Makabra händelser på en arvegård

Ingress: Nadja är i sitt barndomshem Nolåsen, som hon samäger med sina fem syskon, och ingifta släktingar.

Någon vill ha bort henne från gården. Det har hon känt i många år, men inte så hon varit rädd för sitt liv. Den här semestern kommer att sätta punkt för hennes fortsatta vistelse på gården. Förgiftat kaffe, punkterade fordon, och döda råttor i kallkällan …, är bara en del av vad hon kommer att möta.

I slutet av sommaren – efter en dramatisk natt – packar hon det nödvändigaste och flyr i panik från gården och de onda krafter, som verkar ha den i sitt grepp.

 

***

Kapitel 1

Nadja bromsade in och parkerade bilen vid den gamla ladugården. Hon öppnade bildörren, stack ut benen och satte fötterna i det sommargröna gräset. Vickade lite på ena foten. Sandalerna som hon köpte härom dagen var en aning stora. Fast å andra sidan, då skulle de inte skava.

– Skönt att vara ledig. – Äntligen semester, sa hon högt för sig själv och fäste blicken på lagårdens blå-grönskimrande sinnerstensvägg.

Hon irriterade sig på den trasiga fönsterrutan, som ett av brorsbarnen hade skjutit sönder med slangbella.

De närmaste dagarna skulle hon bara vila. Det hade varit så stressigt före semestern.

– Jag har slitit som en liten bäver, sa hon och suckade. Jag har slarvat med maten, levt på kaffe och Novalucol. Fick närapå magsår på kuppen. – Nu ska det bli ändring.

Hon reste sig från bilsätet, tog några kliv ut över lagårdsbackens kamomillprydda yta, sträckte på sig och gjorde ett par uppmjukningsrörelser. Krumbuktade sig så en skata, som satt i rönnen, skrattade hjärtligt.

– Tänk att få vara ensam här i barndomshemmet. Få vara mig själv, slippa ha med folk att göra på ett tag. Underbart! Guud-vilket-paradis det är här!

Bilens bagageutrymme var fyllt med grejer som skulle in till stugan.

– Jag får gå flera gånger. Kan ta det viktigaste först, muttrade hon och lyfte ut ett par kassar med proviant och en väska med kläder och diverse grejer.

Så här mitt i juli var det varmt. Bad och lata dagar väntade.

Nadja lät blicken glida bort över vinbärsbuskarna uppe vid grönsakslandet, där hon, tidigt i våras sådde sallad. På så vis slapp hon köpa giftbesprutad sallad. Det som växte där var ekologiskt odlat. Gödslat med koskit.

Så bra att ha ett grönsaksland som väntade. Fast nu låg hon efter med rensningen, erinrade hon sig. Ogräset hade fått vara i fred länge, på grund av att hon inte haft tid att åka hit på ett tag.

Sjön glittrade nerom stugan, och asparna i Aspåsen hade fått sällskap av halvstora björkar. De var så pass stora nu att deras stammar lyste vita mellan asparnas släta gröngrå bark. En och annan gran hade smugit sig in i sällskapet. Hon stod stilla en lång stund och såg över den nästan spegelblanka sjön. Inte ett moln på himlen. En vacker vy. Kanske skulle hon ta en tur med ekan framåt kvällen. Det fanns ju en gammal gisten trä-eka.

Nadja ställde ner sitt bagage på trappan och rotade i handväskan tills hon fick fatt i nyckeln. Låste upp och gick in.

– Neeej, stönade hon. Det luktar nästan ödehus! – Usch! Jag måste vädra.

Ytterdörren fick stå öppen. Inkommen i köket såg hon sig om, slängde upp handväskan och en dagstidning på arbetsbänken, och fortsatte bort till kylskåpet där hon ställde kassarna med provianten. Därefter gick hon till pannrummet och ställde upp dörren på vid gavel. Den lilla pallen fick bli stöd mot dörren, för att den inte skulle glida igen av korsdraget.

Resväskan med kläder och övriga grejer, hade hon ställt i farstun, och den tog hon med sig upp till övervåningen när hon ändå gick dit upp för att vädra. Hon öppnade dörren till rummet som hon brukade använda … Men stannade tvärt på tröskeln. Fönstret var redan öppet.

Det var ju bra, men tänk om det hade regnat in ... Hur länge hade det stått öppet? Nadja brukade gå runt i huset innan hon lämnade det, så hon hade inte lämnat fönstret öppet. Dessutom var det inte upphakat. Tur att det inte hade blåst sönder.

 – Slarv, vem är den skyldiga, sa hon mellan hopbitna tänder.

Hon hade fem syskon att välja på. Sex var de med henne.  De ägde huset gemensamt nu sedan föräldrarna lämnat det jordiska. – Hon saknade dem än, men sådan var tiden.

– Alla ska vi den vägen ... Äsch! – Nej, suckade hon. Nu har jag semester, och ska inte deppa …

Nadja skulle införa ett dagschema med meditation och yoga och lite gymnastik och så skulle hon vila och slappa. Även  öva sig i positivt tänkande. Det behövdes.

– Oh! – Guud, så skönt! utropade hon och kastade sig ner på den bäddade sängen, så det knakade i trästommen.

Där blev hon liggande en lång stund. Såg upp i taket på de gråvita plattorna och lät blicken följa skarvarna som bildade ett sick-sack-mönster.

– Nej, här kan jag inte ligga och slappa. Inte än.

Motvilligt reste hon sig upp och gick ner för att ta hand om varorna som skulle in i kylskåpet.

– Jag måste hämta ved också, muttrade hon.

Eld i vedspisen skulle det vara, även om det var sommar. Hon älskade det där hemtrevliga knastret. Eld i spisen hörde till. Dessutom sparade hon ström om hon lagade mat och värmde diskvatten på spisen. Hämta vatten i källan, var hon också tvungen till. Det krävdes en del förberedelser innan hon kunde börja slappa.

 

***

 

Eftermiddagen blev inte alls lika angenäm som Nadja hoppats. Hon retade sig på vedtjuven. – Hon hade slitit och huggit ved förra gången hon var här, och när hon nu kom ut i vedskjulet för att hämta ett fång … Då fanns det bara stora vresiga klampar kvar, och vart i Helgoland hade yxan tagit vägen? Hade vedtjuven stulit den också?

Nu började Nadja bli irriterad. Vem hade gjort det här? Var det något av syskonen som kunde vara så …? Hon slog bort tanken i samma stund som den dök upp. Spöken och oknytt hade hon hört att både föräldrar och annan släkt pratat om att det fanns på den gamla gården, men att de skulle stjäla ved och konfiskera yxan. Där gick nog gränsen.

En tomte hade hennes egen far sett i vedskjulen en gång. Men inte kunde väl sådana varelser som tomtar … Näää … Att skylla händelsen på en beskedlig tomte var orimligt.

Nadja blev stående som overksam inne i vedbodens skumraskt. Hon skrek till när en stor fladdermus susade förbi alldeles intill, och for ut genom dörren som ett grått spöke.

– Oj, så du skräms, Hilda. Vad ska du ut och göra nu? Det är inte natt än! Tala om för mig var yxan finns och vem som stulit veden! – Sånt vet du säkert, ropade hon efter fladdermusen.

Nadja irriterade sig på alla konstiga händelser, som blivit fler och fler på senare tid. Kunde man inte vara lite hjälpsam mot varandra och lämna kluven ved kvar, tänkte hon och sparkade till en kubbe så den for iväg och slog sig i väggen med en dov duns.

Hon fick leka plockepinn en bra stund, innan vedkorgen blev inemot halv av flisor näver och små vedträn som gick att elda.

– Får köpa mig en egen yxa, och ha den i bilens bagageutrymme, sa hon. – Då kan jag åtminstone hugga ved när jag kommer hit, mumlade hon och tog vedkorgen och gick in för att göra upp eld.

Den där roddturen på sjön blev det inget med. När hon skulle göra upp eld i spisen blev hon tvungen att göra en sotares jobb. Gud i himlen vad det rök in. Röken hade stått som en grå dimma i köket och vällt ut som ett moln genom dörren när hon stod på gården och hostade.

Nadja hade känt sig som en rökt böckling när hon till sist hade lyckats få ordning på rökkanaler, öppnat stängde spjäll, som aldrig tidigare varit stängda. Och när hon till sist hittade – och fick bort – en hårt hopknölad papperstuss, som satt i en rökkanal, då svor hon en lång ramsa. En hopknölad papperstuss kunde inte hamna av misstag i rökgången. Rena sabotaget! Vem var det som jävlades med henne på det här viset?

– Detta måste vara gjort av någon som har nyckel till stugan. Ingen tvekan om saken, sa hon och drog undan en hårslinga med en sotig hand.

När allt det där med sotningen var klart, gick Nadja på spaning och hittade en gammal slö yxa i smedjan. Det kändes skönt att avreagera sig på de vresiga vedkubbarna.

Svettig och sotig som den värsta sotarmurre, satte hon sig på trappan för att vila. Koltrastens ljuva toner svävade ut från toppen av granen som stod borta vid dasset. Solen var på nergående och glädjen borta.

Nadja grät en skvätt där hon satt och lyssnade till den svarta fågelns invecklade toner.

 

***

 

Det började skymma. Nadja hade tappat lusten för sjön och myggen hade samlats till attack. Hon reste sig upp från trappan, gick in och slog sig ner framför teven istället. När filmen var som mest spännande knackade det på ytterdörren. Eller rättare sagt; det bultade rejält hårt. Hon ryckte till och såg på sitt armbandsur: Vem kom nu, så här sent?

Hon reste sig upp från soffan och skyndade ut i farstun.

– Vem är det? ropade Nadja, där hon stod i farstuns mörker, men fick inget svar.

Hon öppnade dörren och tittade ut. Ingen fanns på trappan. Vart hade besökaren tagit vägen?

– Hallå … kom fram… Är det någon där? Hallå …!

