Auktionsfyndet
På en vanlig bondaktion, ropade Dora Svensson in sin allra första docka. En riktig raritet. Hur gammal dockan var visste hon inte, men det var ingen nytillverkning. Själv var Dora 59 år och hade aldrig varit ägare till en docka. Men det var inte så konstigt. Hon föddes i en stor barnaskara på ett litet torp, så hon var, som man sa, en ”torparunge”. Fattigt och eländigt var det under andra världskriget. Det hade varit svårt nog för föräldrarna, att se till att familjen fick mat för dagen. Så det där med flärd och onödiga prylar, blev det aldrig tal om.
Dora hade haft en skolkamrat vars föräldrar hade haft det lite bättre ställt. Den flickan hade fått en vacker blunddocka. Ljust lockigt hår och blå ögon. Helt bedårande och mycket olik den docka som Dora ropade in. Kamratens docka hade namnet Rosalinda.
I samma stund som auktionisten slog klubban i underlaget och dockan blev Doras, fick den namnet Saga.
Omedelbart efter att auktionistens springpojke placerat dockan i Dora Svenssons famn, kände hon att den här dockan var egendomlig på många vis. För det första var det en negerdocka. Man får inte säga neger längre, påminde hon sig, men ”färgad” förklarade inte alls hur dockan såg ut.
Dessutom tyckte Dora att dockan blinkade med ena ögat åt henne när den dunsade ner i hennes knä. Men det berodde väl på att tekniken som skötte blundandet var trasig.
Dockans hy var chokladbrun, håret blåsvart och de stora ”blundögonen” var nötbruna. Den var klädd i en vacker klänning med rysch och pysch. På sina celluloidfötter hade den vita skor med rem över vristen. Till och med ett halsband hängde om dockans hals. Dora gissade, att halsbandet kanske hade varit någon människas armband en gång i tiden. Det var en fin guldlänk med berlocker föreställande olika djur. Bara halsbandet var säkert värt mer än det Dora gett för dockan.
Auktionistens nästa utrop var en nalle. Dora ropade även in den; en sliten teddybjörn.
”Släng den, släng den”, hörde Dora någon hojta när auktionisten höll upp nallen till allmänt beskådande.
En nalle som utan tvekan tröstat många övergivna och förtvivlade barn. En tröst-nalle. Tyvärr var den mjuka teddypälsen bortnött. Nallen hade dessutom en reva på magen som någon mindre skicklig sömmerska lagat med svart björntråd. Såg hemskt ut. Stackars nalle.
I brist på mjuk teddy-päls, fick nallen namnet Ludde. Tack vare det mjuka namnet kändes nallen mjuk och go i alla fall. Man kan säga att Saga-dockan och Ludde-nallen passade ihop. Dessa två leksaker var outsiders … – var och en på sitt vis.
Men man ska inte döma hunden efter håren: Skenet kan bedra, som bekant.
Varför Dora lade ett bud på denna fula tingest var hon osäker på. Kanske tyckte hon synd om nallen, för det var ingen mer än hon som la ett bud på hans luggslitna lekamen. Hon fick den för rena skambudet: fem blanka enkronor.
***
Dora ställde lådan med auktionsgods i bilens baksäte, startade och slängde en sista blick bort mot den gamla gården där auktionen nu var ett avslutat kapitel och folk gick till sina bilar för att fara därifrån.
Lite längre fram efter den dåliga grusvägen var det ett påbörjat vägarbete. Dora råkade köra ner i en grop så det skakade till i bilen: ”Kör inte så fort”, tyckte hon att någon sa. Men hon var ju ensam i bilen, så det måste ha varit hennes egen tanke hon hörde. Varken dockan eller nallen var av så modernt snitt att de kunde säga något. Nuförtiden fanns det visserligen leksaker med inbyggda talapparater. Men dessa antika leksaker kunde inte uttrycka sig verbalt.
***
Den här kvällen var Dora Svensson trött. Det hade varit en händelserik dag med auktion och flera mil som hon blivit tvungen att köra för att komma till platsen där auktionen hölls, och sedan hem igen. När hon så småningom hade gått till sängs, irriterade hon sig på ett mummel, som hon tyckte kom bortifrån fåtöljen som stod framför fönstret.
”Måste väl vara några grannar som står utanför på gatan och pratar med varandra”, viskade hon för sig själv och vände på kudden som blivit fuktig av svett.
