Tjärblomster & Svaveldoft

Prolog

 

Berit har råkat i klorna på en äkta sadist. Ingen kan ana hur svårt det är att ta sig ur ett sådant förhållande. Man nöts ner, tappar självförtroendet och tror sig inte om att klara något på egen hand, utan den här personen vars negativa åsikter man hela tiden blir indoktrinerad av.

Himlen är oskyldigt blå efter ett rejält åskväder. Det är Fritz föräldrars gård som Berit och Fritz bor på och det känns inte bra för Berit. Fritz har på så vis fått ett otrevligt övertag. Han uppför sig som om Berit inte riktigt hör dit. Det är den känslan hon hela tiden blir påmind om när de har sina menings­skiljaktigheter – som de allt oftare har börjat få. – De har alldeles nyss avslutat en liten tvist.

Trädgården hos Fritz och Berit är nytvättad efter åskans slagregn och den vildsinta hagelskuren, som piskade omkull de grandiosa pionerna vid husknuten. Dubbla rosa, väldoftande pioner. De måste nu stagas upp. Berit förstår att det blir hennes jobb, för hon får ofta höra att hon inte har något att göra.

Berits tvätt som skulle hänga och torka i friska luften på den gamla torkvindan, ligger i gräset tillsammans med den trasiga vindan som inte klarade påfrestningarna av stormen, som åskvädret hade i släptåg. Torkvindan tyngdes av våt tvätt och när regnet kom blev den ännu blötare och det blev för mycket för den rostangripna vindan. Och när det sedan började blåsa … Då var det kaputt, med torkställningen. – Rena stormbyar kom farande med sådan kraft, så det var nära att träden rycktes upp med rötterna.

Fåglarna är tysta, katten hukar i vindstrappan, och undrar om allt obehagligt är över nu, så han kan våga sig fram. – Det kanske är över för den här gången. Både åskvädret och husfolkets upprörda diskussion har tystnat.

Berit har stängt av radion som nyss stod och skrålade med visslingar och tjut från målgången under en pågående fotbollsmatch. Hon står nu och rensar och panerar strömming till middagen. – Hennes tankar söker sig bakåt i tiden. Hon kan inte riktigt förstå vad hon har gjort för fel, som i hela sitt liv mött våldsamma män … – Alkohol, knytnävsslag och psykisk terror, har kantat hennes väg allt sedan ungdomen och hennes första äktenskap. Det var kanske något hos den sortens män som fascinerade henne.

Berit kan sitt jobb när det gäller vanlig husmanskost, därför har hon hela hjärnans kapacitet att förfoga över när det gäller återblickar in i tidigare relationer under tiden hon står vid spisen. Hon är inte längre ung och det är inte Fritz heller.

Berit gör tillbakablickar i äktenskapet som hon nu lever i. Kikar även runt hörnet till sina tidigare förhållanden. Hon upptäcker att i sina sporadiska kärleksförhållanden – dem hon hunnit med mellan äktenskapen – har det varit mer liv i. Liv på både gott och ont.

Den här eftermiddagen sköljer minnena över Berit, höga som tsunamivågor. En del minnen gör henne upprörd och ledsen, men ibland kan hon inte hålla tillbaka ett skratt. Katten Måns sitter och iakttar henne med intresse.

Berit har slutat åka in till förlaget och deras mörka kontor. Hon har fått förmånen att arbeta hemifrån med sin översättning av litteratur, från franska till svenska. Nu när datorn gör det möjligt att ta reda på nästan allt, går det lika bra att sitta hemma och arbeta.

På så vis kan hon lägga upp sin arbetsdag som hon själv vill. På sommarhalvåret blir det oftast de ljusa nätterna som hon sitter med sitt förtjänstarbete. Praktiskt … På dagarna kan hon sköta både hem och trädgård. Risken att bränna ut sig finns visserligen, men den försöker hon vara vaken inför.

Berit hoppas på en bättre framtid – hon har planer på att skilja sig från Fritz. Fast om det vet inte Fritz något ännu. Berit behåller den hemligheten inom sig ett tag till. – Kanske lyckan står och väntar runt knuten, bara hon blir fri? – Med lite tur, kan hon kanske få en lugn ålderdom som författare och bli sambo eller särbo med någon man, som hon ännu inte mött. Det är hennes hopp, där hon står vid spisen och drömmer medan händerna mekaniskt panerar strömmingarna och lägger dem i stekpannan.

Föga vet Berit om kommande svek mellan henne och Fritz. Han är enormt svartsjuk, och Berit brukar säga att han bara lider av hjärnspöken! – För inte skulle hon kunna tänka sig att bedra Fritz …? Det är åtminstone något som hon tror, att hon inte skulle kunna göra, men hur väl känner hon sig själv egentligen?

Ingen kan se in i framtiden och det kan inte Berit heller, och hon har ingen aning om hur illa hon kan bete sig, när Amor kikar fram och när lusten faller på …

Hur lite man egentligen vet om sin framtid!  Och hur skamligt man kan bete sig. – Amor är svår att motstå – även för Berit.

 

***

 

Kapitel 1  Åskväder

 

Berit suckade. Det här äktenskapet skulle hon försöka ta sig ur! Helst med både livet och förståndet i behåll, resonerade hon.

Ibland brukade hon småprata för sig själv eller tänka högt, som hon föredrog att kalla det, men det vågade hon knappt göra längre. Hon visste aldrig var hon hade Fritz nu för tiden. När hon trodde att han var någon annanstans, helt utom hörhåll, kunde det visa sig att han var alldeles bakom henne. Fast nu, den här gången, hade hon undrat högt för sig själv, enbart för att Fritz skulle kunna höra om han ville:

– Hur ska jag kunna få upp torkvindan – med så mycket tung tvätt på?

Hon sa det liksom för sig själv, i samma stund som hon kom in i rummet med vattenkannan i högerhanden. Hon gick fram till blomhyllan i teverummet och hällde en skvätt vatten på var och en av de uttorkade krukväxterna, och slängde en hastig sidoblick bort mot soffan där Fritz låg. Hon sa inget mer, utan väntade på att få höra om han tänkte kommentera det sagda.

Fritz låg, som han brukade, på soffan med teven påslagen och tidningen lagd som en presenning över huvudet. Snarkat hade han gjort så Berit, vid ett par tillfällen, befarat att han skulle svälja tungan, men nu hade han tydligen blivit störd och började vakna till.

Han rörde på sig, och drog upp det ena benet.

– Vad i helvete tjatar du om, människa? dånade hans barska stämma. Det är fredagseftermiddag och jag ger blanka faan… i vad som har fallit omkull! svarade han dimmigt under Svenska Dagbladet.

– Jamen det blev ju åskväder, sa Berit, och det blåste nästan full storm – och torkställningen var gammal – den knäcktes när skyfallet och stormen kom. Åskan kom ju som från klar himmel! Jag kunde inte göra något för att förhindra det som skedde, förklarade Berit medan hon bröt bort några vissna blad från en pelargon. – Det blev för tungt för den gamla torkställningen, förstår du, fortsatte hon. Du vet att den nästan är från antikens tid. Den har ju stått där sedan dina föräldrar satte upp den! Så, det är mycket längesedan.

– Va … fan! Du har väl kunnat vänta med att hänga tvätten tills efter ovädret!

– Den var ju nästan avrostad nere vid marken, vet du väl, fortfor Berit sitt försvarstal. Och det där med att vänta till efter åskvädret, kan ju den säga, som inte vet hur fort ett sådant seglar upp, avslutade Berit vasst och slängde en blick över axeln bort mot soffan och hällde den sista vattendroppen ur kannan på en fredskalla, som stod på en pall framför fönstret. Så vände hon sig om och gick ut mot köket.

Fritz föste undan tidningen från ansiktet, satte sig upp och masade sig så småningom upp från soffan. Han kastade iväg tidningen bort mot tidningsstället som stod bredvid teven. Tidningen vrängde sig ut och in i luften och missade målet. Den for isär och blev liggande som ett tak över korgen med tidskrifter som Berit nyss rensat ut alla gamla dagstidningar från. Att Fritz skulle lägga rätt tidningen som hamnat fel var ingen risk. Sådant befattade han sig aldrig med. Det föll – som allt annat – på Berits lott.

Fritz svor och gormade medan han vinglade iväg ut i trädgården med Berit efter som en strykrädd hund. Hon noterade att han redan var ganska onykter.

Det luktade friskt ute i trädgården efter den stortvätt som Herren hade haft på naturen. Färgerna på alla växter såg mycket klarare ut nu. Allt hade på något vis fått en friskare nyans efter regnet.

Den stortvätt som Berit gjort låg genomblöt på gräset och det var mindre bra. Turligt nog var gräset helt oklippt. Så det var en bra bit kvar till jord och smuts. Det var bra att Fritz inte varit så flitig med gräsklippningen det här året. – Klipp själv, hade han sagt, den där gången när Berit klagade över att gräset var för långt just där som torkställningen stod.

Hon hade försökt få igång det där gamla tröskverket till gräsklippare en eftermiddag när Fritz inte var hemma, men tji… fick hon. Den startade inte.

Nu var det dropptorkning som gällde för tvätten. Om hon inte skulle behöva lista ut hur hon skulle sätta den gamla tvättmaskinen på enbart centrifugering. Bruksanvisningen var sedan länge borta, och fråga Fritz hur hon skulle göra, det var inte värt. Han hade inget bra ölsinne och nu ville han vara i fred, det hade hon förstått.

När de kom fram till platsen där torkvindan låg, tappade Fritz humöret.

– Helvetes jääävlar …! Saaatans förbannelse! Inte konstigt att ställningen brakade ihop! Faaan anamma! – Du har ju, för fan i helvete, hängt upp för mycket tvätt på ställningen. Det är ju det som är felet! – … inte åsk… – Han tog några snedsteg och fortsatte på den avbrutna meningen: … inte åskan! Hur in i helveteee…? Satans jävlar i helvete … Hur dum kan en kärring bli? Du borde ju ha begripit …!

Svordomarna kom så tätt, att Berit tyckte att det nästan luktade svavel i Guds nytvättade natur.

Hon försökte försvara sig med, att det hade varit fint väder när hon började tvätta. Hon förkunnade att smutstvätten blivit till ett stort berg, och att hon ansett att det varit av nöden tvunget att börja tvätta just i dag. Hon upplyste Fritz ytterligare en gång om att det dessutom hade varit solsken och fint torkväder när hon började tvätta. Det hade varit både varmt och molnfritt när hon startat tvättmaskinen. Och en lagom fläktande vind när hon började hänga upp första omgången tvätt på den gamla torkvindan.

Men Fritz …, han gick på, som om han inte alls hörde hennes försvarstal. Nu fick han en chans att spy sin galla över henne och den chansen kunde han inte missa.

Fritz bannade henne ytterligare för att den gamla torkställningen nu var förstörd. Att den var urgammal och färdig att ge upp för längesedan, mildrade inte hans raseri.

Inte blev han gladare, av att Berit förklarade att de måste hjälpas åt att strecka upp linor inne på verandan. Hon var ju tvungen att hänga den dyblöta tvätten någonstans, så den kunde torka. Detta försökte hon förklara för Fritz, alltmedan hon plockade bort plagg efter plagg från de hoptrasslade linorna som låg på marken.

Fritz tuggade hela tiden om att man inte skulle hänga så mycket tvätt på en torkställning. Vad alla linorna skulle vara till annars, om de inte skulle vara just för att hänga tvätt på. Det ville han inte besvara. Det var och förblev Berits fel. ”Man hänger endast lagom med tvätt på en torkställning …, det borde hon ha begripit, gamla människan ...” var hans slutplädering. Så var det med det! Punkt slut!

Fritz böjde sig och tog tag om torkställningen för att försöka resa den upp, men efter de första fredagsgroggarna, hade han sämre balans än den trasiga torkvindan. Det höll på att gå över styr. Berit var nästan på väg att börja skratta – när både Fritz och vindan började vaja åt varsitt håll – hit och dit … i ett försök att stötta varandra. Fritz och vindan påminde om ett tangodansande par!

Fritz och torkvindan var flera gånger på väg in bland rabarbern i trädgårdslandet, och Berit fick vända ryggen åt honom för att dölja att hon nästan höll på att kvävas av tillbakahållet skratt. Fritz och torkvindan påminde verkligen om ett tangodansande par just i de där långsamma utsträckta böjningarna innan han återfick balansen. Det där borde ha filmats, tänkte Berit efteråt.

 

***

 

Berit tyckte det var skönt när hon hörde att Fritz åter började snarka där inne på soffan, med tevens ljudnivå högt uppskruvad för att återge en fotbollsmatch som just gjorde ett mål. Det hördes visslingar och skrik i sändningen. – Då passade Berit på att ohörd stänga av radion, den som stod i köket. Fritz hade vridit upp ljudnivån på den också, så den skränade så hon knappt kunde tänka. Så gjorde Fritz enbart för att pina henne. Han visste så väl att Berit avskydde det där vrålet från sportsändningarna. Själv gick han ju in i ett helt annat rum och lade tidningen över huvudet, så han vare sig såg eller hörde. Vrång så in i…

 

***

 

Kapitel  2   Fallen torkvinda

 

Lugnet återvände och fåglarna, som Berit inte hört på flera timmar, tordes åter sjunga. En katt smög sig försiktigt ner från vindstrappan och nosade lite avvaktande på dörrposten innan den vågade sig in i köket. Katten såg sig misstänksamt om, innan den vågade slå sig ner vid matskålen. Om det var åskan eller Fritz upprördhet och svordomar över torkställningen, som skrämt djuren, var en fråga som inte fick något svar.

Det var säkrast att bli klar med middagsmaten, innan Fritz vaknade till och frågade om det inte skulle bli någon mat i dag. Eller innan han undrade vad i hundan hon höll på med. Han ville inte vänta på maten. Den skulle stå på bordet vid den tid som han hade bestämt. Där med jämt.

Berit började skala potatis, medan hon lät tankarna vandra. Hon undrade över hur hon kunnat gifta sig med den här mansgrisen, Fritz. Det var en fråga som hon ställde sig allt oftare nu för tiden. Eller hade Fritz blivit värre med åren …? Hon skulle väl aldrig ens ha reflekterat över att gifta sig med honom, om han varit såhär från allra första stund. Fritz var en ensamvarg, som aldrig fått sina kanter avslipade i något tidigare förhållande. – Envis och egoistisk. – Aldrig gav han henne rätt. Hur fel han själv än hade, så vidhöll han att det var han som hade rätt. Hon rös och hällde vatten i kastrullen.

– Ja, ja …, suckade hon. Det ska bli slut med det här nu. Jag ska skilja mig. Skriver han inte på, så flyttar jag ändå, viskade hon och skalade så potatisskalen flög över diskbänken. Jag har ingen anledning att ta emot snubbor av honom. Jag är inte hans anställda piga, mumlade hon förtretat.

Hon tog fram strömmingspaketet och började rensa de små silverglänsande fiskarna. Måns kom och började jama.

– Oj, då, lille katt. – Vill du smaka? Ja, vänta då – så ska du få en bit, sa hon och skar av ett strömmingshuvud och en bra bit av stjärtfenan på en annan strömming och gav det till Måns.

Medan hon stod där och rensade strömmingar, den ena fetare och blankare än den andra, fanns det god tid att filosofera över livet, för det här arbetet skötte händerna utan hjärnans inblandning.

Berits tankar gick till väninnan, Majsan. Hon hade det inte för kul hon heller kom Berit underfund med. När Majsan skilde sig från en drummel, mötte hon strax en annan, nästan likadan som den hon skilt sig ifrån. Den gången var det Berit som ställt frågan:

– Du vet inte vad du gör, om du slår dig ihop med den killen?

Jodå! Det visste Majsan. Hon skulle aldrig bli sambo med Svante, förkunnade hon, så då gjorde det inte så mycket, att han var som han var, menade hon.

Berit invände:

– Majsan! Tänk dig för! Det finns killar som kokar kaffe och bjuder sin käraste på sängen, när det är söndagsmorgon. – Och som även hjälper till i köket och som dessutom ställer upp för sin dam i både det ena och det andra. Det gör inte Svante.

– Nej, men han är romantisk och han är en fantastisk älskare! förkunnade Majsan och såg lite generad ut. Det är inte alla män som bryr sig om hur kvinnan har det i den där kärleksleken, vet du väl, fortfor Majsan och skrattade till lite nervöst.

Då blev Berit tyst, för Majsan hade ju något som fattades i Berits eget liv. – Nämligen romantik. Svante kunde tända både levande ljus och sin kvinna, förstod Berit efter vad hon nyss hade hört. Det var mer än vad Fritz kunde.

Majsan saknade i alla fall mycket, tyckte Berit, men tröstade sig med att de åtminstone inte var sambor. De hade träffats för 20 år sedan och än hade inte Svante bjudit ut Majsan på en enda middag. Det var alltid Majsan som fick bjuda honom på middag och då blev festen hemma hos henne, innanför de där väggarna som Majsan såg varje dag. Det blev alltså bara omväxling för Svante.

Efter en strävsam arbetsdag fick Majsan åka för att handla och kånka hem alla varorna. Betala det hon hade handlat var det ingen annan än hon själv som gjorde.

Hemkommen skulle festmåltiden lagas till. Majsan var inte snål så hon lagade maten med extra omsorg. Hon använde mycket grädde och äkta smör, samt kryddade noggrant … – Och vad sade Svante? – Inte ens tack! Att säga till Majsan att middagen var god, låg långt under Svantes värdighet. Vilken buffel och knöl, tänkte Berit. Om Majsan frågade sin mätta Svante om det smakade bra, fick hon vänta länge på svar. Som om han blev tvungen att tänka efter, innan han kunde svara. Och när svaret äntligen kom, så blev det oftast bara: ”Jaa, det gick väl an!” – Med det berömmet fick Majsan ta itu med disken. Svante rapade ljudligt, reste sig upp och avlägsnade sig från bordet som ett stort ouppfostrat barn. Han tog inte ens sin talrik till diskbänken. Ställa in stolen efter sig föll aldrig i hans tanke.

 Berit jämförde sin situation med Majsans och kom fram till; att det inte kunde vålla Svante så värst mycket besvär att tända de där röda ljusen, som Majsan hade köpt och placerat inne på matsalsbordets vita duk. Hon hade ju dessutom lagt tändsticksasken bredvid. Det kunde väl inte vara så värst stor ansträngning för Svante att repa eld på ett par tändstickor. – Den handlingen kan man knappt kalla för en romantisk gest, tänkte Berit och slängde till Måns ett par extra fina strömmingsbitar.

Kanske var hon lite avundsjuk på Majsan trots allt, för det där med romantiken, men hon missunnade inte Majsan den lilla lycka hon kunde få ihop med Svante. – Fast trots allt kändes det som en tröst för Berit att Majsan inte hade det så värst mycket bättre …

Berit visste att Svante aldrig bjudit Majsan på kafé när de var ute på staden, fast å andra sidan, det hade ju inte Fritz gjort med henne heller. Svante och Fritz är nog bra lika, tänkte Berit och drog stekpannan lite av värmen, när hon lade i en klick smör.

 

***

 

Kapitel 3  Olika semestermål

 

Det verkade som om den nya generationen kvinnor gjorde sina val av män på ett mycket bättre sätt. Eller hade det nu uppväxande släktet av män fått bättre uppfostran? Berits egen dotter, Sandra, hade berättat, att Jörgen och hon ofta var ute i svängen. De gick ofta på bio. Teater någon gång ibland. Och ofta var de på konserter och lyssnade till fin musik. Det hände en eller ett par gånger om året att de åkte med båt till Thallin eller tog färjan över till Danmark från Göteborg. Man behöver se något annat än arbetsplatsen och sin egen familj, förstår du, mamma, brukade Sandra säga. Dottern var kanske rädd att hennes mor skulle tycka att de roade sig för mycket.

Berit suckade och panerade en strömming och sa för sig själv:

– Fritz tycker, att det är bra som det är för min del. Själv åker han utomlands med kompisar, bara för att köpa öl och vin. Aldrig att han föreslår att jag kan följa med, stönade Berit bittert och panerade nästa strömming.

