm i skinnömsningstid, tyckte Eva och blev lite irriterad.

– Jamen, Wilhelm har ju faktiskt bekanta och även släkt kvar i Berlin, varför sticker du inte iväg till någon av dem, då – om du nu absolut inte vill pröva något av mina förslag?

Språket kan du ju, så vad väntar du på? sa Eva uppfordrande, samtidigt som hon tyckte att hon kommit på en genial idé. Där fick ju Ella träffa jämlikar, menade hon.

– Du är galen du, Eva! hostade Ella till och fällde kvickt ut alla sina taggar. – De vet ju knappt vem jag är. Det var ju längesedan Wilhelm flyttade hit till Sverige, vet du väl. – Förresten så umgicks vi ju bara med en av hans systrar och hennes man, och det gjorde jag bara av ren snällhet mot Wilhelm, ska du veta. Fy! – Nä, den skatan … skulle jag väl aldrig i mitt li… – Inte frivilligt i alla fall, tillade Ella så lågt att inte Eva kunde höra vad hon viskade om.

Sedan tystnade Ella, som om hon just då kommit på, att hon aldrig anförtrott sin syster det minsta lilla, om den där dåliga relationen mellan henne och Wilhelms släkt. Ella hade aldrig någonsin, ens så mycket som andats om den där avundsjuka och snåla släkten som Wilhelm blivit upptagen i. Själv var han ju snällheten personifierad.   

Wilhelm var inte makarna Farbes biologiska barn. De hade tagit hand om honom när kriget äntligen var slut. Han hade blivit adopterad och blev på så vis en del av Farbes familj. Det var därför, som det inte fanns minsta likhet mellan Wilhelm och de övriga Farbarna –" packet" –  som Ella i sina hemliga tankar benämnde hela den övriga tyska släkten Farbe.

Farbesläkten var snåla, gnidna och elaksinnade och avundsjuka. Dryga! Missunnsamma. – Dessutom var de hämndgiriga och otillgängliga på ett avvisande sätt, tyckte Ella. Listan kunde göras ganska lång – Släkten Farbe tålde inte, att Wilhelm flyttade till Sverige och fick svenskt medlemskap. Det gick deras ära förnär. – Dög det inte att vara tysk, så kunde de vända honom ryggen, ansåg de och stängde sina dörrar för Wilhelm. Den enda som inte helt stängde Wille ute, var den yngsta systern och hennes man. Den systern kunde tänka sig att umgås med Wille, men hon hade mycket svårt för hans svenska fru, Ella. – Varför visste hon nog inte själv.

Eva var lyhörd och förstod att Ella inte ville prata mer om Willes släkt. Därför försökte hon gnugga sina geniknölar för att komma på något annat sätt att locka ut sin syster. – Så där fick inte Ella stänga in sig, även om hon sörjde Wilhelms hastiga bortgång oerhört. Det gick inte an! Eva skulle se till att det blev ändring på det. – Helst fortast möjligt.

 

***

 

Eva bestämde sig för att ta en tripp till sin syster i Norrköping. Det som inte Ella räknat med, var att Eva långt ifrån hade släppt idén om att få ut sin syster i världen igen.

Visst, tänkte Ella när de avslutat telefonsamtalet. Visst ska det bli roligt att träffa Eva. Hon är alltid så uppåt och glad. Hon är som en frisk vind, tänkte Ella.

Ella mötte systern på centralen nere vid Norra Promenaden. Hon parkerade och skulle just kliva ur bilen, när Eva kom halvspringande med sin stora, moderna koffert, som rullade fram på sina små rullhjul. En skrikig röd färg, som Ella aldrig skulle ha valt, om hon skulle ha köpt sig en sådan kappsäck.

– Hejsan Ella! ropade Eva och viftade med något som hon höll i den andra handen.

De stuvade in Evas resväska i bagageutrymmet och så begav dig sig hem till Ella. Oj, så många prydliga och prudentliga villor och trädgårdar de for förbi på kustremsan ut mot Lindö, där Ella hade sin stora villa.

Ella hade gjort i ordning en fin middag för två. En trerätters med kaffe och glass. Det där vinet hade gjort Ella lite fnittrig och hon såg inte längre allt i bara svart eller vitt, som hon brukade göra. Hon kunde till och med tycka att en del av det Eva pratade om och planerade för hennes del verkade riktigt bra och rent ut sagt spännande och intressant.

Efter middagen när de satt i vardagsrummet och såg ut över Bråvikens vatten, fick Eva en idé. Egentligen hade hon ruvat på den ganska länge, men nu verkade tiden vara mogen. Det fanns ju en dator i huset … Nu skulle Ella få se vad man kunde använda en sådan till – utöver att betala räkningar eller utföra annat nödvändigt ont på. – Eva bestämde att de skulle söka kontakter på nätet. – Hitta en ny gubbe åt Ella …

 

***

 

Efter milt motstånd från Ella, gick syskonen in på det exklusiva kontoret. Vilket härligt kontor! Stort och luftigt. Fönster som vette ut mot Östersjöns vik. Det stod en rad med bokhyllor utefter ena väggen och skrivbord med en bekväm kontorsstol på hjul. En svart tvåsitssoffa i läder med ett litet fyrkantigt bord vid sidan om, stod placerad nära fönstren, de som vette ut mot viken. Det var något för en besökare att slå sig ner i. En läslampa med behagligt sken, som Ella tände åt systern i samma stund som hon sa: ”Sätt dig!”

När Ella hade startat datorn försökte Eva förmå syster, att gå in på en singelsajt. Ella hade haft skrivbyrå i många år och hade därför en snabb och bra dator. Det blev datorn som avgjorde Ellas fortsatta liv, kan man säga.

Konstigt nog var inte Ella lika trögbedd som vad Eva befarat. Kanske det var tack vare det där årgångsvinet …

Bara Ella väl hade satt sig på den välbekanta kontorsstolen, blev hon riktigt medgörlig. Efter en stund när Ella i lugn och ro fått studera gubbarna på datorns skärm, tyckte hon till och med att det var riktigt intressant och även en aning spännande. – Att det gick att träffa nya människor på det här sättet hade hon hört talas om, men att det var så enkelt, hade hon aldrig trott.

På den här så kallade singelsajten fanns det många olika sorters män. De flesta mer eller mindre grå och härjade, men en och annan tjusig man fanns det faktiskt.

Ella fastnade för en väldressad och relativt proper mansfigur runt femtio år – Just precis den som Eva avrådde henne att välja.

– Ja, men vad är det för fel på den här gubben då? frågade Ella och släppte tangentbordet med fingrarna och såg avvaktande på sin syster.

Eva ryckte på axlarna och sa:

– Tjaa … Ja, vet inte, men … det är ögonen! – Jag får så dåliga vibbar av att titta på den där killen, det känns som om…

– Ögonen? De är väl bra, de sitter väl där de ska, svarade Ella lite tvekande. Jag tror till och med att de är bruna.

– Få se, sa Eva och läste på proflilen och tittade ännu en gång på fotot av mannen.

Eva skakade på huvudet, men sa inget mer negativt.

– Kära syster! sa Ella uppfordrande. Vad är det man kan bedöma på en datasajt? Av en bild! – Det är ju bara det yttre man har att gå på och texten som personen själv har lagt in, den kan givetvis vara hur missvisande som helst, men jag tycker att den här mannen ser hel och ren ut, och det är väl om inte annat ett plus, envisades Ella och blängde till på Eva.

En väldressad man, kunde väl i så fall vara bättre, än en som inte verkade bry sig alls om hur han klädde sig … Så resonerade Ella. – Den här mannen som hon hade fastnat för, såg bra ut och hon ville inte alls lyssna på Evas varningar. För var kunde systern se som hon själv inte kunde se. Bara på en bild …

Mannen hade varit gift – skrev han i rutan för personliga upplysningar – men blivit änkeman och det var väl inget att fundera över. Två barn hade han, som dessutom inte bodde hemma. Det lät bra, tyckte Ella. – Kunde det bli bättre?

Han var åtminstone singel på riktigt och inte en sådan där som ville ha ett sista äventyr på sidan om sin fru, innan han blev för gammal. Det tröstade sig Ella med. – Egen datafirma hade han också. Firman hade han i sitt hem som var en villa utanför Stockholm. Helt okey.

Just det att han var änkeman i stället för skild, borgade för trygghet, tyckte Ella och det höll Eva med om. Att han blivit änkeman kunde han förhoppningsvis inte rå för. Så resonerade syskonen sinsemellan och nu var de till sist eniga om att det nog var en bra man. Ett kap helt enkelt.

Ella hade nästan känt sig uppfrätt inombords av sorgen efter Wilhelms bortgång. Kanske hon kunde finna en väg tillbaka till livet tillsammans med den här mannen? Han som kanske hade sin egen sorg, mer eller mindre obearbetad.

De fick väl försöka stötta och trösta varandra, när det kändes tungt. De kunde ju börja som kamrater, så fick de väl se så småningom hur de trivdes tillsammans, resonerade hon.

Ella skrev ett svar till signaturen ”Ömhet och framtid” som mannen kallade sig.

Nu skulle det bli spännande att följa upp det här och se om det blev något napp eller om han kanske redan var upptagen. Någon annan kan ju ha hunnit före ut i cyberrymden och haffat hon mitt framför näsan på mig, tänkte Ella lite bekymrat, och förde musen till platsen där det stod: Sänd.

 

***

 

När systern gjort sig hemmastadd, tog hon kommandot över Ella. Hon och Ella var ute på stan titt som tätt. De gick på teater eller bio. Ibland strosade de bara omkring i någon park eller tittade in på museet. När de ändå var inne i centrum, kunde de svänga in på ett café och sitta och titta på andra människor. Eva ville att Ella skulle få upptäcka att det inte var så lätt att göra bort sig, som vad hon fått för sig.  Hon klarade sig dåligt på egen hand … Det var ju Wille som alltid stått för all handel och vandel ute i den så kallade stora världen, som Ella brukade säga.  

Dagarna gick och Eva och Ella tog igen mycket av det de aldrig hann göra när de var barn eller ungdomar.

En eftermiddag, stack de iväg ut till Kolmården. Tittade på lejon och pratade med aporna. Ella övade sitt självförtroende med att beställde rum på Vildmarkshotellet och där åt de även en lite finare middag.

Senare på kvällen skulle Ella ta med sig Eva till ett SPA, hade hon bestämt. På sådana ställen var det Ella, som kände sig som fisken i vattnet – och då var det Eva som fick känna på hur det kunde kännas att vara vilsen och ovan.

Detta var sådant som Eva aldrig unnade sig i vanliga fall. Sps-avdelningen låg i anslutning till hotellet.

Eva blev ofta kallad för lillasyster av Ella, för Eva var född hela tio minuter efter Ella. Så ibland tyckte Ella att hon var tvungen att ta hand om Eva. Som nu – med den här exklusiva Spa-anläggningen.

