Ödehuset på Österskogen

Förord: Ödehuset på Österskogen, är en tänkvärd berättelse. Utöver hur liten en vanlig människa känner sig inför myndigheters regler, möter vi här personer som berörs av hur snäva gränser ställer till det. Hur galet det kan gå för en strävsam familjefar, som är både välutbildad och far till tre pojkar, men som trots goda förutsättningar råkar hamna som uteliggare i huvudstaden. Det finns både tragik och humor i den här storyn. Men framför allt värme: En värme som går som en röd tråd mellan människorna – genom hela berättelsen. Jag bör tillägga att trots eller kanske tack vare att detta är en fiktiv story, så finns värmen där mellan karaktärerna.

 

***

Persongalleri:

Frank Grankvist: ägare till gården på Österskogen

Oskar Hedström: granne till Frank

Ingegärd Hedström: Oskars fru

Karin Fjärrås: mor till Bill

Bill Fjärrås: son till änkan Karin Fjärrås.

Birgitta Bagge, bibliotekarie

Frida Sjögren: ägare till stugan vid Klarsjön

Dora Andersson: Franks fästmö

 

***

Kapitel 1

Frank Grankvist var född och uppvuxen på gården Österskogen och där hade han hoppats få leva till livets slut. Hans hem var ett äldre, trevligt hus – rött med vita knutar – beläget på den alltmer avfolkade skogstrakten Österskogen. Namnet Österskogen tillkom på grund av att bolagsskogen alltid legat på östra sidan om allfarvägen. Nu fanns endast två privatägda gårdar kvar på den trakten. I övrigt var det bolaget Masterskog AB. som ägde marken och resterande ödegårdar, vilka blivit frånflyttade eller inköpta av bolaget för längesedan.

Frank var månskensbonde. Han arbetade på ett vanligt jobb från åtta till fem inne i samhället och hade bara djur på gården för ro skull.

Nu närmade sig pensionen och då var hans tanke att i fortsättningen bara ha ett potatisland och växthuset att pyssla med. Djuren som utgjordes av ett tjugotal får och tio getter, skötte sig nästan självt och hans båda hästar gav honom inte så mycket arbete.

Ibland hände det att han tog sig en ridtur på någon av dem, men för det mesta fick de gå i hagen.

Det fanns en ridskola lite längre bort. Norråsens hästgård. Ibland kom det ungdomar därifrån som ville låna hans sävliga kusar när hästarna på ridskolan inte räckte till. Den ridningen tog inte Frank betalt för. Han var glad över att hästarna fick lufta sig ibland. För egen del ansåg han att ridsporten var ett avslutat kapitel. Han hade börjat få känning av reumatismen.

 

***

 

I många år hade det pratats om att riksvägen skulle byggas om, men de som bestämde blev aldrig eniga om var vägen skulle dras. På östra eller västra sidan om sjön eller ännu längre åt öster så de kom rakt igenom Österskogen. Detta hade varit ett samtalsämne i många år – så nu var det knappt någon som trodde att vägen någonsin skulle bli ombyggd. Dessutom inte med den alltjämt dåliga ekonomi som Verket hade. Därför kändes det som om beskedet om vägbygget kom helt plötsligt. Det blev bestämt att riksvägen skulle få en helt ny sträckning och skulle dras rakaste vägen. Alltså över Österskogen.

Av det beslutet, visade det sig, att den nya vägen skulle dras så även Franks gård skulle bli berörd. Beräkningarna visade att vägen skulle komma att skära genom Franks uthus.

Till sist kom beskedet att hela Franks gård skulle tvångsinlösas. Rena dödsstöten för både Frank, hans djur och gården. Kunde man verkligen göra så?

Frank hade i alla fall turen att få tag i en fin lägenhet. Helt klart hade det många fördelar att bo centralt inne i samhället- Han blev ju inte yngre med åren. På ålderns höst skulle han slippa snöskottning och det skulle bli närmare till affärer än tidigare, eftersom det inte funnits några bussförbindelser mellan Åshammars samhälle och Österskogen. Fast nu när den nya vägen skulle komma … blir det ju verkligen nära och centralt även där ute på Österskogen, tänkte Frank ironiskt. Men då, när det äntligen skulle bli väg och förmodligen också bussförbindelser var han själv tvungen att flytta därifrån. För bussförbindelse var det ju på gamla riksvägen, den som inte gick förbi hans gård.

 

***

 

Den hemska dagen kom när Frank var tvungen att se sina får och getter lastas in i en slaktbil och föras bort från gården. Fåren bräkte hjärtskärande, och getterna försökte smita tillbaka in i fållan för att ta skydd.

De två hästarna, som han under de senaste femton åren sett gå och beta i hagarna, sålde han till grannen Oskar Hedström som bodde på Kvarnberget. Den större gården som låg endast en halvmil från Franks hemman.

Frank bad Vägverket, att få hyra sitt hus till dess det blev dags för rivning, men det gick inte verket med på, för enligt deras paragrafer skulle allt de köpte in rivas, även om rivningen inte framstod som omedelbar. Det var en policy de hade; alla inköpta objekt skulle stå obebodda tills de revs. Även om både hyresgäst och hyresvärd skulle ha tjänat på en annan överenskommelse. Verkets beslut kunde inte sägas på ett tydligare sätt än vad det redan sagts. Beslutet var inget som någon kunde göra något åt.

Franks ålderdom skulle inte bli på Österskogen, där han och även hans föräldrar en gång i tiden slitit och arbetat under ett helt liv. Frank kände sig maktlös inför myndigheternas beslut. Var detta verkligen ett demokratiskt beslut i ett land utan diktatur? Den frågan fick inte Frank något svar på, hur han än vred och vände på den.

Det var en sorgens dag när Frank tog sina båda valacker och ledde dem bort till Oskar Hedström, som även han tyckte att beslutet var sorgligt med tanke, både på Franks dilemma och på den helt annorlunda sträckning som den nya riksvägen skulle få – men så var det. De styrande bestämde över huvudet på gräsrötterna, hade Oskar sagt och dragit av sig kepsen och kliat sig i sitt grånande hår, när han hörde vad Frank hade att berätta.

Efter att Frank ställt in sina hästar i Oskars stall, slog han sig ner på den grovt tillyxade sittbänken som stod utanför stallet.

– Det var som skråen! sa Oskar ännu en gång och satte sig bredvid Frank.

De båda karlarna satt och diskuterade Vägverkets tidigare inköpta hus. Hur dessa stått i ur och skur, år efter år och bara förfallit och ingen hade fått möjlighet att utnyttja dem som bostäder.

– Stor skam, sa Oskar och gav Frank en hastig sidoblick.

Åkrar som växte igen med skog. Åkrar som en gång hade brutits upp för hand för att förbättra familjers försörjning. Åkrar som brutits med möda under knappa omständigheter och med undermåliga verktyg.

– Det är för bövligt! sa Oskar och skakade på huvudet. – Nu rivs dessa hus av maskiner som inte ens var uppfunna när dessa hus en gång byggdes. Det känns fel. – Ett helgerån är vad det är!

– Ja, det är mer än sorgligt, höll Frank med om.

– Det var ett elände du råkade ut för, sa Oskar, du har min fulla medkänsla om det kan hjälpa på något sätt. Sådana här gånger känner man sig maktlös. Då ser man sin litenhet i samhället.

– Man blir både förbannad och ledsen, sa Frank. Varför i helvete kan de inte bygga vägen några meter längre åt väster? Om de bestämt sig för de, skulle min gård ha klarat sig.

– Det kan inte handla om kostnaden. De kan inte skylla på att det skulle ha blivit en omväg. Jag fattar inte vad det handlar om, sa Oskar.

– Verkar som om de helt enkelt inte tålde att mitt hus fanns med på kartan.

Frank suckade.

Bägge karlarna satt tysta en lång stund, inga speciella ljud hördes utöver det lilla rassel hästarna åstadkom inne i stallet. Det var tyst på Österskogen den här dagen. Mycket tyst, för än hade inte autostradan börjat byggas. Ingen av karlarna längtade efter den heller. För dem skulle ingenting förbättras. En motorväg, skulle knappast förbättra något för Oskar heller, och för Franks gård blev det ju rena dödsstöten.

– Tänk så brått det är innan … – innan de fått papperen påskrivna, men sen … sen, när de väl har köpt husen, då minsann får de stå där! sa Oskar med eftertryck och spottade. En del hus står fortfarande kvar, av dem som vägverket allra först köpte in på Österskogen. Då när de styrande fick för sig att den nya vägen skulle gå på västersidan. Somliga hus har väl fallit ihop av sig själva i väntan på rivningen, skulle jag tro, tillade Oskar med en skarp rynka mellan de buskiga ögonbrynen. – De kör över folk i onödan många gånger … myndigheterna, mumlade han och skakade betänkligt på huvudet.

– Det är inget vidare, sa Frank och drog en lång hörbar suck och såg mot den öppna stalldörren, där han alldeles nyss hade lett in sina båda hästar.

Det kändes mörkt just då, tyckte Frank, och det förstod Oskar mer än väl. Oskar hade inte velat byta plats med Frank. Han skulle dessutom sakna sin granne. Det var de två på Österskogen och nu skulle Oskar bli ensam på den trakten. Det skulle bli flera mil till närmsta gård i fortsättningen. På de gårdarna kände han dessutom inte folket lika väl som vad han kände Frank.

Genom beskedet om det nya vägbygget, hade en grannsämja splittrats och en granngårdsidyll försvunnit. I fortsättningen skulle inte Oskar och Frank kunna göra arbetsbyten, som de förr i tiden brukat göra med en del saker.

– Nu har jag inget för att jag bröt upp ett nytt potatisland för bara några år sedan, sa Frank med hörbar grämelse i rösten.

– Otack är världens lön, vet du väl! fyllde Oskar i och slängde en hastig blick på Frank, som satt en bit ifrån honom på sittbänken.

– Nu är jag inte längre hemmansägare, sa Frank ironiskt, och slog ut med händerna i en teatralisk gest, som om den förlorade titeln var värre än själva skadan och förlusten av hans hemman.

– Ja, ja, tänk så det är, svarade Oskar och ryckte på axlarna där han satt. – Nej, du Frank! Vi lär gå in till gumman, hon skulle sätta på en kaffetår, lovade hon. Då ä dä bäst vi drar oss ner till stugan, så hon inte ångrar sig.

Oskar reste sig upp, tog kepsen som han lagt bredvid sig på bänken och satte den på huvudet medan han började gå ner mot boningshuset, tätt följd av Frank.

Hönsen kacklade och sprang om varandra, när karlarna passerade hönsgården och tuppen ställde sig på ett ben och gol. Kanske trodde hönsen att de skulle få sig tilldelat en extra matranson.

Vid kaffet berättade Frank att hans svarta honkatt hade fått nippran när han började röja och flytta om grejer. Hon förstod inte att det var en flyttning som han höll på med. Katten blev nervös och blev allt skyggare. När allt fler saker i huset försvann, ville hon inte ens gå in. Till sist blev hon så skygg så hon sprang undan även ute, så fort som Frank kom i närheten.

– Jag förstår inte, sa Frank, den katten som har varit så kärvänlig. Mitt enda inne-husdjur. Jag vill inte mista henne.

Frank rådgjorde med Oskar och hans fru Ingegärd om möjligheten att även få placera katten där. Precis som han fått göra med hästarna, som han inte orkade sälja till någon helt okänd person. Och det där med slakt, övervägde han aldrig. Man skickar inte sina närmaste och bästa vänner till sådana otäcka inrättningar, hade Frank svarat den som kom med förslagt om slakteriet.

– Men då gäller det att du får tag i katten, sa Ingegärd. Men så fort du kommer henne så nära så du kan ta henne, kan du ta hit henne till oss. 

– Det skulle nog inte vara så lämpligt för katten att åse när Vägverket river kåken, sa Oskar, så försök få fatt i den innan.

– När hon blev så rädd bara av att jag började flytta ut grejer … verkar det ju som om hon känner på sig att hennes revir är hotat.

– Djur förstår mycket mer än vad man tror, men kom hit med katten du! sa Ingegärd.

– Ni ska ha tack på förhand. För vare sig hästar, får eller katten är orsak till att deras värld rämnar. Det blir så fel mot dem.

– Det här påhittet med vägbygget, är ett elände som drabbade många oskyldiga, sa Ingegärd.

– Om jag ser katten, så ska jag fånga in henne, men nu har hon inte synts till på länge och jag vill inte fara ifrån henne. En katt som är van att vara innekatt, klarar sig inte så bra i det fria. Jag har ju inga grödor att tala om, ingen lagård med djur och foder, så råttbeståndet är nog skralt, befarar jag. Så på något vis vill jag få tag på katten, så hon slipper stryka runt i skogen helt övergiven.

– Sabla påhitt … det där med vägen … Vi har ju klarat oss i alla år utan motorväg, och inte behöver vi någon sådan autostrada, sa Oskar och sköt undan sin kaffekopp en bit in på vaxduken.

 

***

Kapitel 2

Om det åtminstone inte hade blivit stressigt för Frank att komma bort från sin gård, hade det väl gått an, men det blev snärjigt värre. Verket fastställde ett datum, då Frank var tvungen att vara borta från gården med alla grejer.

– Det är inte gjort i en handvändning att avyttra både djur och all annan lös egendom, som man inte vill att grävskoporna ska jämna med marken, förklarade Frank för en av cheferna på verket.

Han fick svaret att Vägverket tyvärr inte kunde ge honom dispens. Regler var till för att följas, menade den han försökt prata med om att få längre tid på sig med flytten.

Till sist blev Frank förbittrad och lät sådana saker – som han inte behövde ha med sig omedelbart – få stå kvar inne i huset. En del skräp som fanns i uthusen, ansåg han att verket kunde få brottas med själva. Därför blev flyttningen ganska enkel, för Frank tog endast med sig det som fick plats i hans lägenhet. Resten fick vara kvar i hans gamla hus.

På så vis var Frank flyttad från gården innan tidsfristen gick ut. Men när han väl flyttat, såg det inte ut att vara bråttom med rivningen.

När ett helt år hade gått, från det datum då Frank var tvungen att vara ute – borta – från gården, stod husen fortfarande kvar precis likadant som när han låste ytterdörren för sista gången. – Inget hade hänt. Det enda som blivit gjort var att strömmen hade blivit avstängd och att pumphuset fått stå och frysa sönder, så ingen vattenledning skulle kunna tas i bruk, om en ändring av bestämmelserna eventuellt skulle dyka upp.

Frank svor inom sig över det övertag som myndigheterna hade över vanligt folk. Frank hade nu suttit instängd i sin lägenhet där borta i samhället ett helt år (helt i onödan, kan man säga), och mer eller mindre vantrivts. Han hade inte haft något vettigt som han behövt uträtta, och som gjort att han kunnat komma ut i naturen på hela långa vintern.

Om han hade bott kvar i huset på Österskogen, kunde han ha tagit ner en del skog och kört hem stockar för att hugga ved till spis och kakelugnar. Skottat snö och hämtat posten ute vid byvägen. Eller spänt på sig skidorna och tagit sig en tur ute i Guds fria natur. – Istället hade han blivit en passiv innesittare. Glott på teve, utan att det varit något han velat se. Bläddrat i någon tidning och druckit alldeles för mycket kaffe.

Skotta snö var en syssla som han inte heller behövde göra nu när han bodde i en modern hyreslägenhet. Han kunde stå på balkongen och se på hur vägmaskinerna vräkte undan snömassorna. Frisk luft var det enda han fick, om man kan räkna luften på balkongen som frisk, när den är bemängd med bilavgaser och andra gifter. Motionen som arbetet med snöröjningen skulle ha gett honom på hans gård, blev han utan. Frank hade tyckt att tristessen hade börjat kännas besvärlig när det började gå mot vår.

– Jamen lös ett gymkort, var det en yngre granne som rådde honom när han inte kunde tiga om sin sysslolöshet.

– Va, faaan … Sitta och ro i en roddmaskin inne på ett gym bland en massa svettigt folk, när man kan ro ute på en öppen sjö och få andas frisk luft och lyssna till fåglar och se hur fiskarna slår i vassen, så det bildas ringar på vattnet, nej, det här livet passar inte mig, hade Frank sagt.

– Du kan promenera eller cykla, var nästa förslag grannen gav honom.

– Jo, det är klart, men jag är van att göra saker som jag ser resultat av när dagen lider mot sitt slut.

– Jag fattar, sa grannen, men så här blir det när de som tror de vet håller i styrspakarna. Vi vanliga … får försöka inrätta oss …

Frank avbröt grannen genom att haka på:

– Ingen logik det minsta i den här idén om det nya vägbygget, som dessutom inte verkar bli av den här gången heller, bet Frank av och gick tillbaka in till sin lya.

Detta med att Franks gård stod outnyttjad, retade även Oskar som nu så här efteråt fått höra om att hans egen systerson levde som uteliggare i Stockholm och inte ens hade tak över huvudet. Här fanns det många tak som dessa utliggare kunnat ta skydd under, om de bara haft möjligheten. Oskar svor eder över hur myndigheterna hanterat folk, vars hus fått lov att utrymmas, som om det blivit krig – och som sedan ingen levande människa fått bebo efter Verkets övertagande.

 

***

 

Så småningom började det komma rapporter till Oskar, om att folk hade sett en individ på Franks gård. Den allra första som påstod sig ha sett en person röra sig på ödegården, avfärdade Oskar med att det alldeles säkert var Frank själv som var i sitt hus, för att ta med sig ytterligare en del av de möbler som han lämnat kvar i huset. Men tanken på att det kunnat bli ett luffartillhåll fanns i hans funderingar. Fast luffare och uteliggare … sådant folk fanns nog inte på Österskogen. Det verkade ha blivit så att det var i storstäderna som det blivit luffare och uteliggare. Med det resonemanget försökte Oskar slå ifrån sig det han hört.

Men en bekant lät sig inte nöja med Oskars påstående om att Frank skulle vara där för att hämta grejer.

– Inte hämtar han grejer så långt efteråt? invände besökaren.

– Det är inte så konstigt, vidhöll Oskar, som visste hur snärjigt det blivit för Frank när gården skulle utrymmas.

Oskar berättade för besökaren om hur Vägverket hade fastställt ett datum när folk skulle vara borta från de inlösta gårdarna. Han nämnde även att det utfärdades böter för dem som inte hunnit flytta, när besiktningen skulle göras.

– Böter, till råga på allt, var det sista Frank ville ha, så han ansåg att det var bättre att lämna en del grejer kvar på gården. Huvudsaken var att han själv var borta när Verket kom för att besikta, berättade Oskar. Frank menade att de fick hellre riva huset med resterande möblemang. – Jag minns hur Frank sa: ”De får besikta skiten, så kan jag hämta resten vid ett senare tillfälle och river de huset omgående, så är ingen skada skedd, för det mesta och det bästa, det har jag redan tagit med mig”, härmade Oskar efter Frank, för så hade Frank sagt till honom.

Oskar spottade och satte rätt vegamössan och gav den besökande ett fast ögonkast och nickade.

– Så hänger det ihop, så det spökar inte, lade han till. Så nu vet du. Sprid inga felaktiga rykten, lade han till.

 

***

 

När Oskars syster, Karin, ringde och meddelade att hon fått problem med sin son, hade det gått två år efter att Vägverket köpte in Franks gård, och den stod fortfarande öde utan att ha blivit riven. Det hördes ingenting om att vägbygget skulle sättas igång. Kanske det inte skulle bli något den här gången heller? I så fall hade ju Frank flyttat förgäves.

