Ödets Krokvägar

Pia höll ringen med båda händerna och försökte läsa inuti den, men ljuset var för svagt, så hon gick fram till fönstret för att se bättre. Ture stod det ingraverat, med snirklig stil, och datumet för deras förlovning. Det var ungefär ett år sedan, nästan på dagen, konstaterade hon och lät blicken vandra från ringen och ut mot den tysta, dystra granskogen, som stod som en vägg inte alls långt bort.

 

Om hon istället tittade ut genom vardagsrumsfönstret, kändes det nästan som om hon bodde på landet. Åt det hållet var det bara skog bortom den närmaste ängsmarken där folk rastade sina hundar. Hon var nästan tvungen att gå ut till köket för att fatta, att hon bodde i utkanten av en mellanstor stad. Åt det hållet kunde hon under mörka kvällar se långt ut över staden. Alla tända ljus och neonlampor höll liv i staden nattetid, men nu var det ljusan dag.

 

Pia höll fortfarande ringen i ena handen när hon vände sig om från fönstret och gick bort till soffan och slog sig ner. Hon och Ture hade varit förlovade nästan ett helt år. Det där året som det var brukligt, att man var förlovad innan vigseln, om man ville gå efter gamla seder och bruk – och det hade de tänkt göra. Det var bara det att de, i så fall, borde gifta sig det här året, men…

 

De hade pratat om pingstbröllop, men nu skulle det inte bli något av med det. Pia hade sagt ifrån. Man kan väl inte gifta sig, när man inte vet om man vill ha brudgummen, resonerade hon. Fast hur skulle hon få svar på sina omvälvande känslor. Vad ville hon med sitt liv? – Vad ville hon med Ture och deras förlovning, skulle hon bryta den? Allt kändes så komplicerat. Hon som för bara ett år sedan varit så inställd på att bli fru Alander.  

 

Pia gick tillbaka till sina minnen, hur hon lekt med tanken att hon skulle ha en stor familj. Hundar och ungar i ett stort hus, helst på landet. Om det skulle kunna bli så, fick hon inte skjuta upp bröllopet på det här viset fler gånger. Konstigt att Ture inte blivit så besviken på henne, så han beslutat sig för att lämna henne, när hon var så vankelmodig.

 

Pia kunde inte riktigt förstå vad som hänt med henne. Hon hade sina misstankar om vad det kunde vara som gjorde, att hon spjärnade emot på det här viset varje gång som Ture friade, eller tog upp resonemanget om det förestående giftermålet. Säker på vad orsaken var, kunde hon inte vara, men hon hade sina mörka misstankar, som hon helst inte ville släppa in ens till sitt eget medvetande. Frågan var: skulle hon bryta förlovningen eller skulle hon gifta sig med Ture? Vad var mest rätt mot Ture och vad kändes minst fel för henne själv?

 

Pia önskade hett att hon hade haft någon som kunnat ge henne ett råd angående den saken. Tanken på Kent Segerström dök oanmäld upp, men den här frågan var nog den enda frågan, som hon inte kunde ställa till honom. Kent hade alltid varit hennes stora stöd i krisartade situationer. Men nu kunde han tyvärr inte hjälpa henne. Det förstod hon. Det här var hon tvungen att klara ut själv.

 

***

 

Kent var Pias bästa vän i ur och skur. En vän som stod henne närmare än hennes bästa väninna, även närmare än hennes bröder. Kent kunde hon anförtro sig åt och ge sådana förtroenden till, som hon inte kunde ge någon annan.

 

Från början var Kent hennes skolkamrat. Det var han som, i småskolan, försvarade den blyga och lite försagda flickan mot de större busarna. Han var stark och de andra grabbarna hade respekt för honom.

 

Efter avslutad skolgång fanns alltid Kent i Pias kölvatten. Han stöttade och tröstade när så behövdes. Han uppmuntrade henne att ta nya tag när hon tappat greppet. Han var hennes allt, kunde man säga, men kär … Nej, tyvärr! Det var hon inte.

 

Pia önskade honom den bästa livskamrat han kunde få tag på, och när den dagen kom, då Kent skulle gifta sig, skulle hon syna hans tillkommande ordentligt i sömmarna. Han skulle inte få slå sig i lag med någon som inte var värd honom. Så brukade Pia skämta och säga till sina vänner och även till Kent själv.

 

Kent och Pia hade många lika intressen och levde på något egendomligt sätt i någon slags symbios med varandra. Kent påpekade gärna att den eller den pojkvännen inte alls var något för Pia att satsa på, när hon förälskat sig i någon mindre lämplig kavaljer, som hon allt som oftast råkade göra.

 

När Pia hunnit göra ett otal misslyckade försök att hitta sin livspartner, hade Kent fortfarande inte en enda sabbad kärlekshistoria bakom sig. Han hade ännu inte ens försökt hitta en kvinna, som kunde följa honom på livets vandring, och det var bra för Pia. Då var ju Kent fortfarande singel och kunde vara hennes bollplank när hon gick i däck. Det var trösterikt att ha någon att resonera med. Att få höra en annan människas syn på saker och händelser, som hon stjälpte sig i – var fantastiskt bra. Det var mer värdefullt än vad hon just då visste om.

 

När Pia mötte Ture, trodde hon med all säkerhet, att det var hennes tillkommande. Hennes livs stora och enda kärlek. Hon blev upp över öronen kär och hon riktigt strålade av lycka. Det blev förlovning inom kort, och även Kent trodde denna gång, att Pia hade kommit lyckligt i hamn. Han gratulerade henne och önskade lycka och framgång i livet för de lyckliga tu … Kent tvivlade inte på att Ture var en rejäl människa. Han ansåg att den mannen var den som Pia behövde ha för att känna sig trygg. Ture verkade vara sympatisk, förstående och driftig. Precis Pias gelike.

 

Därefter bestämde sig Kent för att även han var tvungen att släppa sitt grepp om Pia och börja se sig om efter en lämplig kvinna att dela livet med. Det var hög tid; han hade fyllt 35.

 

Så annorlunda Pia hade känt sig då i höstas, för bara ett knappt halvår sedan. – Så ljust hon hade sett på framtiden och hur lycklig hon hade varit, i jämförelse med hur hon kände sig nu. Hon såg tillbaka på sin egen födelsedag, som även den hade infallit på höstkanten som den alltid gjorde, och hur hon hade firat den.

 

Då hade Ture varit utomlands på en tjänsteresa och han skulle inte komma hem förrän i slutet av veckan, så Pia kunde inte göra något tillsammans med honom på den födelsedagen, men däremot tillsammans med Kent.

 

Pia hade jobbat halva födelsedagen och tagit semesterledigt den andra halvan. Kent hade beställt bord på den nya restaurangen, Snäckan, och bjudit henne på middag. En fin restaurang med bra mat och fin musik från en jukebox, som stod bland alla gröna växter i en fönsternisch.

 

Efter en utsökt middag med vin, hade de gått på teater och sett en trevlig pjäs. Hon hade alltid trevligt i Kents sällskap. Det var något tryggt över honom och hon kunde vara sig själv. Behövde inte anstränga sig för att vara artig. Han tog henne som hon var oavsett hur hon kände sig. Det var som om de var varandras förlängning på något vis. Det var svårt att beskriva känslan. Kanske något i stil med ”Masken Max”, slog det henne, där hon satt i soffan och tänkte tillbaka på tider som flytt. – Blir man av med sin ända, så … Ja, då fattas ju halva masken. Hon blev tvungen att skratta mitt i sin förtvivlan och över hur dåligt hon mådde.

 

Nu ångrade Pia att hon så många gånger uppmanat Kent, att han skulle söka sig en livspartner. Pia hade bara menat väl, hon ville inte att han skulle leva solo genom hela livet. Hon själv hade ju haft turen att möta Ture, och han var ju hennes allt nu och de hade planer för en gemensam framtid. Det hade hon i alla fall trott. Ända tills nu! – Nu var hon ytterst tveksam. Älskade hon inte Ture längre, hade hon kanske aldrig gjort det? Så svårt det var att bli klar över sina egna känslor.

 

Hon kunde inte lägga skulden på Ture, för att hennes känslor var på väg att svalna. Han var utan skuld. Hade de kanske bara vuxit ifrån varandra? De hade ju sällskapat i ett par år nu och varit förlovade i så gott som ett år. Var det inte längre än så hennes lycka skulle bestå? Tragiskt i så fall. Alla förväntade sig att hon skulle bli fru Pia Alander inom kort.

 

Pia var ledig i dag och skulle ha gjort så mycket, men det blev i stället en dag, när hon begrundade både det ena och det andra. Kanske lika bra det. Någon gång inom det snaraste var hon tvungen att komma på det klara med vad hon ville med sitt liv. Deras liv. Ture och hennes gemensamma liv … – Det var en människa till som var involverad i hur hon bestämde att det skulle bli. Pia insåg att hon inte kunde uppehålla Ture i ett halvdött förhållande hur länge som helst. Eftersom hon trodde att hon så småningom skulle bryta upp. De blev ju äldre båda två och deras chanser att vinna lyckan någonstans minskade givetvis med åren.

 

***

 

Pia backade tiden två år och kom fram till den där dagen när Ture kom in på biblioteket för att låna några böcker i olika ämnen. Han bad om hjälp och hon var den enda bibliotekarien som hade sina tassar lediga just då. Pia följde med bort till bokhyllorna längst bort i lokalen och började leta på än den ena, än den andra hyllan efter den litteraturen som mannen ville ha hjälp med att hitta.

 

Det bar sig så tokigt, att ett par böcker gav sig av och föll i golvet med en smäll. Den smällen skulle strax efterföljas av en annan och ännu värre smäll… Nämligen Tures och Pias första riktiga möte. De slog bokstavligt talat ihop sina kloka huvuden, när de båda samtidigt böjde sig ner för att ta upp böckerna. Dessutom blev mötet så hårt, att Pia höll på att falla baklänges, och hon var nära att bli sittande på rumpan mitt på biblioteksgolvets blankbonade yta. Om inte Ture varit så snabb och räddat hennes anseende. Han lyckades få grepp om hennes ena handled, när hon famlade vilset i luften efter något att få tag i just i det ögonblicket, när hon miste balansen. 

 

Båda två hade haft samma tanke i samma ögonblick, men ingen av dem lyckades få fatt i böckerna. Kollisionen var oundviklig. Deras hjässor möttes i en dov duns, när de så hastigt böjde sig ner. Smällen blev obehagligt kraftig, för dem båda. Pia var tvungen att sätta sig en stund på en av de utställda besöksstolarna.