De skrattade gott åt varandra när ansiktsmaskerna var lagda (Innan gurkskivorna lades på deras ögonlock, alltså). Eva dristade sig till att lyfte på, vad hon trodde var en gurkskiva eller någon annan grönsak, för att kika på Ellas vita ansikte som såg ut som en vetedeg under pågående jäsning. – Eva började mot sin vilja fnittra åt sin systers utseende. Och så brast båda i skratt och ansiktsmaskernas släta ytor brast och krackelerade till oigenkännlighet.  

Så lyxig Eva kände sig på den stora flotta anläggningen.

– Det här önskar jag att jag hade råd med åtminstone en gång om året frustade Eva, när hon vältrade sig i bubbelbadet så skummet yrde.

– Vi får passa på att göra om det en gång till, innan du sticker tillbaka hem, svarade Ella och föste löddret ur ansiktet och log godmodigt åt sin systers ivriga vattenlek.

Eva liknade en delfin i den där nyinförskaffade gråblå badmössan. Och Ella fick för sin inre syn en bild av systern tillsammans med de där gråblå fiskarnas huvuden i delfinpoolen, som de nyligen besökt och kunde inte motstå att fnissa. Bakifrån liknade systern en delfin.

 

 ***

Kapitel 2

Evas man, Egon, ringde till systrarna och meddelade i ett telefonsamtal att nu var tvättunnan full, strumplådan lika tom som frysen började bli. Så nu fick nog frugan snart komma hem, menade han. Egon hade alltid varit ett dåligt kockämne.

Dottern, Lisen, som varit hemma och hållit pappa sällskap lite grann, skulle åka till London med några kompisar. – På grund av detta, beslutade Eva att hon skulle åka hem efter det kommande veckoslutet.

Eva ville att Ella skulle göra den där allra första dejten medan hon ännu var kvar. Hon kände ett visst ansvar för Ella som var så ovan vid världen utanför Lindöbungalowen. Det var ju hon som dragit igång det här ”påhittet med karlar” som Ella hade kallat det. Det kändes tryggare om de båda två undersökte vad det kunde vara för en figur, den där änkemannen – ”Ömhet och Framtid” – menade Eva.

 Därför bestämdes det, att de skulle ordna det första mötet med datamannen, innan Eva åkte hem till sitt.

Ella skulle ringa upp Erik, som hennes datafynd hette. Hon skulle föreslå att de kunde ses i slutet av veckan. Han hade ju själv önskat att få träffa henne inom en snar framtid.

Ella hade inte velat verka för intresserad, så vad skulle hon skylla på nu när hon ändå ville ta första steget och initiativet till en första dejt?

– Du kan hävda att du har tänkt färdigt nu, föreslog Eva.

– Okey!

Ella skulle säga till Erik att han fick finna sig i, att hon tog sin syster med sig på den första träffen. Det där med dejt ”på tu man hand” kunde få vänta lite. Ella kunde skämtsamt skylla på att hon blivit gammal och räddhågsen och att det hände så mycket ute i världen nu för tiden. Det kunde man se om man läste på uppsatta löpsedlar.

Gick han med på det, kunde han inte vara så farlig och det skulle i så fall vara mer att lita på – om han kunde vänta lite.

Systrarna var eniga om hur de skulle gå tillväga, för att inte ta onödiga risker.

 

***

 

Ella slog numret till Eriks mobil. Hon fick vänta bra länge på svar, men så till sist var Eriks röst där i luren:

– Hallå, det är Erik! hörde hon honom säga.

Eriks röst var så mjuk, som lenaste sammet och manligt grov. Ella fick nästan gåshud på armar och rygg, när hon kopplade samman rösten med fotot, som hon sett på datorn. – Vilken man … Waow, tänkte hon. – De kom överens om att träffas och Erik avslutade samtalet med att säga:

– Puss och Kram på dig, hjärtat mitt! Jag längtar efter dig raring.

Efter samtalet med Erik sprang Ella ut i köket till systern:

– Nu du, Eva! Hör på vad jag har att säga! flämtade Ella upphetsat. Vi ska träffa honom på lördag, Erik alltså. På ett kafé i Gamla stan i Linköping. Vad ska jag ha på mig, tycker du?

Ella svansade runt framför Eva och himlade med ögonen som en tonåring, och utbrast:

 – Idag känner jag mig mer galen än vanligt. Är jag tokig eller är det bara ett sublimt tillstånd? skrattade hon och och tog ett par steg fram till syster, drog upp henne på köksgolvet för att dansa till transistorradions toner.

Gjorde några hastiga danssteg med den förfärade Eva och så sa Ella sprudlande:

– Så fort jag släpper tankarna över styr, så blir det vad som helst, anförtrodde hon den häpna Eva, som inte hade lika lätt att ryckas med i Ellas glädje inför mötet med: ”Ömhet …. och vad det var mer … Erik…

– Ja, till klädseln, hakade Eva på och lösgjorde sig för att förvånat sätta sig på köksstolen igen. – Ingen strikt dräkt i alla fall, fnittrade hon.

– Nä, vadå? Det är inget fel på mina dräkter. Vad dem anbelangar, så är de av förnämaste material och skräddarsydda. Så det så! Jag har inte tänkt klä mig, så jag skrämmer ihjäl karl'n – om det är det du tror, svarade Ella lite skarpare än vad som var menat.

– Nej, förlåt mig! Det var inte så jag menade. Jag förstår ju att det krävdes att du klädde dig strikt och elegant när du representerade … Fast nu ska du nog i alla fall sticka in till stan och shoppa lite modernare trasor … Förlåt, jag menar ju hippare och tuffare grejer … kläder, menar jag. Du får inte se ut som någon grå förstadsmus när du ska träffa dina datadrömmars prins, fattar du.

– Du får så gärna följa med, så det anar du inte. Jag har faktiskt inte kommit ur de här svarta kläderna än ...

Ella nöp i sin svarta tunika och såg ner på sina svarta långbyxor och drog sedan handen genom sitt grånande hår och såg tankfull ut, när hon fortsatte:

– Jag har gått i svart alltsedan begravningen. Shoppat … nä, det har jag inte gjort en enda gång efter det att Wille dog.

Ella såg nästan förvånad ut.

Råd hade hon verkligen haft, men lust ...? Nej, inte hade hon haft lust att köpa sig något nytt. Det behövdes väl inte, när hon ändå aldrig var ute på längre utflykter än bort till närbutiken, banken och någon gång ibland ända bort till kiosken. – Inom sig började hon nu förstå varför systern hade tyckt att det var ett ytterst torftigt liv, som hon levde. Och hon kunde själv höra ekot av tomhet, efter att ha tänkt just detta, men hon hade ju varit övertygad om att det där lilla hon gjorde var alldeles lagom utsvävningar för resen av det liv som återstod. Så galet, tänkte hon nu och spände ögonen i Eva.

– Vi kan väl sticka ut till Hageby Centrum. Där finns det i alla fall parkeringar och det är en ny modebutik, som har öppnat där, har jag hört. Ska vi undersöka vad som kan finnas på den?

– Visst det är okey, jag hänger gärna med, men du … Du borde kanske göra något åt håret också! Tona det eller så …

– Tycker du det, svarade Ella lite förvånat och drog sig en aning inom sitt skal igen. – Ja, varför inte, sa hon lite släpigt, när hon tänkt efter några sekunder. Det finns väl alltid någon frissa som kan slänga in mig bland sina övriga kunder. Även om det kom lite hastigt på. Margit på Modelocken brukar ta hand om mig sådana där gånger, när det blir hastigt bestämt. Jag kan ringa henne lite senare.

– Ring frissan omedelbart – nu med det samma. Istället för senare! uppmanade Eva. Försök få en tid för toning. Det är lättare att välja rätt kläder om vi vet vilken färg du kommer att ha på håret, förstår du.

– Hårfärg ...? – Vilen färg jag kommer att ha… Jag har aldrig tonat mig tidigare, pep Ella, som redan blivit ånger. Vad för slags färg skulle jag passa i? Kan det inte räcka med klippning, tror du?

Inom sig fick Ella för sig att systern var på väg att tvinga in henne i någon slags häftig, punkfrisyr med slingor i både grönt och orange … Folk – nu för tiden – styrde ju ut sig som clowner.

Ella var lite grå i sitt mörka hår. Distinkta tinningar och själva glansen var borta. Håret hade fått en black ton, som om hon hade solat sig för hårt. Kanske var det för att hon mått dåligt eller var det kanske åldern som började göra sig påmind?

Ella såg för en stund lite rädd ut och sa lite prövande:

– Jag har ju tack och lov lite självfall på håret, förklarade hon i hopp om att få slippa bli färgad.

– Nej, nu ska du piffas upp, fortsatte Eva övertygande. Jag kan göra dig sällskap. Om frissan har tid, kan hon få sätta lite färg i mitt hår också. Om det blir billigare med massfärgning, så beställ samma färgton till mig, som du ämnar välja åt dig själv, sa Eva som inte var rädd för hur resultatet skulle bli.

Färg i håret hade hon mixtrat med själv i många år. Kul med något nytt, burkade hon säga.

***

Kapitel 3

När klockan var lite över tolv, den där dagen, när de skulle ha den första träffen med Ellas datafynd, ringde telefonen. Eva svarade eftersom Ella hade lagt sig i ett varmt bad för att lugna sina nerver.

– Hallå, det är hos Michella Farbe, svarade Eva.

– Hej, på dig du, sa en mörk, mjuk mansröst. Det är Erik, har du din syster i närheten?

– Nej, hon håller just nu på att göra sig fin för att träffa dig, skämtade Eva.

– Jahaja, svarade Erik och drog lite på svaret, kan du hälsa henne, att jag har haft inbrott i mitt garage och fått bilen stulen och den …

Han lät lite besvärad, men sedan följde en lång redogörelse över hur inbrottet troligtvis gått till och vad som blivit stulet.

När samtalet var slut, stod Eva där med telefonluren mot bröstet. – Hon himlade lite överdrivet med ögonen och drog en djup suck och lade på telefonluren och gick ut i hallen. Sneddade iväg bort mot badrummet.

Hur skulle hon kunna förklara för sin syster att Eriks nästan nya bil blivit stulen, och att han inte ens var säker på om han skulle kunna komma? – Vilket elände! Nu när de båda två hade gjort sig beredda på ett kul äventyr. Eller var det kanske Erik … Hade han kanske fått kalla fötter? rann det genom huvudet på Eva, men nej, han var ju en världsvan karl. Så inte var väl han rädd för att träffa ett par nya kvinnor …? Nej, det var nog sant som han hade sagt, att bilen blivit stulen under natten. Det vet man väl hur inbrottsvågorna går över landet, tänkte Eva, när hon hastade mot badrummet.

Erik hade ju sagt något om att han kanske kunde få låna sonens bil. Fast det löftet vågade han inte alls ge, utan att först få prata med pojken, hade han tillagt och det hade han väl rätt i, att han inte kunde ta något för givet. Erik lovade att han skulle ringa lite senare och tala om hur han kunde ordna det. – Hygglig prisse i alla fall, tänkte Eva. En sådan trevlig man, var just var hennes syster behövde nu efter den tunga förlusten efter Wille.