Helt tyst. Det enda som hördes i kvällsmörkret, var det lilla prassel som blev i lönnens bladrika krona när vinden rörde runt.

– Konstigt, sa hon och genomfors av en skräckblandad rysning.

Visst hade det bultat hårt och pockande på dörren. Vem visste att hon var här? Hon hade inte sagt det till någon mer än sin syster Carola. Grannar fanns inte på nära håll. Stället låg ensligt. Det var just det som var så skönt. – Men kanske inte just då!

Ytterligare en gång ropade hon ut i skumrasket, utan att få annat svar än prassel från lönnen. Kvickt drog hon igen dörren och reglade.

– Tur att individen inte bara klev rakt in. Dörren var ju olåst, muttrade hon.

Missmodigt lufsade hon tillbaka in till teven, där rollistan efter filmen just rullades upp.

– Typiskt! Nu fick jag inte se hur filmen slutade.

Hon slog sig ner i fåtöljen. Den där gamla Emmafåtöljen som hon visste att hennes far hade fått i 50-års present.

Till sist mådde Nadja riktigt illa av allt som hade gått fel den allra första dagen av semestern. Skulle hon kanske ringa till Carola. Nä… det gör jag inte, tänkte hon sekunden efter. Onödigt att skrämma upp henne så här sent på kvällen.

 

***

 

Nästa dag vaknade Nadja av att solen lyste in genom söderfönstret. Vad kunde klockan vara?

– Oh! – över tio … Hur är det möjligt? Jag la mig vid … ja, när var det? Gud, så ont i huvudet jag har. Jag mår illa fortfarande. Var det kanske av den där röken … den som jag fick en så stor dos av i går. – Eller är jag på väg att bli sjuk?

Hon reste sig halvt om halvt upp, så hon blev stående på alla fyra med ansiktet kvar i kudden. Hon förblev i den ställningen en bra stund, innan hon lyckades få med sig överkroppen.

Nadja drog sig till minnes att hon hört telefonen ringa någon gång på morgonkvisten. Hon låg på övre våningen, mitt över det rum där telefonen fanns. Nummer­presentatör fanns inte, så den som ringt, fick ringa om igen. Men vem skulle ringa till stugan? Hon hade åkt hit för att få en lugn och skön semester. Alla visste att hennes föräldrar var borta sedan flera  år.

Felringning, kanske? Ja, så måste det vara, tänkte hon och avfärdade vidare spekulationer.

– Aha ... Det var nog syrran som ringde, Carola ville nog veta hur jag klarade av gårdagskvällen.

Ska ringa henne så fort jag fått i mig lite frukost, tänkte hon.

– Först måste jag gå ner till sjön och tvätta av mig sot och allt obehag, stönade hon och vek undan täcket, satte fötterna på det kalla golvet.

Hon hasade iväg bort till morgonrocken som hängde kvar på en krok sedan förra gången hon var här.

Knappt vaken tog hon det lugnt i trappen. Fram med Alvedon, tänkte Nadja när hon klev in i köket.

– Säkrast att ta två, så jag orkar ner och tvätta sotet av mig, mumlade hon med en tablett redan inne i munnen och den andra i den lite svettiga, halvknutna handen.

När hon svalt tabletterna med ett halvt glas ljummet vatten, gick hon ut och satte sig på yttertrappen och funderade. Det var skönt med den friska luften som svepte likt en vänlig hand mot hennes kind och runt hennes nattsvettiga hals. Det enda ljud som hördes var koltrastens toner och lite prassel högt uppe i lönnens stora krona.

En sittbänk – grovt tillyxad – stod under lönnen. För sin inre syn såg hon sin far ... Hur han kommit från åkern och slagit sig ner på bänken för en paus under varma försommardagar. Klädd i storstövlar och blåkläder med vegamössan lagd bredvid sig på sittbänken.

– Oh …! Hör göken! utropade Nadja glatt som ett barn. Å, men … Göken! ”Ho, ho, ho – hooohcs...!” Oj, då … där blev det tvärt stopp. Han fick något i halsen.

Gökens läte var angenämt.

– Tänk att här sitter jag ensam nu. På samma ställe som jag satt som barn. Allt är bra konstigt! – Tiden verkar vara kvar där jag lämnade den, för så många år sedan, viskade Nadja och såg bort mot smedjan, där vägen slingrade sig in i den mörka granskogen. – En hund skällde långt bort i fjärran. Ljudet kom någonstans nerifrån ... bygden.

Nadja reste sig från trappan, gick längs grusgången och styrde stegen mot den välbekanta stigen som ledde ner mot sjön. Blommorna vajade längs dikesrenen. En och annan citronfjäril bytte blomma, som om den var stressad, eller hade svårt att bestämma sig för vilken den skulle slå sig till ro på.

Vinden var mjuk och len, och sjön var nästan spegelblank. Bara små krusningar som ilade lite hit och dit. Det kommer att bli en fin sommardag, tänkte Nadja, just i det ögonblick som blicken föll på den plats där ekan burkade stå ...

– Neeej…! – Båten är borta!

Nadja stannade mitt i steget, och såg sig om åt alla håll, som om hon trott att hon kunde få syn på förrövaren. Hon skyndade på stegen för att om möjligt se om ekan bara var flyttad och ställd bortom en del björksly som växt upp vid strandkanten. Ekan måste ju stå där – för vem skulle behöva använda den?

– Neeiij! Båtplatserna är tomma … ingen eka … någonstans, sa Nadja och drog en tung suck när hon kom ner till stranden.

Modlös satte hon sig på en av de stora flata stenhällarna som hennes mor brukat ställa bykkaret på när hon skrubbade tvätt.

Så kom en sådan där obehaglig övergångssvettning igen! Fy! Hon fick nästan ångest av de där vallningarna som sköljde över henne utan någon som helst förvarning.

– Den här åldern är rakt inget att avundas mig, pustade hon och drog av sig morgonrocken och grävde i ena fickan efter en näsduk.

Hon fick upp en spetsprydd tygnäsduk, men den var hopknuten ...

– Vad i fridens namn är detta? – Vem fan har lagt något i min näsduk och sedan knutit ihop den?

Nadja öppnade knuten – ut föll en papperstuss. Hon böjde sig ner och tog upp tussen och vecklade upp den: en blågrön, död spyfluga!

Skräcken grep tag om henne. – Vem var det som gjorde sådant bus? – Saker och ting inne i huset bytte plats och om de inte gjorde det, så ändrade de läge. Ängeln som stod på teven var ofta vänd med ryggen ut mot rummet. – Så hon skulle märka att hon inte var ensam i stugan.

De senaste tre gångerna när Nadja kom till stugan, hade ytterdörren varit upplåst. Bara att kliva in. Trots att hon reglat och tagit nyckeln med sig. Men nycklar fanns det givetvis fler av och ingen svårighet att kopiera. Någon som inte borde ha en nyckel till stugan, kanske hade skaffat sig en. Eller …, var det något av syskonen som försökte skrämmas…?

Nadja suckade på nytt. Här kunde hon inte sitta. Hon var tvungen att ta sig samman och kliva i vattnet och tvätta av sig även om lusten att bada definitivt var borta.

Vem hade eldat sist i vedspisen i köket? funderade hon och doppade sig i sjöns kalla vatten. – Vilken stare… i så fall! Tankarna malde. Inte sätter man igen rökpiporna med en tuss tidningspapper när man eldat färdigt.  

Hon tog några tag ryggsim och frustade samtidigt som hon skakade på det blöta håret ur ansiktet. 

Det doftade näckrosor och nate, blandat med en lukt av dy från tuvor och gyttjiga stränder. Hon gillade den bisarra blandningen av odör och arom. Det skulle lukta så från en skogssjö.

En gräsandshona simmade en bit längre ut. Hon hade en flock ungar. Honan kvackade och upplyste sina ättelägg om något, och i en lång rad försvann de in i en vassrugg.

Nadja kom att tänka på att hennes syster Carola ägde ett gammalt 1700-talstorp. På så vis hade systern blivit bekant med rök, sot och eld. – Att det var sabotage, det där som Nadja råkat ut för igår, var nog en rätt gissning, menade systern. Carola hade tipsade Nadja om att hon borde syna alla eventuella rökkanaler och spjäll innan hon, nästa gång, försökte göra upp eld.

– Tur att Carola skaffade det där gamla torpet, för då finns det någon som jag kan fråga om råd, muttrade Nadja där hon plaskade runt i vattnet bland sjögräs och näckrosor …

– Hu…! Det är ju för tjyven kallt i vattnet. Iskallt!

Hon frustade som en mindre flodhäst när hon vadade iland för att vira in sig i badlakanet. Hon frös så hon hackade tänder och försökte frottera sig varm med den sträva handduken.

– Så tar vi lite stretching på det här och tuffar upp oss, rådde hon sig själv, och kastade den fuktiga badhandduken över de små buskarna som växte vid stenröset.

Där kunde den hänga på tork.

Hon uppmuntrade sig själv med några svikthopp. Sträckte och tänjde. Hoppade och viftade för att bli varm. Kylan kom liksom inifrån. De här övningarna var även bra för den uppdämda ilskan. Ett bra sätt att avreagera sig. Nästan lika bra som vedhuggning.

Tankarna snurrade som vagnarna på ett tivolitåg. Runt, runt, runt! – Det måste vara någon obehörig som har en nyckel, funderade hon. Syskon gör inte så mot varandra. – Eller …?

 

***

Kapitel 2  

 

Nadja vandrade i sakta mak på den smala dikesrenen upp mot huset. Stannade i kröken och tittade efter smultron. Det fanns små kart, men de satt ganska tätt. Blommor fanns det i mängder, så det skulle nog bli rätt mycket. Men plantorna satt i skuggan från det halvdöda krikonträdet, annars brukade väl smultronen vara färdiga redan till midsommar.

Just som hon rundat kröken så det gick att skymta huset bortom poppelträden, blinkade hon till.

– Det sitter en svart katt på trappan, sa hon överraskat.