 

Ture tyckte att händelsen var omskakande och förarglig.  Han såg som hastigast på sitt armbandsur och konstaterade att det alldeles snart var dags för biblioteket att stänga. Så han frågade, om han fick skjutsa henne hem, för som han sa; hon hade blivit lite blek om nosen. Och han ville se till, att hon kom välbehållet hem efter smällen. Ture såg att Pia inte alls mådde bra, men han hade även fattat tycke för henne. Han brukade inte springa omkring och kära ner sig … Så den här träffen hörde verkligen till sällsyntheterna. Han fick väl skylla på smällen, att det var den som gjort honom lite känsligare för intryck, och påverkan av Amor.

 

– Jag vill ta ansvar för den här kollisionen, sa han lite prövande. Det blev ju ett kraftigt sammanträffande det här…, och det hade ju definitivt inte hänt, om inte jag kommit hit och bett dig om hjälp.

 

– Du har så rätt. Jag kan knappast förneka ditt påstående om att det måsta vara dig allt detta kommer an på.

Pia försökte sig på ett leende, men det blev nog inte så lyckat, men hon fortsatte samtalet med att tacka ja till hans erbjudande:

 

– Du får gärna köra mig hem, för den här smällen gjorde mig riktigt yr, ska jag erkänna. Tillståndet måste väl minst räknas som hjärnsläpp.

 

 Just då, hade inte Pia några tecken på att ha blivit kär i den långe, mörke och väldressade mannen. Han såg ganska alldaglig ut, även om han för den skull inte var ful. – Sanningen att säga, så var det väl så att hon inte skulle ha tittat två gånger på honom, om allt det där med de önskvärda böckerna hade fungerat som det borde ha gjort. Men den här fadäsen blev anledningen till att Pia fick upp ögonen för just den här mannen. Det var just den där smällen som krävdes, för att hon skulle upptäcka Ture Alander.

 

– Jag har ett förslag, sa Ture: Vi struntar i de där böckerna som jag skulle ha. Jag tar en tur hit i morgon eftermiddag och försöker få tag i dem då istället. Det är ju dags för att stänga butiken för idag, fortfor han och höll fram sin arm så Pia kunde avläsa tiden på hans dyra Rolex.

 

– Ja, om du säger det så, svarade Pia och kände sig lättad över hans förslag, eftersom hon hade börjat må illa. – Det här var visst rena hjärnskakningen, försökte hon skämta mitt uppe i en kväljning.  

 

Pia kunde inte annat än dra på smilbanden vid minnet av den där händelsen.

 

Hon kom så väl ihåg vad Ture hade haft på sig just den där dagen: Han bar skinnjacka som luktade fräscht av garvat skinn. Den lukten kunde hon känna i näsan när hon så önskade. Pias hörselminne lät henne åter förnimma det där lilla knarret som blev i den nya skinnjackan. För övrigt hade Ture haft bruna manchesterbyxor, det hann hon notera strax innan stjärnsmällen. Svarta, välputsade skor, kunde hon inte undvika att se, så nära dem som hon kom strax efter kollisionen. Skjortan var ljusblå och han hade slips hann hon lägga märke till. Välklädd alltså. Tures signalement hade hon kunnat uppge exakt efter krocken, ifall det skulle ha varit nödvändigt. Han var dessutom över medellängd.

 

Att Ture bar glasögon, skulle Pia sent glömma, för dem hade de båda två krupit runt på alla fyra över golvet, för att få tag i. Det var hon som till sist med hjälp av en bok lyckades peta fram hans brillor. De hade, vid smällen, kasat in under en av bokhyllorna.

 

Tur att vi har en noggrann städerska, hann Pia tänka när hon föste fram glasögonen, utan att någon dammråtta fastnat i skalmarna. 

 

***  

 

Det var på en gemensam fest, som Kent presenterade sin flickvän för det övriga gänget. Nu, under festen, skulle Pia få sin chans att mönstra Kents dam, precis som hon sagt, att hon skulle göra, när det blev så dags. Nu var tydligen stunden inne.

 

Lillian hette Kents fästmö, och hon var rasande söt och verkade intelligent och mycket mjuk till sättet. Pia försökte intervjua Lillian så mycket som möjligt redan första kvällen, för att förvissa sig om, att hon var rätt dam för Kent.

 

När kvällen var slut, blev Pia tvungen att godkänna Kents val av gemål. – Skulle han gifta sig med den här kvinnan? – Den frågan dök upp som ett spöke inom Pia och svaret blev givetvis: ”Ja, varför skulle de annars hålla ihop?” Så klart att de tänkte satsa på en gemensam framtid. – Vad trodde hon, Pia …?

 

Lillians fullkomlighet blev, under kvällen, ett smärre problem för Pia. Varför kändes det inte alls bra, att Kent hade hittat en kvinna som han bevisligen tyckte om? Och som passade honom. Varför hade Pia känt sig kränkt, när Kent kysste Lillian inför allas åsyn? Pia hade upplevt den där kyssen som opassande, men vaddå opassande … Om han istället hade kysst henne…, skulle hon då ha tyckt att det var lika opassande… nä … Hon, Pia, var ju den som allra hetast hade önskat, att Kent skulle hitta en lämplig partner att slå sig till ro med. Och nu … en snabb förbjuden tanke – slog ner mitt i alla Pias övriga tankar: ”tänk om ändå Kent ville bryta med den där skönheten …!”  – ”Helst omedelbart.”

 

Pia häpnade över vilka konstiga, och förbjudna tankar, som dök upp inom henne, innan hon ens var beredd på att fatta vad de kunde stå för … Så där fick hon ju inte tänka och det var väl ändå inte möjligt, att hon kände så där tokigt inför allt det här nya… nästan som någon sorts svartsjuka, tyckte hon att det liknade, och svartsjuk på … Nej så otroligt. – Kanske det var så enkelt, att hon hade blivit tagen på sängen eller hur hon nu ville försvara sig, när hennes tankar började bli rumsrena igen. 

Hon skämdes inför sin allra första känsla. Som ett avundsjukt barn hade hon känt sig. Kent brydde sig helt plötsligt om någon annan än henne … Så konstig det hade känts. Omstörtande. Det skulle nog bli bättre, bara vetskapen om Kents upphittade kärlekspartner fick landa inom henne, tröstade hon sig med.

 

Allra bäst hade det känts på den tiden, när Kent var singel och Pia kunde mana på honom, att han borde skynda sig in i det äkta ståndet, så han inte blev kvar bland de överblivna gubbarna! På den tiden stod hon fortfarande i centrum för Kent. Kent fanns inom hennes revir och hägn. Allt kändes lugnt och säkert. Ingen ko på isen, så att säga.

 

Kanske Pias negativa känslor inför Kents relation med Lillian hade en enkel förklaring. Hon hoppade det. Kanske handlade det inte alls om svartsjuka gentemot Lillian, som vad känslorna mest av allt liknade. – Var det kanske bara så, att hon inte var van vid att Kent hade ett eget intresse och ett eget liv att satsa på nu för tiden? Hon var väl bortskämd med att alltid komma i första hand. Nu när Kent hade Lillian blev det ju annorlunda. Nu var det ju Lillian som Kent prioriterade sin tid åt. Det var inte längre självklart, att han kunde ta sig tid med Pia. Så försökte hon tänka, för att komma tillrätta med sina egendomliga känslor. Med tiden skulle det nog rätta till sig, och hon skulle bli van vid att komma i andra hand.

 

***

 

Tiden gick och Pia försökte reda ut, vilka känslor hon hade för Ture och vad hon möjligen kände för Kent, om det händelsevis var mer än kamratkänslor? – Hon började bli lite osäker. Hon bannade sig själv över sina konstiga känslor. Hon borde vara glad för Kents skull. Lillian var en bra kamrat. Hon var en lättsam och enkel person, lätt att prata med, men ändå kände Pia en konstig antipati mot henne.

 

På den tiden då Kent var singel, hade han alltid haft tid för Pia. – Att Kents kalender skulle bli så fulltecknad efter det han träffade Lillian, hade nog aldrig Pia tagit med i beräkningen.  Upptäckten att Kent hade ett eget liv, blev något som kom som en dålig överraskning. Med anda ord: hon var dåligt förberedd på att komma på andra plats. Hon som alltid legat på första plats.

 

En tid efter den där festen, då Kent presenterade sin fästmö för sina vänner, stötte Pia ihop med henne på staden.  

 

– Om du inte har färdriktningen utstakad ännu, sa Pia lite skämtsamt, kan du ju följa med mig till Skivbaren och hjälpa mig välja ut några plattor!

 

Skivbaren var en affär för begagnade skivor. Ingen blev ruinerad av att gå in och köpa några plattor där. Priserna var låga. Vi väljer ut fem plattor var, föreslog Pia och så blev det.

 

Pia skulle ha en fest om en vecka och hade tänkt välja ut lämplig musik till den. Det kunde ju vara bra om Lillian var med och valde ut musiken till den, eftersom hon också skulle vara en av gästerna på festen. Lillian som var helt ny, skulle ju lättare komma in i gemenskapen bland alla nya ansikten, om hon kunde vara med och ordna inför fester tillsammans med någon av dem som brukade syssla med sådana saker. Pia var den första som visat god kamratskap och omtanke om Lillian, som var helt ny i staden och inte kände någon mer än Kent.

 

***

 

Några dagar före festen, när Pia tittade i sin garderob, tyckte hon att alla hennes tidigare använda kläder såg töntiga ut … Trista eller omoderna.

 

Jag är tvungen att åka ner på staden och skaffa något nytt, tänkte hon. Allt det där gamla har alla sett flera gånger. Nu ska jag köpa mig någon som ingen sett tidigare.

 

Hon var övertygad om att det alldeles säkert skulle hjälpa upp hennes missmod. Att piffa upp sig var väl inte fel.

Hon slank in på modemagasinet LAROBE och köpte sig ett alldeles för dyrt fodral. Svart som synden, med djupt svandunsprytt dekolletage.

 

I samma stund som hon mötte sin spegelbild inne i provhytten, undrade hon om det var för Kents skulle, som hon försökte göra sig så tilldragande? Eller om hon gjorde sig extra fin för att, om möjligt, imponera på Lillian som var deras nya ansikte i kamratgänget. Pia visste sannerligen inte vilket, men försökte skylla anledningen till köplusten på att det var skoj med något nytt, något som inte alla redan hade sett henne klädd i.

Pia visste att man som värdinna, inte borde klä sig vassare än gästerna, men hon kunde inte låta bli, därför köpte hon även en mohairkofta som matchade klänningen. Inom sig begrep hon utan svårighet, att hon in den här dressen skulle övertrumfa alla de andra, inklusive Lillian.

 

Efter svängen inne på Larobe, smet hon in på Kängan, en exklusiv skoaffär. De hade alltid något extra för den aktuella festen. Hon köpte ett par svarta, högklackade skor med blänkande pärlor ovanpå vristremmen.