Inget är som väntans tider, tänkte Eva och knackade på badrumsdörren.

– Du kan kliva upp ur badet nu, Ella! Din kavaljer har fått förhinder, skynda dig upp, så ska jag berätta alltsammans för dig! – Men oj, vilken sexig och sammetsmjuk röst han hade, jag fattar att du har blivit upp över öronen förä…

– Tyst! Jag är varken kär eller vad det var du sa mer att jag var. Men jag är intresserad, skrek Ella högt och tillrättavisande, som svar genom den stängda dörren och stängde av duschen hastigt, och kravlade sig över badkarskanten och klev med blöta fötter över badrummets grå marmorplattor.

Nu kände Ella, till sin förvåning, att hon blev besviken. Skulle hon kanske inte få träffa den här trevlige mannen nu då? Hon hade ju börjat känna en viss samhörighet med honom efter alla deras telefonsamtal. De hade haft det så mysigt om kvällarna när han ringde. De hade alltid så mycket att prata om. Hon hade börjat tycka, att hon hittat sin tvillingsjäl efter allt tråkigt. Erik verkade så pålitlig, så inte skulle väl han ändra sig, bara för att han fått något annat för sig …? Men man kunde ju aldrig veta, försökte den där kritiska rösten inom henne få henne att inse.

Man ska ju inte tro allt man hör, tänkte Ella som var en, i vanliga fall, försiktig person. Försiktighet är ju en dygd.

Hon ryckte åt sig det mjuka badlakanet som hängde på det varma elementet och svepte det om sig och sjönk ner på toalocket och funderade. – Varför lade ödet in så många motigheter? Var det här förhindret ett omen …?  Nej, det dög inte att vara skrockfull, tänkte Ella och slängde av sig badlakanet när hon frotterat sina fötter torra och pudrat dem med lite talk, som yrde lika mycket ner på golvet som på hennes fötter.

Hon reste sig upp efter den nya badrocken, den som hon fallit för ute på det där modemagasinet i Hageby. Den som hon skulle ha haft med sig på resan, men nu så blev det ju inget med det. Hon klev i sina innetofflor, nya även de, och så skyndade hon sig ut till systern. Haffade med sig parfymflaskan och sprayade lite väldoft bakom öronen.

 

***

 

Ella hade gjort till en vana, att varje kväll ta fram en bricka, i god tid, innan Erik ringde. På den brukade hon duka upp vindruvor, juice, lite kex och ibland någon dessert. Persikohalvor och grädde. Sedan tog hon både brickan och systern med sig in i vardagsrummet. Där tände hon mysiga små lampor både här och där. Levande ljus brukade hon ha på rumsbordet. Och där på bordskanten låg det alltid en hög med korsord och ett korsordslexikon som tillhörde Eva, som älskade korsordsgåtor.

När så Erik ringde och Ella inte längre kunde prata med Eva, så flyttade hon sig med sina korsord till den bekväma skinnfåtöljen och började lösa ett nytt kryss för kvällen. Om hon inte fortsatte i en deckare som hon börjat på för några kvällar sedan. Den var så spännande och fängslande, att hon hade svårt att lägga den ifrån sig, när hon börjat på något nytt kapitel.

När Ella hade fått Erik på tråden, brukade hon lägga sig raklång i soffan med en pläd om benen och den där lilla behändiga telefonen tätt intill örat och prata med Erik i värmen och lugnet där hemma. De stunderna var underbara, hade hon tyckt. Hon kände sig nästan som ung på nytt med den mannens mjuka röst i sitt öra.

Livet var förvisso inte slut, fast hon trott så när Wille lämnade jordlivet för en annan värld. – Det var tack vare systern, som hon kunde känna att det faktiskt fanns en fortsättning på livet, efter det hon mist sitt livs stora och enda kärlek. ”Sorg är sorg, men sorgen får inte ta död på dig”, hade hennes syster sagt och det var nog tur att tvillingsystern hade dykt upp, för Ella hade faktiskt blivit onödigt dyster, det var hon tvungen att hålla med om. Ingen vet vart den sorgen kunnat föra henne, om inte Eva hade satt stopp för hennes ältande, dag som natt. Ellas sömn hade också börjat bli dålig. Men nu hade hon börjat ta tag i livet igen.

Ella hade längtat efter att ha den där sammetsmjuka stämman intill sitt öra på riktigt, men den dagen skulle nog också komma, hade hon tänkt i sitt stilla sinne och känt hur pulsarna vibrerade av liv i kroppen. Fast detta ville hon ju inte anförtro sin syster. Lite stil fick hon ju lov att ha. Hon var ju i alla fall ingen ung flicka längre. Lite stil fick hon nog kosta på sig, även om Amor stod i bakgrunden och trampade.

Jisses! När hon kände efter var hon nog kanske på god väg att vara något av det där som Eva hade trott, när hon ropat genom den stängde badrumsdörren… kär eller vad det nu kunde kallas. Förälskad …? Nej, ett så kraftigt vokabulär var onödigt att begagna sig av, för kär … Nej, men intresserad var hon rättade hon systerns utsago. Nej, förälskad hon; Gamla människan! – Men mycket intresserad, var hon, det kunde hon erkänna. – Så måste det vara, annars skulle hon inte känna sig så missmodig och besviken nu efter återbudet, som vad hon gjorde. Stor synd och skam, om träffen kanske skulle bli inställd, tänkte Ella.

Fast på sätt och vis var det bra att få känslorna lite testade, tänkte hon. Det var just sådana här gånger man kunde avgöra hur mycket man kände för en karl. Kände man ingen besvikelse, om han inte kom, då kunde man lugnt säga, att man inte hade några större känslor och kände man sig som hon gjorde nu … Ja, då var kärleken på väg att slå rot.

 

***

Kapitel 4

Efter en knapp timme ringde Erik igen och berättade, att han fick låna sin sons Saab över helgen. Det såg ut att ordna sig till sist, hade han lugnande sagt i sitt telefonsamtal. Mötet skulle bli av.

– Det var väl, sa Eva i en lång utandning.

Hon hade ju sett hur besviken Ella blivit, när hon berättade vad Erik låtit hälsa.

Eva vände sig mot Ella och sa uppfordrande:

– Nu är det säkrast att vi gör oss i ordning, så han inte behöver vänta på oss. Sätt igång och få på dig kläderna.

Syskonen travade iväg till ett stort dressingroom som Ella hade på andra våningen. Där fanns det speglar både här och där, så de kunde samsas om platsen.

Efter bara en liten stund, stod Ella skrudad och klar framför. Hon hade klätt sig i svarta långbyxor och en häftig tunika. Den var mönstrad i guldgult, brunt och en aning orange. Tunikans färger stämde bra mot kastanjetonen som hennes hår skiftade i nu. En bred guldlänk låg vackert runt hennes smäckra hals. Den hade hon fått av Wilhelm. Han hade skämtsamt sagt, att det var hans morgongåva, även om den kom några år längre fram i tiden, mindes hon och log, när hon lät blicken vila ett ögonblick på den. Hon strök helt lätt med fingertopparna över kedjan. Som en smekning till minne av givaren.

En lätt makeup hade Eva lagt på sin syster. Ella hade ingen större vana vid sådant. Läppstift var väl det enda hon hade begagnat sig av förr. Nagellack någon gång ibland. – Nu hade hon till och med rödlackerade tånaglar. Lite väl fåfängt, tyckte hon själv, men Eva var i sitt esse, och Ella hade låtit henne fortsätta.  

Den vita koftan hängde löst över axlarna Ellas axlar, hon skulle lägga ner den i bagen och ta den med. Nu var det tillräckligt varmt ändå. Hon hade bara hängt den över kreationen för att se hur alltsammans skulle ta sig ut tillsammans.

Ella vände sig om och gick bort till garderoben, öppnade överskåpet och tog ut en liten elegant, svart aftonväska och ett skärp. Hon stoppade ner även detta i bagen, där hon förövrigt hade alla möjliga bijouterier, och andra rekvisita, som hon knappt skulle behöva ha användning av och sa:

– Seså … Är vi klara att ge oss av nu? Synd att Eriks bil blev stulen. Vilket elände!

– Jo, visst, höll Eva med om, men det var ju tur, att han fick låna sonens gamla kärra, ”annars hade du stått där med din tvättade hals.” – Jag menar, om han inte fått låna den sämre bilen, så hade ju mötet blivit inställt. Som det ju först verkade bli…

– Jo, jo, svarade Ella och föste undan en envis lock som ville hänga fram över ena ögat.

Han gjorde i alla fall sig det besväret att låna bil för att få träffa mig, tänkte Ella och kände inom sig, att hon nog började få lite väl stort intresse för den här datamannen. Var hon kanske på väg att bli förälskad?

– Strunt i den stulna kärran, det går lika bra att åka i en rostig Saab. Fråga mig som är gift med en bilmekaniker. Jag om någon vet vad man ska värdesätta hos en man, sa Eva, inte helt utan avundsjuka över den rikedom som systerns dejt verkade leva i. Det är väl karl´n, som du ska leva med, inte med hans grejer?

– Snälla söta … Du …

– Förlåt! Det var inte så jag menade, jag vet väl att du är rädd att folk ska tro, att du är galen i prylar, bara för att Will…

Där kom Eva av sig, när hon snubblade på tröskeln. Hon hade väl sånär kunnat trilla ut på yttertrappan, om inte Ella huggit tag i hennes jacka.

– Take it easy! skämtade Ella. Kanske borde jag ha gått en kvällskurs i engelska, tillade hon liksom för sig själv. Men Eva hade sina öron spetsade och sa vasst, nästan för vasst:

– Vadå ...? Du menar väl inte, att du hellre skulle ha velat studera cirkelengelska ihop med en massa torra och intresselösa östgötar? – Läsa engelska för att istället träffa en inhemsk östgötesnubbe. – En kis från invanda Peking, skulle det ha varit bättre? undrade Eva halvspydigt.

– Nej! Det var inte alls så jag menade, förklarade Ella. – Erik är språkkunnig, har jag märkt. Han var i väg på en sådan där språkresa, så sent som i januari i år. Han har rest mycket den mannen, förstår du – och jag har knappt varit mer än till Danmark, jo Tyskland också. – Erik är världsvan, förstår du, syrran!

– Skit samma! Då får ni väl ta igen det du förlorat, när du träffar honom. Ni är ju fria och utan ungar båda två. Då har ni ju något som ni kan göra tillsammans. Se hela världen innan ni dör, menar jag. Nej, förlåt mig! Jag menar inte att du ska vara så exklusiv, men du är ju för fanken rik nu! Ella. – Unna dig lite vetja! Du behöver inte spara och gneta, så där som du alltid har gjort. Din son klarar ju sig själv, så vad är det som håller dig så strikt på mattan …?

