Bensinstopp – Fredagen den 13:e

Berodde oturen på, att det var fredagen den trettonde …? – Eller var anledningen den, att Mirja hade lagt nycklarna på bordet en liten stund, medan hon stuvade om i handväskan, för att få plats med mobilen? – Eller var orsaken helt enkelt den – att hon inte kommit ihåg att tanka, när hon senast var ute? – Den troligaste orsaken till att nålen på bensinmätaren pekade mot nollstrecket, borde rimligtvis vara brist på bensin och inte på något skrock. Fast hur ska man kunna komma förbi det faktum, att hon hade lagt nycklarna på bordet och att datumet var den trettonde…? Den saken kunde inget ändra på.

Bilen bara dog efter några bekymmersamma hostattacker. Sedan gled den för egen maskin (eller rättare sagt; utan densamma) längs nedförslutningen mot Shellmacken. Bilen kom allt närmre mackens infart, men aj, aj, aj …!  Infarten var spärrad av en långtradare med ett 24 meters släp. Av okänd anledning hade tradaren inte lyckats ta svängen, så den kunnat ta sig in på macken helt och hållet. MEN det var väl fredagen den 13 för den chauffören också. Alltså inget som man behövde undra över.

Vad Mirja fick göra, det var att glida förbi macken. – Hennes Audi segade sig alltså majestätiskt förbi långtradarens bakre del. Det där kändes retfullt. Ett tag funderade hon på, att göra infart vid utfarten som låg några tiotal meter bortom infarten. Men så kom hon ihåg, att även hon hade ett långtradarkort i plånboken, och hon visste, att så skulle man nog inte göra. I varje fall inte när det redan stod ett långtradarekipage med motorstopp, som blockerade infarten. Och när det dessutom fanns en del bilar inne på macken. Även de var tvungna att kunna ta sig ut. Man bör inte blockera både in och utfart med fordon som inte går att starta för egen maskin, slog det henne.

Alltså lät Mirja bilen glida förbi utfarten också, och bromsade strax innan hon gled ut på E18. Hon hickade till, när hon upptäckte att det var svårt att bromsa. – Servosystemet var ju satt ur funktion när motorn inte var igång, och hon blev tvungen att lägga mycket mer kraft bakom inbromsningen, för att inte kollidera med trafiken ute på  E18.

Att knuffa in bilen till macken utan hjälp gick inte – för nu blev det ju motlut dit istället.

Konstigt. – Den här händelsen hade allra först bjudit på både tur och otur. – Tur allra först; när bensinen tog slut strax före macken och hon kunde fortsätta glida nerför utförslutet. – Otur eftersom det inte gick att komma in till macken. – Ja, så kan det bli när det inte riktigt vill gå ens väg här i livet, tänkte Mirja och steg ur bilen efter ett par nya, fåfänga startförsök. – Bilen gav icke ett ljud ifrån sig. Bensintanken varempty. Inget mer att snacka om.

Vad borde hon göra för att inte förvärra situationen? Gå till tillbaka den lilla biten till macken och be om hjälp att knuffa in bilen till en pump eller ringa och be dem komma med en dunk bensin?

– Äh! Jag går. I ett telefonsamtal är det svårare att beskriva vad som hänt och var jag står, sa hon och bestämde sig för att gå.

Bilen stod ju fullt synlig från macken. Hon behövde ju bara peka på den, så skulle de förstå att det inte var flera kilometer som det handlade om att skjuta på. Hon drog startnycklarna ur tändningslåset och började gå.

När Mirja stegade in på kundtjänst, fick hon se att det var den där trevlige mannen, Ronny, som jobbade idag. När hon framlagt sitt ärende och sitt dilemma, log han mot henne och sa:

– Det där ska vi nog fixa, ska du få se. Bara jag får göra klart med den här kunden först.

– Ursäkta att jag lägger mig i, men jag har ingen brådska och jag har tankat färdigt, så jag kan hjälpa till jag också. Två orkar mer än en, sa en man och såg från Ronny till Mirja.

När karlarna hade fått in bilen på macken, tankade Ronny den, medan Mirja tittade på. Hon behövde inte göra mer än bära in den tomma K-spritflaskan, så den kom med i betalningen.

– Nu kan jag ta över, sa den andre mannen, som varit med som bogserhjälp för att få bilen till bensinpumpen. 