Jörgen och Sandra hade varit ute på mycket trevligt. Vare sig Majsans eller Berits karlar hade intresse av att göra sådant tillsammans med sina kvinnor. – Men så fick deras gubbar leva lite torftigare också. – Åtminstone Fritz, tänkte Berit. För hon hade totalt tappat intresset för sängkammargymnastiken efter alla år av tristess och instängdhet. För om den aktiviteten, var den enda omväxlingen hon kunde få efter matlagning, disk, tvätt och städning, så föredrog hon hellre en god bok eller en stickning att avsluta dagen med – (men att få in det i hjärnan på en sådan stofil som Fritz … nej, så långt kunde han inte tänka, inte ens om hon hjälpte honom på traven.)

Den där semestern som Sandra och Jörgen skulle iväg på, var inte ens inom Sverige och Berit hade tyckt att den var i lyxigaste laget. Det hade hon även framhållit för Jörgen, när han berättade att han tänkte köpa en lyxkryssning till Sandra och sig själv på deras femåriga bröllopsdag. ”Jo, men jag älskar Sandra, hade han försvarat den dyra kryssningen.” Då var det väl som det skulle vara, hade Berit tänkt. Och var glad för dotterns skull, som hade fått en så chevaleresk och kärleksfull man. Deras äktenskap borde hålla, för de underhöll sin relation, det var mer än vad fyrtiotalisterna gjorde. Många tycktes resonera så här när det gällde sina äktenskap och andra relationer: Går det så går det.

Berit skulle just ställa fram ett par tallrikar på köksbordet när hon, genom fönstret, fick se den stora blankpolerade sportbilen sakta in på den lilla grusvägen som ledde förbi deras gård. Det såg nästan ut som om den tänkte stanna, men gasade på igen. Bara för att efter några meter tvärnita och bli stående stilla alldeles vid infarten till deras gård. En man klev ur vrålåket och gick fram till postlådan. Berit kunde inte se om han lade ner något meddelande eller om han bara läste på namnskylten, för det var ett par trädgrenar som skymde.

Vem kunde det vara? undrade hon och stod stilla vid fönstret och höll tallrikarna mot mellangärdet.

Så kom hon ihåg att det fanns två sommarstugor som var till salu utefter sjön. Så klart att det var en spekulant som ville se var han befann sig, och om adressen stämde med det som stått i mäklarbladet.

Men så kom hon på att det kunde vara någon av Fritz kumpaner. Han spelade ju på trav och på fotboll ihop med några andra karlar. Hon skulle fråga honom, om han visste vem som hade en så stor och vräkig bil. Vilket märke det var på bilen visste hon inte, för sådant var hon inte insatt i. Inte ens intresserad. Men Fritz kände till allt sådant och han hade själv en gammal Chrysler stående i garaget. En som han grejade med när han fick tid och lust.

Synd att löven hängde ner så hon inte kunnat se mer än benen av den som gått ur vrålåket, för nu gick personen in i bilen igen och drog iväg med världens fart. Hon förmodade att gruset rök när bakhjulen spann loss.

– Oj, oj!

Berit skyndade sig att ställa ner tallrikarna på bordet och hastade bort till spisen. Hon hade ju nästan glömt bort stekpannan med strömmingsflundrorna. Hon fick tag i stekspaden och vände skyndsamt på flundrorna. De var alldeles lagom guldbruna och såg fina ut och doftade aptitretande.

Hon kunde inte sluta fundera på den där bilen. Hon hade sett den för några veckor sedan. Flera gånger samma vecka hade den kommit krypande nere på vägen. I förgår hade hon sett hur den nästan stannat till nere vid det lilla cykelgaraget sent på kvällen. Den hade kört så sakta och mansgestalten som satt vid ratten hade liksom spanat upp mot huset. Avståndet hade varit för långt, för att Berit skulle kunna se vem det var. Fast det kunde väl, i princip, vara vem som helst. Vägen gick ju förbi deras gård och fortsatte längs sjön, för att så småningom mynna ut uppe på den nya riksvägen. Den här lilla grusvägen var förresten gamla dragningen av E 18. Den hade blivit kvar som en egen slinga runt sjön, när vägverket sprängde sig rakt igenom höjden och byggde ny väg. Det hade tagit tid att ta sig igenom hela det där stora bergsmassivet.

Berit tog potatiskastrullen och hällde av det heta vattnet i slasken. Det ångade upp mot hennes ansikte. Det luktade gott. Färskpotatis och dill från Fritz egen odling. Han var skicklig med allt vad odling hette. Gurkor och tomater brukade grannarna komma för att handla av honom. Det var giftfri odling som Fritz bedrev. En gång i tiden, när hans föräldrar bebodde gården, hade de haft ett par kor och några getter. Fast det skulle inte bära sig med ett så litet jordbruk idag, så Fritz hade enbart nöjesodling, som han kallade det.

Fritz hade lite svårt för att ta emot beröm, så när någon sa att han hade fantastiskt fina grönsaker, brukade han svara: ”När man har så fin odlingsjord som vad det är på den här platsen, så gör resultatet sig självt.” Fast så visste Berit att det inte var. Fritz lade ner många timmars möda på det han odlade. Gräva, rensa ogräs, gallra och vattna. 

 

***

 

Kapitel 4   Grillafton

 

Om Berit försökte få Fritz med ut på något för att själv få en möjlighet att komma ut från huset en stund och få lite omväxling, så tackade Fritz för det mesta nej. Så för henne att underhålla deras relation var på förhand dömt att misslyckas.

Det hade dock gått lättare att komma ut på något enkelt när de var yngre och ogifta: som att åka ut till någon sjö och grilla … Det kostade ju inget, eftersom det var Berit som höll med det som skulle grillas. Fritz var snål. Men dessa utflykter var väl tyvärr det absolut enda som de gjorde tillsammans utanför sina vardagsrum. Lite torftigt kanske, men att få något förslag på nöjen från Fritz, var ingen idé att hoppas på. Han var inte den som var mån om att underhålla relationen. Han ville inte anstränga sig för något som han kunde få gratis och som Berit kanske skulle hitta på och även ordna med.

Berit suckade och grunnade vidare där hon stod och lade sista handen vid deras gemensamma middag. Bara hon och Fritz.

Berit skakade på huvudet över ett sorgligt grillminne. Det hade minsann inte varit lätt att handskas med Fritz. Han var tanklös och inte det minsta generös. Så det blev alltid på samma sätt; för att de skulle kunna grilla var Berit, tvungen att köpa både korv och korvbröd, för Fritz skyllde på att han som ungkarl inte hade något hemma i skåpen. Det hade inte Berit haft heller. Hon fick göra som alla andra människor; handla. Och det hade Fritz också kunnat göra, men han kom alltid utan. Han medförde inte ens så mycket som senap, som sitt bidrag till korgen med grilltillbehör när de for ut på sina grillturer. Han hade väl någon gång kunna köpa grillkol, tyckte Berit, det var ju inte bara hennes nöje att grilla.

Senap, ketchup och tändstickor, icke att förglömma, var givetvis också Berits ansvar. Toapapper och servetter … Inte var det Fritz som såg till att det kom med sådana attiraljer. Nej, då… Det var Berit.

 

***

 

Förvånansvärt, kunde faktiskt Amor visa sig ibland när Fritz och Berit slagit sig ner på någon berghäll eller på en mossbelupen strandkant. Kanske Amor med sin båge, kröp fram ur buskarna medan Fritz och Berit badade nakna. För det brukade de göra, eftersom de valde att göra sina strandhugg på avskilda platser. Och sådana gånger kunde det hända att kättjan rann på dem, eller om man möjligen kunde skylla på Amors förförelsekonster i den ljuvliga sommarvärmen.

Om sanningen ska fram, kunde alltså Fritz och Berit hemfalla åt att ta sig en gräspipa på någon mjuk mossbädd eller på en enslig, mjuk gräsplätt, där endast de tysta träden stod som åskådare till deras lek.

Hur kunde vi ha så ljuvliga stunder, Fritz och jag? undrade Berit så här efteråt. Hon mindes: Fritz var ju en sjutusan till karl att locka fram mina känslor då … – på den tiden … Men, inte nu …

Berits tankar gick på djupet medan hon blandade till en fruktsallad, för att ha något extra gott att sätta fram efter middagens huvudrätt. Hon blev nästan generad när hon mindes vilka lekar de hade haft för sig ute i naturen. 

Hur hade vi kunnat ha en så fin älskog tillsammans, innan vi var gifta? undrade hon.

Berit suckade. Det måste väl ha berott på att jag var erotiskt utsvulten. Jag kanske förträngde att jag nyss hade betalat ganska stor summa inne på Ica-Axet för korv, bröd, läsk och tillbehör och att jag dessutom varit inne på macken för att köpa grillkol, tänkte Berit. För som det var nu, var det alla orättvisor hon höll i minnet, som hindrade Amor från att gå till anfall, när de någon enstaka gång gav sig ut för att grilla eller ta en kopp kaffe i gröngräset.

Så mindes hon plötsligt en speciell grillafton. Speciell … ja, det får man nog säga att den blev på många vis. Det var den gången som hon skulle visa Fritz vem som bar största ansvaret i deras relation. Fritz hade hävdat att det var han och Berit hade envisats med att det alltid var hon som drog tyngsta lasset i deras förhållande. De var fortfarande bara festfolk på den tiden. Så här blev i alla fall grillutflykten:

Berit hade haft en stressig dag. Som tolk fick hon ge sig iväg till både sjukhus, apotek, järnvägsstationer och alla möjliga andra platser, för att se till att folk kunde bli förstådda inför varandra. Nu var det äntligen fredag och det hade varit en fin sommardag.

Hon hade nyss kommit hem, när Fritz ringde och ville komma på besök. Hon var trött på att han bara dök upp och sedan sjönk ner framför teven och såg de program han ville se, utan minsta tanke på vad hon var intresserad av att titta på. Det brukade sluta med, att hon satte sig bredvid Fritz i soffan och stickade. Det var hon som skulle se till att de fick något ätbart på kvällen, hur trött hon än var. Hon skulle duka in och serva dem båda och duka ut – aldrig Fritz. Han bara satt med fötterna upplagda på hennes välputsade vardagsrumsbord. Det retade henne kolossalt. Hon mindes att den kvällen hade hon bett honom ta ner fötterna, för han höll på att gymnastisera sina strumpfötter över brödfatet efter det att de druckit kaffe.

Trots att Birgit ansett att hon sagt till på skarpen, struntade Fritz i att ta ner fötterna från bordet. Han fortsatte att vicka på tårna i de smutsiga stumporna, över brödfatet, kanske mest för att visa att han inte tog order av henne. Precis som ett trotsigt barn. Raseriet kokade inom Berit.

Berit hade frågat om hon i stället skulle ställa brödfatet under bordet för att slippa få smuts på de wienerbröd och kakor som var kvar. Fritz svarade inte. Han bevärdigade henne inte ens med en blick.

Var det konstigt att Berit blev avslagen i sängen efter en sådan fredagskväll? – Men Fritz var undantaget som bekräftar regeln, för han tog inte lärdom av iskylan i sängen den kvällen. Han var helt omöjlig att fostra, det var en slutsats som Berit så småningom kom fram till.

Mitt i sina middagsförberedelser blev Berit tvungen att skratta åt den dråpliga händelsen, när hon vägrade bli en varm och följsam sängkamrat.

– Nej, Fritz tycktes inte alls kunna begripa vad som gått åt mig. Nehej, det där övergick hans förstånd, du Måns, sa Berit och småskrattade medan hon såg på katten som med intresse iakttog hennes sysslor i köket.

Berit log när hon sög på det där minnet och irriterade sig även, så här långt efteråt, över att hon hade fått slänga fint kaffebröd för att Fritz burit sig minst sagt ohyfsat åt. Hon hade inte slängt fatet, men allt som funnits på det hade hon suttat ut genom altandörren efter att han gått. Hon borde inte ha varit så finkänslig, utan slängt det medan Fritz såg på.

Fritz kunde bära sig bra grisigt åt redan då när de var festfolk. Han verkade inte vara generad över vad hon skulle tänka om honom. Inte heller var han rädd för att mista henne, genom sina utmanande tarvligheter. Det var lite konstigt, det mindes Berit att hon hade tyckt.

Den där händelsen tilldrog sig på den tiden jag var mer pedant än slarvig, tänkte hon. Innan jag började skriva på allvar, för efter det skriver jag hellre ett kapitel på en roman, än går huset runt med dammtrasan.

 Nu för tiden, som fru åt Fritz, var det ofta rörigt och även dammigt. Hon hade tröttnat på hans gliringar om alla saker hon hade ogjorda. Det som var ”gjort och klart”, det såg han aldrig, så då kunde det mesta få stå, medan hon skrev en novell, resonerade hon. Det kunde hon även tjäna en hacka på, nu när hon inte längre arbetade som tolk. Städa och gno fick hon inte ett öre för och aldrig en uppskattning eller ett beröm.

Som översättare av böcker och eget skriveri, kände hon sig mer avstressad och tillfreds.

 

***

 

I tankarna återgick Berit till den där gången för längesedan, när hon och Fritz planerade att sticka ut och grilla vid Kallsjön. De hade pratats vid i telefonen angående utflykten. Men Berit hade svårt att dölja sin förtret över ett färskt minne; hur Fritz behandlat henne helgen innan. Berit ilsknade till över hans nonchalanta uppträdande. Den utflykten hade urartat:

På sin lediga lördag hade Berit släpat med sig Fritz till Kvarnforsen, för att titta på en konstutställning i en av magasinsbyggnaderna vid kvarnen. Även den gamla smedjan hade de tittat in i och vandrat runt i museet, där det fanns gamla saker ända från forntiden att beskåda.

En liten djurpark fanns också. I den inhägnaden gick åsninnan Syster-Yster tillsammans med några tackor och krulliga lamm. Vita som Lambi i pappersreklamen.

Det fanns ett kafé borta vid kvarnhuset, men tro inte att Fritz kunde bjuda henne på så mycket som en glass eller en kaffeskvätt.

Utan större förvarning började det regna och de for tillbaka till staden. På kvällen var det en film på teve som Berit ville se, det hade hon till och med talat med Fritz om, innan de åkte till Kvarnforsen. Det var en film som hon hade velat se när den gick på bio, men som vanligt hade hon fått avstå, för Fritz var inte intresserad och själv var hon inte modig nog att gå på bio utan sällskap.

Väl hemma hos henne hade inte Fritz något emot kaffe eller annat ätbart, bara han inte behövde betala, så gick det mesta ner. Fast såväl som flytande föda.

Filmen började, och när de sett en dryg fjärdedel av den, slog Fritz över till en annan kanal. Han skulle se travet. Travet skulle bara kapa en halvtimme av filmen, så det var inget som Berit behövde gnälla över, menade Fritz. Att få honom att avstå från sitt infall – att förstöra filmstunden för Berit, den som hon sett fram emot – var omöjligt.

Berit kände sig överkörd och ledsen. Hon var nära att börja gråta. Om hon inte hade haft gråten att kämpa emot, skulle hon ha sagt en hel del till Fritz om hur hon upplevde hans egoistiska och nonchalanta beteende gentemot henne. – Stor skam var vad det var. Man gör inte så.

Hon kände sig som om hon inte var värd att respekteras eller aktas. Henne kunde Fritz behandla hur tarvligt som helst, utan att han skämdes efteråt. Det hände aldrig att han bad om ursäkt efter en dumhet han gjort, därför visste hon inte om han överhuvudtaget begrep hur gräslig han var i sitt uppträdande. Hon hade i alla fall börjat förstå varför han var singel. – Inte konstigt alls.

Berit fick bita sig i kinden där hon satt bredvid Fritz och stickade och hoppades att han inte såg hennes tårar som steg upp utan att hon kunde hindra dem. Hon vände sig en aning från honom när en tår rann nerför kinden. Hon unnade honom inte, att må bra över att han gjort henne illa. Vilken sadistjävel han är, tänkte hon och stickade en avig och flera räta maskor utan att andas.

Detta minne var det som kom upp inom Berit just då när hon pratade med Fritz i telefonen och planerade en grillutflykt vid Kallsjön. Hon var sliten efter den här veckan på jobbet och besviken över förra helgen då Fritz medvetet pajade hennes film. Hon var även besviken över alla andra grillaftnar som hon fått ta ansvaret att ordna. Nu skulle hon sätta Fritz på ett rejält prov. – ”Rena mandomsprovet för en så inbiten ungkarl.”

Han skulle få inemot en överdos av en mycket besk och kanske förhoppningsvis nyttig och lärorik medicin. Ett prov som varken hon själv eller Fritz skulle glömma i första taget. Fritz skulle hämta upp henne i sin amerikanare, som han ganska nyligen blivit ägare till.

Så här blev den grillutflykten:

Efter en snabb inventering i kyl och frys, insåg Berit att hon inte hade några lämpliga ingredienser som gick att använda till grillning. En hastig titt på klockan sa henne att hon inte skulle hinna till affären förrän Fritz dök upp för att hämta henne. Han var en riktig stressman, och blev irriterad om hon inte var klar. Hon skulle alltså inte hinna ge sig bort till affären för att handla innan han kom. Senap och ketchup hade hon, men ingen läsk. Grillspett ägde hon. Tändsticksasken, den stora – kastade hon ner i väskan där hon hade badkläderna.

Just som hon slängde ner sin kofta överst i väskan, hörde hon hur Fritz signalerade. Tre korta slag på signalhornet. Berit tyckte att hon kunde höra irritationen på signalen. ”Varför bröt hon inte upp från den här mannen?” – Det fanns inget som band henne kvar i förhållandet. På den tiden var de inte gifta, dessutom särbo och hade inga barn eller något annat som band dem samman.

Berit tog väskan med badgrejerna, hukade sig i hallen och ryckte åt sig påsen med grillkol, som stod kvar bredvid skohyllan sedan de senast var ute på en grilltur. Hon konstaterade att det inte fanns så värst mycket kol kvar.

Hon hakade ner husnyckeln från kroken och stoppade i förbifarten ner grillspetten i väskans ytterfack. Gick ut på trappan och låste ytterdörren efter sig. Hon skyndade bort till Fritz som givetvis blivit irriterad över att ha fått vänta en stund. Detta på grund av ett telefonsamtal Berit fick just innan hon var klar. Men det hade inte tagit många minuter, men var tillräckligt för att Fritz skulle få vänta.

Fritz gav henne en gliring om att hon borde lära sig passa tiden.

Till Kallsjön ville inte Fritz åka, så det fick bli en annan sjö.

När de kom till Fornåkrasjön, dit Fritz bestämt att de skulle åka, noterade hon att det var en hel del personer som badade, men det fanns säkert plats åt Fritz och henne på sidan om, där folk brukade grilla.

Fritz parkerade och de steg ut i den fina sommar­eftermiddagen. Fritz valde ut grillplatsen på en klippa där det inte kunde ta eld. Vattnet var alldeles nedanför. Klippan var otrevligt brant just där han slängde ut Berits sittunderlägg. Hon hade behövt ha bergklättrarskor på sig, för att hålla sig kvar på hälleberget.

Berit ville flytta, men Fritz skyllde på, att han redan hade börjat tända brasan, men så nära kunde det inte vara, för hon hade tänd­stickorna i väskan. Men han fann förstås njutning i att hon skulle få det lite obekvämt, eftersom han fått vänta i bilen en stund. Hämnden var ljuv, och hämnas var inte Fritz sen att göra.

Fritz hällde ut alla grillkolen som fanns i påsen som Berit gett honom. Han tog emot tändstickorna med ena handen samtidigt som han, med den andra handen, fångade grillspetten som hon sträckte fram mot honom.

Brasan tog sig fint, och Fritz bad att få mer kol, annars skulle det inte bli någon vidare grilleld, förklarade han, som den toastmaster han ansåg sig vara.

– Det var allt jag hade, ursäktade sig Berit. Jag antog att du skulle köpa grillkol. Du sa ju till mig, i telefon när vi bestämde tiden; att du skulle till macken för att tanka. – Då hade du världens chans att köpa en påse grillkol. Jag kom ju hemifrån, ursäktade hon sig. Det gjorde ju inte du, påpekade hon och såg hur han mörknade.

– Jaa, jag sa att jag skulle tanka. Men jag sa aldrig att jag skulle köpa grillkol, fräste Fritz.

– Ne-heeej – Inte det. Men jag sa inte något om att jag skulle ta med kol, kontrade Berit och såg misslynt på honom. Du antog alltså att jag alltid har hur mycket grillkol som helst hemma i garderoben …? Bara att ta med – liksom och …

Berit hade inte lust att inveckla sig djupare än så, i det hon hade velat säga. Istället fnös hon irriterat och gav honom en vass blick och ett fientligt leende. (Nu kan du undra hur den här grillstunden kommer att bli.)

