Från torpstuga till drömhus    

Den gråblå flyttbussen stod utanför den gamla torpstugan. Bröderna Färdig stod det med gula bokstäver på bussens båda sidor.

När Ingela Florell ärvde morbror Algots torp, bestämde hon och maken att de skulle flytta dit och bo där året om. Det var en riktig timmerstuga, men inte helt modern. Ström fanns, samt vatten och avlopp. Värmen skulle hållas genom att elda i vedkaminer. En vedspis fanns i köket. Och elda behövde de verkligen göra, för det fanns en del springor här och var, som givmilt släppte in både kalldrag och möss under den kalla årstiden.

Mysigt, men lite tungrott, var Ingelas bedömning, men hon ville inte sälja torpet. Åtminstone inte förrän hon använt det ett tag. Lantligt läge vid en liten sjö – helt bedårande.

Makarnas ekonomiska sits var dålig eftersom både Ingela och maken, Sten, hade studieskulder. Genom att bo i torpet några år skulle de fortare kunna komma på rätt köl med ekonomin, resonerade de.

Och nu, efter åtskilliga år, hade de nått sitt mål och det var alltså dags att dra vidare och slå ner bopålarna på nya platser. Sten hade fått ett bättre betalt arbete lite längre upp i landet och ett riktigt drömhus hade de hittat. Priset var överkomligt. Båda två såg fram emot sitt nya hem. Lyckligare än så här kan man nog aldrig bli, tänkte Ingela. – Kanske hon hade rätt.

Den här dagen var himlen grådisig, men det var, trots det, vår i luften. Björkarnas svällande knoppar gav på avstånd en dragning åt nyanserna violett och krapplack. – Krokus och snödroppar hade försiktigt stuckit upp sina huvuden ur den mörka myllan på listen som följde södra husväggen.

 Borta i hasselsnåret hoppade och kvittrade allehanda småfåglar. Talgoxar, blåmesar, flugsnappare och många andra som hon inte kunde namnen på. Det enda fågellätet som Ingela kände igen var talgoxens läte:”väs-se-spiiiik… väs-se-spiiiik… väs-se-spiiiik …”, och så den där svarta koltrastens ljuvliga drillar. Den satt just då i björken alldeles nära huset. Han flöjtade och liksom prövade sig fram med olika melodislingor. Var tyst en liten stund emellanåt, liksom för att tänka efter om det lät bra eller inte, och så körde han igång igen.

Var denna upprymda fågelsång ett avskedspotpurri? Ingela hade varit noga med att mata fåglarna … Hon skulle sakna varenda liten sparv eller trast – eller vad för artnamn dessa små muntergökar kunde ha. – Hackspetten slog en rejäl drill borta på telefonstolpens plåtbeklädda topp.

Hon var lite orolig för hur det skulle bli med fågelsången hädanefter. Det var ju till en stad de skulle ställa kosan, och där höll väl inte fåglarna så gärna till.

Nå, tänkte hon och stod alldeles stilla och lyssnade till fågelsången. Koltrasten skötte solostämman, och kören doade i hasselsnåret och hackspetten slog takten emellanåt på sin plåttrumma … aluminiumkåpan på toppen av den närmsta telefonstolpen. Denna vårkonsert var otroligt vacker och livsbejakande.

– Jag kan ju inte bo kvar här på torpet, i hela mitt liv, bara för att jag inte kan leva utan fågelsång, suckade hon och andades in den vårliga luften, som var bemängd med allehanda dofter från bland annat den nyupptinade myllan, och från fjolårsgräs samt aromer från skogens friska dofter av barr och kåda.

– Du får väl köpa dig en skiva med inspelat fågelkvitter, föreslog Sten.

Ingela tyckte att det var ett oromantiskt förslag.

 

***

 

I den staden dit familjen Florell ämnade flytta, fanns det en kvinna, som inte var så noga med vems man hon förlustade sig. Ordet etik och moral, hade hon, Beata, inte så stort begrepp om… eller innebörden av dess betydelse. – Sådana onödiga rättesnören lever man lyckligast utan, var hennes kommentar, om någon råkade påpeka denna sedelära för henne.

Beata var skild. Hennes skilsmässa kom sig av, att en annan kvinna norpade henne make Andreas. Den motgången tog hon nog inte så bra. Kanske upplevde Beata det som om hon ville ge igen på alla andra kvinnor, för den tarvlighet som en enda kvinna hade utsatt henne för. Inte så lätt att veta.

På den korta tiden som förflutit efter Beas skilsmässa, hade hon hunnit med att låna icke mindre än två gifta män, boende i samma kvarter där som hon själv bodde. ”Nära och bra – behändigt!” hade hon skämtsamt svarat den som tagit upp olämpligheten i det hon höll på med.

Beata roade sig kungligt med män. Framförallt andras män. Män som hade både fru och barn inom sitt eget hägn. – Men vid dags dato, hade båda dessa inlånade kvartersnära herrar sålt sina villor och tagit hustrur och arvingar med sig och flyttat till en annan del av staden… Så där kammade Bea noll. Förtretligt, men inte mycket att göra åt. Förresten, så hade hon inte varit kär i någon av de där rekorderliga familjefäderna, som backat ur romansen och övergett henne.

Det var en stor fördel med gifta män… de kunde inte ställa några som helst krav, som Bea inte kunde uppfylla. Och båda de där herrarna, som hon haft ihop det med tidigare, var ju gifta, och hade haft sitt att värna om.

Nu var Bea ledig och lös igen och hade längtat efter att möta en ny man. Fast att hitta någon i kvarteret, det trodde hon inte skulle vara möjligt, för de som var kvar där, var bara gamla uvar, och dem kunde tanterna gärna få behålla.

– Stick ut och dansa, hade en av de äldre grannarna, Anton, sagt. Där kan du ju träffa gubbar, som inte är upptagna av fruar och ungar.

– Jo, men jag dansar inte så bra, eller vad det är som är fel. Jag brukar för det mesta bli panelhöna, så på dansgolvet har jag aldrig något att hämta. Det blir att ge sig därifrån ensammare än vad man kände sig när man kom dit, sa Bea och ryckte lite tufft på sina fylliga axlar. Satte dem korta uppnäsan i vädret, och gav Anton ett lite tvetydigt leende.

– Jamen, hade Anton invänt, de gubbarna som är på dansgolvet, är väl åtminstone inte gifta, får man hoppas.

– Nej, det kan väl hända, men mig gör det inget om de är gifta…

– Ja, du har dina egna åsikter du, Bea, hade Anton svarat och vänt henne ryggen och börjat gå mot sitt garage. Inom sig funderade han över om Beas teorier, möjligen kunde bottna i att en annan kvinna med dålig moral, hade erövrat hennes Andreas. Kunde det ligga till så, att hon ville hämnas sina medsystrar, för den förlust hon hade lidit, när Andreas stack med en annan dam?

 

***

 

När Ingela och Sten Florell flyttade till kvarteret efter det att den siste mannen, som Beata vurmat för, hade dragit som en avlöning, med både fru och barn, var Bea ganska nyfiken på vilka de nya grannarna kunde vara. – Kunde hon kanske bjuda den nyinflyttade familjen på en välkomstskiva? Göra någon slags kvartersfest, så det inte skulle se konstigt ut. Bea beslöt sig för att prata med Mona. De två och Lotten var de enda som var lite yngre i det här villakvarteret. De kunde kanske hjälpas åt att anordna en liten fest för de nyhitkomna. Gökotta, kanske? Sådana festligheter hade de firat för längesedan, när Bea själv var nyhitflyttad till staden. – Det var ju vår i luften, även om det var några veckor kvar innan göken uppenbarade sig. För inte gol väl den på bar kvist? Och nu stod björkarna på kö för att få visa årets lövsprickning för dem som ville se på.

 

***

 

”För varje timme som går, kommer sommaren närmare”, tycktes koltrasten förkunna i sina ytterst tillskruvade melodislingor. Märkvärdigt, hur en liten svart fågel kan låta så underbart vackert, tänkte Ingela och förvånades över hur lantligt hon bodde, trots att detta var en medelstor stad. Gladdes över att det inte alls verkade som om hon skulle behöva köpa någon skiva med inspelat fågelkvitter. – Den stora tomten var helt underbar. Visserligen alldeles för stor, men om det blev kärva tider gick det att stycka av och sälja. Två tomter till skulle det kunna bli av denna enda stora. Här var det luft mellan buskar och träd. Naturskönt. Björkar, en pampig ginalalönn, en egen stor hästkastanj och flera äppelträd. På södra sidan om huset, fanns det även ett spaljerat päronträd. Samt olika sorters plommonträd. Vinbärsbuskar och krusbär, ej att förglömma.  Det var rena rama Edens lustgård, hade Ingela sagt när hon beskrev för sina föräldrar vad Sten och hon hade hittat för ett bedårande ställe.

Tråkigt nog hade visst familjen som bott där tidigare blivit tvungna att flytta. Kanske på grund av ekonomiska tråkigheter … orsaken visste hon inte. Mäklaren sa inte mer än så; att familjen hade flyttat på grund av privata angelägenheter. Tråkigt, men så är det ju i livet. Den enes död är ju den andres bröd och så vidare. Det är ju ett tankespråk som är med sanningen överensstämmande, tänkte Ingela där hon stod och lyssnade till denna ensamma fågels morgonkonsert.

Det gick nästan inte att vara nedstämd när ett sådant litet djur satt på en naken gren i den närmsta björken och lovprisade själva livsgnistan, den som pulserade innanför den blänkande, svarta fjäderdräkten. Näbbens orangegula färg lyste som ett stoppljus i den gnistrande vårsolens nyvakna strålar. En sådan dag på jorden, borde vara perfekt för alla individer, djur som människor. – Men tyvärr … Det är inte alltid så enkelt!

 

***

 

Beata ville gärna undersöka vad för slags folk de här nya grannarna var. Kanske gick det att umgås med dessa människor. Det vore, i så fall, mycket bra. För det var mest äldre som bodde i det här villakvarteret. Och de här nykomlingarna verkade vara lite yngre än medelåldern i den här närkretsen.  Vid ett par tillfällen hade hon stött ihop med mannen Florell inne på ICA-affären, men hade inte fått tillfälle att prata med honom. Hon hade bara hejat på honom, där han stått i kassakön, båda gångerna, när hon själv kom in i affären.

Men så hade hon träffat honom vid postlådelängan en gång, också. Fast den gången – om hon skulle vara ärlig – hade hon suttit bakom gardinen och lurpassat och sett när han kom i full speed för att hämta dagens post. Hon hade snabbat sig ut och fått det att se ut som en slump, att inte hon heller hämtat sin post förrän då.

De hade pratat lite… Ytterst lite, det var väl mest hon som pladdrat. Han var lite tyst, kanske blyg. Frun var konstnär, hade han berättat och de hade tre battingar, hade han anförtrott henne. – De kom någonstans nerifrån Smålands urskogar. Frun hade visst sina föräldrar på de här breddgraderna.

Herr Florell verkade vara i Beas egen ålder och frun kunde väl inte vara annat än i samma åldersgrupp, gissade hon.

Mannen var snygg. Väldressad, lade hon märke till.  Förbaskat snygg, faktiskt. Lite av en fullträff, men hon hade inga planer på att försöka lägga sig ut för honom. Inte alls. Han verkade nog lite svårflörtad, dessutom. Lite stel. Kanske inte hennes typ.

Den här gången ville Beata ha en man, som var lite lättare att umgås med. En som själv var initiativtagare. För det skulle kännas bra efter Thore och Cristian. Båda hade haft svårt för att ta för sig av den fria kärleken och sällan hade de kommit med egna initiativ om att träffas, eller sticka iväg åt något håll där de kunde få umgås ostört.

Tre arvingar och ett huskors, hade den där nye grannen, så nej, det var inget för henne att bespetsa sig på. Men nu visste hon ju åtminstone det, och behövde inte grubbla mer över den saken. Dessutom om frun var konstnär, så kunde det ju vara svårt att ha ”ett-på-sidan-om-äventyr”, då frun kanske var hemma mesta delen av dagen. Bea hade bara velat se vad för slags folk det var som flyttat in i villan mitt emot hennes hus. Så försökte hon rättfärdiga sitt intresse för den där nye mannen.

I det där huset där Florells bodde nu, hade Thore Gran bott, Beas senaste förälskelse, eller… – Nej, hon hade aldrig varit kär i Thore, påminde Beata sig, men hon hade varit ensam och känt sig överbliven, då … efter skilsmässan … Och det hade råkat passa så bra, så att hon och Thore blivit närmare bekanta vid en majbrasa. Och så hade det rullat på, ända tills han, dumt nog hade fått kalla fötter och skyllt på att han hittat ett annat och bättre hus. Där på det nya stället, skulle han få närmare till jobbet, påstod han – och barnens skolväg skulle bli kortare. Allt detta hade Thore ganska nyligen serverat henne. Och nu var familjen – från en dag till en annan – puts väck…

Beata visste inte vart de tagit vägen.

