Besökaren som inte ville visa sig

Sonja var just hemkommen från biblioteket och hade inte mer än hunnit sätta sig vid bordet för att äta en portion micrad potatisgratäng med en fläskkotlett som var kvar sedan gårdagen, när hon hörde hur någon tog i dörrhandtaget till lägenhetens ytterdörr.

Den som tryckt ner dörrhandtaget släppte upp det vårdslöst och det blev på så vis en rejäl smäll för varje gång handtaget släpptes upp.

Detta obehagliga besök fick Sonja ganska ofta och den som besökte henne gjorde likadant varje gång; tryckte ner handtaget och tvärsläppte det ett par tre gånger i rask följd, och sedan försvann gärningsmannen. – Precis lagom så inte Sonja kunde se vem det var. För när hon kom till dörren fanns det aldrig någon där ute i trapphallen. Ingen som gav sig till känna i alla fall, för vid det laget hade personen förmodligen sprungit en halvtrappa uppåt eller neråt i väntan på att hon skulle öppna dörren.

Det var rysligt obehagligt, för hon visste inte vem som stod och tryckte i närheten av henne, sådana gånger. Ibland var inte ens ljuset tänt och då var det ännu värre, för då kunde ju individen stå gömd bakom hennes egen lägenhetsdörr. Hon skulle skaffa sig ett sådant där tittöga att sätta i dörren.

Efter att Sonja – den här gången – tittat ut i den öde trapphallen, drog hon raskt igen dörren och reglade den igen. Skulle hon aldrig bli så kvick, att hon skulle hinna öppna, innan den där konstiga individen försvann?

Skulle hon ringa polisen? Eller borde hon vända sig till hyresvärden allra först. Det kunde ju vara någon knepig hyresgäst, som sett henne och endera retat sig på hennes utseende eller hängt upp sig på det faktum, att hon var kvinna. Det fanns så mycket konstigt folk.

Hjärtat for alltid upp i halsgropen vid dessa otrevliga tillfällen. Om hon åtminstone kunde finna ett mönster i det hela, men nej … Det var svårt. Det enda hon med säkerhet kunde säga var: att besöken aldrig kom mitt på dagen. Besöken inträffade ofta på sena eftermiddagar eller tidiga kvällar. Anledningen till det kunde ju vara många.

***

Sonja som var författare, både arbetade och bodde på samma plats. Därför var det viktigt, att hon åtminstone kom sig för med att ta en daglig promenad. Hon skulle behöva skaffa sig en hund, så hon blev tvungen att gå ut flera gånger om dagen. Men hon ansåg, att det var för mycket ansvar med en vovve, och så blev hon stängd, om hon skulle resa bort åt något håll, dit hon inte kunde ta med en hund. En katt kunde hon –  i värsta fall – lämna in på pensionat om ingen bekant kunde passa den.

Det var behändigare med katt, för den kunde få följa med ut när vädret tillät, och när hon själv hade lite mer tid att låta den nosa där den ville göra noggrannare undersökningar.

***

Idag skulle hon ha varit ute för längesedan, men hon hade fått en del oväntade arbetsuppgifter och hon hade fått flera långa telefonsamtal, som var hennes fasa att sitta fast i. Nu hade hon till sist lyckats avsluta telefonsamtalet med morbror Axel. Han var en riktig långpratare. Sonja hade kvickt lagt på luren efter det hon – alltför hurtigt – kvittrat, att han skulle sköta om sig och ha det bra. Sonjas glättiga slutord kram hängde fritt i luften en bra stund.

Sonja ryckte på axlarna och vände sig om och såg på Amigo, hennes siameskatt, som hon nyss skaffat. Han satt i västerfönstret och såg ut på småfåglarna, som börjat komma i allt större skala. De hade börjat besöka den där talgbollen, som hon fäst på taket till det lilla fågelhuset som stod på en hög och grov björkstubbe ute på balkongen. Anordningen var gedigen och fin där den stod på den fyrkantiga biten av grön heltäckningsmatta.

Det var morbror Axel som snickrat fågelhuset och målat det rött med vita knutar. Han hade sågat till björkstammen av en björk, som han fällt i hästhagen där hemma på Björksätra.