Fritz gav henne en giftig blick innan han rörde om i brasan med ett grillspett.

– Då blir det en ytterst liten eld. Bäst att du tar fram det vi ska grilla, innan glöden har brunnit upp, sa Fritz besvärat, utan att se på henne.

Berit drog in andan och låtsades bli förvånad.

– Ta, fram… – säger du. Jag har inget att ta fram. Handlade inte du på vägen hit? Jag tog det för givet, för jag sa ju att jag inte trodde, att jag hade vare sig bröd eller korv i frysen, så då antog jag, att du ordnade den saken den här gången. Ja, när du ändå skulle …

Där tystnade hon.

– Hellve… började Fritz och gav Berit en mörk blick.

Han reste sig upp med en ny osande svordom och slängde grillspettet på berghällen så det studsade iväg en bit.

Därefter lämnade han platsen. Berit såg efter honom när han gick bort till parkeringen, där han slängde sig in i bilen.

Hon hörde hur amerikanaren vrålade till, och både avgaser och sand for upp som i ett brungrått moln efter vrålåket. Nu var Fritz förbannad, det förstod hon. Men om hon inte visade honom hur oansvarigt han levde, skulle de aldrig få någon fason på sitt förhållande. Han var tvungen att börja bete sig som en vuxen man och inte som en bortskämd tonåring, ansåg hon.

 

***

 

Kapitel 5  Akterseglats …

 

Att Berit hade blivit akterseglad förstod hon inte med en gång. Inte förrän flera timmar senare, när myggen började bli hetsiga och när kvällsluften, rå och kylig, svepte in från sjöns mörk­blänkande vatten.

När dimmorna började stiga borta vid sjöns utlopp, där borta vid mosskanten, kände Berit att hon helst av allt skulle ha velat sätta sig ner och gråta. Men det skulle knappast hjälpa. Det skulle inte skapa lösningen på hur hon skulle ta sig in till staden. Att Fritz inte alls hade gett sig i väg till civilisationen för att handla ingredienser till grillning, förstod Berit alldeles tydligt nu när det började skymma på. Hon hade sett när Fritz med bestämda steg begav sig bort till parkeringen där han hade bilen.

Berit borde ha förstått, att hon hade gått för långt … i sin iver att visa Fritz hans egna brister. ”Lära gamla hundar sitta”, borde hon ha begripit att hon inte hade något för.

Berit hade tittat efter bilen och sett hur nonchalant Fritz försvunnit i sin amerikanare. Hon hade hört hur V8-motorn morrat nästan hotfullt när han drog på gasen och försvann i ett moln av vägdamm.

Först flera timmar senare, förstod hon, att det skulle bli problem för henne att ta sig ifrån den här enskilt belägna badplatsen. Vad skulle hon nu ta sig till? – Hade hon varit onödigt elak mot Fritz, när hon agerat som hon gjort? Den som fick den värsta näsbrännan av det här tilltaget, som hon iscensatt var ju inte alls Fritz, det var ju hon själv, började hon förstå. ”Den som gräver en grop åt andra …”

– Som man bäddar får man ligga, sa Berit uppgivet och ettrigt och skakade sanden av filten och svepte den om sig och satte sig på en sten som fortfarande var en aning varm efter solens uppvärmning tidigare under dagen.

Turligt nog hade Berit stoppat ner en veckotidning i väskan, men alla novellerna hade hon redan plöjt igenom. Även följetongerna hade hon skummat igenom innan det blev för mörkt. Nu var skymningen så tät, så det var svårt att läsa, och något annat kunde hon inte fördriva tiden med. Fritz visade sig inte, så han tänkte tydligen strunta i henne. I det längsta hade hon trott att han skulle komma tillbaka, men nu när alla andra lämnat badplatsen, förstod hon att han inte tänkte komma tillbaka för att hämta henne. Hur trodde Fritz att hon skulle ta sig tillbaka till staden?

Nu ångrade Berit att hon inte investerat i en sådan där ny trådlös telefon. Mobiler kallades de visst. Hon hade tyckt att en sådan telefon hade varit alldeles för dyr, men nu skulle hon ha kunnat ge vad som helst för en sådan tingest. Kom hon helskinnad ur det här äventyret, skulle hon satsa på en sådan telefon. Det borde vara en god investering. Bättre än någon försäkring, för mot aktersegling fanns det inga bra försäkringar, inte ens drulleförsäkringar täckte sådana fadäser.

Berit bläddrade lite planlöst i tidningen, men stoppade ner den i kassen. Hon såg ändå inte att läsa. Inte ens korsordet kunde hon lösa färdigt på grund av skymningen, som sänkte sig över stranden där det nu enbart fanns fotspår som påminde om medmänniskornas trevliga badutflykter.

Hon fiskade upp koftan ur kassen där hon hade badkläder och diverse personliga småsaker. Hon drog den på sig och svepte filten ännu tätare om sig och huttrade till. Solen hade försvunnit för en bra stund sedan. Hennes frossbrytningar kanske inte enbart berodde på kyla, kanske var nervspänningen en lika stor faktor. Hon upplevde det som om hon frös ända in i märgen. – Även om solen var borta, så var det ju fortfarande en fin sommarkväll.

Berit reste sig upp, kastade av sig filten och gick en runda längs strandkanten. Sprätte lite i sanden med en gren som hon använde som vandringsstav. Tog upp en ilandfluten vit näckros. Den var lite slemmig på stjälken kände hon när hon förde upp den till näsan. Den luktade inte alls så där underbart som vita näckrosor brukar göra. Den luktade fisk.

Med en grimas slängde hon blomman en bit ut i vattnet. Ett knappt hörbart ljud hördes när blomman mötte den stilla ytan, och myriader av livrädda vattenspindlar rände ut ur vassen tillsammans med de små vågorna som spred sig runt rosen.

Berit stod stilla en stund och såg hur krusningen på vattnet stillnade. Med en uppgiven suck gick hon tillbaka till stenen där hon suttit. Svepte filten om sig och sjönk ner på det hårda underlaget och lät blicken svepa över det kvällsmörka vattnet.

Hennes blick gled från vattnet och bort till en martall, som kilat in sina rötter i en bergsskreva, just bortom platsen där hon suttit när Fritz gjorde upp grillelden, som de hade fått släcka utan någon grillning. Tallen lutade på ett farofyllt sätt ut över det nattsvarta vattnet. Berit tyckte att hon kunde identifiera sig med denna ensamma martall, där den klamrade sig fast på berget, på precis samma sätt som hon själv fått göra när Fritz envisades med att göra upp eld, just där som berghällen sluttade så brant neråt vattnet. Hon själv hade ju fått ta spjärn, för att inte kasa ner och hamna på samma utsatta plats som martallen.

Berit hade inte sett tallen förrän nu. Den sträckte hjälplöst ut sina grenar, som om den ville försöka ta tag om de större träden som växte lite högre upp och som hade fast mark under sina rötter. Hon insåg att om den tallen fortsatte att växa, skulle den obönhörligen störta ner i vattnet när stammen blev så tung att rötterna inte längre orkade hålla hela trädet på plats i den lilla springan.

Det var en vacker kväll, men så vemodigt det kändes, att inte ha någon att dela synen och känslan med. Berit kände sig förtvivlad och hopplöst ensam. Det där med relationer och män, var tydligen inget för henne. Det tycktes vara ett kapitel i livet, som hon borde avsluta, ju förr dess bättre.

Det här med Fritz var tråkigt. Tyvärr var det inte Berits första relation som kantrade. Fritz var ju den som hon träffade lite senare i livet, när hon trodde att ungdomens turbulenta kärlekssagor låg bakom henne för alltid. 

När jag blir pensionär ska jag ta tag i mitt skrivande på allvar, tänkte hon, men än var det långt kvar dit. Fast varför kunde hon inte börja nu …? Det fanns väl ingen anledning att vänta tills hon blev gammal? Hon skulle kanske dö, innan hon hann bli pensionerad. Det visste man aldrig. Hon brann för detta med att skriva. Hon hade redan en hel del i den omtalade byrålådan. Sådant hon skrivit utan att skicka in till något förlag.

Så småningom kanske hon kunde säga upp sig som tolk och enbart översätta någon bok ibland och ägna tiden åt att skriva sina egna historier. Berit kände sig mer tillfreds i sin egen lilla vrå av världen. Slippa stressa och vara andra till lags. Om man inte umgicks med andra, slapp man dessutom undra över vad ”dessa andra” tyckte eller tänkte om en. Sådana bekymmer var bara onödig ansträngning, ansåg hon.

Berit hade börjat dra sig mer och mer inom sig själv och undvek gärna större människosamlingar. Orsaken till det, visste hon inte själv. Kunde det ha något med Fritz ständiga kritik att göra? Han anmärkte gärna på vad hon gjorde och framförallt på det hon skrev, trots att han inte kunde skriva själv. Fritz ansåg sig vara en besserwisser inom alla områden.

Att Fritz inte trodde på henne som författarämne, spelade väl ingen roll. Han var en bra korrekturläsare och det hade hon satt värde på och berömt honom för många gånger. För kritisera var Fritz bra på. Att anmärka på henne i alla sammanhang, gjorde han ju ständigt. Fritz var född till att vara kritiker. Anmärka var det enda han kunde, när det gällde att tala om vad han tyckte om en text eller om Berit personligen. Det var bara så torftigt, att han aldrig kunde säga att något var BRA! – Fint – eller roligt.

Men hon fick väl förlåta honom. Han hade ingen utbildning inom psykologi, kanske även bristfällig uppfostran. Någon erfarenhet av relationer hade han inte heller, eftersom han aldrig varit gift eller sambo. Han hade inte haft någon att slipa av sina värsta kanter mot. Inte heller hade han haft syskon, som han varit tvungen att ta hänsyn till. Därför uttryckte han sig många gånger mer än vildvuxet och klumpigt.

Om jag bara kommer hem från den här öde stranden, tänkte Berit, så ska jag sätta igång att skriva på allvar.

För att slippa de envisa myggorna, hade Berit till sist brett filten över huvudet, så hon satt som inuti ett tält. Det var ingen idé att vänta på Fritz. Han skulle inte komma. Hungrig och trött och även törstig funderade hon över om hon trots allt skulle börja promenera in mot staden, i hopp om att någon bilburen person skulle dyka upp, som hon kunde lifta med.

En liten månskära syntes på den nattliga sommarhimlen, och dess bleka ljus speglades i sjöns stilla vatten. En fin kväll, men hon började känna sig rädd. Ensamhetenskänslan omslöt henne där hon satt. Den flacka strandremsan var så ödslig. Inte en enda bil hade kommit förbi borta på vägen under den dystra kvällen. Inte så konstigt, för det fanns ingen bebyggelse på den sidan sjön.

Nu var det som det var … Inget att göra åt. Berit förstod att hon skulle få övernatta under sin filt invid något buskage, och försöka få lifta hem i morgon. Eller åtminstone få låna någons mobiltelefon och ringa efter taxi. Att börja gå in mot staden på måfå, var knappast någon bra idé.

I de där tankarna satt Berit försjunken medan hon petade med en pinne framför sig i sanden. Hon hörde nästan inte att det kom någon, förrän hon kände en kall nos tryckas mot sitt ena underben. Hon ryckte till, kastade av sig filten och upptäckte en svart hund. Den stod alldeles intill henne och viftade på svansen.  

– Oj …, vad du skrämde mig, men hej på dig du! sa Berit och sträckte ut handen och strök hunden över hjässan. – Var kommer du ifrån och var har du husse, eller har du ingen, kanske? Har även du blivit akterseglad?

Hunden gnydde till svar, och hoppade lite hit och dit. Hon såg sig om åt alla håll, men ingen människa syntes till. Hunden tittade lite frågande på henne, men kröp tätt intill henne. Med en belåten hundsuck lade den sig ner, som om den tänkte stanna. Skönt att slippa vara ensam, tänkte Berit.

– Nej, det här duger inte. Vi måste röra på oss, sa hon till hunden, och strök honom över det mörka huvudet.

Sedan slängde hon åter av sig filten och reste sig upp och hunden tittade intresserat på henne när hon tog upp pinnen som hon ritat med i sanden och kastade den för att se om han kunde hämta den. – Vips stack vovven i väg och kom omedelbart tillbaka. Med en spjuveraktig blick lade han pinnen framför henne i sanden. Det där var ju skoj både för hunden och för henne själv. Hon sprang några steg längre bort och kastade iväg pinnen ut mot den öppna stranden, där den inte kunde försvinna i ljungriset.

Rätt som det var hördes en gäll ton. Hunden tvärstannade och började skälla, men fortsatte att vifta på svansen. Lekfullt hoppade han runt henne, och ville tydligen ha pinnen kastad ytterligare en gång.

Berit förstod att det måste ha varit hussens visselpipa som både hon och hunden hade hört. När visslingen åter hördes, lade hunden huvudet på sned och gav ifrån sig ett par skall som svar på ljudet från pipan. Sedan såg han på Berit, precis som om han velat säga: ”Nu har jag ju svarat – och då får väl husse gå mot mitt ljud – istället för att jag går åt hans.” – ”Eller hur? Inte behöver jag passa upp på honom?” – Det verkade vara lite Fritz över den här vovven. Andra fick anstränga sig i stället.

En mindre trafikerad väg gick förbi stranden där Berit befunnit sig hela dagen. Om hon hade vetat att Fritz inte ämnade komma tillbaka, hade hon kunnat lifta med någon av de andra badgästerna in till staden när dessa började packa ihop. Men hon hade trott att Fritz skulle komma tillbaka, bara han fått lugna ner sig.

Berit kände sig kränkt, arg och skamsen. Allt på en gång. Hon kunde inte avgöra vem som hade varit dummast den här gången. – Hon eller Fritz. Nu var hon hungrig, frusen och trött och dessutom i knipa. Hon kunde inte gå flera mil in till staden i sandaletter som redan gett henne skavsår. Skulle hon bli kvar på denna ödsliga plats under natten …? En rysning gick genom hennes kropp, när hon hörde lommens klagande läte utifrån sjöns bortre ände. Usch, så vemodigt lätet var. Lommens klagande var långt värre än ugglors hoande.

Konstigt att det inte hördes någon uggla en sådan här kväll.

Allt kändes med ens orättvist. Fritz behövde varken vara hungrig, törstig eller trött. Inte behövde han frysa heller. Inga mygg att slåss emot, och han hade haft bilen som tog honom dit han ville. Hon hade inte strandsatt honom på någon öde ö.

Det där fick hon och Fritz reda ut och skipa rättvisa i vid ett senare tillfälle. Det vill säga; om något sådant tillfälle kom. Nu ansåg Berit att det var slut emellan dem. De passade dåligt ihop. Det var vad hon ansåg. Om Fritz inte var av samma åsikt, skulle hon förklara för honom, ifall han hörde sig av.

– Det är slut mellan Fritz och mig, det löftet ger jag mig själv: Här och Nu, sa hon högt.

Risken att hon skulle ångra sitt beslut att bli singel var ytterst minimal.

 

***

 

När Berit apporterat ytterligare en stund med den lekfulla hunden, hörde hon hur det rasslade inåt skogen. Kvistar bröts …, någon klev omkring i riset. Kanske var det ett rådjur. Hon stannade upp i leken, höll pinnen stilla för att lyssna. Hunden hoppade otåligt runt och ville att hon skulle kasta grenstumpen, så han fick springa för att hämta den.

Rätt som det var lösgjorde sig en gestalt från buskvegetationen. Först blev Berit rädd, men när individen kommit så nära att hon kunde se att han hade ett koppel i ena handen, förstod hon att det måste vara hundens ägare. Dessutom försvann vovven i någon slags yster glädjedans bort mot mannen.

Med långa steg och hunden hoppande runt, kom mannen fram till Berit, hälsade och presenterade sig som skogvaktare Göran Gran. Han frågade liksom deltagande varför hon befann sig så långt bort från all ära och redlighet så sent en kväll som denna, och till synes inte ens ha en cykel som fortskaffnings­medel. – Då brast alla fördämningar och Berit började gråta. Hårda ord var hon van vid, men medkänsla och deltagande blev för mycket, då kom tårarna. Om mannen i stället börjat gapa och förebrå henne för att hon sysselsatt hunden, så den glömde bort att uppsöka sin ägare, skulle hon inte ha blivit vare sig förvånad eller ledsen, för sådan konversation var hon van.

Göran Gran verkade snäll och han tyckte tydligen att det var besynnerligt att hon alldeles ensam lekte med hans hund långt borta i skogen en sen sommarkväll.

Där hade han avbrutit sig och sett forskande och medkännande på henne.

Det var så ovant för Berit, att någon brydde sig om hur hon hade det. Visad vänlighet, lockade oftare fram tårar, än vad okvädingsord gjorde. Hon skämdes över sitt tåreflöde, som hon inte klarat av att stoppa förrän det var försent.

Mannen som kommit från skogen, hade hälsat och presenterat sig som skogvaktare Göran Gran. Ett passande namn på en skogvaktare. Han sa till Berit, att hon inte skulle vara så förtvivlad. Det skulle ordna sig. Han kopplade sin jycke och frågade henne om hon kunde hålla hunden sällskap en stund till. Han skulle gå en rask promenad gent över skogen bort till sin bil, som han hade stående på en timmerväg någon kilometer bort. Han skulle köra runt udden och hämta upp henne och hunden, lovade han och räckte henne remmen som Kasper var kopplad vid.

– Vi ses om en stund, sa han och styrde stegen bort mot samma skogsglänta som han nyss kommit ut från.

 

***

 

Precis som skogvaktare Gran lovat, kom han förbi och plockade upp både Berit och hunden. De for in till staden, men bara för att köpa pizza. Göran steg ur vid Capri Pizzeria och köpte två stora pizzor och ett par Fanta. Samt lite godisbitar till vovven Kasper. Grabbarna som jobbade på pizzerian sparade alltid lite godis åt skogvaktarens hund. Pizzabagarna visste att förr eller senare kom Göran in för att endera köpa en pizza eller enbart för att hämta Kaspers godisbitar.

Efter besöket vid pizzerian, styrde Göran kosan hem till sin stuga. Han lovade att han skulle skjutsa Berit tillbaka hem till henne när de ätit och lyssnat på lite ny musik (CD-skivor) som han hade köpt förra veckan.

Oj, så flott han bodde. En skapligt stor timmerstuga – bara en liten bit från en idyllisk insjö. Vilken lyxig sommarstuga, hade Berit tänkt, innan Göran talade om att han hade byggt den och bodde där året runt.

Berit följde Göran uppför plattgången mot trappan. Han höll upp dörren, tog ett steg åt sidan och lät henne gå före in i stugan. Göran och vovven slank förbi henne medan hon klev ur sandaletterna, som hon lämnade på hallmattan. Barfota tassade hon efter Göran ut i köket där han ställde pizzakartongerna ifrån sig på bänken och började duka bordet.

Med en artig gest bad han henne slå sig ner och ställde de stora pizzatallrikarna på den vita duken, som han trollat fram och lagt över det rustika furubordet.

Berit hade inte behövt röra en fena, och det var hon gubevars inte bortskämt med.

Göran korkade upp en flaska vin, log mot henne och hällde först i hennes glas, sedan fyllde han sitt eget. Höjde glaset och sa:

– Skål … och välkommen till mitt enkla tjäll!

Berit tog försiktigt tag om vinglasetet. Hon skulle ha behövt grabba tag om det med båda händerna. Rädd för att tappa greppet när de skulle skåla. Hon var både frusen och valhänt. Orsaken var kanske kylan, men mest var det av nervositet. Hon försökte sig på ett leende, som hon tyckte mest liknade ett varggrin. Hon var så ovan vid vänligt bemötande, att hon just i den stunden önskade sig tillbaka till Fritz buffliga sätt. I hans sällskap visste hon åtminstone hur hon själv skulle agera.

Efter den första skålen när hon kommit in i värmen, överfölls hon av en obeskrivlig trötthet. Den där fruktansvärda hungern som hon hade plågats av hela dagen, hade nästan försvunnit på grund av tröttheten som svept in henne som i ett töcken.

Hon satte ner vinglaset lite snett så det uppstod ett klingade ljud mot porslinstallriken. Hon blev sittande och bara se ner på sin pizza …, utan att orka ta tag i besticken.