– Ja, men rik … Det var jag väl förut också? När Wille levde, menar jag. Rikare skulle jag vilja påstå, för då hade jag ju även honom. Nu har jag ju bara …

– Stopp där! Inga grämelser i dag, om jag får be! Nu börjar ditt andra liv – ditt livs efterrätt kanske, skrattade Eva och öppnade dörren på systerns lilla Polo.

 

***

 

Systrarna kom tidigt på eftermiddagen till Linköping. Lagom för att promenerade en stund i Trädgårdsföreningen. De njöt av alla växter och blommor. Ella visste att blommor, det var något som Eva uppskattade och där fanns det verkligen en mångfald av sorter.

– Hördö-duu, du, min kära Evelina eller Eva som vi har börjat kalla dig, ska vi sticka ut och titta lite på djuren ute vid Valla fritidscenter?

– Gärna dä, svarade Eva och slängde en blick på sitt armbandsur och konstaterade att tid fanns det gott om.

– Det kanske lugnar mina nerver, jag har fått någon sorts rampfeber, kved Ella. Så nervkittlande det är att träffa nya människor eller män…, menar jag ju förstås.

– Ja, men du är tonad i håret och du är perfekt klädd, så vad har du att vara rädd för? undrade Eva och gav sin syster en snabb överslagsblick – uppifrån och ända ner.

– Mmm… vi sticker en vända till Valla, så jag får lugna ner mig, sa Ella och klev in i bilen, vred om startnyckeln och backade ut ur parkeringsrutan, där bilen stått medan de promenerade runt bland blommor och blad.

 

***

 

Väl utkomna till Valla parkerade Ella strax bortom stallet.

– Kan du svara mig på varför alltid stängslen i hästhagar är vita, frågade Ella sin syster som brukade veta varför folk i stora vida världen hade för sig.

– Njaa, det ser ju rent och prydligt ut. I övrigt har jag ingen susning om vad dessa hästkrafter har för inställning till färger. Hade du i stället frågat mig om en detalj när det gäller de där hästkrafterna som sitter under huven på en rostig bil, så hade jag kanske kunnat svara.

En liten stallkattunge klev spontant fram till Eva, när de stigit ur bilen och börjat gå bort mot stallet. Den öppnade sitt skära gap och jamade förskräckligt och tassade fram till henne och såg stint upp i hennes ansikte. Som om det var något mycket viktigt han ville säga till henne. ”Ta, mig!!” – ”Ta mig här ifrån”, lät det nästan som om han sa när han jamade.

   Eva som älskade djur, föll genast för kattungens charm och plockade upp den i sin famn. Gick bort till en trädgårdsmöbel och slog sig ner, med kattungen  i knäet, och småpratade på sitt vis med djuret. Kattungen var så söt och kelig, bara några månader gammal, mer kunde den inte vara. Den försökte spinna, trots att den inte alls var stor.

   Eva hörde av stallflickorna att kattungen var till salu … Flickorna som jobbade i stallet berättade att kattmamman hade fått ungar, utan att det var planerat och nu var katterna alldeles för många och det fick inte bli hur många katter som helst, det visste de. Att den här kissen skulle omplaceras, visste de alldeles säkert.

– Jamen … Herre Jösses, då …! Jag har ju alltid sagt att när jag blir pensionär, ska jag skaffa mig både katt och hund, sa Eva och tittade på en av stallfickorna, som just sopat ren en box och som nu stod och hängde på piassavakvasten och såg roat på Eva och kattungen.

– Nu är du ju snart pensionär, inflikade Ella, som stod vid sidan om sin syster.

Just i den stunden kom Emils husse, som var boss på Valla gård.

– Bra – ta honom med dig! Jag ser att du har handlag med killen. Då blir det en katt mindre här och då räcker råttorna bättre till för de andra, skämtade han. Du får honom för bara ett par tior, sa han och såg roat på Eva.

– Ett par tior, härmade hon. Ja, priset spelar mindre roll. Jag tar honom mer än gärna, flämtade Eva. Fast jag …

Där avbröt hon sig. Hur skulle hon kunna ta honom med sig nu? Hon skulle ju …

Hon var tyst några sekunder, men så sa hon:

– Jag ska ut och dansa i kväll och då kan han ju inte … Jag kommer från Norrköping – förstår ni och vi ska dansa här i stan i kväll – hade vi tänkt, förklarade Eva lite hackigt. Jag åker inte över till Norrköping förrän sent i kväll och hur …?

– Noo, probblemms! svarade den blide östgöten och visslade några toner. Du kan kanske kvista över hit till stan i morr´n… Hämta kisen i morr´nbitti´n istället om det passar bättre. Jag ska se till att den lille rackar´n är resklar då.

Hussen flinade lite när han såg på Evas glöd.

– Då kan du hämta´n hemma hos oss. – Frugan kan hålla sig inne på förmidda´n, lovade han i sin frus ställe.

– Det låter jättebra dä, sa Eva och hon riktigt lyste av förtjusning när hon pussade Emil – hej då – bakom först det ena örat och sedan till sist bakom det andra.

   – Du ser den där villan… denna-borta… Med vitt tegel på…, sa han och pekade bort mot en kulle. Där bor jag mä fru och kottar. Jag ska snacka mä frugan, så kan hon nog greja det där mä dig i morr´n. Då ser hon till, att du får´n med dig hem, mätt och belåten. – Dä vågar jag lova.

Så blev det överenskommet och Eva lämnade den lille, spinnande, gulröda Emilkatten till sin rättmätige ägare och tackade för hans hjälpsamhet.

   Den blåklädde stallskötaren flinade och tog emot lille Emil och sa:

   – Morsning på er! Och damerna ska ha så trevligt på dansen ikväll, tillade han med en speciell glimt.

 

***

Kapitel 5

Systrarna gick tysta tillbaks till bilen. Eva hade katten i sina tankar, men Ella hade Erik i sin hjärna och hade börjat fantiserat om det där kärleksmötet, som snart inte bara skulle vara en dröm. Hon såg verkligen fram emot att få träffa honom. – Så stilig, så manlig på något erotiskt vis. Hans telefonröst var så sexig, att hon fick rysningar vid blotta minnet.

Syskonen kom i god tid till Gamla stan i Linköping och kunde gå och se på de små röda stugorna. – Nu är jag mer nervös, än vad jag var när jag skulle ut och träffa pojkar i min ungdom, anförtrodde Ella sin syster.

– Ta det lugnt! Duger du inte åt ett datasnille, finns det fler gubbs på Internet. Bara att välja och vraka, skrattade Eva och puffade sin syster lätt på axeln, där de strosade omkring bredvid varandra, denna ljuva sommarkväll.

De mötte Erik på en parkering.

Han var lång och reslig och hade ett intagande leende. Han var ännu stiligare i verkligheten, tyckte Ella. Belevad och världsvan, verkade han också vara. – Precis som Ella hade sagt, att hon trodde att han skulle vara.

De gjorde sällskap mot caféet som var den dejtingplatsen som de kommit överens om i telefon. De gick en stund till bredders alla tre, med Erik i mitten, men där gatan blev smalare blev de tvungna att nästan gå i gåsmarsch på den smala trottoaren.

När de kommit in på caféet som var den överenskomna platsen, började diskussionen om vilken dansrestaurang de skulle åka till på kvällen. Ella föreslog att de – i första hand – skulle välja en restaurang med bra mat.

Eva protesterade spontant och högljutt, som den frispråkiga människa hon var. Hon sa, att hon helst av allt skulle vilja köpa en dagstidning och söka rätt på en dansloge ute på vischan.

– Tänk er en gammaldags loge med blanknött trägolv och björksly som kantar ingången. Tänk vilken ljuvlig doft det blir av björkris så där i kvällsluften och alla festklädda människor.

– Nej, men vi måste ju ha mat, invände Ella häpet.

– Äta …! Det kan vi väl sticka in till en McDonalds-restaurang och göra, ansåg hon. En varsin hamburgare är väl inte helt fel, förkunnade hon så energiskt, att Ella blev rädd för att det var hennes egen syrra som skulle skrämma bort den nyfångade, belevade kavaljeren. Därför sa Ella med myndig stämma:

– Nä, hördu, syrran! Vi kanske inte ska dra ut vår vän i bushen det första vi gör! Vi kanske ska hålla oss till lite mer civiliserade trakter, i alla fall.

Ella försökte att blinka lite diskret åt Eva när inte Erik tittade åt deras håll, men Eva körde sitt eget race.

– För mig går det bra vilket som, förkunnade Erik med sin mjuka röst och såg från den ena tvillingen till den andra. Han fick lägga deras beklädnader på minnet, för att kunna skilja dem åt och veta vem det var han dejtade, för så lika var de här damerna. Framför allt nu när de hade besökt frissan tillsammans och fått samma hårfärg och samma frisyr. Det var helt enkelt svårt att veta vem som var Eva och vem som var hans tilltänkte dam, Ella.

Eva satt och petade tankfullt i sin bakelse, som om hon hade något riktigt viktigt att lösa.

När det blev dags att bryta upp från caféet, förklarade Erik, med djup röst, att detta skulle han bjuda sina flickor på. Han drog upp ett Visakort och viftade nästan lite väl demonstrativt med det, tyckte Ella. Nästan som för att visa att här fanns det minsann en generös gentleman med kosing.

Erik berättade att han, redan innan han åkte hemifrån, hade ringt till Linköping och beställt ett hotellrum på Frimis inne i stan. – Så det var klart. Bara att ta in på efter dansens slut på kvällen, menade han.

Erik var en man som kunde ta initiativ, märkte systrarna.  Den här mannen vet hur man uppvaktar damer, tänkte Ella och kände sig upprymd och förväntansfull inför kvällens dans.

Ella lade fram ett förslag till Erik:

– Vi kan väl åka gemensamt till Frimis och lämna din bil på deras parkering, och fortsätta i den här, föreslog hon. Vi får väl plats i min bil? Eller hur?

– Visst, det blir väl bra, föll Eva in i diskussionen och nickade mot sin syster och lät blicken gå vidare och mötte Eriks bruna blick.

Och så blev det. – De åkte in till stan och ställde av Eriks bil på Frimis gästparkering. Sedan åkte de till den där restaurangen som de enats om på fiket.

Inne på restaurangen var det redan mycket folk. Bra! Då skulle det nog bli fart på dansen. Erik pratade några ord med hovmästaren och så tågade de allesamman iväg i samlad trupp efter hovmästaren bort till ett trevligt bord. Vit duk och en värmeljuslykta i orange. De slog sig ner och tog emot menyförslagen, som hovmästarkillen delade ut.

Maten var också bra, och Erik dansade som en gud. Nu var Ella lycklig. Tänk att livet i alla fall hade något mer sparat åt henne. Hon som trott att allt var slut när Will…

Nä, inte fick hon tänka på stackars Will… nu när en ny man hade henne i sina armar. Nej, nej, där går gränsen, tänkte hon.