 

***

 

Så småningom lyckades Beata få in en fot hos grannarna Ingela och Sten Florell, genom att be Stens fru bli dagmamma åt hennes kille Mikael, när alla daghemsplatser var upptagna. Själv hade ju Ingela en grabb som var i förskoleåldern. Bea gissade att han var i samma ålder som hennes egen pojke, Mikael.

Vid förfrågningen om Ingela ville bli dagmamma, hade hon svarat att en kille till i huset inte var så mycket besvärligare, när hon ändå var hemma med Johannes. Det var visserligen inte så lätt att ha småfolk, som röjde bland färgtuber, lacknafta, penslar och stafflier. Men det var bättre så, än om hon skulle bli tvungen att lämna bort sin yngste son, medan hon själv var på jobbet.

Många gånger blev dagarna orimligt långa, både för lille Mikael och för Ingelas egen familj. Hon retade sig på den där nonchalansen, som Bea ganska snart visade henne. Det var överenskommet att Bea skulle hämta pojken, så fort hon kom hem från sitt arbete, men det hade hon börjat strunta i. Vad var det för fasoner? Ibland tog Ingela med sig båda grabbarna och gick helt sonika över gatan till Bea och lämnade av den ene killen där. Skyllde på att hon inte ville ha båda grabbarna hängande i kjolarna när hon skulle till affären.

Sådana gånger verkade Bea ofta bli förnärmad, och just den här dagen hade hon fått avbryta ett telefonsamtal för att öppna för Ingela och grabbarna, talade hon om med en spetsig accent.

Ingela hade då svarat:

– Snälla du, Bea, du får ursäkta, men om du försöker dra dig till minnes, så råkar faktiskt en av de här telningarna tillhöra dig! Och han har varit hos mig hela dagen, så du borde väl tycka att det är på tiden, att även du får träffa honom, innan han somnar!

I övrigt gick livet i grannskapet sin gilla, stilla gång i både med- och motgångar. Ingela målade, skötte barn, hem och familj, samt åkte på utställningar och sålde en hel del större oljemålningar.

Men himlen var inte helt molnfri, även om det kunde se så ut på ytan, och för dem som såg familjerna från en annan position. Det fanns en hel del olater, som Bea tagit sig på med. – När hon var ledig, så lät hon Micke gå ner till Ingela, trots att hon själv var hemma och inte hade ett skapande grand för sig. Där hos Ingela hade ju hennes son, Micke, en lekkamrat, och han fick ju både mat och passning och det ena med det andra … och hon, Bea, kunde ju inte hjälpa att Micke så gärna ville sticka tvärs över gatan för att få leka med sin kompis. Det kunde väl vem som helst begripa.

Sådana dagar när Bea var ledig, hände det ibland att Micke kom ganska tidigt och knackade på hos familjen Florell. Han var då rödgråten och snorig, och berättade att hans mamma hade låst honom ute. Anledningen som pojken uppgav, brukade vara, att mamman endera hade fått främmande av någon okänd farbror, eller så låg hon i badkaret med en ”kioskdeckare”. Stackars grabb. Den modern var det sämre beställt med än en svart honkatta, resonerade Ingela inom sig.

– Vilken satmara du har till mor, viskade Ingela mellan hopbitna tänder, så pojken inte kunde höra vad hon sa.

Sådana gånger hade Ingela haft god lust att ringa till Beata och läsa lusen av henne rejält, men hon gjorde aldrig allvar av den saken.

Dagar som började så där fel, som när Micke var utelåst, brukade fortsätta precis som vilken vanlig dag som helst, när Ingela hade pojken som dagmamma. För dessa extra dagar fick Ingela varken tack för hjälpen, eller betalning, för att hon haft Micke som vanligt. Skamligt.

– Du är ju dum, om du finner dig i detta, sa hennes väninna…

– Det är sannerligen inte så lätt, replikerade Ingela. Jag vill inte stöta mig med grannarna, förstår du. Inte när man bor i hus. Om man hyr, kan man ju i värsta fall flytta på sig, om det blir osämja, men helst vill jag nog ha det lugnt, utan att behöva bråka med närboende.

 

***

 

Ingela trivdes bra med sitt arbete som dagmamma i kombination med konstnärskapet. Men Sten började få det allt snärjigare på firman. Han fick göra tjänsteresor ganska ofta. Kunde sticka utomlands utan längre varsel, än dagen innan. Han ursäktade med att han glömt att berätta … eller att han hade för sig att han redan hade berättat om resan. Detta irriterade Ingela, som inte tillnärmelsevis hade samma fria tidsperspektiv att förfoga över när det gällde jobbplanering – som vad maken tydligen hade. Hon brukade säga, att Sten var hennes yngste illbatting.

Hösten kom och Ingelas mor insjuknade hastigt i en egendomlig sjukdom som gäckade läkarvetenskapen rejält. För Ingelas del blev det en del resor, som var nödvändiga att göra för att hjälpa och stödja modern, som sedan några år tillbaka var änka. Några syskon hade inte Ingela, så det blev att försöka dela sig mellan de olika uppgifterna som hon hade: barn, måleri och övriga hushålsplikter som: mat, disk och tvätt. Städningen fick det bli som det ville med ett tag. Den sprang inte ifrån henne, så den kunde vänta, resonerade hon.

Ingela började irritera sig mer och mer på Sten, som hade tusen saker att skylla på, för att inte kunna stanna hemma hos barnen, när hon var tvungen att sticka iväg till den sjuka modern eller ut i andra ärenden, innan klockan blev så mycket så alla affärer redan hade stängt. Han skyllde på övertid … Mycket att göra på firman och ideliga affärsmöten och Gud vet allt, som helt plötsligt dök upp på hans redan fullbokade arbetsschema. Stackars karl kunde Ingela tänka, när hon var på gott humör, men det var svårt för henne att jämka och delegera i sin egen agenda med så korta varsel, som hennes livspartner oftast begagnade sig av.

Irriterad och stingslig hade Sten även blivit på senare tid. Ingela hade sagt åt honom, att han borde beställa tid hos doktorn och få ett blodprov taget. För om han var så här risig nu – skulle han klappa ihop innan vintern ens hunnit börja.

Sten hade bara fnyst och bett henne sköta sitt och inte bekymra sig i onödan över honom. Han klarade sig nog.

 

***

 

När det gällde Beata, så hade det skett en stor förbättring. Hon började komma för att hämta sin telning ganska punktligt på eftermiddagarna. Så det där med att Ingela varit tvungen att skicka Sten över till Bea med hennes grabb, blev mindre vanligt.

Men i stället blev Ingelas mors tillstånd sämre, och hon lades in på sjukhuset i den staden som hörde till den kommunen. Visserligen låg inte den staden så många mil bort, men det tog en del tid från Ingela att köra fram och tillbaka. Det blev stressigt.

Tiden gick och moderns tillstånd gick i vågor. Ofta var det mer eller mindre kritiskt, och Ingela hade nu vakat bra många veckor och väglaget – så här på hösten – började bli förrädiskt. Halka och även snöblandat regn ibland. Var det inte blixthalka, när hon skulle köra över till den andra staden, så var det trafiksvårigheter – och bärgningsarbete till följd av sådana olyckstillbud – när hon på morgonkvisten skulle köra tillbaka hem, trött, ångestfylld och bedrövad efter en ledsam vaknatt, när dagpersonalen till sist kom och avlöste henne vid moderns dödsbädd.

 

***

 

Den här dagen, när Ingela hade lite mer bråttom, och som vanligt skulle iväg till sjukhuset, blev hon lite förvånad över att Bea kom för att hämta sin son. Hon hade sedan en tid tillbaka fallit in i det där gamla mönsteret, då endera Ingela själv eller Sten fick gå över med Micke, om inte grabben skulle bli kvar hos dem över natten. Nu kom mänskan släntrande i sin gamla slitna, grå duffel och skulle snart knacka på.

Ingela fick syn på Bea från trappfönstret. Såg hur hon sneddade över den höstblöta gräsmattan och kryssade mellan de ännu icke bortkörda lövhögarna, som låg här och var och brände gräsmattan.

Ingela som var klar för att åka till sjukhuset, tog sin handväska, ropade åt Micke, att han skulle komma och ta på sig ytterkläderna. För nu kom hans goda moder, för att hämta honom. – Vad för slags ledstjärna Bea hade lyssnat till, som kom så plikttroget varje eftermiddag, för att hämta pojken, det grunnade Ingela en hel del över. – För alldeles nyss hade Beata slarvat rejält igen.

Ingela öppnade ytterdörren just som Bea tänkte öppna den. Grannfrun klev in i Ingelas hem, samtidigt som hon själv steg ut på trappan, beredd att ge sig iväg.

– Så bra att du kommer för att hämta Micke. Du kommer som eftersänd, jag måste åka nu, förstår du.

– Visst stick du, jag stannar tills Sten kommer hem och tar hand om sin kille.

– Nej det behövs inte. Den lilla stunden klarar sig Johannes galant själv. Sten ringde alldeles nyss, och han är ju på hemväg nu.

– Njaa, men jag har inget annat för mig, så jag stannar, sa Bea enträget, och övertog dörrhandtaget, just när Ingela släppte det.

– Åk du! sa Bea med energisk glöd, och så drog hon igen dörren om sig och pojkarna, så Ingela som var hemmahörande i huset blev stående som en främmande gäst på yttertrappan. Ingela blev överraskad och ganska snopen, det kändes konstigt, men hade den döende modern i tankarna och ångesten hamrade, så hon kunde inte bli klar övar vad det var som inte stämde. Hon skakade lite förbryllat på huvudet, sträckte på sig och drog in ett djupt andetag av den lite råfuktiga höstluften. Hon sneddade gent mot garaget, och fick parera mellan en massa nedfallna äpplen, som låg som en matta under den trogna Åkeröapeln. Den som aldrig svek, hade det sagt till dem när de köpte huset.

När Ingela öppnade garageporten, som gick upp med ett skärande jämmer, ryckte hon ofrivilligt till, när hon såg det stora älghornet som hängde inne på motsatta väggen. Det såg så hotfullt ut där inne i eftermiddagsskymningen.

Hur många taggar hade det egentligen? Det var en trofé från älgjakten som hade avslutats för några veckor sedan. Ingela blev stående på garagets tröskel, och beskåda den kusliga hornprydnaden. En riktig bamsekrona var det som hängde där på väggen i det halvskumma garaget. Det var inte Sten som skjutit älgen, men det var han som höll på att sätta ihop kronan, så att jaktkamraten så småningom skulle kunna hämta den och sätta upp den på en väl synlig plats i sin bostad.

Ingela själv var emot allt vad jakt hette, men att en viss jakt behövdes för att hålla ner älgstammen, kunde hon ändå inte blunda för. Men det där med att ”äta eller ätas” … där förstod hon sig inte på Herrens sätt att göra en fin och kärleksfull skapelse. Kalla det hädelse …, tänkte hon, men detta att alla varelser mer eller mindre skulle ligga i krig med varandra om livsutrymmet på jorden, från allra första minuten i varelsens liv … Där var inte Ingela alls överens med den som hade satt ihop levets regler.

Visste Mästaren vad ordet FROM betydde, när han skapade lejon och små vita lamm på en och samma eftermiddag…??? – Vad tänkte han på … Var inte detta det samma som att ge den ene nyskapade varelsen till den andre…

Nej, nu får jag sluta att stå här och filosofera, tänkte Ingela och satte sig i bilen. Startade och backade ut ur garaget. Garageporten lät hon stå öppen, för att slippa gå ur och öppna den i mörkret, när hon kom hem frampå morgonkvisten. Ingela kunde inte rå för att hon fortfarande var mörkrädd. Trots att hon var vuxen. Mörkrädd …

Nej, det var inte alls mörkret som var skrämmande. Ingela oroades över vem som kunde stå bakom de där manshöga täta tujorna som stod vid sidan om garaget i höstmörkret. Enkelt för vem som helst, att ställa sig där bakom och trycka, bara hoppa fram och kasta sig över henne. Dum placering av så fina enbuskar, tänkte hon. Såga ner dem bara för att hon var mörkrädd var väl inte anledning nog för att förstöra en så vacker vy?

Ingela backade ända ut på gatan och lade i ettan och svängde ut och kom runt sitt eget hus på andra sidan om kvarteret. Då slängde hon en sista blick mot den vita fasadtegelvillan och noterade att där innanför dess väggar fanns Beata och grabbarna.  Varför hade Bea varit så ivrig att stanna …? Varför hade hon tagit dörrhandtaget ifrån Ingela, som om det var Bea som bodde där och Ingela som kommit för att hämta något? Helt bakvänt.

Äsch!  – Det där får jag grunna på en annan gång, tänkte hon och blinkade höger nere vid E 18 -påfarten. Satte på bilradion i hopp om att hon skulle kunna bli lite mindre deppig. Kollade utetemperaturen. +2 visade mätaren. Det skulle hinna krypa under noll-strecket, innan hon var framme vid sjukhuset. Inte bra, för hon hade inte hunnit få på vinterdäcken.