Oskars äldre syster var bosatt i Hoverdal i Norge och hennes son, Bill, hade flyttat till Stockholm när han gifte sig med en kvinna därifrån. – Karin hade nu fått oväntade problem för den här sonen. Hon var änka sedan många år, och hade svårt att nå sonen. Bill hade blivit bostadslös och hade ingen fast adress. Hon själv var sjuklig och kunde inte – efter en nyligen genomgången hjärtinfarkt – ge sig ut på några vidlyftigheter, för att söka reda på sonen. Därför tog hon kontakt med sin bror Oskar som åtminstone bodde i Sverige.

Bill var en vuxen man nu. Inte lika lätt att styra eller övertala som när han var liten. Oskar som var en lugn och trygg klippa och som under alla år varit Bills föredöme, kanske skulle ha större möjlighet att resonera med honom, hoppades Karin. Bill hade ju varit hos morbror Oskar under sommarloven. Det hade varit rätt plats för en känslig grabb som Bill.

Kanske var det fel att Bill flyttade från en liten ort och till storstadens myller i ett främmande land som man nog måste säga att Sverige blev för honom som vuxit upp i Norge och hade alla sina vänner och kamrater kvar där. Bill hade gift sig relativt ung och fått tre rara pojkar i äktenskapet. För dem hade han till att börja med varit en god far, men hans tid räckte dåligt till för att följa pojkarnas uppväxt. Till sist blev även ekonomin kärv och det ena gav det andra. Fällan – för Bill – var gillrad!

Det var en stor firma som Bill var anställd på och det blev ofta så, att det var spriten, som fick honom att varva ner när stressen frätte i hans inre och han ansattes av de där känslorna av att vara otillräcklig. En sängfösare blev mer regel än undantag.

Alla affärsmiddagar var också till skada för Bills nykterhet. Många tjänsteresor gjorde, att han ofta var utomlands och familjelivet splittrades allt mer. – Bills hustru gnällde över att hon ensam fick fostra barnen och lösa uppkomna problem och hotade med att barnen snart sagt inte visste att de hade en far, så sällan som de såg honom.

Sprickan i äktenskapet blev allt djupare och samtalstonen mellan makarna fränare och hårdare allt eftersom tiden gick.

Till sist dök även droger upp i Bills liv och han började missköta både sitt arbete och sin familj. Han åsidosatte sina barn och sin fru, han såg det själv, men mäktade inte med, att göra något åt det; för vad skulle han göra?

Äktenskapet gick så småningom överstyr och då blev det ännu svårare för Bill att sköta sig och leva sunt. Han fick gång på gång varningar av chefen; att han var tvungen att sköta sitt arbete bättre. Framför allt fick han tillsägelse om att passa tiderna och minska på sjukledigheter, som för det mesta inträffade efter alltför blöta helger. Bill hade allt oftare blivit tvungen att ta en dags ledigt för att nyktra till efter en blöt helg, så han åtminstone kunde ta sig till jobbet när det blev tisdag.

Tillrättavisningar av chefer på Bills arbetsplats hjälpte en tid, men när det gått något halvår och han hållit sig nykter och skött arbetet med all tidspress det innebar, tappade han alltid taget och föll tillbaka i gamla gängor. Det slutade med att han till sist fick avsked från firman, och sedan fanns det inget mer att kämpa för, ansåg Bill. Därefter gick det i rask takt utför.

Utgifter och räkningar lades på hög. Inkassokraven samlades i hotfulla travar och Bill försvann in i dimman, bakom samvetskval och otillräcklighet. Han orkade inte ens öppna posten utan dövade både tankar och känslor med vad som stod till buds för tillfället. Fick sämre kompisar, de gamla kamratbanden upplöstes i och med uppsägningen från firman. Skild var han redan och vännerna på den sidan hade ställt upp för hans unga fru och barnen. Kan kanske vara förståeligt; så tänkte Bill när han rannsakade sig själv och sin omgivning i sömmarna.

I och med att Bill inte längre hade en fast inkomst, blev han efter med hyran och han blev så småningom vräkt. Till sist stod Bill utan både arbete och bostad och även utan familj eller vänner. Där skar det helt av vägen och han hamnade i samhällets undre skikt och blev en av storstadens uteliggare. Att detta upprörde hans mor, Karin, var väl inte svårt att förstå? I sin förtvivlan vände sig till sin bror, Oskar. Hon själv kunde inget göra. Brodern som under alla år varit som en extra far för hennes Bill, kanske kunde …

Karin visste inte om hon vågade hoppas på, att det fanns något som någon kunde göra för hennes pojke längre. Det som Karin kunde få veta genom Bills före detta fru, verkade helt nattsvart. Bill verkade vara förlorad för dem han tidigare stått nära.

Före detta hustrun hade vänt sig från Bill. Hon ansåg att hon hade gjort vad hon kunnat, för att förhindra att Bill hamnade i det där träsket, där han nu befann sig. Hon var helt enkelt bitter på ex-maken, och ansåg inte att hon behövde bry sig mer om hur den mannen lagade till det åt sig. Det var givetvis förståeligt, att hon resonerade så. Hon hade fått dra ett tungt lass så gott som ensam under många år. Tiggt och bett Bill om att bättra sig och ta nya tag. Hoppats och trott, men till sist insett, att det inte lönade att hoppas på att Bill skulle ta tag i sin situation.

Oskar gick och funderade över alla möjliga och även omöjliga sätt att hjälpa systersonen. Han själv kunde inte ge sig i väg till huvudstaden för att leta reda på grabben. Han hade både lantbruk och en liten bilverkstad, som inte kunde lämnas för någon längre stund.

Ibland var Oskar till och med inne på riktigt galna idéer, sådana som knappast var lagliga. Men var metoderna, för att hjälpa systersonen bra och inte skadade någon medmänniska, så var det okej, ansåg Oskar. Även om de låg på gränsen till lagbrott. Allt som var förbjudet av lag, var inte alla gånger fel, så resonerade Oskar. Konstigt nog kunde rena lagöverträderser vara mer rätt än fel, enligt Oskars filosofier, trots att han var en gudfruktig och ärlighetsälskande man, som var både döpt och konfirmerad.

 

***

 

Oskar tänkte ofta på Bill. Undrade många gånger hur han skulle kunna hjälpa honom att komma på fötter igen. Bill var ingen liten pojke längre. Ingen spenslig, finnig ung grabb som hade kommit på sned. Han var en vuxen man. Bill var inte lätt att övertyga om vad som var hans bästa – det blev Oskar tvungen att hålla med hans mor om. – ”Bill vill inte lyssna”, hade systern Karin sagt, och det märkte Oskar också. Bill hade gett upp och struntade i allt, verkade det som. Det var kanske inte så lätt för någon att hjälpa Bill, just då! – Men Oskar var fast besluten att göra ett försök. Bill var en snäll människa, men lite för känslig för det här livet, brukade Oskar säga när han resonerade med hustrun, Ingegärd.

Det skulle bli svårt att motivera en man som närmade sig fyrtio år, att lyssna lika intresserat på sin morbror som för tjugofem, trettio år sedan. – Men Oskar skulle inte ge sig, det hade han lovat sig själv.

Att Bill var en vek människa, det visste Oskar. Men han visste att det inte fanns något om i honom. Bill hade aldrig med avsikt velat göra någon varelse illa. Det hade Oskar blivit varse genom alla sommarlov som Bill, som grabb, följt i hans fotspår, både på åkrarna och inne i verkstaden. Det var huvud på pojken. Det var inte tu tal om annat. Det skulle vara en förlust för mänskligheten, om den här förmågan gick till spillo, menade han. Oskar ansåg att Bill var värd all ansträngning från hans sida.

 

***

 

Oskar reste sig upp från köksstolen, där han suttit och resonerat med hustrun över en kaffetår den här förmiddagen. Han gick bort till nyckelskåpet och tog ut en speciell nyckel. En nyckel som gick till de flesta torp och herresäten, som hade gamla gedigna lås.

– Mäseee …, sa han för sig själv, spottade på nyckeln och gned bort lite rost från den med skjortärmen. Kan den här passa? Ett prov är det i alla fall värt.

Han tog upp sin portmonnä och stoppade ner nyckeln där och stack börsen tillbaka i fickan. Jag ska undersöka saken redan idag. Ingen tid att förspilla, tänkte han.

– Vad mumlar du om, frågade Ingegärd och började duka bort från bordet.

– Njaa… Det var nog inget särskilt, jag resonerade bara lite med mig själv.

Oskar bläddrade i almanackan och gick sedan ut och grejade lite i verkstaden, men ganska snart drog han fram sin gamla skraltiga cykel och lutade den mot garageväggen. Det fanns ingen luft kvar i däcken. Inte konstigt. Däcken var gamla och såg både torra och spruckna ut.

Han vände om och gick in i verkstaden och letade reda på en gammal cykelpump. Han prövade pumpen några gånger genom att sätta tummen för utblåsningen när han pumpade. På så vis kände han att pumpen dög. Därefter pumpade han i ringarna rejält och satte sedan fast pumpen på pakethållaren. Skulle det börja läcka, fick han väl stanna och pumpa på nytt.

Oskar rätade på sig och sträckte lite extra på ryggen efter att han stått hopkurad så länge, för att tvinga in luft i däcken. Ventilerna hade gjort större motstånd än normalt, konstaterade han. Kanske ventilgummit hade torkat fast, så inte luften släpptes in med samma lätthet som förr.

Han lät blicken vandra över gården en stund medan han tog igen sig. Luften var höstligt hög och klar. Himlen var så där mörkt blå som den bara kan vara under hösten. Lönnarna hade börjat skifta färg och antog nu en gulorange ton med lite röda inslag här och var. En hackspett trummade på den torra poppelstammen. Kanske i hopp om att skrämma fram något kryp ur den spruckna barken, eller kanske ett sista försök att finna en käresta.  

Det var längesedan jag cyklade, tänkte Oskar och ledde cykeln över gräskanten ut till vägen och satte sig upp på velocipeden. Han konstaterade att det kändes skönt när vinden svepte runt ansiktets korta skäggstubb. Att alltid sitta i en bil, var inte bra. Han drog ner kepsen och trampade på. Huj, det gick så det susade bort över grusvägen. Cykeln gnisslade till för varje tramptag han gjorde. Det var väl kedjeskyddet som tog i. – Svisch – svisch – svis… Det var säkert bara att böja tillrätta, men det fick vara nu, det kunde han fixa senare. – Svisch …!

Medan Oskar cyklade grunnade han hela tiden på sin systerson, så han var nära att köra rakt i en del av de där största groparna – som borde ha lagats för längesedan. Han funderade över hur … – på vilket sätt han skulle kunna förmå Bill att ta tag i livet igen. Det gick inte an att grabben fick ge upp så ung som han trots allt var. Inte medelålders än. Och barnen hans behövde en far. En far som var nykter, och som det gick att känna trygghet hos.

Så dök en annan tanke upp: hur omfattande hade Frank renoverat sitt hus, då när han satte in kopplade fönster för omkring tjugo år sedan. Visst tilläggsisolerade han väl en del av stugan då? Oskar mindes inte, men … Dörren … bytte han ytterdörr till en ny …? Synd att Franks hus skulle rivas. Stor skam.

Så svängde Oskar in från grusvägen mot ödegården, med sådan fart att det nästan hade kunnat bli fartränder efter den gamla cykeln. Eftersom han cyklade kunde han lätt se, att det enda transportmedlet som använt vägen före honom, var en häst.

Han log för sig själv och mindes hur förtjusta ridskolans ungdomar varit när de fått träna hästarnas muskelstyrka i den där gamla grusgropen som låg bortom Franks uthus. – Oskar såg på spåren att hästen som ridits mot ödegården; Franks gård, även ridits tillbaka därifrån. Bra, tänkte han! – Onödigt att folk såg honom. Det fanns så mycket att prata om ändå. Han hade ju inget legitimt ärende till Franks gård. Lika lite som andra som tycktes ha varit där och sett spöken. Vad, nu de hade sett för någonting. Skulle en ryttare få syn på honom nu, skulle de väl namnge honom som den som spökade på ödegården.

Oskar hoppade av cykeln när motlutet i ”Långe-Bratte-backen” blev för vasst. Som ung hade han trampat uppför hela den här hemska backen, men nu fick han hoppa av. Han orkade absolut inte trampa uppför den.

Han andades ut medan han ledde cykeln uppför resten av backen.

– Jisses … Andfådd av den lilla cykelturen. Det var inte bra. Bäst att bättra på konditionen, innan infarkten är ett faktum, muttrade han för sig själv.

Oskar skulle pröva nyckeln och se om den passade … Det hoppades han att den skulle göra. Om den gjorde det … då …

När Oskar svängt in vid ödehuset, ställde han ifrån sig den gamla racermaskinen mot flaggstången, eftersom stödet var borta. Han gick några steg över det oklippta höstgula gräset mot huset, men så erinrade han sig, att det var dumt att någon såg cykeln. Han vände om och drog in den i syrenbersån som fortfarande hade gula höstlöv kvar och som väl dolde både cykeln och honom. Oskar stod kvar där inne i bersån en stund och såg ut över Franks gård mellan det täta grenverket.

Uthusen såg från hans håll hela ut. Inga rutor verkade vara pangade vare sig på boningshuset eller på uthusen. Det var en positiv överraskning. Ofta vandaliserades gårdarna efter att Vägverket köpt in dem.

– Man kan undra, vad för slags nöje någon kan ha av att tillfredsställa sådana förstörelselustar och vem eller vilka sorts människor det är som kan ha sådana inneboende negativa krafter, småpratade Oskar för sig själv. Dem vill jag inte möta, tillade han och spottade, och vände sig om.

Han steg ut ur bersån och gick fram till trappan. Piassavakvasten stod kvar, även om de röda nylonborsten blivit lite urblekta av sommarsolen. Även fotskrapan hade Frank lämnat kvar framför trappan. Det såg på så vis mer bebott ut. Oskar öppnade portmonnän och tog upp nyckeln. Vred på den lite och satte den sedan i dörrens nyckelhål och vred om.

– Se där, ja! Jag tänkte väl dä! sa Oskar när han vridit om nyckeln ett varv och samtidigt hörde hur regeln drogs undan inne i låset.

Han kände på dörren. Jo, visst! – Den gick att öppna.

Han steg in i den fönsterlösa farstun. Det var mörkt där inne och det luktade som det gör i gamla ödehus som stått tomma länge. Det blev alltid en speciell lukt som var ungefär lika i alla sådana hus. En lukt som påminde om både mossa, trä och murbruk, samt den saltaktiga lukten av rök och sot. Allt i ett. En ödehuslukt helt enkelt.

Oskar tog några långa kliv in mot köket och reagerade för det eko hans steg åstadkom. Så blev det i rum som var utan mattor, gardiner och andra mjuka textilier. Ljuden förstärktes. Det blev en konstig akustik. 

Han såg sig om i köket. Det låg råttlort både på spisen och på diskbänken. Sorgligt! Framför ena köksfönstret stod den stora kökssoffan kvar. En mindre kommod stod i ett hörn och på tvålfatet såg han att råttorna smakat på tvålbiten som var kvar, där hade de lämnat sitt tandkort i den ljusgröna tvålmassan. En sprucken, grön gammal tvålbit. Den tvålen kunde skatta åt förgängligheten och det kunde det spruckna tefatet också göra.

Så fortsatte han in i det som varit vardagsrum och konstaterade att den gamla rumssoffan också stod kvar tillika med matsalsbordet och några omaka stolar som stod mitt ute på golvet. Ja, vad skulle Frank med ett sådant stort bord till, ensamme karl’n? Han hade väl inte fler gäster än de fick plats vid ett vanligt mindre köksbord? resonerade Oskar och vände helt om och gick med hastiga steg över köket och tittade in i lillrummet som låg innanför köket, fast åt motsatt håll.

Där inne i det lilla rummet, såg han att det låg törstickor och lite näver bland spån och skräp på golvet alldeles framför kakelugnen. Som om någon försökt göra upp eld, men ändrat sig i sista stund … Ja, det var väl Frank själv som inte sopat upp. Den gamla gästsängen stod kvar vid väggen, men det fanns varken madrass eller andra sängkläder i den. Något luffartillhåll hade det alltså inte blivit. Inte än i alla fall. Nej, det hade han inte trott heller. Stugan låg ju inte efter allfarvägen, så vem skulle veta att det fanns ett ödehus så här mitt inne i skogen?

Han drog sig till minnes att det fanns folk som påstod att de sett folk här på gården, men … Nej, det måste ha varit orienterare, bärplockare eller bara kringströvande nyfikna människor. – Oskar missunnade ingen att bo i det av Vägverket beslagtagna huset. Han skulle vara den förste att – från sitt innersta hjärterum – uppmuntra den som ville bo en tid i dessa beslagtagna hus.

Den tiden då det fanns uteliggare borde ju vara förbi, men nu visste Oskar att hans egen systerson blivit tvåtusentalets nymoderne luffare. Tragiskt så det förslog. Det var en skam att storstaden skulle ha människor som varken hade tak över huvudet eller mat för dagen. Hur i hela friden hade det kunnat gå så galet, så att Sverige börjat få dessa hemlösa människor på nytt? Han kände sig vemodig och förstod inte var felet låg. Hur hade det kunnat gå så galet för Bill?

Oskar kände sig lite obekväm. Han borde kanske inte ha kommit hit, ifall någon annan också var här i något ärende. För om någon skulle ha iakttagit honom i dag, skulle givetvis den som sett honom, hävda att det var han – Oskar på Kvarnberget, som spökade i ödehuset på Österskogen. Förargligt om sådant folkprat kom ut … För vad hade han där att göra? På Franks gård. Och vad skulle Frank själv tycka om han fick höra att Oskar varit synlig på Österskogen.

Bäst att titta genom köksfönstret och se till att kusten är klar, innan jag smiter ut, tänkte han, men dröjde sig kvar i farstuns dunkel en stund, men så beslöt han sig för att gå upp på övervåningen och titta lite när han ändå var här. Det knarrade för varje steg han tog i den gamla vindstrappan. Han skulle se om taket orkat hålla stången mot vintrarnas snötyngder. Han visste att Frank brukade skotta taket när han ansåg att det verkade vara för mycket snö på det. Nu var det ingen som kunnat vidta en sådan åtgärd, men å andra sidan, spelade det ingen roll längre, eftersom huset skulle rivas. Fast med tanke på de planer Oskar hade i tanken, så vore det bra OM taket hade hållit vätan ute …

Väl uppe på den övre hallen, lade han märke till att fönstret, som vette mot skogen inte var ordentligt stängt. Han gick fram och tittade ut. Huset hade ett utbygge åt det här hållet, man såg taket på det genom det här fönstret. Hade någon klättrat upp på taket och gått in genom fönstret – utan att göra åverkan på trä eller glas? Nej, så kunde det inte hänga ihop. Kanske Frank vädrat och sedan glömt att stänga fönstret efter sig. Sedan hade det väl blåst igen, men det låg löv och gräs på golvet? – Tja … det var väl inget att fundera över.

Han fortsatte in i rummen – ett efter ett och kollade upp mot taket, men det hade hållit mot snötyngden, såg det ut som. Det fanns i alla fall inga rosor efter vatten på innertaket.

När Oskar gick in i det största rummet, märkte han att dörren till långgarderoben stod öppen. Ett perfekt förråd med ett fönster alldeles under takskägget. Han klev in, men stannade i steget när han upptäckte att där hade någon bott. Det var inget att ta fel på. Det syntes tydligt. – På golvet låg det en gammal sovsäck ovanpå en gammal blå vaddmadrass. En kudde i ett gulnat örngott låg kvar ovanpå den urblekta gröna sovsäcken.