Det var lättare för katten, att idka fågelskådning från fönstrets insida, än ute på balkongen. Inne i fönstret var han nästan i jämhöjd med översidan av fågelhuset.

– Ska vi ta en promenad innan det blir mörkt? undrade Sonja och såg på Amigo.

– Tjack, jack, jack, jack ..., svarade siamesen genom att hacka tänder i extas över att en sparv hade satt sig på fönsterbläcket där ute, alldeles framför honom.

– Sluta med den där fågelskådningen nu, Amigo, och kom och ta på dig selen, så vi kommer ut någon gång! – Helst innan det blir mörkt, beordrade Sonja, som om det varit kattens fel, att de var så sena just i dag.

Hon gick bort mot honom med koppel och sele i ena handen och Amigo avbröt sin intressanta spaning och hoppade ner på golvet och lade sig platt på matten under bordet.

***

När de äntligen var ute, drog Sonja in ett djupt andetag och så släppte hon ner Amigo på marken. – Nu var det senhöst. Luften var klar och kall. Råkall! Nästan så där rå som den brukar vara när det är snö på väg. Snart hade alla löven lämnat träden och de som fortfarande hängde kvar, hade antagit fina höstfärger. – Rönnarna dignade under röda bärklasar.

Sonja gav akt på, att nu efter frostnätterna var inte rönnbären längre försiktigt orangefärgade, de lyste i stället ettrigt röda. Det var gott om rönnbär det här året och enligt gammal sägen, betydde det en efterföljande sträng vinter.

Amigo hade alldeles själv lärt sig, att gå fot som en hund. Det hade tagit lång tid för honom att lära upp Sonja, så hon inte tvärstannade eller bytte färdriktning utan förvarning, så de snubblade över varandra. Han gillade inte heller, att hon stannade ibland och stod stilla långa stunder. Sådant irriterade honom, för då fick ju även han bromsa upp och stå stilla och bli kall om fötterna. Sådana gånger slog han lite lynnigt med svansen och sänkte öronen och såg under lugg upp på henne, för han var ju tvungen att få pli på sin matte, ansåg han.  

Sonja pratade med sin katt och lovade honom i denna stund en tröja. Han hade så kort och tunn päls, så han behövde ha något på kroppen. Hon skulle köpa en snygg polotröja. Sådana fanns att köpa på Katt & Hundspecialisten, men den lilla katt-tröjan var nästan lika dyr som en tröja i hennes egen storlek.

– Jag ser att du fryser och än har inte snön kommit och det är inga minusgrader heller. Du ska få din julklappströja redan i nästa vecka, skroderade Sonja. Du får önska dig något annat till julklapp istället. Kanske önskar du dig kängor i julklapp, så du slipper kliva i snön när den kommer, jollrade hon och tog upp katten i famnen och höll ena handen om hans båda kalla och frostkänsliga framtassar.

Amigo var verkligen rejält kall. Nu skulle han slippa gå mer idag. Han fick sitta på hennes axel den sista biten hem. Fast en liten bit före porten släppte Sonja ner honom. Hon ville att han skulle lära sig vilken port han hörde hemma i. För ifall han skulle komma lös och försvinna från henne, var det bra om han hittade hem själv.

Jo då! Amigo stegade fram till ingång B ...  Han hade mycket väl reda på var han bodde. Fattas bara annat! När Sonja öppnade porten kilade han glatt in och sprang uppför trapporna och stannade inte förrän han var framme vid rätt dörr. Där satte han sig och såg upp på handtaget och väntade, att Sonja skulle komma i fatt. Trots alla dörrar som såg likadana ut, passerade han dem alla utan att stanna. Han kunde inte läsa, men valde i alla fall alltid rätt dörr. Var det väderkornet eller hade han en inbyggd GPS, som hjälpe honom att hitta hem? undrade Sonja lika fascinerat varje gång de hade varit ute på promenad.

Det var skönt att komma in i värmen, det tyckte de båda två. Nu skulle hon bjuda katten på lite gott käk, och hängde av sig kappan och virade av sig långsjalen och slängde upp den på hatthyllan. Hon tog av sig läderstövlarna och började knäppa upp Amigos sele. Hon upptäckte att kopplet hade fastnat i selens knäppning. Hon fick lov att sätta sig på stolen och ta upp Amigo i knäet och fortsätta pilla med den vresiga knuten.