Ella kände ett stick – i närheten av sitt känsliga samvete –varje gång som Erik tog henne i sina armar och de började dansa. Det kändes nästan som om hon var på väg att bli otrogen mot Wille. Hon hade aldrig varit ute på några fester eller tillställningar utan sin make. Det här var nytt och kändes främmande. Skrämmande på något vis. Nästan som om det var något förbjudet, tyckte hon. Men jag får väl försöka vänja mig, tänkte hon och försökte fösa bort den där känslan, genom att tänka: Det där får jag gå igenom en annan dag och ta reda på vad det står för. – Nu är jag här tillsammans med min syster för att ha roligt. Det var ju så de hade bestämt.

Ella försökte följa med i svängaren och lät tankarna från förr pressas undan av musiken och närheten av den här mannens slanka välväxta kropp. Han var en mycket välbevarad femtioåring, registrerade hon och började även att själv känna sig ung igen. Ella noterade uppskattande att Erik verkade vara viril. Hon kände hans manlighet när de ibland blev knuffade så de kom lite väl nära varandra.

Erik hade dessutom charm, det kunde inte förnekas. Inte för allt smör i Småland skulle hon vilja ha den här kvällen ogjord. Han var allt hon kunde önska sig. En maskulin dröm.

Ella som tidigare tyckt att hon var så gammal och överflödig. Nu fick hon tänka om. Även Eva såg ut att ha trevligt, fast i en paus hade systern anförtrott Ella, att hon helst velat ha Egon där. Han dansade bättre än vad de här tröga och stelbenta östgötarna gjorde, hade hon sagt efter en dansrunda.

– Nå, man kan inte få allt, hade hon viskat till Ella i samma ögonblick som hon tackade ja till en ny danskavaljer.

Här var det fart på karlarna, såg Ella. Bara inte hennes syster föll för någon ny man, så Egon fick konkurrens, tänkte Ella en aning ängsligt, och iakttog Eva hur hon skrattade och log lyckligt tillsammans med just den där mörke långe mannen. Den hade hon dansat med många danser nu, noterade Ella. Skulle hon varna sin syster, så inte detta blev upptakten till någon äktenskaplig katastrof, med påföljande äktenskapshaveri …?– Nej! Ella kom på sig med att hon säkerligen inte behövde leka barnvakt åt Eva. Säkert hade hennes syster varit ute på mycket farligare vägar än den här danskvällen i Linköping. Det var nog bara hon själv som var så ny i det här utelivet, så hon tyckte att allt var förföriskt och farligt. Ella kom på sig med att nästa tanke var den, att det ju var Eva som var den som vaktade på henne; för så länge som systern var med borgade det för att Ella inte kunde gå för långt. Just nu kände hon att om Erik skulle komma med några förslag … så skulle hon inte ha kraft att tacka nej. – Tack och lov att syrran är med, tänkte Ella som nyss varit mer bekymrad för sin syster, än för sig själv. Hon blev nästan full i skratt där hon virvlade runt i dansen med sin stilige dataman. Hon tyckte att det var flera damer som slängde långa trånande blickar – i smyg – på Erik. Jo, titta ni, tänkte Ella. Det får ni så gärna, men den här karl´n – han är min, förstår ni.

 

***

 

Så spelade orkestern upp till en ny dans.

– Den här melodin tycker jag om, sa Erik och log varmt mot Ella: Som en bro över mörka vatten ska jag bära dig, sa han lågt, fast på engelska. – Får jag det? undrade han och kramade hennes hand över bordet.

Ella bara suckade. Så romantiskt det lät. Hon bara nickade och såg in i hans bruna ögon. En hårslinga hade fallit ner i hans panna, den var lite våt och hade lockat sig, såg hon. Han var ju ”för tjyven” som östgötarna brukade säga … – riktigt snygg den här karl´n. Vilket superfynd hon hade gjort. Ella sände ett tyst tack till sin Himmelske Skapare o Gud.

– Vilken högvinst han är, hade Eva kvittrat när hon träffade på Ella ute i damrummet i en paus. ”Den du … Hade jag inte haft Egon, så…”, hade hon sagt lite drömmande. Sedan hade hon bara skrattat och sagt att Egon skulle hon inte byta ut mot någon annan… Sedan hade hon seglat ut ur damrummet, spänstigt som en ung flicka.

När Ella kom tillbaka från damrummet, fick hon se att Erik var uppe och dansade med en annan kvinna. Hon kände hur det stack till någonstans inom henne. Hon hoppades att det var kvinnan som bjudit upp honom, i stället för tvärs om. Kunde hon fråga … Nej, för sjutton. Det skulle ju se ut som om jag vore svartsjuk, tänkte hon och skrotade omedelbart den dumma idén. Hon ägde ju inte Erik, predikade hon för sig själv. – När Erik inte gick ner från dansgolvet när dansen var slut, blev dock Ella bekymrad på riktigt. – Vad skulle det där betyda? Ska det skära av vägen redan första kvällen? Han stod kvar och pratade med damen, medan dansgolvet åter fylldes på med nya danslystna par. Aj, aj …

Bra kvinna reder sig själv, tänkte Ella och strosade iväg bort till ett bord med enbart herrar och bjöd upp en välpressad herre med skägg och polisonger. Nu skulle han få se, han, Erik. Han skulle inte tro att han hade rott Ella i land på sin egen lilla ö … Nej, då!

När hon mötte Erik uppe på dansgolvet, nickade hon bara lite lagom åt honom och pratade samtidigt med sin danskavaljer, så hennes intresse för den mannen skulle se äkta ut. – Det där med kvinnlig list… Det är nog medfött, trodde Ella när hon svängde ut i vida cirklar med den här mycket dansante östgöten, som för övrigt bröt på danska.  

Vilket rävspel vi kvinnor kan hitta på, tänkte Ella bekymrat under resten av dansen. Nu kanske Erik tappar intresset för mig, och tror att jag är mer intresserad av den här nye danskavaljeren. Ella läxade upp sig själv, för att hon kunde hitta problem i allt. Hon var här för att ha roligt, påminde hon sig ytterligare en gång till. Och gick det åt pipsvängen … med hennes första dejt, skulle Eva snart fixa en ny gubbe, det var hon säker på.

Skönt! För en liten stund lugnade pulsen ner , och hon kunde faktiskt njuta av den här dansante mannens cheek-to-cheek-dans.

När hon tackade dansken för den underbara tangon, såg hon till sin glädje att Erik satt ensam vid deras bord. Bra, tänkte hon.

 

***

Kapitel 6

Så led även den här fantastiska kvällen mot sitt slut och det blev dags att betala notan. Då sa Erik omedelbart:

– Den där tar jag hand om!

Ella protesterade samtidigt som Eva förkunnade, att hon ville betala sitt kalas, för det var ju inte henne som han dejtade, förklarade hon och tog upp sitt Visa-kort.

Erik bara viftade bort damernas förslag och betalade med rejäl dricks. – Tackade kyparen för en fin kväll.

– Du Ella, började han. Jag har ett förslag!

– Mmm, låt höra! sa Ella och böjde sig fram mot honom över bordet.

– Om jag betalar ett dubbelrum åt dig och Eva, så kan ni väl stanna här i stan tills i morgon, ni också! Din bil står ju på en långtidsparkering, så den står väl bra där den står.  På så vis kunde vi ju avrunda det här mötet i morgon med något skoj och kanske även äta en liten lunch, innan jag sticker tillbaka till huvudstaden? Vad säger du om det? – Vi får ju på så vis möjligheten att bekanta oss lite mer och det är väl bara bra, anser jag. Jag gillar dig förstår du, flicka lilla!

Han gav Ella en lätt kram så vem som helst av hela församlingen av människor kunde se.

De reste sig upp från bordet och följde den övriga truppen ut ur salen.

Ute i foajén blev de stående en stund medan övriga gäster trängdes för att fort få sina ytterkläder.  Så lade han armen om midjan på Ella och hon kände sig liten och beskyddad.

Systrarna tittade på varandra och det var Eva som först fick mål i munnen.

– Jaa, visst, kan vi väl stanna kvar i Linköping i natt? sa hon ivrigt. Då kan jag hämta Emil redan tidigt i morgon bitti.

– Emil …? Är det något barnbarn eller …? undrade Erik och höjde lite frågande på ett ögonbryn.

– Nej, snälla du, bröt Ella in. Den där lilla tokan förälskade sig i en kattunge nu på eftermiddagen. Ute på ett fritidscenter här i stan och den ska hon få hämta i morgon. Och det är ju bra … Då kan hon ju hämta den innan vi åker härifrån. Så lade Ella till:

– Ser du inte att hon knappt kan bärga sig, förrän hon får gosa med kattungen igen.

– Ja, jo, sa Erik och såg lite road ut när han tog in förklaringen.

Erik nystade upp en mobil ur fickan och ringde efter en taxi. – Sedan följde han damerna till garderoben. Nu hade folkträngseln lättat lite. – Han bad om deras brickor till kläderna och sa till dem att de skulle sätta sig och vänta på en soffa där nere i den svala källaren. Han åtog sig att stå i kö för att få ut deras ytterkläder.

Det kändes både overkligt och skönt att få uppleva hur en artig och generös och chevaleresk kavaljer tog hand om dem, tyckte de båda två. Och Eva gratulerade sin syster till fyndet med orden:

– Jag hade inte kunnat göra valet av man bättre själv. För det var ju Ella som mot Evas protest hade valt ut just denna högvinst, som Eva skämtsamt kallade Erik.

 

***

 

När gruppen kom fram till hotellet var det Erik som ordnade med ett rum åt systrarna och de följdes upp i hissen till tredje våningsplanet. De tog en kvällsdrink (sängfösare inne på Eriks rum och pratade en liten stund om hur trevligt de hade haft på dansen. Om inte Eva hade varit med, så vete katten om inte Ella hade stannat hos Erik och krupit ner mellan hans lakan. Det lockade, kände hon. – Men så sa Eva:

Näheeej, du kära syster. Det är en dag i morgon också och klockan är rysligt mycket. – Nu går vi in till oss, kom med här, sa Eva myndigt och fick på så vis Ella upp från sin nersjunkna ställning ovanpå Eriks sköna hotellsäng.

Erik följde damerna till deras rum, men innan han släppte Ella för kvällen, drog han henne lite diskret med sig runt ett hörn när Eva försvunnit in för att välja vilken säng hon ville ha. Han tog Ella om hakan och sa:

– Nu vill jag bara tacka dig för en jättetrevlig kväll och så vill jag se dig utvilad i morgon bitti, när vi ska bese Linköping.

Sedan drog han henne in i sin famn och gav henne en het kyss. Ella kunde inte motstå frestelsen att trycka sig intill honom. Då kände hon att han ville mer än att bara kramas. – Bra! – Karl´n fungerar på alla plan, tänkte hon lyckligt och tryckte sig lite extra mot honom i en sensuell godnattkram.

 

***

 

Det som var kvar av den här natten blev det inte så mycket sömn för någon av systrarna. De var upptagna och otroligt  exalterade av sina erövringar. Ella av Erik och Eva hade sina tankar på en liten kille ute i stallet på Valla.