Hela dagen hade hon ältat sitt förhållande med Fritz så hon var totalt slut. Grubblat över framtiden och rasat över allt som hon funnit sig i till dags dato, och fann att det var alldeles för mycket. Det var alltid hon som drog det kortaste strået, som nu den här sommardagen. Inte blev Fritz lidande på det där provet som hon bestämt sig för att utsätta honom för. Nej, det var givetvis hon själv som åkte på hela efterräkningen, men det var slut emellan dem nu. Deras tid tillsammans var över!

Berit hade försjunkit i tankar så Göran fick påminna henne om att det låg en pizza på talriken. Att hon kanske skulle smaka på den innan den blev kall.

– Oh, förlåt mig, jag satt i mina egna tankar.

Nu skulle hon sluta tänka på Fritz. Det var färdig-grubblat.

– Du orkar nog inte lösa några problem, förrän du fått lite mat och vilat dig en stund, sa Göran och såg med värme på henne. Konstigt att inte vi män kan vara lite mer rädda om våra kvinnor, medan tid är, tillade han helt överraskande, som om han hade hört vad hon tänkte.

– Njaae … är du också lämnad, flög det över Berits läppar, för hon var säker på, att Fritz var ett avslutat kapitel.

– Joo …, det kan man nog säga. Åtminstone tillsvidare. Jag vet inte riktigt hur det blir i framtiden. Jag har försatt mina chanser, skulle jag tro.

– Oj, då …, det låter tråkigt!

Berit hade svårt att tro på vad han sa. Så generös och hjälpsam, som den här mannen verkade vara, kunde han väl knappast ha gjort så stora fel mot sin käresta. – Svårt att föreställa sig att han skulle ha sådana lömska tag som vad Fritz hade. Hon ämnade ta reda på hur det förhöll sig med den saken. – Göran Gran såg ut att vara rena kapet för en singelkvinna.

 

***

 

Kvällen förflöt under trivsam samvaro, med musik från Göran Grans musikanläggning. Men även en trevlig kväll når sitt slut, så även denna:

Någon gång på småtimmarna vaknade Berit till och visste inte var hon befann sig. Det låg något tungt på hennes fötter. Vad var det? Hon satte sig upp! Hon befann sig i någons soffa tillsammans med en hund.

– Ja-visst, jaaa! viskade hon för sig själv.

Hon hade ju fått lift, men var någonstans fanns hundens husse? Hon smög upp ur soffan, men det tyckte inte Kasper om, så han började skälla. Han ville tydligen ha koll på gästen, så Berit gick snabbt tillbaka och satte sig på soffan och strök hunden över huvudet så den lugnade sig. Hon lade sig ner igen och drog pläden över benen.

Det var ljust, så det måste vara morgon. Berit förstod att hon måste ha somnat, under kvällens lopp, utan att hon hade något minne av hur kvällen avslutades. Kanske hade hon bara fallit ihop, eller bara tänkt luta sig ner för några minuter och råkat falla i sömn, eftersom hon inte hade något minne av att hon lagt sig. Någon hade tydligen lagt över henne en filt. Det måste ha varit mannen. Hon visste inte om hon skulle skämmas eller om hon skulle tillåta sig att njuta av hans omtanke. Hon kände sig som en liten prinsessa, där hon låg och kände hundens tyngd över sina fötter.

Berit hörde att Göran hade vaknat av Kaspers gläfsande. När hunden hörde husses steg, gav den till ett nytt skall, och hoppade ur soffan och stack iväg. Göran pratade med Kasper. Förmodligen bad han hunden vara tyst.

Berit sträckte på sig och satte sig upp i soffan när hon hörde Göran smyga in i rummet. Hon ursäktade sig för att hon kanske hade väckt honom när hon, för en stund sedan, prövat att kliva upp ur soffan. Hon talade om att hon ämnat uppsöka toan, men att Kasper inte var med på det.

Göran skrattade och tog tag i halsbandet på Kasper och sa till henne att nu kunde hon gå.

– Rakt fram och sedan första dörren till vänster, sa han och log.

Göran Gran såg ännu snyggare ut i det klara morgonljuset. Jisses, vilken karl!

 

***

 

Kapitel 6   Räddande ängel …

 

Berit vaknade upp hos sin räddande ängel, skogvaktare Göran Gran – och dagen började mycket bättre än hon kunnat drömma om. Han bjöd henne på frukost klockan 06.15, utan att hon behövde lyfta ett finger. Kaffet drack de ute på altanen. Det var solsken och fågelkvitter när Göran kom ut med kaffebrickan och placerade den på bordet. Det såg ut att bli en alldeles utomordentligt vacker lördag.

– Jag ska hämta tidningen, så vi får veta vad som hänt i världen, sa han och gick den lilla biten ner till grinden och hämtade ortstidningen, som även blev utkörd så långt ut på vischan.

– Det finns fler stugor än min runt den här sjön, berättade Göran när han kom tillbaka med tidningen, som han gav till Berit med en artig nick och slog sig ner på stolen. Men min stuga ligger längst bort och mest skymd av skogen. Vid den här sjöviken har jag mitt eget lilla paradis.

– Jag fattar, sa Berit.

Hon var helt betagen i platsen.

– Tänk att få bo så nära naturen, men ändå relativt centralt, för det är ju inte så långt till stan och postgång har du också.

– Det är helt perfekt, svarade han och hällde upp en tretår åt sig ur termoskannan efter att han frågat om Berit ville ha en skvätt till.

– För mig är det bra, sa Berit och höll handen över koppen.

När frukoststunden var över, frågade Göran om hon ville bli skjutsad tillbaka hem till sig. Eller om hon kunde tänka sig att göra honom och Kasper sällskap, så slapp de vara ensamma. Det fanns väl alltid något skoj de kunde hitta på eftersom vädret såg ut att bli bra.

– Jag tackar, med glädje, ja till ditt erbjudande om att stanna hos dig och Kasper. Jag har ingen som väntar på mig där hemma.  

– Vad tycker du att vi ska starta dagen med? undrade Göran.

De bollade ett tag med olika idéer, och kom så småningom fram till, att de skulle ge sig i väg till en nyöppnad loppis. Eller second hand som det också kallades. Därefter kunde de ta Kasper med sig ner till sjön och låta honom bada och leka lite. Det var mycket valp kvar i den ettåriga spetsen Kasper. Han behövde röra på sig för att inte bli understimulerad.

Efter sjöutflykten skulle de gemensamt laga middag och frampå kvällen planerades en utflykt till en logdans, där ett bra dansband stod för underhållningen.

Berit var så ovan att göra upp planer. Fritz brukade aldrig vilja ha något utstakat.

 

***

 

Efter en händelserik dag med Göran och Kaperhunden var Berit både trött och lycklig. Hon hade fått uppleva en helt perfekt dag. Nästan för bra för att vara sant? Hon gruvade sig för fortsättningen. Förmodligen var hennes sötebrödsdagar räknade. Göran visste ju inte hur han skulle göra med sin framtid. Kanske skulle han satsa på en omstart med sin familj. Göran och hans ex. hade någon sorts Time Out. Ville Rosita, hans fru, ändra på sitt beslut om skilsmässa, verkade Göran vara beredd att ställa upp och göra ett nytt försök.

Den kommande natten låg de alla tre: hon och Göran och Kasper i samma säng. Kasper sov och drömde trevliga hunddrömmar, trots en viss turbulens i sänghalmen. Han var lyckligt ovetande om den älskog som hans husse och Berit ägnade sig åt.

 

***

 

Nästa dag var söndag och Berit hade absolut inte bråttom hem. Förövrigt skulle hon börja sin semester på måndag. Göran hade redan avverkan en vecka av sin ledighet, och samlade tillsammans med Kasper in barkborrefällor på ett av sina skogsskiften. Det arbetet gav både honom och hunden motion och frisk luft. Dessutom hände det att han kunde hitta bra motiv för sitt fotointresse.

Om Berit ville hänga med ut i skogen på måndag och hjälpa till och plocka bort de sista barkborrefällorna, så var det bra. Det skulle sättas upp en ny och bättre modell. Göran hade inte hunnit göra klart i fredags eftersom Kasper fick för sig att rymma. Hunden hade ju gett sig av ända ner till sjön, där den hittade sin lekkamrat Berit.

Med en kaffetermos, bredda smörgåsar och Kasper i band begav trion sig ut i villande skog. Göran parkerade bilen på en timmerväg. Därifrån fick de följa en gammal kostig som ringlade sig in i skogens dunkel. En tjäder for upp med ett brak och Kasper stretade i kopplet för att komma loss.

– Nej, du gubben, nu får du finna dig i att jag har dig i koppel.

Jobbet att samla in barkborrefällor var ett fritt arbete.

Efter insamlandet av fällor, dukade Göran upp matsäcken på en slät berghäll och bredde ut bilpläden som sittunderlag.

Jag tror feromonet från barkborrefällorna har påverkat mig, sa han och gav Berit en puss på kinden innan han sjönk ner på filten och skruvade av locket på termosen.

Hon log och sa:

– Kanske det…, jaa…, vem sjutton vet vad för sorts biverkningar feromon kan ha på en manlig människa. Feromon tycks ju locka till sig både hanar och honor av arten granbarkborre, sa Berit och log underfundigt.

– Kanske ämnet även påverkar dig, skämtade Göran och tog en smörgås ur plastasken.

– Inte alls otroligt, jag tycker redan att jag känner mig lite egendomlig.

Vad som var anledningen till att kafferasten slutade som den gjorde, må de lärde tvista om. Men Berit hävdade att det berodde på feromon.

 

***

 

Vilken fantastisk vecka, tänkte Berit när det åter var fredag och hon hade bott hos Göran Gran under hela första veckan av sin semester. Hon hade bara varit hemma i början av veckan för att vattna blommor och ta med sig lite kläder och toalettartiklar.

– Detta kan man kalla semester, viskade hon med ansiktet tryckt mot Kaspers svartlockiga päls. – Vilken fantastisk och viril husse du har.

Hoppas att hans fru inte vill ha honom tillbaka, tänkte Berit i samma stund som hon klappade om Kasper.

Hon hade inte ägnat Fritz värst många tankar under den här veckan. Skulle hon skämmas över sitt tilltag? Fritz visste ju inte om, att det var slut mellan dem. Den saken hade Berit bestämt själv, utan att vidtala honom. Lite fegt kanske det var, men …

Skulle hon skämmas eller skulle hon tillåta sig att applådera över hur den där medicinen smakade … Den som hon bjudit Fritz på, men som hon själv till sist fick känna eftersmaken av. Först hade den varit beskare än garvsyra, då när hon suttit hungrig, törstig, frusen och översiggiven på stranden, men … Sedan … Ja sedan blev den söt som sirap.

På sätt och vis fick Fritz skylla sig själv, resonerade Berit i ett försök att döva samvetets röst.

Fritz hade fått sina chanser! Han fick skylla sig själv, resonerade hon. ”För sent ska syndar’n vakna.” Den tänkvärda ramsan kunde även få gälla för Fritz.

 

***

 

När Berit hade varit borta i tre veckor och bara varit hemma på små korta visiter, för att sköta blomvattning, hämta post och byta ut kläder, hittade hon ett brev bland all reklam och annan post. Det var från Fritz. Han började undra vart hon tagit vägen, skrev han. ”Det ser ut som om du blev bergtagen där borta på klipporna. Hör av dig! Jag vill veta var du är”, avslutade han det han skrivit.

Hon skyndade sig att slänga ner lite brevpapper och ett par kulspetspennor i väskan, så hon åtminstone kunde rita ner några rader till svar när tillfälle gavs. Hon skulle tala om för honom att hon hade semester och att hon passat på att avsluta deras förhållande. Hon skulle tacka för den tid de hade haft tillsammans och önska Fritz lycka till i fortsättningen. I ett PS. skulle hon tillägga att hon inte saknade tiden med honom. Kanske lite hårt, men han hade – under lång tid sargat hennes självkänsla. Berit ansåg att hon hade rätt att ge igen, för allt hon tvingats ta emot.

Fritz hade inte velat åka på någon semester alls det här året och det hade lett till många gräl dem emellan. Nu slapp han ju hänga med henne ut på några semesteräventyr. Hon hade haft turen att få en helt oplanerad och underbar semester tillsammans med skogvaktaren och hans hund. I år slapp alltså Fritz att offra sig, som han brukade kalla semestrarna med Berit. Han hade ju påmint henne om, att han redan offrat sig två år i rad, så det här året skulle han inte flytta på sig. Fritz ville ligga i hängmattan hemma på sin ärvda föräldragård. Inte göra något alls … ”slå dank” kallade han det för. Eventuellt skulle han klippa gräset några gånger och påta lite i sina odlingar. Det var vad han kallade semester.

Visst – det är klart – så kan man också tillbringa en semester, om man är överens om det. Men det var inget som Berit längtade efter, inte än i alla fall. Hon hade bara sin radhuslägenhet och att sitta inne i den eller på balkongen, kändes inte som något lockande. – Tänk så bra att Fritz slapp att få höra mer tjat från hennes sida och så skönt det var för henne själv, att inte behöva vädja, krusa och tigga fler gånger om att han skulle ändra sig och hänga med åt något håll.

Fritz hade gett henne ett förslag; om hon inte trivdes med att sitta i sin stadslägenhet, så kunde hon få komma hem till honom och putsa fönster. Hon hade blivit förbannad och svarat, att det fanns folk som inte gjorde annat än putsade fönster, och som dessutom fick betalt för sitt arbete.

Fräckt sagt, tyckte Berit, när hon tänkte på det så här efteråt.

Fritz fick så gärna stanna hemma och ligga framför teven och se på sport medan hon följde med Göran och Kasper ut på strapatser. På så vis fick ju alla precis som de ville ha det.

Att det blivit så bra för Berits del, var helt oplanerat. Men en så här bra semester som hon hade fått, skulle hon inte ha kunnat få utan den här ”slumpartade akterseglingen”, den som hon kunde tacka Fritz för.

Berit kunde inte undvika att känna oro inför hur allt skulle bli i framtiden. Hur skulle det gå med deras kärlek – hennes och Görans heta passion – ifall hustrun ångrade sig och ville börja om? Berit vågade knappt tänka den tanken till punkt, utan försökte med näbbar och klor hålla sig kvar i nutidens underbara stunder. – Hon var säker på att hon redan älskade sin skyddsängel. Men hon ville inte gå emellan i hans äktenskap, vilket hon, just då, var på väg att göra.

Berit kände det som om hon inte skulle kunna leva utan den här mannen. Så hur skulle det gå för henne om det visade sig att Görans fru ville göra ett nytt försök att lappa ihop äktenskapet?

 

***

 

Alla sagor har ett slut, så även Berits heta kärlekssaga. Hennes lycka försvann med sommaren – mitt i oktobers höstrusk. Då meddelade Göran Gran, att han och frun skulle börja om på ny kula och försöka ta hand om varandra och barnen.

Det var ett hårt slag för Berit, men hon hade inget som hon kunde sätta emot Görans beslut. Han hade varit ärlig från allra första början. Därför kände hon sig inte lurad eller bedragen. Hon skulle försöka ta sig igenom separationen utan att tappa taget om livet. Det löftet hade hon gett sig innan hon gav sig in i hetluften med skogvaktaren. Hon skulle minnas de här sommarmånaderna av het passion, hur gammal hon än blev.

Den här gången var det hon som var den andra kvinnan. Det kändes inte bra, men hon var väl förberedd på att det kunde sluta just så, som det slutade.

 

***

 

Kapitel 7   Lyxig badtunna – tomma ölburkar

 

Berit skakade av sig minnet på skogvaktare Göran Gran och kom i stället på en annan tanke som hade med hennes väninna, Maggan, att göra. En ytterst fräsig medelålders dam. Maggan var nog lite åt röd-strumpe-hållet trodde Berit. Hon var engagerad i feminismen och kvinnokampen och hon tycktes klara av balansgången mellan en hustrus alla plikter och en varmt engagerad rödstrumpa. Beundransvärt, tycket Berit.

Maggan var chef på en av stadens banker och hade bra lön, som kanske var en bidragande orsak till att Oskar Kanon inte kunde sätta sig på henne. Det där namnet Kanon hade Oskar ådragit sig när han laddat för rejält vid en sprängning. Han var bas på ett vägbygge och tog kommandot och fyrade av nästan innan alla tagit betäckning. Stressig som han var av naturen.

Oskar var nog en bra karl om bara Maggan inte varit så krävande, för det fick man lov att säga att hon var ibland. Feminist som hon dessutom var, kunde hon bli lite påträngande. Men när nu Maggan skulle fylla jämna femtio, hade hon tänkt, att hon skulle förnya sitt äktenskap på både det ena och det andra viset. Hon skulle investera i en dyr badtunna. Den skulle få sätta guldkant på deras långa äktenskap, hade hon sagt till Berit och låtit nästan märkvärdig. Det skulle bli den allra lyxigaste modellen av badtunnor, skröt hon.

Berit hade andra ställen att stoppa sina pengar, utan att lägga dem i en sådan där badtunna, som sedan skulle stå i ur och skur, vinter som sommar ute i trädgården. Förresten vad var det för ett obekvämt liv …, att börja bada i en stor balja utomhus, och till råga på allt; dela badvatten med fler … Nej, det var ju rent av ohygieniskt, ansåg Berit. Fast det sa hon givetvis inte till Maggan, eftersom hon hade så högtflygande planer om en sådan nymodighet i sitt fortsatta badliv.

Berit såg, i alla fall, inga fördelar med att krångla av och på med badkappor för att ta sig ut till en gemensam badbalja, utan att visa sig naken för grannlaget.

Nej, usch och fy! Någon sådan rengöringsbalja ville hon inte ha. Inte ens om hon fick den gratis. Att göra ren en sådan där jättebalja … – En rysning for genom hennes kropp – det måste vara ett himla jobb – och vem blir det som åker på den uppgiften, om inte frun i huset, gissade Berit. Men kanske Maggan hade bättre pli på sin partner, så hon slapp skrubba badkaret rent från andras uppluckrade hudpartiklar som satt som en grå beläggning runt baljans kant.

 

***

 

Någon vecka efter att Maggan hade firat sin 50-års-dag, hade hon ringt till Berit och gråtande berättat:

– Jag sa till dig, Berit, att jag skulle sätta guldkant på mitt halvdöda äktenskap! Nu kan jag tala om för dig, att den guldkanten satte jag på min mans ölsejdel i stället, snyftade hon och nästan jämrade sig vid minnet av sitt misslyckade födelsedagsfirande.

– Men vad säger du … Stackars dig! hade Berit utropat i ett ömt samförstånd med väninnan, för nu var det synd om Maggan.

Maggan harklade upp sig och småträtte:

– Oskar har ju många arbetskompisar … Ja, du vet hela arbetslaget. Så halva styrkan av vägverkets karlar har varit här och badat. Så jag har haft karlar rännande i trädgården i omgångar under de här två veckorna som jag har varit ägare till den förbaskade badtunnan. Själv har jag inte hunnit inviga tunnan än, klagade hon uppgivet.

Det var nästan skrattretande hur avigt det hade burit sig för Maggan. Men nu skulle hon ordna en rejäl vedergällning. Endera skulle hon sälja badtunnan billigt – så den kom bort från trädgården inom en snar framtid. – Innan fler karlar hann komma och slänga sig ner i tunnan och bada och dricka sig halvfulla och skräniga på öl. Eller så skulle det bli på ett annat vis. Maggan hade hotat Oskar med att hon kunde bjuda in halva Sveabanken, där hon jobbade, till en trevlig badafton. På det inbjudningskortet skulle det ”inte stå endast kvinnor!” Nej, där tog feministen inom Maggan en paus. Hon skulle i så fall bjuda både kvinnor och män. Den manlige VD:n, som var ogift, skulle också bjudas in, hade Maggan förkunnat för Oskar, som var lite svartsjuk på bankens manliga anställda.

Huruvida Maggan skämtade eller menade allvar med sitt hot, kunde inte Oskar bli klar över. Hans fru var en stark kvinna. Det visste han.

Det skulle inte förvåna mig om Maggan gör allvar av det där hotet, tänkte Berit när hon hörde hennes utläggningar.

Berit började skratta för sig själv, när hon tänkte på Oskar och hans kamrater i badtunnan. Maggan hade berättat, att det nästan för jämnan satt sex nakna gubbar i hennes dyrt inlöpta tunna … – i samma mening beskrevs det hur fullt upp hon hade med att diska ölsejdlar och samla ihop tomma ölburkar som låg slängda över gräsmattan. Det vore bättre att beställa en öltunna med kran och placera den bredvid den där andra tunnan, så jag åtminstone slapp att samla in alla tomma ölburkar, hade hon sagt riktigt ettrigt.