Rätt som det var hörde Sonja hur det rasslade till i dörrhandtaget och hon vände blicken mot ytterdörren. Hon formligen höll andan i väntan på att få se, om hon hade hört rätt. Jo, då! Visst hade hon det. Hon såg hur dörrens handtag trycktes ner och hur det hölls nere en lång stund, men så släpptes det tvärt upp, så det blev en smäll i låset. Hon kände hur det isade sig i hela kroppen.

NU …! – Nu stod individen, utanför hennes dörr. – Nu var stunden inne – då hon skulle öppna och få se vem det var – men nu vågade hon inte. Hon blev helt enkelt som paralyserad. Hon förmådde inte röra sig ur fläcken och även Amigo såg intresserat mot dörren.

Efter det att besökaren rådbråkat dörrhandtaget några gånger, blev det helt tyst där ute i trapphallen. Sonja satt med Amigo i knäet både länge och väl. Den här gången, när hon suttit så nära, att hon kunnat öppna, så hade hon inte vågat. Vad var hon för en fegis? undrade hon och blev besviken på sig själv, för när skulle hon få ett liknande tillfälle som detta, som hon just nu låtit gå sig ur händerna?

Sonja kände sig själsligt torterad av dessa obehagliga besök. Hur skulle hon bära sig åt, för att få slut på dem? Vem var den här besökaren, som inte ville visa sig? Vad tjänade det för syfte att bara skrämma henne?

***

Sonja fick vänta bra länge, innan hon fick nästa chans. Den  dagen hade hon allra först varit ute med Amigo en sväng och sedan hade hon gått ett ärende till affären och nu var hon just hemkommen med varorna och höll som bäst på att dra av sig läderstövlarna, när dörrhandtaget gav ljud ifrån sig.

Först reagerade hon precis som den där gången, när hon satt med Amigo i knäet … Det högg till i hjärttrakten av rädsla och hon kände sig helt stel. Hon såg bort mot dörrhandtaget, ur stånd att röra en fena. Hon såg det hon såg förra gången; hur handtaget trycktes ner och sedan släpptes upp. Hon bestämde sig för att vara modig. Hon samlade allt sitt mod, tog ett långt steg fram till dörren, reglade upp och slängde upp dörren med sådan fart, att hon knuffade till gärningsmannen, som liksom gnydde till och hamnade bakom dörren. Det var mörkt ute i trapphallen, så hon såg ingen, men helt plötsligt dök en colliehund fram, från skumrasket bakom dörren.

– Var kom du ifrån? utbrast Sonja och ryggade baklänges.

Hunden gnydde och började nosa på tröskeln vid hennes fötter, som om den fått upp ett mycket intressant spår. Rätt som det var slank den förbi Sonjas ben och in i lägenheten.

– Milde himmel! – Amigo! skrek Sonja och lämnade dörren öppen och sprang efter hunden in i lägenheten.

Nu var goda råd dyra. Skulle hunden anfalla Amigo eller skulle det bli tvärt om? I samma stund hörde hon hur hunden gav till ett skall och hur Amigo började vråla som bara en siameskatt kan.

– Hund, hund! Kom hit! lockade Sonja, som inte visste vad den hette.

Hon såg hur hunden satt nedanför fönstret och såg stint på Amigo, som suttit i lugn och ro på sin utpost och fågelskådat. Nu hade han rest ragg och såg hemsk ut. – I samma stund hörde hon en mansröst ropa ”Kasper, kom hit!” Hunden lufsade lydigt tillbaka ut mot hallen och Sonja följde efter för att se vem som olovandes kommit in i hennes lägenhet. Gode Gud …!

– Är det din hund? sa Sonja barskt?

Mannen hann inte säga något förrän Sonja sa åt honom, att han skulle försöka hålla reda på sin jycke och inte låta den springa vind för våg och skrämma vettet ur folk och fä. Nu var Sonja både rädd och arg, men hon var kanske mest chockad, för nu började hon darra i hela kroppen och blev så matt, att hon blev tvungen att sätta sig på hallgolvet.