Det såg hemtrevligt ut, men – vems katt var det? Inte kunde Black leva fortfarande? – Nadja gick fram till katten – som inte alls verkade skygg – och strök på den. Katten reste sig artigt upp och började spinna.

– Jo, men det är ju du, Black! Men Guuud … lever du än? Var har du hållit hus, du fanns inte när vi ordnade med bouppteckningen. Var har du bott någonstans, du är inte ens mager? – Du måste vara ruskigt gammal nu!

Eller är du en spökkatt…, tänkte hon och lyfte upp katten i famnen. Nej, något spöke var han inte. Han var ju varm.

– Du var gammal redan för längesen, viskade hon. Men de där vita stråna i bröstet, de har du kvar. Då måste du vara den försvunne Black.  

Katten hade tre vita hårstrån i bringan. Ingen tvekan om vem han var.

– Oh! – Så skönt! Nu fick jag en kamrat. Någon som jag kan resonera med.

Black kanske kunde hålla hennes rädslor i styr. En katt var, i alla fall, en levande varelse.

– Kom vi går in och tittar om det finns något ätbart till dig! Makrill i burk, har jag. Duger det? frågade hon och viftade med burken i luften.

Katten plirade lite oförstående på det hon viftade med.

Grädden, den var nog inte sur, men den hade blivit stående kvar på köksbänken sedan i går. Hon tryckte på den öppnade tetran, samtidigt som hon höll näsan över öppningen för att känna om det luktade surt.

– Så dumt jag tänkte, sa Nadja högt, utan att delge katten vad hon funderat på. Hur ska en liten kisse, som du Black, kunna skydda mig? Nå, det känns i alla fall tryggare … med dig i huset. Känner man sig trygg, tänker man klokare. Tack vare dig, Black, kan jag kanske skydda mig själv bättre.

Hon lyfte upp ”Gamle Svarten” i famnen.

Med katten på axeln och matskålar i händerna gick hon ut till fars hemsnickrade sittbänk. Satte ner katten och skålarna, och slog sig ner bredvid. Katten åt makrillbitarna och drack upp grädden. Såg forskande på Nadja en lång stund, innan han började tvätta sig.

 

 ***

 

En ny dag grydde. En dag när Nadja inte var ensam. Black hade legat bredvid henne hela natten. Varm och trygg.

Nadja skulle duka fram frukost åt både sig och katten, och styrde stegen mot kylskåpet för att plocka fram det hon skulle ha.

– Neeej! – Vad har hänt? utropade hon och blev stående med kylskåpsdörren öppen.

Flytande glass täckte delvis bottnen i kylskåpet. Visst, hade skåpet fungerat förut? Det hade varit snärjigt att få allt uppackat och i ordning när hon anlände till gården. Det mesta hade krånglat, men nog hade hon startat kylskåpet ... Jo, hon hade tryckt på knappen så den kom i läge ON. Det visste hon säkert. Hon mindes hur skåpet låtit. Hur det hade startat med ett rejält skrap. Precis så som det brukade låta när det stått avstängt ett tag.

Hon märkte hur hon började bli osäker på sina egna iakttagelser. Vad hon hört, sett eller tänkt. Hon kände sig inte längre lika säker på vad hon kom ihåg. Kanske är det jag som börjar bli otillräknelig, for det genom hennes röriga tankar.

 Så fick hon inte tänka.

Hon gick bort till spisen, vred på en av rattarna till plattorna, men inte ett liv. – Nä-hä! – Där fanns det ingen ström. Hur kunde det komma sig? Hon prövade att tända takbelysningen. Det fanns tydligen ingen ström alls i huset. Konstigt. – Det hade inte varit åska, och inget blåsväder, då borde det inte ligga träd över ledningen.

Nadja visste inte vad hon skulle göra, därför ringde hon till systern. Hon hörde efter om Carola hade några tips att ge. Och visst hade hon det.

– Kära syrran, sa Carola. Det är bara att du sätter i gång med en felsökning.

 

***

 

Efter telefonsamtalet med Carola, startade Nadja felsökningen, som systern rått henne att göra. Allra först tittade hon på elcentralen, som satt på farstuns vägg, för att se så det inte var någon säkring som gått sönder. – Alla säkringarna var hela. Hon fortsatte ut på gården till stolpen där huvudsäkringarna skulle finnas. – Carola hade sagt att det gick att bryta strömmen där också.

Nadja öppnade plåtskåpet med den knepiga nyckeln, som Carola tipsat om. Den passade faktiskt. Det blev ett plåtigt gnäll när hon öppnade. Det satt tre säkringar på rad inne i skåpet, precis som Carola hade sagt.

– Mä see ..., sa Nadja och drog tankfullt handen genom håret. – Hur skulle säkringarna se ut om de var trasiga …? Hur sa Carola?

Nadja petade på en …

– Jamen! Herreguuud … De är ju lösa! De hänger knappt kvar i sina hålrum. – Så där ska det väl ändå inte se ut? Förbaskat! Jag måste ringa till Carola igen.

Nadja stod handfallen en bra stund med blicken fäst på den gamla ladugården medan hon funderade. 

– Det måste vara någon som skruvat ur dem! – Säkringar kan inte skruva ur sig själva!

Hon stängde skåpet och gick in och ringde Carola. Hon berättade om de urskruvade huvudsäkringarna, och nämnde även att någon bultat på dörren, häromkvällen, utan att ge sig tillkänna.

Carola gissade, att det var någon som velat sabotera. Någon som med vett och vilja brutit strömmen in till huset.

– Ett mycket dåligt skämt, svarade Carola. Så gör man inte med tanke på att det som finnas i kyl och frysfack kan bli förstört.

– Vem skulle det vara, sa Nadja tonlöst.

– Någon som har ett ont öga till dig, Nadja, och som inte gillar din vistelse i vårt gamla barndomshem. Kan det vara ditt ex.?

– Nä-heere-guud! Han vet inte att jag är här. Och han skulle väl aldrig göra något sådant!

 

***

 

Modstulen gick Nadja bort och satte sig på yttertrappan. Tankarna ältade allt som hänt den senaste tiden.

Vem hade satt igen rökkanalen till spisen med en papperstuss, så det knappt gick att elda? Och så gräsligt det hade rykt in. Det var någon som missunnade henne den goda spisvärmen. Nadja tyckte om att höra det hemtrevliga sprakandet. Kanske det var ljudet som betydde mest. Värmen hade hon ändå, så här på sommaren. Huset blev mer levande när det var eld i spisen. Det kändes nästan som om hon kom tillbaka till barndomens trygghet när det sprakade i den gamla vedspisen.

Veden som hon huggit förra gången hon var här ...? Endera var den uppeldad av någon av de andra, eller konfiskerad bara för att jävlas med henne. Nu fanns det bara stora kubbar kvar, som var så vresiga och svåra att dela.

Nadja hade lyckats få isär några stycken en eftermiddag. Fast allra först hade hon fått leta sig halvt galen efter en yxa. Hon hade hittat en gammal slö yxa i smedjan.

Men eldningen blev – som sagt – en flopp. – Röken vällde ut i köket som en tjock, grå dimma, innan hon lyckades släcka brasan med en skopa vatten.

Helgalet! – Hälla vatten i spisen, men vad skulle hon göra?

Kvickt upp med fönster och dörrar innan hon kvävdes. Hon hade blivit tvungen att rusa ut på gården, hostande och kraxande. Gode tid, vilket spektakel! Det sved i både ögonen och lungorna – och hon hade blivit yr och illamående av syrebristen. Ingen bra början på semestern.

Nadja ansåg att hon inte kunde ringa till Carola varje gång det hände otrevligheter. Det hände saker titt som tätt.

”Jamen spjället! Du har kanske inte öppnat spjället”, mindes Nadja, att Carola hade sagt när hon berättade om att det rök in när hon skulle göra upp eld.

Nä, det hade inte Nadja gjort, men å andra sidan, hade hon aldrig stängt det förra gången hon var i stugan. Någon måste alltså ha ... Hon genomfors av en rysning, så skinnet på hennes bara armar knottrades.

På sin inspektionsrunda första dagen, hade Nadja dessutom upptäckt att det satt en papperstuss instoppad i rökgången från spisen, så draget blev minimalt. ”Koloxidförgiftning”: Det var varken en bra början eller ett bra slut på semestern.

 

***

 

Nadja beslöt att ta en skogspromenad, för att se om det fanns mogna blåbär. Det dög inte att sitta och älta allt som hänt. Hon grubblade och sökte förklaringar som den värsta deckare. Nu skulle hon koppla av. Det var ju därför hon förlagt semestern hit … Hit till vägs ände som den gamle provinsialläkaren hade kallat den här platsen när han varit till gården på sjukbesök.

Nadja stannade när hon såg att det låg en gran över stigen. Men det var bara toppen som blockerade gångvägen. Det räckte med att lyfta extra högt på benen och ta ett längre kliv, så var hon över på andra sidan. Hon ryckte loss en kvist ur toppen. Man kunde faktiskt äta granskott när de var färska hade hon hört.

– Mmm, vilken ljuvlig skogsdoft, mumlade hon och höll ett par ljusgröna granskott under näsan.

Blåbär fanns inte. Det skulle nog inte bli några bär i år. Blommorna hade kanske frusit, då i våras när det blev en rejäl eftersläng av vintern.

Så lugnt och skönt det var i skogen. Ett melankoliskt sus från granar och tallar, och hackspettens hamrade hördes långt bortifrån. Måsarna skria över sjön som hon kunde skymta mellan träden. Måsarnas läten hörde sommaren till. Utan måsar, skulle det kännas fel.

 

***

 

Tillbaka på gården, tyckte Nadja att det såg ut att vara färska bilspår på ladugårdsbacken ... Men ... kanske inte! Det växte så mycket kamomill där, så det var svårt att se skillnad på färska eller gamla spår.