 

Tona håret i en djupare nyans än sin medfödda, kunde hon göra själv och köpte därför en flaska toningschampo inne på Maxi-Allvaror och cyklade hem i det strålande höstvädret.

 

Dagen var som gjord för att förändra sig, byta till en tuffare stil. För sin inre syn kunde Pia se sig själv, hur hon sett ut i provrumsspegeln inne i provrummet på Larob. Hon hade sett förförisk ut. Det hade hon inte kunnat undvika att upptäcka. Fast till vad nytta? – Svaret hade hon inte, bara känslan av att det var ytterst viktigt att förnya sig, helst från topp till tå!

 

När Pia nådde Atletbacken, hoppade hon av cykeln när motlutet blev för kraftigt och ledde den på gångbanan. Vid backens krön – innanför den stora stenmuren till parken – växte de stora kastanjeträden som måste vara nära hundra år vid det här laget. Deras grenar stack ut över gång- och cykelbanan och de grova tentaklerna hade slängt ut sina frukter på marken, långt ut över gångbanan. Pia såg hur de stora vadderade och dessutom taggiga bollarna hade spruckit vid fallet mot asfalten, och hur de öppnat sig och visade sina bruna, blanka kastanjer.

 

Hon stannade och plockade upp några kastanjer. De var så blanka där de låg i sina fodral, de såg nypolerade ut. Hon noterade att det var hästkastanjer! 

 

Pia befriade några kastanjer från deras vadderade hölje och beundrade de blanka frukterna. Luktade på dem och drog in den lite fräna kastanjedoften, som hon tyckte påminde om pånyttfödelse … Man kunde tydligt ana groddens plats innanför det brunglänsande ytterhöljet på nöten, den grodden som skulle ge upphov till en ny planta. Hon ville plantera några stycken i en kruka och ha på sin balkong. Inte för att hon trodde att det skulle bli något stort träd, utan bara för att pröva och se om hon skulle lyckas driva upp en liten planta eller två …

 

***

 

På kvällen ringde det på Pias dörr, och hon gick för att öppna i tron att det var grannen, Selma, som kom tillbaka med äggen som hon lånat i början av veckan. Men när Pia öppnade, såg hon att det var Anki Skagerström.

 

– Nej, men har du vägarna åt det här hållet, kul! – Kom in vetja!

Pia hade inte väntat något främmande, så den nyinköpta klänningen och mohairkoftan hängde på utsidan av garderobsdörren och skorna stod på golvet nedanför, så Anki kunde inte undgå att se hennes nyinköpta stass.

 

Anki tittade på kreationen och kände på klänningens kvalitet, men hon sa inget. Tog upp de nya skorna, såg ingående på dem och klev sedan i dem för skoj skull. Anki tittade på sina fötter, strök med handen över pärlorna på den ena skons vristrem och utbrast:

 

– Fräckt! – Megahäftiga dojor, vad har du fått ge för dem? Törs man fråga det?

 

Hon såg på Pia utan att säga något mer. Så klev hon ur skorna och ställde dem tillbaka som de stod förut, ryckte lätt på axlarna och drog en lång suck och så kom frågan:

– Vad heter den du vurmar för nu?

 

Anki släppte blicken på klänningen och vände sig om mot Pia och naglade istället fast blicken på henne.

 

– Vilken fråga! – Får man inte göra sig lite fin ibland, utan att det måste vara någon särskild anledning?

 

Pia kände sig besvärad av Ankis tysta, frågande blickar, och gjorde sig ett ärende ut i köket och kom tillbaka in till vardagsrummet med en fylld fruktskål och sa:

– Varsågod och ta för dig!

 

Väninnorna satte sig i soffan och lät sig omslutas en stund av soffans mjukhet och såg på teve, men så drog Anki in luft och frågade:

– Om du, som är värdinna, styr ut dig så elegant … vad ska då jag som gäst dra på mig till din exklusiva tillställning?

 

Pia ryckte nästan till och försökte tänka snabbt. Så drog hon till med:

– Jag har ju haft födelsedag och ville göra lite extra i samband med den.

 

En ganska genomskinlig lögn, men bättre än ingen alls, resonerade hon.

 

– Och i samband med den tyckte jag att det kunde passa med lite extra.

 

Så kom Pia att tänka på musiken som hon och Lillian valt ut. Så brukade hon inte heller göra. Nu kunde hon ju skylla även den extravagansen på den gångna födelsedagen. Så hon sa:

– Lillian och jag har valt ut musik till festen.

 

– Lillian! – Lillian och du …!? sa Anki förvånat. När blev du så bekant med henne?

 

– Bekant och bekant … Hon är väl Kents tillkommande och jag mötte henne strax utanför Skivbaren, så det föll sig helt naturligt, att be henne hänga med in och hjälpa mig välja plattor. Är det så konstigt?

 

Pia undrade i det tysta om det hon sagt låtit lika naturligt som vad hon hade hoppats på.

 

– Nää, visst inte, men …

 

Anki avslutade inte meningen. Hon visste ju att Kent och Pia alltid varit som syskon, så då hade väl Pia ingått något slags systerskap med Lillian, förmodade hon. De hade kanske blivit ett team nu då … Alla tre? Ja, varför inte?

 

***

 

På festen märkte Pia, att det var fler än en som bad om repris på just de låtar som Lillian hade valt ut. – Skulle hon, Lillian, ha så bra musiksmak, så de behövde lyssna en extra gång, just på de melodier som hon valt ut? Pia blev förvånad över den där känslan av avundsjuka, och lite missunnsamhet som steg upp inom henne. Hon gillade ju Lillian …?! Då kunde hon väl vara glad för hennes skull.

 

Av okänd anledning kände Pia, så småningom, att hon inte alls ville bli Lillians närmaste väninna, trots att hon inte kunde finna några fel på henne. Lillian var precis den som Kent hade förtjänat, och de passade så bra ihop, det såg hon också, men ändå var det något som kändes väldigt fel.

 

Dessutom märkte Pia hur irriterad hon blev på dem som pratade om Kents fantastiska kvinna. Vadå fantastiska … Så märkvärdig var hon väl inte? Hon – Lillian! Det liksom högg till inombords, när hon hörde väninnornas goda vitsord om Lillian.

 

Pia blev mer och mer svårroad och var sällan riktigt glad eller sprallig på de gemensamma träffarna som gänget ordnade. I fortsättningen ordnade Pia ytterst sällan fester själv. Hon skyllde på att hon började bli för gammal för hålligång, när någon undrade hur det var fatt. Och varför var det så många som började fråga hur hon mådde? – Måtte de väl inte förstå … Pia blev lite rädd där ett tag. – Hon hade aldrig klagat eller sagt ett enda ord om att hon mådde dåligt eller kände sig missmodig. – Så vad gick kompisarna efter?  Hon försökte ju spela glad och uppåt, så fort hon mötte bekanta. Det blev jobbigt att klänga av och på med det där pokerfejset, men vad skulle hon göra? Hennes innersta känslor hade verkligen ingen annan något med att göra. Det var hennes privatsak.

 

Det var höst. Kanske var det en höstdepression som tog udden av Pias, i vanliga fall, så glättiga humör? Alla kunde inte vara på topp för jämnan. – Pia kände sig besvärad av andras intresse för hennes person, så hon började memorera svar på frågor som vännerna ännu inte hunnit ställa. Hon visst att förr eller senare var det någon som skulle fälla en kommentar eller fråga om hennes hälsotillstånd.

 

Visst, att hon kanske var mer allvarlig nu än förr, men hade man inte rätt att vara det utan att väcka uppseende? ”När det inte finns något att skratta åt, är det bara idioter som flabbar”, brukade hennes far säga, och så skulle hon svara nästa person som klagade på, att hon var svårroad.

 

Pia fann att hon – många gånger tidigare – bara hade skrattat – för att det förväntades ett glatt skratt från henne. Nu skulle det bli slut på allt sådant. Jag har väl rätt att vara den jag är, tänkte hon. Varför ska man behöva gyckla, för att göra andra människor nöjda, tänkte Pia, som avskydde att vara chosig.

 

När ätstörningarna började bli mer vanliga än ovanliga i Pias liv, var det Lotten som ställde en samvetsfråga:

– Kanske du är kär i Kent, i alla fall, vad tror du själv?

 

– Kär i Kent! – upprepade Pia och såg förskräckt ut. Nej, snälla du, verkligen inte. Försök hitta en annan och bättre orsak till att jag inte hoppar jämfota av glädje, fräste Pia, medan hon själv funderade över vad anledningen egentligen kunde vara.

 

Låg det kanske något i det som väninnan hade sagt …?

 

– Ätstörningarna började just efter att Kent presenterade Lillian för oss, fortsatte Lotten, så jag tänkte …

 

– Äsch, lägg av är du snäll! – Sluta med ditt tänkande!

 

Lotten såg lite tankfull ut, men fortsatte i alla fall:

– Du som har en så perfekt kille som Ture, ska väl inte missunna Kent hans glädje med sin nyfunna kvinna! Kent har visserligen varit din vän i alla tider, men han måste ju även få bygga upp ett eget privatliv! – Bilda familj! – Han kan väl inte bara vara ditt moraliska stöd, påpekade Lotten så förnumstigt, så att Pia kände det som om hon hade fått ovett av sin bästa väninna.

 

– Det är väl klart att jag unnar Kent ett eget liv, svarade Pia, men försökte samtidigt känna efter hur det svaret kändes inom henne.

 

Lite främmande, erkände hon. Lottens dumma påstående vände upp och ner på en del funderingar som länge kretsat inom Pia. Kunde Lotten ha lite rätt, eller …

 

Pia försökte avfärda tanken omedelbart som den dök upp i hennes huvud. – Nonsens! Vad var det hennes väninna dillade om? Kär! – Kär i den nyförälskade Kent … Komma här och påstå … Dumt så det förslår, tänkte Pia och nästan fnös.

 

Det blev en stunds tystnad, innan väninnorna fick tag på en ny tråd, så de kunde fortsätta kvällen med helt annat snack.

 

***

       

De tunga höststormarna med sina färggranna höstlöv, som virvlat runt på gården utanför Pias bostad, övergick så småningom till torrare och kallare vinterväder. – Marken frös till och det blev förkallt att cykla till jobbet. Hon fick ställa in cykeln i förrådet när det började bli halka både på tidiga morgnar och även på kvällarna. Risken för att köra omkull var alltför stor. Pia hade gjort tillräckligt många cykelvurpor och ville inte utmana ödet, utan kostade på sig en dyr månadsbiljett på bussen.

 

Redan i mitten av november kom den riktiga vinterkylan, den som lade lock över gräsmattor, blommor och buskar och som gjorde de kala träden så stela, när rimfrosten lagd sig centimetertjock på dess grenar – att de såg ut som om de stod i givakt.