– Inte kan väl Frank Grankvist ha … näää … då skulle han väl i så fall ha slaggat nere i kökssoffan, eller … Märkligt, avslutade han sin monolog.

Han rev sig i skallen och satte rätt kepsen och drog ett drag omkring hakan så det raspade i skäggstubben.

– Har det ändå blivit ett luffartillhåll, eller är det ungdomar som roat sig? sa Oskar och strök sig om näsan med ovansidan av näven.

Han tog ett par steg fram till bädden. Nej, det verkade inte tyda på några ungdomars tillhåll. En gammal kvarlämnad bok låg bredvid bädden. ”Så bevarar du en gammal trädgård”, var titeln på boken. Så var det en Roman, skriven av Moa Martinson. Var det någon som möjligen tänkte bosätta sig i garderoben och bli självhushållande genom att odla grönsaker? – Nej, det här fick han lägga till det förgångna. Det såg inte ut som om bädden använts nyligen.

Han backade ett par steg och höll på att snubbla över något som låg bakom honom. Han vände sig hastigt om, för att se vad han hade klivit upp i. En bricka stod på golvet. På den stod det en tom vinpava och ett gilleljus som var ställt på ett gammalt fat. Kanske ett tefat som hittats nere i Franks kök. Ett odiskat glas och en kaffemugg stod också på brickan. En penna, modell kulspets låg bredvid en vanlig blyerts på ett underlag av pappersnäsdukar. Vad kunde detta berätta om den som bott där? En gammal regnkappa låg slängd borta vid väggen, men sedan var det inget mer än vanlig spindelväv. En tändsticksask låg bredvid fatet med ljuset.

Oskar gick ut ur garderoben. Han stängde till dörren, när han gick därifrån.

– Då har jag förklaringen på varför fönstret på övre hallen var öppet. Det är nog den vägen som den här vagabonden kommit.

När Oskar kom ut på trappan märkte han att det hade börjat regna. Men okej, lite regn skulle han tåla. Han hade sin militärgröna sportjacka. Han fällde upp luvan och satte sig på cykeln och trampade iväg. Han märkte inte regnet, för hans tankar upptogs av de planer som höll på att ta form i hans hjärna.

 

***

Kapitel 3

Det var inte lätt för Oskar att få kontakt med Bill. Han hade ingen bostad, ingen egen telefon eller fast adress, men Oskar vände sig till Bills före detta fru och kunde genom henne lämna meddelanden till honom. På så vis kunde han ge Bill en del förslag att tänka på, men det lät inte som om han tänkte nappa på Oskars idéer. Men han hade lovat att höra av sig, och det löftet hoppades Oskar att Bill skulle hålla.

Oskar blev glatt överraskad, när han en eftermiddag svarade i telefon och hörde rösten på sin systerson. Det var längesedan de hade träffats i verkligheten. Inte ens i telefon hade de talats vid på många år.

– Jo, men hej på dig, Bill! – Bra att du hörde av dig. Hur är det med dig? – Har du funderat något, över mina förslag?

– Jaha, ja, jo …

Oskars meningar var korta.

– Nä, jag förstår!

– Inget vidare att ligga ute nu. – Alldeles för kallt …!

Mellan sina korta svar skakade Oskar på huvudet åt något som Bill sa.

– Du drar en för tidig död på dig!

– Men du … Bill! – Om du kommer hit till mig och Ingegärd, fortsatte Oskar, så ska vi nog klara av att reda ut en del av de där problemen. Åtminstone ska jag se till, att du får första hjälpen: alltså tak över huvudet en tid.

Det blev en lång tystnad innan Oskar svarade på något som Bill tydligen hade sagt.

– Jag ska ge dig ett chiffer, precis som forntidens luffare brukade ge varandra, fast nu är ju inte jag någon riktig luffare, och inte du heller, Bill, men jag kan knepet. Farsan min ... ja, du vet …

Oskars fru, Ingegärd, lyssnade intresserat till samtalet som utspann sig mellan maken och hans systerson. Hon hörde att Oskar var tyst långa stunder och hon undrade över vad för hjälp han kunde ge Bill. Oskar hade inte avslöjat något för henne, om att han hade några planer, trots att de båda hade resonerat om vad de möjligen skulle kunna hjälpa Bill med.

Karin, Bills mor, var änka sedan många år och hon hade nyligen haft en hjärtinfarkt, så hon kunde – av naturliga skäl – inte göra mycket för att hjälpa sonen. Hon hade bara sin lilla etta och hon bodde dessutom i Norge, långt bort från Bill. Hon kan omöjligt ge sonen husrum, funderade Ingegärd, där hon satt och lyssnade till samtalet.  Det var givetvis för att Karin var sjuk och satt för långt bort, som hon hade ringt och bett brodern om hjälp.

Ingegärd hade gett akt på att Oskar varit mycket tyst de senaste dagarna, så han hade väl något i tankarna. – Något som han hade gått och lurat på i sin ensamhet. Utan att dryfta det för henne. Hon hörde honom säga:

– Jag har sett efter att det ska gå att övernatta och bo på ett ställe till att börja med. Bara till dess att du kommit så pass på fötter, att du kan börja arbeta igen – och tjäna kosing. För bara du blir stadd vid kassa, då kan du skaffa dig en bättre bostad.

Oskar avslutade samtalet med att säga att han tyckte att det lät förnuftigt … Vad det nu var som han lyssnat till, så svarade Oskar, att Bill kunde lita på, att han skulle hämta honom vid järnvägsstationen. – Menade Oskar att Bill skulle komma till dem? undrade Ingegärd för sig själv. Det där fick hon ta reda på efter samtalet.

– Ja, visst! – Så klart jag gör, pojken min. – Precis som när du var en liten grabb…, svarade Oskar på något som Bill troligen hade frågat, och sedan var samtalet slut, och Oskar lade på luren.

Ingegärd hörde hur Oskar reste sig upp från den knarriga skrivbordsstolen och stegen kom ut mot köket. Hon reste sig upp för att sätta på eftermiddagskaffet. – Nu skulle hon försöka få Oskar att berätta om telefonsamtalet och om vad för sorts hjälp han grunnade på att ge Bill.

– Chiffer … Vad var det för prat du höll på med? Vi har väl inget chiffer?

– Jojo-men … var allt som Oskar sa till att börja med.

Resten skulle Ingegärd få veta alldeles snart. Han skulle bara skriva upp ett par saker i almanackan först. – Han fick inte glömma bort vilken tid och vilket tåg han skulle möta Bill vid.

 

***

 

En dag kom Helmer, en gammal bekant till Oskar, på besök till Kvarnberget, där Oskar hade både bilverkstad och bostad. Helmer berättade att han och frun varit ute och åkt på måfå och fått för sig att åka fram till Franks gamla gård. Där hade de hastigt vänt, för det verkade nästan som om stället var bebott, menade han – och såg forskande på Oskar, som om han borde känna till hur det hängde ihop med den saken.

– Om det inte har blivit spöken och gastars tillhåll – så måste det ha blivit luffarlogi, gissade Helmer och såg skeptiskt på Oskar som var ödehusets närmaste granne.

– Nja … Spöken … Nej, då tror nog jag, att det i så fall är det senare som ni sett. Fast sådant folk som luffare är ju inte så vanligt nu för tiden, åtminstone inte på våra trakter. Däremot i min barndom brukade det komma luffare och fanns det då ett hus som stod tomt och oanvänt, brukade de övernatta där. Ibland lämnade luffare någon slags chiffertext efter sig. De kunde rista eller skära in några figurer på en grindstolpe eller någon trädstam som fanns nära huset, så att nästa luffare skulle se att det fanns övernattnings­möjlighet eller mat just på det stället. Det var min far som var så välinformerad, avslutade Oskar. 

– Vi såg det båda två … Jaa, att det lyste svagt i ett fönster. Det var ingen synvilla…, sa Helmer, men gubben var det endast min fru som såg.

– Gubbe …, sa Oskar och tog sig åt kepsen. Såg ni en gubbe?

– Frugan såg en man som raglade tvärs över tunet och bortåt uthusen till … Frugan tyckte att han rörde sig som om han var skadad, eller redlöst berusad.

– Märkligt! – Skulle det vara folk där borta på Österskogen menar du …

Oskar började lyssna lite mer intresserat, för han hade ju lagt märke till att någon sovit i den där långgarderoben i Frans hus.

– Va, kunde dä va för en … Där ska de ju inte finnas folk nu, mumlade Oskar liksom för sig själv och frågade:

– Och du är alldeles säker på … att …

– Ja-jo…, det är jag … Men dumt nog hade jag gjort ett besök bakom en buske vid vägkanten, så jag kan inte styrka frugans berättelse om den där gubben. Men det lyste i fönstret så … Då var det väl ganska säkert att det även var en människa som hon såg gå bort över gårdsplanen.

– Visst, visst! sa Oskar och satte kepsen tillrätta lagom snett och lade en betänklig rynka mellan ögonbrynen.

Nu fick han något att grunna på. Det här fenomenet hade han hört många andra berätta om. Kanske låg det något i det som folk sa? Ja, ja. Det fick vara som det ville med den saken. Spöken trodde dock inte Oskar på. Men vem skulle bosätta sig frivilligt i ett ödehus? Han drog ett drag om hakan och kände att det raspade i skäggstubben.

Sedan ordades inte mer om den saken. Oskars tro var att det var nyfikna som roat sig med att besöka ödegården och att kanske någon rent av hade övernattat där ibland. Det var ju inte några moderna patentlås, så svårt att ta sig in var det inte. Det visste ju Oskar. Hans gamla nyckel hade passat utmärkt i låset. – Dessutom gick hans tankar till fönstret på övervåningen. Det som hade stått lite på glänt när han själv var där. Han hade visserligen stängt det då, men … det fanns kanske någon mer som hade en passande nyckel.

– Snart kommer väl bulldozrar och grävskopor och jämnar stället med marken, ska du få se, Helmer, och då försvinner nog både spöken och nyfiket folk, tröstade Oskar den fundersamme besökaren.

Men Oskar kunde inte riktigt släppa det där som Helmer pratat om. Det var ju dessutom fler som påstod sig ha sett rörelse vid det gamla ödetorpet på Österskogen. Men vilka var det? Stället låg så pass långt från tätbebyggelse och större vägar, så han tyckte det lät ganska otroligt att det skulle vara luffare. Sådana gav sig väl inte av bortåt urskogen, där det knappt fanns bofast folk längre.

Han ruskade på huvudet och rev sig i nacken medan han gick tillbaka till verkstaden.

Spottade ut snusen innan han gick in för att fortsätta meka med den där kopplingen på en motsrävig SAAB.

 

***

Kapitel 4

Oskar hämtade Bill vid järnvägsstationen inne i Åshammar, precis som de kommit överens om. Aldrig hade Oskar sett en resenär med så lätt bagage som vad Bill hade. Bill kom nästan helt utan något att bära. Skapligt klädd var han i åtminstone. Ren var han också, trots att han var en man som bar den nygamla titeln luffare.

Bill såg sliten ut och Oskar undrade hur han skulle kunna få lite hull på den här gänglige mannen, som var både mager och blek. Han såg nästan sjuk ut. Tärd och härjad var rätta ordet.

Oskar misstänkte, att det enda som Bill hade med sig i kappsäcken var flytande varor. – Drycker som till sist hade fått honom att bli utan både fru och barn – arbete och bostad.  – Bara inte … Oskar bävade, över sin egen misstanke. – Bara det inte är värre saker än sprit, tänkte han. Sina innersta misstankar hade inte Oskar nämnt ett knyst om till Ingegärd.  Men hon hade sitt enormt välutvecklade sjätte sinne att förlita sig på. Så hur det förhöll sig med Bills missbruk, den saken skulle hon lista ut – alldeles själv, utan Oskars hjälp, och då var det bättre att han inget sa. För om han gjorde det, kunde han leda in Ingegärd på ett felaktigt spår, och det var onödigt, ifall det inte alls var så.

Ingegärd som fostrat egna barn och sett dem växa upp och flytta hemifrån, visste att det inte var lätt för dagens generation att leva. Inte ens i det välordnade samhälle som fanns nu för tiden. Det som blivit så oerhört mycket bättre! – Som det påstods, att det blivit. Visserligen hade mycket blivit annorlunda och kanske även bättre. Visst, visst! Men denna snabba datoriserade värld verkade inte vara bättre, än den tröga och mer saktgående värld, som Ingegärd växte upp i. Andra problem hade dykt upp istället för de gamla, ansåg hon och kanske hade hon helt rätt.

Allt det där moderna satte – många gånger – själva människan ur spel. Allt skulle gå så fort. Fortare och fortare! Ingen såg människan bakom maskinerna, menade Ingegärd och det var nog sant. Firman som Bill hade börjat arbeta på, den hade utvecklats och hade dotterbolag utomlands och en massa anställda. Så stora företag kunde nog inte ha så stort ansvar för sina anställda. Det kunde inte bli samma trevnad över så stora firmor. I varje fall kunde det inte bli det minsta personligt. Det var kanske mest vinsten som eftersträvades och räknades.

Kunde det bli annat än stress, irritation och magsår, när det skulle dras in på personal, men ändå krävdes det att samma arbete skulle utföras. Dessutom skulle bolaget helst öka sina vinster. Vad tänkte de styrande med? Den frågan hade Ingegärd ställt sig många gånger sedan hennes fyra barn flyttade hemifrån och fick arbete. Det fanns ingen logik i ett sådant resonemang.  

Det kunde inte vara lätt att vara en kugge på Bills arbetsplats. Ingegärd rös när hon tänkte på hur allt blivit; Fru och barn hemma, men ändå tvingades han göra tjänsteresor utomlands under flera veckor i sträck, utan att få så värst mycket mer betalt för det. Ingen rätt att säga nej, eller vägra, för då ansågs han obekväm av firmans överordnade. Ingen kan vara alla till lags och i den här tiden när det började bli ont om arbetstillfällen, var det givetvis jobben som den anställde var tvungen att prioriteras framför familjen. Det kunde många gånger bli en tagg hos den andre parten oavsett om det var kvinna eller man. Ingen gillar att hamna i skuggan av något viktigare, som partnern anser sig tvungen att ägna sig åt. Så är det nog många gånger, funderade Ingegärd.

Ingegärd hade börjat förstå, att Bill känt sig som livegen på firman, utan möjlighet att kunna byta plats med någon annan. Det var bara att trampa på i samma spår, dag ut och dag in. Han förmådde nog inte ens fundera över hur han skulle ha kunnat ändra sin tilldelade livslott.

”Stress leder ofta till sömnlöshet. Och oregelbundna arbetstider föder också stress och till följd av denna sviktande livskvalitet och oregelbundna vanor inom det mesta, blir det också en psykisk press – och det innebär att det ena ger det andra – och ekorrhjulet börjar snurra …”, så funderade Ingegärd.

Bill hade allt oftare hamnat i meningslösa gräl med sin hustru och det hade blivit stridigheter mellan honom och barnen, som blev äldre och krävde mer av både tid och nya, dyra prylar. Ja, listan kunde göras lång. Maktlösheten sved i Bills bröst och han såg ingen öppning i problemen.

 

***

 

När Ingegärd hade välkomnat Bill och de hade ätit kvällsvard och druckit kaffe, sa hon:

– Jag ska visa dig gästrummet, Bill. Där kan du få rå dig själv, tills vidare. Jag ska bara gå in och lägga laken i sängen åt dig!

– Skäm inte bort mig. Släng lakanen ovanpå sängen så bäddar jag själv, jag är inte handikappad, hör vad jag säger, sa han och mötte hennes blick lika stadigt som när han var en liten grabb.

Han visste hur han ville bli behandlad. ”Inget bortklemande”, brukade han säga redan som tonåring och det höll han tydligen fast vid.

– Ja, men jag måste hämta lakan, sa hon och reste sig upp från stolen.

Oskar vred sig om på stolen, fäste blicken på Bill när han sa:

– Innan du går och lägger dig, så vill vi – Ingegärd och jag – överlämna ett kuvert till dig. Det är inga stora summor, du kan använda slantarna som ett startkapital. Såpass att du klarar dig några dagar utan att vara helt pank, men slarva inte med dem, för de är ärligt förtjänade, förmanade Oskar.

Bill blev både paff och förlägen över gåvan och den regelrätta förmaningen att vara rädd om slantarna. Han reste sig upp från köksstolen, tog emot kuvertet som Oskar räckte honom. Han tog i hand och tackade med lika fint som när han var grabb och fick någon slant för att han gjort ett bra dagsverke, när han hjälpt till att hässja hö eller huggit ved.

– Den där nyckeln jag pratade om … Ja, du minns kanske det där telefonsamtalet, då sa jag att …

Oskar tystnade och sökte Bill med blicken, så fortsatte han:

– Nyckeln ligger också i kuvertet.

Ingegärd nickade i samförstånd och kramade Bills hand lite extra när han bockade och tackade henne för att de ville ställa upp ”när hela skutan strandat”, som Bill själv hade uttryckt sig.

– Vem som helst kan komma på kant med tillvaron, sa Ingegärd.

– Det värsta i det här …, vet ni vad det är? sa Bill och såg på makarna Hedström.

Ingen av dem svarade, så Bill fortsatte:

– Det är barnen. – Mina tre pojkar. De har ingen förebild. Ingen fadersgestalt alls som de kan efterlikna. Ingen bra i alla fall. Hans röst bröts i en snyftning och han kände sig ovärdig själva livet.

Bill torkade bort en tår med baksidan av handen och sa med sträv röst:

– Fast det allra värsta är, att barnen helt och hållet har vänt mig ryggen. De vill knappt vidkännas mig som deras far. Ja, det är de två äldsta – de som förstår. – De säger rätt och slätt åt mig, att jag är en simpel luffare, och att de skäms över mig. – Jag får ju skylla mig själv, men det känns inte lättare för det. Det vore mycket lättare, om jag kunde skylla alltsammans på någon annan … Men det går inte.

– I viss mån finns det nog försvar för ditt handlande, inflikade Oskar. – Se så! Det ska nog ordna sig, om vi bara är uppriktiga och litar på varandra och försöker göra så gott vi kan. Vi får lägga manken till allihop, så ska det nog gå, försökte Oskar att trösta. Det är som Ingegärd nyss sa till dig: på sned i livet kan vi alla komma. Det ska du veta, Bill. Det beror väl på vad ödet placerar i vår väg och hur bra vi kan lösa det som dyker upp.

Ingegärd som också blivit rörd, blev tvungen att göra som Bill; ta baksidan av handen och stryka bort tårar. Hon tillade:

– Du är ingen ond människa, Bill! Det har du aldrig varit. Jag tror att jag känner dig ganska väl. Kanske du till och med är lite vekare än genomsnitts­människan och det får man tydligen inte vara i dagens samhälle. Man behöver nog ha vassa armbågar för att man ska ta sig fram – där ute. Eller också ska man ha en starkare personlighet för att orka ta emot alla smällar, men främst behövs väl vettiga medmänniskor att leva tillsammans med. Och det kanske du inte har haft, Bill, avslutade hon sin långa utläggning.

Oskar stod mitt på köksgolvet när han sa:

– Du hamnade ju mitt i myrstacken när du flyttade till Stockholm. Ung och påverkbar! Allt nytt! – Det är inte lätt. Nu är det som det är och vi får ta nya tag. Följ med Ingegärd, så visar hon dig ditt rum! – Godnatt med dig!