Bäst att laga lite mat, tänkte hon. Efter middagen skulle hon ta en tur till Hofors lanthandel med sin mors gamla cykel. Den blev riktigt häftig efter att hon bytte däck och fixade lite med den. Nästan som ny.

Eftersom hon planerade att ta cykeln, kunde hon ta sig en jamare till maten. Hon hade köpt en vinflaska, som hon fortfarande inte öppnat. – Om hon inte skulle köra bil, kunde hon unna sig en skvätt vin. Hon behövde något stärkande efter alla strapatser.

En cykeltur skulle kanske ge henne större perspektiv på allt som hänt på Nolåsen. Det var sommar och kvällarna var ljusa. Det skulle bli skönt att ta en runda på cykeln. Hon kunde köpa ny glass istället för den som blivit förstörd när den där nidingen skruvade ur propparna. En veckotidning skulle hon köpa. Bra att ha något att bläddra i innan hon somnade. Lite räkor och annat gott till Black skulle också inhandlas. Det var skönt att ha en katt. Lite löjligt kanske, men Nadja kände stor trygghet i det lilla svarta pälsdjuret.

Hon skalade några potatisar och panerade fisk. En bit fisk gav hon till Back och sa:

– Varsågod!

Katten kurrade till och såg förvånad ut, men grep sig verket an, att tugga i sig fiskbiten. Därefter satte han igång med stortvätt.

 

***

 

Den där cykelturen kunde Nadja glömma! Cykelns båda däck var punkterade. Det kunde inte ha hänt av sig själv. Nu kom rädslan tillbaka. Hon lämnade hastigt uthusets dunkla mörker. Kanske hon inte var ensam där inne. Med tunga steg gick hon neråt boningshuset.

Mitt för ladugården tvärstannade hon. Vad sjutton var det hon hört? – Blodet isade sig i ådrorna, och hon började springa mot stugan. Väl inne i farstun reglade hon dörren. Lutade sig mot den och andades stötvis. Hon hörde hur hjärtat bankade.

Hon hade hört hur en koskälla klingade inne i ladugården. Där fanns inga djur nu ... Men precis så hade det låtit på den tiden kossorna fanns.

Nu var frågan: stod det någon mänsklig individ inne i ladugården och ruskade på koskällorna. Dessa hängde på en krok där inne. Det var Rosas bjällra som hon hört. Det var den kossan som varit gruppens skällko. Nadja kände mycket väl igen klangen av den bjällran.

 

***

 

På våren gjorde alltid Nadja i ordning ett trädgårdsland där hon sådde grönsaker. Odlingen gick att sköta tack vare att hon så ofta åkte till Nolåsen vid kortare ledigheter eller helger.

Just nu hade hon ägnat några timmar åt att gallra morötterna, och knipsat av alla rabarberknoppar som annars skulle ta näring och vatten från plantan. Det verkade som om grönsakerna skulle bli riktigt fina, om de bara fick lite mer vatten. Den saken skulle hon fixa i kväll när det inte var så varmt. Hon reste sig upp från gräset där hon suttit och vilat, borstade av sig jord och smolk.

Nu skulle hon dra sig ner till stugan och koka kaffe. Efter det hade hon planer på att göra en sväng till kyrkogården och se till föräldrarnas gravar. Hon blev alltid påmind om dem när hon gick omkring och rotade bland alla barndoms­minnen.

– Kom Black! lockade hon. – Kiss, kiss!

Black hade stannat kvar hos henne alltsedan första dagen på semestern – då han helt plötsligt satt på trappan – precis som förr när föräldrarna levde. Nu hade han i en timmes tid suttit och lurpassade vid ett sorkhål eller vad det var som upptagit hans intresse.

– Hör’ru … katt. Ska du följa med till källan och hämta vatten?

Nadja gjorde en gest med armen bortåt källan, som om hon trott att katten kunde förstå …

– Vi ska koka kaffe …, sa hon och tog den rostfria hinken och började gå bort mot kallkällan.

Black kom som om han fattat vad hon sagt. Sprang före på stigen bort mot källan. Stora bestånd av björnpipor hade skjutit upp längs dikeskanten, men även en bit in på det lilla gärdet vid hagen. Hon hade alltid tyckt att björnpipor var majestätiska växter. Inemot meterhöga med grova stammar som skiftade från grönt till blålila.

När Black var framme vid källan, vek han av från stigen och hoppade över det igenväxta diket och försvann upp i snåren av sly och blåbärsris vid den gamla gärdsgården. Den som hennes far och farfar – hade gjort av slanor, stör och bakar från sågen. Det var inte mycket kvar av den nu. ”Tidens tand” hade gjort sitt. Allt är förgängligt, tänkte Nadja lite dystert och såg upp mot den branta höjden där det en gång hade stått en toppbruten tall. Ett fiskgjuspar hade byggt bo i den tallen under många år. Men något tragiskt måste ha hänt, för den ena gjusen hittades död nerom tallen.

Nadja böjde sig ner för att ta bort plåten, som låg som skydd över källan.

– Väldigt så snett plåten ligger. Hur kan den ha rubbats?

Stenen som låg över plåten var stor och tung. Vinden borde inte ha klarat att rubba den. Hon fick ta i för att rulla bort den. Hon tog tag om plåten, böjde upp den och lät den falla bakåt över det höga gräset, som svarade med ett prassel.

En gammal misshandlad hink med påspikat skaft fungerade som bytta. Den hängde på en gammal stör, som lutade betänkligt. Försiktigt, för att inte riva omkull den bristfälliga upphängningsanordningen, lyfte Nadja upp byttan.  Hon skulle just sänka ner den och hiva upp lite friskt vatten – när hon stelnade till.

Två döda råttor låg och flöt nere i källan.

– Neeej…! Nu har det gått för långt! skrek hon så Black kom farande, som om han fattat att det var något riktigt galet som hänt.

Nadja slängde ifrån sig byttan och drog plåten över öppningen och skyndade därifrån. Hade de där döda råttorna legat i källan när hon hämtade vatten förra gången? Hon hade haft bråttom.

Inte var råttor så drulliga, så de gick så nära kanten att de drullade i och dränkte sig. Nej, och åter nej! Råttorna var nog islängda av någon illvillig person.

Nu gick inte vattnet att använda. Bäst att titta i gamla källan, som knappt något kände till! Kanske flyter det döda råttor även i den? tänkte hon och gick åt ett helt annat håll. Vid den källan var gräset högt och såg inte ut att vara nertrampat. Nadja var nog tämligen ensam om att ha kännedom om den källan.

Hon lade sig på mage i gräset och stack ner huvudet genom hålet i kvarnstenen. Det var mörkt och kyligt, vattnet verkade klart. Luktade lite i stil med källare. Brunnen var stensatt, så det var väl från fukten på de övre mossbelupna stenarna som det blev en sådan jordkällarlukt.

När Nadja låg där med huvudet nersänkt genom kvarnstenens hål, dök ett bibelcitat upp i minnet: ”Att en kvarnsten hängdes om hans hals, och han sänktes ner i havet”, löd delar av bibelordet.

Efter besiktningen av källan, vågade Nadja hinka upp kaffevatten ur den. Lade sedan tillbaka det tunga locket över öppning och gick till stugan med vattenhinken. Jag måste handla också, tänkte hon, men det kan jag göra på hemvägen från kyrkogården.

Hon hällde vatten i kaffepannan, och öste i kaffe.

 – Oj, då, det blir i starkaste laget.

Hon hade stått och tänkt på annat och öst i dubbelt så mycket kaffe mot vad som behövdes.

 

***

 

Efter kaffestunden tog Nadja kassen med blommorna som skulle sättas på graven och gick till bilen. Startade och såg att bensinlampan blinkade.

– Attan också … Någon måste ha slangat bensin. Jag blir tvungen att tanka igen, suckade hon. Jag kan stanna vid Esso.

När hon klev ur bilen vid macken, passade hon på att dra in några djupa andetag. Hon var så konstigt trött. Kunde det komma in avgaser i bilen? Hon var snart sagt beredd på vad som helst. Hon vädrade fara i allt.

Hon skulle veva ner rutan och köra med den öppen bort till kyrkan. Det var inte så långt kvar, bara en bit till genom skogen. Sen kunde hon ta en promenad och vädra ur lungorna.

 

***

 

Carola hade försökt nå Nadja på telefon, men inte lyckats få fatt i henne. Då chansade hon på att slå numret till  mobiltelefonen. Långt om länge hörde hon ett hest kraxande: ”hallå, hallååå!”

– Nadja! – Är det du eller har jag kommit fel ...? frågade Carola.

– Jooo …, det är jag, men jag ligger i diiiket, förstår du. Jag körde av här ... Aaav vägen, förstår du ... Syrran ...?

Nadjas röst var släpig, nästan som om hon var berusad.

– Har du åkt av vägen? Är det – det du försöker säga?

– Jaaa, ja-visst. – Jag somnaaa-de… – åååh!

– Somnade mitt på blanka eftermiddagen! – Det kan man väl inte göra, heller? skrek Carola i telefonen, och väntade på lillsyrrans svar.

– Jooo …, jag kaaan det ... Det är ju helt klart, som sagt ... Hääär är jag. Jag sitter på en tuva utanför bilen. – Vaknade i grevens minuuut, kan man säga... – Körde inte in i träden, men lyckades inte hålla mig kvar på vägen – utan for ner här, och hääär är jag nu ...

Carola hörde hur Nadja snyftade. Nu får det vara nog på eländen för syrran, tänkte Carola. Jag måste hjälpa henne.

 

***

Kapitel 3    

Carola och hennes make gjorde sällskap till platsen där Nadja fanns, för att hjälpa henne att få upp bilen ur diket.

När bilen var bärgad och de var hemkomna till Nolåsen, beslöt Carola att stanna några dagar hos Nadja. Hon behövde ha sällskap ett tag efter allt som hänt.