 

Pia kände sig som ett av de där träden som hon kunde se i allén, när hon gick till och från bussen. – Hon kände sig lika vindpinat avlövad och naken som dessa träd varit, innan de blev klädda med rimfrost. – Och hon var lika maktlös att förändra sin situation, som dessa träd måste vara, där de stod med rötterna fjättrade i den frusna marken. Pia tyckte att hon lätt kunde identifiera sig med ett av dem under dessa tidiga vinterdagar. Allt hon kunde göra var bara att vänta och se vad framtiden hade i sitt sköte härnäst. Sådan opåverkbar stress, var den farligaste stressen, det visste hon. Var det då konstigt, om en del träd strök med under en lång vinter? – Nej, knappast!

 

Förr hade Pia kunnat sitta inne i sin mysiga lägenhet på tredje våningen och trivas – ja, nästan njuta av att titta på hur yrsnön virvlade upp mot den mörka granskogen som stod bara ett trettiotal meter bort. Hon var glad över att hennes vardagsrumsfönster vette åt den obebyggda sidan, där den orörda och täta granskogen stod som en dyster, gåtfull, nästan skrämmande fond. Där skuggor och glipor mellan stammarna förvandlades till mystiska former, när aftonskymningen trängde sig in bland träden. Och när den trollska månskäran steg över topparna en kall vinterkväll. Nästan trolskt.

 

Tur att en del av de där riktigt gamla husen hade fått stå kvar och att de fortfarande hyrdes ut av bostadsbolaget.  Tack vare att huset var gammalt, hade Pia möjligheten att elda i en kakelugn. Det var rogivande att höra knastret från brasan och se hur de sprakande eldslågorna dansade över glöden och slingrade sig om vedträna. Och att samtidigt kunna byta vy och låta blicken leta sig ut genom fönstret … Ut till det ruskiga yrvädret där stormen snodde och ven. Alltmedan hon satt i korgstolen framför brasan och stickade och kände den gemytliga värmen sprida sig i lägenheten. – Så lite hade förr brukat göra henne nästan lycksalig över att bara finnas till. Glad över att vara människa.

 

Det här året tyckte Pia att snöstormarna enbart var kusliga. Hon var visserligen tacksam över att hon var inomhus och nöjd med att kunna göra upp eld när stormen tog i, så det ven i vindskivor och skorrade i de gamla fönstren, och när draget från springor lite här och var blev så besvärligt, att hon var tvungen att elda i kakelugnen, för att det inte skulle kännas som om hon hade is innanför tröjan.

 

Pia andades in djupt för att försöka slappna av. Hon såg ut genom fönstret, drog tröjan tätare om sig. Nu gjorde den magiska utsikten henne detsamma. Hon var bara bekymrad över hur hon skulle kunna ta sig fram och tillbaka till Ica-affären, utan att försvinna i den vilda snöstormen, som härjade utanför rutan. Risken var väl stor att hon skulle blåsa omkull och snöa över – och bli upphittad i någon snödriva, först när våren till sist kom.

 

Hon kände sig dyster över att inte längre kunna glädjas åt det lilla i vardagen. Så som hon tidigare alltid kunnat göra. Det var som om det hela tiden var något som fattades, men hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Hon var inte glad längre. Inget kändes meningsfullt. – Hon kände sig inte ens motiverad att ta sig till jobbet. Ändå var arbetet som bibliotekarie hennes drömjobb.

 

Jag måste vara sjuk, tänkte hon. Säkrast att knalla till en läkare, medan tid är, men så sköt hon alltid på det beslutet och dagarna gick.

 

***

 

När de värsta snöstormarna var över för det året och dagarna började bli längre och vanligt folk började krypa ut ur sina iden, då passade Ture på att fria till Pia för andra gången och för andra gången svarade Pia nej och sköt äktenskapet på framtiden ett tag till. Hon hade fyllt 35, så det fanns ingen tid att förspilla, om hon ville nå sitt mål med en stor familj. Även detta skrämde henne. Hur skulle hon nå sina drömmars mål, om hon bara lät dagarna gå, en efter en. Till sist blev det ju år…

 

När Pia tänkte så, kände hon en obehaglig känsla inom sig. Det liknade inte riktigt stress … Inte direkt rädsla heller. Kanske var den konstiga känslan, just det där som folk brukade kalla för ångest? I så fall var det en rasande otrevlig känsla. Vida värre än smärta. Den var en blandning av både fasa, stress och något mer onämnbart, skuld eller något i den stilen. Hon kunde inte sätta ord på obehaget som kittlade på insidan av bröstbenet. Kanske var hon sjuk, själsligt sjuk, slog det henne. För hon hade det bra. Det kunde hon själv bedöma.

 

Andra som egentligen inte hade med Pia att göra ansåg, att hon hade det oförskämt bra, vad nu ett sådant uttalande kunde stå för. Hon hade inget alls att klaga över, det visste hon. Och hon hade inte klagat heller, så den där upplysningen gav henne bara skuldkänslor, över att hon inte var glad och värdesatte det hon hade.

 

Tiden gick och årstiden växlade och det blev vårvindar friska, de som påstås leka och viska, men Pia blommade inte upp. Inte ens när hon kunde se yrvaken krokus och nyfikna tulpaner skjuta upp ur den mörka myllan utanför porten. Nej, Pia förblev den allvarliga dysterkvist, som hon varit under hela hösten och vintern. Hon snäste alla som påtalade hennes inbundna och tysta sätt.

 

***

 

Den dagen när inbjudningskortet till Kents och Lillians bröllop skramlade ner i brevinkastet hos Pia, blev allt mycket värre.  Då först fattade Pia, på fullt allvar, vad hon led av för krämpa: ”Olycklig kärlek!” skrek det inom henne. – ”Du liter av brustet hjärta.” – Nu var Pia tvungen att ta till sig sina värsta misstankar. Kent hade hittat sin gemål och skulle vigas vid henne … Detta var en hemsk sanning som steg upp inom henne. Något värre än den tanken, kunde hon inte komma på just då. Vad skulle hon göra nu? – Gå och se när hennes älskade Kent blev vigd till äkta man åt Lillian? – Aldrig! Förr dör jag, tänkte hon och brast för första gången ut i gråt. En hopplös, övergiven gråt. Nu var allt finito.

 

Utan pardon välvde sig ensamhetskänslorna över Pia. All den ensamhet som hon känt under senhösten, vintern och våren, ramlade nu ner över henne. Alla stunder som Pia normalt hade brukat umgås med Kent, hade hon fått vara utan under denna långa tid. Hon hade inte förstått att det var just stunderna med Kent, som saknades.

 

Pia hade hela tiden försökt mota bort tankarna på Kent och Lillian och söka andra orsaker till att hon mådde dåligt. Hon hade trott att den där negativa känslan inför Kents förhållande med Lillian skulle ge med sig, men icke! Den hade inte ens minskat. Förr hade den eskalerat. Lilla oskyldiga Lillian hade kommit emellan Pia och hennes livs kärlek, utan att ha minsta aning därom. Hur hade det gått till?

 

Pia blev tvungen att ta sig själv i upptuktelse, för att hon inte hade besvarat den kärlek som Kent så många gånger förklarade, att han hyste för henne. För sent ska syndaren vakna. Nu när inget kunde ändras var det så dags att ångra sig. Pia kände sig besviken på sig själv, för att hon varit så hårdflörtad medan det begav sig.

 

Varför hade hon inte lyssnat till sina inre tankar och känslor och försökt ta reda på vad alla de här konstiga känslorna verkligen stod för – istället för att vifta undan varje tecken på de känslor hon hyste för Kent? Nu fattade hon vad hennes nedstämdhet och ätstörningar hade berott på.  

 

Hur har jag kunnat undvika att begripa – att jag hela tiden varit så djupt fäst och kanske även förälskad i Kent. – Alla egendomliga känslor som jag har upplevt sedan den dagen när han presenterade Lillian för oss, tänkte hon. Tankarna fortsatte att klarna inom henne. Det måste ju ha varit svartsjuka från allra första början, det där jag kände. Antipatin mot Lillian, tänkte Pia när hon gick igenom sina känslor och konstiga reaktioner.

 

Fast svartsjuk på sin allra bästa väns lycka – det fick man ju inte vara och Pia hade ju önskat, att Kent skulle få det bra i livet. Pia själv var ju dessutom förlovad och trodde sig älska sin Ture … – Hon var väl helt enkelt inte beredd på att hennes känslor kunde svänga så helt om och på så kort tid.

 

Sorgligt att hon inte hade förstått vad hennes inre hade försökt säga henne? Uttrycket ”slå dövörat till”… Det hade hon lyckats med. Så pinsamt om hennes väninnor fick reda på, ”att det var precis så” som vad en del av dem hade misstänkt. Måtte hon kunna hålla dem ovetande om sanningen. För nu förstod även Pia själv hur det hängde ihop.

 

Fast även om hon hade fattat lite tidigare, vilka känslor hon hade för Kent, vad hade hon kunnat göra åt det? Slänga sig i sjön eller bekänna för Kent, att hon var upp över öronen förälskad i honom, och be honom göra slut med sin Lillian?

 

Förresten vad skulle en sådan bekännelse ha kunnat leda till …? – Om Kent ändå inte hade några känslor kvar för henne, var det ju i alla fall kört! Då skulle allt i alla fall ha blivit likadant i slutänden, som vad det var nu. Hon betydde kanske inget alls för honom nu, efter det att Lillian gjort sitt stora genombrott i vänkretsen och i Kents liv.

 

Alla kunde se hur förälskade de där två var i varandra. Dessutom gillade de flesta Lillian. Det var ju bara hon själv, som inte kunde sälla sig till dem som beundrade och höll av Lillian.  

 

Under den kommande månaden, rasade Pia i vikt och hon blev tvungen att gå till en läkare. Hon fick till och med kontakta en psykolog, som rådde henne att flytta långt bort, för att lättare kunna bearbeta och glömma sitt dilemma. Sitt sargade hjärta.

 

Det rådet ämnade hon följa. Hon skulle säga upp sig på jobbet. Det fanns inget annat att välja på, det förstod hon.

 

Hon funderade även över att bryta förlovningen med Ture. – Men just som hon var övertygad om att det var det enda rätta hon kunde göra … Just då stannade hennes tankegång upp ett slag.

 

Ture som så många gånger bett henne om att de skulle gifta sig … Kanske ett giftermål skulle få henne i balans igen. Om jag gifter mig med Ture … tänkte hon, så kommer ju även jag att ha något att se fram emot och kämpa för. Bilda familj och skaffa barn. – Det där kanske tål att tänka på!? I dessa nya banor började Pia fundera den här dagen.