Han hjälpte Mirja att kolla luften i däcken, samt påminde henne om, att kolla reservhjulets lufttryck, ifall det inte var gjort på länge. Han menade att det kunde passa bra att göra då, när de ändå hade luftpåfyllaren framme.

Utan att Mirja bad om det, rengjorde den hjälpsamme herr´n framrutan och lyktorna, bytte även den där glödlampan som skulle ha behövt bytas för länge sedan.

– Hur mycket tid har du att förfoga över? frågade Mirja när de var helt klara med bilen.

– Hur mycket som helst, för jag är ledig idag. Jag var bara här på macken för att tanka, svarade han.

– Kan jag inte få bjuda dig på en kopp kaffe då? Det ligger ju en bar alldeles här intill?

– Gärna, men jag antar att du själv inte har tid, för du var väl antagligen på väg åt något håll, när du fick stopp på kärran?

Ingen fara, jag är faktiskt också ledig. Jag skulle bara ut i lite vanliga ärenden, handla mat och ett par andra små ärenden, men både affärer och bibliotek har öppet länge. Det är ju vardag, för att inte säga fredag och dessutom den 13:e, sa Mirja och gjorde en liten tveksam grimas.

– Just det ja! sa han. Det är ju en ren turdag i dag, för jag träffade ju dig, sa han och log! – Jag var också lite skockfull förr, men jag intalade mig att alla de där sakerna kunde hända vilken dag som helst, sa han. Det var bara så, att hade jag glömt att spotta när jag såg en svart katt och det hände något mindre trevligt just den dagen, så trodde jag, mot min vilja, att det hade betydelse. Fast allt som händer alla andra dagar, när det kanske har gått ännu sämre, än just den där dagen när jag glömt att spotta efter katten … Sådant reflekterar man ju aldrig över att det hände.

Han höjde på ena ögonbrynet när han såg på Mirja.

– Det är Ödet rätt och slätt och det är inget som man kan göra något åt i förväg fortsatte han. Det är min tro.

Han verkade helt övertygat.

***

Kaffet, som servitrisen hällde upp i kopparna, var alldeles nybryggt och bakelserna hade nyss anlänt med brödutköraren, trots att det var fredagen den 13:e Och allt smakade bra, kunde Mirja konstatera, när hon satt bredvid sin hjälpare på caféet.

– Vet du vad jag kom på just nu i denna minut? sa mannen som satt mitt emot henne vid bordet.

– Nej, tankeläsare är jag inte.

Vi har umgåtts i snart en timme utan att ha en aning om varandras namn. Vi har inte presenterat oss för varandra.

– Nej, du har så rätt. Det har gått bra ändå, men Mirja Krans heter jag.

– Jag heter Gary Silver.

De satt ytterligare en god stund och resonerade om både ditt och datt. Nu visste de varandras namn och var de bodde och de där viktigaste sakerna om hur de levde; att ingen av dem var vegetarian, och att de var djurvänner båda två. Men huruvida den här trevlige mannen var singel… det visste inte Mirja något om. Och hon visste inte hur hon skulle kunna få reda på det, utan att fråga rent ut. Och det var opassande.

Mirja tackade honom för all hjälp. Gary gav henne sitt telefonnummer, och sa att hon kunde ju ringa, om hon fick krångel med bilen igen, för han var rätt haj på att fixa en del uppkomna fel på motorer.

– Fast du kan ju ringa ändå, sa han lite dröjande och la sin hand över hennes. Han såg forskande på henne en lång stund, sedan log han.

De skildes med ett hej, vi ses!

***

Vad det stod för – (hej, vi ses) och det där, att hon kunde ringa ändå …? Så kryptiskt han hade uttalat sig. Skulle hon behöva vänta tills det blev fel på bilen eller eventuellt höra av sig ändå, och när i så fall? Konstig prick, som inte bad om hennes telefonnummer. Han kunde väl ha frågat henne, om han fick ringa …

Tiden gick, och från Gary hörde inte Marja ett smack. Hon började fundera på att ringa, men det tog liksom emot. Hon var blyg och ville inte verka påflugen. Kunde hon dra en nödlögn om att det blivit fel på bilen igen? – Nej, men det kunde han ju kolla ifall han kom. Nej, hon fick hitta på något bättre.