Hur nu Oskar än var, så hade hon i alla fall fått ett fint halssmycke av honom på sin födelsedag. Det är inte priset som avgör, det visste Berit, men det var ett hjärta med ett par äkta diamanter och sådant är inte billigt.

 

***

 

Kapitel 8   Strömmingsmiddag och åskväder

 

Berit hade under en lång stund ältat gamla minnen. Nu undrade hon varför hon tagit Fritz tillbaka i sitt liv, när hon hade haft en möjlighet att vara fri och obunden. Var det för att slippa ensamheten, eller vad var anledningen?

Den här dagen – med det kraftiga åskvädret som slog omkull torkvindan där Berit hade hängt upp tvätten – blev en dag, som för alltid skulle stanna kvar i hennes minne. – Tur att man inte vet något om det man har framför sig, för då skulle man aldrig orka, hade Berit sagt efteråt.

När den vällagade strömmingsmiddagen var färdig och de hade ätit, intog Fritz åter sin plats på teverumssoffan och gömde huvudet under en uppfälld tidning, precis som han brukade. Berit dukade av, diskade upp och torkade av bord och bänkar. Till sist gick hon ner till soptunnan med skräpet, för att slippa ha strömmingsrenset liggande kvar inomhus.

Efter att Berit tömt soporna i tunnan, ställde hon ner det tomma sopkärlet på grusgången och stannade en stund på förstutrappen och såg ut över den stora trädgården, där allehanda örter växte. Både de som var odlade och förädlade eller bara gamla friväxande örter, som tjärblomster … Så drog hon in andan och tyckte att det fanns ett visst svavelos i luftblandningen. Det måste vara rester efter alla svordomar, som Fritz slängde ur sig, när han hjälpte mig att få upp den omkullblåsta torkställningen, tänkte Berit. Eller kunde det möjligen bero på att åskan också hade haft en lika vildsint framfart som Fritz?

Inkommen i köket, tog Berit fram ett par bullar ur frysen – tinade dem i mikron och bryggde kaffe åt sig. Hon ämnade ta sig en kaffetår i lugn och ro, helt ensam, utan Fritz. Sin favoritmugg placerade hon på en bricka och lade de tinade bullarna bredvid. Kaffekannan och en virkning ställde hon också där. Den senaste och bästa investeringen; en freestyle och några bokkassetter från biblioteket – placerade hon också där.

Hon tog alltsammans med sig ut till den inglasade verandan som var stor och rymlig – och som i vanliga fall även hade rejäl takhöjd. Den fria ytan uppåt var nu minimerad av den genomblöta tvätten, som hon hade fått plocka upp från marken efter åskvädret. Hon och Fritz hade hjälpts åt att hänga den inne under verandans tak. Så nu fick hon ducka under en massa blöta kläder, när hon gick bort till möblemanget i verandans bortre hörn.

Den illa medfarna soffan hade varit Fritz vardagsrumssoffa en gång i tiden när hans föräldrar fortfarande levde och bodde på gården. Berit hade hittat den i vedskjulet, nerlastad under mängder av ved och annan bråte. – Hon hade försökt göra den skapligt ren. Ett gammalt bord – som hon hittat i ett annat uthus – hade hon målat ljusblått och lagt på en virkad, vit duk.

Hon satte ner brickan på bordet. Det skulle bli skönt att få ha en kväll i stillhet under den drypvåta tvätten. Hon sjönk ner på soffan och hällde upp kaffe i muggen och försökte koppla av från det dagliga.

Ett par långkalsonger tillät sig att droppa rakt ner på bordet så det skvatt. Då erinrade Berit sig att tvätten hade behövt vridas lite hårdare, men det hade hon inte orkat just då, och hon tänkte inte göra något åt det nu heller.

– Men okej! – Det här kan vi ändra på! sa hon irriterat och reste sig upp.

Hon tog det blöta plagget och hängde det längre bort. Där kunde det få hänga och fortsätta droppa. När hon ändå höll på, flyttade hon på en del andra plagg, som eventuellt kunde störa henne i försöket att koppla av. Fritz skulle hon nog inte få så stort besvär av i kväll. Berit hade hört hur han, för ett tag sedan, hade fyllt på alkoholhalten rejält i sina kroppsceller. – Gud så skönt det skulle vara, om hon kunde få vara ifred ikväll. Fritz skulle säkert somna till ordentligt.

Berit var så innerligt less på alltsammans nu. De hade glidit ifrån varandra under de senare åren, det stod helt klart för henne. Fast vad kunde hon göra åt det? Hon orkade inte älta alla bekymmer längre och hon hade inte heller något intresse, av att få deras relation att gå in i några bättre och lugnare cirklar. Det var för sent. Hon hade gett upp.

Berit satte en bokkassett i spelaren, och tryckte ner play-knappen.

Medan hon drack sitt kaffe och bet ett bett av kanelbullen, lät hon tankarna bana sig väg till vinterns stormar och häpnade vid minnet över hur många tårar hon fällt i sin ensamhet under den gångna vintern.

Fritz hade haft problem med ryggen under många år, och sedan ett halvår tillbaka var han till hälften sjukpensionerad – så dagarna som han var hemma blev alldeles för många. Efter sin sjukpensionering, hade Fritz nästan börjat uppträda som hennes fiende, tyckte hon.

Han brukade sätta på radion – samtidigt som han drog teven i bott. Enbart för att störa henne …

Radion som fanns i köket, den vred han upp på högsta volym och teven skruvade han på så högt att han nästan led själv. Det var sportresultat i båda apparaterna. Det skrek, visslades och väsnades i kapp, under den vintern.  – Och ve henne, om hon stängde av radion när han inte var i närheten. Eller om hon i smyg sänkte volymen. Sådant märkte han ju först när han hade ett ärende ut i köket och när han observerade hennes tilltag, blev han riktigt vrång. Radion och teven skulle stå på, och skräna i kapp. Det var i hans hus apparaterna stod, lät han Berit förstå. Men det var även där som hon vistades. De var visserligen gifta, men … Berit hade inget att säga till om. Det var hans föräldrahem, punkt slut.

Det blev en massa onjutbara decibel, som hon tvingades lyssna till.

Berit som varit så glad över sitt påhitt att köpa sig en Cd-spelare med headset, för att kunna lyssna på både talböcker och musik från Cd-skivor, blev nu tvungen att köpa sig ett nytt, större och bättre headset, för att lyssna på det hon ville höra. – De förra hörlurarna släppte in för mycket av alla störningsljud som Fritz satte på av ren elakhet.

(Någon konstig svartsjuka infann sig hos Fritz när han såg att Berit ägnade sig åt något, som hon blev glad åt. Han blev som en trotsig unge. Han försökte på alla vis att förstöra det hon ville ägna sig åt. När han såg att Berit satte på sig hörlurarna, vred han därför upp volymen så högt så att även döva kunnat höra – och varför gjorde han det …? Om det inte var för att störa henne? – Fritz hörde väl inte sportresultaten sämre, för att Berit satte på sig hörlurarna? Nej, hon skulle inte få intressera sig för något, som Fritz inte hade insyn i.)

Så tycktes han resonera. Helt sjukligt, ansåg Berit att hans beteende var. Hans trots, kunde han inget vinna på själv… Inte mer än att han fick tillfredsställelsen över att ha lyckats förstöra för Berit. Oftast resulterade det i att hon fick stänga av sin Cd-spelare.

Med dessa nya lurar, lyckades dock Berit se ut som om hon vare sig såg eller hörde, när hon satt bredvid honom i soffan och stickade. Alltmedan snöstormarna rasade utanför fönstret. Hon kunde följa vindilarna upp i luften och se hur snömassorna fortsatte bort mot skogen. Snön såg ut som vitt skum när den yrde in bland de mörka granarna som stod närmast uthuslängan.

Fritz kunde vara elak när han ville sätta den sidan till, men han kunde vara snäll också, påminde Berit sig och flyttade på kaffebrickan en bit. Hon lät blicken vandra ut genom verandafönstren. Nu var det sommar och trädgården var fin. Blommor och buskar stod i sitt allra vackraste och skiraste flor, men hon kände sig vemodig. Hon gjorde en grimas när hon såg upp mot taken där tvätten hängde tung och blöt. Det skulle bli bråk om hon föreslog att de skulle köpa en ny torkvinda. Lika bra att spänna upp en lina mellan äppelträden och hänga tvätten där i fortsättningen. Då slapp hon argumentera med Fritz.  

 

***

 

Kapitel 9 Sängkammarflykt

 

Det var efter ett sängkammargräl som Berit tog sin kudde, gick en våning ner och bosatte sig i teverumssoffan. Där ämnade hon slå läger till dess hon var skild från Fritz. Det blev många otrevliga stunder efter det. Fritz var rasande över hennes sängkammarflykt.

Berit var inte mörkrädd, så om hon inte läste, skulle hon lika gärna kunna ha lampan släckt, men det fanns fler hakar i det hela. Fritz var absolut tvunget att ha persiennerna nerfällda på kvällarna, inte minsta glipa fick finnas. Det var han ytters noga med. Vad var han rädd för? Ängslades han för att något skulle stå utanför och titta in? – Titta på hans Berit!?

Den här mörkläggningen av huset gjorde att det blev helt kolsvart när man släckte. Mörkret blev så kompakt att det inte fanns minsta möjlighet att hitta lampan, som satt någonstans på väggen ovanför soffan. Det var med andra ord, lika mörkt som uttrycket antyder: Mörkt som i en kolkällare.

Strömbrytaren som fanns någonstans på sladden som hängde lös utmed väggen var omöjlig att få tag på för Berit när det var helt kolsvart i rummet. Istället för att hon fick tag i kontakten, blev det oftast en tavla eller två som hon krafsade ner från väggen mitt i nätterna, när hon var tvungen att gå upp för att göra ett toalettbesök. Dessutom kände hon sig vilsen när hon vaknade och det inte fanns minsta ljustrimma att orientera sig efter. Hon kunde få sitta både länge och väl i soffan, innan hon visste åt vilket håll fönster och dörrar fanns.

Det var ett elände varje gång hon blev kissnödig. Hon försökte hålla sig så länge som möjligt, och detta bidrog givetvis till hennes dåliga nattsömn och tröttheten som ansatte henne på dagarna. Det blev dålig livskvalité helt enkelt. Vad var tanken bakom detta? Trodde Fritz, att om hon fick det tillräckligt besvärligt på nedre våningen, så kanske hon skulle krypa tillbaka till sovrummet?

Om Fritz upptäckte att hon öppnat lite på persiennerna när han kom på sin inspektionsrunda, blev det ett himla liv.

Berit irriterade sig över att det verkade som om hon skulle bli tvungen att köpa sig en ficklampa, för att klara av att hitta strömbrytaren till den elektriska lampan. En mycket onödig utgift, enligt hennes sätt att tänka. 

Anledningen till detta becksvarta mörker var först och främst att huset låg på landet. Där ute på vischan fanns inga gatlyktor. Månsken kunde det ju vara ibland, men en måne som klarade av att sända in ljus genom persiennernas täta lameller fanns inte.

Berit hade börjat bli nerstämd och bitter. Hon fick absolut inte ha en ynka 15 watts lampa tänd under natten, och inte heller persiennerna uppfällda, för då blev det ett helvetes liv. Som det var då hade hon bara ett val; valet mellan pest eller kolera, som det brukar sägas att man har. Den enda lösningen var att flytta tillbaka till sovrummet …, eller stå ut med mörkret och Fritz ständiga uppdykande mitt i nätterna för att kontrollera att hon inte hade lampan tänd. – Om det var ett val, så var det väl just det som kallades; pest eller kolera. Karl’n måste vara sjuk i huvudet, tänkte Berit ofta. Kanske var det den saken som gjorde att hon inte vågade sätta sig upp mot hans galna idéer. Men Fritz hade ett sjuhelvetes humör, som hon märkt att han fått allt svårare att tygla. Hans hjärna hade kanske tagit skada av allt ”Hirkum Pirkum”, som hon valde att kalla det hembrända, som han förvarade i femliters plastdunkar.

Det var för att undvika hans raseriutbrott över att hon somnat ifrån läslampan, som hon fick den goda idén att köpa en freestyle, så hon kunde lyssna på böckerna, utan att behöva ligga och läsa och riskera att somna ifrån bok och lampa.

På det här nya sättet, kunde hon ligga och lyssna på böcker eller musik i mörkret och när då Fritz gick ronden, för att se om hon hade släkt, skulle han inte kunna se huruvida hon låg vaken eller om hon hade somnat. Bra idé hade hon tyckt.

Fast batterierna till den batteriförsedda bokläsaren, hur skulle hon kunna ladda upp dessa, utan att Fritz upptäckte hennes tilltag? Jo, hon kunde placera batteriladdaren bakom bokhyllan i teverummet. Den stod lite vrångt till, så den var det nästan svårt att komma bakom. Städa, var ju i alla fall inte en sysselsättning som Fritz brukade ägna sig åt. Åtminstone inte sedan Berit flyttade in i huset.

Där i prånget bakom bokhyllan, lyckades hon i alla fall ladda alla sina batterier, utan att Fritz hade en aning om, att det gick åt lite elström till hennes olika spelares batterier. Han trodde säkert att hon köpte nya batterier så fort som de gamla tog slut.

Det ögat inte ser, det gråter det som bekant inte över, tänkte Berit varje gång hon kröp fyrfota in under matsalsbordet och sträckte sig in bakom bokhyllan för att krafsa fram batteriladdaren. Ett jättebra gömställe.

I ren glädjeyra hade Berit farit in till staden, där Klas Olsson hade en stor affär. Där fanns allt som kunde köpas för pengar. Oj, så bra det här skulle bli, hade hon hoppats.

Tyvärr – strax efter inköpet, fick hon göra en ny resa in till Klas Olsson och inköpa det större och mycket dyrare headsetet, det som hon inte trott att hon skulle behöva ha … Fritz lade på så mycket störningsljud, så med det lilla headsetet kunde hon inte höra vad som lästes upp i spelaren, inte ens med högsta volym uppskruvad. Det blev det som Fritz lyssnade på i Teve och radio som hon trots sina lurar fick lyssna till.

Tack vare den här investeringen, kunde hon lyssna på talböcker. Nu … trodde Berit att hon skulle kunna våga somna i lugn och ro utan att bekymra sig om att släcka. John Blund kunde få komma när han ville, utan att hon behövde rädas för Fritz. (Fast riktigt så bra blev det tyvärr aldrig.)

Hennes kropps celler mindes all den rädsla och förskräckelse som genomfarit henne varje gång som Fritz kommit in och hon hade blivit väckt av hans gormande över att hon haft sänglampan tänd. Det var så otäcka minnen! – Vem skulle inte bli förskräckt över att bli väckt av att en man svor och gormade. Men Fritz hade gått längre ibland. Han hade huggit tag i henne och ruskat henne när hon någon gång somnat ifrån lampan.

Nej, så här kunde hon inte ha det. Berit gick igenom hur hon hade haft det under det senaste året. – Nu var det visserligen försommar, men hon låg fortfarande på nedre botten i teverumssoffan om nätterna. Hon var tvungen att ta tag i saken och försöka komma ur det här snedvridna förhållandet, som byggde på ren diktatur. Relationen dem emellan hade glidit över från psykiskt tortyr till handgripligheter, och många gånger var hon rädd för honom.

 

***

 

Kapitel  10  Bara 15 watt …

 

Det var inte bara de hemska snöovädren som Berit mindes av den senaste vintern. Hon rös till när en del andra episoder dök upp i minnet. Eftersom Fritz blivit halvt sjukpensionär, var han hemma mycket mer. Han lade sig i allt hon gjorde. Anmärkte och kommenterade, och hade synpunkter på det mesta.

Berit gick som på nålar, för att inte reta upp honom.

När han anmärkte på att hon slösade med vattnet, kontrade hon med att det var djupborrad brunn, så vattnet borde inte ta slut, och dessutom var det ingen kommunal taxa som hennes slösande berörde. Då upplyste Fritz henne om att det gick åt ström för att få upp vattnet ur brunnen.

Det där med strömförbrukning hade han fått på hjärnan. Framför allt den ström som Berit använde. Som den där gången med nattlampan på ynka 15 watt … – Var det snålhet, missunnsamhet eller ren elakhet som var anledningen till att hon inte skulle få ha en ynka 15-wattslampa tänd några timmar mitt under den mörkaste natten. Eller vad handlade det om?

Den gången när hon legat och lyssnat till en intressant bok – och somnat ifrån både nattlampan och Cd-bokspelaren. Den natten hade Fritz grabbat tag i henne, skakat henne bryskt medan han vrålade:

– ”Va faan … i helveeete …!” – ”Ska du ligga här och sova och ha den där jädrans maskinen på för fullt? – Och utan att ens släcka lampan, innan du somnar. Så den får lysa och dra ström … – VA?”

Fritz stod hotfullt lutad över henne och fortsatte att gorma:

– ”Fan i helvetes förbannade jävlar …” – ”Släck åtminstone lyset, om du ändå ska sova!” – ”Jävlar anamma”, hade han skrikit och hållit ett hårt tag om hennes ena arm och ryckte till, så det gjorde riktigt ont.

Berit hade vaknat tvärt, utan att fatta vad som var fel, eller vad som stod på. Yrvaken hade hon satt sig upp och plirat på Fritz i det dunkelt upplysta vardagsrummet, för det var där som Berit föredrog att sova nu för tiden. Det var väl kanske huvudanledningen till Fritz ilska. Det förstod hon, utan att för den skull vilja ta vetskapen till sig och ändra på sitt tilltag.

Berit hade inte vågat säga ett knyst medan Fritz svor och domderade, för vem kunde veta hur långt han kunde gå. Ibland var han inte ens riktigt nykter. Hon visste att han hade sin ”dunk” med Hirkum Pirkum stående bakom sängbordet och petflaskan med Fanta stod på golvet bredvid sängen, så hon kunde aldrig veta när han fyllde på ”sina nivåer …” Sådana här otrevliga tag hade hon aldrig tidigare sett av Fritz.

Fritz hade förstås vaknat i ottan och antagligen ämnat gå på toaletten, och så rann ilskan på honom, när han erinrade sig att han var ensam i sovrummet. – Han hade inte kunnat bemästra känslan av förnedring över att behöva vakna ensam i dubbelsängen. Han hade gått från tanke till känsla och till sist till handling, innan hans naturliga spärrar hunnit slå till. – Men var det en godtagbar ursäkt?

Berit suckade och ruskade på huvudet när hon tänkte tillbaka på de senaste händelserna. Det var dessa minnen som Berit stördes av när hon satt under den blöta tvätten ute på verandan, utan att ens ha kommit sig för med att trycka ner play-knappen på sin bokspelare. Headsetet låg kvar på brickan bredvid den tomma kaffekoppen. Inte behövde hon ha de där lurarna sittande om öronen nu när Fritz låg avdomnad inne på teverumssoffan. Och absolut inte nu, när hon inte ens startat spelaren. Hon rykte på axlarna och fnös, när hon såg på lurarna och spelaren.

Berit visste att Fritz var överekonomisk … ”Pin snål” var han, om hon skulle använda rätt ord. Men var han såå … snål – så att en ynka 15 watts lampa inte ens fick vara tänd några timmar om natten. Kunde verkligen en så ringa strömkostnad väcka en så fruktansvärd ilska hos honom? – Det måste ha varit helt andra orsaker till hans så hastigt uppdykande raseri. Själv hade han både radioapparat och teve igång varje vaken timme, utan att han lyssnade på någon av dem. Fritz var svår att förstå sig på.

Berit hade börjat känna sig orolig och nervös för det mesta.  Den där vintern blev rädsla och ångest en kronisk följeslagare. Det var en sanning utan modifikation. Fritz var inte snäll längre. Hon visste aldrig, när han gjorde sina nattliga kontroller! ”Midnattsronden”, som hon började kalla hans nattvandringar mellan över planet ner till köket och vardagsrummet för att spana på henne.

Dumt nog så var det en råglasruta i köksdörren, den som ledde in till köket från farstun där trappan till övervåningen gick upp. Berit hade kollat, så hon visste, att om hon stängde skjutdörren mellan köket och teverummet, där hon låg numera – så kunde inte Fritz se ute i yttre farstun – om hon hade ljuset tänt och förmodligen låg och läste – eller om hon hade somnat utan att släcka lampan.