 

Kanske var det inte alls så, att känslorna som Pia hyste för Kent, var så våldsamt heta … Kanske hon kände det som hon gjorde, bara för att Kent stod i beredskap att ingå äktenskap och bilda familj? Och att hon, Pia, hans vän genom alla år, skulle bli utan vän och mentor, och dessutom bli stående kvar på ruta ett, när han gift sig med Lillian. – För om Pia bröt sin förlovning med Ture, så blev hon både singel och ensam utan nära vän, och det kändes givetvis inte som någon bra plattform att stå på vid fyllda 35 år. Och med en önskan om familj, många barn och en lycklig framtid … Nej, en sådan situation var under all kritik. Det skulle hon aldrig klara. Hon var redan alldeles på tok för nergången, både till kropp och till själ för att klara ett så annorlunda liv med en kompakt ensamhet.

 

Nej, så där går det inte att göra, förmanade Pia sig själv i tankarna. – Hon var tvungen att bringa ordning i tankesystemet, hur det nu skulle gå till. – Hon bytte om till träningskläder. Hon var i vanliga fall ingen joggare, men nu skulle hon bli det. Hon var tvungen att få stopp på sina tankar och den ångest som de födde inom henne. Så här destruktivt kunde hon inte fortsätta leva. Ut och springa, skulle ju vara bra. Det skulle ge lugn och ro och man skulle få bättre sömn, det hade hon läst mycket om.

 

Medan Pia sprang arbetade fortfarande hjärnan med hennes uppkomna bekymmer. Hon beslöt att byta strategi och lura den där förälskade hjärnan … Lura sig själv att bli lycklig. Hon skulle göra sin egen KBT-terapi, på sitt eget vis, genom affirmationer, träning och avslappning och meditation. Allt det borde ge en bättre sömn och ett stabilare psyke. Om hon tog tag i alltsammans själv, skulle hon även kunna slippa stora psykologkostnader. – Det borde inte vara omöjligt att klara en sådan terapi själv. Bara man var konsekvent.

 

***

 

När Ture nästa gång kom på besök, tog Pia upp diskussionen om vigsel och bröllop. Han blev glad och föreslog att de skulle gifta sig snarast möjligt. Det fanns ingen tid att förspilla, menade han och det hade han alldeles rätt i. De var inga nyförälskade ungdomar längre. Båda var i raska steg på väg mot de fyrtio. Om de skulle skaffa familj så tickade ju den där biologiska klockan. I varje fall för Pia.

 

Pia beställde personbevis och så skulle de komma överens om vilken kyrka de ville vigas i. – Ture föreslog givetvis kyrkan i den socknen där de bodde.  Alltså i samma kyrka som Kent och …

 

Aldrig att jag viger mig i samma kyrka som Kent och Lillian, och dessutom nästan vid samma tid. Nej – nej – nej! skrek det inom Pia.

 

– Aldrig i livet! svarade Pia, så högt att det nästan blev som ett skrik. – Lite exklusivare vill jag ha mitt bröllop.

 

– Okey! min älskling. Men var vill du då bli min fru? Bestäm själv!

 

– Utomlands någonstans skulle kännas fint, svarade Pia lite mer sansat.

 

– Om du hellre vill gifta dig utomlands, föreslår jag att vi slår ihop bröllopet med semestern och tar en extra lång smekmånad. Vad säger du om det, hjärtat mitt? Låter inte det bra? Vi har ju talat om en del platser, dit vi båda skulle vilja resa. Huvudsaken för mig är att vi blir gifta, tillade Ture. Du får gärna bestämma vart du vill att vi ska åka.

 

Ture kramade om Pia och gav henne en het längtansfull kyss som hon hade svårighet att besvara just då.

 

– Jag älskar dig, Pia och jag önskar att jag kan göra dig lycklig.

 

***

 

Ätstörningen som Pia lidit av länge, blev inte bättre, förr tvärt om, och till sist blev det så illa, att hon åter fick uppsöka sjukvården. Hur skulle det gå om hon inte kunde bli kvitt det problemet. Nu är jag ju i alla fall på rätt köl, tänkte hon, och då måste ju även det där med ätstörningar ge med sig.

 

När Pia hade varit inne på sjukhuset och blivit ordentligt undersökt, för andra gången på kort tid, kunde hon tala om för Ture, hur diagnosen löd: En Baby är på väg!

 

Ture trodde först att Pia skämtade, men när hon förblev allvarlig förstod han att det var på riktigt.

 

– Ja, men lilla vän, sa Ture och kramade om Pia, då ska vi väl se oss om efter ett hus. Vi måste väl ha någonstans att bo, innan vi gifter oss. – När vi hittar vårt hus, får du bestämma tapeter och färg till barnkammaren, föreslog han.

 

Ture blev själv som ett barn, när han pratade om den väntade arvingen. Han gladdes mer över tillökningen, än vad Pia gjorde. Fast även hon började glädjas. Hon stickade i rosa och dagdrömde om den där lilla nya människan. Det kändes onekligen upplyftande och intressant.

 

Var barnet hon väntade en kille eller var det en liten tös? En tös som får lika svårt att bestämma sig som sin mor, tänkte Pia ironiskt och log ett inåtvänt leende och strök sig över sin ännu platta mage och kände någon sorts stolthet växa fram. Hon skulle bli mor! Det var för henne ett stort steg och hon såg fram emot tilldragelsen.

 

Det där med hus, smakade Pia på en stund. Det lät bra. Det skulle bli intressant att leta hus. Då kanske det där pinande illamåendet skulle ge med sig. Även tankarna på Kent bleknade lite när hon tänkte på ett eget hem ihop med Ture. Hjärnan fick mycket att arbeta med nu när hon tänkte på både barn, hus och att bilda familj. – Allt var nytt och kändes onekligen spännande.

 

Barn var något som Pia hade längtat efter redan som tonåring. En stor familj skulle hon ha när hon blev vuxen, och nu var hon vuxen. Det där med Kent fick hon försöka bearbeta. Hon var tvungen att bli kvitt de där känslorna som hon fortfarande hade kvar för honom. Med förnuftets hjälp och en god portion vilja, skulle väl det gå, trodde hon.

 

Ture köpte en rolig sagobok. Han skulle läsa för sin son, berättade han för Pia. – Pia skrattade och menade att det var nog lite väl tidigt. Fast egentligen var det en kul grej. Efter en lång arbetsdag, kunde Ture göra i ordning en bricka med te och något gott till för att försöka förmå Pia att äta lite nu när hon nu var gravid. Om hon inte åt för två, gjorde inget, menade han, men hon var tvungen att plocka i sig så pass mycket att inte hon eller babyn fick näringsbrist. När de druckit sitt te liggande på dubbelsängen, brukade Ture massera Pias spända muskler, både på axlar, rygg och ben. – Det var behövligt för Pia var ofta väldigt spänd. Hon behövde få slappna av. Ture brukade sluta massagen med att lägga sig bredvid Pia och läsa för hennes mage. Det blev en fin gemensam stund, som var värdefull för dem båda och även för den ofödda babyn.

 

En mäklare hade visat några villor och det var en av dem som både Ture och Pia föll för. Det var ingen lyxvilla, men den hade en fin barnvänlig tomt. Uppvuxen trädgård. Pia hade redan varit iväg och sett på färg och tapeter, inte bara till barnkammaren, utan även till övriga rum. Nu var det bara att skriva på den egenhändiga namnteckningen så var huset deras. Pia kände sig nästan lycklig.

 

På onsdag skulle Ture och hon mötas på banken och slutföra köpet. – Sedan fick hon inte ändra sig, för ett husköp kunde man inte utan vidare ändra på. Det visste hon.

 

***

 

Pia gjorde sig i ordning och åkte en hel timme tidigare till banken den här speciella onsdagen i början på maj. Löven var på väg att öppna sig. Björkarna skiftade i en mycket ljus gulgrön ton. Nu skulle de snart vara husägare, hon och Ture. Alldeles snart skulle de skriva på lån och övertagande av sitt drömhus.

 

Pia gav sig i väg extra tidigt, för hon skulle uträtta en del andra in- och utbetalningar på banken, innan Ture och hon skulle träffas hos en banktjänsteman där på banken. Så Pia tog därför en kölapp ur automaten på väggen, och ställde sig i kö.

 

Det var en hel del före henne. Finklädda damer med nylagd frisyr. Mindre välklädda herrar, som såg ut att ha kommit direkt in från asfaltläggning på något närbeläget vägbygge. Hon kände sig trött och en aning yr när hon stod där och mönstrade alla olika individer.

 

Ingen glädje är beständig, och den här glädjen som Pia kände den här tidiga försommardagen – över graviditet och giftermål samt husköpet, gick snabbt över i moll. Bäst som Pia stod i den där långa kön inne på banken, rasade hon ihop.

 

Någon ringde efter ambulans och hon fördes akut till sjukhuset.

 

Vad som hände var inte Pia medveten om förrän efteråt. Hon mindes att hon stått i kö på banken och att hon fått ont i magen och ryggen och att ljuset och människorna omkring henne började tona bort i ett grådis …

 

Nu vaknade hon upp i den här sjukhussängen med en vitklädd ängel sittande bredvid. Pia blinkade ett par gånger och försökte gnugga sig i ögonen, men den armen satt fast i en droppställning.

 

– Vad har hänt? frågade Pia sluddrande av trötthet och torrhet i munnen. Jag tror jag törstar ihjäl!

 

Sköterskan förklarade för Pia, att hon hade råkat ut för ett utomkvedshavandeskap och att hon nu var opererad och skulle vila. Säkert skulle hon bli gravid på nytt när hon blivit återställd, tröstade sköterskan.

 

Jahaa, då är den glädjen över, tänkte Pia och började storgråta.

 

– Lugn! Din man kommer snart, han lovade komma på besökstiden, försökte sköterskan muntra upp Pia med.

 

Nej, nej! – Snälla, be honom gå igen! snyftade Pia. Den ende som hon skulle ha velat träffa nu, var Kent. Han skulle ha förstått. Förstått utan frågor. Han förstod och fattade alltid, oavsett vad det var som Pia störtat sig i. Kent var mannen i hennes liv. Det kände hon, starkare än någonsin. Och nu var han borta … ute ur hennes liv.

 

Kent är borta. Lika säkert som om han vore död, tänkte Pia. Han tillhör en annan kvinna nu. Jag har inte längre någon rätt till den mannen. – Oh! Gud! Hjälp mig! bad Pia inom sig och fortsatte gråta, ända till dess sköterskan gav henne en lugnande spruta.

 

Att Pia inte grät över det förlorade barnet, kunde givetvis ingen sköterska veta. För Pias gråt borde rimligen vara en gråt av förlust. Och en gråt av förlust var det, på sätt och vis, men Pia grät över en helt annan förlust.  

