Alla Hjärtans Dag

Februaridagen var fin. Solen sken från molnfri himmel och det var bara fem grader kallt. Elinor stod vid fönstret och såg ut över de snövita nejderna. Det var vackert. Landskapet var ganska platt och öppet åt den sidan som man kunde se från köksfönstret. Horisonten var långt borta. Kanske skulle det vara idé att klä sig varmt och ta rollatorn och ge sig ut på en promenad?

Klockan var snart två, och hon hade ätit lunch och även hunnit vila sig en stund. – Katten låg på fönsterbrädan bredvid en grann julkaktus som var lite sen i blomningen. Båda syntes njuta av solens strålar. Bäst att passa på att lapa sol medan det gick. Solen skulle inte bli kvar – i det fönstret –så värst länge till. Så här års var solen snabb att dala. Efter att den nått zenit, stod det inte på, förrän det började skymma.

Väderlekstjänsten utlovade rikligt med snö framåt helgen. Som om vi inte skulle ha fått mer än nog för längesedan, tänkte Elinor.

– Ja, ja, du Måns. För dig är det inte något väder att gå ut och trampa i, det kan jag försäkra dig. Ligg där du! Jag ska gå förbi Fiskarnisse på hemvägen. Då ska jag be att han lägger med ett par strömmingar till dig. Han brukar ha sådana som har gått sönder lite. Om inte du får dem, så kastar han ut dem till måsarna, snäll som han är, karl´n.

Elinor grunnade vidare: Nu håller nog Nisse som bäst på, att göra i ordning fiskbilen. För i dag är det måndag, och han tar alltid första turen ut i socknen på tisdagarna och då måste han ha allt klart i bilen dagen före.

– Ja, så är det du Måns, sa hon och strök på katten som bara plirade lite lojt mot henne.

Det blixtrade liksom till, för en kort sekund, i hans gulgröna ögon, sedan slöt han dem igen. Det ryckte lite i yttersta svansspetsen. Den svarta pälsen riktigt gnistrade i solskenet, så blank var den.

Hon tog kappan från galgen i hallen. En scarf som matchade, drog hon upp ur en korg som hängde på väggen bredvid hatthyllan.

– Speglar mig det gör jag inte, för då blir det svårare att ta sig i kragen och gå ut, sa hon så förnuftigt utan minsta bitterhet.

Trodde Elinor på sig själv mera nu, än när hon var ung? – Tja, det var frågan det. Hon hade väl aldrig varit direkt blyg. Hon visste att hon kunde sitt yrke. Att hon var skicklig och kunnig, betvivlade hon faktiskt inte. Om man trodde på sig själv, gjorde det inte så mycket, om man blev gammal och ful på ålderns höst. Bara man kunde hålla i minnet, att man dög som människa. – Kloka ord faktiskt.

Elinor hade varit traktens barnmorska från det hon var 25 år och ända fram till pensioneringen, fast på de senare åren, blev hennes BB-mottagning i Broby inkorporerad med Landstingets barnbördshus inne i staden.

Nu var hon gammal, 72 år fyllda. Sonen var bosatt i Holland. Dottern bodde i Skåne, men det var nästan lika illa. För flickan såg Elinor mer sällan än pojken. Han var ogift och kunde lätt förflytta sig, även om avståndet var långt. Fast när det gällde att ringa, så var han flitigare än flickan och då var ju inte avstånden något hinder för någon av dem, men flickan… Nej, det gick inte att höra av sig för henne, vad det nu kunde komma an på?

– Jag ska ringa till tösen någon kväll och höra efter, om hon möjligen tänker sig hem i påsk. De har så många järn i elden nu för tiden, ungdomarna. Så de måste skriva in vad de ska göra i en agenda. – Jag säger almanacka jag, mumlade Elinor och tog på sig en stickad varm mössa.

***

Elinor tog sin Rolls Roys och började gå bort mot gångbanan. Det knarrade lätt under sulorna på läderstövlarna när hon gick. Här och var skar rollatorns hjul ner i snömodden. Det var dåligt plogat på sina ställen. Hon hade inte varit ute på ett bra tag. Inte efter den där hemska stormen och snöyran, som hade rasat i nästan en hel veckas tid. – Innan det där hemska ovädret kom, hade hon tagit regelbundna rundor med rollatorn och det hade gått prima, men inte nu …

Hon stannade och vilade sig. Nu skulle hon ha haft den gamla sparkstöttingen istället. För underlaget var inte sandat, som det ofta brukade vara på vintern, men vända om … Nej, inte ville hon vända om bara för att byta till spark.