Hur Berit hade gjort med släckningen, kunde inte Fritz se, med mindre än att han gick in i köket. Där han kunde kika in i teverummet genom springan på den trasiga skjutdörren.

Det hände även i fortsättningen att Berit trots sin rädsla somnade ifrån både böcker, Cd-spelare och även den tända lampan.

 Hon var trött, men sova gick inte alltid. Därför var det rogivande att ligga och läsa eller lyssna på talboks-cd eller kassettband. Då gled hon så lugnt in i sömnen, men det lugnet fick hon inte unna sig, utan att ta emot Fritz aggressioner i fall han upptäckte hennes tilltag.

 

***

 

Kapitel 11  Tankar om livet

 

Tänk att jag inte aktade mig bättre förebrådde sig Berit, där hon satt i verandans ro med kaffet urdrucket och en bokkassett i spelaren, utan att ha tryckt ner paly-knappen. Hon hade som vanligt försjunkit i minnen.

Hur hade allt gått till? Med öppna ögon hade hon sprungit och gift sig med Fritz, som om han varit den siste mannen på jorden.

Fritz som varit en utomförträffligt dålig kavaljer på den tiden han uppvaktade henne. Hur kunde hon gå och gifta sig med honom? Nu bannade hon sig rejält för det. Hennes enda tröst var, att hon hade skilsmässopapperen så gott som klara. De var färdiga – sånär som på Fritz underskrift. Klara att bara lägga under näsan på honom när han blir alltför grisig, tänkte Berit och lade upp armbågarna på bordet och lutade huvudet i händerna och lät tankarna löpa fritt.

Tänk vad åren går. Berit var glad för att barnen var vuxna. De skulle inte behöva vara med om någon mer separation – där de blev åsidosatta – bara för att föräldrarna hade fullt upp med sitt uppbrott. Hon mådde dåligt när hon tänkte på hur illa hennes barn hade mått i den skilsmässa som hon tidigare hade varit med om.

Varför ska jag dra upp så gamla tragedier. Det gamla livet är överspelad för längesedan, tillrättavisade hon sig. Berits  ex- man hade inget med det här att göra.

Berit kunde inte blunda för vilken skillnad det var på hennes son Sven och på hans far Morgan. – Hon undrade för sig själv om sonen blivit den ansvarstagande unga pappa till sina barn, enbart – och tack vare – att han sett bristerna i sin egen pappas fadersroll. Många gånger hade hon velat ställa den frågan, men hon ville undvika att dra upp gamla saker. ”Inget ont som inte har något gott med sig”, rann det genom hennes tankar.

 

***

 

Berit hade ansett att Fritz borde gå till en läkare och försöka prata ut. För visst måste han ha problem av något slag, för så vrång och elak blir inte en frisk person, ansåg hon. Fritz förnekade att det skulle finnas något att prata om, med en sådan människa. Det var inget fel på honom, mer än de vanliga åkommorna med högt blodtryck och så ryggen, förstås. – Och hon, Berit, skulle inte lägga sig i hans angelägenheter. Han klarade sig förträffligt bra, utan hennes inblandning, upplyste han henne om och så var de ovänner på nytt och de slängde onödigt hårda ord till varandra en stund.

Bäst att tiga hade Berit börjat tänka och höll för det mesta tyst, även om hon skulle ha velat säga en hel del ibland.

Minnet av Fritz och hennes senaste kärleksnatt dök upp som ett spöke. De hade blivit ovänner mitt i en kärleksstund. Berit ville inte göra som Fritz begärde, för hon hade både huvudvärk och tandvärk och kände sig inte upplagd för speciellt mycket och fantasin …, den var lika långt borta som inlevelsen. Dessutom var hennes psykiska resurser uttömda. – Tvisten hade urartat och det hade blivit gräl mitt i Edens Lustgård.

Fritz hade för första gången burit hand på henne, just den natten. Det var den händelsen som fått henne att lämna sovrummet. Berit började bli rädd för Fritz. Några älskogar ville hon inte längre gå med på, han hade blivit så krävande och hårdhänt.

Å, så Berit ångrade sitt förhastade giftermål med Fritz!  Radhusvillan som Berit hade haft inne i stan, hade hon sålt när hon gifte sig med Fritz. Pengarna som hon fått – de … – Hon skakade på huvudet och ville inte minnas: vart fasiken hade pengarna tagit vägen? Fritz ensam hade inte använt upp dem. En hel del hade visserligen gått till hans spelskulder, men inte allt.

Nej, allt hade inte gått åt till hans skulder, men eftersom Fritz aldrig betalade något av det hon ville ha i deras nya hem, eller till något nöje som båda hade glädje av – så blev det alltid Berit som fick betala. – Det som hon nu hade kvar skulle inte räcka till insatsen för en ny bostad.

Berit lät blicken gå ut över trädgården. – Hur länge hade hon suttit helt overksam och bara grubblat över händelser som bara gjorde henne ledsen och ännu mer upprörd. Hon hade ju tänkt försöka koppla av nu när hon fick en stund för sig själv i lugn och ro. Fritz sov och hon var helt ostörd, varför hade hon inte druckit kaffe, tagit virkningen, tryckt ner play-knappen och lyssnat på en talbok medan hon virkade och kopplade av där ute på verandan. – Försommarkvällen var underbart vacker och ändå satt hon här och deppade under våta långkalsonger, som hängde som fjälster från de uppsatta strecken under verandataket.

Stor skam, tänkte hon. Skulle hon kanske röra på sig lite istället? Ta en promenad eller ro ut på sjön en sväng. Ekan låg förtöjd vid bryggan.

Som på ett kommando att göra slag i saken, trummade hackspetten på telefonstolpens plåthatt så Berta skvatt till.

– Herre Gud, så du skräms, sa hon och knöt näven åt hacksetten som smattrade på som om han hade betalt.

Nä, här kan jag inte sitta, tänkte hon och gjorde sig beredd att resa på sig när katten, Prince, som svassade förbi med svansen rakt upp som ett utropstecken.

– Ska du följa med på en promenad, Princen min?

Prince vände sig tvärt om och fäste sina mörkblå ögon på henne och jamade.

Berit beslöt sig för att pröva de nya gå-stavarna som hon fått av Fritz på födelsedagen. Hon hade liksom inte kommit igång än med sitt motionerande. Det skulle kanske åtgå en piska, för att komma till skott. Det var som om allt hon gjorde nuförtiden satt som i motspänstig tjära. Omöjligt att ta tag i saker och ting. Allt som gick att skjuta på framtiden, fick vänta. Kanske var det på grund av vårvinterförkylningarna, som allt hon skulle företa sig var så segt, försökte hon trösta sig. – Det skulle kanske gå över. Eller så var hon sjuk.

Berit reste sig upp, tog kaffebrickan och de andra grejerna och gick in till köket och ställde ifrån sig alltsammans på köksbänken. Onödigt att en nyinköpt bandspelare skulle ligga så synligt ute på en olåst veranda. Fritz sov ju, och skulle förmodligen inte vakna ifall någon klev in i deras hus och stökade runt. Det behövdes väl minst sagt en jordbävning för att han skulle bli störd.

Hon tittade på klockan. Fritz skulle förmodligen sova ett bra tag till. Hon klädde snabbt om till träningskläder. Hämtade stavarna, som hon ställt in i städskåpet för att inte reta sig på att de aldrig blev använda. Så ropade hon på katten:

– Prince! Kom då! Så går vi en sväng och befriar oss från onödiga kalorier. Har du din vandringsstav med dig, Prince? Ja, visst har du det, sa hon med ett skratt och ryckte försiktigt i Princens långa svansspira.

 

***

 

Kapitel 12   Ödesdiger promenad

 

Oh! Så underbar kvällsluften var. Berit riktigt njöt när hon drog in ett djupt andetag och lät blicken svepa över trädgården. Buskar och träd var rentvättade för en lång tid framöver efter det våldsamma åskvädret.

Den här dagen hade Berit ägnat mycket tid åt själv­rannsakan. Det var visserligen inget ovanligt, men hon hade nått ett vägskäl i livet och insåg att mycket borde ändras. Nu eller aldrig var hon tvungen att ta tag i det som kändes hopplöst. Men från tanke till handling var ibland steget långt.

Berit hade så lätt för att smita från alla beslut hon tog. Hon försökte gärna skjuta på allt och hitta ursäkter för att slippa undan. Bara en sådan sak som att hon var utomordentligt bra på att hitta godtagbara förhinder, så hon slapp motionera, retade henne.

Nu skulle det bli ändring på allt stillasittande framför datorer och teveapparater; slut på att sitta inne och kura. Hon skulle försöka väcka sina avdomnade livsandar och börja leva. – Ta hand om sig på ett bättre sätt. Framförallt; skilja sig från sin förtryckare och bli fri att göra något vettigt av det liv hon fått. Men till ett sådant steg krävdes både mod och styrka, det visste hon. Men den energin var hon tvungen att bygga upp, annars fick hon fortsätta harva runt i hopplösheten.

Kanske skulle jag anmäla mig till Viktväktarna? Det vore kanske bra om det fanns något som satte igång mig, tänkte hon och petade med staven i en tuva kvickrot som växte på vägkanten.

I den stunden gav Berit sig själv ett löfte om ändring. Hon skulle inte skjuta upp saker och ting till nästa dag, i varje fall inte lika många saker, och inte lika viktiga. Nu skulle hon börja motionera på allvar. Inte bara för viktens skull, utan för att få upp lite kondition och lust att leva, för båda delarna var i bott.

Prince hade vissa svårigheter att hålla jämna steg med Berit. Han skulle nosa på allt. Det var onekligen många lukter ute i naturen. Han som gick så nära marken och hade ett utstuderat väderkorn, kunde givetvis känna hur längesedan det var som en räv sneddat över vägen, eller var någonstans haren varit uppe på vägen och gjort ett avstamp för att sedan vända om tillbaka in i skogen. – Det kunde lukta mus, sork, eller fågel.

Prince såg både förvånad och intresserad ut där han stod på vägkanten och kikade in i en skir ljusgrön ormbunks­planta. Han slog lite med svansen och drog på öronen när Berit lockade på honom, men han flyttade sig inte ur fläcken. Han hade fått korn på något intressant.

Under dagen hade det varit varmt och åskan hade rumsterat om rejält och rensat luften. Därför doftade det extra starkt från granskog och blöt myrmark, det noterade Berits väderkorn. Det var inte långt till sjön, den lyste fram mellan trädstammarna. Från en sjö med gräs och tuvor blev det också en speciell doft. – Sjödoft.

Fåglar kvittrade i kapp från buskagen längs den väg hon och Prince gick på. Det var en bråd tid för småfåglar så här på försommaren. Alla arter skulle reda sina bon. En lom hördes klaga bortifrån sjön och ett par måsar cirklade oroligt över den klara kvällshimlen.

Berit gick lite hit och dit och försökte få Prince med sig, men han var ytterst motsträvig. Det gick inte att få upp någon hög promenadfart med en katt som verkade ha bly i tassarna.

– Du ska inte dra benen efter dig, Prince! Rör på påkarna istället! Vad har du under sulorna, egentligen? Draglim kanske…, småpratade hon med katten. Vi måste hinna med den här promenaden och komma hem i skaplig tid, så inte Husse märker, att vi har varit borta.

Berit hajade till vid sina egna ord, stannade upp och såg ut över sjön mellan ett par stora björkar som stod halvt nere i dikeskanten. – En oförklarlig oro grep tag om henne.

– Ja, Husse ja! Det gäller att komma hem, innan han vaknar och sätter i gång att supa på allvar, mumlade hon där hon stod.

Om Fritz fick fylla på sitt rus, hände det allt oftare, att han helt tappade kontrollen. Han blev då både våldsam och oregerlig. Elak helt enkelt. Hon kunde inte riktigt förstå vad som gått åt honom. Sådan hade han aldrig varit förr. Han hade väl alltid haft ett hett humör, och lätt för att brusa upp, men inte som nu … Han förlorade ju kontrollen helt ibland. Ytterst obehagligt.

Sådana gånger när Fritz drack med måtta, tyckte hon att hans dryckenskap var bra. Hon skämdes över sin egen tanke. Men när Fritz druckit sig lagom berusad och somnat fick Berit vara i fred. Då fick hon sitta i lugn och ro. Precis som hon hade gjort nu i kväll: virka eller sticka, utan en massa ointressanta sportresultat ekande ur apparaterna. Hon kunde istället lyssna på en bra bok. Det var fantastiskt det här med bibliotekstjänstens inlästa böcker. Hon hade gått igenom de flesta nutidsförfattare redan. Nu väntade hon bara på att någon debutant skulle ge ut en bok, så hon fick något nytt att lyssna på.

Fritz hade hotat, att han skulle gå ner till bryggan och kasta den där förbannade bokspelaren i vattnet. Så fick den spela för Näcken istället – om hon inte slutade att kränga på sig de där stora lurarna både natt- och dagtid. Det gick ju inte att föra ett vettigt samtal med henne, brukade han klaga.

Fast den här lediga eftermiddagen, hade inte Berit  lyssnat på någon bok, bara suttit overksam medan tankarna irrat sig fram och åter i förgången tid. Hade hon blivit något klokare? – Kanske! Hon hade i alla fall kommit fram till nya idéer och slutsatser. Det var nog inte bortkastad tid att ge sig själv en stund att gå igenom en del händelser. 

Berit suckade, när hon begrundade slutsummeringen av sin filosofiska eftermiddag. För bara något år sedan, hade hon känt sig ganska nöjd med tillvaron och med Fritz, men inte nu! Då hade hon försökt väga hans goda egenskaper mot hans mindre bra och kommit fram till att han trots allt var en bra karl. Hon hade inte blundat för sina egna fel och tagit sig själv i nackskinnet rejält. För hon var kanske inte alltid så lätt att leva med. Vi människor är inte fullkomliga, alla har vi våra fel och förtjänster. Så hade hennes resonemang slutat den gången, och känt sig relativt nöjd med det liv hon levde med Fritz, men det var innan han blev sjukpensionär. Det var efter det som allt tycktes rasa för både henne och Fritz. Glädjen var borta. Långt borta.

Nu längtade hon bara efter att skilsmässan skull gå igenom, men än hade hon papperen i byrålådan. Så länge de låg där, kunde inget hända. 

– Tänk du, Prince. Våra sömnlösa nätter, så bra att vi har dem. Nu kan man rent av bli kulturell, sa hon och tog upp Prince i famnen och viskade något i hans öra.

Prince skakade lätt på huvudet, som om han gav ett nekande svar. Berit skrattade till och kysste honom bakom ett av de stora öronen och bedyrade att hon älskade honom. Då spann han en stump, men ville därefter ner på marken igen.

Den där sömnlösheten började visserligen bli ett problem. Det var nog där hon hade den verkliga orsaken till för högt kaloriintag. Varje natt när hon legat vaken och vridit och vänt på sig och kanske läst eller lyssnat på en talbok, hände det att hon blev tvungen att gå upp och ta sig något ätbart för att hon skulle lyckas somna.

– Tänk om jag kunde sluta älta alla gamla tragedier, nu när jag för en gångs skull är ute i naturen. Tänk om jag kunde njuta av livet och nuet: ”Carpe Diem”. Precis som du Prince gör, viskade hon och såg på katten som stod vid en tuva och piskade intresserat med svanen.

Prince hade förmodligen fått upp vittringen på något mycket intressant. Hela hans kroppsställning vittnade om att han gjorde sig beredd till anfall. Men hon hade honom i sele, så han kunde inte försvinna.

 

***

 

Berit började rannsaka sig själv: Vad var den egentliga anledningen till att hon flyttat ner sin bädd till teverumssoffan? Var det verkligen på grund av den där smällen, som Fritz gav henne. Hon hade rubricerat händelsen som misshandel … Men neeej …, så illa var det väl inte. Fritz hade blivit förbannad och Berit hade sett sin chans att få en anledning att göra uppbrott från sängkammaren. Hon hade helt enkelt gripit tillfället i flykten … smällen hade kommit så lägligt. Hon kunde skylla sin flykt från sovrummet på den där agan han gav henne. Om det var rätt eller fel anledning, kunde inte Fritz kontrollera. Hon hade i alla fall fått en giltig orsak att lämna Fritz ensam i det gemensamma sovrummet.

Om det inte var på grund av den händelsen, som hon dragit sig undan allt samliv med Fritz? Vilken var då den rätta orsaken att lusten försvunnit … Hade den kanske dunstat redan innan det där bråket? – Det var en suggestiv fråga. – Jo, så var det nog, erkände hon. Lusten var borta redan innan. Det var svårt att svara ärligt på så närgångna frågor.

Åldern …? Kunde hennes kyla möjligen bero på den? Men åldern …, så hög var den väl inte? – Hon hade slutat med östrogenet också! Där hade hon kanske den rätta orsaken. – Det var svårt att lista ut vilken av dessa teorier, som var mest rätt.

Berit hade tröttnat på samlivet, men varför? Deras intima stunder hade kapsejsat så raskt. – Lite för fort, för att det skulle handla om hormoner eller vara åldersrelaterade bekymmer. Det var inget som Berit kunde finna svaret på. Inte just då.

Berit anfölls av eftertankens kranka blekhet där hon stod och såg på Prince som närsynt studerade en gräshoppa som verkade sitta i lika djupa funderingar som hon själv.

Berit fortsatte sitt ältande, men försökte vara rättvis mot både sig själv och sin lagvigde man.

Fritz hade börjat kalla henne för alla möjliga otrevliga namn. Hon var kall som is, påstod han. Han skällde och gormade över hennes sängkammarkyla, som bara ökade ju mer han grälade. Fritz hade i ilska slängt ur sig: gjorde han rätt, borde han skaffa sig en älskarinna. Han hade sagt det en kväll när han förgäves försökt vänslas med henne – när hon som vanligt skyllt på allt möjligt för att komma undan.

Tänk om Fritz kunde ha gett henne lite beröm och uppskattning, istället för alla hårda och förnedrande ord. Det var tankar som Berit tänkte nu, när hon promenerade ute i friheten. Tänk om han någon gång kunnat säga att maten var god, men neeej … Aldrig ett uppskattande ord föll från hans läppar. Då kunde han skylla sig själv, att hon var kall som en fisk, och svår att få med på några älskogslekar. – Vilket dumt ord, tänkte hon. Hon hade slagit upp det i Internets ordbank och funnit att det var en sammanblandning av fornsvenska och danska. Det hade inte det minsta att göra med älgskog, så älskog kunde man ägna sig åt var som helst, även där det inte fanns vare sig tallar, granar eller älgar.

Ett vänligt uppskattande ord, kostade inga pengar, ens för en penninghungrig person, men Fritz var snål även med vänligheten. Han var snål rakt igenom. Hade han någon gång sagt att han älskade henne eller kallat henne för älskling i stället för kärring …? Det trodde hon inte, att han hade gjort. Nå, då så! – Då kunde Fritz få ha det som han hade det.

– Men Priiince… Se dig för och kliv inte i lerpölarna på det där viset!

Katten var så exalterad av det som rörde sig i här och var, så han glömde titta var han gick.

Berit böjde sig ner och tog Prince i famnen. Grävde i fickan efter en näsduk för att torka av hans ena bakfot eftersom han klivit ner i en lerig vattenpöl. Hon svabbade hjälpligt av tassen med pappersnäsduken, och stoppade den tillbaka i fickan efter att hon konstaterat, att den borde slängas. Men … hon brukade inte slänga skräp i naturen, så det fick bli fickan.

Prince stretade för att komma loss för att gå för egen maskin och välja väg efter sitt eget huvud.  

– Ja, men kan du se dig för då …, lille katt. Försök att kolla var du sätter dina tassar, och spana inte efter fjärilar hela tiden! förmanade Berit när hon släppte ner katten på dikesrenen där det åtminstone växte gräs. – Du är en drömmare, Prince.

Hon blev lite full i skratt, för vad var hon själv; om inte en stor drömmare. Hon gick ju ständigt i andra tankar utan att se sig för.

 

***

 

Kapitel 13  Tankeslitage

 

Hur Berit än rådbråkade sin hjärna, kunde hon inte minnas när hon slutat med östrogentabletterna eller i vilken tidsordning saker och ting inträffat.