Så höjde Oskar på ögonbrynen och såg på Bill och påminde:

– Du glömmer väl inte bort att du ska börja med Alfredssons bil i morgon bitti?! Saaben alltså – den ska du ta före Perssons kärra. Det är mest brått med Saaben.

Bill bara nickade till svar och vände sig om och följde med Ingegärd. Oskar styrde stegen in på det lilla kontoret innanför köket. Det som var hans lilla vrå i stressiga situationer. Där kunde han göra pappersarbete och … framför allt, så kunde han gömma sig när han ville ha lugn och ro. Här behövde han inte ansättas av frågor från något håll och verkstaden gick inte under medan han tog igen sig en stund. Sådana möjligheter hade säkert Bill saknat helt. Man kan inte bara driva på en människa hela tiden, och från alla håll. Då går det som det går, tänkte Oskar.

– Hoppas att grabben klarar av att göra en omstart, sa Oskar i en lång utandningssuck, när han sjönk ner på skrivbordsstolen och startade datorn. Det var nästan skönt att ha något tankekrävande kvar den här dagen, tyckte han och loggade in.

 

***

Kapitel 5

En del av ridskolans elever som bodde nära Österskogen, hade förr fått låna Franks hästar för att träningsrida. Nu gick ju inte det längre, eftersom hästarna var sålda och gården stod öde. – Däremot kunde de två flickorna, som de senaste åren lånat Franks hästar, rida bort till det gamla grustaget på ridskolans hingstar. – I grustaget brukade de låta hästarna klättra. Det blev fin motion och roligt var det. Roligast var det kanske i första hand för ryttarna. Fast hästarna verkade vara med på noterna, de också, men vägen mellan ridskolan och bort till grusgropen bortom Franks gård var fem kilometer. Så den sträckan var hästarna tvungna att avverka, innan de kunde pusta ut och anse sig vara hemma i sitt stall igen efter en ansträngande träningsrunda i den roliga grusgropen på Franks marker. 

Just den här lördagseftermiddagen var det Carola som hade ringt till sin kompis och föreslagit att de skulle sticka till ridskolan och låna ett par hästar och rida ut till grusgropen på Österskogen.

Sagt och gjort! Tjejerna cyklade bort till ridskolan. Där sadlade de varsin häst och gav sig i väg bort mot Österskogen. Vädret var fint och humöret på både hästar och ryttare verkade vara på topp.

Den smala, enskilda vägen fram till ödegården, fortsatte bort till grusgropen. Vägen svängde av strax nerom Franks boningshus och gjorde en snäv sväng och slingrade sig vidare upp i motlutet, förbi magasinet och upp på en grusås där det en gång hämtats en del grus till vägförbättringar. Nu var den verksamheten sedan länge avslutad.

Ingen av flickorna hade sett något konstigt när de red upp till grusgropen, men på hemvägen höll Carola tyglarna kort när hon kom så långt fram att hon kunde se ödegården där nere i svackan. Hon gav hästen tecken att stanna, så hon kunde vänta in sin kamrat och berätta att hon hade sett en man komma ut från huset och gå över gårdsbacken. Han hade gått med raska steg in på magasinet. När hennes kamrat kom ikapp, så hon kunde berätta vad hon sett, ville den andra tjejen absolut inte tro henne utan försökte skämta bort Carolas påstående och sa lite tufft:

– Hörru, tagga ner, va! Det är ljusan dag och du sitter på hästryggen och ser syner … – Lyd mitt råd och ta en paus!

– Jag har inte sett i syne! fräste Carola. Jag har bra utsikt över gården från den här grusåsen och dessutom sitter jag ju på hästryggen, så utsikten är perfekt.

Carola visste vad hon hade sett och kände sig kränkt över kamratens uppmaning om att tagga ner. Just som kamraten avslutat sitt välmenta råd, kom en ganska stor man ut från magasins­byggnaden, bärande på en stor säck som han slängt upp över axeln. – Mannen började gå ner över tunet mot stugan.

– Då smackade Carola igång sin häst och sa till sin kompis:

– Du, Irma! – Jag tror att jag dunstar nu! – Men stanna gärna ett tag till, du! Ta en paus och tagga ner! – Det är mitt råd!

Carola manade på sin häst. Den skrittade smidigt och elegant iväg i nedförslutet.

Irma tittade efter Carola. Oj, då hennes springare drog iväg ovanligt snabbt. Det gick undan värre bland buskar och snår, det hann hon notera. Irma blev nästan avundsjuk, eftersom hon själv hade en lite slöare häst den här dagen. Hon blev på efterkälken.

I farten hann Carola se att mannen släppte ner säcken på marken alldeles framför trappan, och att han sedan gick upp på trappan till boningshuset, som om han tänkte gå in, men sedan skymde en del buskar sikten så hon såg inget mer. – Vad hade han i säcken och vem var han? Hon hade hört att folk pratade om att det spökade på ödegården.

Hon manade på hästen ännu mer, och blev på så vis långt före sin kamrat hem till stallet.

 

***

 

När båda flickorna var tillbaka på ridskolan, kom de överens om att hålla tyst om vad de sett borta vid ödehuset.

– Dumt om man får ord om sig att man ser syner, tyckte Irma, som först inte trott på vad kamraten hade sett.

Nu visste hon; för nu hade hon själv sett en man, på riktigt, där borta på ödegården. Om det var ett spöke eller en livs levande människa, hade de ingen aning om.

– Det var nog en gengångare, sa Carola och fnissade. Han gick ju gent över gräsmattan ner till huset från magasinet.

– Det är ändå ingen som tror att det spökar där, fortsatte Irma. Det är bara vi som blir beskyllda för att fantisera – och sedan kanske vi inte får rida dit fler gånger. För du var ju så rädd, Carola. Du red din häst alldeles för hårt hem! – Är du medveten om det? Jag var ängslig för att den skulle bli alldeles löddrig.

– Ja-men jag var ju skiträdd …

– Gör inte om det! förmanade Irma. Lovar du det?

– Nä, nä … Jag lovar, men jag ville komma bort från Österskogs-spöket, fattar du väl.

– Vi håller tyst om det vi såg! upprepade Irma en gång till, och såg skarpt på sin kamrat, som om hon inte riktigt litade på Carola, som kanske varit lite räddare än vad hon själv var.

Det var inte många som hade vägarna bort till Franks gård numera. Inte sedan den blev stående öde. Gården hade stått obebodd sedan ett par år tillbaka, och än var det ingen som hört något om att Vägverket skulle sätta igång och bygga väg eller komma för att riva de inlösta husen.

Det fanns ingen anledning för någon att åka dit, men de som ändå gjorde det, gjorde sällan om det. Vad det kom sig av. Kanske berodde det på, att det ryktades om att det spökade.

Det var många som såg syner vid ödehuset på Österskogen. En del kallade det för spökerier, åter andra för vidskepelse eller ännu hellre hjärnsläpp hos den som sa att den sett något. – Det var företeelser som det talades om. En del var helt säkra på, att de sett rök ur skorstenen – och att en person gått över gårdsbacken eller att det synts ljus i ett fönster. Inget togs längre på allvar.

En del hade till och med börjat kalla Franks gård för spökgården på Österskogen. Vad det var i verkligheten var det ingen som hade lust att ta reda på. Så de spöken som bebodde ödegården vistades förmodligen där helt i fred. Där fanns tydligen ”det stora lugnet” som många människor saknade i dessa dagar.

 

***

 

Så här på höstkanten fanns det inte så mycket att göra på Oskars jordbruk, och Bill var dessutom en skrivbordsman – inte någon bonde. Han var inte bilmekaniker heller, men den sysslan visste Oskar, att Bill behärskade till fullo. För sådant hade han sysslat med i ungdomen. Inte bara för att kunna hålla sig själv med bil, utan lika mycket för att det var roligt att plocka isär och sedan försöka sätta ihop och se hur många delar som blev över … Så där brukade Oskar skämta med Bill när han var barn och höll på att plocka isär och sätta ihop gamla väckarklockor. ”Hur många bitar fick du över den här gången?” brukade Oskar fråga. – ”Ingen såklart”, brukade Bill svara lite förgrymmat och kika under lugg på sin misstänksamme morbror.

Att reparera bilar var en bisyssla som Oskar höll på med när inte jordbruket krävde all hans tid. Det blev några extra kronor som var välkomna. Därför hade han investerat i en skaplig verkstad med brygga och en domkraft som gick att lita på. Bill fick tills vidare börja som bilmekaniker hos Oskar. På så vis kunde Bill tjäna egna pengar och komma igång på nytt.

Att låta borsonen ta över verkstaden ett tag var en bra idé, för nu hade Oskar inte tid med bilar och mekande. Han var tvungen att börja höstplöja åkrarna. Bill fick tillåtelse att hålla igång verkstaden i den mån han orkade. För ett var säkert: Bill var i urusel kondition. De där tre åren på gatan, hade satt sin prägel. Det såg både Ingegärd och Oskar. Det var säkrast att starta utan stress och låta honom komma tillbaka i den takt han själv kände att han klarade av.

Att låta Bill få låna verkstaden och ta emot så många kunder som han själv kände att han orkade med, skulle kanske ge honom ett visst mått av självtillit. På så sätt gick han inte under någon annans piska, och blev ingen annan tack skyldig efter en dag som gått bra. Om det hade gått dåligt, behövde han inte ursäkta sig inför någon mer än sig själv.

Oskar och Ingegärd trodde på den taktiken. De skulle lägga sig i så lite som möjligt. Helst inte alls, utan lita på att Bill självmant kom till dem om han behövde råd eller hjälp.

Bills mor, Karin, grät av glädje när Oskar ringde och talade om att hennes älskade pojke var i full färd med att byta brytarspetsar och lameller på en gammal bil.

– Stopp, kära syster! Lipa inte nu! sa Oskar vänligt men bestämt. Du får inte bli upprörd, det har ju doktorn sagt, förmanade han. Då får du bara kärlkramp. Det vet du! – Tänk på hjärtat! Kanske du behöver ta en Nitromex i förebyggande syfte! skämtade Oskar.

– Ånej! lite glädjetårar, måtte jag väl få fälla, utan att få hjärtslag, snörvlade Karin. – Glädjetårar varnade aldrig doktorn mig för. Så de får jag nog fälla.

Innan de slutade telefonsamtalet, lovade Oskar sin syster, att han skulle hålla henne underrättad, om hur det gick för Bill.

 

***

 

När Bill började sin första dag som bilmekaniker, var det på darrande ben som han gick ut till Oskars verkstad. Hans självförtroende och egenvärde var så i botten, att han knappt trodde att han skulle kunna byta tändstift i en bilmotor. Långt mindre att han skulle klara av att fixa något allvarligare fel.

Han visste att han inte behövde göra fulla dagsverken. Han skulle så småningom även uppsöka en läkare för att få eventuell hjälp, men det var inte förrän på torsdag i nästa vecka som han skulle dit.

En kille från trakten kom inklivande i verkstaden och frågade Bill vad han kunde få för sin bil, som han ansåg var för dålig för att byta in mot en nyare hos en bilförsäljare.

– Tänker du sälja den?

– Jo, det är tanken. Jag kommer just från en bilhandlare inne i stan. Där fick jag rena skambudet, sa grabben.

– Hur många hundralappar över skambudet vill du ha, om jag köper den i befintligt skick? frågade Bill och lade skiftnyckeln ifrån sig och såg på ynglingen.

– Jaae … Det är inte så lätt … men …

– Säg ett pris som du vill ha för den som den står och är i dag. Du kan beräkna priset efter det du har lagt ner i arbete och delar på den och som du själv anser att den är värld. Du vet ju vad du har fixat på den och vad som är kvar att ordna till.

Grabben sa en summa som lät överkomlig för Bill.

– Jag kan kolla på kärran. – Vi ska nog komma överens, sa Bill.

Bill tog sig en titt på bilen, och ansåg att det begärda priset verkade rimligt. Han var villig ge det begärda. De kom överens prismässigt, och Bill bad ägaren till bilen att vänta en stund, medan han gick in och snackade med Oskar. Bill frågade sin morbror om han kunde tänka sig att ge honom ett lån.

– Ja, det går väl bra! Jag litar på dig. Det blir ju lättare för oss alla, om du kan ta dig dit du ska, utan att jag behöver köra dig. Du har ju körkort själv, så det är klart att du ska ha möjlighet att förflytta dig. Var glad för att du har kortet kvar, så att du inte kört bort det i fyllan och villan, sa Oskar och gav Bill ett lätt ryggdunk, på karlars vis när han gick förbi honom på väg in till kontoret.

Bill gjorde klart bilaffären och var till sin förvåning, redan första dagen i sitt nypåbörjade liv, ägare till en bil. – Det börjar bra, tänkte han, men vågade inte hoppas på att den turen skulle stå honom bi.

 

***

 

Oskar funderade ibland över om han borde tala om för Bill att det varit någon individ synlig borta vid ödegården. Så han var beredd ifall han stötte på någon om han åkte dit.

– Har du provat nyckeln än? frågade Oskar en dag.

– Jo, det har jag. Det ser bra ut. Dessutom var vedskjulet fullt med kluven och torr ved, såg jag. – Perfekt, måste jag säga.

– Jag skulle tro att huset är rejält vinterbonat, för Frank renoverade för en del år seden, sa Oskar. Det duger väl att bo i till att börja med, fortsatte han. Åtminstone tills det blir mer fart på bilverkstaden. Vi kanske borde annonsera, så folk får veta att vi finns. Jag menar så du får kunder.

– Fast än har jag arbete så det räcker, svarade Bill.

– De som jag brukar reparera åt, vet ju att jag bara har haft mekandet som extraknäck. Som bonde får man låta den sidan av verksamheten gå i första hand. Kanske det skulle vara en bättre idé att rusta upp gamla skrothögar från grunden och sälja dem helrenoverade, nästan som i nyskick. Vad tror du? Skulle det kunna ge snabbare pengar?

Bill lät frågan sjunka in, medan han höjde på ögonbrynen i en bekymrad gest.

– Nej, det tror jag inte. Det är nog en säkrare vinst, att nöja sig med att reparera nyuppkomna fel. Nya fel uppstår det alltid efter några mil, med vilken bil man än har. Jag är nöjd med att starta lite mjukt efter de här åren, fortsatte Bill. Jag vet ju inte än om jag kommer att klara av att bli en ny ”Medelsvensson”.

– Åjo, grabben! Upp med humöret! – Du är ju på god väg, sa Oskar och slängde en hastig blick på systersonen. – Hitintills har du klarat det fint och helt utan anmärkningar. Och skulle du missa någon gång, får du väl spotta i nävarna och ta nya tag. Det är ju så vi alla får göra, när det inte går riktigt som vi tänkt oss.

– Joo, visst. Jag får väl göra det.

 

***

Kapitel 6

När nästan två år hade gått och Frank hade bott i sin hypermoderna lägenhet centralt i Åshammars samhälle, där han hade nära till affärer och där det fanns bibliotek, apotek och vårdcentral, började han känna sig som en tiger i bur. Han kunde gå ut på balkongen och stå där långa stunder och bara spana ut över horisonten. Vad hade livet att ge? undrade han ofta … Sitta på en cementplatta och spana ut över hustaken. Kändes nästan som om han satt uppkrupen i ett modernt älgpass.

Frank började må riktigt dåligt. – Han hörde vildmarken till. Han var en viddernas man. Åh, vad han saknade sin lilla gård. Han längtade tillbaka till friheten – till Österskogen. Det var våren nummer två, som började sin lövsprickning i parkträden utanför hans lägenhets väggar, och han tyckte att fåglarna kvittrade hånfullt åt honom, där han stod ute på den kalla balkongens cement i bara strumplästen. Han rös till. Det kalla golvet gav honom en känsla av utanförskap. Här ute i civilisationen kunde han aldrig mer få höra göken. Det begrep han.

Frank hade tyckt, att förra våren varit lika tyst som om han vistats i graven, när han inte fått höra göken gala borta vid skogskanten där hemma.

Det enda som hördes här ute på balkongen, var motorbuller och ibland den där avskyvärda tågvisslan när tåget skulle korsa den obevakade järnvägen en bit utanför samhället. Så mopederna förstås, som kom i stora svärmar likt ettriga bin. Nu när det började våras var mopederna det som påminde mest om att sommaren var i antågande. Några vilsna krokusar hade visserligen vågat sig upp alldeles utanför entrén. Det hade han sett.

Frank var ömsom vemodig, ömsom förbannad. För så här hade han inte alls planerat sitt liv efter pensioneringen. Stor skam hur de där myndighetsgubbarna handskades med sina medborgare som slitit i ett helt liv.

Beviset för att hans liv var till ända, kom i förra veckan … Då hade den första pensionsutbetalningsavin dumpit ner genom brevinkastet i lägenhetsdörren. Skulle han i fortsättningen ha ständig semester. Vara instängd i den här bunkern, som han tyckte att det här huset, uppfört i sten, påminde honom om. Rena Kumlabunkern.

– Nej, bort från det här hyresgettot måste jag ta mig innan ja blir tosig i huvudet, sa han.

Kanske vore det en idé att börja tippa eller spela på trav. Om jag vann, en riktigt stor summa, skulle jag köpa mig en egen Österskog, där inga vägar någonsin ska dras fram.

Franks hästar hade en gång i tiden varit travhästar, men det blev ingen billig sport. De sprang lite hur som helst, så det bar sig inte. Det kändes bättre att titta på dem där de gick i hagen och betade eller att ta en ridtur på någon av dem ibland. Hästarna verkade vara mest nöjda med det.

Spela på trav kunde han göra utan att ha egna hästar som sprang. Tänk om jag kunde vinna en större summa, tänkte han och lämnade det kalla balkonggolvet. Tankarna var fortfarande kvar i drömmen om ett nytt hus på landet, långt bort från allt vad vägar hette, när han gick tillbaka in i lägenheten. Väglöst land. Där skulle han trivas. Han kunde köpa en ny häst och rida dit han behövde ta sig. Så hade folk fått ta sig fram förr, så varför skulle inte det gå nu? Så länge han var frisk fanns det inga hinder, och den riktiga ålderdomen vägrade han att tänka på.

Han gick ut i hallen och tog upp dagens post från hallgolvet och gick ut i köket, slängde kravbreven på bordet, och struntade i att öppna dem. Det var ändå inget uppbyggligt som kom i sådana där fönsterkuvert, det kunde vänta.

Frank var ingen stadsmänniska. Tänk så fri han brukat känna sig, när han tog sig en promenad för att hämta dagens tidning där ute på landet i den buckliga postlådan, som snöplogen varit på väg att kvadda flera gånger. Det var annat det, än att kröka rygg och ta upp posten från ett hallgolv med blankpolerad parkett.  Av en sådan ansträngning som att gå i strumplästen och hämta posten i hallen, fick han varken frisk luft eller motion.

På sommaren hade han till och med cyklat den där lilla biten ut till den större vägen för att hämta sin post.

– Ja-meeen … cykeln har jag ju kvar, sa han och strök den grånade pannluggen ur ögonen.

Han hade tagit med sin gamla cykel när han utrymde gården. Den fanns i källarförrådet, om ingen knyckt den, vill säga. Här i den centralare delen av världen fick man låsa och hålla koll på sina grejer, så gott det gick.

Kanske kunde jag ta mig en cykeltur, grunnade han. Lite förvånad blev han, över att den tanken aldrig tidigare hade slagit honom. En cykeltur kunde han göra även om han bodde centralt. Det fanns asfalterade gång- och cykelbanor lite varstans. Och en ny sträcka höll på att asfalteras alldeles bortom köpcentret.