– Hur är det fatt? sa mannen och räckte henne handen för att hjälpa henne upp, men hon bara viftade bort hans hand.

Sonja kände att hon var på väg att tuppa av och lade sig därför raklång på golvet för att slippa falla.

Sune, som mannen hette, klev rakt över Sonja där hon låg och försvann ut i köket. Där fick han fatt i en mugg, som han fyllde med vatten, så ryckte han åt sig diskhandduken och blötte den under kranen. Allt detta hände medan Kasper satt stilla vid Sonjas fötter.

Amigo hade för alla eventualiteters skull tagit skydd under sängen i sovrummet. Där satt han och småmorrade, när han tyckte, att han hörde Kaspers flåsningar.

Nu hade i alla fall Sonja fått reda på vem det var som tyranniserat henne så länge. – Det måste ha varit Kasper.

Efter det att Sune baddat hennes panna, så hon kommit till sans, hjälpte han henne upp i sittande ställning. Han bad henne ta en klunk vatten. Under tiden som de satt där på golvet, berättade Sune, att han också hade haft en katt för inte så längesedan, men att den inte fanns längre, för den hade blivit så gammal att den vandrat vidare, som han uttryckte det.

Sune talade om att omedelbart efter att Månskatten var borta, började Kasper söka efter den. De hade ju alltid varit goda vänner. Så småningom hade Sune även börjat märka att Kasper verkade ha ett väldigt stort intresse av Sonjas dörr, men varför kunde han givetvis inte räkna ut.

En gång i förra veckan, när Kasper som vanligt sprungit före in, upptäckte Sune – när han kom ifatt hunden – att den stod på bakbenen – helt rak alltså – mot Sonjas dörr. Han hade då sagt fy, men låtit hunden fortsätta att springa in före honom, när de kom hem från promenaderna, just för att Kasper skulle lära sig var han hörde hemma.  

Ibland stod porten öppen och då blev ju Kasper långt före sin ägare in. Just så hade det blivit i kväll när Sune blivit uppehållen ute på gården av en bekant. Kasper hade sprungit före in, och Sune hade stannat och pratat med Knut.

Hur skulle Sune kunna gottgöra Sonja för denna otrevliga händelse? Hur skulle han kunna ersätta både henne och Amigo för det obehag och elände som han – genom Kasper – hade vållat dem?

Han frågade Sonja om hon tänkte polisanmäla händelsen.

– Nej, nej! kved Sonja. Det tänker jag inte alls göra, men håll reda på hunden i fortsättningen!

– Om du ursäktar, så vill jag gå upp till lägenheten med Kasper, så din katt kan få svälja ner sitt hjärta, sa han och lockade Kasper med sig ut, medan Sonja kravlade upp och satte sig på stolen.

Sune kom strax tillbaka, precis som han sagt och de började samtala i ett lugnare tempo. Att en hund kunde bli så förtjust i katter, som vad Kasper var, hörde nog till ovanligheten, trodde Sonja. Fast visst kunde väl hunden få komma och hälsa på, eftersom hans husse hade fått löfte om att komma tillbaka, tänkte Sonja.

***

Veckorna gick och blev till månader. Sonja och Sune hade blivit goda vänner och lite till … Amigo och Kasper kom också bra överens, så allt fungerade fint och det var tur, eftersom Sune frågat Sonja, om hon ville fira jul tillsammans med honom i hans stuga uppe i fjällen. Det var ju några veckor kvar än, men det skadade inte att börja planera resan i tid.

Någon slalomutrustning tänkte de inte köpa, eftersom de båda var över medelåldern. Stugan låg vid en liten sjö och Sune brukade nöja sig med att pimpla eller grilla korv vid längre utflykter på sjön. En sparkstötting ägde han och den brukade komma till användning.

Sonja försäkrade att hon inte var någon skidåkerska, men att hon hade ett par gamla längdåkningsskidor som hon ville ta med. Men slalom …

– Nej! det är jag för gammal för, sa hon och skrattade.

– Bra! för jag vill hellre pimpla, svarade Sune och kysste Sonja passionerat.

©  Ingbritt Wik