Nadja kände sig uppgiven och bedrövligt trött hela kvällen. Hur det nu än var så blev kvällen i deras barndomshem trevlig och de nattade sig tidigt med varsin bok. Fast Nadja somnade innan hon hunnit öppna boken.

 

***

 

Morgonkaffet blev lagom starkt, för det var Carola som lagade till det. Med kaffe och mandelkubb på en bricka, gick de ut i trädgården och slog sig ner i varsin vilstol. Black hängde med och fick en gräddskvätt på ett fat.

Att man kan sitta och somna i en solstol är inget konstigt, men somnar man tidigt på förmiddagen ... då är man inte utvilad eller också har nattsömnen varit dålig. Sover man så hårt att man inte hör när det kommer en bil och folk börjar prata omkring en. Då är det något som inte är som det ska vara.

Den här gången somnade både Carola och Nadja. De vaknade inte förrän en röst sa:

– Kära nån! Jag tror minsann att ni sover, på riktigt, flickor!

Då ryckte de till och plirade yrvaket mot besökarna. Detta var verkligen anmärkningsvärt. Hade de somnat till så rejält, så de inte hörde när skogvaktaren och hans medhjälpare kom i bil. Klev ur och slog igen bildörrar och pratade.

Inte förrän skogvaktaren med hög röst sa ”Go-morron flickor”, kom de till sans.

 

***

 

När systrarna åter blev ensamma och inte lyckades ta sig för med något vettigt, utan bara satt overksamma i solstolarna, sa Nadja:

– Det måste vara kaffet!

– Kaffet! upprepade Carola. Vad är det med det?

– Det är nog därför vi är trötta. Kände du inte den konstiga smaken? Jag kände den i går också. Fast då trodde jag att det berodde på att det stått fuktigt och tagit åt sig smak från något annat i skåpet.

– Tror du det. Fast av dålig smak blir man väl inte trött?

– Jag kokade ju gôr-starkt kaffe, då igår, just precis innan jag skulle åka till kyrkogården. – Ändå somnade jag! Det är klart att det är kaffet! Jag känner igen de där konstiga susningarna i öronen. De hade jag hela kvällen, igår. Det var kaffets fel att jag somnade och körde i diket!

– Jag kan hålla med om att det smakade lite konstigt. En aning sött. Jag trodde nästan att jag fått socker i min kopp. Det där ska vi inte dricka mer av, sa Carola.

 

***

 

Nadja gick och funderade på det där tröttande kaffet. Så tog hon till orda:

– Du …, Carola, jag tror jag ska försöka ta reda på om man kan få kaffet analyserat. Jag slår vad om att någon blandat sömnmedel i kaffeburken.

– Jag har hällt ut kaffet på sophögen – det lilla som var kvar, svarade Carola.

– Aj, då … Det var synd. Det var ingen normal trötthet som jag drabbades av igår, sa Nadja. Jag orkade inte hålla mig vaken. Jag trodde först att det gick in avgaser i bilen, så det var det jag blev trött av.

– Jag tror dig, svarade Carola och såg bekymrat på Nadja. Kunde det verkligen vara så som Nadja misstänkte? I så fall var det allvarligt. Hon kunde ha kört ihjäl sig och fler med henne.

– Ingen människa kan bli så trött vare sig utan eller med kaffe, fortsatte Nadja och såg minst sagt konfunderad ut. Att kaffet var förgiftat, det hävdar jag benhårt, sa hon med en suck.

Nadja och Carola satt och diskuterade en del av händelserna som Nadja varit med om. De började se ett visst mönster och förstod att det som hänt i Nolåsen – måste vara av annat slag än oskyldiga pojkstreck. Någon ville Nadja illa, den saken var de eniga om, och att förrövaren måste ha nyckel till stugan …

Men vem var det som försökte ta livet av Nadja?

Händelseutvecklingen pekade utan tvekan på rent kriminella handlingar, gjorda av någon som inte drog sig för följderna av sina dåraktiga påhitt. En mycket illvillig människa måste dölja sig bakom alla dessa incidenter, som Nadja ensam fått brottas med. Dessutom under semestern som hon sett fram emot.

– Utan tvekan är det någon som missunnar dig att vara här i Nolåsen, sa Carola.

– Det verkar så.

– Det är otäcka tillbud! – Du hade kunnat köra ihjäl sig med den där starka kaffedrogen i blodet.

 

 ***

 

Efter några dagar for Carola hem till sitt och Nadja blev ensam på Nolåsen. Nu var det bara hon och katten igen.

Hon sträckte på sig. Sömnen hade varit god under den gångna natten. Men det berodde nog på att Black hade legat på stolen bredvid och vaktat henne. Nu rätade även katten på sig och gjorde ett par gymnastiska övningar och hoppade ner från stolen och gick fram till Nadja och jamade, som om han frågade om även hon sovit bra.

– Kom, Black, så går vi ner och fixar frukost! Det är solsken, inte ett moln på himlen. I dag passar det att jag tar en sväng in till Gävle och gör en del ärenden.

Nadja dukade fram frukost åt både sig och katten, medan hon funderade på vad som behövde handlas.

Hon skulle köpa garn till en tröja. Ett handarbete att koncentrera sig på, vore ganska bra. En stickning är nervlugnande och förvillar tankarna när de blir för påträngande, tänkte hon.

– Ett besvärligt mönster är vad jag behöver ha. – En avig och en rät, nynnade hon och tittade bort mot Black som nu satt i österfönstret och kollade sjöns måsbestånd. Måsarna cirklade som små silverblänk över Bergskäret.

Nadja lade in ett par vedträn i spisen och berättade sedan för katten vad hon skulle handla.

– En korg till dig, Black, vore väl en bra investering? En sån vill du väl ha? Så du vet var du ska sova. Det blir så mycket hår på mina kläder annars. För du har väl tänkt stanna hos mig, för alltid, hoppas jag.

Black såg fåraktigt på henne.

– Blev du vräkt på det förra stället? fortsatte Nadja.

Låg du efter med hyran? småskrattade hon och strök på Black som svarade med att spinna. – En borste kanske jag skulle skaffa – ingen dum idé, va? Då kan jag borsta lösa hår ur din päls, det blir väl bra?

Då nös katten, eller om det föreställde en arrogant fnysning och började tvätta sig.

 

***

 

När Nadja var klar med de ärenden hon hade inne i stan, tog hon en sväng över torget. Stannade vid ett stånd med grönsaker och blommor. – Köpte morötter, palsternackor och bananer. Dessutom föll hon för de vackra blommorna. – Det skulle bli fint på köksbordet med en vas friska blommor.

När Nadja var tillbaka hemma på Nolåsen med varor, blommor och det där underbara garnet, som var lika vitt som oskulden. Och som skulle bli en fin sommarkofta, var hon riktigt trött. Hon bar in grejerna i stugan och sjönk ner på en köksstol.

Black kom strosande och förkunnade att hungern slet i hans inälvor. Med en suck reste hon sig upp och tog upp leverpastejen ur kassen med handeln. Skar ett par skivor och gav katten. I sagorna stod det att katter tyckte om leverpastej och sardiner. Hon hade köpt grädde också, men den fick Black dela med henne. Det var inte enbart katt-grädde, talade hon om för katten, som inte brydde sig om att svara på en så dum kommentar.

När Nadja öppnade kylskåpsdörren för att ställa in det som hörde hemma där, upptäckte hon att skåpet var alldeles tomt.

– Helt tomt … Tömt …, utbrast hon och såg sig villrådigt om. Skakade på huvudet, som om hon trodde att hon sett fel.

Sedan lade hon båda händerna för munnen, som för att dämpa ett skrik, men fick inte fram ett ljud. – Det såg ut som om någon städat kylskåpet åt henne.

– Inbrott i kylskåp...? Har man hört talas om sådant? sa hon och såg på katten.

Nu sjönk modet igen! Det hade varit lugnt ett par dagar.

Dörren var låst när hon kom tillbaka från stan och Black hade suttit på trappan som om han väntat på henne. Någon måste ha varit inne medan jag var borta, tänkte hon. Samma fråga igen: Vem? – Var det svågern, brodern eller den nya svägerskan? Den som brodern gifte om sig med ... Kunde det våpet ...? Neeej! Så kunde det inte vara.

Åter var det spökena, som fick skulden. De som hon inte trodde på. Men som en del skrämde henne för. Framför allt svågern hävdade att hon hade spöken på besök.

– Äsch! Gallimatias, fräste hon mellan tänderna när hon mindes.

Vad var det för skitsnack svågern höll på med. Trodde han på spöken själv? Om Nadja varit spökrädd skulle hon väl inte åka hit bort i urskogen och sätta sig mol allena?

– Vad ska jag ta mig till, Black? Suckade hon och startade det avstängda kylskåpet, och började plocka in de nya varorna.

– Tur att jag inte hade några mängder i skåpet. Man kan nästan säga att det var en välgärning att få städhjälp. Man ska ju tänka positivt, så jag får väl försöka öva på det …, även om det tar emot. Den där ostskalken var ändå inget att sörja och inte de andra grejerna heller. Fast användbart var det.

Den tjuv som nöjer sig och blir glad över så lite ska man kanske inte bli arg på, tänkte hon.

– Men vem är tjuven som nöjer sig med så lite när den ändå gjort sig besväret att göra inbrott? Fast det var givetvis ett inbrott med nyckel.

Hon lät blicken svepa över köket.

– Varför rör den där gardinen sig så oroligt? Det såg jag redan igår, mumlade hon för sig själv. Drar det från ytterdörren när jag har den öppen?

Hon gick bort till norrfönstret, förde undan gardinen och kikade in bakom den.

– Nämen! Här är fönsterhakarna öppnade och fönstret står på glänt! – Smart att välja just det här fönstret, där det är en kafégardin. Då kan man inte se om fönstret är lite öppet. Nära till marken är det på norrsidan, bra för den som föredrar att gå fönstervägen! Hade kanske någon tänkt gå den vägen? – Förbaskat! predikade hon. – Det är därför som det har känts precis som korsdrag här i flera dagar.