Porten är alldeles intill, de som står där ute, ska väl bara säga god natt till varandra, innan de skiljs åt, tänkte hon och drog en lättnadens suck i förhoppning om, att snart skulle det bli tyst.
När Dora lite senare på natten blev tvungen att gå på toaletten, blinkande hon säkert ett par gånger extra: fåtöljen, som belystes av en kall månstrimma, var tom. Både dockan och nallen var borta.
”Kära nån! Ser jag i syne, eller hur hänger det ihop?”, sa hon och plirade mot fåtöljen, men den var tom.
Nå, det är väl Bamse-hunden, som tyckte att de nya leksakerna borde undersökas lite närmare, funderade hon och hasade vidare mot toaletten utan att tända i taket. Hon fick ta hand om det där med leksakerna imorgon. Bamse brukade aldrig bita sönder något. Bara byta plats med grejerna.
***
Bamse hade fått skulden för att leksakerna var borta, men han var oskyldig. Det var Ludde-nallen och Saga som sinsemellan kommit överens om att se sig om i sitt nya hem. De hade ju under en halv evighet vistats uppe på en mörk vind bland gamla möbler, lump och avlagda skor, samt andra uttjänta attiraljer som pulkor och gamla skridskor som gjort sitt för längesedan.
”Kom Saga, vi kan väl gå ut till vovven och prata med honom”, föreslog Ludde.
”Okej! Jag hänger väl med då”, svarade Saga och gäspade.
Hon var så trött att hon hade svårt att hålla ögonen öppna.
Hand i hand gick de ut mot köket och såg sig om i det bländande månskenet som letade sig in genom fönstren. Ludde hoppade upp i fönstret, sträckte ut båda sina ramar och hjälpte Saga upp, så hon också kunde titta ut.
När de suttit en stund och tittat ut på parkerade bilar, omkringsmygande katter och nattfjärilar, knackade det på fönsterrutan, och utanför fladdrade en av deras gamla bekanta från förr. ”Vindsspöket”… den jättestora fladdermusen ”Läderlappen.” Egentligen var det nog en flygande hund, men skit samma vad det var. De var vänner, och trion hade stöttat varandra under massor av år.
Månskenet reflekterades i Läderlappens svarta ögon. Han log så brett mot Ludde och Saga, att hörntänderna blänkte vita som elfenben.
”Det är fint månsken i kväll. Häng med ut en sväng”, hojtade han och knackade ytterligare en gång på rutan, så Bamse började skälla.
Läderlappen pekade på fönserhaspen och sa:
”Det är bara att ni hakar upp de där knarvlarna och öppnar fönstret, jag bjuder på skjuts! 250 km/tim.”
”Kära hjärtanes, hur i all världens dar har han hittat hit”, mumlade Ludde för sig själv, och vinkade åt Läderlappen.
”Jo, men du vet, alla fladdermöss har inbyggd GPS”, upplyste Saga.
”Du menar ekolod …”
”Kalla det vad du vill, men de hittar dit de ska”, svarade Saga och pillade upp fönsterhaken, som föll ner mot fönstrets träram med ett skrammel, så Bamse kom lufsande för att se vad de höll på med.
”Skvallra inte för matte, sa Ludde och höjde labben.”
”Nää’råå… jag tiger som muren, dä vet ni. Mej kan ni lita på i alla väder, även när det regnar”, gläfste Bamse så tyst han kunde och nosasade lite extra på nallen.
***
Läderlappen parkerade sig nedanför fönstret, bredde ut vingarna och ropade till Ludde och Saga att de kunde hoppa ner på hans rygg.
De landade mjukt på Läderlappens rygg.
”Sitter ni bra nu?” frågade han och kikade bakåt över skuldran på sina passagerare.
Han satte upp tummen och sa:
”I så fall drar vi.”
Saga och Ludde nickade och svarade unisont:
”Okej, kööör!”
Så drog de i väg med världens fart. Läderlappen gjorde en rivstart i gatans damm och skräp. Glasspapper, pinnar och en del löv, samt några hundlortar virvlade runt en stund efter att Läderlappen gjort avstamp och lyft med sina passagerare.
Det visslade i svängarna när Läderlappen vejde för flaggstänger, telefonstolpar och all annan skit som stod på fel platser. Han hostade lite när han flög förbi en fasligt hög fabriksskorsten vid Skoghall. Svart rök steg till väders och förmörkade månen, en lång stund. Då var det tur att hans GPS fungerade, för han såg inte ett skvatt på en lång stund.