 

***

 

Pia blev hemskriven från sjukhuset med order om att vila och försöka återhämta sig. Snart märkte dock Pia att saknaden efter Kent kröp allt närmare. Blev starkare för var dag. Snart blev den lika kännbar som innan hon upptäckte graviditeten.

 

Nu hjälpte det inte längre med sunt resonemang och promenader. Pia ville bort från alltsammans, men vad skulle hon skylla på inför Ture? – Hormonrubbning efter den avbrutna grossessen, kanske?  Skulle han kunna förstå?

 

Ture var godheten personifierad. Han var en klok och godhjärtad man. Den bäste brudgum Pia kunde få, men som hon nu började förstå att hon inte längre älskade. Vad skulle hon göra?

 

Hur skulle hon kunna komma till tals med sig själv och ingjuta lite klokhet i sitt eget inre? Hon visste så väl att det bästa för henne själv och hennes framtid, skulle vara att gifta sig och bygga bo med just Ture. Han var sansad och ansvarstagande, men nej … Hon kunde inte gifta sig, skaffa hus och hem ihop med en man som hon inte älskade. Det vore fel mot både honom och sig själv. Men hur skulle hon komma ur det här? – Fanns det ingen som kunde bestämma åt henne hur hon skulle göra …? Det hade behövts, för Pia betvivlade att hon själv skulle kunna klara ut den här situationen.

 

Lysningsannonsen hade redan varit inne i dagstidningen, den tidningen som de flesta av hennes bekanta prenumererade på. – Oh! Vilken smet hon hade hamnat i. Ingen kunde hon skylla allt elände på heller. Hon var ensam medverkande till att det blivit så här galet.

 

Pia började tänka allt oftare på vad psykologen hade gett henne för råd, den gången hon besökte honom. Rådet att flytta långt bort från alltihop för att lättare kunna glömma mannen som hon förlorat sitt hjärta till.

 

Om hon backade ur det överenskomna giftermålet nu, så nära vigseln och gav Ture på båten … Då var det nog säkrast att hon flyttade långt bort. För om hon gjorde en sådan ful sak mot Ture som gladdes så åt att få en familj, då skulle hon inte ha några vänner kvar. Alla gillade och höll Ture högt. Nästan för högt ibland, tyckte hon.

 

Pia gruvade sig för att bryta förlovningen. Eftersom hon – från sin egen och även andra människors synvinkel – inte hade någon anledning att göra en sådan tarvlig grej mot sin fästman. Mot bättre vetande, ville hon ändå till varje pris lämna allt och flytta långt bort.

 

Pia närde en omöjlig tanke, att om hon på något vis kunde bete sig så dåligt gentemot Ture, så han själv beslöt sig för att bryta förlovningen, så skulle det vara mycket bättre. Men vad skulle hon göra då, för att åstadkomma ett sådant slut på förhållandet? En otrohetsaffär, kanske …

 

Pia skulle komma i en mycket bättre dager hos släkt och vänner, om hon kunde mörka den verkliga anledningen till att hon gav sig av från alltsammans. Att anledningen var Kent, skulle vännerna inte förstå, om hon kunde få det att se ut som om det var hon som blivit övergiven av Ture, så nära bröllopet. Då skulle alla anhöriga och bekanta som kände Pia, ge henne all sin förståelse. Hon skulle då kunna skylla både depressionen och sin hastigt påkomna flyttning på den brutna förlovningen.

 

Ingen skulle då associera till Kent och hans vigsel … Det var väl inte så konstigt att hon, Pia, såg ut som en uppstoppad, maläten kråka … när fästmannen brutit förlovningen?! – Stackars Pia, som hade sett fram emot ett fint hem och många barn, för det var det många som visste att hon önskade sig. Det var ju inte svårt att förstå att hon, Pia, tappade taget om livet och ville flytta långt bort från alla grusade förhoppningar. – ”Så kan folk gott få resonera”, tänkte Pia, ”för de har alltid framhållit vilken fantastisk karl Ture är.”

 

”O, var rädd om Ture! – ”Du kan aldrig mer få en så bra karl”, pep släkten så fort Pia råkade säga något mindre bra om sin pojkvän. – Det hade känts orättvist många gånger med all den där uppbackningen av Ture, tyckte hon. Aldrig var det någon som, sa att hon var bra för honom. Nej, då!

 

***

 

En ledig dag när Pia var nere till postkontoret för att ordna eftersändning på sin post, stötte hon ihop med Bettan. Bettan blev mycket förvånad när hon fick höra att Pia inte skulle vara med på Kents bröllop.

 

– Ja, men inte kan du svika Kent på hans stora dag? – Du som stått honom så nära!

 

– Jo, jag har annat som jag redan har bokat in, ljög Pia.

 

Som väl var skulle Kent och Lillian vigas till pingst, när det även var konfirmation i kyrkan. Hade Pia tur kanske det även var någon som skulle döpas också, men det visste hon inte något om ännu. Bekanta hade Pia många, så om någon såg henne vid kyrkan endera före eller efter Kents och Lillians vigsel, kunde hon ju säga att hon hade uppvaktat en bekant vid deras barns konfirmation (eller dop). En liten vit lögn var inte hela världen.

 

Att Pia skulle välja läktaren som åskådarplats, där ingen mer än hon och kantorn skulle befinna sig, behövde kanske ingen få veta, hoppades hon.

 

***

 

När dagen för vigseln kom, hade Pia klätt sig i svart som till begravning och handväskan var fylld med pappersnäsdukar. Innan hon gick till kyrkan svalde hon, för säkerhetens skull, dubbel dos av sina lugnande piller som läkaren skrivit ut.

 

Det blev en bedrövlig massa människor som åsåg Kent och Lillian vigsel. De som varit där för att övervara konfirmationen stannade kvar när det skulle bli en vigsel så direkt efter konfirmationen.

 

Så var det ju de inbjudna bröllopsgästerna och givetvis människor som bara tyckte det var skoj att titta på brudparet.

 

I den villervalla som det måste bli på kyrkbacken, när vigseln är över, måtte jag väl kunna komma bort i mängden, innan någon känner igen mig, tänkte Pia och smög uppför trappan till läktaren för att se Kent och Lillian vigas denna fina försommardag. – Pias hjärta slog tunga overkliga slag.

 

Kyrktrappan hade en lövad äreport alldeles vid ingången, och inne i kyrkan var blommor och små väldoftande björkruskor ställda här och var i hörnen.

 

***

 

Efter att Kent och Lillian hade vigts, då när Pia suttit tyst som en kyrkråtta bakom ett skåp uppe på läktaren, så inte ens orgelspelaren hade sett henne, tackade hon sin Gud för beslutet om att hon skulle flytta så långt bort som det bara gick, och dess bättre att det skulle ske så snart som möjligt. Hon kände att hon inte skulle orka stanna i Kents närhet länge till.

 

Pia andades ut när hon äntligen satt i sin bil på kyrkans parkering med motorn i gång, klar för att ge sig av därifrån. Vigseln var över. Problemet med att hon kanske skulle bli sedd av någon bekant, löste hon genom att smyga ut från kyrkan innan allt var helt slut.

 

Just som organisten tryckte ner orgeltangenterna och orgelns mäktiga tondån lät ljuda ut över brudpar och församling i de första stroferna av utgångsmarschen, när Pia såg hur Kent och Lillian vända sig om framme vid koret, för att påbörja sitt uttåg. – Då reste Pia sig upp och försökte se genom dimman av tårar var hon satte fötterna, så hon inte ställde till med något oväsen som avslöjade hennes flykt från läktaren.

 

Eftersom hon klätt sig i den svarta poplinkappan som hade kapuschong, fällde hon upp den när hon lämnade kyrkporten. Hon hade speglat sig hemma och visste att i den munderingen liknade hon mest av allt själva ”Liemannen”. Hon hade sett en bild på liemannen någonstans en gång.

 

När hon äntligen var tillbaka hemma från kyrkan, lagade hon till starkt kaffe. Det ansåg hon att det behövdes efter denna hemska pers, som hon tyckte att kyrkobesöket hade varit.

 

Hon tog sedan ett anteckningsblock och en penna och började gå runt i huset, för att se vad hon skulle ta med sig i flyttningen. Soffan i vardagsrummet var sliten, tyget var utnött, dags för soptippen. Bordet var repigt och bokhyllan var gammal och klumpig. Inte något att betala flyttbil för.

 

Piedestalen hade hon gjort i slöjden och betsat i en alldeles för mörk färgton, så att den hade blivit nästan svart, men nu stämde färgen med hennes sinnesstämning, så den skulle hon ta med sig. Den var dessutom snygg. Mattorna … Nej, de kunde den äldste brodern ta med till sin sportstuga, om han ville ha dem, annars fick det bli Seconhandbutiken.

 

Hon gick ut i köket. Köksbord och fyra stolar. Visst, de var rejäla, men inget att kosta på en så lång flyttning. Hennes bror som nyss köpt sin sportstuga och som pratat om att åka på auktion, för att köpa billiga begagnade möbler … han kunde få ta köksmöblemanget också.

 

Så gick hon in i sovrummet. Vad skulle hon ta med därifrån? undrade hon och lät blicken svepa runt rummet. Gardinerna var det enda som var värt besväret att ta med, för de var nästan nya. När hon summerade vad hon skrivit i sitt anteckningsblock, såg hon att någon flyttfirma, skulle hon inte behöva anlita för en piedestal. Porslin och kläder skulle hon ju ta i sin personbil, så då fick hon väl försöka stuva in piedestalen där också.

 

Blommorna skulle hennes mor få, hade hon räknat ut, och sedan återstod bara städningen av lägenheten. Därefter kunde hon säga farväl till sin hembygd.

 

Det föreföll som om det skulle bli en enkel flytt när allt kom omkring. Hon skulle säga återbud till flyttfirman som hon pratat med. Det fick hon inte glömma bort.

 

***

 

Den där måndagen när varken Pia eller Ture kom till sina arbeten och Lotten kunde läsa i tidningen att Pias lägenhet, var till uthyrning ledig … Då tog spekulationerna och de vilda gissningarna fart.

 

Ingen visste vart bruden tagit vägen och bästemannen hade bara fått ett kort meddelande om att bröllopet var inställt, så vad hade hänt, det var väl nästan det enda som folk hade att prata med varandra om oavsett var de befann sig. På jobbet, posten, banken eller inne i Ica-affären. Ja, nu fick släkten, vännerna och andra bekanta huvudbry …

 

Det blev fritt spelrum för spekulationer, där hemma i socknen. Det som folk tyckte var mystiskt, det var att Ture försvann, han också … Nästan lika snabbt som Pia. Följde han kanske med dit hon hade ställt färden och vart då, i så fall?