Han kunde till och med cykla ända ut till … Franks tankar tog vida svängar utanför samhället. Ända bort till sin gamla gård kunde han ge sig iväg.

Han avbröt sina tankar och skred till handling. Sagt och gjort! Nu blev det fart. Han skulle ta med sig lite matsäck och ge sig iväg omedelbart.

Det var kanske vid den här tiden som spökerierna ute i ödehuset på Österskogen började på allvar. Frank hade nämligen en gammal nyckel kvar till sitt hus, en som han sparat så att han kunde hämta resterande grejer ur huset när Vägverket gjort sin besiktning. Men det fanns fler som ägde gamla nycklar som passade både här och där innan det blev modernt med patentlås.

Frank tog fram nyckeln ur lådan och satte den på sin vanliga nyckelknippa.

– Så där ja, sa han belåtet och tittade nästan kärleksfullt på den gamla nyckeln innan han stoppade knippan i fickan.

Med den nyckeln skulle Frank öppna dörren till ödehuset och göra en första visit den här dagen.

Betydligt gladare klädde han sig sportigt och tog hissen ner till entrén. Gick med raska steg till källarförrådet. Låste upp cykeln, ledde ut den svarta Monarken, och lutade den mot husväggen och pumpade däcken rejält.

Han drog in ett djupt andetag och tittade upp mot längenhetsfönstren innan han startade sin cykeltur. Skönt att lägga den där fångcellen bakom sig ett tag. Han andades in den ljuvliga vårluften och trampade på med friska tag. Än var han relativt spänstig.

Nu när Frank själv, för en gångs skull, kom på utsidan av lägenheten, såg han att folk var i farten. En del promenerade på trottoaren. Bilar kom och körde in framför Ica-affären. Parkerade och klev ur. Kanske skulle de handla eller gå bort till spelbutiken och göra av med pengar. Den gula postbilen stannade och tömde brevlådan utanför Coop Närköp. Det var ett par tre ungdomar, som stod borta vid kiosken och skuggboxades med varandra. Han passerade en ung mor som var ute med barnvagnen. Ett par äldre kvinnor var ut och luftade sina hundar. Att det var så pass mycket rörelse i samhället, visste inte Frank mycket om. Han som suttit försoffad framför teven, eller ute på balkongen med en tidning uppslagen framför sig.

När han kommit en bit utanför samhället, kände han sig fri, för första gången på mycket länge. Men någon fåglalåt kunde han inte höra, eftersom det frasade i gruset från cykeldäcken.

 

***

 

När Frank cyklade in på sin egen gård kände han både vemod och glädje. Befrielse, var en känsla som dök upp. Han hoppade av cykeln och ställde den ifrån sig i skydd av syrenhäcken, där syntes den inte från vägen.

Han strövade runt sina ägor och såg hur det så smått höll på att växa igen. Det hade börjat komma sly in på öppna åkrar. Med undantag av den upptäckten, hade det känts skönt att ströva omkring på de gamla ägorna igen. Det var här han hörde hemma. Här fick hans oroliga själv frid och han kände en inre ro spridas när han strövade omkring.

Han gick en runda runt uthusen för att se så inte byggnaderna fått påhälsning av inbrott. Fönstren var hela och han fortsatte tillbaka till boningshuset.

Han klev upp på trappan. Såg att till och med piassavakvasten stod kvar bredvid trappan. Nyckeln passade fortfarande i dörren och han reglade upp och gick in. Lite instängt och ovädrat, men annars var det sig likt, tyckte han och fortsatte in till köket och såg sig om. Råttlort … jo, visst … Men annars inget att anmärka på. De gardinlösa fönstren såg dystra ut.

Han avlägsnade ett stort, gammalt getingbo från en av hyllorna i skafferiet. Boet föreföll vara lika öde och tomt som det övriga huset. Men ur det här gigantiska boet hade många nya getingar slussats ut i världen. Deras in och utfart i vida världen, var nog genom den gamla trasiga ventilen … längst uppe vid taket. Den som det aldrig blivit av för Frank att göra något åt.

Han visste var han hade en gammal jutesäck liggande i farstuns skräpskåp. Han skulle ta den med sig och bära in ved. Här ska eldas så det blir varmt och skönt som förr, tänkte han och gav sig i väg ut till skjulet.

– Oh! Så mycket ved, sa han högt när han klev in i vedskjulet.

Frank hade huggit ved, så han skulle ha i flera vintrar, var det menat, men så blev det ingen mer vinter …

– Nej, det blev ingen mer vinter … suckade han och började plocka ner ved i säcken.

När han burit in vedsäcken, hämtade han några köksstolar från magasinet. Tänk så bra att han låtit all bråte vara kvar. På så vis kunde han ju bo där ute om han ville, utan att behöva ta med sig något annat än lite proviant. Det fanns mycket som han skulle komma att behöva använda av det han lämnat kvar, om han blev kvar här ute ibland. Det var visserligen inte tillåtet, men … Regler är till för att brytas ibland, tänkte han, och än har inte Verkets bulldoser anlänt. Så varför ska man inte kunna …?

Skulle han våga ligga kvar här, redan nu i natt? Han var inte rädd för spöken, nej – då. Däremot var han skraj för folk. Om någon såg honom och anmälde det. Då fick han kanske besöka den verkliga Kumlabunkern. Vad för straffsats kunde det tilltaget att övernatta i ett ödehus rubriceras under? Men det var ju hans eget ödehus … Fast det gjorde givetvis ingen skillnad i lagtexten.

Hemfridsbrott kunde det inte rubriceras under, för det var ju ingen som bodde i huset. Kanske kallades hans besök för inbrott rätt och slätt. Eller kunde det falla under klausulen egenmäktigt förfarande eller kanske alltsammans. Då kunde det bli dyrt.

– Det skiter jag i, fnös Frank, och svor till och styrde stegen mot trappan till övervåningen.

Han skulle gå upp på andra våningen efter sängkläderna.

Han avbröt sitt resonemang och såg sig om på andra våningen.

– Se där … Sängkläderna har klarat sig undan möss och råttor, tack vara att jag slängde upp dem på strecket.

Den gamla tvättlinan hade Frank låtit sitta kvar. Där hade han hängt tvätt när utetorken var dålig.

Nu tog han ner sängkläderna, bar ut dem och hängde upp madrass och täcken på den där slanan, som han lagt mellan två äppelträdsklykor på baksidan av huset. Där kunde sängkläderna få hänga och bli ordentligt vädrade i vårluften, innan han bäddade.

Frank kom fram till att det var bäst om ingen såg honom. Huset stod öde och ingen hade ärende dit, förrän hela rasket skulle rivas, fast man visste ju aldrig. Ogina människor fanns det alltid för många av.

Han öppnade skafferidörren och tog fram en gammal kaffepanna som fått stå kvar. Varför visste han inte, men nu var det bra att den fanns.

Han skulle hämta vatten i den rostfria hinken som han fick syn på där inne på golvet. Han hade glömt att ta den med sig från huset. Bra! För nu kunde han använda den när han skulle hämta vatten.

Frank tog hinken och började gå mot källan, men stannade en stund vid söderväggen och såg på påskliljorna, hur de borrat sig upp bland fjolårslöven och det gråbruna gräset. Här hade han brukat ha fritt från ogräs. Det stack till i hjärttrakten när han påmindes om förfallet som börjat. Naturen var på väg att ta tillbaka sina domäner.

Han drog in vårens härliga dofter av gamla löv, gräs och skogen som stod runt omkring. Han stod kvar en stund och lyssnade till en koltrasts underbara drillar. Sedan gick han den smala stigen bort till den gamla kallkällan som kom någonstans uppifrån grusåsen, där hästarna en gång i tiden tränades av hästintresserade ridskoleflickor. Nu hade hans hästar fått pension, de också. Men hans kusar hade det säkert bra hos Oskar Hedström på hans gård.

”Farbror Frank!” – ”Får vi låna dina hästar, och klättra med dem en stund borta i grusgropen”, mindes han att ungdomarna brukade fråga. Ja, tänk. Det kändes som om det var i går, men samtidigt kändes det även som om det var hundra år sedan det hände. En märklig känsla.

Frank stod och såg bort över kullarna en lång stund, innan han böjde sig fram och lyfte locket av brunnen. Han hade låtit byttan hänga kvar på stolpen ifall … Ifall vaddå …? Hade han räknat med att komma tillbaka efter flera år? Hans undermedvetna hade kanske vetat mer, än vad han själv kände till.

Vattnet från byttan bubblade ner i hinken, klart och kallt.

– Det här – det är vatten det! Vatten utan klor – rent och friskt. Källvatten. Mineralvatten. Bättre än alla saluförda igenkorkade vattenflaskor, som man kan köpa i affären, mumlade han och förde byttan mot munnen och tog sig en slurk av vattnet och hängde sedan byttan tillbaka på stören.

Med skjortärmen torkade han av vattnet från hakan och tog hinken och började gå in mot stugan. Nu skulle det bli en stark kaffetår. Han hade tagit med sig en påse med kaffe och en panna att koka i, men nu hade han ju en äkta kaffekokare.

Frank såg sig oroligt omkring. Han var inte säker på att han sett rätt, men när han bar in den där vedsäcken, tyckte han precis, att han såg skymten av en häst med ryttare, just i samma stund som han ställde ifrån sig säcken vid trappan. Kanske han hade tänkt för mycket på den tiden när det reds där uppe vid grusgropen. Tänkt så intensivt, så att han helt enkelt tyckte att han såg en häst. Han kanske såg en repris, från förr, för sitt inre. Hästarna hade han ju sålt, så det var helt omöjligt, att någon skulle ha kunnat rida där uppe. Började han bli senil eller något åt det hållet? – Stallet var tomt, det visste han allt för väl.

– En spökryttare kanske det var, hade han sagt för sig själv, och tagit ett nytt tag om vedsäcken, lyft upp den och gått in.

 

***

 

En sådan avkopplande kväll Frank fick i sitt gamla hus. Han hade tagit fram en låda med ljusstumpar och tänt några stycken och ställt ut här och där. Det blev ljust så han såg att läsa och lösa korsord.

Han hade gjort upp eld i kakelugnen och satte sig en stund framför brasan i en gammal korgstol och bara lyssnade till den sprakande elden. Men det var något konstigt. När han kom in i rummet för att tända i kakelugnen, låg det både näver och stickor på golvet framför kakelugnen. Ett par vedträ var inställa i eldstaden, precis som om någon tänkt göra upp eld. Vedkorgen var halv, så någon hade tagit in ved … Mycket märkligt. Eller hade hans minne blivit så dåligt så han inte mindes? Fast varför skulle han ha börjat elda när han skulle flytta? Nää … han hade inte avslutat en påbörjad eldning! – ”Äsch! Det där är inget att grunna på nu”, tänkte han. Det hade varit så galet med den där flytten, så det hade väl kommit annat emellan när han just skulle göra fyr i spisen.

När han kände sig alltför trött, stängde han mässingsluckorna framför elden och sköt till spjället en aning. Sedan kröp han ner i sängen och somnade som en stock i nyvädrade sängkläder som doftade rent av vårluft.

Efter en lång natts drömlös sömn, vaknade han tidigt nästa morgon och bjöd sig själv kaffe på sängen. Nu kände han sig mer utsövd än när han vaknade efter en natts lika lång sömn i Åshammar. Här på Österskogen trivdes han. Nu kände han sig som en människa igen. Men här fick han ju inte bo någon längre tid.

– Å, lyssna Frank! sa han till sig själv. En underbar fågelkör hälsar dig välkommen till Österskogen!

Han öppnade fönstret och blåste ut en mängd döda vinterflugor som låg på fönsterbrädan. Lutade arbågarna mot underlaget och stod så en stund och bara lyssnade på naturen. Vilken fantastisk fåglalåt! – Det var liv och rörelse i varje buske. Det kvittrade och pep.

– Ååh… – Gud! Vilken underbar dag, sa han.

Mitt i allt kvitter hördes göken precis som förr. Långt där borta. – I öster. Ja, det var ju en tröstergök, det. Östergök – Tröstergök. Nu skulle han gå ut och se vad han kunde hitta på att göra under denna soliga vårdag.

 

***

Kapitel 7

Händelserna och spökerierna borta vid ödegården på Österskogen fortsatte. Vem som var spöke eller vem som var iakttagare skiftade väsentligt. Frank hade i alla fall blivit rejält biten av sin gröna våg och ville inte gärna återvända till sin lägenhet i Åshammar. Det som både förargade och oroade honom var, att han märkt att det var mycket folk som minglade omkring på hans ladugårdsbacke, när han minst anade det. Han ville inte att folk skulle se att han besökte sin gamla gård ibland.

Men så kom han på det. Gammelstugan! – Den stod kvar uppe i skogskanten. Den var gårdens första och äldsta byggnad … Fördelen med den gamla stugan var att den låg mer i skymundan. Den syntes knappt från vägen. Han funderade lite: kanske han kunde använda den stugan, även om den var i dåligt skick. Frank hade dock försökt hålla efter förfallet, för att få ha ett extra förråd, där åtminstone taket var helt.

Stugans grå timmer smälte fint samman med skogen som börjat dra sig allt närmare inägorna. Han upptäckte att stugan knappt var synlig när man stod vid bostadshuset. Det var den största fördelen.

Frank ville inte att någon skulle förstå att han besökte sin gamla gård ibland. Det skulle bli elakt förtal. Det fanns folk som inte gjorde annat än letade fel hos sina medmänniskor. – Dessutom ville nog inte Frank riktigt erkänna hur stark hans vantrivsel inne i samhället var. Han ville inte bli en visa i bygden. Ville inte att folk skulle ha roligt åt att han uppsökte sitt rivningshotade hus efter att han fått en hypermodern lägenhet inne i Åshammar.

– Vet man inte att stugan finns där, så ser man banne mig inte, att det finns en byggnad där borta i skogkanten, sa han och plirade med sina gammelmansögon upp mot skogåsen.

Slyet hade dessutom börjat grönska. När väl löven var utspruckna skulle inte en kråka kunna se att det fanns ett hus där bakom. Kanske kunde han göra gammelstugan något sånär bebolig? Han kunde börja med att vräka ut all bråte, för sådant samlade sig hur man än bar sig åt. Det kvittade nog om man var ägare till en stor hangar, den skulle bli full den också av grejer som bar titeln: ”bra att ha”. Det som var magasinerat i stugan nu, hade han inte haft användning för någon gång i sin moderna lägenhet. Han visste inte ens vad han hade där. Så varför hade han sparat på bråten? 

På stående fot beslöt Frank, att han skulle göra en ansiktslyftning på gammelstugan. Där skulle inte folk så lätt uppmärksamma om någon vistades. Den stugan låg ju även på bortsidan om uthusen, så vem skulle ha ärende ända dit bort? I det lilla pörtet, kunde han kanske få vara i fred och försöka komma i balans igen, efter de där åren i centrala Åshammar.

Frank började gå bort mot stugan. Han fick böja undan en del björksly som växte så tätt så det var svårt att ta sig fram. Han bröt av en kvist och luktade på de späda knopparna som var på väg att spritta ut.

– Åh…, det doftar midsommar, sa han och drog in ett nytt långt andetag med näsan inne i björklirset.

När han tagit sig igenom de värsta snåren, stannade han och ställde sig stilla och såg på stugan, där den låg så ovetande, om att den kanske snart skulle bli bebodd på riktigt. Det fanns fönsterluckor framför samtliga fönster, och de var redan förbommade, eftersom Frank använt stugan som förråd. Han kunde lossa spikarna som höll fast luckorna, och öppna för de fönstren som inte vette mot framsidan och vägen. Fast vägen … Han vände sig om och såg neråt den gamla utfartsvägen. Den syntes knappast och om det bara blev lite mer löv, så …

– Dä blir bra dä här …, sa han och gick närmare stugan.

En liten grå skogsmus kilade in under husgrunden när han gick i det gråbruna fjolårsgräset.

– Oj, då…, förlåt …, kommer jag och stör? sa han och såg efter musen.

 – Nyckeln …? Frank stannade i steget alldeles invid trappan. Han visste att den brukade ligga mellan ett par stockar just vid knutbräderna. Kunde den möjligen ligga kvar där? Det var väl tvivelaktigt … Han gick dit, stack in handen på det ställe som han mindes att nyckeln borde finnas. Jo, då… Där låg den stora järnsmidesnyckeln. Inte lämplig att ha på nyckelknippan, konstaterade han och bollade med den i handen, medan han gick tillbaka mot trappan. Steg upp på trappstenen och tog försiktigt ett kliv upp på den gamla trätrappan. Han stack in nyckel i låset och vred först åt ena hållet, sedan åt det andra.

Låset var kärvt, så det gick lite trögt. Här skulle jag ha behövt ha med mig smörjkannan, tänkte han. Men rätt vad det var rasslade det till regeln gled undan, och han kunde öppna dörren. Det var kolsvart där inne, så han slängde upp dörren på vid gavel för att få in lite dagsljus.

Stugan bestod av en enda kammare med öppen spiselmur. Samt en liten utbyggd fönsterlös farstu. Det fanns ingen ström, men det gjorde det inte i den stora stugan heller, efter att Verket stängt av den.

För min del duger den här stugan. Gott och väl. Jag ska ju inte bo i den för jämnan. Bara över någon natt då och då, tänkte Frank och kände sig nöjd över att ha kommit att tänka på den här gamla boningen.

– En fridens boning, tack gode Gud, sa han och drog en lättnadens suck över idén han fått att bosätta sig i gammelstugan.

Nu var det så att Frank för längesedan sågat upp ett hål i ytterdörren för att hans katter skulle ha någon möjlighet att komma under tak. Så gjorde man förr på gårdarna, när det blev för många katter, så det blev oönskade utekatter. Dessa stackare skulle åtminstone kunna få tak över huvudet och något att ta skydd, om de inte fick komma in i boningshuset. Den gluggen ämnade han laga. Trappan hade också gett sig. Även den behövde restaureras. Bräder hade han för sig att det fanns gott om på vinden över magasinet, så han skulle knalla iväg dit.

 

***

 

När Frank kom upp på magasinsförrådet såg han sig om bland kvarlämnade grejer. Jojo-men-san. Virket fanns kvar. Fint virke. Han kunde kasta ner bräderna från fönstret, så slapp han bära alltsammans nedför den smala och branta trappan. Onödigt att så fint virke skulle bli mosat av Vägverkets bulldozer. Nu skulle han själv göra sig nytta av virket. Det var ju för fanken hans. Någon rättvisa fick det väl finnas här i världen.

Sagt och gjort. Det knarrade när han med våld knuffade upp det gistna fönstret. Han fick banka och slå på fönsterbågen några gånger innan det gav med sig. Men till sist blev segern hans.

 

***

Kapitel 8

Paret Oskar och Ingegärd Hedström hade suttit ute och druckit eftermiddagskaffe och småpratat om vad de skulle odla för växter i trädgårdslandet den här sommaren. Ingegärd fundera på att anlägga ett större jordgubbsland och skaffa fler bärbuskar.

Vårdagen var riktigt varm. Solen sken och fåglarna kvittrade och en cykeltur skulle nog inte vara helt fel, resonerade Ingegärd, som sällan kom längre än ut på sina egna marker.