Ella kunde absolut inte vara tyst. Hon babblade på om Erik, som om hon varit en tonåring som kommit hem från sin allra första träff. – Och Eva kontrade med alla mörka röda ränder, som Emil hade på sin graciösa och otroligt långa svans.

– Såg du vilka långa morrhår han hade? För att vara så liten, menar jag …, flämtade Eva.

Ella viste mycket väl vem Eva menade, men förvrängde lite och frågade henne när hon sett Eriks morrhår.

De flabbade och skrattade, så de nästan ängslades för att störa andra gäster. Till sist somnade de båda två. Kanske av ren utmattningen, för det hade varit en riktigt lång dag, om man tänker på att dansen inte slutade förrän klockan 02.00 och att de systrarna förmodligen varit uppe före tuppen den här dagen.

De hade begärt väckning av hotellpersonalen, men var så trötta när telefonen ringde, att det nästan var omöjligt att komma sig för med att svara. – Hur skulle de orka göra en sightseeing över Lindköping i dag? Det var en kuslig påminnelse de gjorde när de drog sig till minnes samtalet med Erik. Båda två skulle ha velat lägga sig på andra sidan och somna om och strunta i både frukost och avskedstagande av datakavaljeren. Men det var Ella som tog kommandot den här mogonen:

– Nej, kära syster – nu måste vi sätta tändstickor under ögonlocken och försöka hålla dem uppe och orientera oss fram till en kall dusch, innan Erik kliver in till oss.

– Ja, jo … du har väl så rätt, svarade Eva och borrade ner huvudet ännu djupare i den mjuka kudden som doftade av sömn och hotellets tvättmedel.

 

***

 

När Ella och Eva kom ner till hotellets matsal, såg de att Erik redan var där. Han satt och läste i en tidning, medan han väntade.

– Se där! – Där är ni ju! – Sovit gott? frågade han och lät tidningen falla ner på bordet.

Det kändes helt rätt att sätta sig till bords tillsammans med Erik och äta frukost. Alla tre småpratade lite om gårdagens trevliga dans, men de lät även maten tysta munnen, utan att det kändes som någon tryckande tystnad. Samtalet cirkulerade så lätt, som om de hade känt varandra länge. Det var lätt att vara naturlig i Eriks sällskap. Inget blev uppstyltat som det lätt blir, innan man känner en annan människa ordentligt.

Eva hoppades att Erik var rätt man för Ella. Hon var glad över att se sin syster så strålande. Det var på tiden att Ella kröp ut ur sorgens kokong och började leva igen.

Nu skulle det smidas planer för den här förmiddagen som låg framför dem. Var någonstans skulle de göra ett så kallat strandhugg för att se det mest intressanta av Linköping? Och var skulle de äta lunch? Allra sist skulle de hämta Ellas bil och sedan skulle systrarna sticka ut till Valla för att göra kattköpet klart. Sedan skulle de styra kosan tillbaka till Norrköping.

Den av Eva så efterlängtade Emil – skulle snart vara hennes egen lille Emil. – Wow! tänkte hon.

– Nu är det bara en hund som fattas dig, sa Ella. Kanske en kattkompis till Emil också, så han inte blir alltför ensam, fortsatte hon.

 

***

 

När Erik skulle betala rummet och checka ut från hotellet, upptäckte han att hans Visakort var puts väck. Han tittade i plånbokens alla fack, kände i innerfickan på kavajen. Alla tre blev som slagna av blixten och Eva tog spontant till orda:

– Du slängde ju upp det på bordet där borta på danshaket igår kväll, när du betalade middagen! – Du glömde det väl där!

– Nej, lilla vän! Så oförsiktig är jag inte med mina pengar. Nej, det måste ha varit någon inne på mitt rum i natt. Plånboken hade jag lagt på nattduksbordet … Men … Han såg både oroad och irriterad ut.

– Erik såg sig om, som om han skulle kunna upptäcka tjuven, och drog sedan handen över den där ostyriga locken som ideligen föll ner i pannan.

Han såg från den ena till den andra av systrarna som stod mol tysta. Det blev en obehaglig tystnad. Båda systrarna kände sig misstänkta. – Tänk om Erik trodde …

– Vad gör vi nu? undrade han och gjorde en hastig axelryckning och såg liksom bort i fjärran.

Trots sin bildning, svor Erik en liten ramsa och tillade:

Om detta inte hade varit i en helt annan stad, skulle jag ha trott att jag var speciellt utpekad. Att detta kanske kunde röra sig om samma stöldliga som stal min bil hemma i Stockholm. Fast så är det givetvis inte, tillade han och stoppade tillbaka plånboken i kavajens innerficka.

– Kanske du ska göra en polisanmälan! föreslog Ella.

– Njaaej… Jag ska allra först spärra kontot, försöka göra skadan så minimal som möjligt, invände han.

 

***

Kapitel 7

Det blev ett snöpligt slut på den träffen. Ella betalade rummen och frukosten och sedan åkte Erik, när hon gett honom kontanter så han kunde tanka bilen. Annars hade han ju inte kunnat ta sig värst långt.

På måndagen åkte följde Ella med till tåget, för att vinka av sin syster, som inte kunde stanna längre, även om hon mycket gärna hade velat det, så hade hon ju en man och ett hem att ta hand om.

Redan på eftermiddagen när Ella kom tillbaka hem till sitt utblåsta hus, som hon tyckte att det var, när Eva inte strosade skvittrade runt i rummen och lade fram alla sina förslag och idéer.

Erik hade på förslag att de två skulle göra en liten båtutflykt kommande helg. Om hon hade lust, vilket han hoppades att hon hade. Erik tyckte det skulle vara bra om Ella kunde åka upp till honom i Stockholm, eftersom han för tillfället var utan bil, sonen behöver ha sin bil själv, sa han.

Erik talade även om att hans Visakortet hade hittats i en soptunna nere vid järnvägsstationen i Linköping. Han berättade också att de tusenlapparna som han haft på det kontot var borta, men att han nu flyttat över pengar från en annan bank till sitt Visa-konto. Så om hon ville komma upp till honom, skulle han nog fixa, så de fick en trevlig kryssning på Östersjön, sa han entusiastiskt.

Visst, ville Ella träffa Erik igen, men det tog emot att köra den där långa sträckan ända upp till Stockholm. Och hon bävade för innerstadstrafiken, inte hittade hon heller. Folk hade så bråttom där uppe i huvudstaden. Hon var ju så ovan vid bilkörning. – Nej! – Det hade ju alltid varit Wilhelm som kört alla längre sträckor, men – men …, tänkte hon.

Det var ju dags att hon började öva sig på att klara sig själv. Det förstod hon. Hög tid var det till och med. Om hon fortsatte att skjuta upp allt, var risken den, att hon aldrig kom igång. Det fanns ingen annan som hon kunde sätta i sitt ställe nu. Ingen Wille. Ingen idé att försöka krypa undan, för då skulle allt falla med henne, oavsett vad det var för något.

 

***

 

När Ella äntligen var uppe i Stockholm, kände hon sig både trött och glad. Hon kände sig mycket mer självsäker efter att ha klarat av att köra hela den långa vägen, ända dit upp. Hon var kanske inte så hjälplös som vad hon hade trott.

 Nu gick hon in på det där nattöppna fiket, som Erik och hon hade kommit överens om att de skulle träffas på, men varför hade hon inte kunnat köra ända hem till Erik? Då hade hon ju haft ett säkert ställe att parkera bilen på. Fast säkert och säkert … Erik hade ju fått sin bil stulen i sitt eget garage. Fast det var väl att vara onödigt misstänksam, att tro att det skulle upprepas, igen. Men hon hade inte velat hålla på att argumentera om den saken hur länge som helst. Nu hade hon i alla fall kommit välbehållen ända hit upp till Stockholm. Dessutom skulle hon ju i alla fall parkera i ett parkeringshus, bara Erik kom, så de kunde göra sista etappen ner till hamnen där båten låg.

På det här viset slapp hon ju att köra tvärs igenom hela staden, så Erik hade väl enbart varit rädd om henne, som föreslagit att de skulle göra så här; att han skulle köra hennes bil genom stan.

 

***

 

Kryssningen gick utan missöden och de hade kommit varandra mycket närmare under den där veckolånga seglatsen. De trivdes i varandras sällskap. Oh, vad hon älskade Erik.

”Allt var så bra, så det är nästan för bra, för att vara sant”, hade Ella sagt till Eva i telefonen, när hon ringde och berättade om veckan på sjön.

Erik var full av upptåg, nästan sprallig som en pojke, tyckte Ella ibland. Tyvärr var det ytterst sällan som det var något billigt eller något som de kunde göra utan att det kostade en massa pengar. Det skulle vara klass och kvalitet, menade han. Fast vad spelade det egentligen för roll? Ella hade ju pengar och hon hade bara en son och han hade emigrerat till staterna och fått det bra. Manfred Farbe, hade blivit förmögen på en uppfinnig som han gjort. Så inte behövde han sin mors  – en gång efterlämnade – slantar. Nej, hon kunde göra som hon ville med den förmögenhet som Wilhelm lämnat efter sig.

Hennes syster hade nog rätt, när hon sagt, att hon inte behövde snåla eller missunna sig saker hon ville göra medan hon levde. Vara tillsammans med Erik var vad hon allra helst ville, även om han var i exklusivaste laget. – Kanske skulle det ändra sig, bara de blev riktigt varma i kläderna och kände varandra bättre. Erik ville kanske slå på stort så ofta, bara för att hävda sig och imponera på henne. Trots att Erik hade det sämre ställt än Ella, så var det han som var den som ville leva flott. Inte Ella, hon var nöjd med det lilla. Det hade hon alltid varit.

Erik hade det sämre på alla vis. För hans barn klarade sig dåligt utan sin fars plånbok. Det hade Ella tidigt blivit varse. Så sent som förra månaden, hade hans dotter, Kari, gjort slut på alla sina kontanter och nu behövde hon pengar för att kunna sätta Eriks barnbarn, Joakim, på en privat musikskola. För det barnbarnet var så musikaliskt, hade Erik stolt förkunnat.

Visst, Ella försökte förstå, även om hon tyckte det var en onödig utgift. När det fanns kommunala musikskolor, borde det ha dugt åt hans barnbarn också. Dyrt, onödigt dyrt, tyckte hon, men sa inget. Erik ville ju så gärna stötta sitt musikaliska barnbarn, så trots att Ella aldrig träffat Joakim ville hon hjälpa det här barnet. Hon betalade terminsavgiften utan knot. Med löfte från Erik att hon snart skulle få tillbaka varenda krona.

”Det blev ju lite konstigt det där, menade Erik, för de andra barnbarnen kunde ju bli lite avogt inställda, om inte de fick någonting alls, när Joakim fick en så stor slant.” – Just nu kunde inte Erik lägga ut så mycket pengar, så han kunde ge de andra barnbarnen lika mycket som Joakim fått, förklarade han. Därför bad han Ella om ett kortfristigt större lån, så han kunde ge en summa till de andra barnbarnen också.