 

Illasinnade rykten förde ut att Ture hade tagit brytningen med Pia så hårt, så han blivit tvungen att tas om hand på sjukhus…

 

Andra påstod att Ture hade fått förflyttning inom sitt arbete ända bort till Staterna. Ture var chefens högra hand, det var det en del som hade fått nys om. Att företaget hade ett dotterbolag, var också välkänt, lika välkänt som att Ture var en ytterst noggrann och omtyckt arbetstagare inom ”Pontus & Gårdons” elektronikfirma, men låg dotterbolaget verkligen i USA …? Var det inte i England? Därom blev det många olika gissningar.

 

Andra rykten gjorde gällande, att Ture hade träffat en engelsk Lady. Hon var konstnär och hade haft en utställning i Stockholm, dit Ture hade varit iväg för att titta på konst. Detta berättades från säker källa. En av kyrkans adjunkter.

 

Det sipprade även ut ett annat rykte om den där konstutställningen: nämligen att Ture skulle ha blivit störtkär i konstnärinnan. – Fast den versionen var det många som opponerade sig mot. Det lät alldeles för otroligt, menade de so trodde på Tures ärlighet.

 

Att Ture hade hjälpt konstnärinnan att packa ihop utställningen när den var över, var nog dessvärre helt sant. För även det hade det glunkats om från kyrkligt håll, och om någon av kyrkans män eller kvinnor hade uttryckt sig, så ansåg merparten av byborna, att det borgade för att påståendet måste vara sant. Men att Ture, till syvende og sist, skulle ha följt med konstnärinnan till London … Det var nog i alla fall inte sant, det var nog bara fabler. – Konstigt om Ture skulle överge sin gedigna utbildning och sitt intressanta yrke, och den platsen som han hade på firman. Spekulationerna var många och mycket olika. Hade han ingen uppsägningstid? Det förvånade också många. Ture bara försvann …

 

– Ja, vad skulle karl´n ta sig till, när fästmön – bara helt plötsligt – gick upp i rök? Så var det ett par äldre herrar som sagt.

 

Hur i fridens namn hängde alltsammans ihop? Det var det många som ville veta. Inte minst Lotten och de övriga av Pias närmaste kompisar. Ingen hade minsta aning. Pia hade inte tagit avsked av någon. Därför trodde många, att hon bara stuckit på en semesterresa för att bli klar över sina bisarra infall.

 

Viket surr, det blev på hemmafronten. Värre än hos den värsta biodlare i parningstid. Ryktena svärmade från person till person. Sant blandat med gissningar och osanna spekulationer och gissningar.  

 

Det var lite väl snabba ryck, tyckte de som kände Ture relativt bra, men Ture var en tyst man, så helt otroligt var det kanske inte, att han skulle ha stuckit utomlands. Men kanske han ändock bara hade tagit semester …, spånade en del. ”Kanske tillsammans med den försvunna bruden”, gissade somliga. Kanske hade de kommit på i sista stund att de skulle gifta sig utomlands …? Sanningen var svår att komma åt. Gissningarna fick stanna vid spekulationer tills vidare.

 

***  

 

Det där ramaskriet som utbröt – efter att Pia och Ture brutit förlovningen och ställt in bröllopet – behövde aldrig Pia lyssna till, eftersom hon inte förvarnade sina bekanta om sin förestående flyttning. – När ryktet om den inhiberade vigseln spred sig i hemtrakten, var Pia långt borta. På väg mot nya mål. Nya öden. – Hon undrade hur livet skulle bli, men det kunde inte bli sämre på en ny ort, än vad det skulle ha blivit, om hon stannat kvar i hemsocknen efter uppbrottet med Ture. Hon hoppades innerligt, att han inte skulle gå ner sig i grämelse och besvikelse. Måtte han orka ta tag i livet och staka ut nya mål, precis som hon själv skulle göra nu.

 

Pia hade aldrig velat göra Ture illa, men hon tyckte inte att hon kunde spoliera vägen till lycka – för dem båda – på grund av medkänsla. Gifta sig på den sortens kärlek, kunde aldrig hålla i längden… försökte hon intala sig som tröst för det uppbrott hon nyss hade gjort.

 

Pia tankade bilen på fredagskvällen och stuvade in det hon hade kvar av bohaget i sin Volvo och lät bilen stå kvar i garaget över natten.

 

När väckarklockan ringde någon gång under vargtimmen, masade sig Pia ur sängen. Tog en snabbdusch och drack kaffe ur den termos som hon hade gjort i ordning redan på kvällen.

 

Innan någon vaknat i stugorna, hade Pia startat sin bil och var redan en bra bit på väg mot sitt resmål. – Cd-spelaren lät henne lyssna på de plattor, som hon tyckte bäst om. Hon hade lagt en stor bunt med Cd-skivor på det lediga passagerarsätet. Dem skulle hon lyssna på under färden.

 

Motorn surrade och hon mötte morgondimmorna som denna tidiga försommarmorgon dansade som lätta älvor bland buskar och snår och i dalsänkorna rörde sig dimsjoken nästan magiskt över marken. Det skulle bli en fin dag såg hon. En dag som var som gjord för hennes långkörning. Hon skulle snart stanna till och ta en välbehövlig rast och byta Cd-skiva.

 

***

 

Pia flyttade ända upp till Gävle för att försöka göra en omstart. Hon var bibliotekarie, och hade turen att få anställning på biblioteket. Där träffade hon mycket folk. Hon försökte glömma Kent genom att slänga sig ihop med alla möjliga män en tid, men det kändes fel. Därför gick hon in för att leva helt i celibat.

 

För att få lite sällskap tog hon hand om en herrelös vovve. Den ende mannen som Pia umgicks med ibland, var arbetskamraten Folke. Han arbetade som volontär på ett hem för övergivna eller missanpassade hundar. Det var han som följde med Pia när hon köpte sin hund Pluto.

 

Deras vänskap utvecklades så småningom till något som Pia tolkade som kärlek. När Folke långt om länge friade till henne, fick hon lov att tänka igenom sitt liv ordentligt, innan hon vågade svara ja. Folke var 15 år äldre och änkeman med ett par rara pojkar. Trevlig karl.

 

Folke är både djurvän och människovän, och en vän man kan lita på. Så hade Pia resonerat när hon allra först träffade Folke.

 

Efter en del resonemang med sig själv, kom Pia fram till den här slutsatsen:

– Ponera, sa hon till sig själv, att Kent hade gått till sjöss, utan att han hade avgett något löfte om att komma tillbaka till mig – eller om jag fått meddelande om, att skeppet som han mönstrat på, hade gått till botten i hård storm. – I någon av dessa situationer, hade jag blivit tvungen att fortsätta min jordevandring – utan Kent. – Helt ensam! – Sådant hade hänt en del människor på fullt allvar. – Och vad skulle jag då ha gjort?

 

Efter denna djupa genomgång i sina innersta skrymslen, svarade Pia  ja till Folkes anbud om att bli hans fru och även i viss mån styvmor till hans nästan vuxna grabbar.

 

Folke och Pia gifte sig en blåsig och regnig dag i början på oktober, när löven dansade olycksbådande tunga och våta ner på sakristians svarta skiffertak. Vinden snodde och tjöt runt vapenhusets vitkalkade knutar och hela tiden som prästen läste över brudparet, inne i Guds hus, var det en dörr nere vid längan av bodar, som oupphörligt blåste upp med ett visslande tjut. – För att i nästa vindkast hastigt blåsa igen med ett dovt skrammel. Man kan säga, att de vigdes till musik av ettdera ödet eller kyrkogårdsspökena. Om detta bådade ont eller gott, visste de inte då; mot alla odds blev inte deras äktenskap sämre än några andras.

 

***

 

Efter alla turer som varit i Pias liv, kunde hon en dag sitta bekvämt i en vilstol och amma sin egen baby. Lilla Ida. Vilken lycka. Folkes grabbar började vara flygfärdiga och bodde bara hemma ibland. Folkes telningar var skötsamma ynglingar båda två. De kunde även ta sig an Ida och var både barnvakt och hundvakt när så behövdes.  

 

Pluto levde fortfarande och hade parat grannens tik; visserligen en olyckshändelse, men nu lekte han med en av sina valpdöttrar. Eftersom Folke arbetade som frivillig på hundpensionatet: ”Skäller bäst som skäller sist,” kunde han inte göra annat än hjälpa till med utplaceringen av Plutos fem avkomlingar. Lättast var det ju att ta hand om en valp själv.

 

Åren gick och Pia besökte sällan sin hembygd. Det blev inte av att åka så långt mer än när det var jämna födelsedagar eller när sorgen slog till och det blev begravningar inom släkten. Sådant är ju livet. Det är sorger och glädjeämnen väl blandat.

 

Pias familj utökades så småningom med ett syskon till Ida. Det blev en Per. På något vis tyckte Pia att hon och Folke hade fått fatt i lyckan. De hade levt ett gott liv tillsammans. Visserligen gjorde de sällan några stora utsvävningar, men det behövdes inte heller. De hade sina barn och de båda arbetade som stödfamilj för hemlösa husdjur. De var glada och nöjda med att allt flöt på som det skulle och att de fick vara friska. Mer tyckte ingen av dem, att de kunde begära av ödet, när de såg hur mycket elände och tråkigheter som hände ute i världen.

 

***

 

Den där dagen när Folke var tvungen att fråga Pia hur gamla hans pojkar var, blev hon dock bekymrad och trodde först att han skämtade.

 

– Alf fyllde ju 40 i våras, vet du väl! Och Göte, han blir ju 38 i höst …

 

– Ja, jag blev lite vimsig. Jag skulle ju sända ett mail till Alf, men så kändes det helt plötsligt som om barnen var små fortfarande.

 

– Lägg dig och vila en stund, sa Pia och såg bekymrat på Folke som satt framför datorn.

 

Det lät inte bra, det där …, men Folke hade arbetat hårt i många år och han hade haft det stressigt. Stress är inte bra för minnet, det hade Pia läst någonstans. – Det här med enstaka minnesluckor kanske inte var något allvarligt, men ibland svek hans minne rejält. Folke kanske bara behövde ta en liten paus, försökte Pia intala sig.

 

Hon skulle hålla ögon och öron öppna för att i tid observera om någon försämring skulle inträda. Det fanns ju bromsmediciner nu för tiden, om det skulle visa sig att det rörde sig om någon demenssjukdom.

 

Tiden gick och allt verkade bra, ända till dess att Pia bad Folke att ta in Dolly från hundgården.

 

– Nja, du menar väl Pluto, sa Folke och såg forskande på Pia.

 

– Pluto … Snälla Folke – den hunden har varit död i drygt tio år!

 

– Jasså, säger du det! Jag tyckte precis att jag såg honom ute i trädgården alldeles nyss … Men då såg jag väl fel, sa han och såg nästan skamsen ut.