Sagt och gjort, efter kaffepausen lånade Ingegärd Oskars gamla cykel och gav sig iväg på en cykeltur ända bort till Franks gård. Hon ämnade plocka nässlor. Runt den gamla gödselstacken brukade det finnas mängder av nässlor. Men i hennes planer fanns även ett ärende till. Hon skulle peta upp några revplantor från Franks nästan igenväxta jordgubbsland. Han hade så fina jordgubbar. Det kunde ju inte räknas som stöld och inte åverkan heller … nu när det var Vägverket som ägde stället? Dessutom skulle alltsammans jämnas med marken av de där stora gula maskinerna, som de brukade använda, vad det nu var de kallades.

Bäst som hon petade bland de vildväxande jordgubbs­plantorna, hörde hon hur det bankade och slog någonstans.

Det lät som om någon blivit instängd. – Kusligt, men hon måste väl ha hört fel, resonerade hon i ett försök att slå bort allt prat om att det spökade på Österskogen. Hon stannade upp och lyssnade. Allt verkade vara tyst … – Men så … bröts tystnaden.

Hon hörde ett fruktansvärt brak – inte alls långt bort. Hon riktigt hoppade till där bland jordgubbsplantorna, och vände sig hastigt åt det håll varifrån hon hört ljudet komma. Då såg hon en ensam brädstump komma flygande ut från magasins­fönstret och landa på gräset. 

– Nej, fy! – Uschya-mejen …! – Här spökar det ju! – På riktigt, viskade Ingegärd och släppte allt hon hade för händer och gav sig hastigt bort från jordgubbslandet.

Ingegärd blev så förskräckt att hon glömde bort de redan uppgrävda småplantorna och även den lilla behändiga planteringsspaden och sprang allt vad tygen höll ner till Oskars gamla cykel. Hon krånglade sig i all hast över stången utan att slå sig eller trilla över på andra sidan. Det här var obehagligt.

Hon stod i tramporna och trampade allt vad hon orkade hemåt – fortast möjligt ville hon komma därifrån. – Låg det i alla fall något i folkpratet? Det var åtminstone inte inbillning att det spökade. Hon hade inte bara hört utan även sett. Brädbiten var hur verklig som helst. Den hade kommit med fart ut från fönstret ovanför magasinet och landat på marken. Hon gick igenom synen och de ljud hon hört … det där bankandet, som kommit från uthuslängan … Det var inte inbillning.

Vad var det för krafter som bebodde Franks älskade ödegård, undrade hon och satte sig på sadeln och trampade mer normalt, samtidigt som hon försökte få andningen i normal takt igen. Hon kunde ju inte flåsa som en blåsbälg när hon kom hem. Och tänk om hon mötte någon bekant innan dess! – Fader Vår …! Då undrade de väl varför hon cyklade så fort att hon tappade luften. Så där på landet hade man ju knappast så bråttom om man någon gång tog sig en cykeltur.

Ingegärd nämnde aldrig ett ord till Oskar om händelsen borta vid ödehuset. Det var för pinsamt. Hon vuxna människan hade tagit till schappen. Hon som dessutom inte trodde på spöken. Det gjorde inte Oskar heller, så risken var att han bara skulle skratta åt henne, om hon berättade om sin upplevelse.

Inte heller kunde hon berätta vad för ett ärende hon hade borta på Franks ödegård. Det verkade väl småsnålt att peta upp jordgubbsplantor på en ödegård. Hon ansåg sig tvingad att tiga om sitt besök på Österskogen.

Till Bill vågade hon absolut inget säga. För tänk ifall han fick höra talas om vad som hände på ödegården. Då skulle han kanske inte våga sig dit. Och ödehuset på Österskogen hade ju både hon och Oskar tyckt skulle bli ett lämpligt andningshål för Bill. Men inte nu … Nej, för satan … Där skulle hon inte ens vilja att hennes ovän slog läger. Där borta vid ödehuset kunde man bli så skrämd, att man fick men för livet. Folk hade ju påstått att de sett och hört både det ena och det andra under de år som gått.

 

***

 

När det senare blev aktuellt för Bill att flytta till ödehuset, kom Ingegärd i bryderi över den här händelsen. Hon funderade över huruvida hon borde nämna för Bill vad hon själv hade varit med om. Kanske även nämna vad andra berättat.

– Äsch! Det kan kvitta, muttrade Ingegärd för sig själv.

Allt lär ju ha sin förklaring, sägs det, och det kanske även spökerierna på Österskogen har, eller så har de gett sig, funderade hon.

 

***

Kapitel 9

Skönt …! – Nu hade Bill en egen bil, även om det inte var annat än en gammal Volvo. Den stod just nu parkerad på Trädgårdsgatan och själv satt han precis som vilken annan person som helst inne på en lunchrestaurang i centrum av staden. Hans tallrik stod kvar på brickan. Han hade tagit dagens rätt. Jägarbiff, potatis och grönsaker. Han försökte känna efter hur han kände sig. Kände han sig som en vanlig människa, verkligen? En som hade fru och barn och ett arbete, ”hade haft ekade det inom honom.” Än var han inte en av de andra … Han var ännu inte ”vem som helst”. Nej, han var fortfarande annorlunda. Han var en som hade misslyckats. – En loser! Den känslan …, skulle den förfölja honom i all oändlighet? Eller … Kanske inte … Men förmodligen tills han hade ett normalt arbete och framför allt, så var det nog en egen bostad som avgjorde saken hur han skulle komma att platsa i samhället.

Bostadslös … Så länge som han var det, var man ingen vanlig Svensson, ansåg han. Nix! Där var den stora skillnaden på honom och de andra, hur Svenssonlikt han än skulle komma att leva, så var han definitivt tvungen att ha ett eget hem för att kunna jämställas med alla andra Svensöner. – Ett arbete hade han ju nu, även om det inte var det som han var utbildad till. Han tjänade i alla fall så mycket, så han klarade sig om han bara orkade fortsätta.

Folk gick ut och in genom den glasade dörren till lunchrestaurangen, och såg allmänt stressade ut. En del åt hastigt och andra åt inte ens upp förrän de reste sig upp och lämnade bordet. En del gick till brickinlämningen med sina använda brickor, andra bara reste sig från bordet utan att ta brickan med sig eller ställa in stolen efter sig. Bill tyckte att det var intressant att sitta och iaktta folk så här från sin position; ett hörn av restaurangen. Iaktta hur olika människor verkligen var. Hur olika de uppträdde. En del rörde sig försiktigt och blygt och andra tog bara för sig. Tog plats helt enkelt. For fram liksom. Burdust och tufft. Var det uppfostringen eller miljöpåverkan som gjorde människan sådan den var? Eller var det ett medfött beteende som satt i generna – som gjorde alla så olika, for det genom Bills tankar. Hans eget känsliga sinne, var kom det ifrån? Var det uppväxten eller var det arvet?

Bill hade nyss besökt läkaren, som varit en förstående människa. Han hade pratat igenom sina problem med den kvinnliga doktorn, och nu hade han en lapp i fickan, där tiden för sitt kommande återbesök stod skrivet. Nu var han halvt sjukskriven och skulle försöka ta tag i livet igen, men … Han mådde fortfarande dåligt.

Bill hade bestämt sig för att han, trots alla inre föresatser, skulle ta en sväng till systemet, innan han for från staden. Han skulle åka till Österskogen. – Nyckeln … Den hade han i plånboken. Hans hem skulle tillfälligtvis bli där som den nyckeln passade, hade Oskar sagt och blinkat, när han räckte Bill kuvertet. – Det låg även en lapp där bland sedlarna. Det var en handritad karta eller ska man säga vägbeskrivning till den tillfälliga bostaden, hade Oskar skrivit.

Bill förstod att han skulle ta bostaden för vad den var. På egen risk och högst tillfälligt och vara på det klara med att Oskar inte hade gett större löfte än vad han kunnat stå för. Bill skulle inte berätta för någon om det där övertagandet av den rostiga nyckeln. Det var högst onödigt, hade Oskar låtit honom förstå och så hade Oskar gett honom en blick och en nick i tyst samförstånd.

Innan Bill for in till staden den här dagen, hade han bestämt sig för att han skulle försöka sig på att bo för sig själv. Han hade sagt till Ingegärd och Oskar att han ämnade rycka upp de bopålar som han hade hos dem och prova att slå ner dem på det nya stället. Han sa också att han ämnade ta några dagars ledigt för att göra sig hemmastadd på sin nya boplats. Han skulle göra i ordning åt sig och känna efter vem han var och hur han ville ha det. Han var vuxen, även om han kände sig lika vilsen som ett barn. Allt kändes nytt och främmande. Det gällde att ta ett steg i taget. – Han skulle pröva sina vingar för första gången på många år. Hade han tur, kanske de bar … Det fick tiden utvisa.

Ingegärd hade lagt fram sängkläder och även en liten matta, som Bill kunde lägga framför sin säng, så det skulle kännas lite bättre att kliva ur slafen på morgonen. ”Det är alltid lite lättare om man får sticka ner fötterna i något mjukt och varmt, när man ska starta dagen”, hade hon sagt.

– Kom ihåg att vi finns här, och att du får dyka upp här hos oss – även om det så är mitt i natten, hade Ingegärd sagt. Du har nyckel till vårt hus också. Det är bara du själv som kan ta tag i ditt liv och forma det, till det du vill att det ska bli. Kom ihåg det! hade hon sagt och stuckit en extra hundralapp i hans hand med orden: Det är till läkarbesöket!

Bill hade lastat in alltsammans i bilen. En fotogenlampa hade han fått av Oskar, så han skulle slippa lysa sig med ljusstumpar och ficklampor.

Det här kändes nästan lika spännande som när han var liten grabb och skulle i väg för att övernatta i någon nybyggd riskoja tillsammans med en kompis. Det var bara det att nu var han helt ensam och det var inte längre en lek, utan fullt allvar.

 

***

 

När Bill kom ut till Österskogen som både trakten och Franks gård benämndes, ställde han bilen i garaget med en gång. Det var lika bra. Det var dumt att skylta allt för mycket, helt i onödan. Han tog ut det han hade i bilen och låste den. Även garaget gick att låsa, så det gjorde han.

Bill hade faktiskt handlat inne på Ica-hallen inne i staden innan han åkte därifrån. Den affärsrundan hade påmint honom, om hur det hade känts förr, på den tiden då han handlade och hade fru och tre barn att komma hem till. Han hade känt sig lite melankolisk när han ställde in kassarna med varor i bilen.

Nu var det ingen som mötte honom när han gick mot trappan. Nej … Stopp! Så dystert fick han inte tänka, det var då som det där suget efter starkvarorna dök upp. Han skulle ta en drink eller två, men inte förrän han hade städat ut det värsta i huset. En sopkvast hade han fått av Ingegärd. Märkvärdigare än med kvast tänkte han inte gå loss på städningen. Vädra var det första han skulle göra och sedan ämnade han bära in ved och göra upp eld, så den råa luften fick gå ur väggarna.

Han skulle kanske lägga sig och läsa en stund efter maten. Han hade faktiskt varit inne en sväng på en bokhandel och köpt ett par pocketböcker. En femtiolapp styck, det var som hittat.

Det var med blandade känslor som Bill dukade bordet för att äta sin första ensamma middag i ödehuset. Han hade lagt på en duk på det stora rumsbordet som han med möda hade dragit ut i köket. Dörren till rummet hade han stängt. Det var höst när Bill flyttade in, och det började bli kalla kvällar. Nu var det fyr i spisen och riktigt varmt och skönt. Lillrummet hade han städat och även bäddat sängen. Det såg riktigt trevligt ut med den mjuka gulvita ullmattan som Ingegärd hade sett till att han hade fått med sig.

Han hade fyllt fotogenlampan och ställt den på köksbordet. Någon läslampa hade han inte i rummet än. Strömmen var ju avstängd, så om han ville se att läsa när han hade lagt sig, fick det väl bli någon form av oljelampa eller om det gick att få tag i en karbidlampa. De gav bra ljus, det visste han. Gasol kanske, men nej, det var kanske omständligt och han skulle inte bo där så länge. Det var ju bara ett tag, tills han kom underfund med sig själv och vad han ville och tills han hade arbete någonstans och tjänade så bra så han kunde hyra en våning någonstans.

Bill visste inte alls vart i världen han skulle hamna till sist. Detta var ju ett försök att ta sig tillbaka till livet. Det är som att ha blivit född på nytt, tänkte han innan han svepte sin sängfösare, för han var tvungen att försöka varva ner. Det gick alltid lättare att sluta tänka på det som varit och på vad som skulle komma, om han tog sig en hutt vid sänggåendet. Tankarna arbetade ju som ett vindkraftverk innanför skallbenet, tyckte han, och dem var han tvungen att försöka hejda.

Han skulle skaffa sig en radio så fort han hade några slantar över, som inte gick åt till uppehället. Teve kunde kvitta. Att följa alla eländen som hände ute i världen, var inte uppbyggligt att matas med. Det blev han bara mer sorgsen av att se. Det räckte gott och väl att höra om det radio. Bill var mer intresserad av musik, och en liten transistor var nog inte så dyr. En tidning kunde han säkert få överta av Oskar de dagar som han jobbade med att skruva på bilar. 

Innan han somnade var han uppe och lade in en extra omgång i kakelugnen. Han lade handen på det blanka kaklet för att känna om den börjat bli varm. Det hade varit bra rått i huset när han började elda, men det hade nog slagit sig nu. Det kändes nästan riktigt skönt i rummet.

 

***

Kapitel 10

Bill hade börjat byta ljuddämpare på en Opel. Det var ett skitigt jobb att krypa under bilar, men det var ett stressfritt arbete, så länge som det inte var på en auktoriserad verkstad. Han kände sig trygg med anställningen hos Oskar. Eller rättare sagt hos sig själv, för han lånade ju egentligen bara Oskars verkstad. Bill var glad över att han orkade med det här jobbet, och de dagar när han inte orkade med livet alls, stannade han kvar i ödehuset och låg och läste eller tog sig en återställare och ibland kanske han rent av söp sig full … om sanningen ska fram. – Det hände dock inte så ofta, det var enda trösten som Bill hade att ge sig själv.

Han rannsakade sig ofta, för att komma underfund med hur många gånger han hade fått återfall, sedan han gjort sin omstart. – Själv tyckte han att det blivit längre mellan tillfällena då han föll för frestelsen.               

– Har du lagt gitarren på hyllan? undrade Oskar en dag när de tagit en paus i sysslorna och de alla tre satt vid Ingegärds dukade kaffebordet.

– Värre än så! Jag lämnade in den på pantbanken för några år sedan och sedan har jag aldrig fått så många kronor över så jag har lyckats lösa ut den och nu är den nog såld.

– Det var illa. Du som till och med spelade i ett band en gång i tiden. Fast en gitarr kan du väl skaffa dig igen, sa Oskar.

– Du kan få låna min gitarr, om du är rädd om den, föreslog Ingegärd.

– Det är så längesedan jag tog i en gitarr, så jag har kanske blivit för stel i fingrarna, svarade Bill.

– Pröva, sa Ingegärd och reste sig upp för att hämta gitarren. Stämma den får du försöka göra själv, för jag har inte heller spelat på flera år.

Kvickt som en liten vessla försvann Ingegärd ut från köket, men återkom ganska snart med gitarren. Hon ställde den bredvid Bills stol.

– Du får ta den som den är, jag vet inte var fodralet finns.

– Tack! – Jag ska vara rädd om den. Jag lovar.

Tänk så annorlunda livet hade blivit mot vad Bill i sin ungdom hade trott att det skulle bli. – Var fanns alla hans kompisar från ungdomstiden? Hur hade livet handskats med dem?

Dansbandet som Bill och några andra grabbar hade haft, började upplösas när medlemmarna kom in på olika yrkesutbildningar eller när en del av killarna fick jobb på annan ort. Slutligen kom tiden för familjebildning och löste upp det sista som fanns kvar av originalbandet. Det hade blivit så många nya stjärnor som fått ersätta de som slutade, så de sista åren med bandet var inte alls samma orkester, som Bill och hans kompisar en gång startade. Själv flyttade ju Bill till Stockholm och bildade familj och sedan …

Han drog en lång suck, och försökte sluta älta, men det var svårt att inte gång efter annan gå tillbaka i tiden och minnas.

Efter kaffepausen ställde han den lånade gitarren i farstun. Han skulle hämta den när han var klar i verkstaden.

 

***

 

Det där med återblickar var nog på sätt och vis bra. Att se bakåt för att bli klar över var det gick snett och lära av misstagen, kunde vara hälsosamt, för att undvika att göra samma misstag en gång till. Men att älta saker som ändå inte gick att ändra var ett fördärv. Gjort var gjort. Den tiden skulle han inte inveckla tankarna i, för då kvävdes han av ångest. Det var nuet som gällde.

Det får inte bli för många eller för långa återblickar, tänkte han och försökte inrikta sig på det han hade för händer där han stod lutad över en Opelmotor. Han sträckte sig efter en större mejsel.

När han till sist var klar med bilen, som han jobbat med, torkade han av händerna på en bit oljigt trassel, och plockade iordning i garaget innan han lämnade lokalen och låste.

När han gick in efter gitarren, mötte han Oskar.

– Ja, du, Oskar, nu sticker jag hem till ensamheten med min lånade gitarr och försöker skapa lite musik i Österskogen.

– Gör så du! Tack för i dag. Hej … vi ses!

 

***

Kapitel 11

Tiden står inte stilla. Bill klarade av att bo i Franks ödehus där borta på Österskogen under hela hösten och vintern. Jobbet i garaget hos Oskar skötte han bättre än förväntat. Återfallen till starkvarorna blev det allt längre mellan. Han skottade snö, skaffade ett par skidor och försökte leva så sunt han kunde. Men vinterkvällarna där borta i ensamheten hade känts rent ut sagt plågsamma ibland när Kung Bore sopade igen de skottade vägarna till vedboden och kallkällan, och kylan knäppte i väggarna. Men det gick ju ingen nöd på honom. Han mindes utan svårighet hur tiden i Stockholm varit. Nu hade han tak över huvudet åtminstone. Även mat i skafferiet, så det vore stor skam att klaga, hade han tänkt när dysterheten försökte smyga sig på.

 

***

 

Nu låg den mörka årstiden bakom Bill och den här försommar­eftermiddagen satt han på yttertrappan till ödehuset och lyssnade till fågelkvittret och gökens melodiska galande, om vartannat som den hostade och gol på nytt. Det lät som om den satt någonstans borta i hästhagen. Kanske i den där stora hängbjörken bortom magasinet, gissade han.

Rätt som det var fick Bill se hur en svart katt med vit bringa och vita tassar kom klivande i gräset. Katten gick ända fram till honom och där satte den sig och såg uppfordrande på honom. Först gäspade katten stort och sedan öppnade den sitt skära gap igen och lät höra en dov ton, nästan för grov för att passa en kattfröken. Jamningen tolkade Bill så här: ”kanske du bjuder mig på fika!”

Bill reste sig upp från trappan och gick in för att se vad han kunde ha som lämpade sig att bjuda en katt på.

– Korv, vill en katt ha det? sa han för sig själv.

Han skar av en snutt och tog med sig ut och bröt sönder den i små bitar som han lade direkt på trappan.

– Passar det här? frågade han och strök på katten.

Jo, då! det verkade smaka bra. Katten åt och spann på en och samma gång. Hon verkade i det närmaste helt utsvulten, men hon såg inte smal ut. – Eller … Han strök lite mer på henne, och kände att hon var ganska benig över ryggen. Att hon var mycket tjock mitt på, kunde kanske ha andra orsaker. Förmodligen skulle det snart bli fler katter någonstans i uthusen, och det var mindre bra. Det skulle ju i så fall bli vildkatter.