 

***

 

Som genom ett under och kanske med hjälp av cortison, blev Ingelas mor bättre ännu en gång. Även om modern inte fick lämna lasarettet, så behövde inte Ingela åka in varje kväll för att vaka, och detta ingav henne ett visst hopp, om att kanske modern skulle kunna hålla sig vid liv några år till. Ännu hade inte läkarvetenskapen blivit helt på det klara med vad modern led av. – Och så förskräckligt gammal var hon inte heller. Fast det där med ålder, det rättar sig inte krämpor och sjukdomar efter, det vet vi ju alla, men varför skulle just min mamma drabbas av ohälsa? undrade Ingela. Jag skulle ha behövt henne många år till. Hon var en klok och sund mor och jag älskar henne, tänkte Ingela.

På hemmafronten, gick allt snabbt tillbaka i de gamla gängorna, även Beas nonchalans tog ny fart och Ingela försökte hålla tand för tunga och inte brusa upp och brista ut i okvädingsord, när Bea struntade i – eller blev mycket försenad att hämta pojken sin.

Det som Ingela gav akt på, var väl att sådana gånger när Sten slutat lite tidigare, då kom madammen för att hämta sin planta. Detta var ytterst störande, för då ramlade ju Bea in mitt i familjens middag. Om hon åtminstone kunnat sluta surra om allt möjligt och gett sig hem över till sitt, men på något sådant fanns inte en tanke. Nej då. Det kunde dröja så länge att Ingela hade på tungan att be henne dra så lågt det gick. Eller att rent ut sagt, ge sig till att slänga ut henne, medelst egen handkraft.

En eftermiddag började Sten åter yra om att de borde flytta… Vad var detta för dumheter? – De bodde väl bra där de bodde? – De hade ju varit ense om att de hittat sitt drömställe.

Sten hävdade att han ville ha ett större hus. Men vaddå större? De var visserligen en familj på fem personer, men grabbarna hade egna rum alla tre, och själva hade de både sovrum och ett kombinerat kontor med gästrum, samt ett vindsrum där Ingela hade alla sina målargrejer. Litet, men det räckte gott och väl. Fick hon större utrymme, blev det bara mer skräp som samlades och det var sämre, ansåg hon.

Större hus …? – Mer städutrymme blev det ju också, i så fall, och det kunde väl ändå aldrig behövas? Ingela hann ju knappt hålla efter damm och vilsegångna prylar i det huset som de bodde i nu, ansåg hon. Där blev Ingela motsagd. Sten ville ha ett hobbyrum och hel källare med bastu och bubbelbad, förklarade han.

– Ska du inte ha en sådan där utomhusbadtunna också, så du kan bli riktigt ren …? brast Ingela ut.

– Inte mig emot, men på ett annat ställe än här, snäste han och gjorde en grimas åt henne.

– Vad är det för fel på den här platsen nu då… Kanske du skulle kunna klämma fram med det. Du påstod ju att den var helt bedårande, innan du lyckades övertala mig att flytta hit.

– Hade du något att förlora på det då?

– Nej, inte den gången, men jag undrar – vad har du egentligen fått för storhetsvansinne, Sten?

– Nej, det är inget sådant. Jag tycker bara att man ska ordna det bra för sig, när man kan och har möjlighet.

– Jättegulligt tänkt. Vi kan väl resonera om det, men jag har det bra här, precis så som det är, inflikade Ingela. Så var snäll och ställ inte till med någon flyttning, nu … För det har jag varken tid eller lust med.

– Ja, men jag har hittat ett hus, där du kan få egen ateljé, och det låter väl bra?

– Jo, för all del, men inte nu. Låt det bero, är du hygglig!

– När du kunde flytta hit, så kanske du skulle kunna tänka dig att flytta till nästa ställe också, försökte Sten att locka.

– Ja, men du förstår inte. Det blev väl skillnad det … – Jag saknar absolut inte det gamla gistna råttboet som vi bodde i då! – Fattar du inte att det blir skillnad, Sten! – Hugga ved lärde jag mig och det var bra, för jag fick både muskelstyrka och kondition. Men här lever vi ju som vanligt folk. Räcker inte det? trätte Ingela och sjönk ner på en köksstol och bara såg stint på Sten, som snabbt gick ut i hallen, slet åt sig den urtvättade jeansjackan och skyndade ut.

Den mannen var inte skapad för att dividera länge om en och samma sak. Sådana gånger smet han så fort det gick att komma på, vad för slags syssla det gick att utöva istället. Nu hade Sten tydligen fått en idé om vad han kunde göra, för att slippa lyssna till sin frus tirader. Antagligen gick han ut till garaget, för att lägga sista handen vid den är omtalade tolvtaggade älgkronan.

Sten var en mycket skicklig hantverkare. Men tyvärr urbota dålig på att ta betalt. Sa ofta att det var bra ändå – och att den som fått hjälpen kunde hjälpa honom en annan gång i gengälld, vilket givetvis tyvärr aldrig blev av.

Det här med att flytta … det kom då och då, ungefär som i anfall. Rätt vad det var så ville Sten absolut flytta, men om ett tag, så ville han vara kvar. Hur skulle karl´n ha det undrade Ingela inom sig. Var det möjligen det där med 40-årskris som han drabbats av? Sten var 44 år fyllda.

Tiden gick och Ingelas mor repade sig så pass, att hon kunde bo på ett servicehem en tid. Det kändes skönt och Ingela försökte andas ut. Det hade varit en enormt stressig tid. Nu åkte hon över till grannkommunen bara någon gång i veckan, för att hjälpa modern att handla och greja lite med saker som hon inte orkade utföra själv i sitt krassliga tillstånd. Långa stunder satt hon och modern på uteplatsen. Lite kallt men det var skönt med lite frisk luft.

Modern berättade anekdoter från sitt liv, som Ingela inte hade en aning om att modern hade varit med om. Det verkade vara ett berikande liv som modern hade haft, fast långt ifrån bekymmersfritt. Det var kanske inte meningen att människan skulle ha det bra och leva i fred med varandra. Konstigt hur världen var. Ingen slapp helt undan, verkade det som, även om man ibland kunde tycka så. Och det var ju i så fall en ofantlig tröst, för den som kände sig utsatt av ödet.

Man såg väl kanske inte utanpå individen, vilken av medmänniskorna det var som bar en tung kvarnsten om halsen. Alla var väl mer eller mindre duktiga på att dölja inför andra hur de inners inne mådde. Ingela själv brukade säga, att sist av allt när hon klädde på sig där hemma för att gå ut – satte hon allra sist på sig sin skyddsmask. Clown-masken. Den som skulle skydda, så att inte andra skulle se, hur urbota dåligt hon kunde må ibland.

 

***

 

Det där att allt lugnade ner sig med både moderns sjukdom och allt tjat från Stens sida om att flytta, hade tyvärr – när allt kom omkring – bara varit en chimär.

Ibland undrade Ingela över vad Sten gick och ruvade på. Han hade blivit så tyst och introvert på något vis, så det knappt var någon idé att tilltala honom. Det var storartat om hon någon enda gång fick ett svar från honom. Periodvis verkade han i det närmaste vara dövstum.

Det dröjde inte länge förrän det kom ett telefonsamtal från grannkommunens sjukhus, om att Ingelas mor hade blivit sämre. Den som ringde undrade om Ingela kunde komma in omedelbart, för läget verkade vara kritiskt.

Det var nu åter höst, fast ett år senare. Höstarna var kanske den svåraste tiden för äldre människor. Fast moderns sjukdom var ingen ålderskrämpa, den kunde lika gärna ha drabbat någon yngre, men nu var det Ingelas mor som råkade bli den utvalda.  

Ingela gjorde sig klar och for iväg till sjukhuset. Tillståndet för modern såg allvarligt ut till att börja med, men det förändrades när läkaren gett henne en injektion med cortison. Framåt småtimmarna verkade läget mindre kritiskt och en nattsköterska tyckte, att Ingela skulle åka hem och ta igen sig, för nu var läget stabilt igen. Trött och håglös åkte Ingela tillbaka hem framåt morgonkvisten.

”Lika bra att du åker hem Ingela, ifall det bli långdraget”, hade avdelningssköterskan sagt.

Ja, just så hade hon sagt; ”ifall det blir långdraget”. Vad som skulle bli långdraget, hade hon inte uttalat i ord, men lika tydligt som ord hade det snärtat till Ingelas känsliga medvetande.  – Det oundvikliga, fick inte nämnas i ord, men det behövdes inte heller, det gick lätt att fatta ändå. – Ja, så var vi människor. Gick som katten kring het gröt, när det var något känsligt ämne som man skyggade för. Då var det bättre att inte sätta ord på eländet. Med en lämplig metafor, blev det ju begripligt ändå.

Så hemskt det kändes att inte kunna hjälpa modern att bli frisk igen. Nu visste Ingela att allt hopp var ute. Förr eller senare, så skulle modern inte finnas mer. – En barmhärtig Gud borde åtminstone se till att en älskad moder kunde få komma ur plågorna. Endera genom ett mirakeltillfrisknande eller låta henne förlösas av själva döden. – Det vore barmhärtigare, tänkte Ingela, som visste att hennes mor levt ett ödmjukt liv, och absolut inte förtjänade ett sådant här slut på livets träldom.

Ingela suckade tungt och djupt och tänkte: Somliga lever hela livet lyckliga och rika, andra får pinas och dra sig fram med sjukdomar och fattigdom. Kanske också i stort armod. Så fanns det en del andra hårdare människor; Sådana som kunde gå över lik, om det bara gagnade deras egna intressen. När Ingela tänkte på dem, kände hon hur den där hätskheten tog plats inom henne igen och hon beslöt sig för att kvickt börja tänka på något annat. Men tankar var utomordentligt svåra att tygla och styra åt ett helt annat håll, även om dessa var ens egna …

Ingela var en människa som ofta filosoferade över både det ena och det andra i livets irrgångar. Många gånger förbannade Ingela sin djupa läggning, men hon skulle å andra sidan inte vilja vara som Beata heller … En människa som var så känslobefriad och manhaftig, utan några som helst tecken på empati eller medmänsklig värme. Halvt om halvt dumdryg. Nej, sådan ville hon inte alls vara.

Ingela försökte hålla ner hastigheten när hon körde tillbaka från sjukhuset. Det var kallt och en månskära syntes på den mörka himlapällen. Månen lyste med ett opersonligt sken över den rimfrostfrusna vägkantens höga grästuvor och buskar, med höga uppstickande tall- och grantoppar som en mörk spöklik fond mot det dystra himmelsvalvet, där en och annan stjärna blinkade ivrigt mot henne, som om den hade något alldeles extra som den ville meddela.

Det var väl just den här tiden, som kallades vargtimmen. Inte en bil mötte hon. Och ingen kunde hon se bakom sig när hon slängde ett getöga i backspegeln. Allt verkade ligga öde och den blankfrusna, mörka asfalten återspeglade ljuset från bilens strålkastare.

En räv hade hon alldeles nyss sett. Den hade stått på vägkanten, verkat villrådig över valet, om han skulle ge sig ut i körbanan eller om han skulle välja att backa in i vegetationen och försvinna in bland blåbärsris och annan växtlighet. Han valde det senare. Det var nog tur, för en inbromsning med sommardäck, på det isiga underlaget, hade kunnat få katastrofala följder.

Att man aldrig kan få på vinterdäcken i tid, förebrådde Ingela sig. Man vet ju, att det kommer en vinter varje år, men lika väl så står man där med bara sommardäck, när det är något viktigt man behöver fara ut på och vintern kommit med den första halkan.

Det kändes ödsligt på något vis, tyckte Ingela, att fara fram ensam i urskogen som en annan globetrotter den här mörka, tysta höstnatten … Bara räven och hon tycktes vara vakna. – Vad gjorde alla andra människor? Sov de kanske, eller fanns det kanske några förälskade par som älskade med varandra just i denna arla gryningstimme? – En del hade kanske börjat sitt nattskift på någon fabrik, och såg just nu fram emot att klockan snart skulle bli så mycket, att de kunde få stämpla ut och ge sig hem för att sova?

Det fanns så många varianter av liv och existenser, påminde hon sig och bländade av till halvljus, när hon såg att hon skulle få möte med en annan trafikant. Oj, då! Det var en ambulans. Utan blåljus, fast det behövdes ju knappast, när ingen annan än hon och ambulansen var ute i farten. Hade någon dött, eller var på väg att göra det, eftersom en ambulans var ute i farten i den här halkan? Kanske svåra plågor eller andnöd? funderade hon och tryckte in knappen till bilradion och lät kupén fyllas av gamla popkändisbitar från den tiden när hon var ung. Hon ökade volymen betydligt.

Någon mer trafikant mötte hon inte på hemvägen. En ensam hare skuttade över vägen strax innan hastighetsbegränsning i den sista byn före staden.