 

Hur kunde jag ta så fel? tänkte Folke, men fortfarande var han ganska säker på, att det var han som hade rätt och att Pia hade sagt fel namn på hunden. Han kände sig visserligen lite yr, som om han inte riktigt visste var han befann sig. En konstig känsla.

 

Folkes minne blev snabbt sämre. Han som tidigare varit hälsan själv, hamnade nu som patient i vården. Där fick han pröva olika mediciner med föga effekt på hans minnes­blockader. Han blev allt tosigare och svårmanövrerad. Pia försökte hjälpa så gott hon förstod och förmådde, men inget tycktes bromsa den negativa utvecklingen av Folkes Alzheimer.

 

Efter bara några år fick Folke lov att tas om hand på ett vårdhem för dementa. Han kunde inte klara sig själv och eftersom han kunde promenera iväg vart som helst, när som helst, även nattetid, kunde inte Pia klara allt ensam. Inte med både skolungdomar, yrkesarbete och alla husdjur som de periodvis hade inkvarterade, när djurhemmet inte kunde ta emot alla.

 

***  

 

Under en stressig period blev det även dödsfall i Pias släkt. Hennes far avled och hon blev tvungen att resa hem till begravningen för att hjälpa sin mor som även hon blivit sjuklig på äldre dagar.

 

Efter begravningen, vid kaffet i församlingshemmet, träffade Pia en del gamla bekanta. Bland andra Anna Abrahamsson som var mor till en av Pias närmsta väninnor. Anna berättade att Ture hade fått det bra. Hon sa det inte för att aga Pia för det svek som hon för länge sedan hade gjort mot Ture, utan enbart för att hon ville låta Pia ta del av Tures fortsatta liv.

 

Det var nog inte så konstigt att det hade blivit en hel del spekulationer när Ture också försvann. – Anna berättade att: Ture hade varit chefens närmaste man, därför hade Ture vågat berätta om det inställda bröllopet och att han ville säga upp sig. Då hade chefen talat om att dotterföretaget som han hade i London behövde en man som Ture och den plats som skulle tillsättas där, var chefens dotters plats. Ingelas plats. Ingela vill ägna sig åt konst några år och då kunde hon inte samtidigt arbeta på sin fars firma. Det blev alldeles för stressigt.

 

Därför ordnades det på så vis, att Ture reste upp till den stora konstutställningen i Stockholm som Ingela hade där. Ture skulle hjälpa Ingela att packa ner utställningen när den var över. Han skulle även ordna med transport åt de tavlor som skulle sändas till köpare. Och även emballera tavlor som skulle sändas tillbaka till konstnärinnans adress i London.

 

Efter utställningen skulle Ture följa med Ingela tillbaka till London. Ingela hade lovat sin far att sätta Ture in i det arbete som hon hade haft på firman, innan hon gav sig i kast med att måla nya tavlor. – Och på den vägen är det fortfarande, sa Anna och klappade Pia på handen. Fast jag kan tillägga att de har fått många barn. Först kom det två grabbar, efter dem kom det två tvillingfödslar med vardera två flickor. Jag tror inte du behöver gruva dig över hur Ture fick det, slutade Anna godmodigt. Han fick det bra, tror jag.

 

 Pia hade så gärna velat fråga om Kent. Få veta lite om hur han hade fått det; inte värt. Hon var lite rädd för att ta upp ämnet Kent. För om inte Anna visste vilka känslor Pia hade haft för honom, innan hon reste från trakten, så var det dumt att väcka upp skvallret igen.

 

Dagen efter jordfästningen, när hon var iväg en sväng till centrum för att uträtta några ärenden åt sin åldriga mor, stötte hon på Kent. De hade inte setts sedan ungdomsåren. Närmare bestämt: inte sedan den dagen då Pia såg honom genom dimman av tårar från kyrkans läktare. Hon blev faktiskt knäsvag när hon upptäckte vem som stod bakom henne i kassakön inne på Maximeter. Hon fick svårt att vända bankkortet rätt i kassans kortläsare.

 

– Men snälla du, Pia, är det verkligen du? sa Kent och Pia hörde att han blev glad över återseendet.

 

De gjorde sällskapt ut ur affären och Kent undrade om han inte kunde få bjuda henne på en kaffetår bort på Kamelias Hörna, caféet som låg borta vid hörnet av gatan.

 

Efter att de ställt in de inhandlade varorna i sina bilar, gick de tysta bredvid varandra bort till kaféet på hörnet. Tystnaden berodde inte på förlägenhet, utan på grund av tankar om vad de ville veta om varandra efter denna långa tid när de levt på varsitt håll i världen.

 

Kent höll artigt upp dörren för Pia, precis som han alltid gjorde förr. Lika artig fortfarande, tänkte Pia och kände en speciell värme sprida sig i hjärttrakten. – Kent hade aldrig betett sig ohyfsat i något avseende, vad hon kunde minnas. Oh, nej! Han var väluppfostrad och fin, den mannen. Inga plumpa olater där inte, tänkte hon.

 

***

 

Kaffet i deras koppar hann nästan kallna, medan Pia och Kent berättade för varandra vad livet hade fört med sig för prövningar åt dem under alla de här åren som gått sedan de senast sågs.

 

Mot sin vilja kände Pia hur känslor av tillbakavisade känslor av kärlek försiktigt steg upp till ytan igen. Även en god portion erotiska vibbar väckte hennes spirande kvinnlighet. Pia kände sig nästan som pånyttfödd. Livet var inte slut, som hon hade trott att det skulle vara när Folke insjuknade.

 

Pia hade funnit att hon växt och mognat till en klok person under alla åren tillsammans med Folke. Hon visste att hon inte ämnat bli någon förgrämd änka, även om hon skulle bli tvungen att leva ensam så småningom. Hon hade tyckt att det liv hon till sist hade fått tillsammans med Folke, hade varit bra. När hon nu dessutom visste att Ture hade mött kärleken och fått det bra i livet, kunde hon även skrota sina samvetsförebråelser över vad hon gjorde mot den mannen en gång för längesedan. Pia hade gått igenom sitt liv och var ganska nöjd med de räkenskaperna hon såg summan av.

 

Hon fick nu veta av Kent, att även han hade fått resonera allvar med sig själv för att kunna gå vidare i sitt liv. Han anförtrodde henne att när han mötte Lillian, var han fortfarande förälskad och fast i Pias garn. Så även Kent hade blivit tvungen att gå igenom sina känslor, tankar och minnen och resonera sunt; ”kunde han ändå inte få Pia, var det heller ingen idé att fortsätta hålla liv i kärleken till henne.” På så vis lyckades Kent styra om sina känslor, så han kunde bli en lycklig man tillsammans med Lillian. För det hade han blivit. Kent och Lillian hade fått tre barn, som det blivit folk av, som han uttryckte det. De var utflugna nu alla tre. Det som var tråkigt, var att han förlorade Lillian i en hjärnblödning för tre år sedan, och sedan dess hade han levt ensam.

 

När Kent fick höra hur Pia hade det, föreslog han att de skulle försöka träffas och känna efter vad som fanns kvar av deras ungdomskärlek, om det möjligtvis skulle gå att putsa upp den igen. För nu var ju båda två ensamma, även om inte Pia var änka än, så levde hon i alla fall ensam som om hon vore det.

 

Pia funderade över om hon skulle prata med Folkes pojkar, för att höra vad de tyckte. Fråga dem rent ut, om de tog illa upp, om hon började träffa en ungdomsvän. Båda pojkarna var ju vuxna nu och hade egna familjer.

 

***

 

Detta med Folkes dåliga minne, hade börjat lite försiktigt, men hade snabbt blivit sämre efter en infektion som han råkade få. Han hade blivit tvungen att tas om hand på ett vårdhem. Det var meningen att det bara skulle bli tillfälligt, men han blev snabbt sämre i sin demenssjukdom.

 

Tiden rann i väg; veckor och månader blev till år, och år lades till år och snart hade tiden runnit i väg så det blev dags för den här monologen från Folkes äldste son Alf:

 

– Du Pia, du har varit vår fostermor i många år, och du har varit en bra ersättare för vår älskade mamma som så grymt togs ifrån oss alldeles för tidigt. Jag har resonerat med min bror och vi båda är eniga. Eftersom du har mött en barndomsvän, som du dessutom gillar, vill inte vi lägga hinder ivägen för er att träffas. Om det är så att du vill flytta till den mannen, Kent, eller vad det var du sa att han hette … – så har varken Göte eller jag något emot det, sa Alf och fortsatte:

 

– Både brorsan och jag bor ju här i staden och vi kan turas om att hälsa på farsan och försöka stötta honom så långt det är möjligt. Han känner ju inte igen vare sig dig, Pia, eller oss. Han är ju nöjd bara det kommer någon som delar hans isolering för några timmar.

 

Det där med att du tycker att du bedrar farsan, om du flyttar ihop med din ungdomsvän, har vi lite olika åsikter om. Även det har brorsan och jag pratat om. Farsan är ju inte kontaktbar på det viset, att han kan bry sig om en sådan sak. Och ska vi se krasst på det hela, Pia, så måste jag säga, att min bror och jag kanske resonerar egoistiskt, när vi menar att om du inte tar den här möjligheten, att fortsätta leva med din barndomsvän … utan väljer ett liv ensam tillsammans med våra yngre syskon … Ja, då blir det ju jag eller Göte som i slutänden kanske måste stötta dig!

 

Jag hoppas att du inte tar illa upp, Pia, men jag tror att det här är ett sunt resonemang: – att om du har en vän som du gillar och som du kan tänka dig att åldras tillsammans med – så är det nog det allra bästa för alla berörda parter, om du tar den möjligheten som du är bjuden.

 

Du hjälpte ju oss när vår mor dog, så då får väl Kent stötta våra syskon nu när det här tråkiga med deras och vår far inträffade. Det är kanske någon mening i allt som sker, fast vi inte alltid kan se det.

 

Farsan hade väl aldrig räknat med att det skulle bli så här för hans del och om han hade kunnat se in i framtiden, så tror jag att han inte skulle ha velat att du skulle ha levt ensam med minderåriga barn. Farsan var en klok man, glöm inte det, Pia. Dessutom var han mycket äldre än du och hade kanske räknat med att han skulle gå före dig. – Vi tycker alltså inte att du sviker honom.

 

Pia, som var en känslig människa, kramade om sin långe fosterson och började snyfta. Då kom det en vovve som började gny ikapp med henne.

 

– Jamen se där! Till och med hunden håller med mig, sa Alf och klappade Pia uppmuntrande på axeln. Sedan böjde han sig ner och rufsade om Ladys långa öron.

 

© Ingbritt Wik