Hade kylskåpstjuven kommit fönstervägen? Det var i så fall en överraskning.

– Kanske det inte är en individ som har nyckel till huset? Eller är ett öppnat fönster bara till för att förvilla mig?

Hon blev stående handfallen mitt på köksgolvet och såg med oseende ögon framför sig.

– Det kunde jag väl begripa, att jag inte skulle få vara i fred så värst länge. Förbaskat! – Nu ringer jag Carola och hör vad hon tror, för nu har spökerierna börjat igen. – Om inte trakten var så avfolkad, som vad den är, skulle jag ha kunnat kalla en del av det som händer för ”pojkstreck”, mässade hon.

Black jamade deltagande och tycktes stämma in i Nadjas tirader. Hon böjde sig ner och anförtrodde katten sina tankar:

– Det finns inga pojkar under femtio år här omkring, förstår du, Black. Sextio är väl den yngste i församlingen och han har väl aldrig gjort fel emot vare sig Gud eller sina medmänniskor, kan jag tro.

Hon gick mot telefonen, men snubblade nästan över Black. Katten betedde sig konstig. Som om han vädrade något som han var rädd för.

– Detta är rena mysteriet, suckade Nadja och fortsatte bort mot telefonen.

På sidan om telefonen låg katalogen uppslagen som om någon letat efter ett telefonnummer. Hennes blick föll på numret till ”Antikt och kuriosa”. Det var den största antikhanlaren i hela Gävle. Någon hade markerat numret med en penna. Vem hade behövt ringa dit?

Nadja visste att det inte var hon. Just så här konstiga saker hände rätt vad det var. Obehagligt. Det verkade ständigt finnas någon i hennes närhet. Hon slog ihop katalogen och lade den där den skulle vara. – Så beslöt hon att klara av det här, utan att ringa Carola, och vände om och gick ut i köket med katten i släptåg.

 

***

 

När Nadja senare på eftermiddagen skulle försöka ringa till Carola, var telefonluren lika tyst som om hon lagt en slev intill örat. Det hördes inte ett knäpp. Hon ryckte i sladden som gick in i väggen, men inget hände. Vad i kattsingen var nu detta? Var det något träd som fallit över ledningen? Sådant hände, det var inget ovanlig, men det hade inte blåst det minsta.

Träden brukar inte falla omkull så där utan vidare, tänkte hon.

Nadja gick tillbaka ut i köket. Diskade upp det som blivit. Tog slaskhinken och gick ut för att tömma den. – Rundade knuten på väg mot sophögen där potatisskal och andra rester fick blanda sig med kaffesump och brödbitar tills det blev mull.

– Men, oooj! Herre-guud! hojtade Nadja när hon snubblade och stod på huvudet i en härva grov ståltråd. Var har den här skiten kommit ifrån?

Svaret kom när hon lyfte blicken upp mot husgaveln. Där var isolatorerna tomma. Inga telefontrådar satt fast där. Det var dessa, som hon stod med fötterna i, likt en insnärjd fånge. Nu kom skräcken. Hur? Och Vem? Hade någon klippt av telefontrådarna medan hon var inne i Gävle och handlade? Hon stelnade till. Hjärnan orkade snart inte ta in mer obehagligheter.

Samtidigt som hon vände sig om för att kliva ur ståltrådstrasslet skulle hon tömma sophinken som hon höll ett krampaktigt tag i. Just som hinkens innehåll landade på komposthögen, såg hon hur innehållet blandades med de bortrövade kylskåpsgrejerna; messmörsburken och osten låg där på sophögen bredvid äggförpackningen, fast det hade bara varit ett ägg kvar. Där låg margarinpaketet, smörasken hade hamnat uppochner bredvid en limpsnutt. Mjölktetran och den torra limpsnutten, fanns också på högen. Hon kunde ha stått där längre, för att se om alla sakerna från kylskåpet fanns där. Men hon släppte blicken på sophögen när hon noterade att den inköpta, och oöppnade, sillburken även låg bland allt det andra.

Det var kanske läge att göra en polisanmälan? – Någon ville  henne illa. Hon strök på Black som kommit efter henne, som om det var något han ville berätta. Ville han kanske varna henne för något? Han såg på henne med sin gröna blick och jamade med ett litet uppfordrande kurr.

Ekan hade kommit tillbaka. Den låg förtöjd på den vanliga platsen. Men var så högt uppdragen, så den skulle hon väl knappast få ner i vattnet utan hjälp. – Vem hade använt den? Det fanns ingen granne på den här sidan sjön. Inga fler hus. Folket i gårdarna på andra sidan sjön, hade egna båtar och vattenfarkoster, så de hade knappt användning för den gamla ekan som hörde till Nolåsens gård. Det ena mysteriet avlöste det andra. Den som jäklades med Nadja, såg ut att ha full sysselsättning. En idog jäkel med andra ord!

Nu kunde hon, åtminstone, ta ekan och ro en sväng. Kanske pröva lyckan med fiskedraget. Undersöka om det gick att dra upp någon firre. Det var, i så fall, mer för spänningen och för att förvilla alla tankar, än för behovet av mat. Black skulle förstås tycka att fisk var ett välkommet tillskott på matsedeln. Henne kvittade de där vassa gäddbenen. – Nadja var nöjd med att bara få ett spännande napp, utan fisk att ta ihjäl. Hon ville inte rensa fisk. Nej, det var bra som det var utan firrar.

 

***

 

Televerksarbetaren kom dagen därpå, satte fast trådarna i väggen och bekräftade att det var sabotage. Rejält sabbat, hade han sagt. Inte bara där, utan även på en av stolparna nere i Aspåsen. ”Du borde inte bo här ute i skogen – alldeles ensam”, hade teleteknikern sagt, när han hörde att Nadja var ensam så långt bort från all ära och redlighet, som han tyckte det var. Han hade rått henne att skaffa en hund.

Det var helt tydligt att någon obehörig smög omkring på gården. Passade på att göra något rackartyg så fort Nadja lämnade stugan obevakad. Som bara den där lilla stunden, när hon var ute på sjön igår kväll. Då måste gärningsmannen ha varit inne och hällt ut vattnet ur den ena blomvasen ... för de blommorna slokade i morse. Det var likadana blommor i vasen som hon ställt inne i vardagsrummet. De hade inte druckit upp sitt vatten, så varför skulle blommorna i köket ha blivit så törstiga?

Svågern hade under de år som gått försökt få Nadja att tro på spöken. Att det var oknytt som ställde till det för henne.    Men det sa han kanske för att hon inte skulle våga vara på Nolåsen.

Skulle hon bli tvungen att fortsätta sin semester på något annat ställe? Den här vistelsen var inte njutbar längre. Jo, kanske för en deckarförfattare, men någon sådan var hon inte. Snart hade hon stoff till flera rysar-romaner.

När Nadja lät blicken glida ända bort till päronträdet, tyckte hon det såg så kalt ut där borta. Nästan som om det var något som fattades, men kom inte på vad det skulle vara.

Hon grunnade över det medan hon gick bort till dasset. Vad var det som fattades borta vid päronträdet? Hade det verkligen funnits något där?

Nadja lät blicken glida ut genom dassfönstret, när hon ändå satt där. Hon kunde se päronträdet från sin utpost på fjölen. Jooo ...! Nu såg hon ju ...! Det var tvättstrecket som var borta. Hon skulle aldrig ha upptäckt det, om hon inte hade hängt upp en gammal matta på strecket en av de första dagarna på semestern. – Mattan ... Var sjutton hade den tagit vägen? Hade tvättstrecket rasat ihop, så både mattan och linan låg på marken?

Hon gick bort till päronträdet så fort hon var klar med dassbesöket.

Mattan låg på marken i det höga gräset. Men var fanns tvättlinan. Hon såg sig om.

– Jo, men – Oooj… där uppe!

Av tvättlinan hade gangstern gjort en perfekt rännsnara och gjort fast den på en av de högsta grenarna i päronträdet. Därifrån hängde snaran ner. Det såg ut som om den var klar för att användas. – Precis som om den som gjort illdådet, hade tänkt att när det blir för jäkligt, så: ”Häng dig!”

– Fy så fruktansvärt otäckt! 

Nadja svor till och den här gången ringde hon till polisen. Men polismakten var för strängt upptagen. Skyllde på att det behövdes mmer bevis, innan de kunde tro på att något otrevligt verkligen var i görningen ute på Nolåsen. Någon hjälp därifrån fick inte Nadja. Det hade hon knappt vågat hoppas på.

– Bovar! De får inte tas förrän man kan komma på dem med fingrarna i syltburken, sa Nadja. Lagens långa arm ... Den fångar bara oskyldiga små-bovar. Utfärdar böter mot cyklister som inte har något lyse eller en bil utan besiktningsmärket påklistrat, och diverse annat. Fast ibland tar de givetvis en bov. – Men den som opererade i Nolåsen, vill de inte befatta sig med, sa hon argt.

Nadja visste att polisen hade sina regler att gå efter, och kunde kanske inte ingripa, även om de ville.

Storbovarna ... Både de ekonomiska brottslingarna och vanliga inbrottstjyvar, skulle man handskas försiktigt med. Helst använda silkesvantar. Annars kunde man åka på skadestånd, mässade hon på vägen till den hemsnickrade bänken, som hennes far alltid verkat sitta på, när han löste livets stora problem.

Aldrig att jag skulle ta på mig mina gamla konfirmations­vantar – om jag hade dem kvar – ifall jag fick möjlighet att klippa till en av dessa bovar som härjar här i Nolåsen ...

Nadja visste inte om hon skulle ta Black med sig och åka in till Gävle, eller om hon skulle hälsa på Carola i Hästberg. Så att spökena kunde få lite ledigt. – Förresten vem hade skött om katten efter det den försvann spårlöst? Då i samband med att föräldrarna dog. Black hade varit borta i många år. – Katten måste vara bortåt femton år nu, tänkte hon.