Det dåliga minnet började både oroa och irritera henne. Hon hade sökt på datorn efter orsaker. Hade tittat på symptom över Alzheimer och även kollat på Aspergers syndrom. Det såg inte ut att stämma med dessa – inte riktigt. Birgits glömska gick som i vågor. Ibland kunde hon bli helt rädd över att hon inte fann de ord hon tänkt använda när hon samtalade med folk. Ett enda, ganska vanligt ord kunde förbli borta och helt omöjligt att komma på. För att sedan – helt utan anledning – bara dyka upp, flera månader efter det aktuella tillfället.

Hon var inne i en sådan där svacka av glömska just nu. Hon tyckte i så fall att symptomen för stress stämde bättre än de tidigare alternativen. Även depression kunde stämma in, fast demens passade också. Men så ålderstigen var hon inte än? – (Det kan börja tidigt, sa den där inre negativa apan till henne. Den apan som alltid satt på hennes egen axel i ur och skur).

Kanske kunde tröttheten efter alla sömnlösa nätter och allt bråk mellan henne och Fritz vara en bidragande orsak till glömskan. – Ingen idé att rådbråka hjärnan mer, svaret skulle hon ändå inte få. Hon hade tappat lusten för sex, så var det med det. Om det sen berodde på stress, depression, brist på beröm och uppskattning eller på något helt annat, det fick väl tiden utvisa. Punkt – slut!

Hon hade ju fått extra bekymmer genom barnen också. Ibland blev det bekymmer eller missförstånd av den ena eller andra sorten. Säg den familj, där det aldrig uppstår lite gnissel mellan barn och föräldrar! Det är nog inte överallt som det går friktionsfritt, försökte Berit trösta sig.

Tråkigheter går inte att vaccinera sig emot, tänkte hon och klev över en stor vattenansamling som blivit efter det häftiga åskregnet tidigare under dagen.

Berit hade svårt att skaka av sig sådana bekymmer som hängde samman med barnen. Hon kunde inte dela de problemen med Fritz, för barnen var hennes barn från det tidigare äktenskapet.

Fritz hade inga egna barn och hade svårt att sätta sig in i problematiken. Han blev för det mesta förbannad när hon började tala om sådana bekymmer och tyckte att han inte hade med det att göra. Det hade han väl i och för sig rätt i, men det drog ju ner henne, så på sätt och vis hade han kanske ändå en liten anledning att stötta henne. Hon skulle kanske ha kunnat ge mer av sig själv till honom, om hon inte alltid hade behövt vara ensam med allt, oavsett vad det handlade om.

Jag får inte kasta skulden på alla andra, tillrättavisade hon sig i tanken. Det vet jag att jag gärna vill göra, erkände hon inför sig själv, nu när det bara var hon och Prince och naturen.

– Oj …! Princeman kom här! Det kommer en bil. Bäst att jag tar dig på armen, så du inte går och blir överkörd, sa hon och nystade upp Princen i famnen.

 

***

 

Kapitel 14 Bil i sikte

 

Berit hörde att bilen saktade in bakom henne. Vem kunde det vara? Säg bara inte att det är någon av sommarstugeägarna på andra sidan sjön! Jag har ingen lust att prata eller bli hindrad nu när jag äntligen tagit mig ut, tänkte hon i en förhoppning att bilen enbart hade saktat in, för att undvika skvätta på henne eller skrämma katten.

– Varför kan man aldrig få vara i fred, viskade Berit intill Princens mjuka, varma kropp, när hon hörde de korta igenkännings­signalerna från bilen, som smög sig upp bakom henne.

Berit undrade inom sig, varför hon hade blivit så tillbakadragen, nästan skygg. Var hon på väg att bli asocial, kanhända? Det var inte bra att hon drog sig undan mer och mer. Nu för tiden var det sällan hon behövde rycka in som tolk. Hon ville helst översätta böcker. På så vis kom hon allt längre ifrån gemenskapen med andra människor. Det var både på gott och ont. 

Bilen kröp alldeles för nära. Irriterat försökte hon kika över axeln, men hon kände inte igen bilen. En stor blank sak. Hon kände ingen med en sådan bil. Jo, men … Det var ju den bilen hon sett så många kvällar komma krypande nere på vägen vid postlådan. Ibland hade den stannat till nere vid grinden.

En hastig rädsla sköt upp inom Berit. Hon genomfors av en rysning och höll katten hårt intill sig.

Vem var det som satt bakom ratten? Visst var det väl … – Prince blev orolig han också och försökte slingra sig ur hennes grepp, så hon fick hastigt ta ett stadigare tag i kattens sele och hålla fast honom.

Hon stannade och vände sig om i samma stund som bilen gled upp jämsides med henne. Chauffören hissade ner rutan och saktade in för att stanna.

– Hej, det var du i alla fall?! Jo, jag tyckte väl att jag kände igen dig, Berit, sa bilens förare och nickade åt henne.

– Va …! Är det duu! sa Berit förvånat. Vad gör du på de här breddgraderna? – Ska inte du vara …

Där blev hon avbruten.

– Har du lust att provåka mitt senaste inköp?

– Har du vunnit på lotteri? Är den ny? Ja, menar – vilken häftig kärra. Är det en sådan där förlängare …? Förlåt …, jag skämtar, givetvis. Du känner väl mig, Morgan, fortsatte hon med ett illmarigt tonfall.

Morgan flinade och sa:

– Den går fort, den här kärran, ska jag säga dig! Jag drog upp den rejält på stora vägen förut. Den gick som sjutton och tyst dessutom. – Hoppa in vetja! Törs katten åka bil eller …?

– Jo, Prince har vanan inne att åka bil, men …

Morgan öppnade bildörren på andra sidan och Berit gick runt med katten på armen och satte sig i framsätet bredvid Morgan med Prince i famnen.

På den här kurviga grusvägen drog han inte upp bilen i några kolossala hastigheter, och det var Berit glad för.

De pratade om allt mellan himmel och jord. Morgan berättade att han funderade på att flytta! Han påstod, att han hade hoppat i galen tunna och att han ångrade skilsmässan från Berit och barnen. Han var så innerligt trött på kärringen, som han uttryckte det. Hon gick honom på nerverna ville han påstå.

Jahaa, det är så dags att komma underfund med det nu. Ångra sig efter så många år, var ju inte riktigt relevant, ansåg Berit, men hon lyckades tiga, om det mesta som hon hade på tungan och sa bara:

– Jamen …, det var ju så du ville ha det. Är du inte nöjd nu då? Som man bäddar får man ligga, sa hon förebrående. Så är det bara. Det gäller väl även dig, Morgan!

– Tänk om du kunde anstränga dig lite, och sluta pika mig för mitt misstag. Det är längesedan och jag trodde att …

Han tystnade för någon minut och fortsatte när han dragit in ny luft:

– Jag har ångrat mig, det vet du, att jag har! – Och jag har bett dig om förlåtelse. Många gånger, faktiskt, tillade han och slängde en hastig sidoblick på Berit.

– Vart är du på väg med oss nu? frågade hon efter att de kommit ut på den nya sträckningen av E 18. Jag måste hem i tid, förstår du. Annars super Fritz sig full, så jag inte vågar sova inne i natt.

– Skit i gubbfan och stanna hos mig i natt! Vi kan fara vart du vill.

– Gode tid, är du inte klok? Vad skulle Gunni säga, om du inte kom hem i natt?

Han svarade inte på det, utan fortsatte att köra tills de närmade sig staden. Då körde han in på en rastplats och stannade.

– Du Berit! sa Morgan och harklade sig. Om jag åker ner till ”Kanelsnäckan” och köper lite kaffebröd, kan du väl hänga med upp till min provisoriska lya och fika.

– Provisoriska …, härmade Berit och slog blicken i Morgan, som strök sig om hakskägget och sa:

– Jo, förstår du … Jag lovade sköta blommor och fiskar åt Sune medan han är utomlands ett halvår. Gunni vet inte om det.

Typiskt Morgan, tänkte Berit – Han är tydligen fortfarande en överraskningarnas man.

– Det är satan så skönt att ha en egen vrå, så jag får koppla av från henne ibland, fortsatte han.

Morgan lade ena handen på Berits lår, precis som förr i världen. Han såg in i hennes ögon lite försiktigt. Nästan skrämt, och lite för länge för att det skulle vara enbart kamratligt.

– Bara en liten stund, vädjade Morgan. Jag menar, så vi får prata lite ostört för en gångs skull. Det är inte så ofta man ser dig Berit. Sedan du flyttade från staden har jag letat efter dig överallt. Mest där ute dit jag fick tips om att du skulle bo. Har du slutat att gå på dans?

Utan att invänta svar från Berit fortsatte han:

– Jag har hoppats att du någon gång skulle vara ute på gården, så jag kunnat stanna till och prata med dig.

Berit satt tyst och lyssnade och försökte känna efter vad hon själv ville. – Varför inte? tänkte hon, när Morgan inte sa något mer. Jag har inte roligare än jag gör mig, så nog skulle jag kunna ta en kopp kaffe med ett olyckligt gammalt ex?

– Okej! En liten stund då, men då får du även hoppa in på Servusbutiken och köpa en burk kattmat, för in i affären får jag inte gå med Prince.

– Ska bli, sa Morgan och startade bilen och så bar det av in till staden.

Prince jamade grovt som bara en siames kan. Berit klappade honom, så han lugnade sig.

Efter konditoriet, kilade Morgan in på Ica-affären och köpte en burk lyxkattmat åt Princeman.

– Här får du kattrackare, sa han skämtsamt och lade burken bredvid Prince, där han satt i Berits knä och intresserat tittade ut på kunder och bilar.

 

***

 

Berit följde med upp till Morgans provisoriska näste. Hon kände redan i hissen att avståndet mellan henne och Morgan var för tight, så hon drog en lättnadens suck när de nådde sjunde våningen där Sune hade sin lägenhet, så det blev mer luft mellan dem.

Den kvällen slutade inte riktigt på samma vis som hon från början föreställt sig. Det hade blivit mer tag i Morgan, än vad hon mindes att det varit tidigare.

– Gunni och jag har inte alls så lika intressen som hon försökte inbilla mig allra först, kläckte Morgan ur sig och sökte åter Berits blick. Hon är ju hemma alla dagar nu sedan hon fick för sig att ta förtidspension. – Och då är hon så utvilad, så då vill hon jämt…

Berit höjde på ena ögonbrynet och undrade vad den kommentaren stod för, men hon teg.

Morgan avbröt sig tvärt och slängde en generad blick på Berit, innan han tillade:

– Ja du vet vad jag menar? – Det värsta är, att jag inte tänder på henne längre, och då blir hon ju så gnatig och grinig, fortsatte han. Jag orkar inte med henne längre! Kanske skulle vi para ihop Gunni med din kåtbock, Fritz, tillade Morgan helt utan omsvep.

Oj! tänkte Berit … Det blev en sekunds tystnad medan hon tog in vad det var han hade sagt. Vad visste Morgan om Fritz, eller varför kallade han Fritz så?

– Det låter trist det du berättar, Morgan, men jag hörde en helt annan version om Gunnis pensionering. Nämligen att hon hade fått sparken från sitt jobb, kläckte Berit ur sig, för det förstod hon, att inte Morgan hade en aning om. – Den där uppsägningen var nog anledningen till att hon gick i pension, tillade Berit lite flisigt och såg på Morgan.

”Hon puttrar och ljuger rätt friskt den där tanten, Gunni, det vet både jag och fler med mig”, hade Berit haft lust att säga, men hon teg. 

Morgan blev helt tyst. Han tyckte inte om när Berit pikade honom för hans val av kvinna. Det var det dessutom många andra som gjorde. Han ville glömma det där språnget över staketet eller det stora klivet genom häcken, som kanske var ett mer rätt uttryck. Skit samma vad det kallades. Han hade ångrat det och nu tyckte han inte att det var lika roligt längre. Det gröna gräset på andra sidan gatan, hade börjat gulna som av den värsta torka.

(Rätt åt honom, tänkte Berit. Eller kanske hon tänkte: Rätt åt henne, Gunni. – För det var ju hon som var jägmästarinnan).

Berit förstod att Morgan inte kände till det där med Gunnis stora fallskärm. – Gunnis arbetskamrater röstade ut henne och anställde en man på hennes plats istället. Där hade Berit ett övertag. Hon visste att det hade ordnats en fallskämt åt tanten.

Berit genomfors av en rysning när hon mindes Morgans svek och Gunnis intrång i deras hem. Hur Berit funnit sin grannfru naken i sängen med Morgan efter att hon varit utomlands på jobb och kom hem en dag för tidigt.

”Det är mig Morgan älskar …”, hade Gunni gastat medan hon försökte skyla sig med lakanet så hon liknade ett övergött spöke.

Ja, jaa, tänkte Berit, det där är längesedan. Men hon kände sig nöjd med vissheten att Morgan inte älskade Gunni lika hett längre. Det kändes nästan som en upprättelse, att Gunni, det feta stycket, fick sitta där och sukta efter Morgan: Den tillmötesgående och trevliga Gunni; ”Kvarterets kåtkärring” som hon kallades.

Berit log för sig själv, så Morgan kommenterade det och frågade vad hon tänkte på.

Berit skrattade till och sa:

– Det skulle du nog bra gärna vilja veta.

 

***

 

Morgan fixade kaffet medan Berit försökte bända upp kattmatsburken med skaftet av en tesked. Prince snodde runt benen på dem och jamade. Han hade blivit hungrig efter promenaden och bilturen.

”Mjaauooo…” – Han ställde sig på bakbenen och stödde framtassarna mot Berits lår.

– Ja, jaa, lugna dig lille vän, sa Berit, och strök honom hastigt över hjässan och fortsatte bända i kattmatsburken med teskedsskaftet.  

Morgan bar in kaffebrickan i Sunes vardagsrum och satte ner den på det stora glasbordet efter att han föst undan tidningar och fjärrkontrollen till den nya teven.

De drack kaffet och pratade om tider som svunnit, om barnen de hade gemensamt och om mycket annat. – Morgan visade henne ett fotoalbum som han höll på att göra i ordning för att ge ett av barnen i födelsedagspresent. Sedan drog han igång arbetskamratens stereomaskin och lade en åttitalsplatta i Cd-växlaren och bjöd upp Berit till dans.

Prince hoppade upp i soffan, där Berit lämnade en varm plats. Han började tvätta sig alltmedan han tittade oroligt bort mot det dansande paret. Han såg ju på långt håll, att den där felaktiga hussen började lägga vantarna på hans matte. Vad skulle hans rätta Husse säga om det? – Ifall han hade sett det.

Prince höll ju på Fritz, med båda sina framtassars tummar. Fritz var en utomordentligt bra Husse. Bättre kunde inte en katt få. Det var Princens syn på saken. – Uuj … Prince strök sig över ögonen, som om han inte vill se mer … De dansade alldeles för tätt, ansåg han, och slutade tvätta sig. Han skakade ogillande på huvudet när han såg under lugg bort mot de dansande. – Det där går aldrig bra, tänkte han och blundade för säkerhets skull. Kanske var det lika bra att han lade sig ner och somnade ifrån alltsammans en stund.

Berit njöt av stillheten och musiken, för att inte tala om hur hon trivdes med att känna Morgans varma andedräkt mot sin hals och hans hårda famntag. Hon mindes dem så väl. Fast aldrig i samband med dans, för Morgan hade ogärna dansat och om han blev tvungen att dansa så var det dåligt beställt med taktkänslan. Det mindes hon. Nu klarade han stegen bättre. Kanske berodde det på övning eller hade han gått någon danskurs?

Berit kände hur hon, mot sin vilja, mjuknade i Morgans famn. Minnena som var så bittra fick lite oskarpa kanter. Konturerna suddades ut – mer och mer. – Lite konstigt med tanke på allt som hon hade fått ta emot och blivit tvungen att klara sig igenom. All förnedring, alla lögner och sveket. Dessutom under en tid i livet när barnen fortfarande behövde en fungerande mor. Det hade varit helvetiska år för Berit att ta sig igenom.

Morgans varma andedräkt fortsatte att kittla henne vid vänsterörat, så det gick rysningar genom hela hennes kropp. Guud! – Vad hade hon nu gett sig in på? Hon kunde inte undvika att tänka på fel saker! Hon som hade blivit så kall och avståndstagande. Vad hade nu hänt? Hennes kropp besvarade – utan svårighet eller dröjsmål – den åtrå som hon märkte att Morgan blivit ansatt av. Nu lekte hon med elden …

Man skulle inte väcka den björn som eventuellt sov, men hon kunde inte låta bli att trycka sig ännu tätare mot Morgan medan de dansade. Och den där björnen …, den var redan väckt. Hon mindes … Hennes kropps celler mindes … Hon svävade till musiken i Morgans famn.

Hur skulle hon handskas med dessa nya uppdykande känslor? Hon vek i alla fall undan ansiktet när Morgan försökte kyssa henne som tack för dansen.

Morgan gick till skivspelaren för att lägga på en Cd-platta, som han sett att kompisen hade i sitt arkiv. Den låten mindes han att Berit och han förlovat sig till. Med spänning lade han skivan i stereon och tryckte igång spelaren. 

Minsann … den musiken, hade den önskade effekten på hans danspartner. Han log illmarigt och såg Berit djupt in i ögonen. De stannade upp i dansen för några minuter och bara kramades och lät minnena löpa som de ville.

Morgans heta kyssar fick Berits pulsar att brinna, och hon kämpade inte längre emot. – Som en lealös docka lät hon sig föras bort till soffan, där de båda dråsade ner i bredvid Prince, som i förskräckelsen hoppade ner och gömde sig under fåtöljen.

Berit suckade av välbehag när Morgon smekte hennes bara bröst och överöste henne med kyssar. Hon skälvde till när han drog ner dragkedjan i hennes jeans. Det kröp i hela kroppen av åtrå. Morgan andades tungt vid sidan av henne, och hon hade ingen tanke på att avbryta det de höll på med.

                                                                                                

***

 

Kapitel 15  En oplanerad kärleksnatt

 

– Neej! – Herre Gud! – Vakna Morgan! Vad är klock…? Vi har somnat! – Försovit oss. Det är ju nästan morgon. Det är ljust ute. – Var är katten …? – Prince! – Priiince …, ropade Berit och slängde av sig täcket.

Hon hade hon hamnat i sängen?

Morgan började vakna till. Han sträckte på sig och gäspade. Själv var hon mer än klarvaken. Skräcken spred sig som ett ormgift i kroppen.

Morgan såg sig om genom en dimridå av skägg och ostyriga lockar. Han liknade Trollfar i en barnsagobok. Men hur ser jag ut själv? Säkert inte bättre, tänkte hon skamset och körde fingrarna genom håret, utan att det gav den frånvarande frisyren någon bättring.

– Jaha-ja! Så kan det gå, sa Morgan helt lugnt, som om ingen brådska fanns.

– Nej, vet du Morgan! Det här duger inte. Nu fixar vi i ordning lägenheten efter oss och så kör du mig hem. Skynda på! Nu är väl Fritz vaken om han inte supit sig helt plakat, mumlade hon, med en ångestknut sittande mitt i halsgropen.

Ångesten flyttade sig inte, fast hon svalde hårt flera gånger. Hon mådde illa. Hur hade hon kunnat bära sig åt så här? Det förstod hon helt enkelt inte.

Hon kände sig kräkfärdig när hon begrep vilken knepig situation hon frivilligt försatt sig i.

– Gode Gud! Backa bandet, viskade hon för sig själv och började leta efter sina kläder.

– Lugna dig, sa Morgan och grep tag om hennes ena arm och drog henne med sig till badrummet.

Morgans förslag om att ta repris på gårdagkvällens trevligheter, lyckades han inte få Berit med på. Det blev enbart en snabbdusch.

Berit hade så bråttom att komma i kläderna, att hon inte ens torkade sig torr. När hon skulle ta på sig trosorna fastnade de på den våta huden, så hon nästan drog sönder dem. Jumpern blev svår att få på. Den blev sittande fult, och bh-bandet hade vridit sig så det skavde på axeln. Men nu gällde det att komma iväg från detta kärleksnäste, fortare än kvickt.

Hon lockade på Prince och tog katten på armen och gick mot lägenhetens dörr, samtidigt som hon uppmanade Morgan att sno på.

 

***

 

Berit satt tyst bredvid Morgan när de körde ut från den nattysta, staden. Det stod några bilar parkerade här och var längs huvudgatans trottoarer. En skåpbil svängde ut på huvudgatan strax bortom El-giganten och körde före dem en bit, innan den svängde av och in på en enkelriktad tvärgata.