Just när Ingela passerade stadsgränsen, innan hon skulle svänga av och in på den gatan, som ledde vidare till hennes villakvarter, såg hon tidningsbilen komma i full karriär. Bilen fick sladd och hon gjorde sig beredd att bromsa upp sin bil. Men såg att lyckligtvis skulle föraren av tidningsbilen få ordning på sin bångstyriga jeep. Hur nu en sådan välutrustad bil kunde få sladd, funderade hon, men det var kanske halare på vägen än vad hon hade haft en aning om.

Efter den där obehagliga sladden, som den andra bilen hade fått, sänkte Ingela farten ytterligare. Tur att hon inte frontade med den där stora bilen, för då hade det nog blivit mos av både henne och Saaben.

Hon fortsatte köra, men nu med både hjärtat och andan i halsgropen. Till sist kunde hon rulla alldeles välbehållen in på grusgången vid garaget.  

– Tack Gud, för hjälpen, viskade Ingela, när hon slog igen tändningen, tog sin handväska och klev ur bilen.

Sträckte på sig när hon kommit ut i den kyliga höstluften och såg upp mot stjärnhimlen och upptäckte Karlavagnen och… – de där stjärnorna som satt så tätt … var det möjligen… De Tre Vise Männen … Jo, så var det nog de där stjärnorna hette. De som satt så tätt, så de såg ut som ett bälte.

Det var mörkt i hela huset, noterade hon. Ja, ja, vad annat skulle det vara? Sten brukade inte sitta uppe och vänta ut henne. Dessutom kom hon ju hem flera timmar tidigare, än vad hon normalt brukade göra, när hon hade vaknätter att sköta. Nu skulle det bli skönt att få krypa ner hos en varm make. Sten var alltid så het. Hon själv brukade för det mesta ha kalla fötter.

Hon fumlade i väskan efter husnyckeln, utan att hitta den.

– Men vart har den tagit vägen?

Kanske dörren var olåst …? Hon kände på den. Nej, då, den var reglad. Hon ville inte banka på dörren – och väcka upp hela huset. Satte sig igen på trappan och letade igenom handväskan en gång till … Rättare saga hon kände igenom den på nytt, för hon kunde ju inget se i beckmörkret. Men så kom hon ihåg, att nyckeln… den hade hon väl … jo, den hade hon nog stoppat ner i kappfickan för åtskilliga timmar sedan.

Ingela reste sig upp, stack ner handen i vänsterfickan och kände efter, men där fanns bara en ask halstabletter. Tulo. Kände så efter i den högra fickan. – Jo visst – där var den ju. Hon kände sig dum. Hur var det möjligt att så totalt glömma bort, att hon hade stoppat ner den där, när hon hakade av den från kroken i nyckelskåpet? Med ens mindes Ingela … Bea hade ju kommit – och så …

– Satan så mörkt, viskade hon.

Ytterlampan var trasig … Så hon hade fått stå och krångla med allt i mörkret.

– Varför kan inte Sten byta glödlampa. Varför ska alltid jag behöva påminna eller utföra allt extraarbete i den här familjen? grymtade hon och låste upp, klev in, tände i taklampan i hallen, slängde väskan på hatthyllan, knäppte upp kappan och skulle just kliva ur läderstövlarna, när hon fick se ett par välbekanta damskor stå och peka med tåspetsarna åt olika väderstreck. Ena skon pekade åt syd, den andra skotån åt nordost. Vad var nu detta…? Hoppa ur skorna har man väl hört talas om att folk kunde göra endera av brådska eller överraskningar. Men att eventuella gäster gick hemåt i strumplästen, när det var ett par minusgrader och is på vattenpölarna. Nej, det köpte hon inte.

Gäster och gäster… ägaren till de där utgångna dojorna, skitiga var de också, var inte gäst i vanlig bemärkelsen hos familjen Florell.

Ingela kände hur hjärtat sjönk och lade sig tungt på mellangärdet. Var det verkligen sant – att den där puckade nollan fanns kvar inom hennes väggar? – Ja, otroligt är det nog tyvärr inte. Förr troligt. Mycket troligt, dessvärre, svarade Ingelas intuition.

Ingela kände hur en kall övertygelse lägrade sig över henne, där hon stod som fastvuxen på den vinröda, kortluggade wiltonmattans småblommiga mönster. Det kändes nästan som om hon var på väg att tuppa av. Kan en människa bli så… imbecillt kåt och galen så …

Där slutade Ingela att tänka. Satte sig på den gamla omålade pallen, som barnen släpat dit för att ha något att sitta på, när de skulle ta på sig skor eller kängor.

– Puuuh! suckade hon och satte armbågarna mot knäna och lade huvudet i händerna och blundade.

Hon hörde hur det susade inne i huvudet, som i ett öppet kalhygge, med endast några frötallar sparade som vinden slitit tag i. Hon kunde även höra sitt hjärtas slag i öronen. Svalde och kände lust att gråta. Vad var detta för ett liv? Tänk om mamma hade varit frisk, så jag kunnat anförtro mig åt henne, men nej … Mamma är långt borta – på resa mot det Okända!

Så fick Ingela en bisarr känsla av att hon skulle vilja byta med modern. Så får man inte känna det, hur besvärligt det än blir i livet. Men hon hann inte värja sig för känslan. Den föll ner i henne som från ingenstans.  

Ångesten som alldeles nyss börjat lägga sig lite, sköt nu upp till maxnivå på bråkdelen av en sekund.

– Gode Gud, jag tror jag skjuter henne, viskade Ingela mellan samman­pressade tänder, och fäste blicken på Beas slitna och även smutsiga duffel, som hängde som ett hån bland andra plagg där på kappstället i hallens gula lampsken och spöklika skuggformationer.

Ingela noterade att duffeln hängts upp hafsigt i nackskinnet på en krok. Hänget var trasigt och stod upp som ett utropstecken ovanför plagget. Den duffeln var inte bortskämd med att hänga på galge, förstod Ingela.

Beas skenheliga plyte dök upp för Ingelas inre syn, och hon reste sig upp från pallen, drog hastigt kappan av sig och blev i detsamma varse ett litet, omisskännligt ljud, när den nedersta icke uppknäppta knappen lämnade kappan och for väggen ut i periferin. Studsade likt en pistolkula mot ytterdörren och landade vid skohyllan, just precis mellan Beas brett särade skodon.

– Ja, sannerligen … Den kulan träffade … mitt i prick kan man säga, viskade Ingela, men den var bara virtuell och tur var kanske det. Det lär ju ska vara så långrandiga och trista gardiner på Kumlaanstalten, så fångarna blir halvt ifrån sig. Så där är det nog ingen lämplig plats för mig, stönade hon.

Efter att Ingela följt knappens färdväg genom luften, förblev hon stående med kappan halv avtagen och halvt kvar på sig. Hon blev stående som fixerad i den ställningen en bra stund innan paralyseringen släppte, så hon kunde böja sig för att ta upp knappkulan från golvet.

I det samma som hon tog upp knappen, gav hon Beas utgångna skor en rejäl spark, så den ena skon försvann in under skohyllan.

Sedan vrängde hon av sig kappan och slängde den hastigt avigvrängd över ledstången, och började smyga uppför trappan. Vad tusan skulle hon få se för syner, väl uppe i sovrummet? undrade hon inom sig, och drog efter andan på grund av andfåddhet, eftersom hon klev på vartannat trappsteg, för att det skulle gå fortare att komma upp till övervåningen.

Hon gick i mörkret, bäst att ta det försiktigt, undvika att ställa till onödigt buller. Tyst på tå smög hon över den stora öppna hallen. Gode min värld. För en liten stund sedan, så hade jag ingen aning om vilka jävligheter som väntade mig här hemma, hamrade den där inre rösten, som hon inte kunde få tyst på, hur hon än bar sig åt.

Så var hon framme vid den stängda sovrumsdörren. Lade örat emot den gabonfanerade dörren och lyssnade, men det hördes inte ett ljud. Var den reglad kanske? – Försiktigt – oändligt försiktigt lade hon handen på dörrhandtaget och pressade ner det. Dörren var olåst. Hon puttade upp den försiktigt ända tills den gnällde till som en skadad hundvalp och hon stannade upp i rörelsen, ängslig för att hon skulle bli avslöjad. Osmorda gångjärn, typiskt i det här huset… De brukade ju aldrig ha dörren till sovrummet stängd. Bra att kunna höra om någon av ungarna vaknade eller gick i sömnen. Ljudlöst fortsatte hon trycka upp dörren bit för bit.

Ingela såg att den röda fönsterlampan var tänd – den sände ett grymt spökromantiskt sken över de älskande två, som låg hopslingrade med varandra, utan en tråd på kroppen. Täcket låg i en hög på golvet och överkastet stod hon på just då och trampade i. Det hade tydligen varit bråttom att komma ner i sänghalmen.

Oh! Där ligger de … Ingela knep hastigt ihop båda sina ögon och blundade hårt en lång stund för att slippa se. Hon drog djupt ett par gånger efter andan för att undvika en svimningsatack. Sten och Bea … i den Florellska, äktenskapliga dubbelsängen. Bevare mig väl, jag tror jag får dåndimpen, tänkte Ingela och bet sig i läppen för att inte börja skrika. Hon hade lust att gå fram och slå till Bea. Just där på den blekfeta ändalykten, som låg så försmädligt blottad utan en enda klädtrasa. – Förresten hon skulle vilja ge Sten en ordentlig smäll också.

Men istället vände Ingela militäriskt, höll på att snubbla i överkastet, sköt till dörren en aning, skyndade försiktigt ner genom trappan efter kameran. Nu skulle ögonblicket förevigas… Äktenskapsbrottet, skulle på så vis inte kunna bortförklaras, av vare sig Sten eller den där… den där … Det fanns inte ord för den där skökan, som låg bredvid Sten.

Dumt med blixtljus, kanske, tänkte hon och tände därför i taket ute på hallen, sköt upp sovrumsdörren med ena tåspetsen, medan hon laddade kameran med rätt bländare, och steg försiktigt över tröskeln. Spökljuset från fönsterlampan räckte säkert för en tydlig bild med den nya dyra kameran. Det brukade bli bra bilder även i ett halvskumt rum. Det visste hon.

Knäppet från slutaren hördes knappt, men nu var skörlevnaden förevigad. Bara att mata in den tarvliga, digitala bilden i datorn och göra några extra knapptryckningar, så skulle bilden lydigt och snällt lägga sig på skärmen som den avskyvärda skärsläckare den var ämnad att bli. På så vis kunde det såta paret – när de väl kom upp – få titta på vad natten hade haft i sitt sköte … – Eller rättare sagt: Vad Bea hade haft i sitt sköte under den gångna natten.

Fy, Attan! Ingela hade haft lust att spotta rakt ut, men hejdade sig… det var nog ostädat som det var… om det inte skulle hänga äckliga spottloskor på tapeten också. Det skulle ju ändå inte bli någon annan än hon själv som fick städa bort sådant äckel.

– Men Jösskottapetter, var är hennes unge …? Beas pojke! – Mikael. Är han kvar i den andra villan, eller ligger han också någonstans, fast jag inte såg honom i mitt upprörda sinnelag? viskade hon och snurrade tyst runt ett varv mitt på golvet.

Ingela tassade iväg in i vardagsrummet, för att se om pojken möjligen låg på soffan, men icke.

– Nähä, ingen sovande grabb här, var är han då? viskade hon och tassade vidare i mörkret efter att hon släckt takbelysningen i rummet.

Han fanns inte inne i Johannes rum heller. Ja, då är han förstås kvar hemma i ensamheten, tänkte hon förvissad.

– Jädrans hoppjerka, till mor den ungen har.

 

***

 

Det blev givetvis ett nervkittlande uppträde, när det såta paret vaknade, och upptäckte att Ingela var hemma och låg på vardagsrumssoffan. Upptäckten av husfrun, skrämde både Sten och den där orättfärdiga hyndan, Bea. Hon stack på stubinen hem till sig och sitt. Skyllde på att hon var tvungen hem och ta hand om Micke.

– Ja, ja … Det lär det nog vara hög tid att tänka på, sa Ingela och pekade på väggpendylen som tickade mycket hörbart på vardagsrumsväggen. Uret visade tiden: 05.17

Slokörad som en blöt hund, stod Sten och höll ihop sin maffiga brunrandiga morgonrock, som han inte hade en enda tråd under. – Skärpet hade glidit ur hällan på ena sidan, så det hängde en halvmeter bakom honom som en trollsvans. Det såg komiskt ut, och håret stod på ända som en igelgottspäls på skallen. Ja, hur han såg ut.