Det var inget som sa, att hon behövde gå en viss sträcka för att känna sig nöjd. Huvudsaken var att det blev kvalitet på promenaden och det skulle det bli, om hon tog det i sakta mak och såg sig omkring. Hon kunde föröka njuta lite av det fina vintervädret. Luften kändes riktigt mild.

Hon beslöt att nöja sig med, att endast gå till Fiskarnisse och vända där, när hon hade köpt fisken som hon skulle ha och fått med sig kattens godis. OM det inte var annorlunda väglag i morgon, skulle hon ta sparken. Då kunde hon förlägga turen åt det andra hållet. Där skulle hon få en fin utförsbacke. I den backen brukade det bli fint glid under sparkens medar. Det sämsta var att hemåt blev det en ganska lång uppförsbacke istället. Men det gjorde inget, resonerade hon. Elinor gillade ju utmaningar. Annars hade hon väl knappast blivit barnmorska ute på landsbygden. I en sådan otillgänglig trakt som den här. Ja, nu var det ju annorlunda, men då när hon började sin yrkesbana, då var verkligen den här trakten eftersatt. Dåliga vägar eller inga alls ibland. Omoderna hem och på en del ställen fanns det inte ens elektricitet. Utan elektriskt ljus var det många gånger svårt att se vad som skulle göras om förlossningen skedde nattetid.

Att åka skidor över sjöar, för att komma till en del födande mödrar, hade hon också varit med om. – Hon hade upplevt och även överlevt, att en ängslig make kommit roende över en sjö i en mycket gisten och rankig eka, för att hämta henne på andra sidan sjön, där vägen slutade. Elinor mindes att hon den gången hade betvivlat, att de skulle komma odränkta över till andra stranden.

– Ja, det var tider det, sa Elinor, där hon satt och vilade på rollatorn. – Då gällde det att våga lita till sig själv. Aldrig att jag skulle våga mig ut på sådana strapatsrika äventyr nu. Tur att man inte är ung längre, tänkte hon.

***

När Elinor vaknade nästa morgon, var det fortfarande fint väder, men solen var inte uppe ännu. Hon var alltså tidigare än solen. Katten låg inte i fönstret, som den gjort dagen innan, så det här var en helt ny dag.

Det stod en flyttbuss borta vid 10. H. Den var tidigt ute, eller om den kanske hade stått där sedan kvällen innan. Elinor hade sett en film på teve och sedan hade hon gått till sängs, utan att hålla koll på vad grannarna gjorde. Det var alltså någon ny som flyttat in i radhusbygget. Det var pensionärs­lägenheter alltsammans. Att den lägenheten hade stått tom, visste dock inte Elinor.

När telefonen ringde vid tvåtiden, blev inte Elinor så värst glad. Hon hade tänkt att gå till förrådet och hämta ut sin sparkstötting, och ta sig en åktur i Skomakarbacken innan det nya utlovade yrvädret kom, men …

När telefonsamtalet var slut, var även lusten att åka spark försvunnen. Fast sparkstöttingen kunde vara bra att ha i morgon och även andra dagar. Så hon beslöt att gå bort till förrådsboden och hämta ut den. Sparkstötting skulle kanske vara ett bättre fortskaffningsmedel än rollatorn. Hon hade faktiskt sett att Adolf brukade åka spark, när han någon gång var ute. Han var en rivig karl, så kanske var det han som bett att gångbanan skulle få förbli osandad i år? Det var ju han som hade satt stopp för den där sophanteringen. ”Det begriper ni väl – ni kommungubbar – att man har väl inte hyrt lägenheten, för att ha halva köksgolvet fullt av soppåsa, som på den värsta sopstation.” Sedan hade det faktiskt blivit tyst på det där hotet om att sortera vartenda dugg som skulle slängas.