Ella hade bara en son och hade aldrig behövt tänka på att dela lika när hon ville ge honom något, men det var ju lätt att förstå, att det skulle bli avundsjuka mellan barnbarnen, om det bara var en av dem som fick motta gåvor.

Ella ville inte bidra till att Joakim favoriserades eller ställa till så det uppstod osämja mellan Eriks barnbarn. Därför såg hon till att ingen blev utan och att alla fick lika mycket. Fast nu sade Ella – i alla fall – till Erik, att i fortsättningen skulle han bli tvungen att hushålla bättre med sin ekonomi, för hon ville inte agera sparbank åt honom i längden.

Erik bad artigt om ursäkt och förklarade att det som hon lagt ut istället för honom, skulle han inom den närmaste tiden rätta till.

Han hade blivit tvungen att betala in självrisken för sin stulna och kvaddade bil, förklarade han för Ella. Någon ny bil kunde han inte få än på ett tag. Eftersom bilen varit så ny, och fått så omfattande skador vid dikeskörningen, som de där tjuvarna hade roat sig med. Han skulle bli tvungen att vänta tills fabriken snickrat ihop en ny sportvagn åt honom. På grund av det fick han lägga ut pengar för att hyra en annan bil under tiden han väntade. Den summan skulle han få tillbaka av försäkringsbolaget senare, men han var den som först fick lägga ut pengarna, försökte han förklara.

Under denna tid kunde det bli kärvt ibland, menade Erik, men han skulle göra allt för att påskynda det här med försäkringsbolaget.

Så fort han fick den nya bilen skulle de göra en repa genom Europa, lovade han Ella. Det skulle bli bonus för allt som hon lagt ut extra. Det lovade han.

– Förargligt det här, sa Erik, och såg skamsen ut, men jag rår inte för att allt blev så här snedvridet. – Bilen stals och Visa -kortet kom i orätta händer. – Ja, det där vet du ju! Där missade jag också några tusenlappar. Det är ju sådana utgifter som man aldrig räknar med att man ska få.

– Tänk inte på det! När jag får det du lånat av mig, drar vi bara ett streck över alltsammans, tröstade Ella. Lite på kant med ekonomin kan väl vem som helst komma. Det är inte mer med det!

 

***

 

Efter hemkomsten från Norrköping, blev Eva sjuk. Hennes gallbesvär började igen. Det tillstötte inflammation i gallgångarna. Hon blev inlagd på Sahlgrenska och skulle så småningom opereras, men inflammationen var tvungen att gå över först innan ingreppet kunde göras.

Ella och Erik skulle förlova sig och de skulle göra en resa för att fira sitt tilltag.

– Älskling, du har väl inget emot att vi gör en resa som kronan på verket. Det är inte var dag som man förlovar sig, sa Erik och drog Ella intill sig i en het omfamning.

Erik var så överförtjust i att fara och flyga åt alla världens håll och kanter, så ibland tyckte Ella att det blev väl mycket, men allt för kärleken, försökte hon tänka, de gånger hon helst hade velat bromsa Erik, för att i stället slå sig till ro på hemmafronten.

Ella hade berättat för Erik att hon gärna ville passa på att bjuda sin syster och hennes man på en resa; de båda tvillingsystrarna skulle ju fylla 60 år inom en snar framtid.

Erik hade ju föreslagit att de skulle göra en resa som kronan på verket när de förlovade. Ella undrade nu om inte den resan kunde kombineras med hennes och Evas 60-årsfirande. En kombinerad förlovnings- och födelsedagsresa, menade Ella och ställde Erik inför sitt förslag, för att förhoppningsvis få idén godkänd.

Erik såg först misslynt ut och var oroväckande tyst en lång stund. Han hade visat att han hade en sådan sida ibland. Sådana gånger blev alltid Ella rädd, att han skulle ha tröttnat på henne. Hon kände att hon behövde ha bekräftelse på, att allt var som det skulle vara mellan dem.

– Jo, Erik förstod. Att inte Evas och Egons löner kunde räcka till dyra utlandsresor, de som hade barn och allt. Det menade Erik att han hade full förståelse för. Så om Ella ville lägga på resan några extra tusenlappar, så fick hon väl göra det. Inte honom emot. Det skulle bara vara roligt med några extra personer att umgås med, tyckte han. Han var en underbar karl, hennes Erik. Å, som hon älskade honom.

Det var till Mallorca de skulle styra kosan, hade Erik och hon bestämt. Där var det ett hyggligt klimat nu när det skulle vara vinter i Sverige en tid.

– Lika bra att hålla sig undan kylan någon vecka, tills den värsta vintern är över, hade Erik sagt.

Men så förfärligt länge hade inte Ella tänkt vara borta.  

I övrigt hade inte Erik någonting emot att Eva och Egon följde med. Erik var inte den sortens människa som var avog eller kände sig undanskuffad när det var fler än han och Ella i sällskapet. Det verkade som om Erik trivdes i sällskap med mycket folk. Han tycktes älska att visa upp sig och mingla mellan flera människor samtidigt Han var utan tvivel och tvekan mycket mer social än Ella. ”Det skulle bli roligt att göra en tripp till värmen tillsammans med Ella, hennes syster och hennes lagvigde, Egon, hade Erik sagt.

Ella hade varit lite bekymrad över att Erik kanske skulle tycka att hennes släkt tog för stor bit av deras privata tid på tu man hand. Erik var inte en sådan där svartsjuk man som nästan sjukligt bevakade sin kvinna och höll undan henne från andra människors närhet. Sådana karlslokar visste Ella att det fanns många av i Skaparens hage. Ellas väninna, Lilly, fick varken ta emot telefon från sina vänner eller gå ut ensam eller följa med någon väninna på bio, om inte hennes man var med. Lilly som var granne med Ella, levde som en fånge i deras flotta villa där ute på Lindö. Ella tyckte att det var hemskt. – Så ville inte hon ha sitt liv och Erik var ju inte sådan.

Ella hade satt sig i sinnet att hon skulle visa Erik, att hon mycket väl skulle räcka till för både honom och sin syster. Han skulle inte behöva få någon insnöad eller djupfryst älskog. Hon skulle …

Nå, de skulle nog kunna vara privata så det räckte. Ella log vid tanken. Det riktigt pirrade i kroppen, när hon tänkte på att snart skulle de få ligga bredvid varandra i den solvarama sanden. Titta upp i palmkronorna och höra ljudet av kluckande vågor mot stranden. På avstånd få lyssna till både sorl av människor och motorbuller. De skulle krypa undan i en alldeles egen liten vrå, hade Erik lovat (om det bara fanns någon sådan, hade Ella tänkt lite oroligt) Fast han hade varit där förut, så han visste nog om de där smultronställena, som han kallade sådana platser.

Vilka kvinnor kan den här mannen ha träffat före mig? var en fråga som ofta dök upp i Ellas tankemaskin. Varför var han inte upptagen – gift eller åtminstone inemot gift? När hon någon gång försökte föra frågan på tal, viftade han alltid bort den på ett effektivt sätt, utan att vara snäsig eller nonchalant. Han bara gled in på något helt annat och så stod Ella där lika ovetande som innan hon ställt frågan.

Det skulle bli underbart att få strosa runt i omgivningarna på Mallis och smekas av ljumma kvällsvindar – och givetvis även bli smekt av Erik. – Älska …!

– Äh! Så barnslig jag är, sa Ella högt!

Hon masade sig iväg bort till telefonen. Nu skulle hon ringa och glädja Eva och Egon, de var barnsligt förtjusta i resor, nästan som Erik, tänkte hon med ett leende och slog deras telefonnummer och lyssnade till alla signaler. Var det ingen hemma, kanske?

Till sist – långt om länge, så svarade Egon. Ella lade fram sitt förslag om att hon ville bjuda sin syster och honom på en födelsedagsresa. Egon blev mycket glad – men berättade att Eva tyvärr låg på sjukhuset just då. Egon undrade om inte erbjudandet kunde få stå kvar till dess Eva kom på benen efter den där operationen som hon hade framför sig. Egon tyckte att det skulle vara jättesnällt om Ella kunde ändra lite på födelsedagspresenten. – Inte tu tal om annat. Helt klart kunde Ella ta med sig sin syster och svåger på en resa när Eva kommit hem och fått piggna till. Det skulle hon ordna. Det lovade hon.

 

***

 

Erik och Ella hade bestämt att de skulle förlova sig till första advent, och var inställda på det, så hur skulle de nu göra med resan? Bäst att fråga Erik till råds, tänkte Ella. Han brukade för det mesta kunna lösa uppkomna problem.

Ella lade fram ett förslag om att de kunde göra en tripp åt något annat håll och ta resan till Mallorka när systern frisknat till.

– Om du åker till Mallorka med din syster och hennes man en annan gång, så blir det nog allra bäst, sa Erik. Fast jag vill gärna göra en resa nu till förlovningen. Det skulle vara roligt om vi kunde åka åt något annat håll nu, bara du och jag Ella.

– Ja, okey, har du någon liten tripp att ge som förslag, undrade Ella.

– Nja, nej jag vet inte, men jag vill inte att vi tar något enklare alternativ. Sol och värme är vad vi behöver nu, sa Erik lite myndigare än han bruka uttrycka sig.

Ella fogade sig givetvis och lät honom bestämma.

Det spelade inte någon roll för Ella om hon gjorde en eller flera resor. Tid hade hon gott om och råd hade hon också. Så okey, de två, hon och Erik, kunde göra sin egen förlovningsresa. Viss, visst! kunde de det.

Erik ändrade deras resmål och bestämde att det skulle bli en långresa till Nya Zeeland istället för Mallis. Skulle de resa, så kunde de lika gärna kosta på sig en rejäl resa, ansåg han. Ja, varför inte. Hade de råd, så … Tidsbrist hade de ju inte.

Han var en underbar karl, hennes Erik. Han tog hand om allt det där med beställning och avbeställning av biljetter. Försäkringar och allsköns upptänkliga reseskydd och allt annat. Erik var ju en van resenär, både i luftrummet och till havs. Det hade Ella redan sett prov på. Det kändes tryggt. Hon kunde slappna av och överlämna allt åt Erik. Bättre kunde hon inte få det. Språk kunde han också. Han behärskade både engelska, tyska och franska, så det var inte konstigt, att han ville utnyttja möjligheterna att använda språken, som han brukade säga. Trevligt att möta andra kulturer.

Ella som aldrig tidigare flugit, hade blivit riktig biten av den sortens färdsätt. Sämre var det i så fall med båt. Det gick för långsamt och hade inte samma komfort som flyget. Nu hade de en lång fin resa framför sig. Det här året skulle hon slippa fira jul ensam. Slippa känna den stora saknaden efter Wilhelm. Det var nog så eländigt med den förra julen som hon hade genomlidit, timme för timme, med alla minnen på sin bortgångne make och på hur de två brukat fira sina jular.