Han såg förvånansvärt dum ut, slog det Ingela där hon stått mitt framför honom som en förhörsassistent. Mitt i den bisarra stämningen, som rådde, hördes en kraftig smäll från ytterdörren, när Bea sprang ut och slängde igen dörren efter sig. Smällen fick Sten att hoppa till och vända sig om som om han träffats i ändan av ett saltskott, som någon avfyrat från hallen. Han kikade över glasögonbågen. Kanske han kände sig lite besvärad och vilsen nu när han blev ensam om att redogöra för hur det hade kunnat gå så galet, som vad det hade gjort den här natten. Kanske var han rädd att barnen skulle vakna… Snart var det ju dags för dem att stiga upp. Åtminstone de två, som skulle rustas iväg till skolan.

 

***

 

Så småningom, när den värsta upphetsningen och ilskan –över det skedda – hade lagt sig lite, så det gick att föra ett mer civiliserat samtal, tog givetvis Ingela upp förslaget om skilsmässa. Men Sten sa ifrån på det bestämdaste. Han ville inte skiljas, även om han hade hoppat över skaklarna. Det var inte så lätt att stå emot, dristade han sig att säga.

– När en annan kvinna står och bjuder ut sig, samtidigt som du sitter på sjukstugan i grannsockenen, natt efter natt. Det blir ju ingen ordning på något när du håller på så där.

– Det är inte anledning nog, för att ha rätt att dra in grannkärringen i den äktenskapliga sängen, fräste Ingela och spände ögonen i maken.

– Det där begriper inte du, upplyste han henne om.

– Nähä, men det gör du, alltså! – Min gode man! Lyssna på mig ett tag. Mina lustar då…? Menar du att dina är besvärligare eftersom du måste få utlopp för dem, på annat håll? Om jag skulle bära mig åt likadant på sjukhuset som du…

Hon hejdade sig ett ögonblick, men frågade sedan:

– Hur skulle det ha set ut om jag överfallit och förfört någon AT-läkare? Eller lyft på landstingsfilten och krupit ner till någon manlig patient? Skulle jag då ha fått din ursäkt och förståelse, om jag sagt till dig – att det mer eller mindre var ditt fel, att det skett… eftersom du inte var tillgänglig när min lust trängde sig på…? Tycker du verkligen att det är ett godtagbart skäl, för att vänstra med någon annan? Svara är du hygglig, Sten!

– Njaa, jag vet inte vad jag ska svara. Jag tycker att vi pratar förbi varandra. Det där exemplet du kom med nu… det är ju inte alls relevant, påpekade han och lämnade rummet och Ingela hörde hur han rumsterade ute i hallen. Han tog tydligen på sig ytterkläder … tänkte han gå ut …? Han hade ju nästan nyss kommit hem från kontoret. Inte ens hunnit äta middag. Skulle han löpa i väg till Henne, för att beklaga sig över sin elaka hustru … kanske?

Under samtalet, hade han i alla fall lovat att säga upp bekantskapen med Bea. Han hade sagt att han inte tänkte byta ner sig och låta sina dumheter drabba hela familjen. Barn såväl som fru och husdjur. Han ville inte ha en familj som blev lidande på hans eskapader.

– Jag ville inte att det här lilla äventyret ska sluta med en familj i spillror, hörde Ingela honom säga innan han lämnade huset och dörren föll igen med en smäll.

Poetiskt värre, tänkte Ingela och blev näst intill full i skratt.

Tyvärr, så var det inte bara inför sin fru som Sten hade blivit tvungen att avlägga ett löfte. Han gav även Beata ett löfte. – Fast det var ett så kallat provisoriskt löfte. Ett löfte som gick stick i stäv med det han nyligen gett sin hustru. – Det här tillfälliga löftet gav Sten Bea i hopp om att han skulle få möjlighet att komma ifrån henne … åtminstone så att hon släppte taget för en liten tid, så han kunde hinna ladda om … ladda åtskilligt skarpare, och ge henne nådastöten längre fram, när han kanske kände sig mer i balans än vad han gjorde nu. Han var medveten om att han kanske var tvungen att bli åtskilligt tuffare mot Beata. Den här bruttan gav sig inte i första taget. Det hade han börjat begripa. Hon var som den värsta igel, skulle det visa sig när hon anade att även Stens fötter blivit kalla.

Det gällde att vara smart, hade Sten tänkt, när han gav Bea det där framtidslöftet… det där löftet om att hon skulle få ta frugans plats när han väl hade skilt sig. Men till dess fick Bea lov att visa, att hon kunde vara tålmodig och inte stressa ihjäl honom.

Beas skenheliga nuna hade lyst upp, när Sten gav henne det där löftet om en gemensam framtid. Sten mindes att han tyckt att Bea bjudit ut sig och börjat bete sig som en billig slampa. Han hade börjat tänka en hel del mindre fördelaktiga saker om henne som älskarinna.

Vid detta minne förbannade Sten sig själv, för att han såg ner på den kvinnan, som så utan minsta tvekan eller synlig  uppoffring knäppt upp sin kjollinning, när han behövde komma till. – Han skulle hålla Bea räkning för det, men nu ville han tyvärr ägna sig åt sin familj, innan den försvann mitt framför ögonen på honom. Det offret var – inte Bea värd, trots all sin tjänstvillighet.

 

***

 

Den närmaste tiden gick Beata som på lätta, rosa skyar. Hon var väl den enda i det här triangeldramat, som var riktigt lycklig. Waow! Hon hade fått ett löfte av Sten. Hon skulle få ta Ingelas plats bara han blev skild. Till dess hade hon lovat att hålla sig på mattan.

Synd att jag inte avkrävde honom ett löfte om tid. Så kunde jag ha hotat med att tidsfristen snart var ute, ifall jag skulle tycka att det blir för drygt att vänta. Men den som väntar på något gott… Ja, ja, tänkte hon. Jag får väl försöka att bida tiden. Fast det kommer inte att bli lätt, för jag älskar Sten över allt annat på jorden och det ska jag försöka få en möjlighet att tala om för honom. Då kanske han snabbar på lite med skilsmässan. Detta var ju tredje grannen som Bea hade lyckats snärja i sina garn. Nu var hon ängslig, för att även Sten skulle glida ut ur hennes fångstgarn, precis som vad Thore och Christian hade gjort.

 

***

 

Det kändes motigt med skilsmässa, tyckte Ingela. Hon ville helst inte bryta upp ur äktenskapet. Men hon ville inte heller dela sin man med en annan kvinna. – Hon tänkte mest på barnen … Skulle de behöva byta skola och kanske få andra kamrater, nu när de rotat sig på den här nya platsen. Hon själv kanske skulle bli sittande i en lägenhet, mitt i något betonggetto. Där träden växte i små öppna fyrkanter med jord.  Nej, det kändes inte alls bra. Usch!

Detta tålde att tänka på. Vågade hon verkligen tro på att Sten ämnade hålla sitt löfte …? Löftet om att bryta med Bea. Var man dum om man litade på en karl? Det var inte lätt att veta. Hon skulle prata med Sten en gång till. Fast hur skulle hon kunna förlåta …? Det där med terapier hit och terapier dit och till höger och vänster. Skulle det vara något för dem?

Ingela slog bort förslaget omedelbart. Just nu hade hon inte tid med terapi, för hon hade en stor konstutställning att ordna med. Hon visste inte hur hon skulle hinna med allt inför den. Kanske största grabben, Sören, kunde hjälpa henne att fixa fler ramar. Hon hade ju en bra geringssög. Så han behövde ju inte stå med undermåliga verktyg. Tillverka ramar, var väl ett jobb för en kille, som hade bra betyg i träslöjd?

Mitt uppe i all kaos inför utställningen och vaknätter inne på sjukhuset i grannkommunen, fick Sten ett hugskott: de skulle åka och titta på en villa som var till salu. En tokigare idé hade Ingela knappt kunnat föreställa sig, att en dåre kunde komma på. Precis strax före jul, när hennes mor blivit sämre igen och ingen bot fanns, och den där utställningen som hon inte ville missa. Tusen och åter tusen ting stod och väntade på att bli utförda.

– Hur i Helgoland ska jag kunna dela mig i så många småbitar som jag skulle behöva dela upp mig i? Har du några bra idéer om det också kanhända? flisade hon åt Sten och blängde skarpt på honom.

Hon nästan såg hur han krympte. Men något svar fick hon inte. Nu hade han gått in i en sådan där dövstumsperiod igen. Hopplöst, tänkte Ingela.

– Kom ut ur din bubbla nu, Sten, och svara mig, du som har blivit en så stor idéspruta …!  Om vi ska fundera på att flytta, mitt i all kaos, bör vi kanske lägga upp en hållbar strategi …? – Vad säger du?

Nu var Ingela arg. Vad hade det tagit åt Sten? Han var stridig och oregerlig. Värre än en unge i trotsåldern och däremellan hade han inte lust med något. – Skulle hon kanske låta Bea få ta honom … trots allt.

Hon lät tanken sjunka in en liten stund. Men så kom det inre svaret:

”Nej, så i hell …, att den apan ska få ta honom. – Aldrig, aldrig, aldrig…” stred det inom henne. Så hon tyckte att hennes tankar nästan måste höras på utsidan av hennes hjärna.

 

***

 

Det gick några år. Barnen hade blivit större och till sist var det ingen liten påg som var hemma och hjälpte mor i ateljén om dagarna, men det fick väl gå det också. Ingela kände sig rätt nöjd med livet. Bea såg hon inte mycket av, eftersom Micke, hennes pojke, också vuxit och klarade sig utan dagmamma!

Sten var som han alltid varit. Periodvis skulle han flytta och det omedelbart. Han var absolut tvungen att få nya vindar under sina vingpennor … Däremellan skulle han bo kvar, och han försäkrade, att han aldrig mer skulle yra om någon ny flyttning. De skulle bo kvar och leva på den här platsen tills de blev gamla. Inget mer att snacka om, brukade han tillägga.

Nu hade Ingela vant sig vid att det hela tiden stod ett uppror på dagordningen, och att detta kunde bryta ut när som helst. Därför brukade Ingela numera inte hetsa upp sig förrän hon förstod, att nu menade Sten verkligen allvar och tänkte sälja huset igen – innan han själv hunnit tänka på följderna av sitt handlande.

Då brukade hon resonera igenom saken med honom, inte bara en gång utan oräkneliga. – Efter mycket om och men brukade hon till sist lyckas med att få honom att ändra sig, och lägga ner projektet för den gången. Men hur långt det var till nästa utbrott, kunde hon aldrig veta. Ibland tyckte Ingela, att livet med Sten var som att gå på minerad mark, man visste aldrig när… ens vardag helt plötsligt skulle vändas uppochner och man skulle förlora fotfästet.

Ingela lyckades aldrig dra ur Sten vad han vantrivdes med, så in i norden, vissa tider. Hon spekulerade; kunde det vara depressioner, som kom i intervaller? Eller var det jobbet? Eller kanske helt andra saker, som han inte ville prata med henne om. Eller var det fortfarande Bea som fortfarande hade en klöv inne i deras förhållande. Den där frågesporten kunde hon vid det här laget. Ingen terapeut hade kunnat ställa fler och klurigare frågor, för att dra sanningen ur sina klienter – än var Ingela själv hade gjort, för att komma till insikt om sin make. Det kunde hon trösta sig med.

 

***

 

Tiden gick och årstiderna växlat i vanlig ordning, från höst till vinter och sedan från vår till en kort sommar… Och så var det höst igen – och här stod Ingela nu, några år äldre och försökte röja upp i en eftersatt trädgård. Hon var i färd med att kratta löv och klippa ner en del alltför risiga perenna växter. Täckbark skulle läggas över lister och stenpartier, så det såg lite städat ut tills det frös ner. Granris skulle läggas över de där listerna där hon planterat lökar. Det såg snyggt ut med granris, och det blev en färgklick i den annars dystra trädgården. Bara täckbark blev så murrigt och mörkt. För att inte tala om den kalla avskräckande mullen, som efter hennes mors begravning påminde henne om förgänglighet.

Tur att det fanns så många olika sorters brinnande kärlek i trädgården. Höstrusket blev lite upplivat av dessa tätt sittande blommor i mörktrosa klasliknande samlingar. De allra tidigaste sorterna var nu utblommade, så dessa klippte hon ner, för de såg enbart skräpiga ut.

Ingela stannade upp i sitt arbete, när hon hörde ett läte som hon kände igen, var det tranor så här sent …? I slutet på oktober. Hon reste på sig och tittade upp mot himlen och fick se en jätteflock med vildgäss.

– Men oj då! så många … – Åh, så tätt de flyger, utropade hon, trots att hon var helt ensam i trädgården.

Så lustigt att de orkar skrika när de borde ha fullt sjå att vifta med vingarna för att hålla sig kvar där uppe i luften. Om någon blev trött eller fick mjölksyra i vingarna, så var det minsann inte bara att slå av på takten och ta igen sig en stund, för då var det nog klippt med den flyttningen.

Kära nån dåå! – Stackare, som inte har någon möjlighet att sätta sig och vila på någon rosa molntapp, tänkte hon, men det fanns ingen molnformation alls den här dagen, vare sig rosa eller vita. Alldeles igenmulet. Grådisigt. Perfekt flygväder. Ingen bländande sol åtminstone.