Nu verkade inte Black ha några planer på att gå sin väg. Han följde henne lika troget som en gårdvar. Hade katten varit kidnappad och blivit frisläppt lagom till Nadjas semester?

– Tänk om du kunde tala, Black! Vad skulle du berätta för mig då? frågade hon, samtidigt som hon tog upp katten i knäet. 

 

 ***

Kapitel 4

 

Nadja hade pratat med polisen flera gånger. Försökt förklara  vad som hänt, och uttryckligen bett om hjälp, men inget hände. Det var för vaga bevis, menade polisen. Men efter den här händelsen i natt, skulle de bli tvungna att ta tag i alltsammans vilket de ville det eller ej. Nadja hade fått nog! Efter den här natten borde det finnas tillräckligt med bevis.

Nadja satt åter på den bänken under den stora lönnen med katten bredvid. Båda verkade vara försjunkna i egna tankar och funderingar. Black såg upp mot Nadja då och då. Knep med sina gröna ögon och rörde oroligt på öron emellanåt.

Det som hänt under den här semestern saknade motstycke. Så fort Nadja lämnade huset var någon där och såg till att obehagligheterna fylldes på. – Det verkade som om det fanns en person som lurpassade på henne och grep tillfället så fort det fanns en möjlighet. Rent av livsfarliga incidenter hade inträffat.

Dricksvattnet var förstört ... Om hon inte hade sett de där döda råttorna som flöt i källan, utan börjat dricka av vattnet, hade hon kunnat bli sjuk. Det var för allvarligt, för att räknas som enbart ofog. Även någon av de andra som samägde gården kunde drabbas, om de kom till stugan efter henne, och drack av vattnet.

Med all sannolikhet var det sömnmedel i kaffet som hon kokat och druckit, och sedan somnat vid ratten och kört i diket.

 

***

 

Det var inte bara under den här semestern som Nadja märkt att någon försökte ställa till elände för henne. Men så här illa som det varit nu, hade det aldrig varit. Nadja suckade när hon kom ihåg vad som hände i fjol vinter. Nadja tänkte med fasa på den där kalla vinterdagen, när hon fått för sig att åka till Nolåsen. Landvägen var inte plogad. Det visste hon att den inte brukade vara. Hon ställde bilen vid gården mitt emot Nolåsen och skidade över sjön. Kallt och eländigt var det. Det hade nästan hunnit bli mörkt innan hon var framme vid gården. Hon kände sig riktigt trött när hon äntligen kunde kasta av sig den tunga ryggsäcken på stugans yttertrappa.

Bara hon fick eld i spisen, skulle hon nog bli varm igen. Hon kunde ligga i kökssoffan. Då behövde hon inte göra upp eld i något mer rum.

När Nadja kommit in i stugan, hängt av sig ytterkläderna och plockat upp en del av sina saker, började hon spänta stickor för att göra upp eld i spisen. Då upptäckte hon att spisen var trasig. Brasgallret låg i tre olika delar nere i asklådan.

Hon tog ut den överfulla asklådan och krafsade ut resten av askan med sotrakan. När spisen var ren från aska, så hon kunde handskas med grejerna, såg hon att flera av de åtta järnnabbarna som brasgallret vilat på, var borta. Hon tittade i askan och; se där! Där låg de!

Sådana saker går inte sönder av att man eldar, tänkte hon. Nabbarna måste ha blivit avslagna, men vem ger sig på en vedspis med storsläggan?

Även den gången ringde Nadja till Carola, som rådde henne att ta dit sotaren för att visa honom hur det såg ut. För om det var åverkan, borde de försöka få tag på syndaren.

Nadja var ju tvungen att få eld i spisen, om hon inte ville frysa ihjäl. Hon var tvungen att lägga upp bitarna av brasgallret på något som var eldfast ... men på vad? Det fick bli mortelstöten, den var av svart gjutjärn och så fick hon ta spiskroken och lägga diagonalt över morteln. Allra sist vid kanten fick hon ställa en ljusstake av hemsmide. Det såg verkligen lustigt ut, men det fungerade. Huvudsaken var att något bar upp brasgallrets bitar, så det kom in syre under veden, annars skulle det inte gå att elda.

 

***

 

Sotaren hann komma och titta på spisen, innan Nadja lämnade Nolåsen. Han sa, att en så dum och dyr åverkan hade han aldrig sett under sin tid som sotare. Ett brasgaller var svårt nog att få tag i till en så gammal vedspis, men nabbarna inne i spisen, som var bortslagna, fick Nadja lov att ta dit någon kunnig person för att fixa. Det kunde inte han hjälpa henne med.

Nadja ruskade på huvudet vid minnet, och ömsade ställning på den hårda sittbänken, strök på katten och sa:

– Vilken fruktansvärd natt vi har haft du och jag, Black. Vi blir tvungna att fira resten av semestern inne i stan.

Nadja hade vaknat av ljud mitt i natten. Först kunde hon inte bli klar över vad det var som väckt henne. Efter en stund begrep hon att det var radion, på nedre våningen, som gått igång.

Det kändes obehagligt. Hon hade inte lämnat radion påslagen. Helst av allt hade hon velat gå upp och regla rumsdörren så ingen kunde ta sig in till henne, men hon var tvungen att undersöka vad detta handlade om.

Hon svepte morgonrocken om sig och skulle just öppna dörren, när hon hörde en rejäl skräll från nedre våningen. – Ensam i huset var hon alltså inte.

Dörren gick knappt att öppna. Något höll emot på utsidan. Nadja fick ta spjärn och knuffa med höften, för att få upp dörren så pass mycket, att hon kunde åla sig ut.

När hon kom ut på den mörka fönsterlösa hallen och kunde tända taklampan, såg hon att det var alla de där säckarna med mattrasor, som var staplade på vartannat framför dörren. De skulle hon ha åkt till lumpsamlaren med. Rädslan orkade inte upp till ytan den här gången. Nu gällde det att se vad för plan individen, som tagit sig in i stugan, hade.

Försiktigt med Black ett par steg före gick hon nerför trappan. Hon höll sig stadigt i ledstången. Från trappans nedre del, såg hon att ytterdörren stod på vid gavel.

I köket skrålade radion på högsta volym. Var det för att väcka henne? Eller hade någon verkligen lyssnat för sitt eget nöjes skull?

Mitt i all galenskap ringde telefonen. – Trots att det var mitt i natten. – Nadja tog upp luren och höll den mot örat, utan att säga något. Det enda som hördes var lite rassel och ett knäpp, sedan blev det tyst.

Vad betydde detta? Var det möjligen fler än en person som var inblandad i de här djävulska intrigerna?

 

***

 

Nadja gick igenom varje litet skrymsle i huset innan hon reglade ytterdörren och gick tillbaka upp till sovrummet. Men vad hjälpte det att regla. Den som kommit in hade ju haft egen nyckel.

Innan hon reglade dörren, hade hon tittat ut över gårdsbacken och upptäckte då att det lyste svagt i ladugårdens enda fönster. Där ute fanns ingen elektricitet. Den som vistades där fick i så fall ha en oljelampa.

Efter allt som Nadja varit med om den här natten, kunde hon inte sova. Men kröp tillbaka i sängen ändå. Det blev väl kanske lite vila, försökte hon trösta sig.

Hon fick fatt i en tidning och försökte läsa, men tankarna fladdrade som lågor i hennes hjärna, och titt som tätt föll tidningen ur händerna och blev liggande på täcket. – Tänk om det var någon som tänkte bränna henne inne, kom det för henne? Var det därför som dörren till rummet var igenmurade med de där säckarna?

Varför var ytterdörren öppen och radion på? Nej, tänkte Nadja. Härifrån ska jag fort … och katten tar jag med mig. Vem det än är, så ska det bli polisens sak att ta hand om galningen som förstört hela min semester.

– Dig Black ska jag ta hand om, du som kom som en räddaande ängel när skräcken var på väg att fräta upp mig, sa Nadja och drog katten tätt intill sig. Där låg de och småpratade. Black spann som svar på det Nadja anförtrodde honom.

Nadja fick ingen ro i kroppen, så hon gick upp tidigt, klädde sig och lockade katten med sig ner. Lika bra att börja den nya dagen när hon ändå var vaken. Det var mycket att styra med, innan hon kunde låsa och lämna huset.

 

***

 

Nadja tänkte bakåt för att se hur konstiga saker hon varit med om tidigare, utan att hon, för den skull, vänt uppochner på hela världen.

Kanske hon inte borde reta sig på att ekan var uppdragen så långt så den nästan stod på land, den hade åtminstone kommit tillbaka. Vem som använt den och till vad eller vart, hade hon fortfarande ingen aning. Den som lånat den – hade vid tillbakalämnandet – dragit upp den så långt att det vållat henne mycken möda att få den tillbaka ner i vattnet. Hon hade kämpat länge innan hon lyckades få ut den i sjön. Öskaret var borta, men alla är inte så noga med sådana saker. Det kanske bara hade blivit slängt någonstans.

Att saker fick egna ben, var något man var tvungen att vänja sig vid. Allt var kanske inte stöld. – Om företeelsen fick ett annat namn, kanske det kändes mindre irriterande: lån lät bättre.

Nadja hade försökt förklara bort det mesta genom att finna naturliga förklaringar, men det som hände nu, det gick inte att bortförklara. Nu var hon tvungen att inse att det var någon som ville få bort henne från barndomshemmet. Varför kunde inte det sägas eller göras på ett finare sätt? – Eller var det så illa att den människan, som bråkade med henne, fann nöje i att göra på det här viset?

Bensinen i Nadjas bil hade minskat betänkligt, nu igen. Motorstopp trots att hon hade tankat för bara ett par dagar sedan. Men hon hade även råkat ut för bensintjuvar förra påsken, mindes hon. – Den gången hade hon gett några ungdomar skulden. Det var grabbar nerifrån slätt-bygden. De skulle fiska hade de sagt. På vad sätt så tidigt på året, förklarade de inte och det kunde kvitta, hade hon tänkt.