– Att få barn under sådana omständigheter är inte rekommendabelt, förstår du Månsan! förklarade han för katten. Då blir ungarna precis som jag själv är. Osociala, förklarade han, medan han strök på katten.

Bill misstänkte att katten var en av alla kringströvande katter, som det blivit för många av på gårdarna, för hon såg inte välskött ut. Bara rund om midjan, men det hade nog helt andra orsaker.

Katten följde med honom in och verkade lite orolig. Hon gick och nosade i vrårna, som om hon letade efter något. Bill var inte dum. Kanske det var dags för katten att föda.

Han beslöt sig för att gå bort till magasinet, där det fanns mycket bråte och leta rätt på en lämplig låda, som gick att göra i ordning som BB åt katten.

Bill hade just kommit upp på magasinet när han såg en ficklampa ligga i fönstret. Han kunde slå sig i backen på att den inte legat där i förmiddags när han letat efter en tapetrulle. Han hade ju börjat släktforska och det fanns knappt inget bättre att göra upp släktträd på, än just baksidan av en bit tapet, för där fick många generationer plats. Fast han hade inte forskat fram så många än, så han hade galant klarat sig med bara ett häfte, om han bara haft tillgång till ett sådant.

Han hade varit på biblioteket inne i samhället ett par kvällar i veckan under tidiga våren. Där hade han fått låna både släktforskarprogram och dator. Släktforskning hade visat sig vara en intressant hobby.

– Tänk om man hade en egen dator ändå! morrade han medan han vred och vände på ficklampan som han ställde tillbaka i fönstret.

Den som ägde ficklampan, skulle kanske sakna den och dyka upp när som helst för att hämta den. Det kunde man aldrig veta. Det spörjs, tänkte Bill och noterade att plåten i lampan fått sig många smällar, för lampan var alldeles bucklig på sidorna. Ägaren måste ha tappat den mer än en gång.

Med lådan i ena handen och en bit av en gammal filt i den andra, gick han tillbaka till huset.

Lådan ställde han under bordet i köket och lade filtbiten i bottnen och bäddade ovanpå den med en av sina gamla, urtvättade t-skjortor.

– Nu Månsan är BB-mottagningen klar. Varsågod och inspektera!

Han skulle se till att katten inte smet ut och sökte sig bort till uthusen när det blev dags. Sådana vilda små kattungar kom inte fram förrän de var stora och alldeles för skygga för att hantera och det var svårt att få dem att bli trevliga tamkatter efter en sådan start i livet. Den vilda prägeln gjorde dem ofta skygga och oåtkomliga för alltid.

 Det kändes omedelbart mycket trevligare i stugan, nu när han inte längre var helt ensam. Visst, kunde man diskutera livets allvarligheter med en katt?!

Månsan följde honom vart han än gick inne i huset. När han till sist gick till sängs den kvällen, lade hon sig vid hans fötter. 

 

***

Kapitel 12

På biblioteket inne i staden hade Bill ett flertal gånger träffat en kvinna. En trevlig dam i fyrtioårsåldern. Hon hade hjälpt honom tillrätta med släktforsningen eftersom det var en helt ny hobby som han börjat intressera sig för. Birgitta Bagge verkade vara både klok och tilldragande. Huruvida hon hade något intresse för honom, hade han inte klarat av att lista ut ännu. Hon kanske var gift och hade stugan full med ungar. Egentligen spelade det mindre roll hur det förhöll sig med den saken – för Bill hade inget större behov av att starta upp någon ny relation. Inte än. Men en vän kunde vara bra att ha.

Först och främst skulle han försöka landa på fötterna, efter sitt minst sagt turbulenta leverne som han hade haft under flera år uppe i huvudstaden.

Men en vän med samma intressen dög långt. Bra att ha någon som det gick att växla några ord med ibland. Det räckte gott för honom, än så länge.

Det här med släktforskning var så nytt än, så det var perfekt att vara bekant med någon som behärskade konsten till fullo, och det gjorde Birgitta. Släktforskning var en fängslande sysselsättning. Det upptog Bills tankar, så han inte kunde grubbla lika mycket. Kanske det var en syssla som mer hörde vintern till. Att sitta på biblioteket mitt under den varmaste sommaren, var kanske inget han planerade. Han skulle försöka göra klart det där släktträdet, som han höll på med. Det som han hade börjat rita på baksidan av tapetrullen. Därefter ämnade han ta paus och göra något annat, men vad visste han inte.

Utöver släktforskning, hade Bill alltid varit intresserad av konst och musik. Han hade fått låna Ingegärds gitarr, men han hade ingen annan att dela musikintresset med än den nyinstallerade katten, Månsan, och hon verkade inte ha något stort intresse av skalor och toner. För när Bill tog Ingegärds gitarr och började spela och sjunga, kröp Månsan gärna under sovlådans madrass helt och hållet. Hon föredrog tystnaden, verkade det som.

Han undrade över hur gammal katten kunde vara. Hon såg både ung och gammal ut på en och samma gång. Ung i sinnet verkade hon vara och pigg i ögonen, hörseln var det inget fel på. Men en hörntand hade någon gång i tiden gått av och hon hade märken i ena örat efter något slagsmål och hon hade nog någon gång fått ett bett i ena bakhasen, men eftersom hon skulle ha ungar, kunde hon inte direkt vara urgammal, resonerade han. Fast ett hårt liv hade hon nog levt, det syntes. Pälsen hade en del skavanker, som om hon varit i slagsmål.

Konsten hade Bill bara läst lite vidlyftigt om och skissat lite med blyerts och kol. Vattenfärger, eller akvarell som det kallades, hade han inte prövat sedan han gick i skolan, men det skulle vara intressant att gå närmare in på konsten. Måla av sig alla hemska minnen … Det var väl så det sades att man gjorde, när man började kladda med färger?

Bill skulle gå in på Nickes Färgmagasin när han kom in till staden nästa gång. Några färgtuber, skulle väl inte behöva kosta skjortan? Han kunde börja försiktigt och känna hur det kändes att föra fram en pensel över en duk. Om det kändes bra, kunde han börja söka efter utbildningsmöjligheter.

Röra på sig borde man också göra, det visste han, men orientering var inget för honom. Inte heller ville han ge sig ut och springa eller ta ändlösa promenader utan att ha minsta mål i sikte. Då är det nog bättre att jag lånar en båt och börjar ro och ser mig om lite runt stränderna. Kanske jag även skulle kunna meta åt katten, tänkte han. Sådant var åtminstone roligt när jag var grabb.

Det var nära till sjön, och att ro måste väl vara bra övning för rörelseapparaten. Det där att klänga på ett gym var Bill inte rätt person till. Han ville se ett resultat av allt han gjorde. Något han kunde se tillbaka på. Som ett kvitto på den ansträngning som han hade utfört.

Han ville vara aktiv och helst åstadkomma ett synligt positivt resultat av något slag. En viss motion blev det väl att ro och kasta ut medreven, även om det inte kunde jämställas med det som räknades som motion på ett gym.

Bill var mer smal än tjock. Han hade inga viktproblem som behövde regleras. Inte ännu. En simtur kunde han kanske klara av om vattnet inte var alltför kallt. Än var inte badsäsongen inne, så det fick anstå lite till. Jag är nog en badkruka, tänkte han.

 

***

 

På eftermiddagen, just den här regniga dagen, upptäckte Bill att Månsan hade förökat sig. Två små nya katter låg bredvid henne i lådan. De hade inte funnits där i morse, så de måste vara alldeles färska. Nyfödda. Då behövde Månsan få lite extra gott som belöning. Han öppnade en burk Cheba och serverade, direkt på sängen; eller kanske det kallades barnsängen … han ställde alltså ner asken bredvid katten i lådan.

De nya katterna hade funnit varsin spene och satt med andra ord fast på Månsan, så hon intog sin serverade Cheba halvliggande.

Bill hörde hur regnet smattrade mot rutan. Usch! Han sträckte sig efter sin nya bok ”Nattmaran” som låg på bordskanten. Det var den ena av de två böckerna som han köpte inne på bokhandeln i fjol. Han bläddrade upp sidan där bokmärket låg. Han skulle fortsätta med kapitel 23: ”Kallsvetten rinner!”

Han reste sig upp, från köksstolen, tog boken med sig och lät blicken vila en stund på de nya kattliven i lådan. Han böjde sig ner och strök först på Månsan och berömde henne. Sedan strök han på ungarna. En i taget, försiktigt med pekfingret. De låg där som små kottar inkrupna mot kattmammans varma mage. Månsan hade ena framtassen lagd över dem som för att skydda dem från världens alla hemska faror och fasor.

Han fick väl försöka prångla ut kattungarna via Oskar och Ingegärd när det blev dags att söka hem åt dem. Hedströms hade många bekanta, så det borde väl alltid finnas någon som kunde förbarma sig, och ta hand om en liten katt. Månsan skulle han ta med till en veterinär och kastrera och öronmärka. Hon skulle få fortsätta att vara hans innekatt så länge som hon levde. Hon hade fått nog av friheten det förstod han. Nu skulle han ta ansvaret för henne i fortsättningen. Det kändes riktigt skönt att vara den människa som fanns till för en annan varelses väl och ve. Nu var han tvungen att sköta sig, så inte Månsan blev utan Husse.

Månsan hade kommit som en friskt fläkt från själva livet och påmint honom om att livet går vidare … även om man – som i hennes fall – råkat bli gravid … ”Kommit i olycka”, som det kallades förr när någon landsortspiga – precis som Månsan – ”blivit ställd på det viset”. 

Bill gick in till sängen, där han kastade sig ner så det sjöng i resåren. Nu skulle han läsa tills han blev så trött, så han kunde sova en stund medan det värsta ovädret drog förbi.

Han hörde hur åskan mullrade på avstånd och hoppades att den inte skulle komma rakt över den här platsen där han befann sig, för han hade aldrig gillat åskväder.

Regnet övergick i en hård hagelskur, som slog mot fönsterrutan. Rena busvädret, men inne i stugan var det varmt och skönt. Han hade eldat i kakelugnen och även köksspisen. Så på honom och kattfamiljen gick det ingen nöd.

 

***

Kapitel 13

Just som Frank Grankvist stod vid sin cykel och försökte binda fast den nyinköpta spaden dök en gammal arbetskamrat upp.

– Tjenare Frank, det var inte igår! Va i ”all sin dar.” Har du investerat i en stor spade? Ska du bli bonde igen eller ska du gräva din egen grav? frågade den hastigt uppdykande kamraten, och knackade med knogen mot spadens blanksmidda beslag.

– Det är väl det senare i så fall, svarade Frank och försökte få det att låta som ett skämt, fast han kände det exakt så som den andre hade uttryckt sig.

Frank kom i alla fall med en motfråga, om vad för slags ärende arbetskamraten själv kunde ha, just hit till järnhandeln en så fin försommardag.

Arbetskamratens nyfikenhet tycktes öka, när inte Frank verkade vara villig att ge honom ett rakt svar, på frågan vad han skulle använda spaden till. Därför fortsatte kamraten med sitt nystande:

– För inte har du väl köpt en så stor spade för att gräva på balkongen  … lite väl rejäla don, va? raljerade kamraten och såg från spaden till Frank med ett flin.

– Det kanske man kan tycka, men det ska vara riktiga grejer, annars kan det kvitta, kontrade Frank. Det är konstigt fortsatte han, när jag gjorde mig av med gården, sålde jag alla verktyg och redskap billigt …, men att försöka köpa ett likadant redskap till överkomligt pris, när jag behöver något nu, går jag bet på. Då får jag för det mesta betala dyrt och ibland i överkant. Tur att jag inte satsade på att bli affärsman. För då hade jag förmodligen slutat som fattighjon i någon backstuga.

Kamraten flabbade åt Franks ironi.

– Ja, ja…, så är det, svarade han och knackade ytterligare en gång med knogen på spadens oanvända stål.

Frank funderade över om det legat något speciellt intresse i det där nyfikna snacket om spaden … Kunde folk ha börjat snacka och undra över var han höll hus, när han inte var i lägenheten? Kan folk verkligen ha så stort intresse av sina grannar? undrade Frank inom sig. Nyfiket folk fanns det alltid och överallt. Konstigt att en del människor aldrig hade nog med sina egna bekymmer, för det hade åtminstone han själv. Bäst att jag blir mer försiktig i fortsättningen, tänkte han irriterat.

Då i höstas, hade Frank grejat en hel del med den gamla stugan på Österskogen. Bott där hela veckor innan det blev för kallt. Hade någon kanske sett honom, och börjat undra?

Måtte inte ryktet ha börjat florera, om att han, Frank Grankvist, hade ockuperat sitt före detta hus?! Han tyckte nästan att arbetskamraten gjort lite väl stor affär av att han hade köpt sig en spade. – Frank funderade lite och kom fram till att han fick väl dra till med att han begravt sin döda katt, om det var någon mer som nämnde något om hans ärende i järnaffären. Fast då gällde det att katten, Smulan, inte gick ut på balkongen och visade sig, för då skulle han bli tvungen att erkänna sin lögn eller späda på med ytterligare en lögn, om att katten i så fall spökade. Dra till med att Smulan hade visat tendenser att visa sig som en gengångare ibland. Skulle någon gå på det? Eller skulle han ljuga ihop att han skaffat sig en ny katt, efter att den gamla dog. Alla kunde väl inte ha reda på att han aldrig hade haft någon sjuk katt?

Ryktesspridning och skvaller det var nackdelen med att bo centralt på små orter, som man väl fick säga att Åshammars samhälle var. Visserligen fanns det både post, bank – manufaktur- och livsmedelsaffärer, samt en spritbutik och pressbyråkiosk. – Alla skulle prompt ha reda på varje steg man tog och det hade aldrig Frank gillat. Han var född i urskogen, där ingen undrade över något och där man gjorde det man skulle, utan minsta tanke på vad någon annan levande varelse skulle tänka eller tycka. Man var helt enkelt sin egen herre där ute på Österskogen. Det hade han åtminstone trott. Men folk kanske pratade där också. Fast han aldrig fattat det.

Idag längtade Frank ut till Österskogen mer än vanligt. Där borta behövde han inte stå och ingående förklara varför han gjorde si eller så och istället för på något annat vis. Frank drog in andan och suckade, innan han vant slängde sig upp på cykeln och trampade iväg.

Frank skulle se till att han fick ett nytt hus någonstans så småningom. Han kunde inte leva i rädsla över att bli avslöjad på sin gamla gård. Han började känna sig som en efterspanad rymling. Han förbannade ännu en gång den dagen när Vägverket tog över hans fädernegård. Mot alla hans vilda protester genomfördes försäljningen. – Konstigt att det var tillåtet att göra så mot människor, som utan att störa någon bodde och levde på en plats där även förfäderna levat.

Han slängde en blick upp mot himlen och trampade vidare och bestämde sig för att den där nyfikna arbetskamraten inte skulle få fördärva den här härliga försommardagen. Han försökte slappna av och lät blicken vandra över landskapet.

Frank bromsade in när han såg att bommarna vid järnvägen så sakta började gå ner. Det plingade och varningsljuset lyste rött. Han hade haft god lust att hoppa på sista vagnen och följa med och sätta sin nyinköpta spade i helt ny, främmande jord. En plats för sitt nya hus just där tåget stannade. Var det nu kunde bli … Han åkte sällan tåg, så han visste inte var SJ:s turer började eller var de slutade.

Han bromsade upp cykeln, satte ner foten i marken och satt kvar på sadeln och väntade in tåget. – Det rasslade i rälsen och han tyckte att det luktade både olja och svavel när tågsetet brakade förbi på spåret. Visserligen var det ett eldrivet lok. De gamla tuff, tuff-tågen var för längesedan pensionerade och inställda på något lokmuseum.

Oj, så tyst det blev när tåget rasslat sig förbi och försvunnit. Det enda som hördes var de små knäppningarna när bommarna gick tillbaka upp, samt det lilla brusljudet som fortplantades i rälsen efter tågets passerande.

I dag skulle Frank gräva ett nytt potatisland ute på Österskogen. Han skulle köpa sättpotatis inne i staden. Där var det ingen som visste huruvida han hade något mer än en balkong att sätta dem på. Frank kände visserligen en som satte potatis i hinkar och placerade dem på balkongen. Det hade blivit bra resultat, hade den sagt som gjort provet. Men Frank hade även hört några utlänningar som brutit upp parketten och använt vardagsrummet som potatisland … Om det var sant, så var sätten i så fall många. Men det var kanske bara någon gammal skröna. Elakt förtal, misstänkte han.

Frank skrattade till för sig själv, när han mindes sin egen mors uttryck: ”Bättre brödlös än rådlös”, brukade modern säga när hon gjorde på ett helt annorlunda vis än brukligt.

Frank fick plötsligt en idé och undrade om han inte kunde ta en genväg till sitt lilla pörte. Då skulle ingen behöva se honom cykla på den enskilda väg som ledde fram till hans före detta gård.

Sagt och gjort, om han tog in vid Dammlyckan, kunde han snedda över Fallet och sedan slinka in bakvägen på sina forna ägor. Han skulle ta med sig en busksax nästa gång och rensa ur sly, så det blev lättare att ta sig fram på den gamla körvägen, som ursprungligen var en genväg från hans gård till kvarnen. En väg som inte varit ämnad för annat än för häst och vagn eller släde. – Den kunde bli en prima cykelväg. Han skulle kunna ta sig obemärkt till ”Gammel-stugan”.

När Frank kom fram till Kvarndammen, såg han att vattenhjulshuset hade rasat samman helt och hållet. – Stod kvarnen kvar eller hade även den fått ge vika för tidens tand? Det kunde han inte se från det hållet, för det hade växt upp stora granar strax framför den platsen där den i så fall stod.

När han kom lite längre fram där det blev mer öppet så han kunde se skymtade han kvarnen.

– Jo, minsann. Kvarnen står kvar, sa han för sig själv. Men taket verkar ha rasat in. Det var skada. 

Frank mindes mjölnaren. En trevlig, lite sävlig karl. Det var fin mjöl det blivit av de säckar säd som Frank brukat komma med för att få mald. Det var på den tiden när hans föräldrar levde. – Länge sedan. – Han hade kört med häst och vagn den här gamla vägen till kvarnen, den som han nu gick och drog cykeln på. Han mindes att det var den gamla ardennerhästen, Bläsen, som han hade spänt framför vagnen då. Kunde han själv ha varit mycket mer än nyss konfirmerad? – Hur kunde tiden ha gått så fort? Nu gick han här som en gammal man. Vad hade han gjort av alla sina år? Vem hade han blivit till sist? Vad hade han att se tillbaka på? Eller att se fram emot… Han hade inga arvingar. Bara ett förhållande i unga år. En relation, som hade fått ett mycket tragiskt slut. Ja, så var det med den saken. Inget att gräva i en fin försommardag.

Detta med åldrandet, är sannerligen en räkenskapens tid. Kom varje människa in i en sådan period, när livets sand börjar rinna ur timglaset? undrade Frank för sig själv och försökte väja för en större sten, men trampan tog i och åstadkom ett otrevligt skrapljud. – Berodde Franks grubblerier enbart på – att han berövats gården och blivit utan sin inrotade vardagstillvaro? Hur skulle Frank ha fortsatt sitt liv, om han hade haft gården kvar? Hade han planerat något för sin ålderdom under tiden han ännu bodde i lugn och ro på sitt hemman? – Innan han hade en aning om att han skulle bli tvungen att lämna sin gård.

Svaret fanns inom Frank. Nej, han hade inte grubblat på sin ålderdom då … För då var han ju fortfarande i farten. Fortfarande anställd mellan åtta och fem inne i Åshammar. Det måste vara efter den där första pensionsutbetalningsavin som hans malande och påträngande tankar om åldrande och oviss framtid började.