Ludde som satt bakom Saga, knackade henne på axeln och frågade: ”Har du släppt dig?”
”Dummer …! Det är ju från Skoghalls pappersbruk det luktar.”
Ludde ömsade ställning, lutade sig mot Saga och hängde huvudet över hennes ena axel och hojtade i ett försök att få Läderlappen att lystra:
”Hör här nu vår käre Taxi-Driver … Vart är vi på väg?”
För säkerhets skull höll Ludde ett stadigt tag om Läderlappens svans för att inte trilla av, för det svajade en hel del uppe i luftlagren.
Saga hade lagt sina armar om halsen på Läderlappen för nu gick det undan.
Läderlappen vred på huvudet för att svara på Luddes fråga:
”Jo, du förstår vi ska besöka en jättestor leksaksaffär som ligger i Filipstad.”
”Wow …, så spännande.”
”Leksaksaffär … ååå”, sa Saga och vred sig så hon fick ögonkontakt med Ludde. ”Där kan du kanske få tag på en jacka eller något som du kan dra över din trasiga mage.”
”Skulle vara toppen, att få klä sig fin för en gångs skull.”
”Där kan ni ekipera er från topp till tå, båda två”, hojtade Läderlappen som hört vad Saga sa till Ludde. ”I den affären finns allt”, fortsatte han och gjorde en tvär gir runt en teve-mast.
Det blev en för snäv sväng, så Ludde höll på att trilla av.
”Kör försiktigt!”, hojtade han och höll ännu hårdare om Läderlappens svansrot.
”Ska strax sakta ner. Vi ska landa, bara jag hittar rätt parkbänk … Den ska finnas på torget i Filipstad. Ferlin tror jag gubben heter, som sitter där. Fattar inte varför han sitter på samma bänk hela tiden.”
”Menar du Nils?”, frågade Saga.
”Joo, så var visst namnet, jag är lite glömsk.”
”Den tjommen lever inte, så han kan nog inte flytta sig”, förklarade Saga-
”Aj, ajjj, då! Men då sitter han väl kvar åtminstone”, svarade Läderlappen och gick ner för landning med utfällda landningsställ.
Det frasade i vingvävnaden av vindbruset när han bromsade och slog sig ner bredvid Nils Ferlin.
***
Inkomna i leksaksaffären, som var en ”second-hand-shop”, kände både Saga och Ludde sig bortkomna och blyga.
”Gu’så många olika medlemmar det finns här”, viskade Ludde och höll tassen för magen, så den hemska skråman inte skulle synas.
Från en hylla nästan uppe vid taket, hoppade en vig docka ner och pekade på Saga och Ludde, och ropade:
”Kolla …! Där kommer det två lantisar. Ser inte kloka ut nån av dem”, raljerade den välklädde barbie-pojk-dockan vars namn var Ken.
”Från vilken planet kommer du din svartskalle”, sa en blond docka, som kikade fram bakom ett paraplyställ.
Den skapelsen var ingen skönhet för det hår som fanns kvar var tovigt och hon hade bara en sko.
”Byt färg på taglet, din svarta märr!”, gapade en annan flintskallig celluloiddocka, som hade en smutsig urblekt klänning på sin fisbleka kropp, och som saknade vackra blundögon. Den stirrade med sina vattniga blå rakt på Saga, och gjorde en vämjelig grimas och vände ryggen åt nykomlingarna och skrattade elakt.
”Vad har hon att yvas över”, viskade Saga och petade till Ludde i sidan för att få uppmärksamhet.
Ludde hann aldrig svara.
”Stick och brinn, ditt äckel!”, frustade en stöddig björn när den kom släntrande förbi platsen där Ludde och Saga stod.
Björnen gjorde en skruvrörelse vid sitt ena öra och skakade på huvudet och gick vidare. I sin irritation sparkade han till en pall som välte så nyckelpigan, som suttit på den, föll i golvet och började grina. Nyckelpigan blev liggande på rygg och nyckeln till uppskruvningen började rotera, hjulen spann i fria luften.
Ludde skyndade fram och vände rätt nyckelpigan, som snyftade fram ett tack och rullade in under ett överbelamrat bord och gömde sig.
Som från ingenstans klev en stöddig teddybjörn fram och bröstade sig framför Ludde. Flinade och satte pekfingret under Luddes haka och sa:
”Du var mig en anskrämlig en”. Så skrattade han och fortsatte sitt nedvärderande snack:
”Kommer du direkt från soptippen, gosse? Eller var har de sopat upp dig?”