Grabbarna hade ställt sina mopeder vid ladugården. Där hade även Nadja sin bil. Grabbarna hade en barack långt söderut vid sjöns ände. Det var ingen väg dit, så därför fick de ställa sina fordon vid Nolåsen.

Det var enkelt, men fel, att ge ungdomarna skulden. Nadja själv hade firat påsken framför teven och hade inte hållit utkik på vad grabbarna sysslat med. När det hon ville se på teve var slut, hade hon gått till sängs och legat och läst i en nyköpt bok. Inget oväsen eller annat oroväckande hade hon observerat under påskaftonen. Tyst och lugnt, inte ens några smällare, trots att det var påsk. – Grabbarna var kanske oskyldiga ... Mopeder brukar väl köras på oljeblandad bensin, inte på ren …? funderade hon.

Det absolut otäckaste som hänt nu i år, var den där färdigknutna rännsnaran, som någon hade gjort fast vid en gren i det stora gråpäronträdet. Det hade sett mer än ruggigt ut där den hängde och slängde. Det hade sett ut som om den var klar för att användas.

I samma veva som hon hittade snaran, upptäckte hon att telefontrådarna var kapade. Hade de två händelserna samband med varandra?

Nadja drog sig till minnes en episod som efteråt blev som en rolig historia. Det var förra sommaren, som någon uppfinningsrik person kommit på att det kunde vara kul att spika igen dassdörren. – Den gången hade hon skrattat hjärtligt. – Det var ju gjort på ren jäkelskap, det fattade hon. Men hon såg det som en humoristisk galenskap. Den gången hade hon stått länge och flabbat åt eländet. – Så hiskligt dumt var påhittet. Vem som fick dra ur alla spikarna fick bli någon annans bekymmer. Nadja löste sina toabesök på annat sätt.

Alla otrevligheter hade ökat sedan hon och Morgan gick isär. Men det var nog inte han som låg bakom incidenterna på gården. Snarare var det så att nu fanns det ingen som beskyddade Nadja. Hon var helt ensam.

På tal om Morgan. Han hade haft sin traktor inställd på logen en tid. Det blev en dyr garagehyra. När han skulle ta den tillbaka hem till sig för timmerkörning, upptäckte han att generatorn var bortmonterad. Rutan på huven var spräckt och en tjock ruta rämnar inte av sig själv?

Spännband och kättingar samt de dyra snökedjorna hade bytt ägare. Vem kunde behöva dem bättre än han själv?

Tråkigt! – Ingen försäkring täcker sådant. Bolagen ser noga till att det finns rejält med småstilt text under nästan allt man försäkrar. Så när något händer får man ändå inte ut skälig ersättning. Man får stå för alla kostnader själv, inklusive försäkringspremien, som givetvis ska vara inbetald i tid – om man vill slippa straffräntan.

– Åh! stönade Nadja, och mindes hur det var den där gången när det blev en hemsk liklukt i huset. Hon hade blivit tvungen att ta hjälp av hälsovårdsnämnen. – Så rysligt förarglig ... – Om det gick att spela över vissa händelser, så var detta en sådan gång när hon skulle vilja trycka på knappen och backa bandet.

Förra sommaren hade också haft sin värmebölja. Nadja hade tillbringat både semester och andra helger ute på Nolåsen. När rötmånaden var till ända, kände hon att luften i köket började bli en aning kvalmig. 

Hon gick omkring och nosade i alla hörn, vädrade och ställde upp korsdrag om nätterna, men inget hjälpte. Det blev bara värre och värre. Rena liklukten, spred sig i huset och hon försökte vistas ute så mycket som möjligt. Nätterna var hon tvungen att tillbringa inne, men hon kunde ana lukten ända upp på andra våningen och sov därför med öppet fönster, vilket medförde att mygg och knott kom in och surrade ettrigt långt efter det hon släckt lampan. Hon svor och slog omkring sig och förbannade allt sattyg som hände på Nolåsen.

Det fanns en jordkällare inrymd under huset, rakt under köket. Kunde lukten möjligen komma där nerifrån?

Kunde det pyra upp några ångor från källaren? Vad hon visste skulle väl den vara helt tom. Potatis kanske fanns kvar, men rutten potatis kan inte lukta så gräsligt! – Råttor ...? Döda råttor, kunde väl inte heller lukta så fruktansvärt. Eller...? Det kunde de – kanske. Grävlingar...? Sådana hade funnits borta vid stallet och magasinet. Döda sådana, luktade nog inte heller så gott. Hon skulle syna källaren! – Sagt och gjort.

Hon hade gått ner till källaren. Öppnat dörren till källarfarstun, men där hade hon ryggat baklänges av den hemska liklukt som slog emot henne. Något eller någon …, måste ligga död därinne i källarvalvet, men dörren dit in vågade hon inte öppna. Hon backade ut ur farstun, slängde igen källardörren och skyndade sig därifrån. Ve och fasa!

Hon hade gått raka vägen in till telefonen och ringt till hälsovårdsinspektionen. Fast efter samtalet förstod hon att hon borde ha ringt till polisen istället.

Hur som helst: Detta skulle någon annan få ta tag i.

Mannen från hälsovårdsnämnden kom dagen därpå. Han klädde sig i skyddsoverall och tog med sig en rejäl ficklampa och gick med bestämda steg ner till källaren. Nadja satte sig på yttertrappan till huset och lutade huvudet i händerna och väntade på besked. Skulle han komma tillbaka och meddela att det låg en död person nere i källaren…

Efter en kort stund kom den manliga kontrollanten tillbaka från källaren med en sopsäck i ena handen och frågade:

– Var vill frun ha liket?

Nadja lyfte upp huvudet, rätade på sig en aning och såg med rädd blick på kontrollanten.

– Jag ser helst att jag inte behöver befatta mig med det du har i säcken! svarade hon uppgivet.

Då skrattade hälsovårdsinspektören till och sa:

– Ett par surströmmingsburkar var öppnade och inställda i källarens mörker, värre än så är det inte.

– Sur … st-röömming … hackade Nadja fram.

Nadja kunde, utan svårighet, klara av att hålla sig för skratt. Detta tilltag var rent ofog. Men hur skulle hon ha kunnat räkna ut det? Nadja trodde ju, att hon var lika ensam på gården som vad det sett ut som, min icke ...!

Det här med att hon bjudit den unge hälsovårdsinspektören på ett – för honom – roligt uppdrag, kostade inget. Leta efter surströmming hörde inte till vardagssysselsättningarna.

– Lite rätt hade ju frun, sa kontrollanten; strömmingen var förstörd och visst var det liklukt i källaren. Det kan jag hålla med om.

Inspektören önskade Nadja lycka till i fortsättningen. – Hon fick gärna ringa igen, om det var något ärende som hon trodde passade hans område.

Nadja vågade knappt tänka på vad folk kunde säga om detta. Hon hade inget hört från något håll. Kanske det inte var så många som fått nys om detta med surströmmingen och hälsovårdsnämnden. Det hade ju gått ett år sedan den här makabra händelsen inträffade.

Detta med surströmmingen borde vara preskriberat i folks minne. Den som utförde dådet, kanske var samme person som spikade igen dassdörren. Kanske var det samma person som även stört henne den här gångna natten. Den som försökt stänga in henne uppe på kammaren.

Nadja kunde inte låta bli att skratta högt i sin ensamhet vid dessa gamla minnen, som var betydligt trevligare än det som skett den här natten.

Black blev lite konfunderad av Nadjas glädje och kröp upp i hennes knä och lät höra ett morr-ljud, innan han lade sig tillrätta och lät sig strykas till ro.

 

***

 

Nadja började känna sig krasslig. Hon mådde inte alls bra. Det hade varit för mycket ståhej och ingen vila där på gården Nolåsen. De senaste händelserna hade gjort henne både rädd och ångestfull. Ofta vaknade hon med huvudvärk och en känsla av hopplöshet. Veckorna gick och det såg inte ut som om dessa spökerier tänkte ge sig.

Hon hade pratat med polisen tre gånger utan att få någon hjälp. Efter den här natten vågade hon helt enkelt inte stanna kvar.

Men nu skulle hon se till att det blev en ordentlig anmälan gjord, så polismyndigheten skulle bli tvungen att ta notis om vad som hänt. Den senaste nattens händelser borde betecknas som hemfridsbrott.

Nadjas syster Carola hade mycket om sig och kunde inte ta ledigt från sitt arbete, för att vara Nadjas beskyddare.

Fly från gården var det enda som återstod. Fast den glädjen unnade hon inte den som iscensatt dessa djävulska händelser. Hon hade helst velat avslöja gärningsmannen, men det behövdes polishjälp. Det kunde vem som helst begripa. Hon var ingen kriminalare, även om hon försökt lösa den här gåtan länge.

Nadja beslöt sig för att kontakta en doktor, för nu mådde hon dåligt i både kropp och själ. Kroppen kanske man lättare kunde rå på, om man var någorlunda harmonisk i sitt inre, resonerade hon.

En doktor kunde inte rätta till det som hände på gården. Men det som kändes fel inom henne själv, kunde kanske en doktor lindra …, och det var kanske hjälp som räckte till att börja med.

– Ja, du Black, sa Nadja. Polisen ska få ta över vårt jobb nu. Det här ska vi inte finna oss i utan att få reda på vem det är som driver det här satans spelet mot oss. Det som händer här, är mer än bara oskyldiga spökerier ...

Det sista hon skulle göra, innan hon lämnade huset, var att hämta kristallkronan som fanns i en garderob på vinden. Hon hade lovat syskonen, att lämna in den på ”Antikt och kuriosa” eftersom hon bodde i Gävle.

– Lådan där dyrgripen funnits när hon tittade i lådan en av de första dagarna på semestern, var nu tom… så mindes hon krysset i telefonkatalogen.

 

© Ingbritt Wik