När Marja var inne i bokhandeln för att köpa en bok, såg hon något som möjligen skulle kunna passa att köpa till Gary. Det fanns massor av Alla Hjärtans Kort – och det var ju Alla Hjärtans Dag om bara en knapp månad. Hon gick bort till montern där korten satt och vred den runt – och runt en gång till – och sedan tillbaka. Vad skulle hon välja för kort? Vad passade som ett tack till en hjälpsam och mycket trevlig människa? undrade hon. – Allvar eller ett humoristiskt kort?

Hon valde ett kort, som var mitt emellan skämt och allvar, kan man säga. Hon skulle gå in på ”Malkholms Växter” och köpa en ros, men inte idag. Det var den 14 februari som var den speciella dagen då man skulle lämna sin hälsning. Hon kunde köpa rosen strax innan hon åkte för att lämna Allahjärtanshälsningen. Kortet kunde hon däremot skriva så fort hon kom hem.

***

Marja bläddrade om blad i almanackan, som fortfarande visade en vacker januaribild av en isbelagd damm. Där tre barn åkte skridskor. En katt satt i säkerhet på en fallen fura och tittade på. – Hon vände om blad och februaribilden visade en stor Ardennerhäst som drog ett stort timmerlass på en snöig skogsväg, där granar på båda sidor tyngdes av nysnö. Hon hade fått den här almanackan från ett kraftverksbolag.

Den fjortonde februari, det är i dag det, tänkte Mirja, vände sig om, gick ut i hallen, tog kappan på sig och gick ut till bilen. Startade och gav sig iväg. Hon vågade inte åka till Gary Silvers adress under sådana tider som hon trodde, att han var hemma. Därför hade hon stuckit iväg på lunchrasten.

Hon fäste rosen och kortet runt handtaget på hans lägenhetsdörr. Skulle han oturligt nog vara bortrest, så fick väl rosen hänga där och torka. Den hade ju huvudet nedåt, som hon hade för sig att rosor skulle ha när de skulle torkas. Ringa på vågade hon absolut inte; för tänk om han hade haft en ledig dag och var hemma.

Hon stod en stund alldeles tyst utanför Garys lägenhetsdörr. Inga ljud hördes från lägenheten. Däremot hörde hon hur porten slog igen fyra våningar längre ner. Bäst jag går, tänkte hon, så ingen granne kan skvallra om att det stod en kvinna utanför Garys dörr. Säkrast att ta trapporna, för folk tar sällan den vägen. Hon slängde ett öga mot hissen och skyndade förbi den bort mot trappan.

Mitt i halva trappan stannade hon en stund, visst kom det väl någon i trappan. Oh! – Skulle hon vända och kila upp och ta hissen ner istället? – Längre än dit hann hon inte i tankarna förrän hon hörde:

– Nej-men – hej! – Vilken angenäm överraskning.

Synd att jag inte kan säga det samma, tänkte Mirja vimsigt. Hon kände sig instängd och obekväm, som om det hade varit den 13 februari, istället för den 14:e. Milda himmel, tänkte hon; ta mig härifrån!

Titta vad jag har, sa han och höll upp en kartong med bakelser. Nu ska jag bjuda dig på kaffe och en god Alla Hjärtansbakelse. Jag fick dessa godingar av en patient som skrevs hem i dag. Patienten sa så här:

”En enda bakelse är för snålt, så jag köpte tre, du har kanske någon vän som du kan bjuda i dag, för det är ju alla hjärtans dag i dag!”

– Jag kände mig lite dum, för jag visste inte det, sa Gary. Men just i den stunden när patienten gav mig sin allahjärtansgåva, kom jag att tänka på dig, tillade han. Jag ämnade slå på datorn så fort jag kom hem och söka dig på Eniro, så du kunde komma och dela bakelserna med mig, men så möter jag dig här. – I trappan… Det kan man kalla tur.

***

Det var ju egentligen den 13 januari som de allra först träffades, men eftersom Gary inte kunde övertyga Mirja om att fredagen den trettonde var en lyckodag, gjorde de så att i fortsättningen räknade de den 14 februari som ”sin dag” i stället.

Så alla kommande år, när de skulle fira första gången de träffades, gjorde de det på något trevligt sätt den 14 februari på Alla Hjärtans Dag.

Mirja tänkte fortsätta att ge honom en enkel röd ros varje sådan dag, så länge de levde. För det som hände på den där såkallade Olyksfredagen, det var det bästa som någonsin hade hänt henne.

Gary skulle i fortsättningen se till att det fanns bakelser eller tårta hemma just den dagen, men han ämnade även ge Mirja något lite mer personligt också.© Ingbritt Wik