Frank var inte säker på att han skulle ha gjort något speciellt med tiden om han bott kvar … Alltså om aldrig det där med Vägverket hänt … Han skulle nog inte ha lagt upp några långsiktiga planer för tiden efter anställningsårens slut. Han skulle förmodligen ha tagit dagen som den kom och gjort det bästa möjliga av varje dag. Utan några ingående framtidsplaner. Satt sin potatis i rätt tid och tagit upp den strax före Mickelsmäss, och låtit allt gå sin gilla gång.

Det sista han funderade på innan skogen glesnade, så han kunde se den lilla grå timmerstugan, var om han kanske höll på att bli deprimerad och gaggig. – Det var hans största fasa.

 

***

Kapitel 14   

Vatten behövde i alla fall inte Frank ta med sig från bebyggelsen, för den varan ägde han redan den bästa sorten av där ute på Österskogen. Det som han fäste sig vid, var att det måste vara någon mer som nyttjade detta klara flöde, men vem? Kanske det var någon som ansåg att just det här vattnet som fanns på Österskogen rent av var hälsobringande … Ägde han kanske en hälsobrunn som kunde inbringa stora inkomster? Åkte kanske folk hit i smyg för att dricka av vattnet för att bli helade från sina krämpor? Ja, i så fall var de hjärtinnerligt välkomna att dricka, för kunde han lindra någon annan människas plågor, så var Frank Grankvist den förste att ställa upp på ett sådant nybörjarprojekt.

Frank visste hur han brukade hänga upp byttan på den gamla grånade stören, och nästan varje gång, när han kom för att hämta vatten, hängde öskaret på ett helt annat sätt. Den här gången skulle han helt enkelt lägga byttan på marken, bredvid källan, så fick han väl se. Var den upphängd nästa gång, kunde han i alla fall vara säker på att han själv inte hade gjort det.

Han kom ihåg att inne i köket hade han ju den där rostfria hinken, den skulle han hämta. Onödigt att hälla så fint vatten i en plasthink som man inte visste vilka gifter den kunde ge ifrån sig. Han gick därför iväg mot huset för att hämta hinken. Nyckeln hade han ju i portmonnän och den låg i fickan. När han kom just runt knuten på sin stuga, tvärstannade han som om han sett spöken. För då öppnades dörren i boningshuset och en man klev ut och steppade hurtigt nerför trappan, men även den mannen tvärstannade i steget när han fick se Frank.

De båda männen stod stilla en stund och bara såg på varandra. När Frank blev klar över att hans hus var bebott, blev han både nyfiken och en aning kränkt och han tog ett par långa kliv fram till mannen och sa:

– Det verkar som vi är grannar! Då bör vi kanske presentera oss för varandra!

Frank sträckte fram handen och sa:

– Mitt namn är F. Grankvist, före detta hemmansägare på Österskogens gård.

Bill fann sig och tänkte, att han skulle ge svar på tal och svarade:

– Mitt namn är B. Tallkvist, nuvarande hemmansägare på Österskogens gård.

Sedan blev männen stående utan att riktigt veta vad de skulle säga, men Frank bröt tystnaden genom att säga:

– Det där var i alla fall en ren lögn, grabben! – Det är Vägverket som äger stället nu … – efter mig alltså!

Då hade inte Bill något att kontra med, utan förstod att den andre inte skämtat, när han presenterade sig. Därför sa Bill:

– Okej! Mitt namn är faktiskt Bill Fjärrås – ”luffare …” – Du får ursäkta mig, herr Grankvist, om jag har trängt mig på! Var bor du nu då, om du tillåter att jag frågar?

Frank kunde inte annat än skratta till lite lätt, innan han svarade:

– Jag är också luffare … fast jag håller till i den mindre kåken – Den lilla timmerstugan som ligger utom synhåll, där uppe på höjden, sa Frank. Där uppe där skogen börjar, tillade han och pekade upp mot höjdsluttningen, bort mot gammelstugan.

Frank kunde inte låta bli att le åt titeln som han lagt till för att skämta tillbaka med grabben, som så naturligt funnit på att kalla sig luffare …

Där tog humorn över och de båda männen skrattade och tog i hand ytterligare en gång, innan de började prata mer allvarligt med varandra.

 

***

 

Frank tog initiativet och sa:

– Kom så går vi bort till förstukvisten och sätter oss. Mina ben är inte lika unga som dina, Bill. Så gick de bort till trappan och slog sig ner och resonerade om vilka orsakerna var till att de båda sökt sig till ödehuset. Bill fick klart för sig, att de båda två kände Oskar Hedström och hans familj.

Bill, som sett en annons i tidningen, om att någon hyrde ut båtplats, berättade för Frank att han hade svarat på den och dessutom fått möjligheten att hyra både båt och båtplats. Han berättade vidare för Frank att änkan som bodde vid Klarsjön, tänkte flytta in till samhället. Därför sa Bill:

– Jag förstår ju att du, Frank Grankvist, inte borde vara utblottad eftersom du förmodligen måste ha fått betalt för din gård, när verket lade beslag på den. Kanske skulle torpet som änkan Sjögren tänker sälja, vara ett intressant objekt för dig att köpa?

– Ja, men hon ska väl inte sälja? Hon har ju barn. Det blir väl någon av ungarna som tar över stället och använder det till sommarresidens.

– Jag tror inte det, för den ene sonen hade emigrerat till USA. Ja, emigrerat är kanske inte rätt ord. Flyttat är väl mer rätt att säga. Den andre pojken hade skaffat sig egen firma i Skåne och fler barn hade hon väl inte, fattade jag? svarade Bill och såg på Frank.

– Nä… hon har två söner, om jag inte är felorienterad, sa Frank.

– Det lät nästan som om jag hade kunnat få köpa torpet, om jag bara hade haft kosing. – Men som luffare, så är man ju inte stadd vid kassa alla gånger. Så jag blev tvungen att nöja mig med att köpa ekan och få ha båtplats där, så länge som hon var ägare till stället.

– Det låter intressant, sa Frank och drog sig om hakan och såg med ens fundersam ut.

Efter en stunds funderande sa Frank:

– Egentligen är det ju du som har första tjing på torpet om änkan verkligen står i begrepp att sälja …

– Jo, men som jag nyss sa, har jag inte råd. Om du köper stället, kan jag ju hyra båtplats av dig i fortsättningen. Stället ligger på lagom avstånd härifrån. Jag menar, jag måste ju meta åt katten, så hon inte svälter ihjäl. Hon har två ungar nu också, berättade Bill.

– Katten …! – Då måste du väl i alla fall tillhöra den modernare sortens luffare, för husdjur brukade väl inte luffarna, förr i tiden, hålla sig med?!

– Du förstår att den här katten kom och bad mig ta hand om henne. Hon påstod att hon var en vildkatt, som hade gått och blivit med barn och nu visste hon inte var hon skulle ta vägen när hon strax skulle föda. – Så jag tog hand om henne.

Frank såg lite frånvarande ut innan han frågade:

– Hur ser katten ut?

– Nja, det är en vanlig svart katt med lite vitt i bringan och på tassarna. 

Nu talade Frank om att han lockat på sin katt varje kväll innan han flyttade. Att han ställt ut mat, och att den var lika orörd på morgonen som när han ställde ut den på kvällen. Utom ett par gånger och då trodde han att det var räven som varit framme och slukat den istället.

– Ja, men häng med in så kan du ju titta på henne.

Karlarna reste sig upp från trappan och gick in.

– Här har jag min kattsamling, sa Bill och gjorde en gest mot köksbordet.

Där under bordet i en låda på lite gamla kläder, låg kattmamman med sina ungar och hade det mysigt.

– Nej, men … Är det möjligt …?! Det är ju min gamla älskade katt som jag saknat så länge. Visst är det väl det, sa Frank och började leta efter ett bakben. Joo, titta, här är märket. Ärret som hon fick när hon var ihop och slogs.

– Jahaaa, slog med vem?

– Jaa… – Om det var med hund, grävling eller någon kattkompis det vet jag inte, men detta är ju ett ID-märke som man inte kan ta miste på. Tack Gode Jesus, att hon har klarat sig som vildkatt. STACKARS KRAKE. Hon trodde väl att jag hade övergivit henne förstås.

– Hm, jaha, är det din katt? Då vill du förstås ha henne tillbaka.

 – Nej, neeej …, det är inte så jag menar. Jag har faktiskt en annan katt nu. En unge som jag förbarmade mig över i fjol våras, så om du vill fortsätta att vara hennes ägare, så är det helt okej!

– Ja, jag har liksom lovat henne det.

Så gjorde karlarna ett handslag på att katten fått byta både namn och ägare. Ungarna skulle det väl alltid bli någon råd för. De fick väl hjälpas åt att placera dem när de var nog gamla. Än var det inget akut problem.

– Kanske jag skulle ta mig en sväng bort till Frida Sjögren och höra hur hon tänkt sig med torpet, sa Frank och mötte Bills öppna blick. – Henne var det längesedan jag bytte ett ord med.

– Ja, för sjutton …, stick iväg! Jag är ganska säker på att det var en försäljning som hon grunnade på. Hon väntade på en höftledsoperation, så hon sa ganska bestämt att det var sista året som hon kunde bo kvar där, med tanke på snöskottning och trädgårdsskötsel.

Innan karlarna skildes, gav Frank sitt telefonnummer och sin adress till Bill, så de kunde nå varandra på ett lättvindigt sätt, för Frank var ju inte fastboende i sitt pörte som vad Bill var i ödehuset. Fast hur länge Bill kunde bo kvar där visste ju ingen. Han hade i alla fall skaffat sig en mobiltelefon, så nu kände han sig inte så isolerad.

 

***

Kapitel 15

Sommaren verkade bli torr och fin, så Bill trodde att han skulle få användning för ekan som han köpte av Frida Sjögren.

Tyvärr hände det fortfarande att Bill föll för frestelsen att berusa sig i sin ensamhet. Men när han nyktrade till efter ett sådant återfall, lovade han sig själv – varje gång – att just den gången var den absolut sista gången, som han lät sig luras in i sitt tidigare missbruk. Spriten förde alltför mycket elände och ångest med sig och han ville absolut bli fri från sitt begär. Han hade ju en gång i tiden varit en nykter och skötsam samhälls­medborgare. Vad var det som sa, att inte han skulle kunna bli det igen? Det där andra talesättet; en gång alkoholist, alltid alkoholist. Det behövde väl inte stämma in på varenda en som av någon anledning hamnade i en sådan situation?

Bill försökte vara ute i naturen så mycket som möjligt när han var ledig från sitt mekande. Under lediga dagar och helger, hände det ibland, att han gav sig av ut i ekan på Klarsjön i rena svinottan. Det var underbart att möta den tidiga morgonen, innan daggen ens hunnit fly från tuvorna. Då brukade det nappa bra också. Han skulle skaffa sig ett kastspö, då kunde han få annan fångst än enbart kattfisk. Visst, att Månsan åt den fisk han fångade, även om det mesta råkade bli mört. Men hon skulle nog kunna spisa gädda eller större abborrar också, om hon bara fick chansen. Det var fina sandstränder vid den här sjön. Samma grusås som gick förbi ödehuset, fortsatte även bort till Klarsjön. Många små öar och bra holmar och skär fanns i den sjön.

Bill brukade alltid ha med sig en termos med kaffe och några bredda mackor. En bok brukade han alltid slänga med i matsäckskorgen. Då kunde han koppla av med att läsa, när han inte badade eller metade.

På den tiden han var pojke och hälsade på morbror Oskar Hedström under sina sommarlov, brukade han solbada och läsa just vid den här sjön.

Han suckade. Det var på den gamla bekymmersfria tiden det, tänkte han.

 

***           

 

Bill undrade hur det skulle bli om Frank köpte Fridas stuga. Han hoppades att han skulle göra det, men han hade inte hört något ifrån honom på sistone. – Om det blev så, att Frank gjorde affär och köpte torpet, då skulle Bill vilja skaffa en husvagn och stationera den som åretruntbostad åt sig där vid sjön. Säkert skulle Frank gå med på det, för han verkade vara en hedersknyffel. Att ha en bostad som man inte behövde känna sig rädd för att någon skulle upptäcka, var nog A och O om man ville finna vägen till en trygg tillvaro igen.

Risken var väl att Frank inte ville flytta ut till urskogen för permanentboende, nu när han äntligen fått bostad så centralt och fint inne i Åshammar. Bill hade varit iväg till Åshammar och hälsat på Frank, och funnit att han bodde mycket trevligt och bra. Allt inom räckhåll och inga besvär med att få undan snön när vintern gjorde entré, och ålderdomen närmade sig. Frank bodde bra på alla vis. Bill visste att Frank var pensionär och misstänkte att då flyttade han nog inte på sig.

Men dagdrömma kunde han ju fortsätta att göra. En husvagn behövde inte bli så dyr, om han köpte en som han inte tänkte köra med. Den kunde vara snygg och bra, även om den inte var i kördugligt skick. – Den skull ju bara stå still när den väl var på plats.

 

***

 

Bill hade inte slutat med släktforskningen, trots sommaren. Det var kanske delvis på grund av intresset för Birgitta. För inte var det väl själva intresset att släktforska? Själv visste han inte riktigt vad som drog mest. Birgitta brukade stå till tjänst och hjälpa honom ifall hon var på jobbet när han kom dit.

Han kunde inte be Birgitta följa med hem till honom, för att se på hans etsningar … för han hade varken etsningar eller ett eget hem. Det kändes inte bra. Så länge som han inte hade ett ordnat hemförhållande, hade han ett stort underläge. Den saken var klar.

Kunde han kanske föreslå Birgitta något helt annat istället för att bjuda hem henne? Kunde han möjligen fråga om hon hade lust att följa med ut på sjön och ta en tur i ekan? De kunde ro ut till en lämplig holme för att grilla när det blev en fin kväll. – Han skulle försöka ta reda på hur pass intresserad hon var av det. Sommaren var lång, så han kunde fundera lite över det. Låta tanken mogna, så han inte gjorde något överilat.

 

 

***

Kapitel 16

Bill fick veta att nu var det bestämt att Frank skulle köpa änkefru Frida Sjögrens stuga vid Klarsjön. Frida skulle överta Franks våning inne i samhället, hade de kommit överens om. Så det skulle bli en smidig flyttning för dem båda. 

Bill hade pratat med Frank och kastat fram förslaget att han gärna ville ställa upp en husvagn på Franks sjöstrand om han köpte stugan.

Frank satte sig inte emot det, så Bill for iväg till ett par firmor och tittade på husvagnar. Till sist fastnade han för en riktigt fin, vinterbonad Polarvagn av den största modellen. Ett yttertält investerade han också i, så bostaden skulle inte bli så liten. Det var ju bara han och Månsan. Jo, hennes ungar också, men dem skulle han snart fixa nya hem till.

Visserligen skulle det inte bli lika bekvämt att bo i en husvagn som i en lägenhet, men Bill var ju verkligen inte bortskämd. Han var van att bo primitivt. Nu hade han hela tiden bytt upp sig. Om man räknade från parkbänkar eller portingångar och vidare till ödehus och nu en egen husvagn. Det gick åtminstone åt rätt håll.  

Det kändes tryggt och befriande att vara ägare till sin egen bostad.

– Ja, det går framåt, du katt, sa Bill till Månsan och strök försiktigt på hennes arvtagare; Små-Missarna.

För att ha bott på gatan i tre år och sedan levt som husockupant under lång tid, var tiden äntligen kommen för en så lyxig bostad, som en egen husvagn. Nu var Bill både bil och husvagnsägare. Fantastiskt. Det var inget dumt yrke det där bilmekandet. Han tjänade ganska bra om han låg i.

När Bill hade blivit så bekant med Birgitta, att han kunde berätta för henne om vilket strapatsrikt liv han hade levt och fortfarande levde … Då kändes allt mycket lättare. Skönt att slippa förställa sig. Nu kunde han vara den han var.

Birgitta verkade inte bli förskräckt över det Bill berättade, utan sa bara att nu var han, i alla fall, på väg åt rätt håll. Sitt yrke kunde han återuppta när han ville. Säkert kunde det bli någon tjänst ledig som inte låg alltför långt bort. Då kunde det nästan vara ett plus, att inte behöva sticka ifrån ett eget hus. Det var en fördel att kunna ta hemmet med sig vart man än tog vägen. Då blev man aldrig bunden till en och samma plats. Birgitta tyckte att det där att börja med husvagn lät okej.

Genom Birgitta kunde Bill, så småningom, få veta att hennes moster, Dora Andersson, bodde i samma hyreshus som Frank Grankvist. Dora hade berättat för Birgitta att hon,  i hastigheten hade gått fel. Mostern hade varit uppe på vinden i ett ärende och skulle ta trapporna ner, för hissen råkade vara upptagen. Den gången bar det sig inte bättre än att hon räknade fel på halvtrapporna och missade en våning. På så vis hade mostern börjat rycka i handtaget till fel dörr, ömsom som hon brottats med sin egen nyckel i fel lås, tills den som bodde i lägenheten öppnade och tittade ut. – Den som öppnade var Frank Grankvist. En mycket trevlig herre hade Dora anförtrott Birgitta.

Det hade givetvis varit mycket pinsamt, men det hade lett till att mannen, Frank, som var i hennes egen ålder – kommit i samspråk med henne och innan mostern gick den återstående våningen ner, hade Frank bjudit in henne på kaffe, med orden:

– Kom in och gör mig sällskap vid eftermiddagskaffet vetja, när du ändå är så nära, menar jag. – Trodde nästan att du kände kaffelukten så det var därför du kom, hade han skämtat.

Lite senare fick Bill höra av Frank själv; att han en dag haft en trevlig dam på kaffe. En dam som gått lite fel, men som enligt honom ändå gått väldig rätt, som han hade uttryckt det. Damen hette Dora Andersson.

Så hängde det alltså ihop, det som Birgitta berättat om, tänkte Bill. Tänk vilka lustiga vägar ödet kan ta.

Frank berättade att Dora och han skulle göra sällskap ut och plocka lingon i nästa vecka. Så nu verkade det som om Frank till sist hade fått sitt på det torra. Bättre sent än aldrig, tänkte Bill. För Frank var ju inte direkt någon ungdom.

 

***

 

Kattungarna var nu stora och fina och riktigt busiga. Birgitta hade bett att få en av Månsans ulltroll. Och Frank som alltid haft katt tidigare, ville gärna ta hand om den andra, så Smulan skulle få lite sällskap. Bill skulle bara få mamma Månsan kvar. Fast hon skulle ju kunna bli söndagsmamma åt en av ungarna, eftersom Birgitta lovat att titta ut till Bill över helgerna, och då skulle hon ha kattungen med sig. Men först måste han få husvagnen ordentligt uppställd där ute hos Frank.

Månsan skulle givetvis få träffa sin andra unge också, den som Frank skulle ta hand om. Frank skulle ju bo i stugan vid Klarsjön, så då kunde Månsan träffa den ungen varje dag, om hon kände för det. Tänk att allt kan bli så bra, nästan bara av slumpen, tänkte Bill.

När Franks husaffär var klar och Bill hade sin husvagn ditforslad, skulle han bjuda dit Oskar och Ingegärd på en grillafton. Birgitta var fin på att göra grillspett och Dora var en fena på att göra sallader.

Bättre än så kan knappast livet bli för sargade människor, sa Frank och bytte en blick med Bill.

 

© Ingbritt Wik