De där skriken eller ropen, var det avskedssången: ”Hej och tack för oss. – Nu sticker vi till varmare länder och vi ses inte igen förrän nästa år! ”– Var det så de sa? Ingela tyckte det.

När Ingela stått där en stund och sett efter flocken med vildgäss, kände hon att det började kyla åt fötterna. För tunna strumpor i stövlarna försökte hennes hjärna meddela henne. 

– Jag tror jag går in en stund och fixar mig en kopp kaffe, så jag får ta igen fötterna, sa hon och lade rensjärnet ifrån sig på en av trädgårdsstolarna och traskade mot trappan. 

Under tiden som kaffet bryggde, bläddrade hon i dagstidningen och fick se en blänkare om en fransk konstnär som hade utställning i konsthallen. Det var visst vernissage just idag. Konstigt att ha det mitt i veckan, men det gick väl bra.

Måhända …, att jag skulle passa på att ta en sväng iväg till konsthallen och se på några av hans alster, tänkte hon. Han målar visst i acryl och tempera. Det passar ju bra, för i dag har ju Sten tjänstebilen, så då behöver jag inte krångla med dåliga bussförbindelser.

Sagt och gjort. Efter kaffetåren svidade Ingela om till en gråmelerad dräkt och slängde på sig trenchcoaten, och hängde handväskan över axeln, låste dörren. Hon gick i rask takt mot garaget, och passerade en stor lövhög på vägen dit. Den högen skulle hon lasta i skottkärran när hon kom tillbaka och köra bort alltsammans till den nysnickrade kompostbingen, som stod i norra änden av tomten. Nästan skymd av garaget och växthuset. En perfekt plats för sådant som inte behövde vara i blickfånget.

Så här mitt på dagen var det inte mycket trafik inne i centrum. De flesta befanns väl på sina arbetsplatser, förstås. För att slippa parkeringsböter, brukade Ingela parkera uppe vid slottsruinen. Då hade hon även nära till konsthallen och ingen tid att passa, eftersom det var fri parkering där.

Just som Ingela hittat en ledig plats, hajade hon till över den vinröda bilen som stod några platser längre bort. Det var ju Stens tjänstebil. Men nej, det kunde det väl ändå inte vara? Det fanns givetvis fler firmabilar – men nej då … Bilnumret stämde. Det måste alltså vara Sten. Då fanns han någonstans här i faggorna. Men vad för ärende skulle han ha inne i staden? Var han på konsthallen kanske … Nej, vad sjutton skulle han göra där, mitt på en arbetsdag, när det var så snärjigt på firman? 

När Ingela parkerat sin bil och åter slängde en blick bort mot makens bil, såg hon till sin förvåning att alldeles bredvid Stens tjänstebil, stod ju Beas blå kombi. Volvon var omisskännligt hennes bil. Rost just där på högerskärmen och numret kände hon också igen. Inget att ta minste på, men var det en slump, att dessa två bilar stod parkerade bredvid varandra just i dag, eller …

Nu var lusten, att besöka konsthallen, som bortblåst. Helst av allt hade hon haft lust att åka hem och gå och lägga sig. Kanske de inte alls hade upphört att träffa varandra, som Sten lovat så heligt och dyrt … Han skulle aldrig mer låta sig luras in i Beatas garn av hennes böner och tjat. Men det löftet gavs för flera år sedan … Så det var kanske ur tiden nu.

Besöket på konsthallen blev inte långvarigt och det var inte många själar där. Kanske hade hon sett fel … vernissagen var nog inte i dag. För då brukade det vara mycket folk.

Efter konsthallen gjorde hon ett par uträttningar. Det ena inne på banken, det andra i färgaffären. Hon hade fått slut på den zinkvita oljefärgen, och kilade in för att köpa en ny tub.

När hon kom tillbaka till parkeringen, var både makens och Beas bil borta, så visst hade de både kommit och även åkt i sällskap av varandra. Den saken var nog inget att diskutera om.

 

***

 

När Ingela såg sig i spegeln, upptäckte hon, att det var hög tid att börja tona håret. Det hade smugit sig in en del grå strån här och var. Det kändes inte bra, men så länge som det fanns färg på flaska att köpa i affären, så spelade det egentligen inte så stor roll. Hon kunde ju till och med känna sig försvarad, om hon valde att byta hårfärg. Från sitt vanliga bruna hår, kunde hon välja den där lite rödaktiga mahognytonen, som var så snygg. – ”Jag var tvungen att täcka över det grå”. Bra försvar för den som inte vill erkänna, att den tröttnat på sin egen hårfärg.

Dessutom var det skönt och avkopplande, att få slå sig ner med en veckotidning i en skön stol hos frissan. Perfekt, tänkte hon och gick direkt till telefonen och beställde en tid för toning och ansning av topparna. Toppklippa kunde hon visserligen göra själv, men skulle hon ändå ge sig iväg till frisörsalongen, så kunde ju lika gärna de få åta sig att klippa topparna, så blev det riktigt gjort.

Var och en är bra på sitt eget gebit, tänkte Ingela och gladde sig åt att hon nått de flesta av sina mål. De  som hon hade satt upp för sitt liv. Det hade med andra ord gått bra för henne. Hon hade gjort karriär inom konsten och tyckte att hon borde unna sig en liten semestertripp. Hon skulle fråga Sten, om han ville följa med, men det trodde hon inte att han var sugen på.

Han gjorde så många tjänsteresor utomlands, och då brukade han ofta passa på att ta någon semesterdag i anslutning till tjänsteresan, för att – som han sa – göra lite sightseeing i landet och kolla deras kultur. Fast det där … med att kolla landets kultur … Det trodde inte Ingela så mycket på. Hon misstänkte att Bea säkerligen varit med åtskilliga gånger när Sten åkt på tjänsteresor utomlands. Fast det hade hon inte belägg för, men på goda grunder, misstänkte hon att så kunde vara fallet.

Hon hoppades på att Sten skulle ha vuxit ifrån det där med älskarinnor. I den mogna åldern som Sten nu befann sig, borde han ha nog med bara sin fru …, men man kunde dock aldrig veta. Hur skulle hon få veta om han höll sig inom det äktenskapliga råmärket? Hon hade ingen att fråga. Ingen som kunde veta säkert. Och efter den där våghalsiga trippen, då när hon hittade deras bilar parkerade bredvid varandra, verkade det som om de passade sig ytterst noga för att bli upptäckta. Givetvis hade Sten förnekat att de skulle ha varit ute på staden samtidigt. Han menade att det varit en ren slump att bilarna stått bredvid varandra, om de nu gjorde det, lade han till, när han kom på att han höll på att försäga sig inför Ingela.

Man kan inte, hela tiden, gå och vara bekymrad för vad den andre, i ett förhållande, har för sig. Det skulle bli alltför tärande för relationen, resonerade Ingela. Frågan var väl om inte … Ja, just det … Deras relation hade nog skadats en del av sådana där misstankar och incidenter, om att Bea fortfarande hade en klöv inne i deras förhållande, trots allt.

Kanske var det på grund av detta som Ingela började tycka att Sten och hon hade vuxit ifrån varandra. Ibland kunde hon känna en ilning av rädsla … när hon kom på det klara med att hon i fantasin kunde planera för trippar där hon var singel. Vad betydde sådana dagdrömmar? Hon kunde drömma sig bort i en helt annan vardag, där inte Sten fanns med och kunde slå undan benen på henne genom att börja yra om att han ville sälja huset och på så vis få Ingela att släppa allt hon hade, för att försöka återställa lugnet i hem och äktenskap.

Hade hon kanske tröttnat på Stens sätt att göra det omöjligt att känna sig trygg i framtiden, även om denna bara var från en dag till en annan.

Nej, det där ville hon inte göra någon djupdykning i. Bäst att lägga locket på och fortsätta med bindeln för ögonen utan att våga se åt höger eller vänster. – Det var väl klart att hon inte ville bryta upp ur ett så långvarigt förhållande, med snart vuxna barn och allt. Det var ju nästan bara livets efterrätt som saknades, som det brukade kallas när barnbarnen trippade över hemmets tröskel, efterföljda av stolta föräldrar.

Efter att Ingela hade ringt och beställt tid hos frisörskan, gick hon tillbaka till spegeln och blev stående där för att memorera vad som var bra och vad som var dåligt, av den bild hon såg i helfigursspegeln.

Det gick givetvis inte att blunda för att åren hade gått och att resultatet av tidens tand hade gett henne vissa ärr efter överraskande hugg.

Hon hade blivit äldre … hade passerat de 50 åren, och var på väg mot nästa anhalt. Men inte såg hon väl så förskräckligt gammal ut? Det tyckte hon faktiskt inte själv.

På äldre dar, hade Ingela begåvats med ett antal extrakilon, men hon var inte fet. Det var faktiskt bättre att få lite hull på kotorna med stigande ålder. För då höll sig huden spänd och de där slappa rynkorna dröjde ytterligare några år. Så några extra kilon var att föredra framför alla krämer och skönhetstipps som haglade över alla som kommit upp i och över medelåldern.

Hon lutade sig lite framåt och skärskådade sin hy. Inte alls illa. Ganska fri från blemmor. Inga större skavanker och de där skrattrynkorna, de sitter där de ska, tänkte hon, och sådana har alla i min ålder, så jag är i gott sällskap, försökte hon peppa sig.

Men det var de där fräknarna över näsan… Tänkte de hänga med hela livet ut? Det verkade inte bättre. Dem hade hon varit lyckligare utan. Som ett litet band satt de över hennes näsa. Som om någon tagit en kanelburk och gjort ett par stänk med burken rakt över hennes näsa.

Hon suckade och försökte ta in vad Sten brukat säga: ”Det är snyggt och pikant med fräknar. Enormt sexigt med en vintergata av fräknar rakt över nosen.” Så hade han brukat kyssa hennes nästipp och viskat älskling i hennes öra. Det rös över kroppen på henne vid minnet. Så sexig röst Sten hade haft då … Hade han den kvar? undrade hon – utan att kunna dra sig till minnes hur det var med den saken.   

Det var längesedan hennes fräknar varit uppe som diskussionsämne. Det hade uppkommit så många tyngre saker att prata om, så det där som varit småbagateller var helt bortglömt.

Ingela hade en bra bok som hon nyligen läst. ”Var nöjd med den du är!” – En otroligt klok bok. Man kunde ju ändå inte bli så mycket annorlunda. Jo, plastikoperationer, förstås, men det var ju inte för vanliga medelsvenssons. Så det så.

Just som hon hade tänkt alla dessa positiva och kloka tankar, larmade den där inre rösten – värre än den värsta ambulanssiren … Jantelagen.… Jantelagen, Jantel… har du glömt den Ingela? påminde den där rösten inom henne. (Tro inte att du är nån … Så började den där förhatliga Jantelagen.) Ingela skulle ha velat svara sin inre uppnosiga röst, att den där urbota dumma lagen är uråldrig och gäller inte längre …

Fast hur sjutton var det med det? – Gällde den eller gjorde den det inte? – Alla de här terapierna, som hade dykt upp som svampar ur jorden. Och som fanns tillgängliga både på Cd-plattor och i bokformat: Tänk positivt, älska dig själv, sikta mot stjärnorna, nå dina mål med positivt tänkande …

Listan kunde göras mycket längre. Om man skulle pröva en eller alla dessa positiva metoder, för att må bättre eller rent av försöka bli vän med sig själv och må bra …, och samtidigt lära sig Jantelagen utantill … Repetera den ett par gånger morgon och kväll. – Vad för effekt skulle man då uppnå … av alla olika och motstridiga intryck men korkade i sig. – Helt galen skulle man bli alltså, tänkte Ingela. Är man inte redan en störd individ, så kommer man med all säkerhet att bli det. Hon kände sig besviken, men det gällde att ta allt med en nypa salt, som hennes far brukade säga.

– Nej, ryck upp dig kärring! sa Ingela till sig själv, den där Jantelagen, den mår vi bättre utan. – Helt klart! – Den är antik. Det är dags att skrota den. Alldeles för många människor har fått må dåligt av att lära sig den. Ska man traggla den både framlänges och baklänger, så blir man inte lycklig, var Ingelas slutplädering, när hon vände sig från den stora spegeln, och återgick till ateljén för att grundera en ny duk.

 

***

 

När Ingela sjunkit ner i Salong Rosettes bekväma stol och slagit upp Hemmets Veckotidning och börjat läsa en artikel, blev hon nästan genast avbruten av Majken, frisörskan, som hade något att berätta. Nu var det så, att Majken var inföding i den här mellansvenska staden och kände både unga och gamla individer mycket väl, vid det här laget. Kanske det även hade lite med hennes yrkesval att göra. Hon träffade ju mycket folk och kunderna skvallrade även sinsemellan, när de satt där och inte kunde göra något annat.