Ella drog en lättnadens suck och stickade vidare på den där vita koftan som hon ville ha färdig, så hon kunde få den med sig i sitt bagage. Visserligen var det väl varmt och fint i New Zeeland, men en kofta kan man ha både vinter och sommar.

På fredag skulle hon hämta Erik ute på Kungsängens flygplats. De skulle lägga sista handen vid sitt packande. De skulle åka ut till flygfältet i taxi. På så vis slapp hon ha sin bil stående på långtidsparkeringen så länge.

Man kunde ju aldrig veta … som Erik hade sagt. Ibland blev bilar stulna även inne på den säkra parkeringen.

Det visste Ella också. För just så hade det gått för en av hennes och Willes bekanta.

 

***

Kapitel 8

Veckan som var kvar innan de skulle göra sitt livs resa, gick alltför fort, tyckte Ella. Nu gick hon runt i sin stora villa. Hon skulle vattna blommorna en sista gång före resan. Hon nöp bort några blomblad här och där och vattnade extra rikligt på de blommor som hon visste ville ha det där lilla extra.

– Nu ni mina små vänner, småpratade hon med sina krukväxter, nu kommer vi inte att ses på ett bra tag. – Du där…, sa hon och hällde vatten på en stor julkaktus, du behöver inte skynda dig att sätta knopp i år. Vänta till efter nyår med den saken. Du kan ta det lugnt och blomma i slutet av januari i stället. Så kan jag njuta av din prakt då i stället, mumlade Ella och stack ner en liten näringspinne i krukan hos den stora kaktusen.

Hon hade lämnat sin husnyckel till Adolfssons dotter. Den flickan var pålitlig och skulle se till villan under den här tiden som Ella skulle vara borta. Vattna blommorna skulle hon också göra, samt ta vara på posten.

Ella tände adventsstakens första ljus den här lite mörka fredagseftermiddagen. Den såg så vacker ut där den stod på soffbordet. Det blev så vacker lyster i toppmossan när ljuset föll på den. Den där härligt ljusa, fluffiga toppmossan som hon hade plockat ute på Kolmårdens branta sluttningar i höstas. Ella var så rädd för eldsvåda så hon skulle snart släcka ljuset igen. Det skulle få lysa tills hon vattnat blommorna färdigt.

Hon tände den elektriska staken i fönstret också. Den kunde få lysa både natt och dag. På så vis såg det bebott ut. Hon hade ett par andra fönsterlampor, som hon ämnade koppla till en timer som slog på vid olika tider. På så vis såg det ut som om någon var hemma och tände och släckte.

När hon gett den sista hibiskusen en skvätt vatten, blev hon stående med den tomma vattenkannan i famnen och såg ut genom det stora fönstret som vette ut mot Östersjöviken. Det höll på att skymma över det mörka, tysta vattnet. Här hade hon bott i hela sitt liv, nästan. Och hon ville bli kvar på den här platsen även i framtiden. Kanske skulle hon göra Erik förberedd på det. Så inte han gick omkring och hoppades på att hon skulle flytta upp till Stockholm, där han hade sin firma. Konstigt slog det henne, att han aldrig hade nämnt ett jota om deras gemensamma framtid.

Men det skulle väl komma – det också. De hade ju inte varit bekanta så länge. De skulle ju förlova sig nu. En sak i sänder, tänkte hon och gick fram till fönstret och tände adventsstjärnan, innan hon vände sig om för att släcka de levande ljusen i den adventsstaken med toppmossan. Den som stod på bordet.

Medan hon förberedde sin och Eriks sena middag ute i köket gnolade hon på ”Bridge over trub…” för den gav henne så härliga rysningar och vibrationer i hjärttrakten. Hon mindes den där ljumma sommarkvällen. Där i Linköping. På restaurangen. – Den goda maten. – Den medryckande musiken och känslan av att ha hittat lyckan. Hon lät sig njuta av minnet hur Erik viskat i hennes öra: att han ville bära henne över ”de mörka vattnen”. Oh! Så lycklig hon var. – Aldrig hade hon kunnat tro att livet kunde bli så här underbart igen. Hon mindes hur tätt de dansat. Hur han kramat henne innan de skildes åt där på hotellet i Linköping.

Det var ju på söndag som de skulle förlova sig. Då var det första advent. Hon var tvungen att titta i sin handväska så ringarna fanns där. Det var hon som varit inne till Granats Guldsmed och hämtat ut både sin och Eriks ring efter graveringen. Det var inga billiga ringar. Eriks var ju så mycket större än hennes. Så hans var ju dyrast. Fast det kvittade väl. Blev de bara lyckliga så …

Hon öppnade locket på asken och stod länge och bara lät blicken vila på de blänkande bojorna i guld som låg där på den skära vadden och bara väntade på att få komma på deras ringfingrar. Hennes och Eriks.

 

***

 

Ella åkte ut till Kungsängens flygplats i god tid, där hon skulle möta sin Erik. Gud … Vad hon hade väntat! Hon satte sig i vänthallen, bläddrade i Expressen medan hon lät tiden gå. Minuterna sniglade sig fram, tyckte hon.

Hennes hjärta slog volt i bröstet när hon såg planet landa.  Äntligen! Hon småsprang för att stå beredd att ta emot Erik. Inget besvär var för stort just i dag. Nu skulle de göra en långresa – hon och hennes Erik. Oh …! Det fanns inte ord för den känsla som sköljde upp inom henne.

Hon såg hur det kom ut några stycken ur planet och där kom det ut fler … men ingen av dem var Erik. Han var inte den typen som trängde sig före, så hon fick väl vänta. När det inte såg ut att komma fler, blev hon givetvis fundersam. Hon stod länge och betraktade resenärerna, men ingenstans fanns hennes Erik. Hon gick tillbaka in i ankomsthallen och pratade med en i personalen, i hopp om att få reda på vilka som hade varit med på planet, men någon Erik – med hans efternamn – hade de inte några uppgifter om. – Ingen man med det namnet hade varit med på den här flighten.

Mycket fundersam åkte Ella tillbaka hem. Vad för slags förhinder kunde Erik ha fått, i allra sista minuten, innan de skulle åka till Nya Zeeland?

 Så fort hon kommit innanför dörren, ringde hon till Erik, för att få veta vad som hänt, men det svarade inte hemma hos honom.

Hon skrev ett mail, men det kom i retur. – Hon sökte på datorn; www. hitta. se – i hopp om att få tag på Arne, en av Eriks söner. Men då upptäckte hon att det inte fanns någon Arne med Eriks efternamn. – Inte ens Erik själv fanns, upptäckte Ella, med fasa, när hon sökte på datorn efter hans namn.

Hon kollade på den adress som Erik en gång i tiden hade uppgett. Där fanns det överhuvudtaget inga villor alls. Det tycktes enbart vara ett stort industriområde. Det närmsta hon kom var till ett pensionat. Ägaren till pensionatet hade inte minsta likhet med Eriks efternamn. Någon släkt hade han aldrig uppgett att han hade, mer än sina barn och barnbarn och deras namn stod inte att finna, så de måste också vara påhittade, misstänkte hon. – Kunde Erik ha lurat henne …

Nej … Det fick väl ändå inte vara möjligt … Ringarna som hon hämtat ut och betalat både dem och graveringen, visst skulle de förlova sig. Hur hängde det här ihop. Något måste ha blivit väldigt fel … Visst skulle de resa …?! – Allt var packat och klart. Resan var beställd.

När hon någon dag senare sökte på personer boende i Sverige, fanns över huvud taget inte Eriks namn eller adress med. Han fanns helt enkelt inte. Inte hans barn heller. Hur hade det kunnat bli så här?

Hade Erik levt under falsk identitet och varför? Och vart hade han tagit vägen nu. Vad hade hänt. Hur skulle hon kunna bringa ljus över den här historien … Här måtte det vara mer än en hund begravd, tänkte hon.

Kanske han hade bott på det där pensionatet, men i så fall endast som hyresgäst och under ett helt annat namn. Någon datafirma stod han inte registrerad för heller och någon sportbil hade han nog aldrig ägt. Den där gamla Saaben var nog det närmaste sportbil den mannen hade kommit, tänkte Ella, när sanningen stod som skriven framför henne.

Hon hade fallit pladask för en man som utsatt henne för SOL o VÅR! – Svårare än så, var det inte att räkna ut den saken. Fast varför hade Erik tagit ett helt halvår på sig, innan han satte in den slutliga stöten? – Det var en fråga som hon inte kunde få något svar på. Hur många andra kvinnor hade han gjort likadant med? Hon hade kanske många medsystrar, men var någonstans fanns de?

Nu kunde Ella för första gången se klart … Alla hennes pengar för biljetter och alla extra dyra reseskydd … De många smålån han hade fått hos henne. Pengar som han lovat att hon skulle få tillbaks, bara han kom på grön kvist igen. Alla andra resor och utflykter. – Allt som han under falska förespeglingar hade lurat till sig av Ella som varit blint förälskad. – Nu var hon inte längre någon rik änka. En fattig änka, var nog närmare sanningen just den här dagen.

– Nej, sa Ella till sig själv: Nu är jag inte längre ”Den glada änkan” som jag var för bara några timmar sedan.

Ella sjönk ner i den stora skinnfåtöljen och lät blicken glida ut över det öppna vattnet vid Lindö. Hennes blick föll ut genom det stora panoramafönstret i vardagsrummet. Just det fönstret som hennes – både innerligt älskade och djupt saknade – Wilhelm hade satt på plats för många, många år sedan. 

Nu skulle hon fira en ny ensam jul, utan Wilhelm, men hon skulle minnas vilken fin man han var. – Hon skulle bjuda Eva och Egon att komma och fira jul hos henne. Men än orkade hon inte ringa till Eva och tala om hur den här sagan slutade.

Ella suckade tungt … Hon hade i alla fall, så pass mycket pengar kvar, så hon kunde köpa en resa för tre till Mallis. – Om hon inte tog någon lyxresa, utan nöjde sig med en resa med normal standard. Något mer än vanlig standard behövdes ju inte – för ingen av dem var något för extra lyx. Så kanske hon och Eva med make, kunde fira julen på Mallorca rent av.

 

Epilog:

Uttrycket människan spår, men Gud rår, låg det nog en hel del i kunde Ella och Eva förstå … För konstigt nog, redde Ella alldeles ensam ut stormen efter att Erik hade utsatt henne för en kraftig ”sol och vår”. Erik som hon älskade och dyrkade den mark som han gick på.

   Systrarna och Egon firade jul på Mallorca. Trots att Ellas hjärta var sargat, så lyckades hon i alla fall träffa en man under den här resan. En man av helt annan kaliber än Erik. Kärleken avancerade inte lika hastigt som episoden med ”donjuan-Erik”. Men så småningom blev dessa två människor ett kärlekspar. Ett par för resen av deras liv.

 

 

 

© Ingbritt Wik