Ludde svalde gråten men det ryckte lite i underläppen.
Saga lade armen om midjan på Ludde och viskade:
”Stå på dig, du är bra som du är, och jag gillar dig!”
***
Det hördes hovtramp och fram mellan alla upptänkliga grejer, kom det en ponnyhäst. Den frustade lite blygt och skrapade med ena hoven framför Ludde och Saga när den sa:
”Hör-ni, niii-ni… Här kan ni inte stå som två UFON, hoppa upp på min rygg, så tar vi oss en tur och ser oss omkring i affären.”
Ludde som var stark lyfte upp Saga på hästens rygg. Sedan hoppade han upp och satte sig bakom henne, precis som när de åkte med Läderlappen.
***
Ritten slutade vid en korgstol där det satt en urtjusig docka med silkigt, ljust hår och blå blundögon, iförd en blommig klänning, vita halvstrumpor och svarta skor. Hon hette Rosalinda.
”Här har ni min ägarinna”, sa ponnyhästen Sonny och gnäggade.
”Hej, på er”, sa Rosalinda. ”Sonny berättade för mig att ni är här för att hälsa på. Han har även talat om, att ni blivit mobbade och det är tråkigt.”
Då brast Ludde i gråt och snörvlade:
”Jag har inte lust att leva längre. Jag är alldeles för ful för att få existera.”
”Stopp, stopp min unge man! Du har ett desto vackrare inre, och utsidan kan vi alltid putsa till”, sa Rosalinda och torkade bort en tår från Luddes slitna kind. ”Det vore dumt att ta sig av daga, då har ju mobbarna vunnit, och det ska vi väl inte låta dem få göra.”
”Förlåt att jag lägger mig i”, sa en manlig docka som var klädd som en präst. ”Men ta den här”, sa han och räckte Ludde en vit näsduk. ”Torka dina tårar vännen!”
Ludde bockade och tackade prästen innan han torkade tårarna och snöt sig.
”Jag är allvetande”, avslöjade prästen, ”så jag kan berätta att Rosalinda redan är förälskad i dig, Ludde, så om ni både vill, kan jag viga er, så ni blir gifta.”
Sonny skrapade med hoven och såg blygt på Saga när han kom med ett förslag:
”Då kan väl du och jag, Saga, förlova oss och bli bröllopsvittnen…”
”Bra idé”, sa Rosalinda, ”du Sonny har ju länge sökt efter en själsfrände.”
Rosalinda plockade fram en mörkblå sjömanskostym ur ett skåp.
”Se här Ludde, ta på dig den här.”
Kostymen hade vita revärer på ärmar och krage, och Ludde blev urtjusig i den.
***
Ett gäng tennsoldater dök upp och började ordna inför bröllopet. Dukade ett långbord med vid duk och ställde vackra blomsteruppsättningar i plast här och där.
Rosalinda beordrade Saga att skriva inbjudningskort till gästerna som skulle närvara vid middagen. Då blev det ju automatiskt på det viset, att de som tidigare hade mobbat henne och Ludde blev utan inbjudningskort. De fick stå som åskådare, och se hur bröllopasgästerna satte sig till bords under trevligt samspråk. Rosalinda och Ludde tog plats vid honnörsbordet med Sonny och Saga närmast.
***
Hemresan efter bröllops-balunsen skedde med hjälp av Läderlappen, som var en säker taxi-driver. Han fick göra två vändor, för att få med sig alla dästa gäster, för nu skulle ju även Sonny och Rosalinda bo på samma ställe.
På morgonen när Dora Svensson kom ut i köket, trött efter att ha sovit dåligt, drog hon ihop ögonen till små springor och kikade bort mot Bamses korg …
”Herre-guuud”, sa hon och blinkade.
I hundkorgen låg det två dockor, en mörk, och en ljus och så en sjömansklädd nalle, samt en ponnyhäst. Bredvid korgen låg Bamse och sov så han snarkade. Ute på altanen satt Läderlappen och putsade sin päls i strålande morgonsol.
”Hur hänger det här ihop?”, sa Dora, böjde sig fram och strök den nya dockan över det lena håret. ”Är inte detta min gamla skolkamrats docka? Var har den kommit ifrån?”
Sedan strök hon på Bamse och gick för att sätta igång kaffebryggaren, för nu var hon nog inte riktigt vaken.