Det kunde bli ett livat tjatter ibland, när något särskilt hade hänt i deras lilla stad. Som när Beata Norrskog trampade in i någon annans revir, vilket den människan var känd för att göra. Beata var vida känd vid det här laget. Välkänd med andra ord. Och det var om henne som Majken hade en del att skvallra om, som hon själv kallade det.

Nu hade hon fått korn på att Bea skaffat sig en fästman. En alldeles egen trodde hon. Så hade en av kunderna på salongen upplyst om. Det var lät ju förtroendefullt, tänkte Ingela och undrade hur mycket frisörskan kände till om Beas in och uttåg ur hennes äktenskap hade utvecklats. Bäst att inte skriva Majken på näsan om att Bea även hade försökt splittra även hennes äktenskap.

 

***

 

När Ingela fick beskedet, att hon kunde få göra en utställning i Paris, kände hon sig verkligen utvald och lycklig. Överlycklig med andra ord. – Oj … Hon skulle kunna bli en känd konstnär. Hennes alster borde då bli mer eftertraktade och betinga högre pris. Tänk att kanske kunna köpa det hon ville ha, utan att behöva vända på prislappen så fort det var något som hon önskade sig. Det skulle kännas bra, efter alla år av sparsamhet.

Vad skulle jag göra om jag blev miljonär? spånade Ingela. Inte för att jag tror att jag blir det, men om, fortsatte hennes tankar locka och fresta. Hon skruvade upp sina förväntningar till maxnivå. En ny bil, vore ju bra att ha. Inget annat hus … – Nej, det duger det vi har. Lite reparationer kanske, men inte mer.

Så kom hon på, att hon skulle anställa en lakej … Njaa, kanske inte i ordets rätta bemärkelse, men hon skulle bygga en gäststuga på den stora tomten och låta den stugan bli arbetarbostad, åt den som eventuellt ville bli hennes dräng. Gammal eller ung, spelade ingen roll. Ibland hade Ingela sett, när hon läst kontaktannonser, att det faktiskt fanns människor, som för en tid ville byta miljö och göra arbetsbyte för mat och husrum. Fast fritt vivre, ville hon inte bjuda på, för då skulle hon ju bakbinda sig själv vid spisen varje dag, och det var inte hennes tanke.

Nej, men en modern och bra bostad mot hjälp i trädgården, skulle ju vara perfekt. Man blev ju inte yngre. – På så vis kunde ju även Sten dra ner på sitt tempo. Fast så förskräckligt avlägsen var väl inte pensioneringen. Det var ju inga eoner dit precis. Så till dess…

– Ifall jag blir miljonär på måndag, sa hon högt och skrattade åt sin egen förmåga att fantisera – då ska jag sticka ner till resebyrån och beställa en semesterresa. En resa där jag får allt serverat, utan att behöva lyfta ett finger. Vila, sola, bada och göra utflykter. Läsa, fotografera och gå på någon Spa-enhet om det finns någon sådan i det landet.

Lägga gurkskivor på ögonlocken var inte Ingela så där värst förtjust i, men varma bubbelbad och massage, det kunde ju vara skönt för en trött kropp.

Konstigt nog fann Ingela att hon inte hade lika många önskningar som vad hon föreställt sig. Hon började tro att det skulle bli ganska svårt att hitta på några riktigt onödiga saker att lägga den där miljonen på. OM hon blev miljonär. Kanske lika bra att inte överanstränga sig på ett så onödigt problem, när det finns så många verkliga att ta tag i, resonerade Ingela. – Blev hon rik, så gav det sig nog av sig självt, vad hon skulle komma att använda pengarna till.

 

***

 

Den där konstutställningen som Ingela hade haft i Paris för ett år sedan hade gått bra. Hon hade sålt en hel del. Svensk press och en del andra tidningars konstrecensenter hade varit där och granskat hennes kollektion.

Bland publiken var det särskilt en man som hon blivit bekant med, Pierre de Try. Han var också konstnär och hade roat sig med att besöka hennes utställning. Mest för att se hur en svensk konstkvinna uttryckte sig i form och färg. Han blev imponerad av det han såg och kom tillbaka redan dagen efter för att ytterligare beskåda Ingelas alster. Innan han avslutade sina studier av hennes tavlor den dagen, frågade Pierre om han möjligen kunde få bjuda henne på middag. Han berättade att det fanns en trevlig, ganska nyöppnad restaurang, som han gärna ville besöka tillsammans med Ingela, om det gick för sig.

Ingela blev glad och tacksam över att någon ville ta hand om henne efter den här stressiga dagen, när hon dessutom var helt utsvulten. Utan att tveka tackade hon ja.

Det kändes bra när att kunna sätta sig i hans bil och känna att nu var det någon annan som tog rodret. Nu kunde hon få blunda.

Den här dagen hade varit fel ända från början. Ingela hade startat den med att försova sig, så hon kom lite försent till sin utställning, men det fanns ju annat folk på stället som skötte om lokalen och öppnandet, så det gick ganska bra ändå. Lite förargligt bara.

Ingela hade haft mycket svårt att slappna av efter den där allra första utställningsdagen. Det hade blivit omöjligt att somna. Hon hade därför stigit upp och tagit ett hett bad, för att komma till ro. Därefter hade hon åter krupit ner i den ganska sköna hotellsängen, men icke …

När hon legat en stund och vänt på kudden ett par gånger, och fortsatt med att vända minst femtioelva gånger på sig själv, tänt lampan ännu fler gånger, för att se vad klockan var, kände hon sig hyperstressad och utmattad av ansträngning och trötthet.

Oh, så mycket klockan var, nu var hon tvungen att somna… Om Ingela slutat med att tänka så, hade hon kanske somnat fortare, men hon kände en brinnande stress över att försöka komma till ro och få några timmars sömn, för att överhuvudtaget kunna klara den kommande dagen, som hon visste skulle bli minst lika påfrestande som den som redan gått.

Så var det språket också. Hennes franska hade blivit mer än ringrostig. Den skulle hon ha behövt putsa upp långt före avresan. Hur hade hon kunnat förbise en så viktig sak?

Inte förrän någon gång frampå småtimmarna – när hon prövat allt – slutade hjärnan snurra runt med alla frågor, och uteblivna svar, så hon till sist lyckades somna. Uttröttad som hon var, försvann hon så småningom in i en tung, drömlös sömn och vaknade inte av sitt reseväckarur, som hon hade räknat med. Det hade säkert gått att be hotellpersonalen om väckning, men den möjligheten hade hon glömt bort.

Det hade blivit stressigt innan Ingela var på plast i utställningslokalen. Istället för tunnelbanan, bjöd hon sig själv på taxi den här stressiga morgonen. Det gick fortare och var framförallt bekvämare.

Där på den nyöppnade restaurangen hade Pierre bjudit Ingela på en utsökt middag med ett mycket gott vin. En sådan flaska önskade Ingela att hon hade haft i sin ägo till den kommande natten. Tänk att kunna korka upp en flaska gott, sött vin framåt kvällen, och ta sig en rejäl slurk, innan hon gick till sängs. En sängfösare bara … Här i Paris var väl det mer än tillåtet… nästan ett måste. Varför hade hon inte tänkt på att inhandla ett gott tröttande vin. Sådana fanns, det visste hon, men för det mesta blev hon trött av alla sorters viner, så det så!

Efter den där utsökta middagen tog Pierre henne med sig till sin ateljé och visade vad han höll på med. Hans måleri påminde mycket om hennes eget. Hans val av motiv var ganska realistiska och färgstarka. Precis som hennes. Så konstigt hade hon tänkt.

Kvällen avslutades med att Pierre ringde efter en taxi åt Ingela, när hon tyckte att det var dags att återvända till hotellet. De kom överens om att ses på hennes konstutställning dagen därpå. Det gladde henne att han inte hade tröttnat på hennes lite sömniga sällskap. För Ingela kände att den sömnlösa natten och det aromatiska vinet drog i hennes ögonlock, lite mer än vad hon själv ville tillstå.

De träffades redan nästa dag, som de hade kommit överens om… och på eftermiddagen tog de en promenad bort till ett trottoarcafé och beställde kaffe och varsitt nybakat wienerbröd. Det var solsken och de hade suttit längre än vad de borde på den trevliga serveringen. Sett på människor av alla sorter. En del med svart hudfärg, andra med ljusare nyanser, bleka, nästan vita. Somliga lättklädda och andra åter klädda i långa bylsiga kjolar och dok, så endast ögonen var urskiljbara. Småbarn, hundar och cyklister allt i en salig blandning, medan bilister tutade och bromsade för att inte köra över någon…

Det gnisslade från något osmort fordon. Det fanns en och annan som kom farande på någon egenhändigt hopplockad moppe eller lättviktare.

Det märktes väl att siestan var över – folk hade börjat dagens andra omgång i stresshanteringen, som de trots allt verkade komma bra överens med i den här jättestaden. Det flöt på bra, erkände Ingela där hon satt och begrundade hur livet pulserade på den här platsen i universum.

Där Ingela satt på det vältrafikerade trottoarcaféet och kopplade av, kunde hon inte undvika att höra många andra språk utöver franskan, men ingen enda klang av sitt eget hemspråk hördes.

Pierre hade också verkat sitta och bara beskåda hur världen rullade på helt utan honom. Men så reste han på sig från den mindre bekväma plaststolen och såg på Ingela när han framlade sitt förslag. Han ville fixa biljetter till en båttur på Seine, innan Ingela åkte tillbaka till Sverige. Den utflykten tackade hon mer än gärna ja till – och dagen innan hemresan hade de gjort en romantisk tur på flodens mörka, tysta vatten.

Det hade känts stort på något vis att glida fram på det där smutsiga vattnet i en säker farkost och i sällskap av Pierre. Tillsammans stod de och såg mot ständerna på alla blinkande neonljus. Paris var storartat. Hon såg hur de gled förbi Nottredamas dystra fasad med dess ornament och konstiga fönstergluggar. Ingela tyckte att hon nästan kunde se den där omtalade ”ringaren”.

Innan hon reste hem till Sverige, hade de bytt mailadresser och Pierre hade bett henne hålla kontakten, för han ville gärna diskutera konst och lite annat med henne. Vad det där ”lite annat” stod för, bekymrade hon sig inte över. Det visade sig väl.

Något mer än kamratskap dem emellan, hade det inte varit.   – Inte då … Men sedan hade de ju mailväxlat ett år och Ingela kände sig nyfiken på Pierre. Vem var han egentligen? Han verkade intressant. En lite djupare variant av man, gissade hon. Kanske i stil med henne själv. Var han möjligen hennes tvillingsjäl? – Varför hade hon i så fall inte fått träffa honom tidigare? Hon hade ju läst om att alla skulle ha en egen själsfrände, och att dessa förr eller senare brukar träffas under sin jordevandring. Kanske det bara är nonsens, försökte Ingela avfärda tidigare teorier om tvillingsjälar.

Nu skulle Ingela ta sig en veckas semester och ströva runt i Paris, utan att ha några som helst tider att passa. Hon skulle besöka Louvren och undersöka vad Mona-Lisa möjligen kunde roas av. Hon skulle besöka många fler intressanta platser, och så … inte minst Pierres ateljé. Hon var så välkommen till Paris, hade han sagt i deras telefonsamtal.

Det kändes lite pirrande, efter att hon lyssnat på hans röst i telefonen. Så välbekant, trots att det var ett helt år sedan hon hörde den. Det där samtalet som hon alldeles nyss gjort, för att komma överens med Pierre, om var och när de skulle träffas, hade onekligen gett henne en del att tänka på. Kanske lite häftigare puls.

Ingela hade så gärna fått bo hos honom, hade Pierre avslöjat, men hon hade artigt tackat nej. Hon åkte ju inte till Paris för att träffa Pierre. Inte enbart, i alla fall, försökte hon försvara sig själv och det intresse, som hon möjligen kunde ha av just den här mannen, Pierre de Try.

Ingela blev lite konfunderad efter telefonsamtalet. Tvekade lite, huruvida hon skulle resa… eller inte. Var det rådligt att göra en sådan tripp …? Nu när pulsarna brände så infernaliskt. – Hon var dock en gift kvinna, påminde hon sig.

Det som oroade henne mest, var de där vibbarna hon känt alldeles nyss, när hon hörde hans röst i telefonen. Innan dess hade Ingela ansett att hon stått stadigt på Moder Jord. Men nu var hon ytterst tveksam.

För övrigt var det bara rena kamratkänslor hon hyst för den här fransmannen. Så var det ju det där med konsten, förstås. Pierres intressanta idéer om vad man kunde åstadkomma med färg. Tänk att få vistas en hel dag eller kanske flera i hans stora, ljusa ateljé med utsikt över Seine. Utan stress eller tider att passa.

Det hade känts otroligt lockande. Kanske få lära sig lite ny teknik och penselföring.