 ***

När Elinor var inne i sitt förrådsrum såg hon att utrymmet mitt emot hennes stod nästan tomt. Hon läste över nätdörren… 10. H. Jahaja. Det var ju där utanför som flyttbilen stått häromdagen. – Undrar vad för människor som flyttat in där, tänkte hon, men det skulle hon snart få reda på, för djungeltelefonen i den här radhuslängan fungerade bättre än Telias nät. Hon nästan skrattade till när hon tänkte på det. Själv brydde hon sig inte så värst mycket om grannarna. Hon visste att en del var ensamstående, andra hade varandra och en änka hade – på sin ålderdom – fått hem en försupen son.

Ja, ja. Alla har sina problem. Elinor, om någon, hade fått se hur olika ödets lotter kunde falla. Hon hade mött fattigdom såväl som överflöd under den tiden som hon varit barnmorska i socknen. Det såg inte för grant ut på somliga ställen, men hon teg. Hon hade avlagt tystnadslöfte och intresserade sig inte för djungelskvaller.

Bäst som hon stod där, hörde hon att det kom folk. Grova mansröster. Efter vad hon förstod var det den nyinflyttade som med hjälp av någon bekant, började fylla sitt förrådsutrymme. – Den som var med kallade den andre för farsan, vem var då denne farsa …?

När Elinor fick syn på de som kommit, tyckte hon att den ene påminde om någon, men hon hade mött så många människor i sin dag, så inte kunde hon känna igen den karl´n. Det var en omöjlighet.

Sparkstöttingen stod inklämd i Elinors förrådsrum. Hon hade blivit tvungen att plocka ut en hel del grejer, som hon ställt utanför i mittgången, så det hade väl de nyinflyttade  blivit tvungna att kliva över eller flytta på. Hur kunde hon glömma bort det… – Jo, svaret var; att hon hade hittat en låda med diversesaker. En låda som blivit ställd där vid inflyttningen, och som hon nu suttit och rotat i, så hon glömt tid och rum.

Raskt fällde hon igen locket, banade sig väg ut för att plocka tillbaka sakerna, men … Hon kunde inte gärna plocka in allt igen, utan att ha fått fram sparken, som var själva orsaken till all oreda? Kunde hon be att en armstark karl lyfte sparken över alla de där grejerna, som fortfarande stod i vägen inne i utrymmet?

Elinor stod handfallen mitt ute i gången, när det just då kom in en karl med en cykel. Efter honom – innan dörren hann falla igen – kom en äldre man bärande på ett par trädgårdsstolar.

Det måste vara han som blev kallad farsan … tänkte Elinor.

– Behöver du kanske hjälp, frågade den yngre mannen?

– Ja, jo – det behöver jag. Tänkte nyss att jag kanske skulle våga be någon av er, att lyfta ut min sparkstötting, som står allra längst in. 

– Ja, konstigt nog, sa den äldre mannan, så står alltid det man ska ha längst in. Hur många gånger har jag inte förvånats över detta faktum.

***

När både junior och senior hade hjälpt Elinor med att få fram sparkstöttingen, blev de alla tre stående där i mittgången, och prata om tider som flytt. När den äldre mannen och Elinor nämnde om var de bott tidigare, innan de kom till pensionärsboendet… Då började Elinor dra sig till minnes, att för 50 år sedan förlöste hon en kvinna borta vid Långmyren. Hon hade fått tvillingar. Trots att hon var en så späd kvinna, hade hon klarat av den bravaden, mindes Elinor. Så många Johansson kunde det väl inte ha bott där, så hon kunde ta fel. Visst var väl detta Holger i Långmyren som folk brukade säga. Smeden …? Men hade inte han blivit änkeman för många, många år sedan?

Elinor blev stående i tankar, så hon höll nästan på att missa, att hennes sparkstöttning blivit utburen, och alla de övriga grejerna tillbakaställda.

– Åh, ursäkta mig! Jag blev stående i tankar. Jag grunnar på … om inte du möjligen är Holger vid Långmyren. Bysmeden som fick tvillingar för 50 år sedan?

Den yngre mannen i sällskapet var alltså sonen till Holger Johansson, började Elinor förstå. Killen, som hon hade hjälpt till världen två år efter tvillingfödseln.

Det blev ett glatt återseende där inne i förrådsboden.

– Jag gjorde ju en sockerkaka igår, sa Elinor. Så jag tycker att vi gör sällskap hem till mig och kokar kaffe och tar en fikapaus och ser efter om kakan blev lyckad. Vi är ju klara här.