En manlig cyklist kom farande ut ur en gränd med en väldig speed. Kanske skulle han iväg till ett tidigt morgonskift. Eller var det kanske en person som åkte hem till sitt … efter ett nattligt äventyr … precis som hon själv? Skammen brände när hon tänkte så.

Morgan slängde emellanåt små forskande blickar åt Berits håll, men han sa inget. Hur mådde han själv? Den frågan vågade hon inte ställa. Tankarna malde och samvets­förebråelserna hamrade inom henne. Vad hade hon gjort mot Fritz. Hon som alltid avfärdat hans misstänksamhet med ett nonchalant svar om att han hade hjärnspöken. Inte behövde Fritz ängslas, nej då …

När de kommit ut ur staden syntes morgondimmorna lätta över åkrar och ängar. I en hage stod en fårskock och trängdes invid en träddunge. Lite längre bort mot skogskanten, stod två nattrötta hästar och halvsov. Det såg nästan ut som om de lutade sig mot varandra, så tätt intill varandra stod de.  

Solen var på väg upp, det skulle bli en fin dag. Berit kände sig vemodig och djupt ångestfull, när hon såg ut över denna nyfödda dag och undrade vad den skulle ha i sitt sköte.

– Fryser du? frågade Morgan.

– Nja, lite kanske, svarade hon utan att se på honom.

Han vred på ett av instrumentpanelens många reglage och en skön värme spred sig ner över hennes ben och Prince vädrade i den nya luften som strömmade in från defrostern. Kanske följde det med helt nya dofter utifrån, som väckte hans intresse.

 

***

 

Morgan stannade nere vid postlådan. Just när Berit gjorde sig beredd att kliva ur bilen, stäckte han sig efter henne och sa:

– Vänta lite, kom hit! Han fick tag i hennes kofta – sätt dig ner en stund. Jag vill fråga dig ett par saker, Berit!

Nu var goda råd dyra det begrep hon. Inte falla på mållinjen, tänkte hon. Det var uppbrott och ett nytt liv som singel hon planerade. Det var det som skilsmässopapperen handlade om. Papperen låg i sängbordets nedre låda. Dessa papper hade hon ännu inte visat Fritz och till Morgan hade hon inte med ett ord andats om den historien. En omstart med ett gammalt ex. var inte aktuellt. Det kunde hon åtminstone inte tro.

– Har du aldrig funderat på att lämna Fritz? frågade Morgan.

Som om han känner på sig vad jag har haft i tankarna, tänkte Berit lite förvånat, men teg. – Morgans fråga kom så överraskande … Det kändes svårt att försöka bortförklara sanningen, men det var hon tvungen att göra. Fick Morgan veta något om hennes planer om att skilja sig från Fritz, då kunde hon vara tillbaka på ruta ett fort nog, långt innan hon ens börjat planera för det nya liv som väntade henne som skild.

Här gällde det att sno åt sig lite tid … Förbannade gubbar hela bunten, tänkte hon. De har bara sex och knulla i sina huvuden.

Tanken var hackig och där avbröts den abrupt av en annan tanke. – Vad hade hon själv haft i tankarna? Det är inte ens fel, viskade samvetets röst inom henne!

– Nej, det är så sant, så sant, råkade Berit säga högt.

– Förlåt! Men vad sa du? undrade Morgan som satt och såg bedrövad ut, samtidigt som han strök på en spinnande Prince-katt som stod med baktassarna på det svarta lädersätet och båda framfötterna på instrumentbrädan í Morgans lyxiga bil.

Prince skådade med stora blå ögon ut genom framrutan, som om han försökte spana in sin riktiga husse.

– Jag skulle vilja göra en repris på den här natten sa Morgan och la handen på Berits lår.

– Glöm det, lyckades hon få ur sig och knuffade upp bildörren och sa lite retfullt:

– Hörr’u Morgan …, du har ju en villig brud där hemma, försök med henne.

Därefter slängde hon igen dörren och halvsprang upp mot huset med katten i famnen utan att se sig om. Hon hörde hur bilmotorn rusades och hur bilen for iväg med en rivstart. Hennes sista kommentar var ganska onödig, det erkände hon, men vad farao … Hon var ju tvungen att börja styra livet själv, inte bara låta andra bestämma.

 

***

 

Kapitel 16   Hemma igen

 

När Berit öppnat ytterdörren, som för övrigt var olåst, smög hon försiktig på tå in i farstun – precis som hon skulle ha gjort, om hon varit en hårt hållen tonåring, som velat undvika att väcka oroliga och ilskna föräldrar. – Kusten verkade vara klar. Ingen människa fanns i köket. Hon spanade försiktigt in i teverummet, men soffan var tom. Då hade Fritz, i alla fall, vaknat och gått upp och lagt sig i sovrummet. Bra!

Försiktigt smög hon uppför trappan till övervåningen och kikade in i sovrummet, men Fritz var inte där heller. Sängen var bäddad precis som innan hon gick igår kväll.

– Vart fasen har han då tagit vägen? sa hon för sig själv.

Hade någon kompis kommit? Nej, Fritz brukade inte umgås med några suparbröder. Mystiskt, tänkte hon och tittade in i sitt arbetsrum. Nej …! Datorn stod där den alltid stått och inget var ändrat. Förresten var Fritz inte något för datorer. Han kallade dem för ett satans påfund och en jävla stressmaskin, så inte hade han roat sig med den leksaken.

Berit stängde dörren för hon ville inte att katterna skulle håra ner mer än nödvändigt bland hennes papper och datagrejer.

– På övervåningen finns inte Fritz, sa Berit och såg sig om, och inte där nere heller, vart i helsike har han då gett sig iväg?

Med snabba steg gick nerför trappan.

Berit gick ända ut på gården. Ställde sig stilla och såg åt alla håll. Så ropade hon:

– Fritz, Friiitz …! Hallååå!

Hon stod tyst och lyssnade en stund.

– Vart har karl’n tagit vägen? Jag har väl aldrig sett på maken. Klockan är ju inte mer än halv sex. Så till någon bekant kan han inte ha gett sig iväg. Inte så tidigt.

Hon lät blicken gå neråt bryggan. Dimmorna höll på att lätta och låg som ett gråvitt skynke strax ovan vattenytan. Måsskäret med den lilla tallen, var halvt inhöljd i dimmorna som oroligt svepte om varandra som dansande älvor. Att dimmorna var så rörliga just där, berodde nog på att det fanns ett inlopp från en större bäck alldeles i närheten av skäret. Det såg nästan spökligt ut.

Berit halvsprang på stigen ner mot sjön. Nej, nere vid bryggan var han inte, så något morgondopp hade han inte tagit. Inte metade han åt katterna heller, för båten låg där den skulle ligga och vid bryggan brukade han aldrig meta, för där stod det bara mört som enbart smånafsade på masken, men aldrig nappade lika bestämt, som vad småabborrarna brukade göra ute vid Måsskäret. Men som sagt, ekan låg på sin plats.

Var fanns Fritz då? Nu började hon bli orolig på allvar.

Förresten så var det en positiv sak till med hennes Fritz. Han tog aldrig bilen när han förtärt sprit. Fast … nu slog det henne som en blixt … Så mycket elände som det hade varit på sistone … Tänk om … – Ja, tänk om han tagit bilen och kört ihjäl både sig och fler därtill. Hur skulle hon kunna leva med det? Hon som själv hade varit ute på galej hela natten. Fy fan! Vad hon ångrade sig. Hur skulle allt bli nu? Vad hade hon ställt till med?

Hur skulle hon kunna bekänna detta snedsteg för Fritz? Han hade ju dessutom varit rädd för just detta. Det var ju hon som alltid fräst åt honom, att han såg spöken mitt på ljusa dagen, när han tjatade om att han var rädd, att hon skulle träffa någon annan. Nå … hur var det nu då? Det såg väl faktiskt ut, precis som om det där hjärnspöket, som Fritz varit så rädd för, just nu visade sig i all sin glans eller skröplighet… Detta trots Berits motargument. – Trots alla hennes försäkringar att det bara var hans vanliga inbillning.

Det som hänt den här natten, var varken inbillning eller hjärnspöken. Berit skämdes inför sig själv.

Hur hade hon kunnat göra en sådan huvudlös handling? En så dum grej! Hon kunde helt enkelt inte begripa sig på sitt eget handlande. Om hon hade velat få det besvärligt i framtiden, så hade hon i så fall lyckts åstadkomma den sitsen nu, rann det genom hjärnan. Hormoner, ålder eller depressioner …, skit samma. Jo, det senaste kunde hon inte undvika än att hon måste hålla med om att hon led av. Kunde hon skylla nattens händelser på deppighet? – Ensamhet och övergivenhet … Knappast troligt. Även om hon var ur gängorna på grund av …

Nej, nu får det vara nog, tänkte hon.  – Det fanns inte plats för några försvarstal. Det begrep hon. Det var ingen idé att försöka förtränga nattens händelser och passionerade möte med helt fel person.

Berit kände på sig att detta skulle hon få ångra mycket djupt.

Fritz var ju svartsjuk som bara den. – Inte skulle det bli bättre av en bekännelse från henne om att hon varit otrogen. Nej, det där fick hon lägga på is så länge. Det skulle ju bara vara dumt att utmanat ödet.

Den här händelsen gick inte att få ogjord. Hon kunde helt enkelt inte backa bandet. Men hon kunde tiga.

 

***

 

Berit gick tillbaka upp till huset. Tittade i postlådan, men tidningen var kvar, så Fritz hade inte hämtat den.

Med tidningen under armen gick hon in och slog sig ner vid köksbordet, men fick ingen ro. Var fanns Fritz?

– Tänk om …? Nej, så får det inte vara, sa hon halvkvävt när hon reste sig upp från stolen och gick ute i farstun. Hon klev i träskorna, slängde koftan över axlarna och satte fart över den daggvåta gräsmattan bort mot garagelängan.

Dörren till växthuset stod öppen, men där … nej inte kunde Fritz vara där – Bäst att titta! Hon lade om kursen och började gå mot växthuset.

Nej, där var han inte, det var fort konstaterat. Men han hade vattnat tomaterna. Antagligen hade han tänkt på att det kunde bli varmt frampå dagen, för han hade öppnat ett par takfönster på en glipa, för att tomaterna skulle få luft. Det gamla växthuset var inte självventilerande, så han hade dessutom lämnat dörren öppen avsiktligt. För det stod en hink vid dörren, antagligen för att markera att den skulle vara öppen.

Vilken underbar doft tomatplantorna sprider, hann hon tänka, när hon drog in ett extra djupt andetag, innan hon vände sig om för att gå ut från växthuset. Hon stod stilla någon minut, innan hon styrde stegen mot garagen.

Garageportarna var låsta båda två. En extra nyckel hade de på ett gömställe bakom västerväggen. Hon gick dit, men den nyckeln var borta.

– Va… varför? stammade hon. – Varför har han tagit bort den? Eller vem kanske man ska säga? Det är så mycket löst folk som är i farten nu för tiden. Så den kan väl vem som helst ha tagit.

Hon vände tvärt för att gå in efter en extra-nyckel, så hon kunde undersöka garaget. Men om Fritz var där, brukade inte dörrarna vara låsta.

Hon fick leta en bra stund, innan hon hittade en extra garage-nyckeln, för även den som brukade hänga inne i nyckelskåpet var puts väck. Men hon hade ju en nyckel på sin egen knippa.

Med nyckelknippan i sin hårt knutna och svettiga hand, skyndade hon sig tillbaka till garaget för att regla upp. Om han inte fanns där heller … Var …

– Bevara mig så tröga de här stora dörrarna är, frustade hon när hon försökte få upp den tyngsta porten.

Porten gav ett eländigt jämmer ifrån sig när hon tvingade upp den. Hon gruvade sig över att Fritz struntat i att smörja de torra gångjärnen.

Väl inne i garaget lät hon blicken svepa över alla bilvrak och annan bråte. Det såg inte ut att finnas någon där heller, men hon tände lysrören i taket och trängde sig in mellan bilkadavren. Flyttade lite på en trasig gräsklippare och trängde sig sedan förbi den och sparkade undan ett par tomma färgburkar. Hon sträckte på sig upp på tå, för att se över den höga jeepen som stod i vägen, för att det skulle gå att se ända bort till väggen.

Jo, minsann. Visst låg det någon där innanför all bråte. Var det Fritz …?

Hon tog ett jämfota hopp upp i luften och hann se att det var Fritz som låg där borta vid väggen, men varför i all världens dagar … låg han där …

Hon slingrade sig förbi fronten på jeepen och spanade mot platsen där dynorna till trädgårdsmöblerna låg.

– Jaha! Där har han ankrat, mumlade hon för sig själv och ropade: Fritz jag är hemma nu!

Inget svar, men det kanske inte var så konstigt. Kanske hade Fritz supit sig redlös, så han somnat i samma stund som han letade efter något bland dynorna till trädgårdsmöblerna. – Nej, vad skulle han ha där borta i det mörkaste hörnet av garaget. Han hade nog varit stupfull, i ordets rätta bemärkelse – så det var inte att tro att han skulle höra henne. Eller hade han fått en hjärtinfarkt …

Den där förb… dunken med hemkört och en flaska Fanta (modell stor) stod bredvid på golvet. Hon flyttade på den nyare gräsklipparen, så det gick att ta sig förbi bilarna.

– Hur i … Hur har Fritz kunnat ta sig ända dit bort? Han som är större än jag? Här behöver städas, pustade hon och trängde sig vidare bland alla grejer.

Berit stannade och lutade sig över Fritz. Hans ansikte såg så naket och oskyldigt ut. Han sov djupt – nästan som ett barn. Medan hon stod och såg på honom och tänkte på sina nattliga eskapader, vävde hennes samvete fast en grå tagg i hennes hjärta. Den skulle bli svår att få bort.

Ska jag låta honom fortsätta sova ett tag till, så kanske han inte blir så ilsken när han vaknar? tänkte hon. Stryk ville hon inte ha efter den här älskogsnatten, som hon just avslutat. Fast nu hade hon gjort sig förtjänt av aga.

– Men vad är det där? sa hon högt och böjde sig ner.

Det såg ut som om det fanns spyor under hans kind. Jo, visst! Det var ju en massa uppkräkningar som han låg i. Hon blev förskräckt och tog tag om hans axel, för att försöka väcka honom. Fritz var helt slapp! – Blek! – Andades han … Eller…? Det rann upp en ny tanke i Berits uttröttade hjärnsystem – är han kanske medvetslös.

– Jo, det är han nog, svarade hon sig själv, för här är burken till mina sömntabletter som jag försökt hushålla med, för att jag skulle ha något att sova på, när det blev kris. Burken är helt tom. Herre-Gud!

Nu var det Kris. – Kris med stora bokstäver.

 

***

 

Epilog

 

Ambulansen kom omgående. De hade verkligen inte sparat på blåljusen eller gaspådraget, och Fritz omhändertogs på akutmottagningen. Det blev magpumpning och vad mer de gjorde fick aldrig Berit veta. Fritz överlevde i alla fall och det var en innerlig tur, för hur skulle hon ha orkat med sina samvetskval – om inte Fritz hade klarat krisen?

Fritz blev sjukskriven. Han skulle vila och försöka komma tillbaka till livet genom kognitiv terapi; KBT. Han fick stanna på psykkliniken under några veckor, till dess han orkade ta itu med sina tankar och brottas med de problem han hade. Han var ju tvungen att komma tillrätta med hur han skulle ändra sin livssituation – och planera för resten av livet. Sådant gör man inte i en handvändning.

Fritz hade bekymmer och problem som tyngde honom. Om dem hade Berit inte haft den blekaste aning. Fritz var en tyst person, som aldrig sade mer än nödvändigt om sig själv eller sina innersta tankar. Han valde att döva sin ångest och med sprit. För tillfället var det ett sätt att dämpa bekymren, men det var en förkastlig åtgärd som inte löste hans problem.

Att det hade blivit så drastiskt med hans drickande de senast åren – berodde väl helt enkelt på att det blivit för mycket bekymmer att gå och älta alldeles ensam. Han delade aldrig något elände med någon. – Han vågade inte blotta sina svagare sidor. Kanske av rädsla för att han skulle göra bort sig. – Bli hånad. Att inte vara stark var tydligen ett stort minus för Fritz. Inte ens till Berit som var hans livskamrat, kunde han öppna sig inför. Så rädd var Fritz för att låta någon få dela hans innersta tankar och de bekymmer han hade. Så hemska tyckte han att hans svagheter var.

Fritz måste ha mått fruktansvärt dåligt under lång tid, utan att säga något till Berit. Hon brast i gråt när hon tänkte på ur hur hennes Fritz kanske kämpat med alla bekymmer som till sist blev honom övermäktiga. – Så han till sist inte sett någon annan lösning än den han till sist valde. Det kändes som en stor sorg, att han inte hade delgivit henne sina eländen.

– Det skulle ha länkat oss bättre samman om du Fritz vågat dela allt med mig. Det var ju så det var menat, att vi skulle ha gjort, snyftade hon för sig själv. Det var ju meningen att vi skulle ha älskat varandra i nöd och lust.

Där tappade hon ordförrådet och tog upp näsduken och snöt sig.

– Kan man dela nöden, kommer säkert lusten att följa efter utan krångel, nästan viskade Berit.

Det där med att Fritz blivit halvt sjukpensionerad, hade märkts mycket väl i lönekuvertet, så kanske även ekonomin hade blivit ett bekymmer för honom. Kunde han dessutom ha skulder som inte Berit kände till? Det skulle hon försöka ta reda på.

Långt senare fick Berit veta att den där kvällen när Morgan plockade upp henne och Prince i bilen, hade Morgan träffat Fritz när han kört en runda förbi deras gård. Fritz hade befunnit sig vid det mindre garaget nere vid vägen. Det garaget där det förvarades cyklar och diverse trädgårds­redskap. Jus då hade Morgan kommit körande. Fritz hade stått utanför garaget och trilskats med en cykel där kedjan hoppat av.

Morgan hade stannat, hissat ner rutan och hejat på Fritz och arrogant frågat honom, om han lånade ut frugan en stund. Fritz blev förbannad och försökte ge Morgan en höger, men missade. Morgan hade dragit gasen i botten på sin krutmaskin och gett sig iväg i ett moln av grus och vägdamm.

När Berit inte kom hem, lade Fritz ihop två och två. Att Berit var ute och promenerade hade Fritz redan tidigare på kvällen upptäckt, för både katten och stavarna var puts väck. Till råga på allt, såg han hur Morgan fortsatte åt det hållet som Berit brukade gå på sina promenader med katten. Det gick nämligen bra att komma ut på stora vägen via den gamla landsvägen. Han var ju inte dum, han Fritz.

Att Morgan plockade upp Berit, misstänkte Fritz, när hon inte kom hem. Och att de där mardrömmarna – som ansatte Fritz ibland – kanske skulle besannas just den här kvällen. Den tanken rev och slet i hans inre.

Så fräck som Morgan varit den här gången, hade Fritz aldrig tidigare uppfattat honom. Det kändes hemskt när Morgan helt kallt hade frågat efter Berit och undrade var hon var. Morgan hade även frågat Fritz om han kunde tänka sig att låna ut sin fru några timmar – för att Morgan skulle få uppleva gamla minnen. (Så rått och fräckt hade Morgan uttalat sig)

Fy faaen! hade Fritz tänkt, och bestämt sig för att ta adjö av denna Jordens Jämmerdal! Nu fick det vara nog. Han hade gått in och undersökt medicinskåpet och hittat Berits högeffektiva sömntabletter.

Fritz hade länge funderat på den här utvägen. Det erkände han när psykologen frågade honom. Fritz ångrade att han fallit så lågt, så han till och med hade börjat misshandla Berit fysiskt. Det räckte med den psykiska tortyr han ofta utsätta henne för.

Nu kunde han räkna sig till dessa misshandlarsvin – dem som han tidigare sett ner på – en sådan var även han nu. Så långt hade det alltså gått.

Hur hade det kunnat gå så illa?

Fritz blev tvungen att närma sig bekymren genom resonemang. Inte bara med psykologen utan även tillsammans med Berit. Det var ingen kort väg, som de hade att gå, för att komma tillbaka till varandra. Men finns kärleken så … – Då är tid och arbete all möda värd. Så tänkte både Berit och Fritz när de gemensamt åkte till samtalsterapeuten för att nysta upp den härva det blivit av deras inkapslade tystnad.

 

© Ingbritt Wik