                                   

***

 

Ingela blev alldeles knäsvag när Pierre mötte henne på flygplatsen. Så stilig han var. – Oj, oj, oj! Hon hade tydligen glömt hur charmig och chevaleresk han var. Inte hade hon tänkt på Pierre som en tilldragande man, och kanske som älskare … då för ett år sedan … Oh, nej! Då hade hon enbart sett honom som vilken skicklig yrkeskollega som helst. Vad hade hänt under det här gångna året? undrade hon och skämdes inför sig själv, och över sin upptäckt, att hon kanske höll på att bli lättfotad. Ett uttryck som hon till varje pris inte ville ha rykte om sig att vara. Inte när hon tänkte på den förhatliga Beata där hemma i Svedala … förresten, vad hade den mänskan för sig nu? – Sten och hon kanske höll på för fullt att … – ”Nej, du kom inte med så tarvligt försvar, för att dina egna känslor ränt iväg med dig och tagit en helt annan vändning”, sa det där perfekta undermedvetna, som Ingela mer än en gång retat sig på. Vad var det för inre röst? Var det samvetets röst kanhända, eller vadförslags undermedvetet rättesnöre var det som vaktade på henne, så fort hon fick korn på något intressant i kikarsiktet?

Detta var verkligen inte hennes stil. Falla i farstun för en snygg karl. Karlar både stiliga och väldressade fanns det väl lite varstans. Tillochmed hemma i Svedala. Sten såg bra ut, han också … Och han klädde sig propert. Vad var det med Stens och hennes förhållande, som inte höll henne säkrare på mattan än så här? Hade de glidit ifrån varandra? Hade det där med Bea … ? – Ingela hade väl aldrig någonsin tänkt sig titta åt en annan man, inte mer än nödvändigt, försökte hon intala sig. Eller hur var det egentligen med den saken.  

Mot sin vilja kom Ingela mycket väl ihåg hur hon rätt ofta på den senaste hade känt en viss dragning till att leva singel… Det var nog ganska längesedan den känslan infunnit sig för första gången, så det måste ha varit långt före Pierre, tänkte hon och grunnade vidare. – Visst var det väl så? Hon skulle titta lite i sina egna dagboksanteckningar för att ta reda på, om hon möjligen hade skrivit ner någon flyktig tanke på något sådant som att leva utan Sten.

För varje steg som Ingela kom närmare Pierre la hon sig vinn om att coola ner så mycket som möjligt. När Pierre gav henne den där typiskt franska kindpussen när de hälsade på varandra, kände hon mot sin vilja hur det pirrade till någonstans inom henne. Hon blev alldeles matt.

 

***

 

Pierre avslöjade ganska omedelbart att han gärna ville måla av Ingela naken och det var väl inte syndigt att ställa upp på något sådant, ansåg hon. Helt naken fick hon lägga sig på schäslongen i hans ateljé några timmar per dag. Där på den schäslongen hade kanske många andra kvinnor också blivit avmålade, misstänkte Ingela, men den saken vågade hon inte andas om, att hennes tankar sysslade med. Nu var det hon som var hans modell och det var gott nog.

När Pierre till sist kände sig nöjd med första dagens resultat och fått upp huvuddragen av målningen, på den nyuppspända duken, föreslog han att de skulle bege sig till en restaurang för att inta en god middag med ett gott vin, för vin drack fransmännen till alla sina måltider, verkade det som. Vin blev ofta Ingela trött av, så ibland valde hon att endast ta mineralvatten till maten. Lite onödigt att befinna sig i någon slags salongsberusning dagarna i ända, var hennes andra argument för att bli lite mer restriktiv med vinerna.

Ibland hade det faktiskt hänt att Ingela tagit snedsteg när hon lämnat en restaurang. Tack och lov blev hon inte fnittrig av alkohol som de flesta kvinnor ofta blev. Bäst att försöka hålla koll, så man inte gör bort sig, var en tanke som ofta dök upp när Ingela kände att hon fått ett glas – rött eller vitt – för mycket.

Det blev en daglig rutin att de – efter dagens första sittning eller ska man säga liggning – gemensamt gav sig ut till någon närbelägen restaurang för att få sig lite mat. Sedan strosade de ofta omkring på stan eller uppsökte något galleri eller museum och fördrev några loja timmar där… innan eftermiddagstimmarna i ateljén vidtog.

Efter sista dagens sista penseldrag som Pierre gjorde, blev de ofta sittande på något nattöppet café medan mellanskiktet på målarduken torkade …

Till sist skildes de utanför Ingelas hotell med ”en godnatt kram” eller ska man säga ”en god nattkram” – som redan efter andra dagens avslutade målarstudier utökats med en lätt kyss. Ingela tycktes inte vara medveten om hur sakta, men säkert äventyret med fransmannen eskalerade. Än hade hon ju inte överskridit det som var tillbörligt för gifta kvinnor, tillsammans med andra män än den lagvigde.

För Ingela blev det en hel del irrvägar tillsammans med Pierre. Han blev mer och mer som en guide eller kanske ska man säga Gud, för Ingela under hennes tilltänkta ensamma Parissemester. – Ensamsemester som det åtminstone var tänkt att bli.

Ingela följde alltför gärna med Pierre på restauranger och lät sig bjudas med på allehanda upptåg. Den här mannen var full av idel ädla idéer. En kväll hade de bevistat en mäktig opera, och blev sittande halva natten, på ett nattöppet café, vilket inte var något ovanligt.

Om de inte strandade på något café, så strosade på Seines strand, inbegripna i samtal om allt och inget eller om själva livet. Tråkigt har man inte tillsammans med Pierre, tänkte Ingela.

Längs Seines stränder satt det ofta grupper av musikanter som spelade och sjöng, helt gratis, för dem som ville slå sig ner och bara lyssna och njuta.

   

 

***

 

Telefonnumret till det franska hotellet där Ingela hade bokat in sig, fanns uppsatt på anslagstavlan hemma i köket. Så det gick att nå henne, om det skulle vara något viktigt som inte Sten ensam klarade av.

När Ingela kom till hotellet efter en sen krogrunda tillsammans med Pierre, och skulle hämta ut sin nyckel, fick hon ett meddelande om att någon hade sökt henne. Någon från Sverige, sa portieren. Det var för sent att ringa då, men hon tog emot lappen, som portieren gav henne, stoppade den i fickan och nickade åt honom och skyndade bort till hissen och for upp till sitt rum. Där började hon grubbla över vad det kunde vara som hänt därhemma … Den natten sov hon inte många timmar.

Så fort som Ingela tyckte att hon kunde ringa, utan risk att väckaupp sin familj onödigt tidigt, slog hon numret hem till Sten. Det var den näst äldste pojken, Simon, som svarade. Han var inte riktigt färdig med sin utbildning och bodde fortfarande hemma. Johannes den yngste gick fortfarande i grundskolan, men nu hade de ju sommarlov båda två.

När Ingela började sin utfrågning om hur de hade det på hemmafronten, tyckte hon att svaren var så kryptiska, men försökte hejda sig utan att bli irriterad.

Det var slut på matpengarna, yrade Simon om. Vaddå slut på matpengarna? Det kan väl Sten fixa, menade Ingela.

– Ja, men farsan … han … Ja, han är inte hemma just nu.

– Nämen han kommer väl hem på lunchen och så tomt kan det väl inte vara i skåpen, så ni inte klarar er några timmar fram till lunch? Eller …

– Nej, men du förstår inte … Han… kommer inte hem på lunch i dag.

– Nähä… gör han inte det, men ring honom då och säg att ni måste få pengar, så ni åtminstone kan handla mat. Det kan väl inte vara så svårt att göra ett telefonsamtal till firman? Eller stick ner och be honom möta upp nere vid portvaktskuren, så får han väl ge er matpengar där, föreslog Ingela.

Hon hörde – i telefonen – hur Simon skruvade på sig. Och till sist sa han:

– Farsan har rest utomlands och glömde lämna oss matpengar, som han sa att han skulle göra.

– Ja, haa ja… Ja, det där känner jag igen. Han är lite disträ, er far. Men … Vart skulle han nu mitt i sommaren …? Det brukar väl inte …

– Det fick jag inte säga. Han skulle egentligen ha varit hemma redan, men det kom ett vykort i går, där han meddelade att resan kanske skulle bli någon dag längre, avslöjade Simon högst motvilligt, det hörde Ingela.

– Vaddå fick inte säga något till mig… om hans resa? Vad är det för dumheter?  Sedan när började firman med så hemliga uppdrag åt sina anställda? Forsen är väl ändå ingen militärförläggning, kan jag tro. Leker han hemlig agent, kanske? klämde Ingela ur sig och fnissade lite åt sin ironisering över firman.

– Farsan tog semester, klämde Simon ur sig. Han bara stack, dagen efter att du, morsan, gav dig iväg till Paris.

Simon bad sin mor att hon inte skulle säga något till fadern om att han skvallrat. Men nu hade de inte så mycket som en krona kvar av den gamla hushållskassan, talade sonen om.

Ingela suckade och blev sedan rasande över det sanslösa telefonsamtalet, där det gällde att dra vartenda ord ur Simon.

– Nu du, gossen min – är du så god och talar om för  mig hur landet ligger, annars får du och brorsan ta tiggarstaven och gå ut och fixa matpengar själva. Hör du var jag säger… nästan skrek hon åt sin son.

– Farsan och Bea, och hennes syster med man och deras ungar åkte på semester. Mikael, ja Beas … Han fick följa med, men Johannes fick stanna hemma, så han blev ju ledsen, förstår du, anförtrodde Simon henne.

– Bea, menar du Beata Norrskog … Hon på motsatta sidan av gatan …

– Ja, så klart jag menar henne. Finns det fler Beator?

– Nej, förhoppningsvis inte, sa Ingela och kände hur marken under henne liksom rämnade.

Beata och hennes syster med familj och Mikael, men inte Johannes … han fick inte, malde hennes tankar, så hon missade vad Simon sa i nästa andetag.

– På semester … de där två …, hamrade det inne i hjärnan på Ingela. Semester, är det möjligt, att man får göra så? råkade hon säga högt.

– Ja, varför inte, svarade Simon.

Ingela uppfattade sonens svar, som i ett avlägset brus på en dålig telelinje.

– Du är ju själv på semester, morsan! upplyste sonen som från en avlägsen plats.

Det snurrade i hjärnan och över för ögonen en stund när Ingela försökte uppfatta pojkens svar. Det hade låtit så självklart. Ja, visst, jag är på semester, tänkte Ingela, är det verkligen så enkelt, så man bara kan sticka på semester med vem som helst? Även om det var grannen? – En frånskild grannk … ensam och singel och kargalen … Hon bet ihop tänderna och sa:

– Jamen, Simon, lyssna! – Jag stack inte tillsammans med närmsta grannen… ; som om det skulle vara något försvar för dina utsvävningar, hamrade samvetets röst inom henne.

Gode Gud, vad är det för värld vi lever i? tänkte Ingela. Stack Sten verkligen med den där förhatlig grannkärringen… Beeeaaataaa – den hyndan!? Vad skulle hon göra nu? Boka om sin biljett och ge sig hals över huvud hem, eller stanna kvar där hon var, för alltid. Och aldrig någonsin mer besöka Sverige.

– Hallå, hallå … är du kvar, morsan, hallå …? hörde hon till sist att Simon ropade i luren.

SKÄRPNING! tänkte Ingela.

– Ja, hallå, vännen. – Jojomensan… jag är kvar. Jag är tvungen att tänka igenom det här lite grann, älsklingen min. – Men på översta hyllan under tallrikarna i köksskåpet har jag några hundralappar som reservkapital, för just sådana där tillfällen, när inte … Ja, när hushållskassan tryter. Titta där och ta dem så ni åtminstone kan handla och få mat i er. Sedan ringer jag, så får vi komma överens om hur vi ska göra med resten. Det här fixar vi, sa hon så hurtigt hon kunde. – Sköt om er och hälsa Johannes.

Där avslutade de samtalet och Ingela slängde sig ner på hotellsängen och storgrät. Allt kändes så bottenlöst hopplöst. Var det henne det var fel på … Överdrev hon det hemska i att maken farit på semester med grannkärringen. – Simon … han hade låtit som om det var den självklaraste sak i världen, att hans pappa stuckit på semester med en helt annan kvinna och dennas unge … eller ska det kallas familj … Inte skulle någon kunna få henne att tro, att det var en oskyldig resa, bara för att ragatans syster var med som ett förkläde, som i alla fall inte var planerat att användas mer än för syn skull … För att det inte skulle se så illa ut för den oinvigde. Grannarna…

Det enda som Simon tycktes irritera sig över, var väl i så fall, att hans lillebror inte fått följa med – när Beas son fick hänga med. De två, Mikael och Johannes, som alltid brukat hänga ihop.

Ingela snyftade och kände sig helt och hållet trasig.

– Men hallå, självaste Universum, nästan skrek hon i sin ensamhet på hotellrummet. Reste sig upp i sittande ställning på den breda hotellsängen. Såg med nästan oseende ögon ut över den närmaste samlingen av grå, bruna eller svarta hustak, som stod som tysta stenstoder utanför hotellfönstret i storstaden Paris.

 

***