Så blev det och sparkstöttingen bar Arne som var ung och stark, bara runt 50 år.

Det blev en trevlig eftermiddag, men av sparkåkningen blev det inget den dagen, men Holger lovade att följa med Elinor till Skomakarbacken nästa dag. Han skulle skjutsa henne utför backen. Det lät ju skojigt.

– Man har inte roligare än man gör sig, hade Holger påpekat, innan han tackade för kaffet och gick.

***

Den där turen med sparkstöttingen började bra, men hur slutade den egentligen? – Jo, i en hög snöplogvall. Det bar sig inte bättre, än när Elinor ville vända på begreppen och skjutsa Holger nerför den rätt så branta Skomakarbacken, så kunde hon inte ta svängen längst ner. Hon hade inte räknat med fysikens lagar. – ”Tung last driver på” –  Är dessutom muskelkraften – som ska styra – alldeles för liten … Då blir styrmöjligheten sämre. – Sparkstöttingen gick alltså rakt upp på snöplogkanten nere vid svängen, trots att barnmorskan försökt förhindra skeendet.

Just när sparken gled upp över den höga plogkanten, tappade Elinor taget om styret, och hon stod på huvudet i snön. Holger hann inte reagera, utan satt kvar tills sparken plöjde ner på andra sidan snöplogkanten. Snön stod som en kaskad runt sparken – och både Holger och sparken blev nästan osynliga i den djupa lössnön.

Först skrattade de båda två. Ingen av dem var skadad, trodde de. Men när Elinor skulle försöka ta sig upp, kände hon, att den ena vristen ömmade rejält. Det gick absolut inte att stödja på högerfoten.

Det blev vissa svårigheter att ta sig hem från Skomakarbacken. Fotleden var nog inte bruten, det trodde, hon inte, men ordentligt stukad.

Efter ett besök på sjukstugan inne i staden, visade det sig att det fanns en spricka i fotleden. Elinors fot gipsades och hon skulle bli tvungen att hålla sig stilla i flera veckor.

Elinor som alltid varit van att hålla igång, blev sittande. Fast hon hade – tack och lov – god hjälp av Holger. Han kom varje dag och lagade lunch och middag åt både henne och sig själv. Han diskade och gjorde de saker, som hon inte kunde klara just nu. Han var en fantastisk kökspiga. Konstigt nog gick han alltid hem till sig, när det ledde mot kväll. Han som var ensam, kunde väl ha stannat och tittat på teve tillsammans med henne. Hon visste att han hade varit änkeman i 15 år, och att han inte hade tittat åt något fruntimmer sedan Agnes dog.

***

När Holger kom för sjunde dagen i följd, för att laga hennes och sin lunch, hade han ett paket med sig och en liten blombukett.

– Det här är första gången jag uppvaktar någon på alla hjärtans dag, sa Holger när han räckte fram blombuketten och det fint inslagna paketet. Jag vet inte vad man ska säga, men det räcker väl med att du vet, att det är en hjärtegåva, sa han och log varmt.

– Åh! en talbok, sa Elinor, när hon fått papperet av Cd:n. Så bra! Jag som blivit alldeles rödögd av allt mitt läsande, nu när jag inget annat kan göra.

Holger hakade på:

– Nu får du lyssna tills öronen också blir röda.

Holger var en uppmärksam man. – Det hade Elinor märkt redan, när hon förlöste hans unga fru för 50 år sedan.

Nu log Elinor mot honom och frågade om han inte kunde luta sig ner mot henne, så hon kunde få ge honom en kram som tack för en mycket välkommen hjärtegåva.

Nu skulle hon öppna sig lite mer för sin vän. Kanske ville Holger stanna hos henne även under kvällarna … Hon visste att han inte ville vara påträngande.

– Så klart att jag vill vara hos dig, Elinor, svarade Holger nästan rörd, när hon tagit mod till sig och frågat, om inte de två kunde stötta varandra under resten av de år de hade kvar.

Det där var ju nästan ett frieri, tänkte Elinor, när det redan var sagt. – Äsch, vad spelade det för roll! De gillade ju varandra och ett frieri kunde väl inte passa bättre än just i dag, när det var den 14 februari.

© Ingbritt Wik